Dag 1 (2020-08-07) - Avfärd från Stockholm

Vi möts alla fyra i vår tågkupé en kvart innan tåget ska lämna perrongen. Det är Gluttarn, Vegmil, brorsan och jag. Det är varmt, svetten börjar rinna längs ryggen redan efter några minuter. Hoppas att vi slipper dela kupé med andra. En minut senare dyker en pappa och hans son upp. Tydligen fullsatt idag. De ska till Låktatjåkka och vandra mot Trollsjön och vidare. När tåget rullar från perrongen söker de sig till bistrovagnen. Skönt att kunna sträcka lite på sig i den åter halvtomma kupén. Vi plockar fram kortleken och spelar ett parti plump. Går sisådär. Pappan och sonen kommer tillbaka efter ett par timmar. Goda nyheter. De kungör att de ska byta kupé. Reglerna tillåter tydligen inte fullsatta kupéer under Coronapandemin. Konstigt nog fanns en helt tom precis bredvid vår. 

Vi blir åter ensamma. Snart börjar det bli mörkt ute. Ett orosmoment inför denna vandring har varit våra till viss del olika ambitioner, tankar och förväntningar. För Gluttarn och Vegmil handlar det om första riktiga fjällvandringen. Gluttarn ska vandra i jeansshorts, och sedan långa jeans när det blir för kallt. Vegmils packning väger mer än 15 kg, det dubbla mot min egen. Två av oss har tyngre, vattentäta kängor medan två har lätta trailskor. Någon har en tjock vinterjacka, någon bara en fleecetröja att ha under regnstället. Någon har en deckare i inbundet format. När vi sedermera går och lägger oss surrar en enda tanke i mitt huvud: hur ska detta gå?

Dag 2 (2020-08-08) - Till Nikkaluokta och upp på Govggenjunni och Gogicohkka

Tidig morgon med tågbyte i Boden 05.40. Sittplats de sista timmarna mot Kiruna. Nikkalouktaexpressen från Kiruna är helt fullsatt. En extrabuss tillkallas. För att få ihop allt med tågbiljetter och stugboenden (som i år måste bokas i förväg) har vi blivit tvungna att spendera två nätter i en charmstuga i Nikkaloukta. Nycklarna kan vi inte få förrän vid 14. Planer för dagsutflykt börjar smidas. Vädret är fint, 18 grader och halvklart. Våra blickar dras mot ett nära beläget berg, nordväst om Nikkaloukta. Gogicohkka heter det tydligen. Toppen är mätt till 1162 m.ö.h. Ser ut att kunna få en fin vy utöver de nedre delarna av Visttasvággi, sjön Paittasjärvi och Nikkaloukta.

Vi följer en grusad väg i några hundra meter. In på en annan grusad väg med skyltar om att den är privat och att camping ej är tillåten. Vi följer en skylt med ordet KÅGE bokstaverat på. I efterhand uppfattar jag det som att KÅGE är fjället Gogicohkka (Nikkalouktas byfjäll som det ibland kallas) och att Govggenjunni, som står utmärkt på kartan, är den lägre platån på ca 820 m.ö.h., dit den upptrampade stigen leder (kan dock ha fel på denna punkten). Vi når platån efter 1,5 timme. Ett stopp gjordes halvvägs för att Vegmil skulle kunna plåstra om ett gäng mindre trevliga skavsår som tyvärr redan hunnit uppstå. Här lämnar vi våra ryggsäckar vid en stor sten.

Gogicohkkas ganska branta sydostsluttning består till stor del av vassa, lösa stenar. Dock finns flera gräsrännor. Vi tar sikte på den längst till höger. Visst är det brant och visst rasar det sten vid något tillfälle men på det hela taget når vi toppen utan större ansträngning. Kan tänka mig att det hade varit en annan femma med en mer eller mindre fylld ryggsäck på ryggen. Toppen är platt och stenig. Utsikten över nedre Visttasvággi liknar en mindre dramatisk Rapadal. Bra utsikt låter oss se ända till Tarfaladalens stora glaciärer. Vi tar några bilder och börjar sedan bege oss ned.

Vattennivån i min tillknycklade juiceflaska är vid det har laget noll (vi har inte hittat några lämpliga vattenkällor på vägen från Nikkaloukta) och bestämmer oss därför att gå ned för berget ett par hundra meter väster om bestigningsrännan för att nå den enda, mycket lilla, jokken i närområdet. Detta var ett misstag då vi tvingas vandra ned för branta sten- och gruspartier med mycket rasande sten. Kommer sedan ned till ett parti med lite större stenar där sluttningen planar ut. En kort vandring över ett gräsbeklätt område och vi når jokken, som visar sig vara mycket, mycket, liten och på gränsen till att sina. Vattnet rinner i alla fall och flaskor fylls. Vi går tillbaka och hämtar våra säckar. Äter lunch och tar oss sedan till Nikkaloukta. GPS-klockan visar 4 h och 30 minuter och en sträcka på knappt 12 kilometer. Vi hämtar nyckeln till vår charmstuga och tar sedan en tupplur. Sedan blir det vegansk tacos, yatzy och ett parti plump. 

Gogicohkkas branta sydöstsluttning, sedd från Govggenjunniplatån. Vi klättrade i den av de tre gräsrännorna som syns längst till höger. 

Brant lutning uppför Gogicohkka.

Utsikt över floddeltat nedre Visttasvággi samt sjön Paittasjärvi. Sydöstlig riktning. 

Utsikt i nordvästlig riktning upp mot Darfálčohkka och Darfálčorru med Čievrračohkka i förgrunden till vänster. Kaskasatjåkka, Gaskkasbákti och Kebnekaises toppar ligger molntäckta i bakgrunden. På bild syns även Darfálglaciären, Isfallsglaciären och Storglaciären. 

Gogicohkkas toppröse. 

Dag 3 (2020-08-09) - Bestigningen av Gármasbákti

Vi tar sovmorgon och är inte uppe förrän kvart i tio. Efter frukosten packar vi två dagsryggsäckar och vandrar Dag Hammarskjöldsleden mot Kebnekaise fjällstation. Efter cirka 2,5 kilometer, precis efter bron över Čievrrajohka tar vi av till höger (nordvästlig riktning) på en liten stig. Den går slingrande genom björkskogen några kilometer tills slutligen trädgränsen nås. Vi kommer upp på en svagt sluttande ljungbeklädd fjällplatå.

Till vänster om oss har vi nu toppen Gármasbákti på 1080 m.ö.h. Vi lämnar våra två säckar vid foten av berget. Vi går rakt upp för det minst branta partiet, intill ett par mindre snöfält. Trots att det handlar om dryga 200 höjdmeter i ganska brant terräng känns det inte tillnärmelsevis lika krävande som gårdagens topptur till Gogicohkka. Uppe på toppen blåser det hårt. I byarna kan man luta sig mot vinden. Planen om att gå vidare de knappa 2 kilometerna mot Čievrračohkka grusas på grund av vinden. Vi går ned till våra packningar och äter lunch. Sedan vandrar vi i maklig takt tillbaka mot Nikkaloukta. När vi kommer ut på Dag Hammarskjöldsleden börjar det spritta i benen och jag kan inte hålla mig. Jag lämnar de andra och löper tillbaka till stugan. 

På kvällen äter vi varsin stor portion med pasta och tomatsås med rökt tofu. Vi går och lägger oss tidigt, alla nöjda med dagens (små) bravader. 

Sydöstlig riktning mot Paittasjärvi, från Gármasbáktis nordostsluttning. Gogicohkka till vänster i bilden. 

Utsikt över Láddjuvággi. Kebnetjåkkas topp ses till höger i horisonten. Kebnekaises toppar är molntäckta, liksom Vierranvárri och Duolbagorni (Topagorni) och Sinŋŋičohkka (Singitjåkka). 

Utsikt ned över Láddjuvággi. 

Utsikt mot nordväst. Čievrračohkka till vänster i bild. 

Dag 4 (2020-08-10) – Till Kebnekaise fjällstation och vidare upp på Duolpagorni

Klockan ringer redan vid 07.00. Gäspande packar vi ihop våra saker. Min frukost består av tunnbröd med mjukost. De andra äter gröt. Gröt står långt ned på min lista över tilltalande frukostar och jag sparar mitt lidande till senare frukostar på fjället.

Tio över åtta lämnar vi Nikkaluokta. De första knappa 6 kilometerna är som många vet lättvandrade och föga exalterande. Vi anländer till Ladtjoluspekåtan efter en timme och några minuter. Här stannar vi och äter varsin chokladkaka. Det är 14 grader varmt och sol. Fantastiskt vandringsväder. Pausen blir kortvarig. Alla är vi pigga och har krut i benen och kommande kilometer avverkas i rask takt. Gluttarn och Vegmil stannar plötsligt upp när vi möter en vandrare på väg mot Nikkaluokta. De studerar tydligen vid samma universitet. Han berättar att han för några dagar sedan varit uppe på Kaskastjåkka. Jag blir genast intresserad då denna toppbestigning sedan en tid tillbaka ingått i mina egna planer. Ganska lättbestigen, berättas det. Vi tar adjö och vandrar vidare. Snart rundar vi Darfáloalgi och Láddjuvággi öppnar sig framför oss. Det goda vädret gör att vi kan beskåda en mäktig vy inkluderande Skárttoaivi, Sinŋŋičohkka (Singitjåkka), Duolpagorni (Toplagorni) och Vierranvárri. Några små moln har för tillfället dragit in över Kebnekaisetopparna så dessa låter sig inte beskådas. De sista kilometerna avverkas i något lägre tempo då brorsan börjar få skav i sina tunga kängor. Jag pausar GPS-klockan 13.11. Den visar 19,53 kilometer och 356 höjdmeter. Vi checkar in och får tillgång till vårt rum, alla mycket nöjda med dagen hitintills. 

Då vädret är fint och Duolpagornis spetsiga topp lockar packar jag snabbt om väskan så att den endast innehåller några förstärkningsplagg, telefon, vattenflaskor och ett par chokladbars. Gluttarn och Vegmil vill stanna kvar och vila. Brorsan är ambivalent. Bestämmer sig tillslut för att följa med på vidare äventyr. 

De första kilometerna från Kebnekaise fjällstation längs Västra leden går vi tillsammans, sedan kommer vi överens om att jag ska jogga i förväg. Med mina lätta trailskor och mycket lätta dagspackning känner jag mig snabb och stark och en mer lunkande gångmarsch gör mig bara frustrerad. 

När leden börjar bli brant och gå parallellt med Kittelbäcken tvingas jag dra ned på tempot. Möter många på väg ned från Sydtoppen. Vandrar förbi några andra på väg uppåt. En pappa och ett barn. Försöker de med en sen toppbestigning eller ska de tälta någonstans? 

Vid Kitteldalens nordvästra ände planar stigen av tillfälligt. Korsar sedan Kittelbäcken. Fyller på rejält med vatten här. Det följande partiet med stenblockstrappstegen visar sig bli det jobbigaste på hela dagen. Uppåt, uppåt och uppåt. Pulsen stiger. Möter en äldre man på väg ned i de steniga partierna. Han ser rejält trött ut och går kräftgång då det blir riktigt brant. Slutligen når jag passet mellan Duolpagorni och Vierranvárri. Västra leden viker av i nordvästlig riktning, jag i sydostlig. Att ta de sista höjdmeterna upp till Duolpagornis topp visar sig bli en okomplicerad historia. Det är inte brant, stenarna ligger oftast still och här och var finns en liten stig. Väl uppe på toppen stannar jag min GPS-klocka. 1 h och 45 minuter samt nästan 6 kilometer. Utsikten är fantastisk. Ned till dalen mellan Duolpagorni och Sinŋŋičohkka är det nära 1000 höjdmeter. En hissnande känsla inträder. Man ser ända bort till Nikkaluokta. Bergets kända "krater" är nästan snötom. Ovanför Björlings glaciär ser man Kebnakaises sydtopp med enskilda personer på. Jag plockar fram telefonen för att knäppa några bilder och ser att jag fortfarande har god täckning. Ringer brorsan som precis passerar Kittelbäcken. Bestämmer mig för att vänta på honom. Tar fram min dunjacka, vantar och en buff och lägger mig intill toppröset. Det är vindstilla och jag somnar till för en stund. 

Brorsan kommer slutligen upp. Hans tyngre kängor gör att hälarna slits mycket av alla höjdmeter. Vi tar några bilder till, slår en drill ned i kratern och börjar sedan vandra nedåt. Går förbi många trötta toppbestigare på väg ned från Sydtoppen. En asiatisk man stapplar ned och lägger mycket vikt på sina båda stavar. Nere vid bron över Kittelbäcken börjar jag åter jogga och lämnar i samförstånd brorsan bakom mig. Åter nere vid fjällstationen stannar jag GPS-klockan på 11,94 km, 989 höjdmeter och 3 timmar och 5 minuter. Total sträcka under dagen blir således cirka 31,5 km och 1350 höjdmeter. 

På kvällen äter vi frystorkat. I min iver och hunger orkar jag inte vänta på att vattnet ska göra maten mjuk och knaprar därför i mig en ganska tråkig Cashew Rice för att sedan skölja ned den med vatten. I den lilla butiken bredvid receptionen provianterar vi sedan godis innan vi går tillbaka till vårt rum för att spela ett parti plump och sedan lägga oss. 

Solklar morgon när vi tar de första stegen mot Kebnekaise fjällstation, längs Dag Hammarskjöldsleden. 

Utsikt över Ládjuvággi. Skárttoaivi, Sinŋŋičohkka, Duolpagorni, Vierranvárri, Kebnetjåkka och Giebmebákti (Kebnepakte) från vänster till höger. Små molntussar dansar kring Kebnekaises båda toppar. 

Precis då man rundar Darfáloalgi öppnar Láddjuvággi upp sig på riktigt. 

Tillbakablick över Láddjuvággi, östlig riktning. 

På väg upp mot Duolpagorni. 

Upp mot Kitteldalen, Kittelbäcken ses delvis snötäckt.

Ytterligare en tillbakablick över Láddjuvággi.

Nästan uppe i Kitteldalen. Vierranvárri till vänster, Kebnekaisse till höger. Syd- och Nordtoppen syns ej i bild.

Trappan upp mot passet mellan Duolpagorni och Vierranvárri. 

Utsikt från Duolpagornis topp. Skárttoaivi i mitten. 

Utsikt från Duolpagornis topp. Láddjuvággi.

Utsikt från Duolpagornis topp. Nordlig riktning - Kebnekaises Sydtopp ligger dold bland molnen men Nordtoppen syns tydligt, liksom Björlings glaciär. Tror att det är Kaskasatjåkkå man anar i bakgrunden, något till höger. 

Utsikt från Duolpagornis topp. Västlig riktning.

Utsikt ned över Kitteldalen.

Utsikt ned i Duolpagornis kända krater.

"... Djävulen skänker sina höghus till dom, 

som skrattar åt torpet i gläntan bortom

Bäskabo skog, där gränsen är klar; 

inga höghus som byggs där får nånsin stå kvar..."

                                 (Bombyces Bryggeri) 

Ibland måste man bort från höghusen. Upp i bergen. In i skogen. Igår var en sådan dag. Dessutom bjöds det på bra väder för första gången sedan urminnes tider. Åtminstone var det så det kändes. 

Bestämde mig för att ge mig ut på en enkel "äta-ute-och-inviga-nya-hängmattan-tur". Som vanligt med bra idéer kom jag på det hela lite väl sent; framåt tvåtiden, så det var bara några få timmar kvar till skymningen. Inte för att mörker stör mig nämnvärt, men det hade ju varit trevligt att uppleva skogen i dagsljus med.

Som jag skrev i förra inlägget så har jag haft friluftskoma ett tag nu, men glädjande nog tog det inte så lång tid att få iordning prylarna och packa maten som jag befarade. Vissa saker sitter säkert i ryggmärgen :-) Däremot skulle det handlas och åkas bil ett tag, för där jag bor är det pannkakeplatt och det står höghus överallt. Så det tog väl två timmar innan jag var på plats där ute, där höghusen inte växer och då låg skymningen på lur där borta i Värmland, bakom Kilsbergen.

Vädret var som sagt var bra och en stark halvmåne reflekterade sig härligt i snön så det gjorde inte så mycket att mörkret föll: det var mycket trevligt ändå. 

Väl ute på plats blev det lite lägerfix där givetvis den nya hängmattan av norsk modell stod i centrum. När jag köpte den så var tarparna till den slutsålda, så jag fick nu ta med den som hör till den gamla hängmattan av mer traditionell modell. Det kändes lite osäkert då jag ju inte visste om den skulle vara stor nog eller ha en kompatibel form. Visserligen var min minnesbild av den gamla tarpen att den var mer än väl stor nog, men det kändes lite osäkert ändå.

Efter ett tag satt dock både hängmatta och tarp där. Tarpen var lite onödigt stor, så mina farhågor kom på skam. Men hellre det än tvärt om...

Sedan var det dags för kvällens andra huvudnummer: maten. Hade bestämt mig för nåt enkelt men lyxigt så det blev en "bookmaker light": Timjanstekt ryggbiff på ett rostat bröd av bättre sort med dijonsenap, spenat och stekta tomater. 

Ja, den var precis lika god som den ser ut!

Sedan var det dags att krypa till kojs. 

Jag måste säga att det var länge sedan jag sov så bra ute rent komfortmässigt. När jag var yngre så spelade det där inte så stor roll; ett betonggolv och ett cellplastliggunderlag funkade bra. Men runt 30 gick det där över och nu vid 45 har verkligheten kommit ikapp på riktigt. 

Den här hängmattan medger att man verkligen ligger plant, så till den milda grad att man kan ligga på såväl sida som mage! Om man nu skulle vilja det. Min gamla mer traditionella hängmatta var rätt bekväm, men jag kom aldrig riktigt överens med den, utan att lyckas sätta fingret på vad det var som felade. Hur som helst så spelar det mindre roll nu :-D

Natten och morgonen bjöd på -2 minusgrader och en ljusgrå himmel. Efter att ha legat och myst i den varma sovsäcken ett tag så var det bara att kliva upp och packa sig iordning.

Stärkt till kropp och själ var det sedan bara att börja vandra tillbaka mot bilen för vidare färd mot höghusen på slätten bortom skogen...

Till nästa gång: God tur!

Brattforsheden i Värmland är ett naturvårdsområde som avsatts för sin speciella natur. För flera tusen år sedan var här ett israndsdelta och det räknas idag till ett av de bäst bevarade i landet. Det är en särpräglad natur även idag, med sanddyner, åsar, raviner och andra formationer som bildats av isen, vattnet, vinden och tiden.

I området finns ett stort och fint omhändertaget ledsystem. Den nordligaste av lederna heter Svartåleden och följer Svartån som flyter norrut, mot Grässjön.

Det är magiskt att gå här och tänka sig hur det såg ut för flera tusen år sedan, med inlandsisen åt ena hållet och havet åt det andra. Det är lika magiskt att följa Svartåns lopp när den meandrar sig fram genom de sandiga markerna. I partier lika svart som namnet säger, i andra sträckningar gyllene av sanden. Det gjorde jag för drygt ett år sedan. I oktober 2019.

Det jag inte visste när jag började den turen var att jag det närmaste dygnet skulle få vara med om en av de häftigaste naturupplevelser jag upplevt hittills. I den här förtrollande miljön, när mörkret föll, började vargar yla i skogen runtomkring mig. Ensam i ett tält är man liten då. Det är svårt att beskriva alla känslor och tankar som for genom huvudet. Det otroligt häftiga i att få uppleva vargyl, inte alla förunnat. Utsattheten i att vara själv i ett tält i en mörk skog när det hände.

Om ni läst min blogg tidigare så vet ni att jag och mina barn fick ynnesten att höra vargar yla i Kindlas naturreservat i somras. Det hände efter min vandring på Svartåleden, och den här turen innebar alltså att alla mina tidigare erfarenheter av vargyl kommit genom en högtalare. Det är verkligen en helt annan sak att vara där. Ute. Med dem.

Om ni läst min blogg tidigare så vet ni också att jag gärna berättar om mina vandringar på olika sätt. Ibland är det bilder och text. Ibland är det film. På vandringen läng Svartåleden hade jag med mig filmutrustningen. Sedan dess fyllde livet tiden och tiden gick, och det tog ett tag innan jag fick ihop tillräckligt av den varan (tiden) för att kunna redigera ihop filmmaterialet. Men här är den nu. Filmen från min vandring längs Svartåleden, Brattforsheden, Värmland.

Dag 5 (2020-08-11) – Västra leden till Sydtoppen och Durlings led till Singistugorna

06.30 vaknar vi av våra alarm. Spända på vad dagen har att erbjuda går vi tillsammans upp till servicestugan och lagar frukost. Detta är den första i raden av de 4 motbjudande frukostarna bestående av havregrynsgröt toppad med torkade äpplen, russin och jordnötter jag måste genomlida. Smaken är dock inte riktigt lika illa som jag befarat, och endast två gånger får jag kväljningar. Åter till rummet för hoppackning av våra attiraljer, tandborstning och hoplappning av trasiga fötter (jag och Gluttarn slipper dock denna syssla).

07.39 lämnar vi fjällstationen bakom oss. Det är soligt och ganska varmt, men vi är ändå klädda i långbyxor, Gluttarn i jeans, då det troligen svalnar av en del på högre höjd. Den första delen av vandringen är bekant sedan gårdagen. På vägen upp mot passet mellan Duolbagorni och Vierranvárri märker vi väl av att vi inte går ensamma denna morgon. Vi går om vandrare efter vandrare och grupp efter grupp, som alla är på väg mot Kebnekaises Sydtopp längs den västra leden. Det är förståeligt, detta är ju trots allt en av Sveriges fjälltrakters mest välbesökta områden och just denna dagen lyser solen genom ett mycket tunt lager av moln medan temperaturen stiger mot 10-graderssträcket. Liksom igår tar trapporna andan ur en, vilket tillsammans med en önskan om att inte trängas alltför mycket med vandrarna som kommit något längre gör att vi drar ned lite på tempot.

Vi tar paus i passet innan färden upp mot Vierranvárri. Äter chokladkakor och dricker vatten på bergets soliga sydöstsluttning. Nästa etapp, de några hundra höjdmeterna i den relativt branta sluttningen upp på Vierranvárri tar lite tid. Det går inte att röra sig alltför snabbt, dels på grund av lutningen och dels på grund av att den stenbeströdda branten inte ger någon bra möjlighet att trycka ifrån i stegen.

Uppe på Vierranvárri möter vi, förutom de hundratals vassa stenrösen som bekläder toppen, en höjdrädd Göteborgare som under dagens vallfärd till Sydtoppen har valt att se sin rädsla i vitögat och ge sig upp till Sveriges näst högsta punkt. Imponerande och motiverande.

Vandringen ned mot Kaffedalen är brant och många lösa stenar gör det förrädiskt för vandraren. Att förlora ett par hundra höjdmeter är inte heller det kul. I Kaffedalen ligger en del snö. Vi stannar och tar en paus. Ytterligare en chokladkaka hamnar i magen, där den gör mer nytta än i packningen.

Den sista etappen från Kaffedalen upp mot Sydtoppen känns som en upprepning av stigen upp för Vierranvárri, med ett undantag. Denna upprepning tar aldrig slut. Gång på gång tror man till en början att berget ska börja plana ut upp mot toppglaciären, gång på gång blir man lurad. Sedan tror man inte längre att utplaningen ska komma, men hoppet behåller man trots allt inom sig. När man slutligen skådar toppglaciären bakom den sista klacken är det inte många höjdmeter kvar, och mycket lättvandrat. Här börjar vi möta de första som tidigare under dagen nått toppen via Västra leden, och nu är på väg tillbaka. Vi når toppglaciären klockan 12.21, efter 4 timmar och 42 minuters vandring. Uppe på toppen står ett gäng med selar och hjälmar, som kommit via den Östra leden. Vi väntar en lång kvart nere vid glaciärens fot tills toppen blivit fri från folk och spatserar sedan upp.

Jag blir inte förvånad om vi lyckats pricka in den absolut bästa dagen för toppbestigning av Kebnekaise detta år, eller till och med detta decennium. Det är vindstilla, soligt och +9 grader Celsius på Sveriges näst högsta punkt. Toppen är mycket mindre än vad jag hade föreställt mig och det är halt. Innan denna vandring läste jag om en man som för ett tiotal år sedan lyckades med konststycket att glida av toppen, och sorgligt nog ansluta sig till den skaran av människor som omkommit på Kebnekaise. Jag förstod då inte hur detta var möjligt. När jag nu står på 2096 meters höjd (uppmätt september 2020), med brant sluttande glaciär åt alla håll förstår jag mycket väl hur ett par oaktsamma steg åt sidan kan innebära döden.

Vi turas om att bli fotograferade, med fin utsikt över mot Nordtoppen (som i September ska komma att mätas till 2096,8 m.ö.h.). Innan denna vandring har jag läst om den berömda kamvandringen över till just Nordtoppen. Vissa år ska omständigheterna varit sådana att man helt sonika kan promenera i en fin upptrampad snöstig, utan stegjärn, isyxa och rep, över till den nordligare toppen. Jag har haft förhoppningar om att så ska vara fallet i år, men inser mycket snabbt att det inte är aktuellt. Glaciären är isig oh hal, ingen stig över mot Nordtoppen syns och ett försök skulle mycket väl kunna få en dödlig utgång. Halvvägs över kammen ser vi dock två personer som mycket långsamt, troligtvis med stegjärn och övrig utrustning gör den hisnande vandringen. Vi vänder om och vandrar ned till toppglaciärens södra ände, sätter oss och äter en lunch i huvudsak bestående av jordnötter och chokladkakor.

Vi återupptar vandringen tillbaka mot Kaffedalen. Nu är planen att vi ska vandra Durlings led ned till Kungsleden och sedan Kungsleden söderut de sista kilometrarna till Singistugorna. Durlings led har sin ena ändpunkt vid Västra leden, ett par hundra meter från Kaffedalens botten, på Kebnekaises sydvästra sluttning. Den visar sig inte vara lätt att hitta, faktum är att jag såhär i efterhand tror att vi inte kom helt rätt förrän efter ett par kilometer, precis norr om Siŋŋibákti (Singipakte). Brorsan gjorde misstaget att vika av västerut för tidigt, för honom blev det än ännu mer komplicerad vandring på vassa stenblock än för oss övriga.

Durlings led är stenig. Faktum är att jag aldrig vandrat någon lika stenig sträcka tidigare. De första delarna av leden består av allt från fotbollsstora stenar till bumlingar stora som bilar lite här och var. Här vill man inte falla, då stenarna allt som oftast har vassa kanter och spetsar. De första kilometrarna, ned till Kaffedalens botten, är besvärligast. Här går det långsamt att ta sig fram. Vi tar en paus vid några plana klippor precis norr om passet mellan Vierranvárri och Siŋŋibákti. Här rinner färskt vatten och vi fyller våra flaskor. Mycket fin utsikt ned mot Siŋŋivággi med sjön Siŋŋijávrrit (Singijaure). Solen värmer gott och vi lägger oss på klipporna och jag somnar snabbt till vattnets porlande.

Efter en halvtimme går vi vidare. Vi korsar ett par snöfält precis norr om Siŋŋibákti och rundar sedan långsamt berget. Vi går högre upp längs Siŋŋibáktis nordsluttning än vad stenrösena som markerar Durlings led gör. Såhär i efterhand kan jag inte svara på varför, men terrängen här är likadan som den ett par hundra meter längre ned och utsikten är troligen något bättre där vi går. Först vid Siŋŋibáktis nordvästliga sluttningar börjar terrängen bli mer lättforcerad. Stenar byts mot gräs vilket fötterna tackar för. Längre ned i dalen, längs jokken som löper genom Kaffedalen, ser vi några andra vandrare, de enda som vi faktiskt skådar längs Durlings led denna dag.

När vi kommer ut i Siŋŋivággi får man lust att kasta av sig ryggsäcken och börja springa. Vi möts av stora, svagt sluttande gräsfält med gott om fina tältplatser. Nu är det dags att korsa Siŋŋivággi om man ska följa Durlings led som den är utprickad på kartan. Dock kräver detta att man antingen tar sig över ett fält med rätt tilltagna stenar, eller vadar över Siŋŋijohka. Vi väljer istället att vandra på gräsmarkerna längs norra sidan av Siŋŋijohka någon kilometer tills vi hittar ett lämpligt ställe att korsa jokken. Härifrån vandrar vi sedan på en väl upptrampad stig ned till Kungsleden, viker av och följer Kungsleden de sista 2,5 kilometerna söderut till Singistugorna. När vi väl är framme har vi gått knappa 25 kilometer och förflyttat oss 1643 höjdmeter. Detta har tagit 10 timmar och 48 minuter, inkluderat drygt 3 timmar för pauser.

Väl framme slår vi oss ned på trappen framför huvudstugan och dricker några klunkar vatten. Efter ett par minuter ropar stugvärden från sin stuga och vill bjuda på saft, vilken vi självklart inte tackar nej till. Stugvärden frågar var vi kommer ifrån och vi berättar om dagens strapatser. Han tittar undrande på oss, främst på Gluttarn, och utbrister sedan ”Du är banne mig den första vandrare med jeans jag sett här”.  

Vi har tur och får ett rum med fyra bäddar, gör oss hemmastadda. Vi tvättar oss i den lilla jokken som rinner ned från Lássajávri och lagar sedan våra respektive frystorkade rätter som vi njuter i av fulla drag efter dagens utmaningar. Sedan kör vi ett obligatoriskt parti plump och går sedan och lägger oss för en natts god sömn.

Tidig morgon med lätta moln i början av Kitteldalen. Utsikt ned mot Láddjuvággi med Láddjujohka. 

Uppe i Kitteldalen. Utsikt upp mot Kebnekaise.

Återigen utsikt ned över Láddjuvággi, denna gång från Vierranvárris sydöstsluttning.

Duolbagorni från "baksidan", nordvästra sluttningen sedd från Vierranvárris sydöstra sluttning. Västra leden i passet mellan Duolbagorni och Vierrenvárri.

Siŋŋičohkkas mäktiga norra vägg, sedd från Vierranvárri. 

Från Vierranvárris topp, riktning västnordväst. Något till vänster om mitten av bilden ses Sälka.

Västra leden, där den börjar slingra sig upp för Kebnekaise, efter Kaffedalen.

Utsikt ned över Kaffedalen från Västra Ledens längs Kebnekaises sydvästsluttning. Vierranvárri till höger i bild.

Upp mot den glaciärtäckta Sydtoppen.

Utsikt västerut från toppglaciären, i väntan på att få bestiga själva Sydtoppen.

Norrut från Sydtoppen. I mitten av bilden ses Kaskasatjåkka, till höger i bild ses Nordtoppen och delar av kammen mellan de båda topparna.

Österut från Sydtoppen. Storglaciären ned mot Darfálvággi (Tarfaladalen). 

Nordväst från Sydtoppen. Rabots glaciär och Drakryggen.

Stenigt på Durlings led. Utsikt ned mot Kaffedalen. 

Mer sten.

Tillbakablick upp mot tidigare delar av Kaffedalen, varifrån vi kommit.

Härliga grässlätter ned mot Siŋŋivággi, sydöstlig riktning. 

Siŋŋijohka ned mot Tjäktjavagge. Durlings led går egentligen längs jokkens södra sida men vi fottsatte en bit på norra sidan (till höger i bild) innan vi vadade över. 

Från Kungsleden, Tjäktjavagge mot nordväst.

Sista biten mot Singistugorna, en välkommen syn. Berget Stuor-Jiertá i bakgrunden.

Att 2020 var ett annorlunda år måste vara en rejäl underdrift vid det här laget. Även om det som händer i världen till största del är negativt så gav det mig också en möjlighet till något riktigt speciellt. Den extra fritiden som korttidspermitteringen gav öppnade upp för ett försök på Gröna Bandet; fjällvandringen längs hela den svenska delen av Skanderna. En vandring jag läst om och känt en dragning till sedan 2011.

I slutet av mars blev det klart med en 60-procentig reducering av arbetstiden och jag började då planera för vandringen. Något som visade sig bli en något svår uppgift tack vare stängda gränser. I normala fall tar man sig via Finland, eller eventuellt Norge, till Treriksröset. Något som nu var en omöjlighet. Enligt reglerna för Gröna Bandet kommer vi inte heller vara tillåtna att vandra över gränsen. Jag gillar tanken på att göra ett helsvenskt Grönt Band, men det innebär en del extra ansträngningar. Årets förutsättningar gör att organisationen tillåter start i Abisko, men det är inte intressant för mig. Ska jag gå, vill jag gå hela vägen. Istället för cirka en veckas vandring genom Norge längs Nordkalottleden, räknar jag nu med att behöva upp mot två veckor på svenska sidan gränsen. Transport till startpunkten behöver också planeras.
Båtskjuts över Torneträsk visar sig vara snudd på omöjligt vid tidpunkten för start på grund av kalvmärkningen. Valet faller istället på ett sameviste mitt ute i ingenstans som heter Pulsujärvi, cirka 18 mil från Kiruna. Tillsammans med en Gröna Bandet-kompanjon, vi kan kalla henne S, börjar vi leta någon som kan ställa upp med bilskjuts. Efter letande på nätet, och flera telefonsamtal får jag tillslut tag på en äldre man i Lannavaara som eventuellt kan ställa upp. Vi behöver i så fall åka buss från Kiruna till Övre Soppero och sedan bil därifrån. Han ber mig ringa igen närmare avfärd.
Osäkerheten kring bilskjutsen håller sig kvar ända fram till en vecka innan start. Då får S kontakt med en man i Kiruna som kan köra oss direkt från tåget. Vi tycker båda det är ett klart bättre alternativ. Vi kan äntligen slappna av och se fram emot vandringen.

Jag ser väl hyfsat laddad ut precis innan starten från Pulsujärvi.

Tuff start
Den 17 juli anländer vi till Pulsujärvi utan några problem. Vädret är till och med riktigt bra efter en längre tid med kyla och regn i området. Vägen går ända upp på kalfjället. Vilket gör att det blir en mycket trevlig start utan brant klättring genom skog. Det som annars är norm vid starten på en fjällvandring. Så här i mitten av juli var området fyllt med Bastardsvärmare. En kolsvart giftig fjäril med stora röda prickar på vingarna. Den har verkligen ett speciellt utseende jämfört med andra fjärilar.
Från samevistet följer enkel vandring längs fyrhjulingsspår norrut mot Lainioälven. En populär plats för fiske enligt mannen som körde oss hit. För vår del är det istället ett orosmoment då vi behöver vada älven. Innan avfärd visade SMHI:s vattenwebb normala flöden trots den sena snösmältningen och senaste tidens regn. Oron finns där ändå eftersom det trots allt är en älv vi talar om. S har dessutom med sig en hund som vi måste hjälpa över.
Det går någorlunda bra. Vattnet når upp till midjan som värst. Halvvägs över får jag ta hand om hunden. Marginalerna är väl inte riktigt så stora som jag egentligen vill att de ska vara, men vi tar oss över utan allvarliga incidenter. På andra sidan stöter vi på ett annat problem. Redan innan visste vi att det skulle finnas mycket insekter i området. Före vadet hade jag också behövt ta på mig byxorna då knotten blev för jobbiga. Ingen av oss hade dock varit förberedda på den här verkligheten. Ju längre norrut vi kommer desto värre blir det. Runt 20 grader och lätt medvind gör att vi aldrig får något andrum. Myggnätet över huvudet hjälper bara till viss del. Framförallt knotten tar sig in under. Vi vill inte stanna, och blir tack vare det varma och svettiga istället. Vilket naturligtvis drar åt sig ännu fler insekter. Att tvätta sig sker snarast i panik och endast en kroppsdel åt gången. Jag har aldrig varit med om något liknande. Som avslutning på första dagen lyckas jag dessutom bränna hål på tältets myggnät. Heja mig!

Dag två stannar vi redan tidigt på eftermiddagen söder om Cunuvárri, helt utpumpade både fysiskt och mentalt efter sträckans klart tuffaste del. Kanske hade det varit lättare att bara gå rakt över våtmarken närmare Rostoeatnu. Vi ligger kvar i tälten och vilar i sex timmar innan vi går till sängs. Vi orkar helt enkelt inte göra något annat. Sandåslandet har tagit knäcken på oss. Till sådan grad att S blir tvungen att bryta redan här.

Enkel start med fyrhjulingsväg.

Vadstället över Lainioälven.

Jag fortsätter därför själv nästa dag. Med den stora mängden vila känns kroppen hyfsat pigg igen. Prövningarna är dock inte slut än, och nu blir jag tvungen att tackla dem ensam. Terrängen efter att fyrhjulingsvägen tog slut var tung med videsnår, bäckraviner och en del fjällbjörk. Sträckan är inte mer än kanske 10 kilometer men den tar på krafterna och går långsamt. Efter Skáidevárri blir det successivt enklare ju närmare sommarleden nordväst om Vuolimus Rávdojávri jag kommer. Vutnosjohka kan eventuellt ställa till problem, men jag tror att det bara är efter kraftigt regn eller väldigt tidigt på säsongen. När jag passerar behöver jag inte ens vada. Mitt problem är istället fortsatta mängder med mygg och knott. Till sådan grad att jag tältar i närheten av Hurvejåkka rastskydd. Då kan jag i alla fall få lite lugn och ro inomhus. Bara en sådan sak som att kunna sitta bekvämt och äta ifred. Det blir ändå en mentalt tuff kväll. Tiden går långsamt när man är ensam i ett rastskydd under många timmar på fjället. Känner att insekterna håller på att ta musten ur mig och funderar på om jag ska bryta vandringen trots stängda gränser. Att jag ska möta upp vänner för vandring genom Sarek längre fram får mig att trycka undan de tankarna.

Ett alternativ jag funderade på istället för att stanna vid Hurvejåkka var att fortsätta ner till Kummavuopio. Enligt min karta ska det finnas en stuga att bo i där. Jag kan berätta att det inte stämmer. Kvinnan som tidigare bodde där gick bort för flera år sedan. Det finns inte längre någon bofast där. Har du tur finns släktingar tillfälligt på plats när du passerar, men räkna inte med det. I Keinovuopio finns det däremot bofasta med stugor att hyra. Jag återkommer till det i nästa inlägg.

Det är vidsträckta vyer i sandåslandet. Massivet i mitten av horisonten innehåller bland annat Juoksavátnjunni och Pältsan. Det ligger mer än 30 kilometer bort som fågeln kan flyga.

Nästa dag skulle ta mig till Treriksröset var det tänkt. Inser dock att det är väldigt långt från Hurvejåkka. Närmare 4 mil uppskattar jag sträckan till. Det börjar dessutom med lite problem att hitta rätt stig. I sluttningen ner mot skogen går det flera olika stigar och det saknas många rösen. Jag följer den som håller kvar höjden på fjället så långt det går. Det är svårt att hamna helt fel här eftersom man har en ravin med en jokk till vänster och en fjällsluttning till höger. Efter bron blir det ännu mer problem med stigarna. Det tar en stund innan jag hittar en fortsättning lite till vänster och sedan tillbaka lätt åt höger. Få går här och det var därför inte upptrampat någonstans. Stigen fortsätter längs en myr runt en höjd. Därefter delar det upp sig i flera stigar igen. Jag väljer en tydligare stig som går rakt fram åt höger. Det visar sig vara fel. Där skulle jag istället svängt av åt vänster. Jag kommer nu tillbaka mot Rávskkahasjohka. Det går stigar lite överallt men de fortsätter ändå i någorlunda rätt riktning, så jag fortsätter att följa dem. Cirka en kilometer senare försvinner stigen helt. Jag befinner mig i gles björkskog. Ingenstans kan jag se en fortsättning på stigen. Utan några val fortsätter jag i ungefär samma riktning och får snart syn på en större öppen yta något till vänster. När jag kommer ut på den finner jag ett fyrhjulingsspår och kan slappna av igen. Stigen lämnar snart skogen en stund och där ansluter ett annat fyrhjulingsspår från vänster. Kommer man norrifrån kan det vara svårt att veta vilken väg man ska ta, men tittar man på kartan gör leden en tydlig 90 graders sväng här.

Resterande del genom skogen är mycket enkel. Nere på grusvägen till Kummavuopio möter jag den enda andra människan på hela sträckan, en man i en bil. Från Kummavuopio blir det värre med insekterna igen, efter att ha haft det lite lugnare ett tag. Framme vid Harakkakoski, där det finns en rastplats, passar jag på att bada. Det kyliga vattnet är som himmelriket för min varma och svettiga kropp. Efteråt får jag stressa på med kläderna men det var otroligt skönt att få tvätta sig ordentligt för första gången sedan start.

Fina vyer mot Finland längs leden.

Vägen över fjället till Golddaluokta bjuder på mycket fina utsikter mot Finland. Stigen försvinner ganska tidigt så där får jag följa rösen istället. Den kommer tillbaka till och från. Ibland dyker det upp spång som talar om att jag är på rätt väg. Spången finns annars sällan där den egentligen behövs. Bitvis är det rejält blött. Först efter en av broarna närmare Gulddaluokta kommer stigen tillbaka på riktigt igen.
Väl nere i Golddaluokta väljer jag att stanna efter cirka 36 kilometers vandring. Treriksröset får vänta tills nästa dag.

Här är en karta från Lantmäteriet med den rutt jag tog. Det är framförallt området runt Biggosoaivi som är tungt. Söder om toppen går vinterleden över ett större område med våtmark och potentiella vad. Jag och S valde istället att gå högre upp där det var torrt. Där är det istället kuperat och snårigt. Totalt är sträckan till Treriksröset uppemot 10 mil.

Helgen 16 - 17 Januari fick Skåne äntligen vintern på besök. Jag följde väderprognoserna noga under veckan, inför lördagen skulle det bli -13C härligt ! Snö kom i delar av landskapet och isarna frös till slut. På lördagen rapporterades det flitigt på skridskornätverket, om åkbara isar i Skåne. Jag valde en sjö i mitt närområde Krankesjön, där många åkt under lördagen, för vår premiärtur på söndagen. 

Krankesjön i grått med, stora härliga ytor att utforska. 

Barnen och jag har åkt mycket skridskor tillsammans i ishallar och på stora bandybanor, så vi är hyfsat vana skridskoråkare. Jag har åkt långfärdsskridskor så fort det funnits säkra isar, men oftast utan familjen.

Nu var det premiär för långfärdskridskor för barnen. Lilleman var minst sagt skeptisk till de långa skridskorna Skryllemarks barnmodell på 38 cm med band som skulle spännas fast på kängorna. Storasyster var mer optimistisk och hade ett par Everest multiskates som spänns fast med en sk. snowboardbindning. Båda modellerna fungerade bra till barnen, men märktes stor skillnad då Everest multiskates satt på storasysters fötter hela tiden, men hon ramlade aldrig. Lillemans skridskor hade lite tendens till att glida av, men då ramlade han några gånger, eller gick ner i spakat. Isen blev lite halare av det tunna snöskiktet.  

Lilleman gillade att staka sig fram med ispiken, mera fart! 

För att förtydliga självklart hade vi alla isdubbar, kompletterat med livlina och ispik till mig och vi kollade isen med jämna mellanrum. Gott om sällskap hade vi också på isen av andra åkare, även om de inte syns på bilderna. 

Båda barnen uppskattade isens storslagenhet, att den aldrig tog slut, vi kunde åka hur långt som helst i deras ögon. Vi pratade mycket om isens hållfasthet, och hur isen låter olika beroende på hur tjock isen är. Barnen var väldigt fascinerade av isens ljud, att isen sjunger när man åker på den. 

Den öde ön var häftigt att upptäcka från isen. 

Efter några vändor i olika vikar, så blev det lunchdags med cannelloni i termos, gårdagens middag som var mycket uppskattat. 

Storasyster var sugen på att åka hela sjön runt, det var inte lilleman. Det fick bli en kompromiss vi åkte en lång runda åt båda hållen, så en halvsjö. 

Mängden av skridskoåkare ökade under eftermiddagen,  vi avslutade med fika, julens sista pepparkakor pimpade med Smarties tillsammans med varmchoklad.

Alla var nöjda med premiärturen ingen katastrof, även barnen, det var kanske mest Lilleman som inte riktigt förstod vitsen med de extra långa skridskorna och hellre använt de vanliga. Men jag har gott hopp om att kunna locka med dem flera gånger. Vi längtar tills isen fryser till igen, närmaste helgen ser lovande ut. 

Dag 6 (2020-08-12) – Färden till Nallo

Vi har enats om att sova ut något denna morgon. Vi vaknar därför inte förrän vid 8-tiden. Även denna morgon lyser solen in genom springorna mellan de fördragna gardinerna. När vi kommer ut till köket möts vi av en, för mig mycket positiv, överraskning. Den tidigare stugvärden har åkt hem och lämnat överbliven mat fri att ta för sig av på ett av borden. Mitt bland gryn, varma koppen och annat ointressant står en konserv med köttsoppa – en ypperligt god frukost som också gör att jag denna dag klarar mig från havregrynsgrötens geggiga degsmak.

Efter frukosten gör vi oss iordning och borstar tänderna ute i solskenet nere vid jokken. När jag är på väg tillbaka in till stugan ser jag en man stå i ljungriset, fullt upptagen med att fotografera något. Jag tar mig en närmare titt och ser att han fotar en fjällripa med flera kycklingar. Han vänder sig om mot mig och berättar att de inte alls är rädda för människor, vilket jag snart blir varse när 2 bortkomna ripkycklingar kommer tultandes på jordstigen mellan ljungriset där jag står. De är på väg till sin mamma, men jag blockerar vägen. Detta bryr de sig dock inte det minsta om utan när de kommer fram till mina fötter springer de utan vidare rakt över skorna på mig. Underligt, att dessa ripor i de svenska fjällen blivit så orädda för människor.

Vi lämnar Singistugorna kring 9.15. Vandringen mot Sälka, på Kungsleden, visar sig bli en enkel match och de 12 kilometerna avverkas på 2,5 timmar. Vi tar endast en paus på vägen, på några klippor precis efter bron över Guobirjohka. Fin utsikt upp Guobirvággi där man kan se Drakryggen och delar av Kebnekaise.

Framme i Sälka stannar vi. Gluttarn är mycket godissugen och efter att vi fått saft av stugvärden går vi in i butiken. Vi hittar Ahlgrens Bilar, Gott och Blandat, någon typ av Cola och choklad. Gluttarn och jag gör dock dagens bästa köp – varsin iskall Carlsberg som tillsammans med lite godis och choklad blir dagens lunch.

Vi lämnar sedan Sälka för att vandra vidare mot Nallo. Solen har nu gått i moln och det börjar blåsa lite, dock är det fortfarande behagligt varmt. Det ska tydligen finnas en bro över jokken som rinner ned från Stuor Reaiddávággi, men denna lyckas vi inte finna. Vi vandrar istället norr om jokken för att hitta lämplig plats för ett vad (den rekommenderade färdvägen mellan Sälka och Nallo går till en början söder om jokken, för att sedan fortsätta öster om densamme). Vi fortsätter ett par kilometer utan att hitta en vadplats, allt i takt med att jokken blir bredare och djupare. Slutligen kommer vi fram till att det är dags att vada, nu eller aldrig. Strömmen är inte särskilt stark och vattnet når som högst upp till knäna så hela vadet går utan anmärkning. Efteråt måste dock brorsan byta tillbaka till sina kängor, från de lätta gympaskor han vadat i, och Gluttarn måste hälla ut vatten ur sina Gore-Tex-kängor och byta strumpor. Jag och Vegmil, som har låga trailskor står och trampar på stället efter vadet för att inte förfrysa fötterna och blir efter ett par minuter tvungna att börja traska vidare upp mot Stuor Reaiddávággi.

De som känner mig vet hur strakt jag förespråkar vandring i lätta trailskor, utan någon som helst typ förmåga att stänga ute väta (ju luftigare desto bättre i min åsikt). Det finns dock en nackdel – att man efter att man blött ned fossingarna är beroende av att fortsätta gå för att inte bli för kall. Vid ensamvandringar är detta inget problem, inte heller när man vandrar med andra med samma typ av skodon. Det som ställer till det är dock vandring med personer som gjort andra skoval, och är beroende av en paus efter varje vad för att antigen byta skor, tömma skorna på vatten eller byta till torra strumpor. I dessa situationer får man bäst man kan stampa lite på stället, men oftast behöver man börja gå på riktigt för att trampa ut det kalla vattnet man fått in och för att börja återfå värmen till sina kalla fötter. Detta kan av de andra anses vara ett mindre sympatiskt beteende, men är som sagt helt nödvändigt.

De andra kommer snart i kapp oss och vi vandrar tillsammans upp mot dagens slutmål Nallo. Vandringen upp genom Stuor Reaiddávággi blir molnig. Vi går uppåt i den flackt sluttande dalgången till sjön Reaiddájávri på 1056 meters höjd. Här planar underlaget ut för att sedan övergå i flackt nedförslut ned mot Nallostugan. Vi vadar enkelt över jokken som rinner norrut från Reaiddájávri och kommer till dess västsida där underlaget övergår från sten till gräs. Här blir vi tvungna att stanna och beskåda den häpnadsväckande vyn ut över den östliga delen av Stuor Reaiddávággi. Här tar vi självklart några bilder innan vi vandrar den sista kilometern ned till stugan.

När vi kommer fram är den generella energinivån inte på topp. Efter att ha vandrat dryga 24 kilometer vill de andra ta en eftermiddagslur. Då min egen energinivå är snäppet högre, och då det dessutom börjar klarna upp ute byter jag om till torra strumpor, packar ned några obligatoriska chokladbars och en dunjacka i ryggsäcken och går ut med målet inställt på Nallos topp. Talar kort med stugvärden som pekar och beskriver den lämpligast färdvägen upp på toppen. Ser inte alltför komplicerat ut, och från toppen ska man ha en fin utsikt.

Jag tar sikte på den gräsbeklädda branten vid de sydvästra delarna av Nallos fot och kommer upp på den relativt flacka västra sluttningen av berget. Här övergår gräset abrupt till sten och när jag blickar österut upp mot toppen (som vid det här laget ligger skymd bakom myriader av förtoppar) ser jag att resten av klättringen även den kommer att bli stenig. Det är inte svårt att ta sig upp för bergets västra sida. Det blir egentligen aldrig särskilt brant, men man bör vara försiktig med var man sätter fötterna och vara uppmärksam på de stora stenarna som efter ett tag övergår till att bli platta, med vassa kanter, och gärna glider och vickar och har sig.

Efter att ha blivit lurad ett tiotal gånger kommer jag slutligen upp på toppkammen, som är något tiotal meter bred, mer än hundra meter lång och helt platt. Här går det utan problem att springa fram till toppröset. Turen upp tog precis en timme. Molnen har vid det här laget lämnat stora delar av himlen och man bjuds minst sagt på spektakulära vyer över bl.a. Šielmmáčohkka och Kugghjulskammen mot nord och nordöst, Tjäktjatjåkka mot västsydväst och Räitatjåkka mot sydsydöst. Jag fick berättat för mig att man ska kunna se Kebnekaises toppar i sydöst, men där borta ligger fortfarande en del moln och blockerar utsikten. Jag stannar ett bra tag uppe på toppen, sätter mig efter ett tag på en klipphylla på södra sidan med nästan lodräta stup ned mot dalen 700 meter under mig. Hissnande känsla.  

Jag lämnar Nallos topp efter att ha förevigat stunden med telefonens kamera. Nedfärden går snabbt och enkelt. Jag gör dock ett misstag – jag viker av mot stugorna för tidigt och tvingas ta mig ned för flera mycket branta partier innan jag når dalens botten och vadar sedan över jokken fram till stugan.

Denna kväll äter jag två portioner frystorkad Pasta Carbonara till middag. Sedan går vi alla och tar ett kvällsdopp i jokken. Temperatur på vattnet? Gissar på stabila 5 grader. Uppfriskande. På kvällen sitter vi med tända ljus och spelar, både yatzy och plump, innan vi trötta och glada går och lägger oss.

Upp mot Guobirvággi, precis efter bron över Guobirjohka, Kungsleden. Drakryggen i mitten.

Bron över Gaskkasjohka, Kungsleden.

Upp mot Kaskasavagge, precis efter bron över Gaskkasjohka. Niibbáš i mitten och Gaskkasnjunni till vänster i bild. 

Upp mot Stuor Reaiddávággi efter vadet över jokken. Reaiddanjunni till vänster, Vaktposten och delar av Tjäktjahjälmen till höger. 

Tillbakablick ned mot Kungsleden, Sälkamassivet i bakgrunden.

Ett molnigt Stuor Reaiddávággi. 

Stuor Reaiddávággi, fotot taget i västlig riktning i höjd med Reaiddájávris södra ände. Litet röse som markerar den rekommenderade färdvägen.

Reaiddájávri.  

Delar av Vaktposten som avgränsar Stuor Reaiddávággi åt öster.

Toppen 1825 i västra delarna av Räitatjåkkamassivet.

Tre bilder över Stuor Reaiddávággi med Nallostugan, enligt mig Sveriges vackraste dalgång. 

Nallodalen från Nallos sydvästra sluttning. Räitatjåkkamassivet i bakgrunden.

Tjäktjatjåkkamassivet till vänster, Šielmmáčorru längst till höger. Taget från Nallos sydvästra sluttning. 

Vackert rödfärgade lavar.

Stenig terräng vid Nallos västsluttning. Ser ni ripan på bilden?

Stuor Reaiddávággi från Nallos sydvästsluttning. Vaktposten till vänster och Tjäktjatjåkkamassivet till höger. 

Nallos västra sluttning är minst sagt stenig.

Utsikt över bergen nordväst om Nallo.

Sista biten upp mot toppen. Stora, platta stenar som gärna vickar och glider mot varandra.

Från Nallos topp, västerut.

Från Nallos topp, västsydväst. Tjäktjatjåkkamassivet.

Från Nallos topp, söderut. Räitatjåkkamassivet. Soliga dagar ska Kebnekaises toppar kunna ses i fjärran.

Från Nallos topp, österut. Nallos nålspets. Stuor Reaiddávággi och längre ned Visttasvággi.

Från Nallos topp, nordväst. Nállojávrrit i dalen nedanför.

Šielmmáčohkka från Nallos topp. 

Från klipphyllan precis söder om toppröset. Kittlande känsla i magen med Stuor Reaiddávággi många hundra meter ned.

Kvällsdopp.

Ett reservat inte långt härifrån. Utan stigar och skyltar. Kanske därför jag inte tänkt på det när jag surfat kartan över närområdet. En dag i veckan som var åkte jag dit för en skidtur och blev bjuden på magi. En grusväg gick rakt in  hjärtat på reservatet så den följde jag till att börja med. Uppför, uppför, uppför. Men inte svårt och nedslående. Utan bara uppför. Oplogat, men gamla hjulspår första biten. Sedan omärkt av motordrivna fordon. Någon hade skidat vidare uppåt före senaste dagarnas snöfall. Jag följde de lite diffusa spåren, och rävens. In i den tysta skogen. In i reservatsskogen. 

Vid vändplanen i änden av vägen svängde jag in i skogen. Utan spår. Rakt ut i det vilda och vackra. Solen, nysnön, den varierade skogen som bjöd blickfång lite överallt. Så ljuvligt. Med själ. Så ser jag skogen som fått fortsätta vara skog. Som att den har själ. Den har inte tystnat. Även om den just nu var märkbart vintertyst.

Sedan kom jag fram till mossen. Och det kändes som jag fick ett helt universum i bröstet. Jag hade klarat att orientera mig och ta mig fram på skidor genom skogen. Belöningen var den här:

Helt orört. Med fjällkänsla i det öppna, karga, lite bitande blåsiga. Bara jag och naturen.

Jag slog mig ned på renfällen i en vindskyddad vrå i kanten av mossen. Sedan bara satt jag där. Länge. Badade i sol. Njöt av utsikten. Drack en kopp te. 

En sväng över mossens mjuka böljande former. Som att åka i en miniatyrskog bland alla vresigt vridna, vackra tallar. Lättåkt, det som är så otillgängligt på sommaren. Solen sänkte sig över västra ändens trädtoppar och kylan nöp lite mer. Kunde inte låta bli att le. Kan det vara så här magiskt? Kan jag få vara med om det?

Jag vände hemåt. Ville egentligen vara kvar längre men nu var det dags. Tillbaka över mossen. Genom skogen. 

Nedför vägen. Perfekt lutning för att få lagom fart i glidet. Susande. I ljuden från snön. Stavarnas oregelbundna rytmik, skidornas gnekande mot snön, det nysnödämpade svishandet i nedförsbackarna. 

Kom fram till bilen lagom för att se solgult sjunka bortanför sjön och skogen.

Tack! Tack för att jag får bli lite helare här ute. Tack för att ingen satt galler och grindar och biljetter på den här upplevelsen. Tack för naturen som, i alla fall på vissa ställen, får finnas för bara det den är. Tack för att det får finnas magi i den här världen. 

Vädret under vår vandring hade dittills varit mycket bättre än vi vågat räkna med. Men morgonen den 11 augusti föll ett ihållande regn. Frukosten avnjöts därför inomhus, i Gunders tält.

Färskt bröd till frukosten, bakat av undertecknad i Trangiakastruller. Mitt bidrag till det kulinariska. När det gällde menyerna till lunch och middag hade jag svårt att hänga med Gunder och Cecilia som lagade mat som riktiga kockproffs.

Detta var den tionde vandringsdagen och dagens etapp skulle gå över den centrala delen av fjällplatån Svártinjunjes. Miljön där vi befann oss var trevlig fast inte spektakulär på något sätt. Kullarna omkring oss begränsade synfältet och inte särskilt mycket i landskapet utmärkte sig. Men där fanns en påtaglig känsla av avskildhet, en känsla som förstärktes av regnet.

Vårt närmaste delmål var sjön Árajávrre, en ganska stor sjö som vi skulle gå i södra kanten av.

Det mulna och dystra vädret fick kameran att ta foton av Árajávrre som i princip var svartvita. Vid bildbehandlingen hemma gick det att locka fram grön färg i förgrunden.

Vi följde sedan vattendraget Buoldagiesjjågåsj som skulle vadas på ett lämpligt ställe. Tips på ett sådant hade vi fått av Hans Nydahl. Platsen kan identifieras på kartan ovan, precis där den röda färdvägslinjen korsar vattendraget. Gunder klarade övergången torrskodd i sina otroligt högskaftade kängor men jag och Cecilia bytte om för ett blött vad.

Direkt efter vadet rastade vi för lunch. Regnet hängde i luften och Gunders tält förvandlades återigen till restaurang.

Efter maten upptäckte vi att omgivningarna var riktigt trevliga och att detta ställe är mycket lämpligt som lägerplats. Inom synhåll finns ett trivsamt litet vattenfall (syns till vänster på fotot) och bakom närmaste kulle döljer sig ett betydligt högre.

Cecilia poserar framför det högre vattenfallet.

Även jag poserar men kameran är nu riktad åt ett annat håll. I bakgrunden rinner Buoldagiesjjågåsj mot sitt utlopp i Vástenjávrre. Sådana här platser är väl inte särskilt märkvärdiga i sig men ger omväxling och upptäckarglädje under en vandringsdag.

Kort därefter fick vi en annan fin upplevelse – den rika örtförekomsten utefter vattendraget. ”En sann njutning att lunka på i blomsterhavet” – så skrev Cecilia i en artikel om vandringen efter att vi kommit hem.

Den fortsatta färden gick mot Gievgesjávrásj. Sjön har på kartan samma höjd som den lilla sjö vi passerade dagen före (bägge nyligen justerade med en meter till 737). Terrängen bestod av ganska slät hedmark i ett mjukt, böljande landskap med stor siktvidd. Åt öster skymtade Sareks toppar. Och åt ett annat håll, vid horisonten, stack vår gamle bekant 1462 upp sitt huvud intill Blåmannsisen. Men vädret var fortfarande mulet och våra kameror producerade mest mörka, dystra foton.

Ovan: Gievgesjávrásj. Det var inte enkelt att hitta jämn mark för tältuppsättning och vi fick söka utefter hela den nordvästra stranden innan vi lyckades. Det högsta berget till höger är den sydliga toppen av Gievgesvárátja (várátja är plural av várásj = litet berg).

Nästa morgon var det en befrielse att vakna och gå ner till den ganska ljumma sjön och tvätta sig. I mina drömmar hade det varit både provtillfälle och totalt kaos på skolan i Helsingborg där jag arbetar under terminerna. De mentala bitarna är också en del av en fjällvandring och det känns ibland som man inte riktigt har kontroll över dem.

Mot Nordkalottleden

Denna dag började vandringen på norra sluttningen av Gievgesvárátja. Därmed fick vi utsikt över Sáluhávrre och bergen västerut, inne i Norge.

Gunder spanar mot de norska massiven långt bortom Sáluhávrre. Till vänster Gasskatjåhkkå, 1517 möh. Den stora glaciären där är Veikdalsisen. Längre till höger syns ett massiv med mer dramatiska former, Reinoksfjellet.  

Gasskatjåhkkå och Veikdalsisen.

Reinoksfjellet med den trekantiga toppen 1472.

Särskilt Reinoksfjellet gjorde ett djupt intryck på oss, det satte fantasin och äventyrslusten i rörelse. Men vi fick nöja oss med att beundra på avstånd. Vem vet – kanske får vi återse dem på närmare håll någon gång i framtiden!

Den östra delen av Svártinjunjes är flack och saknar nästan helt vattendrag. Detta medför att det är ont om bra lägerplatser.

Ovan: på väg mot samevistet. En lång sluttning som på håll såg slät och fin ut men som inte var det i verkligheten. Bitvis hinder i form av låga videbuskar, kombinerat med tuvor, rished och uttorkade sankmarker.

Vid slutet av utförslöpan fanns det mycket hjortron. Sådant går man förstås inte bara förbi så vi stannande en stund och kalasade på dem. 

I samevistet såg vi folk bara vid ett av husen där det pågick byggnadsarbete.

En bit från husen tog vi lunchpaus på en öppen gräsplätt mellan videbuskarna. Sedan var det ett par kilometer stig över flack mark och så befann vi oss plötsligt på en led.

Det kändes ovant. Och hur skulle det bli att träffa människor igen?

Utsikt från leden mot Áhkká, Niják och Gisuris.

Denna dag avverkades turens längsta sträcka, 18 km (i övrigt varierade våra dagsetapper mycket, från 6-7 km till ca 15). Det hann bli kväll innan vi närmade oss Kutjaurestugan och våra kroppar behövde kvällsmat. Vi beslöt att inte leta upp en lägerplats i terrängen utan välja alternativet med stuga. Fast med tält. 

När vi kom fram visade det sig att just Kutjaurestugan inte hade så bra mark för just camping men det dög trots allt för oss tuffingar.

Stugliv

En fördel med stuga är att bekvämlighetsinrättningarna är kända redan när man anländer. Här finns ett alldeles underbart badställe om man följer en stig till Sieberjåhkå som rinner förbi nedanför stugan ut i Kutjaure. Jokken är en dånande fors men vid sidan om har bildats en djup, stilla pool nära klippväggen där man kan ta några simtag.

Gunder ser ut att fundera över vilka rutiner som egentligen gäller i köket. På något sätt vänjer man sig och hittar tillbaka till dem. Till kvällsmat lagade han en fantastisk nötköttsrätt med potatis, gräddsås och inlagd gurka. Alltsammans hemtorkat. Och till frukost nästa dag stekte Cecilia en delikat äggröra med skinka till oss. Även det hemtorkat. Så där ligger all slags färdigköpt friluftsmat i lä.

De avslutande dagarna

Så fortsatte färden, nu på en vältrampad och lättgången led. Fast direkt efter Kutjaurestugan är det mer än 200 meters stigning så lite arbetsamt var det. Men bråttom hade vi inte, först dagen därpå skulle vi ta båten från Vaisaluoktastugan.

Ovan: här tar kompisarna igen sig så att det räcker både för denna dag och den föregående. Och halva nästa.

Ibland mötte vi vandrare som rusade fram på stigen med högsta fart. Det kändes ovant för oss som under 11-12 dagar vant oss vid ett behagligt upptäckartempo med många pauser. Även här på leden fanns ett och annat att titta på. Fast i jämförelse med vad vi sett tidigare så var det inte särskilt spektakulärt. Men när vi vände oss om, vad syntes då vid horisonten om inte Blåmannsisen och topp 1462!

Vi passerade vindskyddet som kallas Kårsajaure på kartan ovan. Fast där är det utritat på fel sida om stigen. Så närmade sig kvällen men att hitta en lägerplats i det ojämna och småsteniga landskapet var inte enkelt. Till slut hittade vi en ändå, intill det system av vattendrag som rinner genom dalen.

Nästa dag var resdag 13 och turens sista. Det mest spännande var nog den utsikt över Áhkkájávrre som skulle uppenbara sig när vi närmade oss Vaisaluokta. Själva nergången från fjället, en höjdskillnad på 300 meter, var också en fin upplevelse. Men åt andra hållet är det säkert en svettig historia!

Sjölandskapet är imponerande och storslaget även om regleringen av Áhkkájávrre har tagit bort en del av skönheten.

Bron över vattendraget i Vaisa.

Vi gick in i den nya kyrkkåtan. Även den gamla strax intill fick ett besök.

En blommande backe inne i byn. Därefter var det inte långt kvar till Vaisaluoktastugan och vägens slut för vår del. En båtfärd väntade och sedan bil till Sjöfallshotellet. Till ett annat slags liv men med många härliga minnen med oss.

Från M/S Storlule fick vi en avskedsvy över massivet Áhkká. Denna sommar var den sista som båten kördes i STF:s regi.

Fotona är som vanligt tagna av oss alla tre. Kartunderlag från Lantmäteriet (Bengt Nolängs kartor). Cecilias artikel i Svenska Fjällklubbens tidning Fjället finns att läsa här. Välj nr 1/2020 och bläddra fram till sidan 8.

En compoundskytts vardag.

För tre år sedan började jag skjuta pilbåge. Compound. Det var en aktivitet jag testat förut när jag bodde i Göteborg. Då var det en recurvebåge jag sköt och jag sköt instinktivt, dvs utan riktmedel, alltså inget sikte. Nu minns jag inte längre varför jag slutade skjuta den gången men för tre år sedan tog intresset ny fart. Denna gång var det faktiskt intresset för bågjakt som ledde in mig på bågskyttet. Jag började kika lite på Blocket efter en pilbåge och hittade en tävlingsbåge med nästan alla tillbehör. Saknade bara ett sikte, så införskaffade ett sånt. Jag hade ingen som kunde visa mig hur jag skulle göra, utan jag bara gjorde som jag trodde var rätt.  

Jag började på några meters avstånd. Tejpade upp en stor röd papperscirkel jag klippt av ett A4-papper. jag har några bilder på de första träffarna. Stolt var jag nog eftersom jag förevigade det.

Vartefter erfarenheten växte var jag tvungen att backa då man ganska snart blir så pass bra att man träffar bakändan på pilarna, nockarna, och måste köpa nya. Intresset växte och kunskapen med den. Jag insåg snart vad jag gjort för fel och förstod att korrigera det. Styrkan i ryggen växte också och precisionen med den. Idag skjuter jag på 40 meter och börjar närma mig steget bak till 50m.

Men hur går det till då? Vad behöver man?
Allt beror på hur man vill skjuta och ambitionsnivå. Jag får utgå ifrån min ambition för att beskriva hur jag skjuter. 

Jag har en compoundbåge. Det är en pilbåge med hjul i ändarna.

Det gör att när man kommer till fullt uppdrag håller man bara en lite del av den egentliga styrka i bågen. Det kallas för LetOff och beskrivs i procent. Jag har 70% letoff på mina båda bågar. I compound världen är allt i tum och pounds. Man vänjer sig med de enheterna också även om det blir tokigt ibland. Min båge har en stryrka på 60# (pounds) som är ca 30 kilogram. Man kan likna det vid att lyfta en vikt från marken om du ligger på matbordet med magen neråt. Skillnaden med en compound är att när du lyft vikten upp till axel, håller du bara 9kg. Energin är lagrad i lemmarna på bågen och frigörs när du släpper strängen. Accelerationen är enorm på pilen. 

För att hålla i strängen har man en avtryckare. Det är i stort ett handtag med en krok på. När man släpper på en spärr, släpper kroken strängen och pilen far iväg. Det kallas för en Release och det finns några olika varianter hur man släpper iväg pilen. Dels tumaktiverad där avtrycket sitter i tummen. Det finns handledsreleaser där man har ett band runt handleden och använder pekfingret för att avfyra med, mest lik en avtryckare på ett gevär. Sen finns gångjärnsrelease, en så kallade Hinge.

Detta är den mest komplicerade releasen att bemästra och det tog mig nästan två år att få till. Den löser ut genom en rotation av handleden, mycket svårt att beskriva i text. 

Spelar det någon roll vilken release man använder? I princip inte, men det gäller att försöka att överraska sig själv när skottet skall komma. Jag vet att det låter konstigt men jag skall försöka förklara. Om man medvetet trycker på avtryckaren när siktet är i mitten, kan du omedvetet påverka pilen negativt, du rycker till och pilen kan missa. I början är det så de flesta skyttar börjar skjuta och det brukar gå bra, men, ganska snart börjar det komma en åkomma som kallas för guldfeber, eller target panic på engelska. Det gör att när siktet är i mitten får man en form av prestationsångest, hjärnan skriker "NUUU!" när siktet är i mitten och tummen klämmer iväg skottet i panik. Det kan bli så illa att man slutar skjuta. Men genom att använda teknik som att låsa sin tumme mot avtryckare, inte röra den alls, utan låta kroppen dra pilen bakåt, kommer skottet plötsligt. Vad är det för bra med det då kan man undra? Jo om du bara fokuserar på att försöka ha siktet i mitten och bara koncentrera sig på att dra genom skottet, bygger du en god form och om skottet kommer som en överraskning kan du inte på verka pilen genom ryck utan du träffar bättre.  

Vad använder man för sikte på en pilbåge? 

Vi använder två saker: En peep som sitter på strängen och ett scope som sitter på siktet. Det skapar en imaginär tunnel mellan strängen och siktet.Ungefär som en gammal piratkikare. 

I siktet finns ett vattenpass för att försäkrar sig om att bågen är i lod när man skjuter. Den är noga kalibrerad innan man går ut och skjuter.

Den lilla svarta grejen på strängen i ögonhöjd är peepen. Den är i princip en tub, en referenspunkt att titta genom. Ibland kan man välja att ha en lins i den också för att få en tydligare bild i siktet. 

Det viktigaste med skyttet är att försöka vara så konsekvent som möjligt. Man väljer samma pilar med samma spetsvikt, samma fjädrar osv. Allt kalibreras för att bli så jämn som möjligt. Byter man någon komponent måste man börja om med kalibreringen. Men det är det som är det roliga också. Att vara så noggrann man kan. 

Varför tycker jag det är så roligt med bågskytte då? För mig är det många saker. Jag älskar att pilla med prylar. Testa olika releaser, testa en ny sorts fena till pilarna, kanske ändra balansen i bågen för att få en lugnare båge. Men även i själv skyttet finns det en stark mental bit som jag gillar. Visst finns det dagar när jag bara skjuter för det fysiska, men oftast, och det har kommit på den senaste tiden, försöker jag kontrollera andningen, att tvinga releasehanden att slappna av, försöka känna exakt var trycket i båghanden ligger för att senare kunna göra likadant nästa skott. En spännande balans mellan total närvaro och flow, att inte tänka alls men att tänka på allt samtidigt.   

Jag har gjort en film om min utveckling de senaste tre åren. Jag filmade mig själv för att se hur det såg ut och så jämförde jag mig med proffsen för att se vad vi gjorde olika. 

Titeln på artikeln då? Det var en kompis i Göteborg som uttryckte sig så när jag sa att jag börjat med bågskytte. Nej jag tror inte jag är indian. Jag är bara bågskytt. Stolt bågskytt. 

Igår åkte jag, min sambo och våra hundar turskidor på Norrvikensjön i Sollentuna. 

Vi var tidigt ute så vi fick nästan sjön för oss själva......förutom scouterna som pselade in en film vid sitt tält, placerat mitt ute på sjön.

Normalt brukar Norrvikensjön ha en ploga sjöisbana för långfärdsskridskor. Tyvärr har de inte kunnat ploga banan i år pga att isen är för dålig för skridskoåkning. Snö, tö, snö och sedan fruset har ställt till det och gjort isen dålig för just långfärdsskridskoåkning. 

Men isen funkar perfekt för att åka skidor!

Vi har gjort en film från gårdagen ute på isen. Våra hundar, en tax och en springer spanniel fick agera draghundar. Eller ja taxen, hon drar när hon känner för det :) 

Klicka här så kommer du till filmen

www.vandringstjejen.se

/Helena och Fredrik

Dag 7 (2020-08-13) - Från kalfjäll till kalfjäll på väg mot Tarfala

Uppe med tuppen heter det. Men här uppe finns ingen tupp utan vi vaknar som vanligt av fyra telefoners sammelsurium av ljud strax innan sju. Det är molnigt idag. Man ser inga av topparna runt stugan då molnen skapar ett täcke ett par hundra meter upp. Det regnar i alla fall inte.

Vi packar ihop våra tillhörigheter och äter frukost i tystnad. Dagens vandring från Nallo till Tarfala kommer troligen att bli över 30 kilometer, och bjuda på en del höjdmeter då vi först ska ta oss ned från Nallo till Vistasstugan, sydöst i Visttasvággi och upp på Njunni, sedan vidare ned till Kaskavagge för att sedan ta oss upp på högfjället för att som högst nå ca 1560 m.ö.h. innan nedfärden till Tarfaladalen sker. Det är kraft som samlas när gröten långsamt tuggas ned, två portioner denna morgon, kraft som vi alla kommer att behöva.

Stuor Reaiddávággi sluttar lätt nedför mot Visttasvággi och stigen vi börjar vandra längs är av fin mjuk jord. Vandringen går ömsom tätt inpå, ömsom en bit från jokken som rinner ned för att bidra med sitt flöde till den kraftiga Visttasjohka. En bit ned i dalen möter vi ett par som packar ihop sitt nattläger – de visar sig bli de enda människorna vi möter längs lederna denna dag. I övrigt är vandringen ned mot Vistasstugan inte mycket att orda om. När vi kommit en bit spricker molnen upp tillräckligt mycket för att vi precis ska kunna skymta Nallos ”nål” när vi vänder oss om mot väster – en vacker syn som inte hade blivit sämre av en ännu klarare himmel.

Sista biten innan bron över Visttasjohka är bitvis rätt sumpig när där den går i gräslandskap med björkskog. Innan vi vet ordet av är vi framme vid bron, tar oss över och kommer fram till Visttasstugan samtidigt som solen skingrar molnen och värmer våra fortfarande morgontrötta själar.

Även vid denna korta stugvisit är Gluttarn sugen på godis. Vistasstugans (mycket) lilla butik säljer som tur är en och annan godsak och hans begär stillas. Vi samtalar en stund med den trevliga stugvärden och en man som varit den enda övernattande denna natt, en guide från Kebnekaise fjällstation som är på några dagars ledighet. Det visar sig att det vandrat runt en stor älg i skogen kring stugan under morgonen men att den för tillfället inte setts på ett tag. Vi tar snart adjö och börjar vandra i sydöstlig riktning mot Nikkaloukta.

Det är varmt och fuktigt i skogen och mycket myggigt. Detta gör att vi traskar de få kilometerna till bron över Visttasjohka i ganska raskt tempo, och blir samtidigt sjöblöta av svett. Väl vid bron tar vi en ny paus och kommer tillfälligt undan från myggorna tack vare jokkens vinddrag. Plötsligt börjar det surra och plinga något förbannat från min telefon. Jag plockar up den ur fickan och ser hur tiotals meddelanden och andra notifikationer lyser upp startskärmen. Tydligen har jag fått internetteckning, men en mycket kortvarig sådan. När jag söker efter mobila nätverk får jag ingen teckning. Kul att läsa, men frustrerande att inte kunna svara.

Efter bron väntar cirka 400 meter ganska brant stigning längs en smal, stundom osynlig, stig innan vi når platån Njunni. Här kan en vacker utsikt över Visttasvággi beskådas. Stigen blir bredare och är ganska lätt att följa ända ned till bron över Gaskkasjohka. När vi korsar Gaskkasjohka börjar tunga moln dra in över Niibbáš Kaskasatjåkka i väst-sydväst. Nu är det återigen dags att ta höjd efter att ha förlorat flera hundra höjdmeter på vägen ned till Kaskavagge. Samtidigt som molnen drar in börjar det blåsa. Vid Vistasstugan, när solen fortfarande sken och det var vindstilla, fick vi berättat för oss att den sträckan som vi planerade att gå ofta ligger höljd i moln. Det var inget vi oroade oss för då, men i och med det ganska hastiga väderomslaget är vi glada att vi har karta och kompass lätt tillgängliga.

På Darfálčohkkas nordöstra sluttning, när vi når 1300 meters höjd kommer regnet. Förvisso är det inte särskilt kraftigt, men kallt. Dags att dra på sig regnkläder. Om jag tidigare hade lösa planer på att bestiga Darfálčohkka och kanske även Kaskasatjåkka grusas de nu. Det blir snabbt halt på klippblocken som ligger utströdda de närmsta kilometerna och de båda tilltänka topparna ligger i tunga moln. Fokus blir istället att komma från den kalla blöta högfjällsplatån och ned till Tarfalastugorna.

Efter en liten stunds fortsatt vandring, när vi passerar Darfálglaciärens östra kant nära inpå märker jag hur dyster stämningen i vårt lilla gäng är. Jag beordrar paus och mer eller mindre tvingar mina kompanjoner att äta lite energitäta livsmedel. Sedan återupptar vi vandringen. Snart ser vi den efterlängtade synen – passet mellan Darfálčohkkas södra utlöpare och Darfálčorru. Sista biten upp till passet vandrar vi på stora snöfält. När vi kommer över krönet ser vi ned mot en grå och blöt Tarfaladal, med Darfáljávri i nordväst och Isfallsglaciären och Storglaciären vilande rakt fram. Brant backe med mycket lösa, vassa och kantiga stenar på vägen ned. Inser snabbt vikten av att gå försiktigt och inte lita alltför mycket på de ben som tagit en över 30 kilometer och ett stort antal höjdmeter idag.

En snigelsnabb nedfart senare kommer vi fram till Tarfalastugorna. Vi knackar på hos stugvärden, som berättar att en vandrare nyligen förts in mot Kiruna med helikopter, med tydliga Coronasymptom. Får tilldelat ett rum och hoppas att denne person inte huserat där innan oss.

Två portioner frystorkad Pasta Bolognese och en del choklad senare i den varma stugan är man på gott humör. Så gott att det bereds för ett parti kort, någon som vågar sig på att gissa vad? Jag vinner stort (det vill jag i alla fall tro när jag sitter och drar mig till minnes dessa händelser en sen söndagskväll i mitten av februari). Sömnen infinner sig snabbt den kvällen, inte konstigt då vi avverkat 32,8 kilometer och 1355 höjdmeter.

Morgon med lågt liggande moln i Stuor Reaiddávággi på väg ned mot Visttasvággi. 

Längs norra sidan av jokken som löper i dalgången finns en fin liten upptrampad jordstig. 

Tillbakablick upp mot Stuor Reaiddávággi. Nállus nål omges av moln. 

Tillbakablick upp mot Stuor Reaiddávággi, från Visttasvággi. Snart framme vid bron över Visttasjohka. Nállu skymtar bland molnen i mitten av bilden, Siehtagas ligger molntäckt till höger i bild. 

Nere i Visttasvággi. Nordvästlig riktning, i mitten ses Unna Visttasčohkka. 

Visttasvággi i sydvästlig riktning. 

Tillbakablick mot ett molnhöljt Siehtagas. 

Grönska i Visttasvággi. 

Visttasvággi från Njunni, molnen börjar hopa sig. 

Från Njunni, i västsydvästlig riktning mot Kaskasatjåkka och Niibbáš. Vi vandrade ned i dalen för att sedan korsa Gaskkasjohka och ta oss upp bortanför (väster) om Várdu (toppen längst till vänster på bilden). 

Efterlängtad vy, Tarfaladalen med Storglaciären till vänster, Isfallsglaciären i mitten och Darfáljávri till höger i bild. Både forskningsstationen (till vänster) och Tarfalastugorna (till höger vid sjöns högra strand) skymtas. 

Dag 8 och 9 (2020-08-14 till 2020-08-15 – Miljöombyte

Sista dagen på fjället. Det är med en visst vemod vi lämnar Tarfalastugan kring halv nio på morgonen. Det är alltid blandade känslor man upplever den sista dagen i fjällets frihet, när man åter närmar sig civilisationen. Tanken på en varm dusch och en stor, väl tillagad, måltid vägs mot fjällens praktfulla vyer och ödsliga storslagenhet. Det är nog som många andra kommit fram till innan jag själv gjorde det: det ena skulle inte vara det ena om det andra inte fanns. Och jag vet, jag vet, att jag kommer tillbaka till denna plats, troligen om mindre än ett år.

Sträckan ned till Dag Hammarskjöldsleden har jag vandrat förut, i augusti 2016 och förväntar mig inte alltför mycket av den, inte heller av den ganska tråkiga vägen tillbaka till Nikkaloukta genom Láddjuvággi. Ärligt talat händer det inte så mycket. Vi vandrar på, till en början under en jämngrå molnig himmel som några timmar senare fortfarande är jämngrå, för att ytterligare någon timme senare vara av exakt samma nyans med ett lätt duggregn som enda skillnad. Dagens molniga himmel och grå väder färgar av sig på våra humör och ingen av oss är särskilt sugen på att ta någon längre paus. Vi vandrar raskt, går om varenda kotte på stigen framför oss utom en yngre man i militärbyxor och stor grön Fjällrävenryggsäck som tar sjumilakliv i sina grova Haglöfskängor.

Det går så snabbt så att vi endast tar en bild på hela dagen, det är en bild tagen av brorsan där jag, Gluttarn och Vegmil vilar tillfälligt vilar oss på en planka i tripp-trapp-trull-konfiguration avseende livskraft och glädje (vem som motsvarar vilket av ramsans ord låter jag vara osagt).

Vi är framme i Nikkaloukta lite innan klockan 14. 24,3 km på knappt 5,5 timmar. Restaurangen är öppen och alla beställer hamburgare, jag och brorsan tycker att vi är förtjänta av en öl.

I väntan på bussen till Kiruna spelar vi plump, resans sista parti. Vem som vinner i totalen ska vi inte orda om, men det ser inte ljust ut för brorsan och Vegmil har innan partiet ett ganska stort försprång.

Bussresan till Kiruna, tåget till Boden och nattåget till Stockholm. På morgonen vaknar vi upp i samma kupé som en äldre herre som är på väg hem efter en solovandring genom Padjelanta. Han har vandrat samma sträcka som jag sprang förra sommaren och detta samtalar vi om den sista halvtimmen innan vi ankommer till Hufvudstaden.

Tunnelbana och buss och sedan är man hemma hos föräldrarna. Trött, smutsig, nöjd, vemodig och härligt sliten. En varm dusch och en stor middag på kvällen och sedan följer en uppesittarkväll där resten av familjen vill se bilder och höra historier.

Slut för den här gången, men fjällen finns kvar, alltid.

Helgen bjöd på en kort övernattningstur med vandringsvännen J. Temat var goda samtal, lyxlagat och mjuka hundöron. Platsen var ett vindskydd längs Bergslagsleden, maten var kycklingstuvning och hunden som öronen sitter på heter Mikka.

Mikka är en av de mest väluppfostrade hundar jag träffat, men som ni alla säkert förstår så var det svarta, 1,5 åriga energiknippet till vorsteh tillställningens ständiga medelpunkt och "huvudperson". 

Fast nu är det inte henne det här skulle handla om, utan maten . Närmare bestämt den franska kycklingstuvningen. Exakt vad det franska i det hela består i vet jag inte, men jag tycker det låter fränt så jag brukar kalla den så. Vart jag fått receptet från vet jag inte heller.

Lite lyxigare, lite godare blir det om vikt inte är ett issue. Så var det ju nu, vi skulle inte gå långt och hade i övrigt bara lite sovgrejor med oss så maten och köksutrustning fick väga lite.

Tyvärr tog jag inte så mycket bilder, men jag ska försöka skriva desto mer istället. Och jag lovar; det är väl värt det. Funkar förresten hemmavid i köket med.

Kycklingstuvning, 2 portioner:

Utrustning: gryta eller högkantad stekpanna med lock. Helst av gjutjärn. Skärbräda och kniv. Stor träslev.

1. Skala två medelstora potatisar och en morot, skär i stora tärningar och koka så de är 2/3 klara, dvs lite för hårda för att äta. (Detta gjorde jag hemma innan avfärd, men kan givetvis göras i skogen med)

2. Hacka en schalottenlök, 1-2 vitlöksklyftor. En handfull champinjoner delas i halvor eller kvartar beroende på hur stora de är. En halv röd paprika skärs i lagom stora bitar. Lagom stora är så att de harmoniserar med de andra ingredienserna i storlek.

3. Fräs på strimlad kyckling i en slatt olivolja och en klutt smör. Peppra, men vänta med salt till senare. Kycklingen behöver bara får lite färg, inte vara helt genomstekt. Jag använde en 300 grams förpackning färdigstrimlad kyckling från affären för att göra det lite enkelt.

4. I med lök, vitlök och champinjoner och fräs på under nån minut tillsammans med kycklingen.

5. Deglacera pannan (med  ingredienserna i) med en halv deciliter torrt vitt vin. Låt alkoholen koka bort. Borde bara ta några sekunder i  het panna över öppen eld.

6. I med en- två matskedar flytande kycklingfond, kanske (max) en deciliter vatten och 2,5 dl grädde. Rör om.

7. Tillsätt paprika, potatis och morot. Krydda med timjan och rosmarin. (Dragon är gott i också, men det hade inte jag den här gången) Rör om, på med locket och se till att det inte stormkokar utan puttrar lite lagom i 10 min. Rör om då och då.

8. Ta av locket och låt stuvningen koka ihop i ytterligare ca 5 min, eller tills den är lagom reducerad utifrån tycke och smak. Under detta skede: provsmaka för att se om det behövs mer salt! Antagligen behövs inte det, men man vet aldrig.

9. Servera i träskålar och strö över lite färsk persilja. Sen är det bara att hugga in. En lättare Borgonge kan med fördel drickas till.  

Som synes så är det bara att hacka lite grönsaker och sen sköter det ju sig själv så det är verkligen lätt! Och jag lovar att det är väääldigt gott!

Det var nästan allt för den här gången. Nedan följer några stämningsbilder som inte har med matlagning att göra, men som är trevliga ändå :-)

Tills nästa gång: god tur!

Det låg ännu lite snö kvar i terrängen i östra Bergslagen.

I takt med att skymningen tilltog, gav sig molnen av och natten blev stjärnklar. Fullmånen gjorde den dessutom väldigt ljus!

Klockan 07.23. Runt nollan, rejält blåsigt. Sovsäcken är sällan så varm och skön som just innan man ska kravla sig ur den på morgonen. Egentligen är det underligt att jag inte sitter där än...

Vi lyckades nog pricka in den värsta av årets veckor för vår fjällvandring i Sarek.

Året innan fick vi det bästa fjällvädret man kan få under vår tur i Abisko.

Så... det var väl inte mer än rätt att temperaturen knappt gick över 5 grader, det regnade nästan konstant, jokkarna var iskalla, blåst nära stormvindar. Vad mer? Dimma, såklart. 

Detta var första gången som vi 

Var det någon annan som var där då?

Bjuder på en film från äventyret, en bild säger ju mer än tusen ord. 

Visserligen är rapporten skriven på engelska, men kanske kan vara till hjälp ändå.

· Climbing harness (prosik rope)

· Wind proof underwear

· Water bottle

· Bialetti

· Camera equipment – Incl. spare batteries, memory card and/or films.

· Extra binding

Jag kan nästan se berguvarna från min balkong på tredje våningen i Lund. Fast bara nästan och det skulle i så fall vara i skymningen när hanen flyger upp i en mast på betongfabriken 3 km bort. Men förargligt nog är den där masttoppen skymd. Därmed har jag inte lika god utsikt som en granne som bor en liten bit ifrån mig. Från hans balkong syns uven ibland.

Enligt den senaste inventeringen 2019-2020 påträffades 458 besatta revir av berguv i Sverige. Grovt räknat har vi alltså knappt tusentalet uvar i landet, kanske fler eftersom de inte börjar häcka förrän vid en viss ålder.

I Skåne går det bra för berguven. Vid stenbrottet i Hardeberga får de vara ifred för människor och bullrande maskiner tycks de inte bry sig om. Det finns en iordningställd utsiktsplats om man vill besöka dem - dessa uvar är nämligen helt offentliga. För en vecka sedan åkte jag dit på morgonen för att fotografera dem. Det hade nämligen framkommit att honan låg på bo.

Från utsiktsplatsen är det över 200 meter till bergväggen där uvarna vanligtvis bor. Även med ett teleobjektiv är det en utmaning, helst ska man ha optik för betydligt mer pengar än vad min systemkamera kostar. Men på fotot ovan kan honan upptäckas mitt i och härunder finns en delförstoring.

Med sina örontofsar och sina mjuka rörelser tycker jag ofta att uven liknar en stor katt. Katter bör för övrigt hålla sig undan från uvarna även om dessa mest tar råttor, harar, fåglar, mm. Hönsägare gör bäst i att låsa ordentligt på kvällen!

En bit från honan satt hanen och höll uppsikt i branten. Eller kanske sov han bara?

Och i närbild:

Den som vill se fler, och bättre, foton på dessa uvar kan hitta dem på Artportalen. Där läggs ofta ut fina bilder på deras familjeliv - en dokusåpa som jag gillar betydligt bättre än de som sänds i teve. Ruvningstiden är ca 5 veckor så om allt går väl har vi kläckta ungar i slutet av april.

Tyvärr går det inte lika bra för berguven i norra delen av landet. Skåne hade 24 funna revir medan exempelvis Norrbottens län bara hade 11. Upp-och-nervända världen kan man tycka men förklaringen finns troligen i födotillgången. Öppna soptippar med råttor försvinner alltmer och mängden gnagare i fjällvärlden är väldigt varierande och osäker.

Hej allihopa, jag heter Anton och är en storstadskille som gillar naturen.

Här på bloggen har jag tänkt att dela med mig av min vandring längst Sörmlandsleden. Jag och min vän Rickard bestämde oss i slutet på 2020 att vi skulle försöka se naturen mer. Det hade tyvärr blivit för mycket hemmasittande på grund av corona så vi kom överens om att det var dags att röra på påkarna.  

Eftersom vi båda gillar promenader tyckte vi att det vore trevligt att välja en fin vandringsled. Valet föll tillslut på Sörmlandsleden och vi satte upp målet att gå en etapp i månaden tills hela leden är avklarad. Eftersom det är 62 etapper utan att räkna med alla olika avstickare kommer det ta cirka 5 år att klara av.

Den här bloggen är därför tänkt som en kul dagbok där jag kan samla mina minnen från varje etapp och dela dessa med er. 

Etapp 1 och 2 vandrades i januari, etapp 3 i februari och etapp 4 i mars. Etapp 5 är planerad till slutet av April så innan dess hade jag tänkt att lägga upp några inlägg här på bloggen om våra avklarade etapper. 

Jag hoppas ni vill följa med på min resa och att jag kanske kan inspirera några av er att också ta er ut i naturen. 

Vi hörs snart igen!

Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.
Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

21 juli till 28 juli
Gångtid 8 dagar, cirka 208 km
Treriksröset till Katterjåkk

Tidigt på morgonen börjar det regna så jag tar in alla saker i den stora raststugan och söker skydd där. Ungefär samtidigt som båten från Kilpisjärvi anländer slutar det. Med hjälp av personalen ombord kommer jag i kontakt med en man i Keinovuopio som heter Martin. Han har stugor att hyra för övernattning. Efter att ha pratat med honom har jag ett beslut att fatta; stanna kvar i Golddaluokta eller påbörja vandringen söderut. Medan jag funderar på det tar jag mig fram och tillbaka till Treriksröset, och startar därmed officiellt mitt Gröna Band.

Okej, få se din bästa fotopose... klick! Där satt den!

Valet blir att fortsätta söderut då det just nu är uppehåll och prognosen lovar sämre väder längre fram. Jag hinner dock inte mer än dryga timmen upp på fjället innan det börjar regna rejält. Den här gången är utsikten mot Finland gömd. Molnen omfamnar mig totalt. Vilket passar mig ganska bra då myggen försvinner som följd. Utsikten fick jag ju se dagen innan. Sedan jag vänt söderut har humöret inlett en långsam men stadig kurva uppåt. Varken regn, dyngsura skor eller skogsmygg rår på att vända kurvan nedåt igen. Den positiva känslan bär mig fram till Kummavuopio ett par timmar snabbare än jag räknat med. Där blir jag totalt överfallen av mygg. Stannar ändå och vilar en stund på trappen till Edla och Petter Johanssons gård innan jag börjar gå för att möta upp Martin. Det är för övrigt Sveriges nordligaste gård. Varken Edla eller Petter finns kvar i livet. Istället är det deras barn som löst in fjällägenheten och idag återkommer då och då. Därför går det tyvärr inte längre att räkna med något boende här. Planer fanns på att bygga fler stugor för uthyrning, men antalet besökare har minskat drastiskt sedan Kilpisjärvi började satsa mer på turism.
Martin visar sig vara samma man som jag mötte i bilen längs vägen under gårdagen. På väg till Keinovuopio berättar han om den otroligt guppiga grusvägen, som byggdes någon gång på 80-talet, och sedan lämnats åt sitt öde. Egentligen är det staten i någon form som ska underhålla den, men det går bara att ta sig hit från Finland över Könkämäälven. Vilket så klart gör det kostsamt att sköta underhållet på en väg som ett fåtal nyttjar.
På kvällen får jag låna bastun han har tillsammans med sin systers familj. Efteråt blir jag bjuden på pannkakor med ett rejält lass hjortronsylt. Ren, mätt och varm sitter jag nöjd i min lilla stuga på kvällen och ser med tillförsikt på fortsättningen.

Fjällen gömmer sig den här dagen. Att jag gick motsatt riktning under gårdagen hjälper mig i navigeringen.

Prognosen har lovat regn mer eller mindre hela nästa dag och jag stannar därför kvar i Keinovuopio till efter lunch. Martin skjutsar sedan tillbaka mig till samma ställe han hämtade upp mig på. Därifrån blir det en förhållandevis kort vandring upp till Hurvejåkka. Den här gången vet jag vilken väg jag ska gå och har inga problem att hitta rätt. Vädret är verkligen trist och därför väljer jag att ta denna korta dag och stannar redan strax innan rastskyddet. Kroppen kan behöva lite vila också. Jämfört med min kväll här för tre dagar sedan känns allt mycket bättre, vädret till trots.

Regnet är fortfarande närvarande nästa morgon. Väntar ut det värsta innan jag går vidare. Det ger sig så småningom och blir faktiskt riktigt bra väder även om de gråa molnen fortsatt täcker himlen. Efter broarna norr om Vuolimus Rávdojávri sätter jag fötterna på okänd mark igen. Det kyligare vädret gör att insekterna är mycket mindre aktiva. Jag kan för första gången njuta fullt ut av att färdas över kalfjället, och vilken känsla det är!

Fin utsikt in mot topparna i Norge trots moln.

Något jag verkligen blir fundersam över ibland är spänger och broars placering längs lederna. Här är ett ställe där det senare kan ifrågasättas. Efter att leden gått parallellt med ett renstängsel en dryg kilometer så kliver jag först över en mindre bäck på en bro. En bäck man enkelt skulle kunna ta sig över utan bro. Några hundra meter senare kommer leden fram till en mycket bredare bäck som måste vadas. Även fast jag går över renstängslet och hittar ett smalare parti nedströms så blir jag tvungen att vada. Den här bäcken som skulle behöva en bro saknar alltså det. Varför har man valt att lägga resurser på den mindre bäcken?
Annars är det överlag en mycket lättvandrad led i ett långsträckt kalfjällsområde som med lite marknadsföring skulle kunna avlasta Kungsleden och andra överbelastade leder. Om Länsstyrelsen bara förbättrade markeringarna och fixade till broarna. Kanske hade jag något på känn...

Mot fiskecampet
Vid en mycket större bro, efter nästa passage av renstängsel, får jag syn på andra människor. Det måste betyda att Rostojávris fiskecamp är öppet. Något både jag och Martin varit tveksamma till att det skulle vara. För att få det bekräftat går jag fram och pratar lite kort med fiskarna. Under de få minuterna hinner jag hjälpa till att håva upp en stor harr. Tycker man om att fiska så verkar det helt klart värt att åka hit!

Då molnen börjar kännas mer hotfulla bestämmer jag mig för att ta omvägen via fiskecampet och se om de kanske har en ledig stuga. Med bara en kilometer kvar öppnar himlen sig.
Sjöblöt letar jag mig fram till receptionen och får veta att en stuga kostar 900 kr per natt. Lite väl mycket tycker jag och frågar om jag kan få tälta på området istället. Det går bra och jag får också elda i deras grillkåta om jag vill. Mycket snällt! Jag flyttar in alla saker i kåtan och startar en eld. I vanlig vandringsrutin sprider jag ut mina saker över hela bänkraderna längs väggarna. Marianne som sköter om stället måste nog ha tyckt lite synd om mig ändå. Medan jag torkar mina saker kommer hon förbi med ett förslag. Om jag öser ur hennes tio båtar så kan jag få låna en stuga gratis. Hon är samtidigt inte dum som ser en chans att slippa det slitgörat också. Båtarna är nämligen totalt överfulla efter de senaste dagarnas regn. En båt ligger till och med under vatten i aktern. Om det beror på att den tyngts ner av vattnet eller sjöns nivå ökat vet jag inte. Mängden regn har i alla fall varit signifikant senaste dagarna. Jag ser det som en chans att träna överkroppen lite när man annars låter benen jobba hela dagarna. Plus bekvämligheten att få bo under tak så klart. Med hjälp av en stor hink och ett par lånade stövlar går det ändå ganska smidigt. Hon lägger sedan till en bastu i erbjudandet också. Många gånger är det bra att följa infall och styra stegen dit lusten drar.

Rostujávri fiskecamp. Det är inget skrivfel trots att sjön stavas Rostojávri på kartan. Olika samiska som använts kanske?

När jag lämnar fiskecampet nästa dag är det fortfarande mörkgråa moln som dominerar himlen. Jag börjar med att gå fel och hamnar vid några av deras andra båtar utlagda i Omátjávri. Det är nog fler som går dit än tillbaka mot den markerade sommarleden. Väl på leden igen börjar en härlig sträcka som går ovanpå en sandås i cirka 2 kilometer. Efter det väntar över 1 mil av vidsträckt fjällhed. Jag kan under lång tid vända mig tillbaka och se fiskecampet samt de mörka molnen som fortfarande hänger tungt ovanför. Framåt är det ljusare. Horisonten domineras av fjället Cokcu, och det ska komma att vaka över mig resten av dagen. Kanske har jag lämnat det jobbiga bakom mig för gott nu?

Får hoppas det slutar lyckligt det här. Jag befinner mig i Esrange 5200 km² stora raketskjutfält. Några anvisningar finns inte kvar i den lilla lådan.

Cokcu

Överväxta broar
Framme vid ett rengärde väljer jag att följa kartan och ledkryssen istället för det par av rösen jag kan se. Jag tänker att de kanske visar vägen till renvaktarstugorna och dit ska jag inte. Det visar sig vara ett dumt beslut. Jag hamnar i en rejält blöt myr med vide växande i kanten mot rengärdet. Medan jag tar mig runt viden tror jag för ett tag att jag ser i syne. En annan vandrare rör sig uppför fjället i motsatt riktning mot min egen. Jag börjar vifta frenetiskt samtidigt som jag försöker skutta fram i den knöliga terrängen, sällskapssjuk som få.
Det är en kvinna från Länsstyrelsen som är ute och inspekterar broarna längs leden. Vi samtalar en kort stund och byter erfarenheter om sträckan vi just gått. Lika snabbt som hon dök upp, lika snabbt är hon borta. Mycket bra att Länsstyrelsen skickat ut någon att besikta sträckan. Jag hoppas i alla fall att hon också kommer rapportera om den och inte bara om broarna. Kanske kommer leden att få lite välbehövlig kärlek trots allt. Ensam igen fortsätter jag fram till bron över Skihccejohka. En rejäl metallbro som visar sig vara igenväxt av vide i båda ändar.

En rejäl metallbro som fått sig en törn och även börjar bli igenväxt av vide i båda ändar.

Fortsättningen till nästa bro över Gorvvejohka är enkel. På avstånd kan jag se en helikopter landa och hämta några fiskare. Sannolikt har de hållit till vid ett större tipitält som står uppställt en kilometer nedströms. Nästan uppe på södra sidan tappar jag bort rösena. Det finns inte längre någon stig att följa och det är gott om sten som gör det svårt att hitta nästa röse. Fortsätt bara i samma generella riktning så dyker de upp igen. Om inte annat kommer ett renstängsel längre fram som fångar upp en. Därefter rullar det på bra igen några kilometer. Vädret är riktigt bra och jag får till och med lite sol på mig.

Vid Giehpanjohka väntar nästa igenväxta bro. Här behövs det mer jobb än på förra bron. Det växer en hel del vide på norra sidan, och som så ofta när det gäller vide är det blött också. Stigen försvinner och jag försöker hitta enklaste väg fram. Lyckas väl någorlunda bra genom att gå lite åt höger rakt ner mot jokken först innan jag svänger vänster mot bron. På andra sidan är det mindre av den svåra terrängen. Problemet är istället att det inte finns någon hyfsat torr väg. Bäst är att bara gå rakt igenom den blöta myren som leden går över. Vid renvaktarstugan försvinner stigen igen. Fram hit har myggen lämnat mig ifred under dagen. Här hittar de mig igen, och det rejält. Samtidigt som jag går fram och tillbaka för att komma ifrån det värsta försöker jag ta en titt på kartan. Bara lätt frustrerande... Kartan visar att stigen ska gå västerut från stugan innan den svänger kraftigt vänster. Med andra ord rakt igenom mer vide och troligtvis även våtmark. Det enda jag kan se som liknar ett röse är några riktigt stora stenar en halv kilometer bort. Jag har ingen lust att chansa på att så är fallet med tanke på terrängen. Istället väljer jag att följa jokken uppströms. I kanten på den finns stenar och annan fast mark att gå på. Det är helt rätt val kan jag tala om. Efter kanske ett par hundra meter får jag syn på ett röse och eventuellt en stig också. Snart blir det till en tydlig stig och jag lyckas undvika nästan all vide samt väta. Stigen passerar sen alldeles bredvid de stora stenarna som därmed bör kunna klassas som ett röse.

Gámasjávri, sjön nedanför Kamasjaure rastskydd.

Kamasjaure rastskydd blir mitt stopp för dagen. Tyvärr är det inte en plats jag kommer minnas med värme. Det är fjällvärldens hittills sämsta rastskydd jag passerat. Bäcken man går över via en bro precis innan rinner från en myr. Jag trilskar mig igenom viden vid bron för att ta ett smakprov. Vattnet är gulbrunt och smakar lite konstigt. Närmsta alternativ är den stora sjön Gámasjávri "bara" 3-400 meter bort.  Ändå värt promenaden för att få bättre vatten. Till sällskap har jag kopiösa mängder mygg. Vinden har lagt sig helt och de har nu upptäckt att jag är här. Vattenflaskan fyller jag på så snabbt jag kan i ren panik. I normala fall är rastskyddet då en räddning. En chans att få sitta mer bekvämt än i tältet och samtidigt få lite ro. Inte här dock. Det måste finnas många glipor för det tar inte lång tid innan det är fullt med mygg även inne. Tältet är det som blir räddningen istället. Platsen rastskyddet ligger på är annars mycket vacker med utsikt över fjälltopparna i Norge på andra sidan sjön. En kväll med mindre mygg hade sannolikt gett mig en helt annan känsla för platsen och det hade då varit härligt att sitta utanför och titta på utsikten.

Prövningarna är inte över
Sämre väder återvänder under natten. På morgonen hinner jag knappt börja gå innan regnet är tillbaka ännu en gång. Kort efter jag lämnat renvaktarstugorna bakom mig går leden genom ett kortare snårigt parti. Direkt till vänster är en platå utan högväxt ris. Gå uppe på den istället, där finns en till stig som går i samma riktning. Leden går sedan som i en sänka eller mindre dalgång så regnet kom ganska lägligt trots allt eftersom sikten ändå är begränsad här. Nästa bro på kartan ligger en liten bit in i denna sänka. I verkligheten finns den knappt kvar. Viden håller på att ta över helt och det finns endast ett par plankor kvar att gå på. Jag tar det försiktigt eftersom regnar gjort plankorna rejält hala. Tur nog finns räckena kvar så jag har något att hålla mig i.

Vädret stabiliserar sig allt mer och kort efter att regnet upphört öppnar sig luckor i molnen som släpper igenom solens strålar. Ytterligare ett renstängsel passeras och kort därefter, nedanför ett tydligt men namnlöst fjäll, går leden rakt över ett kortare blött område som jag försöker gå runt. Något jag inte får mycket för. Det är sannolikt mycket enklare att bara acceptera faktum och följa leden rakt över det blöta. Förbi detta fjäll går leden ihop med ett fyrhjulingsspår. Det har inte exakt samma sträckning som leden, men jag rekommenderar att du följer det ändå. Jag fortsätter följa rösena och hamnar bland fjällbjörkar där stigen har växt över sedan länge. Bara en halv kilometer senare ansluter fyrhjulingsspåret igen.

Nere i Vuoskojaure sameviste väljer jag istället att avvika från leden och följer en stig västerut som går strax norr om en liten tjärn. Den passerar fler hus och jag hoppas också att den ska undvika mer av myrmarken. Förutom ett kort parti precis i början så är det torrt och bra val. Första huset är tomt. Hela området verkar faktiskt väldigt lugnt och öde. Det är kalvmärkningstider så samerna är sannolikt inne i Norge och pysslar med det. På avstånd ser jag några fler hus som inte heller visar något liv eller rörelse. Det verkar också vara fallet med nästa hus jag kommer fram till, men plötsligt är det någon som rör sig i ett fönster. En medelålders kvinna stiger ut på verandan. Jag får veta att hon är den enda på plats i byn just nu. Hon har anlänt i förväg för att förbereda några släktingars ankomst. Jag får också veta att folk har koll på vad som händer i trakterna trots långa avstånd. Hon berättar om en helikopter som setts av flera i området för ungefär en vecka sedan. Färgen hade indikerat för dem att det var en räddningshelikopter. De hade därför funderat en del på vad som hade hänt. Jag kunde då lugna henne, samt mig själv, och informera om att det sannolikt var S de hämtade. Att vi hade startat tillsammans och att hon varit tvungen att bryta kort därefter. Ingen allvarlig olycka med andra ord.

Innan våra vägar skiljs åt följer hon med och visar vägen. På andra sidan gården fortsätter en stig genom skogen. Ute på ett öppet område går vi mer rakt söderut, istället för att följa spåren, till ett nytt skogsparti och en ny stig. Vid nästa öppna område pekar hon sydväst och talar om att det finns en spång där framme, innan skogen börjar igen. Den är lite övervuxen och därför svår att se på håll. Det är här stigen hon lett mig på ansluter till leden igen. Jag tackar för hjälpen och vinkar adjö.

Mycket riktigt hittar jag snart en spång. Det går därefter enkelt via bron över Vuoskkojohka fram till ett upphugget område precis vid renstängslet. Där försvinner stigen, men fortsätt bara rakt fram och håll dig på ungefär samma avstånd från renstängslet till vänster. På andra sidan är det en öppning i skogen och där fortsätter stigen. Även om det syns att få nyttjar denna stig idag är det aldrig några större problem att följa den härifrån. Skyltar finns där det behövs och det är hyfsat rensat genom skogen. Ute ur skogen blir det dock värre. I början hittar jag en del rösen och jag kan följa fyrhjulingsspår, men bägge försvinner efter ett tag. Leden ska passera en bäck och längre fram kan jag se en skogsremsa i samma riktning. Något som indikerar att bäcken sannolikt rinner där. Någon öppning kan jag dock inte se. Jag har en känsla av att jag befinner något för högt upp så jag tar mig snett ner mot skogremsan. Jag har lärt mig att lita på något som kanske kan kallas för intuition i naturen. Den är baserad på min samlade kunskap tror jag. En förutsättning är att man har koll på riktning och placering med hjälp av karta och kompass. Annars kan det lätt bli fel om man går på känsla. Men har jag det blir det ganska ofta rätt när jag läser av landskapet och gör val på just denna "intuition". Så är fallet denna gång. En öppning i skogen blir allt tydligare och jag är mer eller mindre på väg rakt mot den. Där hittar jag stigen igen. Vid bäcken passar jag på att tvätta mig då jag inte vet hur det kommer se ut med sådana möjligheter framöver. En del svarta moln har dessutom börjat dyka upp på himlen.

Gråa moln driver in över Láimoluokta på eftermiddagen.

Söder om Jorbacohkka lämnar jag leden för att runda sagda fjäll. Väster om det ansluter jag till den på kartan markerade stigen som går rakt norrut in i Norge. Jag följer den fram till en liten bäck. Efter det är jag tyvärr tvungen att lämna stigen och gå västerut rakt genom terrängen. Byråkratins ofta svartvita synsätt innebär att vi inte får korsa gränsen till Norge just nu. Inte ens i ett par kilometer precis innanför gränsen där jag knappast kommer möta någon människa och riskera att sprida covid-19. Istället får jag kämpa mig förbi våtmark, fjällbjörk, vide och stenblock tillbaka till samma stig efter att den svängt tillbaka in i Sverige strax söder om Riksröse 277A. Jag är annars övertygad om att det är en mycket enkel väg att följa fyrhjulingsspåren genom Norge. En väg jag absolut kan rekommendera för den som vill gå norr om Torneträsk. Jag har läst om andra som gått närmare träsket via Láimoluokta och jag tycker det ser ut att vara en mycket mer besvärlig väg.

Framme på stigen igen vänder jag mig om för att ta en titt på de svarta molnen. De har blivit större och rör sig i oroväckande takt mot mig. Alldeles bredvid stigen finns en bra plan tältyta med en liten sjö nedanför. Det kommer ta minst en timme innan jag är genom skogen och uppe på fjället. Så lång tid tror jag inte att jag har. Jag hinner precis få upp tältet och värma på vatten innan molnen nått fram och det börjar regna. Klockan är bara runt 17 så det är ett ovanligt tidigt stopp för mig, men jag är säker på att det är rätt beslut. Det regnar sedan konstant nästan hela kvällen.

Min färdväg norr om Torneträsk markerad i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.

Den definitiva vändningen
Nästa morgon är det inte mycket bättre. Jag oroar mig inför vägen jag valt över fjället. Molnen ligger så lågt att jag inte ser någonting av kalfjället. Vilket betyder att gångtiden blir längre och det blir mentalt utmattande. I dimman kommer jag hela tiden ifrågasätta min navigering. Med förhoppning om en bättring ligger jag kvar i tältet. Utan synbar förändring tröttnar jag tillslut. Efter drygt två timmar, runt klockan 8.30, slutar det äntligen att regna och jag ser min chans. En halvtimme senare är jag på väg mot renvaktarstugan. När fyrhjulingsspåren viker av vänster fortsätter jag rakt fram på stigen. Något senare tappar jag bort den, men hittar fyrhjulingsspåren igen något åt sydväst. På något vis lyckas jag tappa bort mig igen nästan omgående. Studier av satellitbilder efteråt visar att spåren fortsätter västerut fram till stugan som bara ligger några hundra meter bort. Jag hamnar nordost om stugan och därifrån syns den inte alls. Åter är det intuitionen som säger mig att stugan borde finnas här någonstans. Därför väljer jag att gå upp på en liten höjd för att få bättre överblick, och precis där bakom den lilla höjden gömmer den sig.

En annan sak satellitbilderna visar är att det sannolikt är bäst att fortsätta norrut från stugan och följa de fyrhjulingsspår som fortsätter in i Norge därifrån. De svänger västerut och efter mindre än en kilometer kan man lämna dem och hitta sin egen väg västerut över fjället. Men som jag nämnde tidigare får jag inte gå in i Norge och blir därför tvungen att brottas med lite jobbigare terräng igen. Det rör sig dock bara om cirka en kilometer. Sedan blir det enklare ju högre upp jag kommer.

Otroligt nog verkar den sämsta kvällen och morgonen hittills varit frågan om vädergudarnas sista urladdning. Deras sista test av min beslutsamhet. För varje steg upp längs fjällsidan stiger molnen allt högre. När jag nått hyllan runt 1000 meter i riktning mot Svállavárri har det spruckit upp ordentligt. Samtidigt som en svalkande vind ser till att det är totalt myggfritt. Vad mer kan man önska?

Långt bort får jag en första liten glimt av Torneträsk. Närmare är det Didnobákti och Ribasjávri som bjuder på skönhet. Som jag har sett fram emot denna sträcka av första etappen. Äntligen är jag här, och vädret är med mig!

Med den fina utsikten framför mig stannar jag och tar fram mobilen för att ringa ett samtal. Något jag aldrig brukar göra på vandring. Min bästa vän har precis gift sig. Det är definitivt värt ett undantag. Det blir ett mycket trevligt samtal som höjer mitt humör ännu högre.

Vägen jag valt norr om Beaivvegorsa är mycket enkel hela vägen. Förvånansvärt enkel. Slät och fin utan vare sig hög växtlighet eller blockhav. Ingen av bäckarna som senare blir Beaivvajohka behöver heller vadas. Upp över nästa breda pass kommer det första vägvalet. Norra eller södra sidan om Duoptecohkka? Jag är säker på att bägge går bra, men valet faller på den södra sida. Dels för att skippa några höjdmeter, dels för att jag troligtvis kommer fortsätta söder om Bálggescohkka. Det är mycket möjligt att den norra sidan är enklare. Alternativt att man går längre söderut runt Bálggescohkka än vad jag gör. Jag håller mig kvar på samma höjd kring 1100 meter och får därmed glädjas åt närmare 3 kilometer blockhav...

Mycket snö kvar i slutet av juli. Molnen håller sig envist kvar kring den namnlösa toppen 1540.

Vadet över Davip Duoptejohka gör jag på ett brett och grunt ställe strax nedströms från den nedre sjön. På andra sidan finns en stor plan yta med plats för många tält. Jag blir lite sugen på att stanna på denna vackra plats men klockan är "bara" 17.00. För någon som likt mig tillhör skaran vandrare med fäbless för att hålla sig i rörelse är det alldeles för tidigt att stanna. Jag vill ta till vara på det underbara vädret. Man vet aldrig hur länge det håller i sig och ytterligare ett pass kvarstår att forcera. Vägval nummer två ligger framför mig i form av två olika pass. Vid kartstudier hemma lutade jag åt att ta det väster om sjöarna över till Salmmecahca. På vägen hit började jag tänka om och väl framme blir valet enkelt. Det ser brant ut väster om sjöarna och ett stort snöfält täcker dessutom sluttningen. Situationen ser säkert bättre ett år med mindre snö och tidigare snösmältning, men jag vill ändå rekommendera det sydligare passet mellan Bálggescohkka och Váivváncohkka. Där stöter jag inte på några svårigheter alls förrän jag ännu en gång väljer att behålla höjden, denna gång ett mycket dumt beslut. Det är blockhav även här, och det stora problemet är att det blir ordentligt brant. Även en lugn själ som jag blir ordentligt nervös för att ramla här. Det skulle inte sluta väl.
Vad jag skulle gjort istället var att fortsätta nedåt en bit efter den lilla vattensamlingen mitt i passet, och sedan gått mer snett uppåt mot den hylla som syns på kartan längs den västliga utlöparen från Bálggescohkka. Nu får jag istället ta mig sakta och försiktigt fram längs den branta sidan i cirka 400 meter. Flertalet stenar börjar glida under mina fötter och andra lossnar och studsar nedför med krossande ljud som följd. Att klättra ner för att sedan klättra upp igen känns tyvärr inte som något bättre alternativ. Det här var ett väl ogenomtänkta beslut för att slippa onödiga höjdmeter, men jag tar mig upp utan incidenter.

Den vackra platsen där jag vadade över jokken från Bajip Duoptejávrrit. Fjället i bakgrunden är Salmmecohkat. Till vänster syns det alternativa passet jag funderade på att ta, samt det branta snöfältet som definitivt avgjorde mitt val.

Passet mellan Bálggescohkka och Váivváncohkka. Välj mellan stengata eller snöfält.

Utsikten har varit magnifik hela dagen, och från hyllan på andra sidan passet når jag crescendot. Till vänster har jag massiven både väster och öster om Abisko. Däremellan ligger Torneträsk som en gigantisk silverspegel i solens sken. Rakt fram ligger en vid grönskande dal med små sjöar och vattendrag. Följt av flera större sjöar ovanför och längst bort snötäckta bergstoppar. Utan tvekan en av de bästa vyer jag någonsin upplevt på en vandring. En sådan som det nästan inte går att tröttna på. Kroppen behöver dock sin vila så jag tar mig ner för sluttningen och vadar Salmmejohka precis uppströms där den närmsta bäcken från Bálggescohkka ansluter. På andra sidan hittar jag snabbt en fin tältplats med bra utsikt.

Utsikten från andra sidan av passet med Torneträsks silverspegel till vänster.

Även om jag skippade den fina platsen söder om Bajip Duoptejávrrit, är jag inte särskilt ledsen över det.

Området fortsätter visa sig från sin bästa sida
Under natten tog vinden i lite extra och gjorde det svårt att sova. Jag skulle nog ha orkat letat på öronpropparna. Gårdagens långa vila på morgonen eller det fortsatt fina vädret är kanske anledningen till att jag ändå känner mig full av energi. Innan jag ger mig av vidare västerut spanar jag ut en bra väg genom dalen. Utöver Vákkejohka är det en del vide och flera småsjöar i min väg. Med hjälp av den information går det enkelt bortsett från några små kullar med stenblock och buskage. Snirklandet runt och över dem gör att det går ganska långsamt sista biten fram. Platsen jag vadar Vákkejohka på är idyllisk med ett vackert vattenfall uppströms. På andra sidan är fortsättningen enkel upp till renvaktarstugan. Pausar där en stund innan jag går norrut och rundar Guollejávri. Tanken är att gå på den norra sidan om den stora sjön Goaivojávri. Det för att slippa vada Snuvrejohka som potentiellt kan innehålla väldigt mycket vatten. Därför går jag även på öster sida om Cuolmajávri. Terrängen ser också ut att vara enklare jämfört med att försöka korsa området kring bäcken som rinner mellan sjöarna.

Vákkejohkas vattenfall.

Goaivojávri är inte mycket jämfört med Torneträsk men är ändå en imponerande syn när jag kommer över krönet på en kulle och får full överblick. Mörkblå och vidsträckt med vinden som skapar mängder av små små krusningar på dess yta. Knappa 3 kilometer bort ligger andra änden där Snuvrejohka har sin början. Vilket är en anledning till att det tar en bra stund innan jag når dit. Den andra är att det är ganska blött runt de tre bäckarna som rinner norrifrån. Egentligen borde jag bara gå rakt över, men jag försöker istället hoppa mig fram på stenarna. Om jag bara hade tagit det lugnt och varit fokuserad hela tiden hade det gå bra också. Tyvärr är jag inte det och tappar balansen vilket resulterar i att jag blir tvungen att kliva ner i vattnet ändå. Så kan det gå.

Goaivojávri breder ut sig.

Från sjön börjar en lång sträcka med mycket enkel vandring. Till och med enklare än jag hade i början på gårdagen. Det är plan rished med mycket låg växtlighet och som vanligt våtmarker. Tre vad behöver passeras och inget av dem bjuder på några större svårigheter. Det sista från sjön sydost om Rr273A vadar jag precis vid utloppet. Jag var osäker på exakt vilken riktning renvaktarstugan låg i och kom fram till att det enklaste var att gå upp till sjön för att identifiera vilken sjö det rörde sig om. Samtidigt som jag hoppades hitta ett ställe att hoppa över den relativt smala bäcken. Det senare gick jag bet på, men jag kunde i alla fall lista ut exakt var jag befann mig.
Ska erkänna att jag var löjligt orolig över att råka korsa gränsen till Norge här. Ifall någon skulle upptäcka det och diskvalificera mig från Gröna Bandet. Som om det vore troligt. Har inte sett någon människa ens på avstånd sedan jag lämnade Vuoskojaure.

Den här renvaktarstugan ligger otroligt vackert med utsikt över Lapporten på andra sidan Torneträsk.

Dessutom är dalen nedanför minst lika vacker. Därför tycker jag det är något förvånande att stugan ser ut att vara eftersatt och sparsamt använd idag.

På motsatta sidan av dalen går jag upp mot en liten namnlös bäck som rinner ihop med bäcken från den långsmala sjön nära norska gränsen. Längre söderut finns ett stort och långt snöfält i branten som jag gärna undviker. Drygt 800 höjdmeter upp i sluttningen kommer jag fram till en liten kulle precis bredvid bäcken. På andra sidan den, bara cirka 20 meter från bäcken, finns en hylla som är jättefin att tälta på. Även om det är frestande så är det än mer frestande att fortsätta någon timme till. Klockan är "bara" runt 17.00 igen.

Nere till höger på bilden är den lilla kullen med en plan grön yta direkt till vänster om den. Renvaktarstugan syns i vänsterkant.

Området bjuder på några av de bästa vyer jag upplevt i svenska fjällen. I det vackra vädret sträcker sig utsikten ända från Gáisevárri i öst, via topparna norr om Kebnekaise söderut, till bergsmassivet precis öster om Narvik i väster. Med lite avrundning en sikt på 5 mil i vardera riktning.

Dags att lämna kalfjället för en stund
Den långsmala sjön väljer jag att gå söder om. Det är en jättefin sträcka som går längs klippåsar och lättvandrad rished. Efter sjön letar jag mig fram till Riksröse 272A. Därifrån har jag en bra överblick över skogen ner mot Nordkalottleden. Tyvärr får jag ju inte fortsätta över kalfjället in i Norge. Gränsgatan ser svår ut att följa så jag spanar ut en väg parallellt med den ner mot ett par tvillingkullar, där gränsgatan ser ut att gå rakt över den högra. Vägen ner är oväntat enkel. Det enda som ställer till med lite problem är passagen av en bäck. Den rinner i en ganska djup ravin så jag får ta händerna till hjälp för att ta mig upp för branten på andra sidan. Skogen här är gles och mellan träden är det något som kan liknas vid ängsmark. Mestadels knähögt gräs som är hur enkelt som helst att gå genom. Sista biten på andra sidan en av tvillingkullarna gör jag tyvärr ett dumt vägval igen i ett försök att gena. Går vänster ner mot den lilla sjön vid Riksröse 272 och hamnar på skrå i en ganska brant sluttning med bökig terräng. Bättre hade troligtvis varit att ta den längre vägen till höger mot den norra änden av sjön. På andra sidan kan jag se Rr 272 och vet därmed att jag är på rätt plats. Kort därefter ansluter jag till Nordkalottleden.

Utsikt i riktning av gränsgatan mot Norge och Narvik. Det är mycket tydligt härifrån hur snömängden ökar ju längre västerut mot Norska havet man kommer.

Jag hade befarat mycket mygg här nere i skogen, men det är faktiskt relativt lugnt på den fronten. Vid Pålnostugan är det lugnt och stilla. Stugan har sett sina bästa dagar och jag hoppas den får lite underhåll av STF snart. I värst skick är utedasset som numera agerar soptunna. Vet att de hade planerat göra något i år men valt att flytta fram det på grund av pandemins framfart och effekterna det haft på deras ekonomi.  Nere vid sjön hittar jag en fin plats för mitt tält som känns trevligare än stugan.

Pålnostugan

Tung asfalt
Sista dagen på denna etapp bjuder på fortsatt bra väder. Kroppen matchar inte riktigt det utan känns seg, och det är kanske inte så konstigt med tanke på distansen jag gått de senaste dagarna. Efter bron över Njuoraeatno möter jag den första människan sedan kvinnan i Vuoskojaure. Snart möter jag fler som är ute på dagstur. Det blir tydligt att jag närmar mig vägen. En väg som jag bestämt mig för att gå. Från början hade jag en tanke om att vända norrut från Pålnostugan och gå genom Vadvetjåkka nationalpark, men efter många dagars ensamvandring är jag mer sugen på social kontakt. Alternativet till vägen är annars Rallarstigen. En stig som känns ungefär lika tråkig just nu. Vill hellre komma fram snabbt och få mer vila i Katterjåkk. Utsikten kan till och med vara bättre längs vägen.

Det blir en svettig, och för fötterna, smärtsam promenad. Jag förstår varför tågsträckan till Narvik är ansedd att vara den kanske vackraste i landet. Det är fin utsikt hela tiden. Ett sådant här år med mycket inrikesturism är det kanske inte så konstigt att många har hittat hit. Framförallt vid Låktatjåkka är det helt galet med bilar parkerade längs vägkanten. Trollsjön är det som lockar. För mig är 10 kilometer extra fram och tillbaka inget jag orkar den här dagen så den får vänta tills en annan gång.
Sista kilometrarna lämnar jag vägen och följer Rallarstigen. Här ser den ut att vara en populär cykelstig. Mycket riktigt möter jag också snart ett par cyklister. Precis vid bron över ett av Vássejohkas mäktiga vattenfall finns en rastplats med vindskydd. Där har en familj tagit en paus. Barnen cyklar och föräldrarna springer. Med Riksgränsen som bas gör de liknande utflykter i området. Under vårt samtal visar de ganska stort intresse för Gröna Bandet. Något de inte hört talas om tidigare.
Framåt 15.30 är jag sedan framme vid Katterjåkk Turiststation och inkvarterad i ett eget rum med kokvrå. Med alla saker snabbt lämnade på rummet styr jag stegen mot livsmedelsbutiken.

Även om tågets kraftledning skär genom landskapet så är det fina vyer längs vägen till Katterjåkk.