Den gångna helgen, ja, den sista i november som bjöd på pudervit första advent avnjöts i Tivedens nationalpark. Mitt elfte besök i nationalparken detta år. Ett besök i månaden. Ett besök återstår innan mitt projekt är genomfört men vi ska inte gå handlingarna i förväg. Varje besök innebär alltid något nytt. En ny stig, nya möten eller bara annorlunda väder. Ett är säkert, inget besök är eller har varit det andra likt, även om jag känner att jag börjar kunna nationalparken, dess sänkor och yttersta hörn och den stiglösa östra delen som jag aldrig kommer att tröttna på. Nåväl, detta mitt elfte besök gick i sömnens och den rogivande avkopplingens tecken. Jag var uppenbarligen i behov av detta efter allt fix med Marviksdrömmen. Före, under och efter. Men det har det sannerligen varit värt. Så det var med längtansfulla steg jag steg av bussen i Sannerud och tog den gamla kyrkstigen mot nationalparken. Mörkret som sänkte sig med månen strax över skogens taggiga rand. Så tyst. Kom till Käringaudden vid Stora Trehörningen. Inte ett tält, vilket inte hänt sedan i april. Pandemin har tvingat ut folk i naturen. Radikala förändringar uppstår inte sällan ur tvång, ofta med positivt utfall. Vid mitt oktoberbesök var Käringaudden belägrat med grandiosa familjetält. Tur att jag har mina olika alternativa tältplatser strax utanför nationalparksgränsen. Misstänkte nog att det skulle vara folktomt vid detta besök. Mörkret och omslag till kyla med minusgrader på nätterna. Vedförrådet var påfyllt. Bara såga upp, klyva, spänta och göra upp eld. Slå upp tältet och inviga min ultralätta tältlampa. Myslys. Avnjöt diverse godsaker som jag fått av Paz på Marviksdrömmen. Kröp ner i min gosiga dunsäck vid sjusnåret. Ljuvligt. Sångsvanar kommunicerade vemodigt där ute på sjön. Ingen vind. Gled iväg mot sömnens domäner. Somnade innan åtta. Sov som en prins till klockan 10 på lördag morgon. Ett par uppvaknanden under natten för att lätta på blåsan i min dedikerade pissflaska från OMM. 14 timmars sömn. När hände det senast? I ett annat liv kanske. Underbart hur som helst!

När det var dags för frukost upptäckte jag att jag glömt påsen med spork, mugg, kaffe och te. Inte bra. Äta mat med vänsterhanden? Den kreativa ådran infann sig snart. Med en kniv kan man göra underverk, det vet mina finska vänner. Fann en bra vedbit och klöv fram ett bra stycke, sedan var det bara att sätta sig vid elden och tälja fram en slev. Tackar min lyckliga stjärna för alla smörknivar jag snidat i slöjden som liten. Helgen var räddad. Kaffe fick jag klara mig utan. Termosen var med så det blev en helg med varmt vatten. Och med inbillning kan man lura både smaklökar och hjärna. Ni anar inte vilka smaker jag komponerat.

Kom inte iväg förrän vid 12-snåret och överlämnade elden till två snubbar med hund. Sedan anträdde jag min förmodligen kortaste tur i nationalparken någonsin. Tog stigen till Ösjönäs och sedan den orangemarkerade stigen runt Blanksjön. Testade även en genväg längs en ridstig. Slog läger på min favoritudde vid Blanksjön #2. Sex kilometers färd. Hade lagt undan ved vid mitt tidigare besök. Blanksjön gjorde skäl för namnet. Slog upp tältet och gjorde upp eld. Mös och läste boken Dersu Uzala av ryssen Vladimir Arsenyev vid elden. Nostalgi, minnen och tid blandades, år suddades ut. Vad är tid? Akira Kurosawas film Vägvisaren såg jag som ung naturälskande fältbiolog på bio någon gång 76/77. Den gjorde intryck, satte avtryck. Och min stora idol var Jan Lindblad. Tänk att det skulle ta drygt 44 år innan jag läste en artikel i Svenska Dagbladet och blev glatt upplyst om att filmen Vägvisaren faktiskt baserade sig på en autentisk bok med titeln Dersu Uzala. Tyvärr inte översatt till svenska, men jag läser lika gärna och ofta böcker på engelska, så det var med barnsligt skön nyfikenhet jag lät mig absorberas av boken. Miljön, den bästa tänkbara. Ett utlåtande lär komma när det är dags att sammanfatta mitt år som dedikerad utesovare och alla böcker jag läst i tält, vindskydd , nättält, under tarp, i stugor och under bar himmel. Men inte här och nu.

Ännu en natt med mycket sömn. Vaknade upp till 1:a advent och ett vackert tunt vitpudrat landskap. Leendet kom av sig självt. Ingen brådska. Mysa i sovsäcken medan gröten svällde i kastrullen. Kungsfåglar och tofsmesar i tallarna längs stranden. Någon avlägsen korp gjorde sig hörd liksom en ettrigt "prippande" spillkråka. Vackert.

Ännu en sen morgon med avfärd vid 11-snåret. Tog stigen via huvudentrén, inte många bilar där. Fortsatte längs Trehörningen upp mot Vitsand. Några som grillade korv. Räknade till sex bilar. Oerhörd kontrast till hur det sett ut under mina besök mellan april och oktober. Underbart att människor söker sig ut och jag hoppas att de fortsätter även när pandemin lagt sig. Min färd fortsatte på kyrkstigen till Sannerud och sedan längs en ridled norrut längs Unden upp till Sågkvarn. Slog läger två mil senare på samma plats vid Undens strand som i oktober för att ta morgonbussen till Laxå och sedan tåget hem. Som sagt, inget extraordinärt och händelserikt besök denna gång. Bara ett skönt bara-vara-besök. De behövs de med. Och texten och bilderna blir därefter. Sparsmakat.

Önskar er alla en skön december trots pandemi och restriktioner.

Niklas

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från april >>
Story från maj >>
Story från juni >>
Story från juli >>
Story från augusti >>
Story från september >>
Story från oktober >>

Bilen parkeras lämpligen vid Igelbäckens hytta, även den väl värd ett besök.

För att nå leden måste man passera den ganska hårt trafikerade riksväg 49 och följa den något tiotal meter åt nordost. En tämligen oansenlig skylt pekar in till höger. Leden börjar med långa (ca 250 m) och mycket hala spänger över våtmark - så våt att det inte fungerar att gå bredvid spängerna - men i och med att man kommer fram till själva rundslingan så ändrar naturen karaktär fullständigt.

Vi väljer att följa leden medurs, vilket får till följd att vi kommer att smyga längs Vätterns klippiga och tallskogsklädda stränder redan från början. Bara hundratalet meter efter stigskälet passerar vi två underbara utsiktsplatser över Igelbäcksviken.

Igelbäcksviken

Efter utsiktsplatserna lämnar stigen för ett tag vattnet och tar en genväg innanför en udde. När man sedan sänker sig mot vattnet på andra sidan blir man lite överraskad. Här möts man av den mest inbjudande lilla sandstrand man kan tänka sig.

På väg upp från stranden passerar man en riktigt vacker gammeltall.

Leden fortsätter ytterligare en knapp kilometer längs Igelbäckvikens klippstrand innan den svänger mot sydost och därmed får kontakt med Bodaholmsön på andra sidan Bodaholmssundet.

Bodaholmssundet

Under de följande cirka 500 meterna lämnar stigen stundtals Vättern, men på ett par ställen får man riktig närkontakt med magiska utsikter.

Precis när man ”svängt om hörnet” och går mot sydväst in i Knektaviken, stöter man på en välordnad rastplats. Överraskande nog fanns här ved i det lilla vedförrådet.

Knektaviken

Stigen fortsätter mot sydväst och klättrar upp på en mycket tilltalande utsiktspunkt innan vi rundar Smedsviken.

Smedsviken

Nästa vik - Smygviken - tvingar oss upp mot nordväst. Här passerar man ett stenblock som mycket väl skulle kunna fungera som övernattningsplats.

Knotig tall vid Smygviken

Vackra Smygviken

Allra längst in i viken är det dags att fundera över ett vägval. Länsstyrelsens material om Utnäset visar att stigen nu lämnar strandlinjen och ger sig iväg mot nordväst, tillbaka till startpunkten vid Igelbäckens hytta. Detta beror väl mest på att vi faktiskt lämnat Örebro län och nu befinner oss i Västra Götalands län. Men… man får en betydligt mer intressant vandring om man fortsätter att följa de stigar som smyger vidare längs stranden. Vi är då inne i ett annat naturreservat – Uvviken-Kyrkogårdsön. Här finns inga färgmarkerade leder, men stigen är till stora delar lätt att följa eftersom den håller sig mycket nära vattnet.

Så längst in i Smygviken tar vi stigen som leder söderut. Längst ut på udden på södra sidan om viken finns en mycket inbjudande fikaplats.

Käringeviken

Vi följer sedan Käringeviken och kan inte motstå frestelsen att ta oss över den ”bro” som leder ut på Käringeholmen.

Vi tar oss en runda runt ön innan vi går tillbaka till fastlandet. Ytterligare ett par vackra utsiktspunkter passeras innan det är dags att svänga norrut och ta oss in i Uvviken.

Uvviken

Längst in i norra änden av Uvviken kommer man fram till ett stigskäl. Här är det dags för oss att vända norrut och lämna Vättern bakom oss. Vi tar därför stigen åt höger. Nu stöter vi på vi vissa problem. Stigen blir allt otydligare och snart kommer vi ut på ett hygge med enstaka frötallar. Här ska man kliva över det dike som finns till höger. På andra sidan anar man en stig som fortsätter rakt fram, men den vi ska vandra följer diket vidare norrut. Kliv alltså över diket men sväng omedelbart till vänster! Om man fortsätter i denna riktning hittar man snart stigen igen på andra sidan hygget. Vi fick hjälp av ett par plastsnitslar som någon vänlig själ satt upp, men man klarar sig utan.

Efter några hundra meter kommer man fram till Lillesjön – ett passande namn med tanke på att det är Vättern som ligger närmast att jämföra med. Stigen följer sjöns södra sida österut och här stöter vi på den färgmarkerade leden igen – den som vi lämnade längst in i Smygviken. På höjderna öster om Lillesjön hittar vi en fin fikaplats.

Livskamraten slickar fingrarna vid Lillesjön

Nu har vi bara lite mer än en halv kilometer fram till den punkt där leden delade sig inledningsvis och sedan de hala spängerna tillbaka mot bilen.

Cirka 8 km – perfekt för en dagstur höst-vinter.

Rapport på engelska här då....från Söderåsens underbara Nationalpark!

Vi besökte Döda Fallet aug 2020

Döda Fallet - Sveriges genom tidernas största naturkatastrof. 

1796 tömdes Ragundasjön och en förödande flodvåg forsade fram. På endast fyra timmar förändrades landskapet och vattenfallet Storforsen tystnades och blev Döda Fallet.

Här finns en stor parkering med gott om plats för bilar, eller som vårt fall husvagn. Att besöka fallet är gratis och här finns ett fint café för den som inte har med egen matsäck.

En lång träramp leder genom den torrlagda älvfåran och ger en fin vy över området.

Trärampen  har räcken på båda sidor längs hela sträckan och vi vandrade hela rundan med våra två hundar Zingo och Norma. Det var inget problem att vandra sträckan med hund. I alla fall inte om hunden är som våra hundar och inte alls bryr sig om andra människor eller hundar.

Vi passerade ett flertal mötesplatser med sittplatser längs med rampen.

Rampen leder till den södra sidan av älvfåran där det finns en takförsedd rastplats med bord och bänkar . Från denna rastplats finns tre alternativ att välja på beroende på hur rörlig man är - man kan ta rampen tillbaka till parkeringen, fortsätta nedåt i älvfåran via trappor och bred träspång, eller ta en längre naturstig genom skogen.

Rampen är totalt 350 meter lång, från dess början till rastplatsen på södra sidan älvfåran.

Detta är verkligen ingen ansträngande vandring för den med normal kondition. En häftig upplevelse att se flodfåran helt tom på vatten!

Vill du se fler bilder eller läsa mer om vår vandring vid Döda Fallet så är här en länk till vår hemsida: https://www.vandringstjejen.se/doda-fallet/

www.vandringstjejen.se

/Helena och Fredrik och hundarna

Fredag den 11 december bar det av med tåget mot Laxå. Rejält försenat. Uppenbart att jag skulle missa bytet i Arboga. Tågvärden Hanna var dock super och beställde snabbt en taxi från Arboga till Laxå, men det visade sig att fler skulle med Göteborgståget. Trafikledningen bestämde sig för att Göteborgståget skulle invänta vårt tåg. Ibland blir man rejält överraskad. Hann käka en sen lunch på Laxå Rasta innan det var dags att borda skolbussen till Sannerud. Mörkret föll. Blickade ut i mörkret. Tänk, nästan ett år har passerat sedan jag satte av på mitt projekt att besöka Tivedens nationalpark minst en gång varje månad under hela 2020. Dags för mitt tolfte och sista besök. Ett stänk av vemod. Hade bestämt mig för att avnjuta en natt vardera vid mina två favoritsjöar, de båda Blanksjöarna strax utanför nationalparksgränsen. Enskildhet, vackert belägna, tillåtet att tälta och göra upp eld. Lagt upp vedförråd vid båda sjöarna. Man får ha framförhållning om man genomför ett årslångt äventyrsprojekt.

Steg av bussen i Sannerud och tittade in i Tiveds lanthandel och köpte ett gäng rökta korvar. Ren och vildsvin. På med pannlampan och iväg på kyrkstigen mot Tivedstorp. Riktigt blött. Sealskinz förstås. På denna tur invigde jag ett par skön tjockdojjor av märket Hoka. Har haft problem med vänster häl det senaste halvåret. Mycket specialövningar och jag har märkt att ett par mjuka Nikepjuck gjort susen till skillnad mot mina normalt tunnare lågdropskor. Dessa Hoka Clifton var överraskande skön om än lite våffliga.

Skönt att att bara få flyta fram i mörkret, stigen och följa pannlampans sken och vid Vitsand bjöds jag på en grym överraskning. Ett par stora runda ögon stirrade mot mig från marken 5-6 meter framför mig. Såg den blinkade. Hade genast mina misstankar. Stod stilla, slog på helljuset. Där stod den, brun med gräddvit bringa, skogsmården. Två tre sekunder, swisch, uppslukad av mörkret. Borta. Mina misstankar hade besannats. Allt inom loppet av typ 10 sekunder. Fastetsad på näthinnan, som man säger. Cool. Har ofta sett mårdbajs på stenar och stubbar vid alla mina besök, men inte mött en livs levande mård, tills nu, mitt sista besök på obestämd framtid. Bugar av vördnad.

Följde stigen längs Stora Trehörningen. Inga tält vid Käringaudden. Tassade förbi Ösjönäs och vek av på den orangemarkerade stigen och sedan den knappt synliga stigen längs Blanksjön (nummer 2). Det blev en njutningens kväll vid elden. Tystnaden. Kryddigt te och praliner.

Lång sovmorgon. Kylig morgon. Frukost i tältet. Hörde kungsfåglar, tofsmesar, korpar och skogens arkitekt spillkråkan. Och plötsligt hördes även en nötkråkas karaktäristiska läte. Uh, hade ingen lust att gå upp. Frestad att ligga kvar ännu en natt. Skärp dig! Ja ja, upp och packa ihop. Tog mig till Naturrum (huvudentrén) och därifrån mina absoluta favoritslinga, Oxögabergsrundan. Mötte inte en kotte. Vid Stigmanspasset gjorde jag en avstickare till de läckra Vringelirövarna. De är absolut vackrast under vinterhalvåret. Dess mörka vatten, roströda stränder, orörliga klippor med tallar uppradade som fond. Tillbaka. Vidare på den norra öglan och så ut på Bergslagsleden och förbi ett lika stilla Kölnavatten. Tog min knappt synliga genväg österut för att komma på den gamla fina skogsvägen genom Tivedsdalen och vidare mot Blanksjön (nummer 1). Duggregnet hade övergått i regn. Kylslaget regn Snabbt upp med tältet och sovsystem och min älskade taklampa. Vedförrådet var orört. Gjorde upp eld, fixade middag och te. Regnet ville inte ge sig men så ljuvligt att få bytta till torrt och krypa ner i en gosig dunsäck och lyckan när värmen fyller säcken. Den svala luften mot ansiktet. Det är lite så man skulle vilja dö, den dagen jag dör alltså, om man nu fick välja. Men där och då njöt jag av stunden.

En ännu kyligare söndag morgon. Disig. Mörk. Bara att springa några varv för att få upp värmen. En snabb ihoppackning. Iväg. Tjockdojjorna hade fungerat fint på stigarna men obanat genom skogarna var de inga höjdare. Otympliga och klumpiga. Inga trailskor direkt. Tog farväl av Lommatärnarna. Så vackra, mörka men omgivna av vacker ockrafärgade myrfält. Tog en sväng söderut till den cool Takstenen, under vilken jag sov några nätter i våras. Hörde pärlugglan ropa. Vidare norrut för att titta till "mina" bestånd av lummer. Blev ett fint avslut med fyra lummerarter. Plattlummern har jag bara hittat på en plats i nationalparken, ett mycket litet bestånd. Lopplummern är inte heller vanlig. Matt- och revlummern är allmänt förekommande i rätt biotop. Och som en sista avskedsgåva bjöds det på en järpe precis när jag förevigat plattlummern. Inte första gången jag har järpe längs Tivedsdalen med sina många fuktiga dalgångar. Tror jag noterat järpe vid fem av mina besök. Den är inte skygg, inte heller vanlig men den gör inte mycket väsen av sig, liksom undfallande, tillbakadragen. Möten som gör mig lycklig.

Sedan är det nog inte så mycket att orda om. Bergslagsleden, kyrkstigen och östra Undenleden upp till Sågkvarn där jag tältat vid sjön Unden de tre senaste besöken för att ta skolbussen till Laxå på måndag morgon. Ja, det får räcka så. Jag spar på orden till den kommande storyn som avhandlar årets besök, fåglar, djur och natur, tankar, möten och tips på stigar och tält- och sovplatser utöver de tre anvisade platserna i nationalparken. Den som väntar på något gott...

God jul och god fortsättning på er!

Niklas

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från april >>
Story från maj >>
Story från juni >>
Story från juli >>
Story från augusti >>
Story från september >>
Story från oktober >>
Story från november >>

Eftersom vi tidigare på dagen haft ärenden som behövde avverkas innan vi kunde ge oss ut för att få lite välbehövlig luft så valde vi att vandra en lite kortare tur ute på Bogeslundslandet.

Lilla Slottsrundan är 3,3 km lång och en lagom vandring om man inte har så mycket tid eller som nu när dagarna börjar bli korta.  

Vi passade på att äta våra medhavda mackor och kaffe vid eldstaden som ligger strax innan kafét som drivs av STF vandrarhem.

Här vid vandrarhemmet är perfekt att bo för att sedan göra dagsvandringar ute på Bogesundslandet.

Efter att man passerat STF så går leden fint genom skogen bort till Mista Camping och vattnet. Blå leden följer till en början samma sträckning som Lilla Slottsrundan.

När man väl kommer fram till campingen så vänder hela rundan tillbaka genom skogen igen.

Efter att man gått över vägen mot Vaxholm så är det vandring på en stor promenadstig tillbaka till parkeringen vid slottet.

En trevlig kort tur som varmt rekommenderas nu när dagarna börjar bli korta eller om man helt enkelt inte hinner med en längre tur  men ändå vill komma ut i skogen.  

Vill du se fler bilder från den här vandringen så är här en direktlänk till vår hemsida:

https://www.vandringstjejen.se/lilla-slottsrundan-bogesund/

www.vandringstejen.se

Ha en fin helg!

/Helena och Fredrik

Begreppet Västra Padjelanta har en lockande, nästan magisk klang hos många fjällvandrare. Kanske beror det på de botaniska expeditioner som gjordes där under fjällvandringens ungdom på 1800-talet. Eller kanske för att området ligger så avskilt i den svenska fjällvärlden – bortom sjöarna Virihávrre och Vástenjávrre. Eller kan det vara närheten till de riktigt stora glaciärerna som lockar, de som ligger på den norska sidan av gränsen? I vilket fall hade vår lilla trio drömt om detta äventyrsland – Gunder, Cecilia och jag själv. I augusti 2019 skulle det bli av.

Innan resan ägnade vi mycket tid åt kartläsning och förberedelser. Mycket skedde via mejl – och i någon mån med Skype – eftersom Gunder bor i Finland. Ovärderlig hjälp fick vi av Hans Nydahl som efter många års vandringar blivit en initierad kännare av dessa områden. Vi läste om hans vandringar på Utsidan, hade mejlkontakt och fick värdefulla råd och tips.

Redan på ett tidigt stadium bestämde vi att Blåmannsisen måste beskådas på nära håll. Men det gällde att hitta en lämplig utsiktpunkt. Två bergstoppar verkade vara spännande kandidater – 1462 samt Messingtoppen. Bägge på den norska sidan, liksom själva glaciären. Vi fastnade för den senare, den är lägre, låg närmare vår färdväg och verkade mycket enklare att komma upp på. Riktigt konkret blev det när en av oss skrev i ett mejl: ”Hej o tack för kul samtal igår, om två månader idag står vi på Messingtoppen!” Därefter föll fler detaljer på plats och en färdplan på 12 dagar utarbetades.

Det som är en del av tjusningen med att vandra i västra Padjelanta är samtidigt en besvärlighet – området är väldigt avlägset på den svenska sidan. Ofta blir det helikopterfärd åtminstone den ena vägen. Vi valde flyget för utfärden och landade således vid Stáloluokta. Där letade vi upp stugvärdsparet som kontaktats i förväg för båttransport över sjön. De berättade för oss att ytterst få vandrare går väster om sjöarna. Och de bör veta eftersom ett par stora vattendrag söder om Virihávrre tvingar besökare att anlita någon som kör båt förbi utloppen.

Kartan visar båtfärden och första dagens vandring.

Äntligen vandring

Så blev vi avsatta vid Duvggeluokta intill en ljuvlig äng med blåklockor. Vädret var soligt och lagom varmt. Och nu skulle vi klara oss på egen hand.

Inledningen av vandringen präglades av vars och ens sinnesstämning.

Duvggejåhkå är stor som en älv och innehåller grumligt vatten från Blåmannsisen. Den bildar en kraftigt skummande fors innan den rinner ut i Virihávrre.

Blomsterängen, landskapets skönhet, den storslagna jokken - och så vädret med blå himmel. Bättre välkomnande till västra Padjelanta kunde vi inte få!

Men som vanligt i fjällen så var det inte bara en sagoidyll. I början var videbuskagen bitvis riktigt täta och besvärliga.

Första natten tillbringades strax norr om renvaktarstugan utmed Duvggejåhkå. Överraskande svårt att hitta tältplatser i den ojämna terrängen.

Färden fortsatte nästa dag utmed Gásakluoppal mot sjön Gásakjávrre. I östra änden av Gásakluoppal fanns förr i tiden en bro enligt en karta från 1980-talet. Den är borta nu.

Under vandringen höll vi utkik på de toppar vi hade framför oss. Blåmannsisen var det hägrande målet och topp 1462 trodde vi oss kunna se drygt en mil bort. Lustigt nog skulle vi ha den i synfältet varje dag resten av turen. Ända till Vaisaluokta!

Kartan visar de tre första dagarnas etapper samt fjärde dagens utflykt till Messingtoppen.

En ljuvlig lägerplats fann vi på stranden av Gásakjávrre – tips från Hans Nydahl – med en underbar utsikt över sjön och bergen söderut. Här rann jokkar in i sjön vilka var betydligt varmare än sjöns eget vatten som kommer från glaciärer. Bad lockade, herr- och damsida fanns. Dessutom gladde oss ljungpipare, strandpipare, kärrsnäppor och mosnäppor (kanske mest mig). Spana riksrösen var en annan trevlig sysselsättning. Rr 240A syntes tydligt på toppen 1663 (tyvärr utanför kartan ovan men på fotot är det den höga toppen längst till höger). 

Karg fjällnatur

Morgonen den tredje dagen var molnig men fin. Det tyckte ett gäng sällskapssjuka myggor också. Efter sedvanligt pyssel, ätande och packande fortsatte vi färden djupare in i det okända. En kungsörn sågs redan i början och snart hade vi även fjällabbar omkring oss.

Ett fantastiskt renhorn låg i vår väg och det blev ett foto. Men ingen hade lust att bära hem det, våra packningar var alltför tunga ändå.

Rätt som det var befann vi oss inne i Norge. Naturen här kändes lite annorlunda än fjällnatur längre österut. Kargt och alpint, ofta med nakna klipphällar. Fotot nedan är visserligen taget dagen efter men illustrerar det intryck jag ofta fick.

När kvällen närmade sig hamnade vi i ett kuperat landskap i närheten av en jokk med vatten från Messingmalmvatnan och Blåmannsisen. Själva glaciären syntes däremot inte på grund av alla höjder som skymde. En lägerplats hittades efter en god stunds rekognosering. Inte vad som helst duger åt detta sällskap, minsann! Nej, bekvämt ska det vara och med alla faciliteter inom nära räckhåll. Särskilt om platsen – som nu– skulle tjäna som basläger för två nätter. (Nästa dag, på väg till Blåmannsisen, hittade vi en plats längre upp som också var bra och lite mer strategisk. Men då hade vi ju redan valt.)

Blåmannsisen

Morgonen kom och det fanns förväntan i luften. Dags för den efterlängtade utflykten till glaciären, den som vi tänkt på i månader! Kök och mat packades ner, mellanmål gjordes i ordning. Härligt med ryggsäckar som för en gång skull inte var så tunga.

Början av augusti men fortfarande låg många snöfält kvar. 

Ljuvligt att släcka törsten. Det norska fjällvattnet är fantastiskt. Näst godast i världen.

Gunder och Cecilia uppför ett snöfält. Vi hade olika mycket erfarenhet av att använda snöfält som färd- och genvägar. Ibland diskuterade vi hur användbara och säkra de var. Detta skulle leda till ett oväntat initiativ följande dag. Fast det visste ingen av oss än.

Naturen var karg och stenig nästan överallt, ingen sommarkänsla överhuvudtaget, vilket förstärktes av det molniga gråvädret. Terrängen var kuperad men hade inte de stora former man är van vid från det mesta av Padjelanta. Höjderna i sig var inte särskilt imponerande men det ständiga uppför och nerför var ändå fysiskt tröttande.

Kartläsning på vägen. Klockan var 12.30 och vi hade en god bit kvar.

Lunchpaus i det karga stenskravlet.

Messingtoppen ligger 1270 meter över havet och det låter kanske inte så imponerande. Men från lägerplatsen var nettostigningen över 450 meter och vägen småkrokig i både sidled och höjdled så det tog längre tid att komma fram än vi hade trott. Terrängen kändes verkligen annorlunda jämfört med andra delar av Padjelanta och Sarek där formationerna är större.

Klockan tre på eftermiddagen var vi äntligen framme. Vi hade hamnat vid en utsiktshylla strax väster om Messingtoppen. Framför oss välvde sig den enorma glaciären på bägge sidor om topp 1462 och bildade en horisont långt bort. Solen kom fram och med ens badade delar av glaciären i ljus samtidigt som dimmoln bildade ett växlande skådespel. Detta ögonblick hade vi verkligen sett fram emot och vi hänfördes över synen.

Utsikt mot topp 1462 som faktiskt var riktigt imponerande. En stor flik av Blåmannsisen skymtar bakom till höger på fotot. Denna topp hade varit en spektakulär utsiktspunkt, omgiven av glaciären på flera sidor. Men vi hade läst Hans Nydahls beskrivning av vägen dit och visste att den var både tidsödande och besvärlig. Kanske nästa gång?

Blåmannsisen är för övrigt Norges femte glaciär i storlek. Den högsta punkten ligger på 1560 m ö h och dess största tjocklek är 471 meter.

Öster om topp 1462 går Blåmannsisen ner i Messingmalmvatnan.

Två tuffingar delar sina intryck av utsikten.

Några kliv till…

När vi beundrat utsikten en stund från vår hylla måste förstås själva Messingtoppen bestigas. Det handlade bara om några tiotals höjdmeter. Som så ofta såg det brantare och värre ut nerifrån än vad det var när vi satte igång. Vi kom behändigt upp alla tre, med stadiga kliv och stöd med händerna.

Högst uppe på Messingtoppen där vi hade fin överblick åt alla håll.

Jag i fjärran på fotot ovan, på väg ner från Messingtoppen.

Färden tillbaka till lägerplatsen underlättades av att det var mycket nerför. Mina färdkompisar – som tidigare gått i fjällen ett antal gånger tillsammans – är riktiga matfreaks så det blev en delikat gryta till kvällsmat med egentorkade ingredienser. I luften sjönk temperaturen till +2 grader och lustigt nog hängde myggen med nästan ända dit. Fast de var rätt tama på slutet.

Ovan: vårt tältläger på kvällen. Gunders tält t. v. fungerade som matlagningstält.

Fotona är tagna av oss alla tre och för de flesta kan man räkna ut vem som är fotografen. Kartunderlagen är från Lantmäteriet (via Bengt Noläng). Fortsättning följer.

Idag, den vackraste juldagen jag kan minnas, kommer solen att vara uppe i 6 timmar och 39 minuter på den plats på jorden där jag befinner mig. Norra Halland, 25 december 2020, upp 8.52, ner 15.31.

Min längtan efter ljus, både det bokstavliga efter en eländigt grå december och det bildliga nu när hela tillvaron tyngs av pandemin, är omättlig; något jag tror jag delar med dig… och dig… och dig. Det gäller att ta vara på varenda en av dessa timmar och minuter, för imorgon väntar oväder och därefter syns inte solen i någon väderapp så långt de sträcker sig.

Jag går ner till sommarens badvik efter en snabb frukost. Det är flera minusgrader, men betydligt varmare i vattnet att döma av temperaturtavlan som ”badtanterna” uppdaterat kl 8.

Vattnet är bitvis spegelblankt, bitvis aningens krusat. För några veckor sedan syntes här mareld har jag hört. En knölsvan följer mig i vattenbrynet när jag strosar sakta i väntan på de första solstrålarna.

Strandbrinken har förlorat ytterligare mot vågorna under hösten. Blåleran ligger blottad, vattnet som sipprar fram har frusit under natten. Björnbärssnåret i kanten finns snart inte mer. Jag kan inget om hur hastigt hav äter strandäng, men ett är säkert, flera meter har försvunnit på bara några få år. Det sägs att ett dödsbo med tiotals delägare äger den här skröfsiga biten mark mellan havet och bebyggelsen. Det är väl inget särskilt med den – en liten stig, på sommaren blommar ljung, blåklockor, gulmåra, harklöver och backtimjan, och det finns björnbär och hallonsnår. Om det är något särskilt med den, så är det väl det, att jag förmodligen kommer att få uppleva när den inte finns kvar.

Jag undrar om dödsbodelägarna vet att deras mark bokstavligen rinner ut i havet?  Och vad kan jag göra, vem ringer man och ber rycka ut för en liten strandängs bevarande?

Solen går upp, jag går hem för att göra i ordning en matsäck inför nästa anhalt denna strålande juldag. Mot Fjärås bräcka.

Min från början sommarkompis, men numera helårsvän, ska visa mig en tur hon upptäckt i coronans år. Trots att vi båda rört oss i dessa trakter i decennier har vi inte känt till just denna vackra runda på Lygnerns södra kant. Precis som min strandäng visar det sig vara en ganska ordinär bit natur, en skogstur i kanten av en sjö. Och ändå långt från ordinär, för upplevelsen blir så speciell när det efterlängtade solljuset spelar mellan granarna och lyser på den knallgröna mossan som täcker stock och sten. Lygnern ligger stilla, delvis i sol, delvis i skugga. Jag har hört att det kan blåsa upp rejält på denna sjö.

Jag som rör mig i storslagna fjällområden om somrarna och har fått förmånen att se både Grönland och Tien Shan-bergen i Kirgizistan, och många andra spektakulära naturupplevelser också, är så glad för närnaturen. Den man når med en kort biltur, på cykel eller till fots.

Landskapet och vegetationen här där vi vandrar denna juldag påminner lite om Häckebergaområdet utanför Lund, ett av dessa mina nära naturområden. Stora ekar, bokar, lite risiga partier snårskog, en granodling, några fina lägerplatser. Lite brantare partier avlöser, det finns inte runt Häckeberga. Flera fina små sandiga strandremsor ser inbjudande ut för ett sommarbad.

Det är verkligen vackert för ögat och rogivande för själen. Vi fikar, äppelglögg, kardemummaskorpor och skinkmacka, i en slänt mot söder. Jo, men visst är det inte bara ljus i solstrålarna utan lite värme också?

Inna vi far hemåt njuter vi av vyn från själva bräckan.

När solnedgången närmar sig drar jag mig ner till mitt hav igen. Sätter mig på udden. Framför mig ser jag öarna Nordsten och Vendelsö, men också Ringhals och Värö bruk. Bakom mig en mängd hus, och jag hör barn som leker så härligt uppe bland småvägarna. Ovanför mig ett flygplan, som jag inte kan låta bli att leta upp på Flightradar (Istanbul-Houston, framme om 10 timmar). Jag är omgiven av civilisationspåminnelser, men trots det känner jag mig helt uppfylld av, och ett med, naturen. 

Det är frost på badklippan, små iskonstverk i bergets fördjupningar. En häger står blickstilla ute i vattnet, en stenskvätta lurar mig att tro att sädesärlan vimsat hit fyra månader för tidigt. 

På vägen hem bligar en havstrut på mig från en bryggstolpe. Jag passerar återigen strandängen. Vemod, och gränslös lycka över denna magiskt vackra juldag covidåret 2020, fyller mig. 

Ett stort leende växer fram när jag öppnar ögonen och tittar ut från tältöppningen på morgonen. Jag klär på mig och kliver ut.

Det blir visst en toppendag idag!

Vi hade sett på väderprognoserna att det skulle bli sämre väder senare, så vi spillde ingen tid i onödan vid baslägret. 

Gröt, mackor med pålägg och te. En frukost för en vandrare. Efter frukost så började vi knata uppåt.

Jag har en Osprey Xenith 88 liter. Ryggsäcken rymmer mycket, och det känns bra att kunna få med det man vill ha med sig. Nu fick jag med mig sådant jag inte tänkt ha med mig också, då det blev lite bråttom hemma.

Topplocket kan man ta bort och använda som midjeväska. Jag hade inte provat det tidigare, och skulle prova det nu. Sedan har jag en liten ryggsäck som man kan packa ihop så den får plats i en hand. Den hade jag nu på ryggen.

Det jag hade med mig på toppturen var vatten, extrakläder, energi. Min energi under vandringen har jag inte pratat om. Jag hade kakor (Singoalla), Tutti Frutti (godis), cashewnötter och torkad aprikos. Jag måste bara säga en sak till om varför ryggsäcken var så tung. Tutti Fruttin var en "big pack-taxfreemodell" och cashewnötterna var också i storpack. Fördelen med all mat var att jag inte behövde snåla med den :-)

På bilden ovan, med kokkärlet, ser man två plastflaskor på höger sida. Den ena innehåller rapsoljan jag nämnt, den andra ädel dryck som lystrar till namnet Jura. 

Uppåt, to the top!

Vi gick upp mot toppen 1533 och insåg snabbt att vi skulle ha en fin utsikt åt många håll. När vi tittade åt nordost så såg vi ut över Smällhögarna och lite mer åt norr såg vi ut över Bunnerfjällen, och tittade vi österut såg vi mot Lunndörrsfjällen och Anarisfjällen. Då var vi ännu inte uppe på toppen 1533.

När vi nästan var uppe på den så öppnades landskapet upp söderut och vi såg Helagsfjället. Helags är Sveriges sydligaste glaciär.

Vi fortsatte uppåt och landskapet öppnade sig helt åt sydväst och väst. Nedan ser man Helagsmassivet.

Sylarna...ah, så härligt att se åt det hållet.

Nåja, nu var det bara att gå upp sista biten. Vi var redan 1530 möh, så det var bara lite kvar tills vi var uppe på toppen.

Plötsligt var vi uppe! Toppröset var där.

Det var fint väder, lite blåsigt, så vi tog lite bilder medans vi fortfarande var varma efter vandringen uppåt. Vi hade verkligen tur med vädret. Målet var att komma upp på toppen, och det var ju a walk in the park, nema problema.

På bilden nedan man åt nordost. Sjöarna mitt i bilden är Härjångssjöarna. Sjön längst till vänster heter Lievkiesåajjatjärnen, och den syns inte när man är på leden mellan Gåsenstugorna och Vålåstugorna. Däremot ser man vattendraget från tjärnen där den rinner ned till Härjångssjöarna. Tjärnen ligger på ca 1100 möh, och Härjångssjöarna ligger på ca 950-980 möh.

Om man istället tittar österut ser man på bilden nedan för det första Härjångssjöarna till vänster. Den lilla knallen precis framför sjöarna är Gaarenssåajja, en av de lägre toppen som ramar in leden nedanför, den led som är mellan Gåsenstugorna och Vålåstugorna.

Lite framför den är Tvärhammaren.

Lyfter man blicken lite till ser man toppar längre bort. Det är Lunndörrsfjällen och Anarisfjällen som ligger närmast.

Sylarna, fantastiskt utsikt åt det hållet. På bilden nedan ser man hela massivet.

Om man istället tittar norrut, ungefär nordnordväst, ser man fjället Gåsen, 1427 möh. Gåsen har jag aldrig varit uppe på, trots att jag varit till Gåsenstugorna flera gånger. Fjällstugorna är en av de STF har i Jämtland. På bilden nedan ser man fjället, och fjällstugorna är under de vita snöfläckarna. Fjällmassivet till höger på bilden är Västra Bunnerstöten. Bakom Gåsen ser man Snasahögarna där Snorsnasen är högst med sina 1463 möh.

Ett område man inte pratar om så mycket är det som är mellan Blåhammarens fjällstation/Storulvåns fjällstation och Sylarna.

På bilden nedan ser man hur det ser ut.

Vad ser man på bilden ovan?
Det är tydligt att topparna är i Norge, och en bra bit bort. En snabbkoll på kartan säger mig att man ser Fongen, 1441 möh.

Betydligt närmare, i bildens nederkant ser man ett vattendrag. Det är Gåsån, som man behöver vada när man kommer från Sylarna, eller Storulvån.

Landskapet har sin charm, och framförallt tycker jag att man får en bra överblick av var de högre topparna är och var de små böljande kullarna är. Kullarna är kanske inte så små när man står vid foten av dem.

Jag kan inte motstå att se över Bunnerfjällen, och titta närmare på hur det ser ut där. Panoramabilden nedan börjar med fjället Gåsen till vänster, och allra längst till höger ser man Smällhögarna. Bakom allt ser man snöfläckarna på Västra Bunnerstöten och mer till höger, också med snöfläck, ligger Östra Bunnerstöten.

Smällhögarna kommer jag att återkomma om. 

Vi var på toppen av Stora Härjångsstöten ett tag, tog bilder, och satte oss i lä. Vi visste att vädret skulle bli sämre. Vi hade pratat om att packa ihop tälten efter att vi ätit lunch och vandra vidare. Där tälten var nu, nedanför toppen 1533 möh skulle det garanterat vara utsatta för vind. Vi var inte jättesugna på 20 sekundmeter vind, så efter att vi snackat oss samman och var nöjd med detta besök på toppen så började vi gå nedåt.

Vi valde den enklaste vägen ned, norrsidan av stora Härjångsstöten. Det var inte för brant och gav en fin utsikt mot Smällhögarna.På bilden nedan har vi kommit ned en bit. Vi stannade och tog en paus. Våra tält är lite till höger om mitten av bilden. Den lilla sjön, eller pölen, är den jag tidigare nämnt, 1270.

Det tog inte så lång tid att gå ned till den höjden ca 1300 möh. Innan vi var nere så genade vi över ett snöfält. Man kan säga att vi åkte på kängorna, för det var det vi gjorde.

Det var mer mulet nu, och vi tog oss ned ganska snabbt. Väl nere vid tälten så lagade vi lunch, som vi hade förberett så långt vi kunde.

Hur god är inte en egen hemmagjord maträtt, när man är hungrig? Godare än en tråkig köpepåse i alla fall.

Efter lunchen packade vi ihop tälten och började gå ned mot Härjångsdalen. Det hade börjat blåsa mer redan när vi var uppe på toppen. Nu var vi lite mer skyddade, när vi var en bit ner.

Johan råkade knäcka sin ena stav, som spjälades med extra tältspik (långa) jag har och tejp. Hellre en lite tyngre och reparerad stav än att bara ha en stav.

När vi var nere i Härjångsdalen kunde man se västerut, och på bilden nedan ner man Härjångssjöarna. Den lilla snöfläcken till vänster är på Stråahpatjaerhvie, 1291 möh. Bakom den lilla toppen skymtar fjället Gåsen, 1427 möh.

Nu var tanken att vi skulle gå mot Gåsenstugorna, vika av söderut och följa leden mot Hulke och Helags.

Det blåste en hel del och vi gick fram till Härjångsdalens rastskydd. Vi funderade på om vi skulle fortsätta eller stanna på denna plats. Sova inne, fast ej i nöd, eller tälta utanför? Jag hade stor beslutsvånda, och det slutade med att vi sov inne.

Det enda vi visste var att det skulle blåsa ännu mer.

Dagen därpå  skulle vi gå till Helags fjällstation.

Gonatt.

Det var frost på morgonen den 6 augusti när vi steg upp – turens enda frostnatt skulle det visa sig. Många myggor strök säkert med men långtifrån alla. Temperaturen steg sedan under förmiddagen och vi gjorde oss redo för en ny, solig fjällsommardag. Som väl var fanns en del skuggande moln på himlen och från väster kom svalkande vindpustar.

För dag 5 hade vi funderat över två möjligheter för den fortsatta vandringen. Den ena var att hålla oss kvar på den norska sidan och gå upp någon kilometer, precis samma väg som inledde gårdagens glaciärutflykt. För att därefter ta oss över den flacka fjällryggen Jågŋåtjårro och sedan svänga mot den svenska sidan. Men vi hade tyckt att den vägen sett lite för vintrig ut dagen före så vi valde istället det andra alternativet – att gå nordost upp på Gásakláhko och runda fjällryggen i dess nordöstra hörn. Det var ett val vi inte skulle ångra – utsikten över Virihávrre blev helt enastående.

Karta för etapperna dag 5-7.

Det blev inledningsvis ganska mycket uppför. Men lutningen var inte överdrivet stor och små vilopauser med nötter, fruktbitar och vatten gjorde tillvaron behaglig. Bråttom hade vi inte heller.

Ovan: utsikt över det vattendrag vi gick bredvid dag 3.

Fjällsippa.

Vita streck och sandklädda ishögar

På eftermiddagen stötte vi på två spännande naturfenomen alldeles intill varandra. Det ena var långsmala, vita gångar av mineralet kvarts i den klippiga marken. Vi hade sett på några ställen tidigare men här fanns flera stycken. Det var sådana "streck" man spanade efter på 1600-talet längre österut i Padjelanta när man letade efter silver. I kvartsen kan det nämligen finnas bly samt små mängder silver - åtminstone ibland.

Det andra fenomenet bestod av rejält stora grushögar som inuti bestod av hård is. Hur hade de bildats? Vi funderade utan att bli så mycket klokare. Inte heller efteråt har vi hittat någon bra förklaring.

Högarna var stora och mörka. Kanske har det med rinnande vatten att göra. Men fjället är flackt och jokken i bakgrunden är inte särskilt märkvärdig. Inte mycket grus omkring bäckfåran heller. Så hur kan högarna ha blivit så stora? Kan  de rentav ha funnits där i flera år? 

Kanalen till höger om isgrushögarna ser inte ut att vara urgröpt av vatten. Snarast liknar den en kanal som skapats av vind och sol runt gruset. På den vänstra sidan ser det däremot ut som en urgröpning från smutsigt vatten. Kanske någon av er som läser kan kasta ljus över vad som hänt här?

Sällskapet ”Snöfältens Vänner”

Under vandringen kom Gunder och jag i samspråk om snöfält vilket vi föregående dag haft mycket och många av. Vi har båda två oräkneliga gånger haft nytta av snöfält under våra fjällfärder. Så uppkom tanken att det borde finnas någon slags förening för att sprida kunskap om snöfält och deras användbarhet. Omedelbart föll Cecilia in i samtalet:

– Den vill jag också vara med i!

Därmed hade det blivit skarpt läge – är man tre som vill något så är det dags att sätta det i verket. Vid nästa snöfält stannade vi. Mitt ute på det tog vi var och en snö i händerna och slog högtidligt ihop det till en enda stor snöboll. Gunder fotograferade händelsen. Så var sällskapet Snöfältens Vänner bildat.

Låt mig framhålla några fördelar med snöfält. Som färdväg över ojämn mark som till exempel blockterräng är de ofta förträffliga och kan spara mycket tid. Särskilt effektiva är de när man tar sig nerför en fjällsida. Det går mycket snabbt och man får en behaglig dämpning av stegen. Vid matlagning och rast har man nytta av det smältvatten som rinner ut från dem, helt nödvändigt om landskapet i övrigt är torrt så långt ögat når. Sedan ska vi inte glömma de rent estetiska värdena – visst skulle fjällen se mycket mörka och livlösa ut om inte snöfälten fanns?

Så klart finns det situationer där man ska vara lite försiktig med snöfält. Men det gäller ju det mesta på fjället. Man gör inte någonting utan att tänka efter först. 

En stund senare fick vi en sagolikt vacker vy över Virihávrre, nästan för mycket för ögon och hjärna att fatta. Längst i bakgrunden syns både Áhkká, Niják och Sarekbergen.

Omväxlande fortsättning

Nattens läger blev i närheten av några små sjöar strax öster om bergknallen 972. När vi fortsatte färden nästa dag försökte vi gå runt detta lilla berg men det visade sig att det bästa var att gå över nära toppen. Utsikten var fin in mot Norge så det var värt den lilla extra mödan.

Sedan gällde det att komma ner från bergkullen också, det var ca 300 höjdmeter till en renvaktarstuga väster om Raddujávrre. Här hade vi läst i Grundstens guide om Padjelanta och Sulitelma (en äldre upplaga) att det är en ”brant nerstigning”. Exakt var han tänkte sig framgår inte tydligt men på många ställen var det i princip lodrätt. Vi snirklade oss något åt väster och hittade en svacka med kraftigt lutande gräshed.

Stugan syns därnere, bara 250 höjdmeter kvar! Vi kom fram utan missöden och när vi betraktade branten nerifrån så var vi ganska förvånade över att det gått så bra.

Inom parentes kan sägas att Grundstens guide är den enda jag känner till som behandlar just västra Padjelanta. Han beskriver ett huvudstråk väster om sjöarna samt ett par färdvägar i norra delen av Padjelanta. Förslag på dagsutflykter finns. Min upplaga är äldre så den har exempelvis kvar uppgiften om bron över Duvgejåhkå. De mest utförliga beskrivningarna jag läst över västra Padjelanta har Hans Nydahl skrivit här på Utsidan. De rekommenderas varmt.

Ovan: ett av de snöpartier som fick Snöfältens Vänner att trivas. Några minuter senare korsade vi jokken nära renvaktarstugan.

Efter stugan var terrängen ojämn med små åsar och svackor. Vi gjorde ett litet vad och sedan lutade det mer konsekvent uppför. Uppe på Radduvárre fick vi återigen syn på Blåmannsisen, ca 15 km bort.

Messingtoppen är den flacka bergkullen allra längst till vänster och till höger om den höjer sig topp 1462. Och sedan is ända till horisonten. Så kargt och olikt den solbelysta vyn över Virihávrre dagen före! Men denna enorma spännvidd på intrycken är ju en av de saker som är så fascinerande med fjällen.  

Vi närmade oss ett sandurfält genom vilket en jokk rinner (fotot nedan). Jokken har inget namn på kartan men kommer från glaciären Ragujiegŋa på den norska sidan. Genom vattnet har skapats ett sanddelta. Ett Rapadalen i miniatyr, som Cecilia sa.

På fjällkartan är sandurfältet utmärkt som en egendomlig blekblå färgblaffa.

Det började falla regn och vi behövde en lägerplats - helst fort! Vid den lilla sjön 749 såg det ut att finnas gräsbevuxna ängar och när vi kom närmre upptäckte vi att mitt bland allt det gröna växte det fullt med gula smörblommor. Det blev perfekta, mjuka tältplatser för oss alla tre. 

På kvällen tog vi en promenad för att inspektera morgondagens vad över jokken som rann ut ur sandurfältet.

Jokken var ganska djup på kvällen men nästa morgon hade vattnet sjunkit lite och vi kom över utan problem. Regnet hängde i luften och vi gick en stund med regnkläderna på. Detta var en av få gånger men vi kunde snart ta av dem igen. Skönt eftersom vi hade en uppförsbacke framför oss.

Flodhästarna

Efter en lunchpaus fortsatte vandringen uppför sluttningen mot Ráhkojávrre som vi tänkte gå väster om.

När vi närmade oss sjöns västra sida blev berghällarna släta och avrundade. Det fanns åtskilliga tillflöden av vatten ut i sjön vilka hade skapat små flikiga vikar som vi gick runt om. En intressant och tilltalande miljö.

Klipporna såg verkligen roliga ut, vi tyckte att de liknade vilande flodhästar som låg packade tätt intill varandra.

Ett röse bland flodhästarna. På kartan är faktiskt utmärkt en färdväg som vi korsade här. 

Ráhkojávrres stränder runtom är flacka. Här på västra sidan är det otroligt jämnt och lättgånget. Miljön är ganska karg men ändå inbjudande. Här skulle vi gärna tillbringat ett par nätter och utforskat omgivningarna.

Därefter steg terrängen långsamt i riktning mot nästa sjö, Rástesjávrásj. Efter diverse våtmarker och vattenfåror gick det ganska brant utför mot sjöområdet.

På fotot ovan syns Rástesjávrásj i bakgrunden. Det ganska platta fjället där bakom till vänster är Guovddelistjåhkkå. I närheten av sjön, till höger utanför fotot, fann vi återigen en tältplats med mjukt gräs och vackert gula smörblommor.

Foton från oss alla tre. Kartunderlaget från Lantmäteriet (via Bengt Noläng). Fortsättning följer.

I början av december 2019 påbörjade jag min bana som dedikerad utesovare och en kort resumé kan var på sin plats men den intresserade hittar förstås det mesta av grundorsaken i månadsrapporten för januari. Att sova ute är inte ett val jag ångrar, inte för att jag hade så mycket till val, jo, jag hade två val: hitta ett nytt boende eller ge det hela en tålmodig chans men med en äventyrlig inramning. Orsak: Flyttade till en ny lägenhet i slutet av november 2019 och det visade sig att ett – för mig högst obehagligt – lågfrekvent ljud pulserade till och från i fastigheten. Inte konstant men tillräckligt ofta för att jag inte skulle få sammanhängande sömn. Nu handlade det inte om ett vibrerande kylskåp eller så utan om vågor av dova svängningar som tränger igenom väggar, skallben, hörselproppar och hörlurar. Dessa vibrationer fortplantade sig även ut på balkongen, om jag gjorde desperata försök att sova där. Under dagtid är det så mycket andra ljud som stör ut denna typ av ljud men som blir påtagligt när allt annat tystnar framåt kvällen. Det otäcka med lågfrekventa ljud är att det lika mycket, eller kanske allra mest, handlar om vibrationer och svängningar som tränger in i ens huvud. En googling på ämnet ger två entydiga svar: mycket ohälsosamt för den som drabbas samt att källan till lågfrekventa ljud ofta är svårlokaliserad. Källan kan vara grannens akvariepump, ett fläktsystem eller ett vindkraftverk. Sedan är påverkansgraden individuell. Hade jag blivit ljudöverkänslig? Ja, det kan man bli av många orsaker, såsom stress, borelia eller frekvent användande av hörselskydd, för att nämna några. Bokade tid hos vårdcentralen för boreliaprov. Läkaren där var helt fantastisk och han bjöd på ett exklusivt paket av allehanda tester. Någon slags deluxevariant. Det var ju faktiskt dagarna innan jul 2019. EKG-svaren kom omgående och läkaren var lyriskt över mitt hjärta. Atlethjärta som han sa. Övriga prov kom en vecka senare. Alla värden var normala, bara aningen över gränsvärdet på sköldkörtelns hormonproduktion som läkaren menade kunde vara en tillfällighet och det bokades tid för ett nytt sköldkörtelprov några månader senare (som då låg inom gränsvärdena). Nåväl, jag tog upp yinyogan igen och började sova ute. Beslutade mig för att göra det hela till ett spännande äventyr och föra dagbok, nattbok kanske är mer korrekt, för hela 2020. Jag har har ju all tänkbar utrustning för ett utesovarliv året runt. Förändring under tvång. Radikala förändringar i ens liv växer sällan fram som en kul grej över frukostkaffet. Bara att skapa nya rutiner och omfamna det nya livet. Så skriver jag, ett år senare.

Som en parentes kan nämnas att jag hade tänkt lägga ner denna blogg redan vid årsskiftet 2019/2020 men i och med projekten att sova ute på obestämd framtid och besöka Tivedens nationalpark minst en gång varje månad under hela 2020 beslöt jag mig för att fortsätta skriva för bloggen året ut. Ett år som nu är till ända. Detta inlägg är således det sista jag skriver här (på den externa bloggen Trail Stories, men här på Utsidan kanske det blir en och annan story i framtiden). Aningen vemodigt men mest skönt. Bloggen får ligga kvar på obestämd tid. Några år kanske, som en digital kvarleva, historiska rester från en tid som var, inte som tar slut, bara fortsätter…

Anmälde hursomhelst ljudet till fastighetsvärden och fastighetsskötaren Jörgen kopplades in. Skulle de ta det på allvar? Jörgen berättade att de haft problem med lågfrekvent ljud i en annan del av huset några år tillbaka. Några fläktlager. Jag noterade av en tillfällighet att det lågfrekventa ljudet i fastigheten var som kraftigast i styrka nere i cykelkällaren. Jag bor högst upp på våning tre. Det ska erkännas att mina förhoppningar om att problemet skulle prioriteras eller att källan till ljudet ens skulle lokaliseras var låga. La ingen energi på spekulationer eller förhoppningar. Jag njöt av nätterna i mina väl valda gläntor i Torshargskogen 20 minuter hemifrån och under långhelger med äventyr. Såg min lägenhet mest som ett basläger och gör väl så än idag. Nåväl, efter en hektisk och sorgfylld höst 2019 med emotionellt stresspåslag, flytt, renovering av lägenhet och lågfrekvent ljud som torterade mig om nätterna gav mig nätterna ute i naturen snabbt nya krafter. Bara någon vecka in på 2020 var skillnaden i mående så otroligt påtaglig. Från trött dränerad zombie till att känna mig fylld av energi med skärpa och styrka. Jag behövde inga provsvar. God sammanhängande sömn ute i naturen är bästa medicinen.

Hemkommen från mitt sex dagar långa äventyr på Bohusleden i slutet av maj noterade jag en tyst lägenhet. Höll andan och lyssnade. Kunde det vara sant? Fick ett sms från fastighetsskötaren Jörgen som meddelade att de hittat källan till ljudet. Två pumpar som pumpade in fjärrvärme i grannfastigheten. Två pumpar var overkill så de stängde av en pump och sänkte hastigheten på den återstående. Voilá, ljudet var borta, nja, inte helt men så mycket svagare att det inte stör. Men att återgå till permanent sängsovande inomhus var otänkbart. Jag har sedan början på året passerat en gräns och att sova ute, framför allt detta att få somna och vakna upp i naturen, bjuder på så många ljuva fördelar. Att bara ligga och titta upp mot en svindlande vacker stjärnhimmel omgiven av stolta vajande tallar är hänförelse av bäst sort. Att sova i en säng inomhus en natt eller två fungerar men sedan måste jag bara sova utomhus. Ljuvt och svalt. Som natt och dag, som man brukar säga. Vågar fan inte tänka på den dagen jag hamnar på något gruppboende eller liknande, nä, då är det läge att ta färjan över floden Styx för en etta med jordvärme.

Lite statistik på 366 nätter 2020
Totalt har jag sovit 286 nätter utomhus (78,36%) och av dessa sov jag hela 72 nätter under bar himmel, vilket i runda tal gör 2 1/2 månad eller 20% av årets alla nätter. Resterande 214 utenätter fördelar sig enligt följande i fallande skala: tält (99), balkong (82), nättält (14), tarp/poncho (9), vindskydd (6) och under Takstenen (2) i Tivedens nationalpark. När det gäller nätterna på balkongen avnjöts de med täcke och madrass under sommaren, i tält under hösten och sedan i sovsäck när tältet blåste sönder den 17 november. Skönt att ha balkongen som alternativ sena kvällar hemma.

Första kvartalet var härligt hardcore med hela 82 nätter utomhus av 91 möjliga. Under mars månad sov jag inte en natt inomhus. April månad är i topp vad gäller flest nätter under bar himmel, hela 23 nätter vilket säger en del om vädret i april, tätt följt av mars med 15 nätter under bar himmel.

Totalt sov jag 112 nätter i min kära skog i Torsharg, majoriteten av dessa under första halvåret.

Av de 80 nätterna som tillbringades inomhus under året utgör en klar majoritet av sömn i säng, främst i min egen, men även hos mamma, Lilla Vasskärr B&B, hotell och B&B, kolar- och torvkojor, fjällstugor och någon tågkupé genom Sverige.

Ingen natt är den andra lik
Jag vågar påstå att dina nätter i ditt, kanske ert, sovrum är rätt förutsägbara och likartade. Natt efter natt. Kolla igenom sociala medier eller senaste nyheterna på mobilen det sista du gör. Det kan ju hänt något. I sällsynta fall kanske du läser eller avlyssnar en bok. En godnattpuss till din käresta. Kanske lite älskog, om inte tröttheten övervann lusten. God natt. Mörkt. Stillastående luft. Väggar, tak och golv. Drömmar. Vakna till klockan. Redan? Kollar mobilen det första du gör, kan ju (sällan) ha hänt något under natten. De vanliga morgonbestyren. Det enda som skiljer dessa dina nätter åt på ett mer radikalt vis är väl drömmarna. Förutsatt att du minns dem. Lägger vikt vid dem, uppskattar dem. Hur länge har det sett ut så? Och hur länge ska det se ut så? Vill du uppleva något annat? Och må bättre. Börja sova ute! Gör det inte till något extremt. Börja med en till två nätter i månaden, på balkongen, på altanen eller i trädgården. Bjud med din partner och framför allt barnen, katten och hunden. Låt dig förundras över stjärnhimlen, känn den svala luften mot ansiktet, andas in syrerik och kvalsterfri luft och framför allt: upplev sömnen när den är som skönast!

Jag själv har passerat någon slags gräns eller kanske snarare funnit en slags balans som fungerar för mig när det kommer till välgörande sömn. Bättre återhämtning för kropp och själ än sömn existerar knappast, eller? Jag är tacksam för att jag tvingades till att börja sova ute för lite mer än år sedan. Så otroligt många minnesvärda ögonblick, kväll som morgon, som jag undanhållits om jag sovit i min säng merparten av årets nätter. Jag kommer inte att kunna gå tillbaka till att permanent sova i säng inomhus. Under den gångna julen sov jag tre nätter i rad i säng. Fick abstinens! Efter en natt på balkongen packade jag ihop sovprylarna i ryggan och promenerade till min ljuva under-bar-himmel-glänta i Torshargskogen. Sval luft. Måne och underbar stjärnhimmel. Tystnaden och de högresta tallarna, ingen av dem den andra lik. Jämngamla vänner. Fyra dagar social tillvaro till ända. Pust. Bara jag, stjärnorna, några avlägsna stjärnhopar och månen. Öppen planlösning. Så mycket förundran.

Utesovarrutin
Det gick väldigt snabbt att skapa en rutin, en utesovarrutin, till vardags. Rekade ett par fina platser i Torshargskogen 20 minuter hemifrån. Långhelgerna spenderade jag för det mesta med lätt löprygga och övernattningskit på fina stigar genom läcker natur i Mellansverige. Semestern var mer äventyrlig och långväga inom Sveriges gränser. Pandemi. Vardagsrutinen var väldigt enkel. Förberedde morgonens frukost redan kvällen innan; min specialgröt i blöt och espressobryggaren laddad. Kolla vädret och väderappen, för att avgöra om det blev tält eller natt under bar himmel och eventuellt val av sovsäck beroende på temperatur. När jag legat i tält har jag alltid med mig en bok och under vintern 2019/2020 gick jag ofta ut relativt tidigt på kvällen för att få ett par timmars läsning i tältet ibland ackompanjerad av vindens sus i trädkronorna, regnets sövande dripp mot tältduken, någon hoande kattuggla, grymtande vildsvin, skällande räv eller skönsjungande koltrast framåt vårkanten. En termos med kryddigt hett te. Som sagt, ingen kväll är den andra lik.

Under bar himmel
Att sova ute i tält är ljuvligt. Likaså under en tarp. Vindskydd fungerar men hör inte alls till min favorit. Men det särklass ultimata och mest fantastiska är att sova under bar himmel. Utan konkurrens. Jag minns så väl de första stjärnklara nätterna under bar himmel för snart ett år sedan. Pirrigt givetvis. Utsatt och naket, en känsla som man snabbt bemästrar efter några gånger. Ett perfekt tillfälle att pröva gränserna för ens fantasi. Den fantasilösa är snabbt i hamn medan den med imaginär talang får passa sig. Låt inte fantasin skena. Låt ögonen vila på himlavalvet. Lyssna inte efter ljud som inte finns. Lyss till vindens sus i trädkronorna. De första stjärnklara nätterna förde mig utan omvägar tillbaka till mina unga år i fältbiologerna då vi många gånger sov under bar himmel i skogarna på Järvafältet eller uppåt Roslagskusten. Minnen från mörka vinternätter med sagolik stjärnhimmel hos mormor i Moskosel. Lite Stargate över det hela. Minnen som suger tag i en. När minnena så skingras och man återvänder till här och nu, glädjeruset som övergår i en svindlande känsla när hela ens synfält fylls av en väldig stjärnhimlen. Vidden av dess rymd som är omöjlig att ta in. Och vetskapen om att jag ser tillbaka i tiden. Miljarder av år tillbaka i tiden. Där ligger jag i en glänta i Torshargskogen och blickar upp mot himlen. Eller vad då, det kan ju lika gärna vara så att jag blickar ner. Vad händer om Jordens gravitationskraft plötsligt upphör? En liten glänta på en liten planet i periferin av en ofantlig galax vid namn Vintergatan som mäter 100.000 ljusår tvärsöver och innehåller sisådär 400 miljarder stjärnor. Och det mest avlägsna man kan se med blotta ögat om hösten, om man vet var man ska leta, är en suddig fläck vid namn Andromeda. Tänk då att det finns ytterligare 100 miljarder galaxer i universum. Visst kittlar det på ett nästan obehagligt vis? Och varje människa bär lite stjärnstoff inom sig, som all materia. Ödmjuk förundran över det ofattbara.

Det finns en anledning till att jag kommit att älska att sova ute under vinterhalvåret. Luften, temperaturen, stjärnhimlen, månljuset och frånvaro av flygfän. En del kanske räknar får när de ska sova. Jag räknar satelliter och stjärnfall. Minns kvällen på Klövberget vid Marvikarna i mitten av oktober. Stjärnklart. Inte en satellit men otroligt mycket stjärnfall. Som jag önskade. Meteorregnet Orioniderna. Detta medan månen höjde sig gyllengul i nordost och kattugglorna som tonsatte dramat med sina spöklika klävitt längs branterna. Ja, sånt man missar i ett tält för att inte säga i en säng med fyra väggar, tak och golv.

Så numera håller jag koll på vilka meteorsvärmar som passerar genom himlavalvet under vinterhalvåret via stjärnfallskalendern. Månen och planeterna håller jag också koll på. Med det ena kommer det andra, så nu ligger jag och läser om universum, kvasarer, kvarkar, svarta hål, strängteori, mörk energi, fotoner, kvantmekanik och supersymmetri. Och vem beskriver allt detta på ett ypperligt pedagogiskt vis om inte Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik. Kan varmt rekommendera hans böcker men också hans befriande "vinterprat" om stjärnskådning, squaredans och universums mening i P1 lördagen den 26 december 2020.

Årets växlingar
Årets växlingar, ja, årstidsväxlingar, blir väldigt påtagliga om man vistas i naturen regelbundet och till detta kan även adderas skiftande väderlek. Under 2020 var det minimalt med snö. Knapp någon snö att tala om, åtminstone inte på mina breddgrader i Mälardalen. Januari till och med april var dock en helt fantastisk tid att sova ute. Minimalt med nederbörd. Det allt ljusare dygnet. Vårfåglarnas ankomst. Först trastarna och rödhaken som fyller skogen med sina toner, starar och sånglärkor som flyger över, sedan bofinkar och sädesärlor, morkullan som drar och i maj kommer så tropikflyttarna. Det som gör mig så glad när jag nu skriver dessa ord är att jag återigen har dessa fantastiska månader framför mig. Som jag ska njuta.

Sommaren är väl fin på sitt vis men som utesovare är sommaren inget exceptionellt, tvärtom. Mygg, knott och andra kryp. Ofta varmt och klibbigt. Under de varma perioderna den gångna sommaren sov jag faktiskt bättre i min svalare lägenhet. Det var därför skönt att få dra upp till fjällen tre veckor i augusti. Mygg och knott inledningsvis men senare i Sarek bara skön sensommarhöst. Ljuvligt att i september återigen börja sova under bar himmel. Även om jag skaffat ett par nättält för sommarbruk är det ändå inte samma sak, men ändå bättre än tält. Kan njuta av himlen och träden som sträcker sig upp mot det ouppnåeliga i ett nättält. Ingen risk för kondens.

När det kommer till äventyren under långhelgerna på vinterhalvåret blir det onekligen mycket sömn. Härligt att sitta vid en eld i mörkret och filosofera eller bara kontemplativt sugas in i eldens fladdrande lågor. Hypnotiskt. Men mycket sömn blir det och det är så fantastiskt skönt. Rekordet 2020 är nog 14 timmar sömn i Tivedens nationalpark i slutet av november. Detta efter en hektisk tid på jobbet och arrangemanget av Marviksdrömmen. Välförtjänt och välbehövligt.

Ulvar, ugglor och andra möten
Tänk så mycket jag varit med om under året, som färgats av en pandemi, till och från någon av mina sovplatser i Torshargskogen. Längs med färden genom den svenska fjällvärlden. På Kindlas höjder eller längs Bråvikens kuperade höjder. För att inte tala om utforskandet av Tivedens nationalpark och nätterna där. Visst, många storslagna och minnesvärda upplevelser, men som jag brukar säga; det är de små till synes obetydliga ögonblicken som betyder något. Har man förmågan att uppskatta dessa små ögonblick är man sannerligen omgiven av rikedom. Ett lingonplattfly som trotsar minusgraderna. Tre skogsmöss samlade kring en liten hög havregryn i absiden medan jag äter frukost. En tallbärfis som klättrar på termosen i februarikylan. Alla dessa små spindlar av olika arter som kommer fram i mörkret. Så mycket att förundras över, i det lilla.

Sedan är det förstås de där ögonblicken som för lång tid är alldeles klara och som med lätthet låter sig spelas upp på ens inre filmduk. Som den där stilla, kalla stjärnklara kvällen med starkt månljus i Putbergen. Jag hade brett ut liggunderlag och sovsäck på en fin plats omgiven av väldigt gamla tallar. Satt och sippade på en kopp te i månljuset när plötsligt en varg med basstämma började yla alldeles nära. Strax anslöt ytterligare ett par vargar med sina gällare stämmor. Det hela varade i drygt en minut. Den minuten är utan tvekan den längsta i mitt liv. Och den mest fantastiska. Det tog sin tid innan jag lyckades somna. Eller den gången på ett berg vid Bråviken då jag vaknade på Valborgsmässonatten av att en berguv satt 100 meter ifrån mig och ropade. Ackompanjerad av en tutande rördrom i bakgrunden. Mäktigt. Spelade in den med mobilen och berguven fick vara med i Naturmorgon några dagar senare. Minnet av de ihärdigt ropande pärlugglorna i östra delen av Tivedens nationalpark gör en glad. Eller den varma junikvällen uppe på Simonberget när en nattskärra satt i tallen intill och surrade på sitt karaktäristiska vis. Getamjölkaren. Att få vakna till en kall gryning i en gosigt varm sovsäck till en ljudmatta av bubblande orrar, eller framåt våren storlommens ödsliga rop eller trädlärkans vemodigt joddlande melodi minner om en samhörighet, en tillhörighet, jag lätt glömmer bort. Att vara i nuet.

Visst händer det märkliga saker när man sover ute i naturen, kanske oftast när jag sovit nära bebyggelse. Blev stoppad av polisen en kväll när jag var på väg till min glänta i Torshargskogen. "Och vart ska du då?" Jag sa inte hela sanningen: "Ska testa lite ny campingutrustning i skogen". Vi pratade om lite ditt och datt när den ena polisen frågade "Är du inte rädd?" Jag har fått den frågan så många gånger att svaret kom per automatik: "Rädd? Nä, den enda gång jag kan vara rädd är när jag går över Fristadstorget en fredag eller lördag kväll. I skogen? Aldrig". Även poliser är människor.

På väg till och från Torshargskogen passerar jag en vändplan vid Torsharg varifrån motionsspåren utgår liksom småstigar och i påskas stod plötsligt en vit skåpbil parkerad där, lite undanskymd bakom djungeln av slånbär. Dag efter dag. Lite halvskumt. En morgon hörde jag en hund inifrån skåpbilen. Kanske någon som har en av de stora segelbåtarna i kanalen. Så en morgon på väg hem mötte jag en snubbe med en pigg liten hund på stigen. Vi började prata. Och fortsatte att prata. Det visade sig att vi hade en hel del gemensamt att tala om. Johan som han heter och den sköna och kaxiga blandrasdonnan Tess från Spanien. Johan har de senaste åren arbetat i Spanien under vinterhalvåret och i Sverige under sommarhalvåret. Han och Tess bor i skåpbilen. Vi hade som sagt en del gemensamt. Avskalade intressen och spartanskt boende. Det blev många samtal och några ute-grillar-middagar i Torsharg innan de båda drog vidare till Åre i maj. Nåväl, en solig morgon när jag sov under bar himmel vaknade jag av att något nosade mig i ansiktet. En sann adrenalinkickad pulshöjare innan jag vaknade till liv och fattade att det var Tess. Ja, det visade sig dessutom att Johan bott i den lägenhet jag nu bor i och på den tiden bodde jag i porten bredvid. Undrar vad Paul Auster, sammanträffandets mästare, skulle säga? Ska hälsa på dem i Ånge till våren.

Sent ska jag glömma den ljumma sommarkvällen i Torshargskogen den 18 juli när jag låg i mitt nättält och läste Erling Kagges Philosophy for Polar explorers. Provade en ny närmast magisk glänta i Torshargskogen. Några dagar tidigare hade vi i Torshälla runners passerat platsen och Ranald hade visat oss ett grävlinggryt i sluttningen intill. När jag så låg där på kvällen några dagar senare och läste hörde jag något komma tassande bakom stenbumlingarna intill (bilden nedan). La mig på magen, vågade knappt andas av spänning och väntade mig en grävling närsomhelst i ögonhöjd, men nä, plötsligt kommer en räv struttande och i samma stund som den rundade stenen en meter från mig möttes våra blickar för en millisekund, den tog ett luftsprång och vände på något sätt i luften och försvann som en oljad rödorange blixt bort från mig. Stackarn. Jaha, där låg en skäggig snubbe och skrämde slag på skogens invånare. Jag kan fortfarande se bilden inom mig, den intet ont anande räven som rundade stenen, ute på en skön skogspromenad i jakten på något ätbart eller så var den redan mätt. Om rävar kunnat vissla så hade denna individ definitivt kommit traskande visslande på någon glad sommarmelodi. Ett möte på några sekunder som för evigt är arkiverat i minnesbanken. Med glädje!

Jag skulle kunna skriva en hel bok om alla möten, stora som små, med filosofiska utläggningar om vari det stora ligger. Egentligen ligger inte det storslagna inbäddat i de små ögonblicken utan det är ju var och ens upplevelse av själva händelsen. Olika för var och en. Jag går inte omkring med en måttband och mäter omkrets och massa på ögonblick, men jag vet att många små ögonblick som utgör potentiella upplevelser går oss förbi för att vi i tanken är någon annanstans. Det underbaraste med att vara ute i naturen för mig är känslan av här och nu, relationen med naturen och kanske någon form av en nära bortglömd del av vad vi kallar samklang. Flykt säger en del, i så fall en flykt in i mig själv.

Vildmarkspoesi
Hämtat från mitt inlägg i FB-gruppen Minst en utenatt i månaden den 22 april:
Axlade löpryggan vid arbetsdagens slut igår. Tåg till Läggesta och buss till Åkers styckebruk, där jag satte av på Sörmlandsleden i shorts och kortärmad. Den fina anslutningen till Harsjöhult via Gallsjömossen och sedan vidare västerut. Fin orörd skog, skogsmyrar, skvattramängar, spegelblanka skogssjöar, fågelsång som fyllde denna katedral utan väggar och tak. Lummrar som kantar stigen. Valde att slå läger vid Finnsjön, inte så långt från Putbergen, där jag hörde ylande vargar för några veckor sedan. Vilken kväll vid Finnsjön. Ödsligt spelande storlom, morkulla och enkelbeckasin. Pratsamma korpar och trumpetande tranor. Sprakande eld. Tekopp efter tekopp. Väl i sovsäcken lät jag mig hänföras av stjärnhimlen. Inga flygplan. Tyst. Tre satelliter och två stjärnfall. Sömn. Drömmar. Vaknar halvfem i stilla gryning denna onsdag av trumpetande tranor och sorlet av kuttrande orrar. Och till min stora glädje två spelande sparvugglor, som duellerar. Rödhakar och taltrastar som välkomnar gryningen. Bofinkar som ansluter. Kan inte somna om. Vill inte.

Något om sovutrustningen
När det kommer till mina sovsystem kan man dela in dem i två kategorier, ett system för vardagsbruk hemmavid och ett system lättare till vikt för äventyr på några dagar upp till veckor. När det kommer till tält har mitt Tarptent Notch varit min trotjänare i snart fyra år. Under 2020 använde jag det under vinterhalvåret, i fjällen och senhösten. I mindre omfattning har jag använt tarp/ponchon Gatewood Cape (Six Moon Designs), vilken jag föredrar framför en tarp. Ponchon har fått följa med på många turer som backup, är vädret OK sover jag under bar himmel. Införskaffade ett nättält från DD Hammock men det var lite väl stort för en person och ingång framtill. Inhandlade istället ett betydligt smidigare och lättare nättält från Six Moon Designs (Serenity Net) som dessutom är kompatibelt med ponchon. Båda dessa håller både knott och mygg borta. Näten från Sea to Summit håller inte knotten utanför.

Under den kallare perioden vinter och vår använder jag sovsäcksöverdrag när jag är ute på flerdagarsäventyr då jag uteslutande använder dunsäcken Spark III från Sea to Summit. På denna typ av äventyr har jag alltid två ultralätta jackor med mig, en i dun och en i syntet. Jag föredrar funktionell lagerprincip, både vad gäller kläder och sovsystem. På natten stoppar jag in fotändan av sovsäcken i dunjackan medan jag placerar syntetjackan över överdelen av kroppen. Sovsäcksöverdraget håller sedan jackorna på plats. Denna kombination har jag använt ner till –10 grader (med underställ). Sover jag under bar himmel skyddar överdraget även sovsäcken. Överdraget har vattenavvisande nylonbotten och flera gånger har jag varit med om att det börjat duggregna (fanns inte med på väderprognosen) på natten och då har jag helt sonika vridit överdraget så att den vattentäta delen skyddar sovsäcken. Jag har även en bred och lätt syntetsäck (Starlight från Mountain Equipment) för att ha utanpå Spark III:an när det är kallare än –10 på mina flerdagarsäventyr. På sommaren använder jag enbart syntetsäcken eller sommarsäcken Spark II om nätterna är kyligare. När det gäller sovsäcksvalet hemmavid till vardags använder jag min 30 år gamla Caravan Arctic i dun under vintern med ett tillskuret "täcke" i microfleece eftersom säcken är så bred (och jag är så smal) att det bildas kalluftfickor, men microfleecen avhjälper detta effektivt. Jag har även en lättare och smidigare Haglöfs Hypna 2 som jag kunnat använda hela hösten ända fram till nu. Även i den använder jag ett "täcke" av microfleece, ljuvligt skönt och varmt. Du behöver inte köpa en dyr liner i fleece utan beställ microfleece på metervara och klipp till själv, betydligt bättre och lättare då du inte behöver fleece på liggytan. Har även en tillklippt fleecedel för sovsäckshuvan som jag har ansiktet mot, skönt och sedan skyddar jag säcken från fett, svett och dregel.

När det gäller liggunderlag använder jag uppblåsbara lättviktare från Sea to Summit varav ett är isolerat för vinterbruk och fjällen. På vintern kompletterar jag även med ett halvt underlag i cellplast under det uppblåsbara och överkropp. På vissa platser kan markkylan vara grym, särskilt när jag väljer lite utsatta platser på berg och så för att betrakta himlavalvet.

Ja, detta är väl min sovutrustning i grova drag. Testade hammock på balkongen men eftersom jag ligger på sidan och vänder mig säkert 10-tal gånger per natt gav jag upp, men använder den när jag på sommaren ligger och läser. Så underbart rogivande. Önskar jag var ryggsovare. Köpte även ett billigt kupoltält på ÖB som jag monterade på balkongen, men det blåste tyvärr sönder i november. Jag har köpt silnylon och ska inom kort få till en snillrik konstruktion på balkongen, som jag kan dra ihop för att snabbt dra över mitt sovsystem om det börjar regna in.

Tips till blivande utesovare
Jag vill rekommendera inslaget om att sova ute mitt i vintern med Markus Torgeby i P1:s Naturmorgon från 8 februari. Jag gillar verkligen Markus och Frida Torgebys bok Sova ute på flera plan men jag tycker att Markus verkligen lyckas förmedla detta med att sova ute ypperligt i Naturmorgon. De flesta känner förmodligen till att han till och från bodde i en kåta under drygt fyra år i Jämtland för snart 20 år sedan, vilket han berättar om i sin bok Löparens hjärta från 2015. Även om han har familj och hus i Undersåker har han aldrig släppt detta med att sova ute, även med familjen sin. Jag förstår varför. Han inspirerar andra att våga ta steget samtidigt som han avdramatiserar hela grejen och ger en del enkla tips utan att krångla till det. Att bygga en relation med naturen. Livet i kåtan blev längre än han tänkt och jag återger Markus ord i inslaget: ”Sen att det blev fyra år var ju för att det var så himla härligt! Det var ju helt grymt. Tänk att vakna utvilad varje dag, bara känna sig skitstark och aldrig vara sjuk. Aldrig vara trött. Det var ju helt episkt.” Lyssna själva på inslaget. Unna dig 12 inspirerande och glädjefulla minuter via SR Play (69 minuter in i podversion) eller via webben (78 minuter in i programmet).

Jag har en enda förhoppning med detta mitt inlägg och det är att du som läsare någon gång den närmaste tiden provar att sova ute under bar himmel en stjärnklar natt. Åtminstone en gång. Reka en lämplig plats på förhand. Helst en tyst och öppen plats med fri sikt upp. Det kommer att kittla, men tänk, när upplevde du något kittlande senast? Minns du ens hur det känns när det pirrar i hela kroppen och någon slags barnslig förtjusning infinner sig. Vad är en natt eller två? Lura med dig en vän eller partner.

Månadsrapporterna 2020
Januari │ Februari │ Mars │ April │ Maj-Juni │ Juli-September │ Oktober │ November

Sista inlägget, inte sista äventyret
Jaha, då har vi kommit till det oundvikliga slutet på detta inlägg som också blir mitt sista för denna blogg (Livsnjutarbloggen). Strax över 350 inlägg på nästan nio år. Jag har sedan ett par år tillbaka känt att jag bara skriver olika versioner av samma sak. Sedan är det så att jag vill ägna min tid åt att skriva om andra saker, nya utmaningar, nya ämnen och perspektiv. Sant är också att jag vill fokusera helt på två böcker jag velat skriva under lång tid. Det finns inte tid för allt och allt har sin tid. Jag tänker inte författa någon sentimental minneskavalkad över de nio år som bloggen funnits och alla äventyr som har upplevts och beskrivits. Detta inlägg blir ett värdigt avslut. Det är som det är, no big deal.

Det var allt för mig och vem vet, kanske vi ses på en stig någonstans. Den som lever får se.

Niklas

Friluftslivet har på riktigt legat på sparlåga det senaste året. För tidig semesterperiod och studier gjorde att sommarens fjälltur inte blev av. Och sjukdom kom i vägen för vinterns. Latheten och studentens evigt dåliga samvete över att inte läsa eller skriva på var eviga minut dödade effektivt inspirationen till höstens helgturer. En gång var jag ut. En gång! Suck. Ja ja. Det får väl bli bättring.

Fast nu skulle det här vara ett utrustningsinlägg och närmare bestämt handla om mina "nya" byxor för vinterbruk.

Som synes är byxorna inte alls nya, utan ett par gamla m/59 byxor som jag modifierat. Mina gamla Fjällrävenbyxor, som hängde med i drygt 10 år, gjorde sin sista tur förra vintern. Även dessa var kraftigt modifierade för att passa mina behov och kropp.

Jag har i regel svårt att köpa byxor i standardstorlekar då benlängd i förhållande till midjemått inte harmoniserar särskilt bra med storlek medium. Några märken i friluftshandeln har ju "specialstorlekar" men då är jag oftast inte nöjd med modellen i övrigt så även dessa kräver då oftast modifiering av olika slag för att jag ska bli nöjd. Det känns sådär tycker jag att behöva sätta igång att sy i ett par nya byxor som ofta kostar 1500kr och uppåt... Därför fick det bli ett par 250 kronors överskottsbyxor. 

Med början uppifrån så blev det så här:

Hängslen av modernt snitt med fästpunkt i höjd med sidosömmarna. Mycket bekväma och lätta att lossa utan att ta av sig jackan om man måste dra ner byxorna...

Bälteshällorna på originalet klarar bara tunna bälten så dem byttes ut till större, varav några försågs med loop för att fästa karbinkrok i.

Rumpan fick ett extra lager tyg som förstärkning. Mest för att det är snyggt med svart och grönt. Allt svart tyg kommer från de gamla Fjällrävenbyxorna, så dess själ lever liksom kvar ett tag till.

Benfickor. En stor orsak till att jag inte gillar moderna köpebyxor är att nån stolle har fått för sig att benfickor ska vara små och sitta fram på låret nuförtiden. Hopplöst svårt att ha saker i och extremt obekvämt när fickan är full. Det funkar på stora överdragsbyxor tycker jag eller om byxorna är specialiserade för att man ska tillbringa huvuddelen av sin tid sittandes i ett fordon. Men det ska ju inte jag. Jag ska ju bara på fjället eller i skogen. Så 59:ornas benfickor satt bra där de satt, men på arméns modell, som jag har, är de alldelens för små. Flygvapnet hade däremot när det begav sig en variant med bälgar på benfickorna, så med dem som inspiration syddes en sådan dit baktill.

Som en följd av bälgen fick även fickornas lock göras större för att säkerställa att de täcker ficköppningen även nät fickorna är fulla.

Ett Rävlingmärke fick ta plats på vänster ficklock.

Båda benfickorna har dessutom var sin innerficka. Den vänstra, på bilden ovan, är återvunnen från de gamla byxorna och har dragkedja. I den högra benfickan finns en smal ficka för att hålla skeden på plats. På bilden ovan syns också den kardborresnutt som fick sitta på bakkanten av fickan för att hålla locket på plats. Till följd av bälgen stod de nya förlängda locken rätt ut i där annars.

Knäna fick förstärkningar i svart med plats för knäskydd av tunt liggunderlag och på underbenens utsida gjorde jag knappt 20 cm långa dragkedjeförsedda ventilationsöppningar.

Bensluten med de klassiska remmarna är så bra att de fick vara som de är utan åtgärd.

Ja. Jag vet att det finns ett märke som säljer byxor som i princip ser ut så här och jag övervägde en kort stund att köpa ett par. Men då skulle de ju ändå inte bli som jag ville med alla detaljer och dessutom har jag för mig att storlekarna inte var till belåtenhet. Dessutom är det rätt kul att pyssla lite :-) 

Pysselbild

Avslutningsvis kommer en bild från höstens enda helgskogstur.

Höstmyr någonstans i Bergslagen

Till nästa gång:

God tur!!

Våren 2020 renoverade jag ytterligare en ryggsäck åt en kompis. Det blev inte så många bilder tagna men däremot spelade jag in en video om den. Så det här inlägget blir lite annorlunda: klicka på länken nedan och håll till godo med en helt oredigerad film om en ryggsäck.

https://www.youtube.com/watch?v=XukF-ZhdUU8&feature=youtu.be

God tur!!

Den 9 augusti skrev jag i dagboken: ”Åter en morgon med sol och dagg i gräset. Vårt vandringsväder har varit osannolikt behagligt och bra.” Och så var det. Regnkläderna hade bara varit på en dryg timme dagen före och inte heller denna dag skulle vi behöva dem.

Färdvägen efter lägerplatsen nära Rástejávrásj gick något uppför men var annars inte särskilt besvärlig eller ansträngande. Närmaste berget, Snøtoppen, ligger till hälften inne i Norge (fotot nedan). Trots att högsta toppen 1204 ligger i Sverige har fjället fått norsk stavning. Fjället ser ut som en drakrygg, tycker Cecilia.

Långt väster om oss i landskapet låg en bred och djupt utskuren jokkravin som vi närmade oss alltmer. Den behövde vi ta oss över innan den mötte Guovddelisjåhkå. Vi siktade på renvaktarstugan och hoppades att det skulle vara möjligt att korsa ravinen där.

Nästan överallt var ravinen för brant för att ta sig nerför men vid stugan gick det (nergången syns till höger på fotot ovan). Jag skulle tro att renskötare aldrig skulle bygga en stuga vid en jokk om det inte fanns ett ställe i närheten att korsa den.

Själva Guovddelisjåhkå några hundra meter därefter hade vi inga problem med att vada men tidvis skulle den kunna innehålla mycket vatten. En kort bit därefter tog vi paus för lunch.

Områdena här är ett paradis för blomsterälskare. Intill vårt lunchställe fanns exempelvis fullt av blommande käringtand.

Sjöutsikt utöver det vanliga

Färden fortsatte sedan med fantastiska vyer över Vástenjávrre och de omgivande fjällen.

Nordsidan av Vásstenjávrre (ovan) fick oss att tänka på de vita klipporna vid engelska sydkusten.

En knapp timme senare kom vi till denna lilla göl uppe på sluttningen. I fjärran tre och en halv mil i sydost bort syns Gierggevárre (Kierkevare) mitt i bild. Nära till vänster om ligger Juŋgatjåhkkå och en bit till höger Jiegŋáffo.

En rösad led vid sidan om

Strax före stötte vi på en lång rad med rösen som började nere vid stranden och gick över fjället.

Rösena stämde inte alls med den led som finns på Calazos tyvekupplaga (och som jag har prickat in med svart på kartan ovan). De stod mycket längre ifrån Hurrejåhkå. Leden slutade inte heller vid Hurrejåhkås utlopp i sjön utan i viken Guovddelisluokta.

I farten gjordes snabb undersökning. Rösningarna var gediget konstruerade och stod med jämna mellanrum – inte uppsatta på måfå. Ingen upptrampad stig fanns mellan dem så någon uppmärkning av en vandringsled handlade det inte om (jag minns inte att vi såg några trampspår överhuvudtaget). Varför rösar man så ordentligt i en terräng där inte finns några tydliga tecken på att människor gått?

Den obetydliga lavbeväxningen tydde på att rösena inte var ålderdomliga utan ganska nutida. Jag gissade på omkring hundra år. Fler detaljer pekade på att detta inte var en gammal led. Bland annat så gick den tvärs över en djup ravin, till synes utan eftertanke. Så skulle inte en gammal stig gå.

En annan detalj var att de flata, resta stenarna i mitten på många rösen var riktade så att de styrde mot de närmaste rösena före och efter. Detta har jag nästan aldrig sett på äldre vägrösen. Det är mycket praktiskt vid dålig sikt – man tvekar inte om vägen. Så här i efterhand har jag kommit att tro att leden är gjord för att fungera även på vintern, till och med i snödrev. Mer om detta strax.

Efter ytterligare en bit gick stigen ihop med den som finns på kartan och som kommer från Norge.

Utflykt till vattenfallet

Hurrejåhkå lär tidvis vara vattenrik och svår att ta sig över men vi hittade ett bra vadställe och – med visst besvär – tältplatser på andra sidan.

På kvällen gjorde vi en utflykt utmed jokken uppströms, på dess östra sida. På den västra sidan finns en renvaktarstuga (förstoring infälld i fotot nedan) och tidigare på dagen hade jag upptäckt en stenformation på marken nära jokken.

Liknande konstruktioner har jag sett på andra ställen i fjällvärlden. Detta ser ut som ett vindskydd, byggt för vila eller övernattning. Sannolikt tillkommen innan renvaktarstugan uppfördes, annars skulle man väl använt den som raststuga eller åtminstone som skydd mot blåsten.

Vi fortsatte upp till vattenfallet som var ganska högt och riktigt imponerande. Vattnet kommer från högt belägna sjöar inne på den norska sidan men så långt upp gick vi inte.

Ovan: svåra ljusförhållanden men min kamera lyckades få till ett foto med oss alla tre.

På hemvägen såg vi fler stenmarkeringar – ett antal stenar där flera var vita eller åtminstone ljusa. De stod på den sida av Hurrejåhkå där vi hade våra tält, alltså den norra/östra. Dessa markeringar var mycket enklare än på den rösade led vi sett tidigare på dagen.

Flyktingströmmen vid Hurrejåhkå

De fynd av rösningar med mera som vi gjorde här fick mig redan då att tänka på andra världskriget. Inför detta bloggavsnitt googlade jag därför och hittade uppgifter om de flyktingströmmar som gick från Norge in i den svenska fjällvärlden. Flera vägar användes och för att hitta rätt kunde man ta hjälp av så kallade gränslotsar. Deras verksamhet var förbjuden av tyskarna och fick hållas hemlig. Många flyktingar tog sig till Akkastugorna och sedan vidare till Suorva där det fanns en mottagning.

En viktig flyktingväg gick faktiskt från Sørfjordmo till Hurrejåhkå. Vanligtvis fortsatte man över Svártinjunjes mot Akkastugorna och sedan vidare. Norr om Hurrejåhkå lär det ha funnits en fiskarkoja där man kunde övernatta. Kanske finns den fortfarande kvar.

Dessa uppgifter har styrkt mig i hypotesen att den rösade led vi sett ner till sjön användes av just flyktingar från Norge. Jag tror att den i så fall var till för vinterbruk och ledde ner till Vásstenjávrres is för fortsätt (skid)färd över den. En sådan händelse har jag läst om, att några flyktingar  kom den här vägen och skidade över isen. Men själva rösningarna nämndes inte så deras funktion får tillsvidare förbli en teori.

Uppför sluttningen

Nästa dag bar det uppför direkt, ca 220 höjdmeter skulle klaras av på fjället Vielggisbákte. Varmt och soligt väder, strålande vyer åt alla håll.

Uppför, uppför, uppför. Därnere i dalen rinner Hurrejåhkå ut i Vásstenjávrre. I fjärran, precis ovanför Cecilia, syns topp 1462 och lite av Blåmannsisen (fast det mesta vita är moln).

Gunder ville ha naturtrogna och inspirerande bilder av sina vandringkompisar i aktion. Fotot ovan är vad han fick.

Sluttningen avklarad och utsikten in mot Norge fascinerar. Fjället längst till vänster är Guovddelisvárre (934 m). Bakom, till höger om berget, skymtar den reglerade sjön Langvatnet.

Innan vi nådde högsta kullen gick färden i en avskärmad miljö med små klippor, dalfördjupningar och miniängar. Vid den göl som ligger rakt väster om sjö 736 finns flera skyddade lägerplatser och själva gölen är ett litet landskap för sig själv. För en stund glömmer man det vidsträckta panoramat på andra sidan klipporna och låter sig förtrollas av en undanskymd och stämningsfull sagovärld.

Svártinjunjes – världen ovanför Vásstenjávrre

Så var vi uppe på Vielgisbákte. Hela Svártinjunjes upplever man som en vidsträckt platå även om den inte är helt jämn. På de platser man har utsikt över Vásstenjávrre är vyerna överväldigande och som besökare saknar man ord att beskriva dem ordentligt. En fantastisk upplevelse att få vara här och så klart vill vi återvända någon gång i framtiden. Närmast i bakgrunden sjö 736.

Miljön runt sjö 736 är mycket tilltalande, här stannar man gärna länge. Jokken som rinner ut från den bildar ett mycket högt vattenfall i etapper ner till Vásstenjávrre.

Början av vattenfallet/forsen.

I östra änden av sjön finns en fin sandstrand. Här skulle vi mycket gärna tältat. Men vi behövde komma en bit till under dagen så färden fortsatte österut ett par timmar till.

I dagboken skrev jag: ”Vandringen mot sjö 786 gick på lättvandrad mark i ett behagligt landskap. Här inbjuds man till eftertanke och ro.”

Vid östra änden av sjön hittade vi (efter mycket letande) torra och jämna tältplatser.

Matlagning och lägermys i Gunders tält.

Källa om gränslotsarnas verksamhet: Grenselos i grenseland. Samisk og norsk losvirksomhet i nordre Nordland og Sør-Troms 1940-1945.

Jag har gjort det åtskilliga gånger men det var många år sedan - avstått från tält eller vindskydd när jag sovit ute. När jag nyligen läste vad Niklas skrev i sin blogg insåg jag att någonting viktigt blivit försummat .

Någon dag därefter inträffade en annan omständighet. SMHI lovade säsongens hittills kallaste natt i Lunds kommun. Tvåsiffriga minusgrader mellan fredag och lördag, faktiskt hela fjorton stycken. Och klart nästan hela natten och utan någon vind alls. En sådant tillfälle vill jag inte missa. Min kropp behöver påminnas hur kyla känns och jag själv måste hålla vinterrutinerna vid liv (det kan ju bli en ny skidresa till fjällen i framtiden). "Säker prognos" stod det dessutom på webben. Naturligtvis måste jag gripa detta tillfälle!

Igår kväll samlade jag alltså ihop det som behövdes - sovsäckar, en presenning att lägga under liggunderlagen, delar av ett Trangiakök och så vidare. Samt te, smörgås och wienerkorv för  supén i den stjärnklara natten.

Så en kort bilresa, en kilometerlång promenad genom den mörka skogen och jag var framme vid fågeltornet Almen vid Krankesjön. Tornet blev min matplats.

Strax efter midnatt tog jag packningen bort till den lövskogsglänta som jag sett ut som sovplats. När jag mätt och belåten kommit ner i den dubbla sovsäcken var det minus 9,5 grader. Jag oroade mig inte, SMHI hade slagit fast att det skulle vara som kallast först vid sex-, sjutiden på morgonen.

Med bara ett litet hål för ögon, näsa och mun låg jag på rygg och blickade förundrad upp mot Karlavagnen. Stjärnorna lyste emot mig från en alldeles svart himmel. Lite kackel från gäss och svanar hördes utifrån sjön. Kanske fanns det fortfarande öppet vatten någonstans. Men det var stjärnhimlen som var det mest fascinerande.

Tidigt på morgonen, när det syntes en liten aning gryningsljus, behövde jag lämna den goa värmen för ett litet ärende vid buskarna. Termometern visade nu bara -9. Var fanns de andra minusgraderna? Vad höll ni på med där på SMHI?

Några fler minusgrader blev det inte för när jag ett par timmar senare vaknade för andra gången  var det bara minus 7. Jag hörde rop och skällande hundar en bit bort, på andra sidan ett stort kärr. Och efter ytterligare en stund - när jag fått på mig kläderna - hördes gevärsskott. Jag misstänkte att det var vildsvinsjakt på gång.

Det blev ett nytt besök i fågeltornet för att äta frukost. Ute på isen stod två eller tre havsörnar och det fanns även några ägretthägrar och flera grupper med svanar. Trots allt var jag nöjd med övernattningen. Fast jag funderade lite på vad uttrycket "Säker prognos" egentligen innebär.

Visst, det hade inte blivit plusgrader. Inte heller snöstorm eller regn. På morgonen hade SMHI angett halvklart med en sol som tittade fram. I själva verket hade jag nästan helt mulet, därefter dimma vid frukosten. Exakt vad hade de tänkt på när de angav prognosen som "säker"?

Så småningom kom solen faktiskt fram till slut men då hade jag redan börjat gå med packningen tillbaka till parkeringsplatsen. Där stod två jägare. Jovisst, de hade jagat vildsvin. Ett skjutet ungsvin låg i lastkorgen baktill på bilen. Jag tog en titt på det.

Sedan hade vi en trevlig pratstund om vildsvinen runt Krankesjön. Som fågelskådare ser och hör jag dem ibland. Men för det mesta är det de som ser och hör mig - så som det ännu mer är med björnarna i fjällen. Om man (i vårt land) är ute för att tälta, bo i vindskydd eller sova under bar himmel så är varken vildsvin eller björn något man behöver oroa sig för. Och det känns ju bra när man väl har accepterat det.

Jag korsade Grönland med bruten rygg. Aftonbladetrubrik från den 10 juni 2010.

Hela gårdagen var en enda lång Grönlandsexpeditionsdag. En underbar dag som gav mycket energi i dessa dystra tider. Först pratade jag med den förste svensken att korsa Grönland utan support. Lars Wallgren. Dagen till ära nykammad. Lars håller på att förbereda sig inför nästa års Grönlandsexpedition. Han lever i isolering som de flesta av oss. Så det är inte helt enkelt. Men det kunde vara värre!

Igår hade jag ett coronamöte (2 meters avstånd) med den förste svensken att skida från Qanaaq (f.d Thule) till Cape Jessup. Den mycket trevlige Björn Leander boende i Skåne. En helt fantastisk färd och berättelse. Björn och hans vän Clas Göran Erson, två gamla fallskärmsjägare, skidade 155 mil i ett mycket outforskat område. En långvarig dröm för mig personligen att utforska. Så långt upp det går på norra Grönland. De bägge var närmare 60 år gamla, tappade 12 kg under närmare 70 dagars extremt slit. Lunginflammation. Höga kostnader. Storslagna vyer. Stark vänskap. Varg- och isbjörnsspår. Ett aggressivt möte med en myskoxe. En helt fantastisk berättelse!

De gjorde Expeditionen år 2008. De fick en del uppmärksamhet i media, men jag skulle vilja påstå att det är en riktigt svår färd och Expedition. En arktisk Expedition som ligger där uppe i toppen beträffande historiska svenska Grönlandsfärder.

The Alpine Journal skrev om färden. Se länk nedan.

Det finns en bok om Expeditionen. Vårt Stora Arktiska Äventyr. Almitas Förlag. Den finns hos Björn till försäljning och han kan nås på bjorn@iformfoder.se

Alpine Journal https://www.alpinejournal.org.uk/Contents/Contents_2009_files/AJ%202009%20256-261%20Fordham%20Greenland.pdf