Jag har fått den stora äran att medverka i den enastående löparlegenden Rune Larssons mytomspunna Löparpodd! En sann ära värdig en föreläsning på det Kungliga Geografiska Sällskapet i London!

Lyssna med glädje på vårt snack. Alla hans gäster och poddinslag är mycket intressanta!

https://youtu.be/ZzOtCweczA8

Nu och är tjejerna och jag tillbaka i Malmö. 120 mil drygt. Utom sista 5 milen Sverigeleden upp via västkusten, Karlstad, det enastående Klarälvsbanan till Leksand. En helt underbar tid och tur. Skåne vackrast och bäst cykelleder. Bra cykelleder för barn upp till en skvätt norr om Vänersborg ungefär. Därefter kurviga och upp och ned vägar med ibland tuff och tung trafik. Värst mellan Hagfors och Tyfors. Vissa delar där trångt, hetsiga trafikanter som kan och vet allt samt tung trafik. Inte kul. Men som helhet, kanontur!

…det var den utmaning som min dotter och jag antog den 11 juni i år. Det var sommarlovets första dag och solnedgången ritade vackert i rosa, orange och rött medan vattnet droppade från håret från det första av sommarlovets bad.

Villkoren var att badet skulle ske i ett naturvatten utomhus. Dvs å, sjö, älv, göl och liknande var helt ok medan uppvärmda pooler, vattenspridare eller badkar inte godkändes. Miniminivån var att doppa sig hela vägen från tårna till axlarna, medan i de fall det var möjligt skulle vi ta minst 20 simtag. Varje dag, ett bad – oavsett andra omständigheter. Det fanns en liiiten möjlighet att få undantag, tex om någon av oss skulle ha blivit sjuk. Inget undantag har dock tillämpats.

 En liten badresumé kan väl få vara på sin plats.

Det vanligaste:

Vårt närmaste vatten är Svartälven som mörkt slingrar sig genom Bergslagens och Värmlands skogar. Vårt närmaste badställe är en liten minimal sandstrandsplätt där man lätt tar sig ut i älvvattnet. Många är gångerna som Svartälven varit vår räddning, när väder eller tid satt begränsningar. På med badkläder och träskor, traska en kort bit och så ett dopp. Det är lätt att avfärda det nära och vanliga som tråkigt. Men Svartälven har också levererat. Nyregnat med dimslöjor som svävar ovanför vattenytan. En alldeles lagom ström att simma stillastående i (om man tar långsamma simtag). Några djurmöten (se nedan).

Strax efter Svartälven i vanlighet kommer vår närmaste sjö, Möckeln. Här finns sandstränder lite varstans och vi har kunnat välja mellan det otroligt långgrunda Sandviksbadet, det något mindre långgrunda ”hundbadet” där Svartälven flyter ut i sjön, det fint ordnade badet vid campingen Labbsand eller varför inte ännu längre söderut på Möllebadet. Här finns det mycket att välja mellan. Och har man många baddagar är det angenämt att kunna välja bland många stränder.

Bitvis har vädret den här sommaren gett oss utmaningar. Regnigt och blåsigt och temperatur som krupit längre ned än ordet sommar tycker är anständigt.  Det har inte stoppat oss. Även om doppen blivit aningens kortare de dagarna.

Djurmöten:

Ett V klyver vattenytan och följer stranden på andra sidan Svartälven. Solen tittar fram efter dagens regntunga skyar. En brun skepnad dar sig upp ur vattnet på andra sidan. Snart hör vi bävern ljudligt knapra på något ätbart den hittat vid kanten. Njutningsfullt äter den upp, tvättar sig lugnt om munnen. Det ser till och med ut som den gäspar och visar upp sina skarpa framtänder för oss innan den sakta glider ned i vattnet och fortsätter sin kvällsrutin. (Bilden är inte den bästa, men kikar man noga ser man den)

Andungarna börjar bli stora, ser så där mittemellan unge och vuxen ut. Barnen hoppar i Svartälven och strax kommer ungfåglarna nyfiket simmande. Nära förbi stryker de innan den något mer reserverade mamma and skyndar dem vidare.

Strax före vi kommit fram till vår nyfunna badklippa ser vi dem. På gränsen mellan skog och hygge står de och tittar vaksamt på oss. En älgko och hennes mycket ljusare kalv. Vi vevar ned rutan på bilen och så står vi så. De där ute i naturen, vi i vår plåtburk. Ett bra tag ser vi på varandra innan de lunkar vidare in i skogen och vi svänger av åt andra hållet för att parkera.

Varmast

Vid midsommartid bjöd juni på ljumma dagar och sommarstugan vid sjökanten gjorde det så lätt så lätt att hoppa i. Ingen var nödbedd och svalkan omslöt oss mellan solbadandet och kransbindandet.

Kallast

Även under fjällsemestern skulle badutmaningen genomföras. Det isade i venerna bara av tanken. Iskallt vatten. Direkt från snölegor och kylslagna fjälltoppar. Hurv! Ibland också en riktig utmaning att hitta ett badbart ställe. I fjällbäckars små pooler, Ljusnans isande, mörka, kylande vatten och i kalfjällets tjärnar har vi badat. Så isande i huden att det gjort ont. Men någonting upptäckte vi där. Att så isande kallt det var, var det också skönt. Efteråt. När kroppens värmesystem chockades igång så var det inte längre kallt. Jag har alltid huttrande dragit yllet tätare omkring när jag sett folk vinterbada, nu sneglar vi nyfiket åt det hållet!

Värda ett omnämnande:

Klosstjärn i Kindla: En så oansenlig liten tjärn, men ändå med en så mäktig historia runtomkring att den är värd att nämnas. Den kvällen vi hörde vargarna yla. Ett starkt minne. (se föregående blogginlägg)

Den nyfunna badklippan: Visst vill man hitta ett eget ställe? En undangömd juvel som man inte visste om? Under en sommar med en badutmaning bara måste man ju försöka. Och vi lyckades. En fantastisk badklippa där vi fått många fina solnedgångar och vacker transång under den här sommaren. Dit vi gärna återvänder igen. Dessutom är det ett perfekt ställe att sätta i kanoten :-)

Björnån: Varje år när vi åker upp till fjällen åker vi förbi Björnån. Varje gång har vi sagt att där skulle vara kul att bada någon gång. När vädret är bättre och vi har mer tid. I år var vi såklart tvungna att förverkliga tanken. Framåt kvällskvisten pausade vi vår långfärd en stund för ett bad i forsarna och de naturliga poolerna.  

Fettjeåfallet: Absolut det mest spektakulära badet den här sommaren. Med sina 70m fallhöjd, den naturliga poolen nedanför bergväggen och den lekfulla dusch man kunde ta under fallet är det ett av sommarens mest minnesvärda bad.

Siknäs naturcamping: På vägen hem från fjällsemestern behövde vi igen hitta en badplats längs vägen. Den många många timmar långa resan behövde ett lagom badavbrott och vi funderade på vad vi brukar se längs vägen. Man ser på omgivningen och kartan på ett annat sätt när man letar efter något specifikt. Vi studerade sjöar och åar vi passerade, Oreälv var för strid, den lilla myrgölen för oinbjudande. Till slut kom vi på det. Strax norr om Vansbro åker man igenom ett vackert tallhedlandskap som bryts av av lugna skogsvatten. Vid Siknäs naturcamping fann vi det vi sökte. En skön paus i plurret.

Favoriten:

Igår, den 17/8 2020, avslutade vi vår badutmaning på vårt favoritbad. Som vi besökt varje dag den senaste veckan. Som bjuder på vackra solnedgångar över sjön. 

 I Fuxbouddens naturreservat vid orienteringsklubbens stuga – Djerfstugan. Vi dyker från bryggan och huden glittrar av guld från solen och vattenstänken. Vi har nu badat alla 67 sommarlovsdagar. Vår badutmaning är avslutad och vi är sååå nöjda.

Det bästa med om Nationaldagen infaller på en helg är att man en ledig dag att nyttja vid valfritt senare tillfälle, en förlängd helg med ensamvandring i Fulufjällets Nationalpark fick det bli av den dagen i år.

Gick upp i ottan och kom fram runt lunchtid vid parkeringen vid Brottbäckstugan.

Förövrigt en riktigt fin stuga med kojplatser och eldmöjligheter, ett utedass finns vid parkeringen.

Man får dock inte tälta i denna zon i Nationalparken, men vandrar man ca 700m mot Fulufjällets riktning så är det ok att tälta för tex långväga resenärer som kommer fram sent och vill sova innan vandringen startar.

Jag hade bestämt att vandra Tangsjöleden i medsols riktning, första anhalt går mot Klortjärn.

Efter drygt 3km vandring kom jag fram till Klortjärnskojan, blev en kvarts rast och vila på platsen och slukade en energibar bestående av någon sorts frön och frukt, god var den i alla fall.

Efter pausen går turen vidare mot Risdalen, nu börjar leden stiga lite mera och snart är man uppe på kalfjället.

Svårt att säga emot att vyn mot Nipfjället och över Dalarna är vacker i det fina Fredagsvädret.

Vid Risdalskojan som skymtar mitt i bild gör leden en 90graders om man ska gå vidare mot Göljådalen.

Enda vadet jag behövde ta mig över var strax uppströms det fina lilla vattenfallet i Göljån, det gick torrskodd då det inte var så högt vatten.

Framme vid Göljåstugan åkte Trangiaköket fram och det blev det lunch i form av frystorkad PastaCarbonara i solskenet.

Det var här i Göljådalen som regnkatastrofen i Augusti 1997 utspelade sig, årtusendes regn som det kallats.

På ett dygn föll otroliga 0,4 meter regn i området och bildade en flodvåg som sköljde med sig tusentals träd och klippblock i sin väg genom dalen, den lilla åns vattenflöde steg till en nivå som är jämförbar med Dalälvens utlopp.

Cirka 700st blixtar slog ned på Fulufjället den natten.

Spåren av väderfenomenet går fortfarande att skåda nere i dalen.

Efter matrast och lite slöande på trappan så dök en Tysk med dotter upp vandrandes ur dalen, deras Engelska var lika tafflig som min så det blev ett lite knaggligt samtal om väder, fjäll och vind.

Sen gick turen vidare mot Tangsjöarna som skulle bli lägerplats för natten.

Väl framme i området kring Tangsjöstugorna blev det till att börja leta tältplats, inte helt lätt att hitta någon bra.

Tillslut så valde jag en med sjöutsikt som jag blev nöjd med.

Dag två:

Vaknar vid 8 tiden och äter frukost bestående av havregrynsgröt med hackade torkade frukter och lite mjölkpulver.

Pulverkaffe och grovbröd med renost gick ner det med.

Planen är att gå till Altarringen, en märklig skapelse mitt på fjället.

Vissa påstår att det är en relik från tiden när man fångade Jaktfalkar här och sålde till rika Furstar i Arabien, andra att det är ett religiöst bygge i form av ett altare.

Var och en får väl bilda sig en egen uppfattning om vad som är rätt, jag själv lutar nog att det kan vara en kombination av båda ovanstående.

Hur som helst så hålls det fortfarande bönemöte en gång om året här i Juli månad.

Jag hittade en trälåda och när man kikade in genom en springa så såg man en Altartavla förvaras där inne.

Från Altarringen och tillbaka till Tangsjöarna för tältnedslagning och vidare färd i riktning Särnmanskojan.

Vandringen påminde bitvis lite om den naturtyp man hittar vid Stora Alvaret på Öland fast utan fjällinslag såklart, lite savannkänsla.

Ungefär halvvägs stötte jag på en mystisk liten sjö, vattnet var ogenomskinligt grå-svart och all vegetation vad död och grå kring dess kanter...hårt försurad kanske eller något ?

Väl framme vid Särnmanskojan blev det lunch på trappan till vedboden bestående av frystorkad pulled pork.

Alla öppna stugor och rastskydd på Fulufjäll är i år utrustade med skyltar som informerar att på grund av Corona så får dom bara användas i nödsituationer, det verkar som folk missat det vid just den här stugan.

Mätt i magen så bar det av att leta ny tältplats, jag hittade en skaplig vid Rörtjärn.

Bara tidig eftermiddag och bra väder så jag bestämde mig för att gå upp och titta till Särnmanssjöarna som ligger ungefär en kilometer söderut.

I Särnmanssjöarna fiskade man fram till under -60talet, sedan slog försurningen till på -70talet och fiskbeståndet blev sämre.

Man bestämde sig för att kalka nedre sjön och hålla den övre okalkad som referenssjö, dock så kalkades även övre sjön av misstag två gånger och nu har Rödingarna återetablerat sig i båda sjöarna och mår tillsynes bra.

Man har numera fått Röding på runt 50cm vid provfisken.

Jag tände en liten brasa i en gammal eldplats som inte såg ut att ha används på mycket länge, den är säkert från 50-60tal då man fiskade här.

Man kan ju fundera över hur så grova stockar tagit sig upp på kalfjället.

Det stod kvar en gammal ask innehållandes maskburk av glas och en rostig ölburk av plåt på en av stockarna.

Jag satt och funderade över tanken att upplåta fiske i dessa sjöar igen som ett "vildare" alternativ till det lite tillrättalagda fiskecamp-fisket i Rörsjöarna.

Man skulle ju kanske kunna sälja ett begränsat antal kvoterade fiskekort med hårda fångstrestriktioner för att inte tära på fiskbeståndet, jag väcktes ur min dagdröm av två Lommar som började bråka med varandra ute på sjön.

Dykänder och några Korpar var för övrigt det enda djurliv jag såg under denna vandring.

Blev några centiliter Whisky mot kvällningen och läts paralyseras av att se solen gå ned mot Elgå i fjärran, det är något alldeles speciellt med solnedgångarna där av någon anledning så blir dom ofta helt fantastiska.

Söndag morgon innebar tältrivning och gå tillbaka kilometrarna till parkeringen vid Brottbäckstugan.

Fulufjället är lättvandrat, det är svårt att gå fel om man bara har en karta med lederna utmärkta och en kompass, när jag satte mig i bilen för hemfärd så hörde jag på lokalradion att Fjällräddningen var på väg ut till två personer som gått vilse...hörde senare att det blivit avblåst då andra vandrare med lite bättre koll på läget hade hjälpt snedseglarna på rätt köl igen.

I år har tydligen varit något av rekordår gällande besök här i år, det har tidvis tydligen varit kaosartat vid parkeringen vid Njupeskär.

En bit utanför Särna får jag ställa mig på bomsen för inte köra på en Älgko med kalv som kutar över vägen, dom verkar ha bråttom någonstans....vem vet, kanske ska dom till Fulufjäll som alla andra.  ;)

Lite kuriosa om fulufjäll för dom som inte varit där tidigare:

På nord-östra sidan rinner vattenfallet Njupeskär ned från fjället och räknas till Sveriges högsta vattenfall, nås enklast från "Njupeskärs-entren"

Övanför vattenfallet lite längre norrut växer ett av världens äldsta träd "Old Tjikko" vars rotsystem är 9550år gammalt, fast trädet i sig är ganska blygsamt och anspråkslöst till storlek.

Sista Vildrenen sköts här i mitten på 1800talet.

Jag försöker lära mig en del fjällväxter. Under alla mina fjällvandringar tror jag mig säkert kunna påstå att jag aldrig sett denna växt tidigare.

Den ser ut som en liten (se vigselringen) kaktusväxt med feta skyddande blad.

Finns här någon som kan hjälpa mig?

HåkanF

Att det sällan blir som man tänkt är nog mer regel än undantag, såvida det inte handlar om att gå till affären och handla mjölk, men för äventyr som planerats månader i förväg… Så otroligt tråkigt om ens äventyr blev exakt som man tänkt sig. Inga överraskningar. Inte få pröva sina skills under olika oväntade omständigheter. Nä, jag håller mig till mitt gamla motto som gammal tålmodig fågelskådare: Förvänta det oväntade och du blir – beroende på inställning – oftast glatt överraskad!Ja, eller bara ta det som det kommer. När jag i vintras planerade för min långvandring med lätt packning från Hemavan till Storfjord i Norge hade världen ännu inte stiftat bekantskap med Corona och Covid-19. År 2020 blev nog inte som tänkt för någon på denna planet. För egen del blev det att planera om mitt vandringsäventyr då Norge stängde gränsen mot Sverige. Jag må vara strukturerad men det var flera år sedan jag slutade planera äventyr i fjällen i detalj, förutom när det gäller att fylla på ryggan med mat och energi. Jag finner inget som helst nöje i att vandra med tung packning och för mig är en ryggsäck med mer än 11-12 kg en väldigt tung ryggsäck. Bärbart men onödigt tungt. För mig och mina äventyr är det maten som är den stora boven när det kommer till vikten i min ryggsäck. Så, depåstopp med påfyllning av mat och energi kräver en del planering om jag önskar vandra lätt. När pandemin var ett faktum och vår övergick i sommar var det bara att sluta vänta och hoppas på öppnandet av ett stängt Norge. Fjällen är fjällen och var man än beger sig bjuds det på upplevelser. Att ändra på min ursprungliga plan var aldrig ett problem. Hade dock bokat flyg till Hemavan redan i vintras. Till saken hör att jag alltid längtat tillbaka till Kungsleden mellan Hemavan och Kvikkjokk, alltsedan jag sprang hela leden på 10 dagar i augusti 2014. Ja, så fick det bli. Kungsleden till Kvikkjokk och därefter Sarek med eventuell sväng in i mitt älskade Padjelanta. Fem veckors semester och ingen hemresa bokad. Stanna tills jag kände mig mätt och belåten. Ta det som det kommer även om jag var inställd på att besöka sydvästra delen av Sarek, som jag inte upplevt tidigare.

Packade ryggsäcken med mat/energi för 10 dagar (8 kg) och utrustning (6,5 kg), vilket gjorde en utgångsvikt på 14,5 kg. No fun. Nå, bara bita ihop några dagar tills jag ätit ner packvikten till en behaglig upplevelse i kombination med fysisk anpassning. Blev en slitsam och svettig topptur upp till Norra Sytertoppen första dagen. För mig är utrustning något som möjliggör en behaglig färd till naturupplevelser, lätt, avskalat utan att ge avkall på säkerhet. Jag är ingen gramjägare och att stirra sig blind på 100-200 gram, hit eller dit, på exempelvis ett tält, det viktigaste skyddet i fjällen, är i sammanhanget aningen bisarrt. Det intressanta med en packlista är inte att vältra sig i prylar för allmänt beskådande utan för att få en helhetsbild av ens utrustning och faktiskt se hur varje val påverkar utgångsvikten, basvikt liksom det som förbrukas. Du ser snabbt hur mycket allt ”extra” bidrar till vikten. Ju större rygga desto mer onödigt ”extra” får du plats med. Jag tycker att webbtjänsten LighterPack i detta hänseende är en ypperlig tjänst som ger en bra överblick på allt du adderar eller tar bort. Kan varmt rekommenderas. I slutet av denna story hittar den som är intresserad några ord om mitt val av utrustning för detta äventyr samt mat och energi medan packlistan återfinns på följande länk, om nu detta är av vikt.

Detta blir en textmässigt kortfattad (allt är relativt, som någon en gång uttryckte det) story där istället fotografierna får tala sitt tydliga språk. Ett axplock fotografier av de dryga 1000 som fyllde minneskortet under färden. Man kan låta sig inspireras men upplevelserna i fjällen ska upplevas IRL. Och det sköna med just Sarek är att stigarna är få och ger den där barnsligt sköna känslan av att vara en upptäcktsresande pionjär i orörd vildmark. Pirrigt med nyfiken salighet. Utsattheten. Vad ödmjukhet och respekt verkligen innebär…

Kungsleden Hemavan-Kvikkjokk, 10-17 augusti, 28 mil och 8000 höjdmeter
Vad finns att säga om Kungsleden mellan Hemavan och Kvikkjokk? Mer än att jag längtat tillbaka sedan jag färdades där för sex år sedan. Kungsleden mellan Kvikkjokk och Abisko har aldrig lockat till ett återbesök även om det blivit ett par turer mellan Kvikkjokk och Saltoluokta. Personligen tycker jag sträckan mellan Hemavan och Kvikkjokk är så mycket vackrare, avgjort mer varierad natur, leden tar höjd på många platser, smala fina stigar och minimalt med vandrare. Sträckan gjorde mig lika glad och euforisk denna gång, ja, faktiskt bättre än jag mindes den.

Planet landade strax innan lunch i ett soligt Hemavan. Åt lunch där för att inte slösa på den medhavda provianten. Köpte gas. Bara bita ihop och ge sig av uppåt på den mödosamma klättringen med 14 kilo på ryggen. Framme vid Syterskalet bestämde jag mig för att ta mig upp till Norra Sytertoppen. Tänkte att det vore fint att avnjuta solnedgången och möjligen en fin soluppgång. Förhoppningsvis var det tomt i toppstugan så att jag kunde sova där. Blev en svettig historia men väl värd mödan. Stugan var tom. Vilken kväll! Som jag satt där och njöt i stugans dörröppning kom en väderbiten kille vandrande över månlandskapet. Han hade vandrat hela Kungsleden och ville inte missa en topptur i det magnifika vädret. Ett värdigt avslut på en enligt honom regnig historia. Tänk, det var nästan på dagen sex år sedan jag var däruppe på toppen (11 augusti 2014) senast. Fint väder även då. Snösparvar då som nu.

Kall morgon. Noterade en vacker soluppgång. Somnade om. Åt frukost ett par timmar senare. Tog ”stigen” via Morhtetjåhke och vidare mot Syterstugan. Fick användning av mina microspikes över några stora snölegor. En hel del mygg och knott nere i björkskogen från Syterstugan till Tärnasjöstugorna. Ville bara upp på höjderna. Till vyerna och kanske slippa en del av myggen. Slog upp tältet på en kulle nedanför Stájnnavárrie. Mycket mygg och knott. Snabbt in i tältet. Regnade en del på kvällen och natten.

Efter Servestugan valde jag stigen längs norra delen av Tjulträsket. Kungsleden över bergen söder om Tjulträsket hade jag redan upplevt en gång. Kan inte gå i gamla fotspår. Kom till ett sött litet hus vid Rödingbäck som var öppet. Fanns infoskylt om platsens historia. Perfekt för lunch. Mätt och belåten och klar för avfärd stod det plötsligt en kvinna utanför dörren. Vi började prata. Hon hade varit ute och plockat kantareller. Hennes namn var Annika Midfjäll Laestander. Hon bjöd in mig på fika till sin lilla stuga på Valdemars udde vid stranden av Stora Tjulträsket med utsikt mot Stuor-Ájgart på andra sidan sjön. Jag blev där i två och en halv timma. Jag bjöds på en berättelse om hennes tid med sin livskamrat Gösta Laestander, fiskaren, fotografen, journalisten och författaren som somnade in 2013. Möten fascinerar mig. Alla bär vi på en levnadshistoria. Det som saknas är tid, tid att berätta och lyssna, men kanske främst saknas idag intresse och nyfikenhet. Alla är (själv)upptagna med sitt. Det är av denna anledning jag verkligen uppskattar möten i fjällen. Avskalade och enkla möten. Titlar är ointressant. Dagen började lida mot sitt slut och jag ville upp på fjället. Tog farväl. Denna ”genväg” längs Tjulträsket visade sig vara ett bra val då jag slapp både grus- och asfaltsväg kring Ammarnäs. Eftersom jag inte hade något ärende i Ammarnäs gav jag mig upp på fjället och körde lite stig och obanat tills jag kom på Kungsleden. Träffade en ung renskötare som bjöd på ett trevligt samtal. Solen började dala. Dags att hitta en tältplats. Stilla och kyligt. Inga mygg.

Fin morgon och det var skönt att få skogssträckan längs Vindelälven i Vuodnavágge avklarad. Ville komma upp på kalfjället. Det är sträckan mellan Ammarnäs och Kvikkjokk som är den absolut vackraste i mitt tycke. Och få vandrare på den sträckan. Så fantastiskt vacker natur. Det flacka sjösystemet med sina åsar och sandkullar nedanför Láddiebákttie. Fjällgåsens land. Sedan på höjderna och sedan sakta utför mot Adolfström längs forsande vatten och slingrande smal stig genom vacker gammal tallskog. Givetvis en fika hos Margareta i Adolfström innan den läckra stigen genom Pieljekaise nationalpark. Men dessförinnan hade jag träffat på långvandrande Josefin och haft ett långt samtal med Oskar som sett fjällgäss. Själv fick jag nöja mig med varfågel och tretåig hackspett, vilket inte är så illa pinkat. Tittade in i Pieljekaisestugan och där satt tyskan Barbara. Vi började prata och snart kom grönabandaren Jonas, som ordnat nyckeln till sovdelen. Han hade inget emot att vi ockuperade varsin säng mot att vi swishade de stugansvariga 12o riksdaler vardera. Spännande att höra Jonas story från sin färd på Gröna bandet. Vi upptäckte att vi båda finns på Utsidan och kände till varandra därigenom. Insåg att jag sover bättre utomhus och i tält än inomhus.

Susade igenom Jäkkvik på lätta steg. Klarade mig utan fika och godsaker. Hade ett oprövat kort som väntade. Avnjöt den fantastiska gammelskogen efter Jäkkvik. Smal slingrande stig genom luftig tallskog och lurigt småkuperad. Otur på roddleden. Fick ro över och hämta en båt. Tack och lov ingen lång sträcka, men meckigt när man är ensam. Lunch i en solig skogsbacke innan stigningen upp till kalfjället ovanför den stora sjön Riebnes. Eftersom jag inte hade ett särskilt angenämt möte med den otrevlige mannen som kör båten över Riebnes den gången för sex år sedan hade jag bestämt mig för att köra stiglöst och runda sjön längs sydänden av sjön där det finns en damm. Det blev sex fantastiska kilometrar uppe på kalfjället och nio snåriga kilometer genom luftig björkskog som ju lever i ett slags symbios med enbuskar. Till råga på allt duktigt mycket björnbajs. Höll en högröstad innehållslös monolog i nio kilometer. Hjärtat slog en extra volt eller var snarare nära på att stanna när något stort brunt plötsligt reste sig där i skogen framför mig. En älgko med kalv. Stod stilla och lät dem vakna till liv innan de stillsamt gled iväg bortåt. Till min glädje hittade jag tre arter lummer! Förutom rev- (underarten nordlummer) och mattlummer (underarten riplummer) även flera bestånd med plattlummer. Även en tjäderhöna med stora ungar förgyllde. Ökande blåst och kall luft. Slog nattläger i skogen vid Riebnes sydände nära den breda stigen mot Vuonatjviken. Som en parentes kan nämnas att omvägen till Vuonatjviken  landade på drygt 30 km varav 15 km stiglöst.

Mötte några vandrare på söndag förmiddag. Övervägande vackert väder men otroligt blåsigt. Visade sig att lördagens sena båttur över Riebnes ställts in liksom förmiddagsturen på söndagen. Tackar min lyckliga stjärna för mitt spännande men tidskrävande val av väg runt Riebnes. Kvinnlig intuition i sin bästa form. Noterade två tjädertuppar längs grusvägen till Vuonatjviken. Riktigt jäkla blåsigt uppe på kalfjället Barturtte. Minnen kom. Sex år sedan som jag låg där i lä bakom några stora stenar i min foliebivy och väntade på gryningen. En minnesvärd upplevelse från en annorlunda natt. Vackert område liksom stigen hela vägen ner till Piteälven där jag slutligen hittade en ljuvlig tältplats intill en porlande fors. En hökuggla bjöd på diverse läten i skymningen.

Sista dagen fram till Kvikkjokk. Fantastisk sträcka! Lika fin och varierad såsom jag mindes den. Morgon började fint med en vacker hökuggla i björkskogen. Vacker gammelskog och sedan vidderna och det mäktiga berget Goabddábakte. Blev lite sugen på en topptur liksom jag var för sex år sedan men Kvikkjokk lockade mer av någon oförklarlig anledning. Har aldrig varit särskilt förtjust i den fjällstationen. Skönt väder och jag njöt fullt ut av min färd. En mäktig duvhökshona gled sakta över mig mobbad av en stenfalk. På höjden sex kilometer innan båtplatsen ringde jag Björn och frågade om han kunde hämta mig om någon timma. Inga problem men det visade sig att Helena skulle skjutsa en tjeckisk löpare som sprang hela Kungsleden, vilket passade utmärkt. Ingen stress. Noterade färdens första kungsfåglar.

Så, drygt sju och en halv dag hade passerat sedan starten i Hemavan och nu vägde ryggan typ 8-9 kilo. Mötte totalt 32 vandrare, vilket ger en hint om hur skönt folktom denna del av Kungsleden är. Det är väl främst avsaknaden av fjällstugor mellan Ammarnäs och Kvikkjokk som avskräcker den stora massan.

Totalt 53 fågelarter noterades av vilka hökuggla, dvärgbeckasin, varfågel, tretåig hackspett, ett par tjädertuppar, fjällvråk, flera tornfalkar, en stenfalk samt ödsligt spelande smålommar är värda att nämnas. Ja, det var även gott om lappsparvar, blåhakar, gulärlor och ängspiplärkor.

På Kvikkjokks fjällstation tog jag en ljuvlig surdegsmacka och kaffe samt köpte en del onyttigheter som vore jag en skengravid hardcorevandrare. I kiosken kom det fram en glad tjej: ”Är det inte du som är Niklas?” Hon presenterade sig som Lorena från Norrköping och hon följde denna blogg. Med sig hade hon en trevlig vän och arbetskollega. Blev ett trevligt samtal. Visade sig att de träffat Diana som de misstänkte att jag kände. Visste gjorde jag det. ”Tänk, hon tvättar kläder i sitt kokkärl” sa de och skakade på sina huvuden. Jag var nära och säga att det är väl OK, för själv drar jag nattpissen i mitt kokkärl.

Gick ner till tältplatsen och slog upp mitt tält. Började prata med en tjej vid namn Åse som anlänt på eftermiddagen och skulle vandra Padjelantaleden i tio dagar. Lyckönskade henne till ett synnerligen gott val då jag tycker Padjelanta är fjällens vackraste område. Det blev ett långt trevligt samtal om vandring i allmänhet och utrustning i synnerhet med tanke på att Åse ville komma ner i packvikt. Jag tog det soft. Hade tänkt ta en vilodag efterföljande dag och hade bokat frukost på stationen.

Sarek tur 1, 18-21 augusti, 13 mil och 4700 höjdmeter
Kvikkjokk-Vallevárre-Övre Njoatsosvágge-Sarvesvágge-Niejdariehpvágge-Álggavágge-Bierikjávrre-Saltoluokta

Vaknade till en stilla och solig tisdag. Steg upp och intog en smått torftig frukost på stationen. Ingen buffé. Snopet. Önskade Åse lycka till på sin färd. Snart blev det folktomt på stationen. En kille kom fram och började snacka. Mika från Katrineholm (Kalix ursprungligen). Nyss kommit från en tur i Sarek och överlevt stormen. Han hade vandrat i de sydvästra delarna så jag fick en färsk rapport om vaden till och från Njoatsosvágge, särskilt som Luohttojåhkå varit väldigt svårvadad enligt många tidigare inlägg i Sarek-gruppen på FB under sommaren i och med mycket regn. Mitt huvudmål från Kvikkjokk var att besöka övre Njoatsosvagge och jag hade två färdvägar att välja på. Medan jag funderade blev jag allt rastlösare. Sol, klarblå himmel och helt stilla. Inte fan kunde jag häcka på fjällstationen en så vacker dag. Näpp. Packade ihop och bytte nästkommande dags frukost mot lunch och ringde Helena för en båttur till stigen som leder upp mot Prinskullen. Hade bestämt mig för att skippa rutten via Boarek och undvika Bálgatjåhkå och Luohttojåhkå för att istället ta ryggåsen Vállevárre och Vallespiken för vyernas skull och istället ta vaden i Låptå- respektive Njoatsosvágge.

Sååå sköönt att få komma iväg. Inte en minut försent, även om jag satte av först strax efter 13-tiden. Upp mot Prinskullen i gassande sol. Ljuvlig utsikt däruppe. Vandrade ett tag på präststigen men tappade den. Ingen fara. Underbar lättgången rished. En hel del lappsparvar på heden. Siktet inställt på ryggåsen mot Vallespiken. Läcker stenskravelklädd rygg. Härliga vyer åt alla håll. Förundran. Bara andas in. Dricka vyer med blicken. Bestämde mig för att hålla höjd och istället ta passet väster om Ruonas. Solen började gå ner och jag hittade en fin tältplats strax väster om Ruonas.

Skön morgon. Fint väder. Stilla och klarblå himmel. Drog mig en aning. Efter att ha vadat över Buojdesjåhkå och klättrat upp på höjden mellan Skievvun och Tjuoldagårsså kom en gammal havsörn flygande mot mig, tog några lovar innan den vek av västerut. Läckert uppe på platån väster om Goabrek och så häftigt att komma till ”kanten” av nedfarten till övre delen av Njoatsosvágge. Stillheten. Känslan av att vara ensam i världen, åtminstone i denna mäktiga del av Sarek. En angenäm dos av förundran och ödmjukhet men även tacksamhet. Tacksam för att jag har möjligheten att uppleva denna vidunderliga och orörda natur. Inga problem att korsa Njoatsosjåhkå. Ett par strömstarar noterades. Avnjöt lunch i den vackert dramatiska dalgången. En ringtrast fladdrade förbi. En fiskmås svävade fram över Lulep Njoatsosjávrre. Aningen drömlikt.

Höll höjd ut ur dalgången och rundade Tjåggnåristjåhkkå för att komma in i nästa dalgång, Sarvesvágge. Fina vyer västerut mot Padjelanta. Sarvesvágges mynning var så inbjudande att jag faktiskt bestämde mig för att slå läger där medan kvällen ännu var ung. Så lyxigt att bara få ligga i tältet, vifta på tårna och njuta av tystnaden.

Vaknade i ett rått och gråmulet Sarvesvágge. Kom en regnskur på morgonen, annars uppehåll hela dagen. Haft osannolikt flyt med vädret hitintills. Sedan starten i Hemavan regn ett par kvällar i tältet och lite övergående duggregn på kalfjället dag tre. Kollade kartan i tältet och bestämde mig för att pröva Niejdariehpvágge för att komma in i Álggavágge. En del snölegor uppe i passet. Valde att runda en då smältvatten rann under. Tar inga risker. Grått och sterilt. En flock snösparvar förgyllde liksom ett par färska spår av sapiens. Fascinerande hur terrängen kan skifta. Trixig stenskravelterräng upp genom Niejdariehpvágge medan nordsluttningen ned mot Álggavágge var så mycket mer lättgången på skifferplattor och sediment.

Vandringen genom Álggavágge var trivsam och lätt förutom några partier med sumpig vide. En fjällvråk flög genom dalen. Vadet över Guohperjåhkå bjöd inte på några svårigheter och där noterade jag även några unga fiskmåsar. Lyckad häckning med andra ord.

Fortsatte mot Skarja och Mikkastugan. Lättvandrat på höjden. Noterade den första människan sedan Kvikkjokk vid tältplatserna vid bron och snart kom jag ifatt fyra vandrare innan glaciärjåkken Tjåggnårisjåhkå, som inte bjöd på problematisk vadning. Fin kvällning med vackert ljus och läckra molnformationer bland de omgivande bergen. Siktade på att slå nattläger vid Bierikjávrre. Vid Bielajávrátja hörde jag ett bekant fågelläte. Kunde det verkligen vara fjällabb? Ja, mycket riktigt, där drog en gammal fjällabb, ryttlade och strax landa på en kulle. Jag vandrade närmare och det visade sig att de hade minst en flygg unge. Jag blev rätt paff över detta då fjällabben är en uttalad lämmelspecialist under häckning. Vad hade fått detta par att skrida till häckning? Lokal lämmelpopulation? Cool hursomhelst! Slog läger vid Bierikjávrre.

Vacker morgon men småkyligt. Träffade ett par killar som tältat vid norra ändan av sjön. Blev förstås en trevlig pratstund. De var på väg in i Sarek och skulle köra Piela, Snávvá, Rapadalen och Aktse. Själv skulle jag ta mig an färden mot Salto. Hade aldrig tagit den rutten ut eller in i Sarek tidigare. Följde stigen tills den bara upphörde. Alltid lika fascinerande med de få stigarna som finns i Sarek, de liksom upphör i tomma intet, som om vandrare beamat sig själva till någon annan mer lättgången plats. Jag hamnade i videträsket vid renvaktarstugan och zick-zackade sedan mig fram mellan alla små vattenhål och hade flyt. Höll mig sedan mitt i dalen mellan Gähppo och Vuovres och tog sikte på Rásek. En del vide och blöthål, skulle tagit mer höjd åt Vuovres. Inga större problem att vada Gådojåhkå och Rumokjågåsj på höjden. Tog sedan Rásek-ravinen ner mot samevistet i Pietsaure (funkar fint med lätt packning på ryggen). Relativt högt vatten i Ávtsusjjåhkå men där låg en båt. Sedan var det bara att ta stigen upp mot Tjeburisvárásj och från sadeln där den långa stigen utför med längtan till Salto.

Totalt noterades 26 fågelarter inne i Sarek och möten med sju vandrare.

Två välförtjänta vilodagar i Sáltoluokta, 22-23 augusti
Så väldigt skönt att komma fram till ljuvliga Salto. Det finns fjällstationer och fjällstationer, ja, och så finns Sáltoluokta. Blev väl mottagen av Mats som jag haft äran att lära känna sedan några år tillbaka. Ja, denne Mats som 2015 vandrade från Smygehuk till Treriksröset, nä, inte bara En vandringssägen… Slog upp tältet och tog en lååååång het dusch. 13 dagar sedan sist, eller? Tvättade upp kläder och gled omkring i snygga svarta regnbrallor (finns en anledning till jag inte har ultralätta genomskinliga) och nätta badskor. Blev lite snack med Mats och sedan en tidig kväll i tältet nere bland björkarna. Så ljuvligt att få krypa ner i en skön sval sovsäck, nyduschad och glad.

Är det något jag verkligen kan längta till efter dagar ute i naturen så är det en magnifik frukost. Och Saltos frukostbuffé och deras atmosfär kan få platser tävla med. Var ute i lobbyn en sväng och började prata med löparen Oskar H, som hade sprungit upp till toppen av Lulep Gierkav på 52 minuter under fredagkvällen. Rekordet ligger på 44 minuter. Segment finns på Strava. Visade sig att Oskar och jag hade flera gemensamma löparvänner och ett gemensamt intresse för långa bergsultror. När Oskar skulle leta upp mig på Strava och jag nämnde mitt namn var det en tjej vid bordet som plötsligt tog till orda: ”Är du Niklas, jo, jag har en kusin… du och hon…” sekunder av sökningar i hjärnkontoret: ”Du menar Ulla G som jag var tillsammans med för typ 25 år sedan”. Pang! Där satt Micke och Carina Härlin. Sjukt, sjukt kul! Minnen bara forsade fram. Var på Mickes disputation. Var på Mickes och Carinas bröllop i Eskilstuna, dit jag själv flyttade några år senare. 25 år senare så träffas vi i Salto. Det blev en andra frukost tillsammans med dessa två trevliga människor innan de skulle ta 11-båten till Kebnats. Världen är bra liten eller så är det bara så att det är i fjällen man träffar gamla vänner och bekanta likväl lär känna nya sköna människor. Det blir till att hälsa på och springa lite vid Store Mosse nationalpark framöver.

Ja, det blev två sköna vilodagar i Salto medan himlen fick regna av sig. Grymma frukostar, våffelluncher och tvårättersmiddagar. Började nästan känna mig lite småfläskig. Nä, det fick räcka med vulgärt Saltofrosseri. Snackade en del med Alexander och Jon som arbetade på stationen och deras (topp)turer in i Sarek. La upp en plan för tur två i Sarek. Ringde Anna och Lars och bokade båtskjuts till Rinim efter lunch dagen därpå. Jag har aldrig vandrat genom Basstavágge men närde en längtan. Hämtade mitt uppskickade matpacket och packade mat och energi för fem dagar. Utgångsvikt strax under 10 kg.

Sarek tur 2, 24-28 augusti, 16 mil och 4800 höjdmeter
Saltoluokta-Sitojaure-Svijnne-Rinim-Basstavágge-Snávvávágge-Ruohtesvágge-Guhkesvágge-Saltoluokta

Startade tidigt på måndag morgon. Klarblå himmel men väldigt svalt. Skönt. Veckan innan hade det varit flera varma nätter. Oskönt att vakna svettig mitt i natten. Sovsäcken var gjord för svalare äventyr. Vandrade Kungsleden mot Sitojaure samtidigt som det mulnade på från sydväst. Noterade en sångsvan. Kom fram till Sito vid 12-snåret och Anna berättade då att Lars var i Jokkmokk och lämnade barnen och skulle bli 4-5 timmar sen. Hmm… Efter två hela vilodagar hade jag ingen lust att sitta där och vänta. Köpte en halv rökt röding och sedan skjutsade Anna mig till Svijnne. Noterade gråhäger, smålom och små flockar med sjöorrar. Som sagt, jag är rätt bra på att ta det som det kommer. Handlar om inställning. Antingen ser man det som ett problem och ältar skiten eller så ser man möjligheten att upptäcka något nytt. Och så blev det och jag är tacksam för att det blev som det blev. Hade missat en vacker kväll och en sagolik morgon med dimma över Sito och is på den lilla sjön intill tältet om jag fått båtskjuts till Rinim. Det trixigaste vadet på hela vandringen stod Ábbmojåhkå för efter helgens regnande. Anna hade tipsat om ett bra vadställe några hundra meter nedanför trädgränsen och det gick fint. Jågåsjgaskaláhko var vackert och man började ana den annalkande färgprakten. Tog en sväng upp på Skämmabákte. Bestämde mig för att slå läger uppe på höjden nedanför Tjålle då ”vägen” ner mot Rinim såg tidskrävande ut. Det fick bli en utmaning för morgondagen. Och vilken otroligt läcker morgon det blev!

Som väntat blev det en tidskrävande tur på skrå ner mot Rinim, nå, jag höll högt med sikte på Basstavágges mäktiga port. Ett par ladusvalor flög över söderut liksom en trädpiplärka. Från sol till Basstavágges gråa småduggiga mikroväder. Mötte en ensamvandrare halvvägs in så det det blev en trevlig pratstund. Han skulle tydligen bli hämtad av Lars, märkligt med tanke på att det överallt står att de inte hämtar vandrare i Rinim. En halvtimma senare vinkade jag till fyra vandrare som också var på väg mot Rinim. Det mest oväntade mötet i Basstavágge stod ändå en rödstjärt för. Trodde först att det kanske var en svart rödstjärt men icke. Inte en biotop för rödstjärt. Läcker dalgång hursomhelst. Ville komma till Snávvávágge så det blev inte någon topptur upp på någon av kammarna denna gång.

Ut ifrån Basstavágge till solskenet över Pielaslätten. Höll höjd uppe på sluttningen av Bielatjåhkkå och sneddade över den sydvästra klippbrantsavsatsen för att droppa ner i Snávvávágge och hittade snart en lämplig tältplats för natten. Liksom kvällen innan ordentligt kallt så fort solen gått ner. Magisk kväll hursomhelst. Storslaget och vackert!

Onsdagen den 26 augusti och där i Snávvávágge vaknade jag så till 11 år som nykter alkoholist. Inte en droppe eller ens så kallat alkoholfritt alternativ sedan den 25 augusti 2009. Ville fira denna dag med en topptur. Min största önskan var förstås Niják som gäckat mig i flera år. Låddebákte låg insvept i lätta moln. Beslöt mig för att vänta ut molnen ett par timmar. Åt frukost i lugn och ro och avnjöt några koppar kaffe. Och så, solen skingrade alltmer de tunna molnen. Packade ihop. Vandrade bort till Snávvájávrres sydända och började klättringen upp mot Låddebáktes topp. Drog på microspiksen och passerade över en större snölega och nådde så toppen. Runt nollan däruppe. Men vilka vyer. Långt läckrare vyer än vad Skierffe erbjuder. Och hisnande stup. Njöt och fotograferade. Skulle jag möjligen hinna till Niják för ännu en topptur? Hade tappat några timmar, men Låddebákte var verkligen värd varenda minut av väntan. Ingen brådska. Avnjöt en tidig lunch på Låddebáktes nordsluttning strax ovanför Snávvávágge.

Tog sedan stigen ner från Snávvávágge mot Pielaslätten. En ringtrastfamilj förgyllde nedfarten liksom blåhakar och lövsångare samt några grodor. Ett par vandrare hade slagit upp sina tält nere på avsatsen. Hejade på håll. Fortsatte på stigen mot Skárjá. En stenfalk fladdrade förbi och fjällabbarna vid Bielajávrátja sågs och hördes. Solen sken men bortåt dalgångarna i väster såg det inte så muntert ut. Mötte ett par vandrare från Norrköping strax innan Skárjá och det blev en trevlig pratstund. Insåg att det var lika bra att behålla regnbrallorna på efter de tidigare vaden med tanke på hur det antågande vädret från väst såg ut. Tog på regnjackan när jag trädde in i Ruohtesvágge. Grått, regnigt, motvindigt och kallt. Efter två veckors osannolikt flyt med vädret under färd var det väl dags för den beskärda delen oväder. Kan inte annat än tycka att det är spännande med Sareks mikroklimat, ja, så som det ofta är i bergsområden: grårusk och snor i skägget på ena sidan ett bergsmassiv och sol och mjukglass på andra sidan. Jag nötte på men började bli kall om fötterna. Någon topptur upp på Niják var det inte fråga om. Hittade en lämplig tältplats i lä någon kilometer innan Niják. Snabbt upp med tältet, fylla upp med vatten och så snabbt ombyte och ner i sovsäcken. På med köket. Så skönt. Mat och en termos med hett te. Finns det något ljuvligare än att ligga i en gosig varm sovsäck medan skitvädret rumsterar utanför tältduken?

Vaknade i ett råkallt Ruohtesvágge. Upp med dragkedjan. Snöpudrade bergstoppar. Så vackert. Som en tavla med kol på grovt papper. Åt frukost och la upp en plan B om vädret skulle försämras avsevärt: ta mig ut på Padjelantaleden och vidare till Ritsem. Snöblandat regn kom och gick. Hörde en sädesärla. Kan den så kan jag! Vet dock av erfarenhet att vädret många gånger är bättre så fort man kommer ut ur dalgångarna. Mindes hur det var 2016. Skit i Ruohtesvágge och fint på andra sidan (Guhkesvágge). Packade ihop och vandrade vidare västerut. Hejade på en tjej som tältat vid den gamla renvaktarstugan. Niják var insvept i moln. Fjärde gången. Ingen topptur denna gång heller. Jag vill ha torr sten och fri sikt. Jag fortsätter att vänta tills Niják är på humör och bjuder in mig på en topptursfika.

Rundade Niják och höll höjd men nedanför blockterrängen. Nijáks nordsida var vackert pudrat i snö och plötsligt kom en ung havsörn sakta flygande längs bergsidan ovanför mig och skrämde upp en flock fjällripor. Som en scen ur en svartvit film. Magiskt. Över Gássaláhko badade solen och även början på en regnbåge skymtade då och då. Fortsatte min färd österut genom mäktigt och fantastiskt landskap med Sarektjåhkkås berg och glaciärer på höger hand och vidsträckt stenslätt norröver. Inga problematiska glaciärjåkkar. Bara meditativ vandring i värmande sol och sval luft. Några korpar drog förbi. Skymtade Nord- och Stortoppen. Ingen repris denna gång. Närmade mig bron över Guhkesvákjåhkå. Strax efter bron kom jag ikapp två vandrare, två lyriska vandrare vid namn Conny och Andreas. Det blev en trevlig pratstund medan solen började gå ner och kylan blev påtagligt, men så vackert. Och trevligt. Vi önskade varandra lycka till men jag hittade snart en perfekt tältplats och det blev ytterligare några ord medan tältet sattes upp. Sagolikt vacker kväll. En sista natt innan Salto. En slags lycklig vemodighet.

Kommer aldrig glömma den morgonen, morgonen nedanför Niendo. Tyst och stilla och kallt utanför säcken. Tältduken gnistrade av rimfrost. Bara låg där och njöt när de första solstrålarna plötsligt träffade tältduken och inom några minuter fylldes tältet av gulrött sken. Och värme. Rimfrosten blev till droppar. Man vill stanna tiden eller åtminstone konservera ögonblicket. Allt är över på några minuter. Vad är några minuter i vardagen hemmavid? Vad är timmar?

Avnjöt en stilla frukost med två koppar välsmakande koppar kaffe. Solen värmde och smålommarna spelade nere i Liehtjitjávrre. Livet när det är som bäst och enklast möjliga. Här och nu, där och då.

Conny och Andreas hade tältat på en lika fin plats lite längre bort. Gick bort till dem och det blev ytterligare en trevlig pratstund i sval luft, värmande sol och vackraste miljön.

Mot Salto höll jag denna gång en relativt rak linje närmare vattnet (söder om videträsket och renvaktarstugan) och tog sikte på sadeln strax nedan Vuovres. Så mycket mer lättgånget och trevligare. Droppade ned alldeles för tidigt, ville dock pröva en annan nedfart än via ravinen vid Rásek. Skulle haft lite tålamod och siktat på den breda ravinen ner mot Rumokjågåsj där stigen tar vid. Nå, nu har jag den rätta rutten klar för mig vid nästa tillfälle. Snopet var dock att båten vid Ávtsusjjåhkås utlopp i Pietsaure var borta. Blev till att vada med vatten upp till midjan, men kort och snabbt.

Salto nästa med bokat rum, tvårättersmiddag och frukost innan hemfärd lördagen den 29 augusti. Totalt noterades 32 fågelarter inom Sarek.

Daglig rutin
Eller snarare det enkla avskalade livet i fjällen. Vakna. Känna livet. Sätta på 65 cl vatten. Mysa och lyssna. Vatten som kokar. 35 cl i termosen. 2 dl egengjord supergröt ner i kärlets kokheta vatten, på med locket, låta gröten svälla. Upp med dragkedjan för att kolla vädret utanför. En kopp kaffe. Avnjuta gröten. Avrunda med andra koppen kaffe. På med de nätta badskorna och göra #2. Packa ihop. Sänka 50 cl resorb. Ge sig iväg.

Lunch. Av med skor och strumpor om vädret tillåter. På med dunsmocken om så behövs. Koka upp vatten. Slå upp en kopp för kaffet. Vispa ner blandningen med pulvermos och hampapulver och ner med rökt korv. Njuta och lägga sig ner för en kvarts power nap.

Kväll. Upp med tältet och förbereda allt för sömn och för morgondagen. Svida om och krypa ner i sovsäcken. På med köket. Sätta GPS-klockan på laddningen. Skriva dagbok. Slå hett vatten i matpåsen med frystorkat och så vatten till en kopp te.

Något om utrustningen
Det är inte någon större skillnad på min utrustning jämfört med tidigare år i fjällen, de engelska bergen eller alperna. Nytt för i år var egentligen bara ryggsäcken. Normalt använder jag en moddad OMM Classic på 32 liter men i den får jag bara plats med mat och energi för max 6 dagar utöver utrustning för 3-säsongsäventyr. För min tänkta långvandring behövde jag en större rygga och efter en del testande blev det en Osprey Talon 44 liter med justerbar rygglängd. Skomakaren fick sy på OMM Go Pods på vardera axelrem. Skar upp nätet på ryggstycket och tryckte ner lite fleecetyg för att minska trycket på min buktande ryggrad. Ryggan testades flera gånger under våren och sitter superskönt. Men det är tveksamt om jag kommer bära mat för 10 dagar igen. Jag vill inte ha mer än 10-11 kg på ryggen. OMM-ryggan på 32 liter (har en moddad i reserv) kommer alltid vara mitt förstahandsval på mina löpäventyr och vandringar. Köpte även Osprey Talon 33 liters och tog bort ryggstycket helt men bjuder ändå inte på samma komfortkänsla som OMM-ryggan.

Sedan är det skorna. Jag har alltid kört med trailskor i fjällen. Det faller sig naturligt då jag sedan länge är stiglöpare med smak för långa äventyr. Var väl lite hardcore när jag gjorde toppturer till Áhkká och Nordtoppen i ett par Inov-8 X-talon 212 för ett antal år sedan. Inte mycket till dämpning och för flexibla för microspikes. Har kört några andra Inov-8-modeller. Nytt för i år var Inov-8-skorna Terraultra G 260. Noll drop och som sitter som gjutna på mina fötter. Springer sedan tidigare i en annan modell med den patenterade yttersulan i grafenegummi. Grymt slistark men att grafenesulan har ett gudomligt grepp på våt sten är bara kvalificerat skitsnack precis som Osprey-säckarna säljs med löften om ett luftcirkulerande ryggstycke och att sealskinz är vattentäta och andas. Jag kör alltid med sealskinz i fjällen men de blir fuktiga inifrån och förr eller senare går det hål på dem men de läcker aldrig som såll. Att ständigt trampa igenom vatten med ”vanliga” strumpor i ett par trailskor kyler sakta ner fötterna i kall väderlek och/eller när man är låg på energi, så är inte fallet med sealskinz. Terraultraskorna dränerar snabbt vatten och torkar relativt snabbt. I Sarek är dock fuktiga och blöta fötter en del av äventyret. Jag brukar tänka: när fötterna är blöta blir de inte blötare. Att vandra i relativt torra skor och strumpor är dock superskönt, så länge det varar.

Min packlista för denna tur återfinns på LighterPack>>

Något om maten

När det gäller mat och energi kör jag med i stort sett samma upplägg och innehåll som jag gjort de senaste åren, med små finslipningar. Men jag är mer inne på att kombinera med egentorkad mat. Ser fram emot att experimentera i vintermörkret. Och jag kommer aldrig att ångra köpet av min slitstarka blender som inhandlades för över 10 år sedan. Hur många kilo supergröt har den inte mixat genom åren, för att inte tala om smoothies och annat till mina ompaketerade portioner av frystorkad mat.

Tillsatt till varje frystorkad middagsportion från Lyo (153g):
Kung Markatta Sojafärs: 1 dl
Solroskärnor*: 1/2 dl
Pumpakärnor*: 1/2 dl
Druvans Fullkornscouscous: 1/2 dl
Mix av quinoa, hirs, bovete och amarant*: 1/4 dl

* Körs i blender till mjöl

Torrvikt per portion: ca 300g

Lunch dag/port
Rökt korv: 60g
Potatismos och hampaprotein: 70g (3/4 dl/1/4 dl till 3 dl vatten) spetsat med rosé- och svartpeppar

Torrvikt per portion: 130g

Frukost
Gröt: 2 dl till 3 dl vatten
Innehåll: Dinkeflingor, hasselnötter, valnötter, sötmandel, kokos, bovete, pumpakärnor, solroskärnor, russin, chiafrön och seltin. Mixas i blender till fint mjöl och får svälla i drygt fem minuter i hett vatten.

Torrvikt per portion: 137g

På Utsidan hade jag fått tips att undvika våtområdet sydväst om Bielajávrátja och därför gick jag nu med bestämda steg i riktning just dit. Resten av min solotur hade ett tydligt och bestämt mål: solovandring.

Jag drog en lättnadens suck att Snávvávágge låg bakom mig. Passet utgjorde uppenbarligen ett mycket populärt besöksmål, men också en passage som det är svårt att undvika för den som färdas in eller ut ur Rapadalen. Nu såg jag fram emot att få vara kreativ och fri och bara ta ut min egen stiglösa kurs under resten av vandringen.

Dagsetapp nummer fyra sträckte sig över Pielaslätten fram till Vuojnesvárasj. Det var mycket riktigt blöta trakter där nere vid vattnet, med en och annan vattendragsgenomgång, tuvbalansgång och myrpulsande. Vandringen genom det regniga, blöta och melankoliska landskapet nedan Bierikbáktes hotfulla gestalt, föll mig helt i smaken.

Jag ogillar inte alls regn och dis. Jo, visst är ihärdigt regn kallt och påfrestande. Men det är oundvikligt, precis som sten, höjdvariationer och andra obekvämligheter. Jag förtvivlas inte över missade vyer eller att man inte fått uppleva något ”sommarväder” i fjällen. Fjällvädret är ofta exakt så här. Förhoppningar om finväder leder bara till besvikelse. Varje väder har sin tjusning. Regn och dis är vackert och gör sig många gånger bättre på bild än solsken.

Jag höll mig hela dagen längs vattenkanterna. På håll såg jag vandrare uppe på den stig som går längre upp på Sarvatjåhkkås sluttning (men som inte finns på kartan). Jag plockade en hel kåsa blåbär och sparade till frukost. Natten spenderades i ett litet pass uppe på Vuojnesvárasj, med utsikt mot fortsatt makabra, mörka siluetter i ovädret.

---

Nienndo. Det flacka landskapet som breder ut sig efter övergången av bron över Guhkesvákkjåhkå, utträdet ur Sareks nationalpark och inträdet i Stora sjöfallets nationalpark, lockade in mig med småblöt, småsnårig, småblockig, milslång flack och Sluggás siluett framför mig. Men myrarna blev snart blötare. Snåren högre. Blocken allt större. Och den milsvidda flack som såg så platt ut på avstånd, blev allt mer kuperad. Jag tvingades vända och runda ett våtmarksparti, men mötte vide. Och värre blev det.

Snart gick det inte att välja mellan myr, block och snår. Vissa passager innebar att ta sig fram runt och över enorma stenblock och forcera videsnår som växte i blötmyren.

Terrängen blev dessutom allt mer kuperad och det var svårt att få överblick för att ta ut en smidig rutt. Den femte dagsetappen mellan Vuojnesvárasj och Vuovres, gick inte snabbt. Det här var rejält besvärligt.

Men jag hade tur. Eller kanske gjorde jag smarta vägval. För jag var inte den enda som hamnat på samma rutt...

Plötsligt i eländet gick jag rakt på ett röse! Det var inte tydligt och synligt som på en led. Ingen upptrampad stig. Och inget ytterligare röse syntes, vid första anblick. Men jag spanade noga mot nästa kulle. Och där, till slut, som jag trodde, kunde jag skönja ett inte allt för iögonfallande röse. Vem som än byggt dessa rösen i naturreservatet, har gjort det med stil. Ett anspråkslöst röse vid varje horisont, inte mer. Ibland tappade jag bort dem, ibland hittade jag dem igen. De underlättade bitvis färden ett tag nere på flacken. 

En vacker tältplats noterades ute på udden i den lilla sjön med hästskoform, som man kan se på kartan. (67.4134944, 18.1252777) (Rösena leder en förbi sjön i dess södra del).

I övrigt var det inte gott om ställen att sätta upp tält på. Men trots den inbjudande tältplatsen och små solstrålar som började sippra fram genom regnmolnen, var det för tidigt för mig att slå läger.

Landskapet var oerhört monotont i all sin komplexa besvärlighet och hästskosjön var det enda som stack ut. Timmar förflöt. Hindren tycktes aldrig ta slut. Men orken fick inte tryta, det var bara att gå. När jag lyfte blicken såg det hela tiden likadant ut. Bara besvärligt. Kilometer efter kilometer. Den fysiska tröttheten och inte minst den mentala tröttheten när besvärligheterna aldrig lättade, övergick snart i ett meditativt tillstånd. Rätt som det var kom jag på mig själv att njuta. Fokus flyttades inåt. Allt som existerade var jag och nästa riktmärke. Där framme, nästa kulle. Landskapet stod alldeles stilla.

Terrängen blev enklare först en bit uppför Vuovres sluttning. Uppåt 900 meters höjd fann jag en fin plats för nattläger. Vädret slog om efter en regnig dag och jag fick fri sikt mot Sarektjåhkkås toppar. Strumpor, kängor, regnkläder och utrustning torkades i kvällssolen. Munspelet kom fram.

Nästa dag vinkade jag adjö till Sarek och tog mig an den enkla vandringen längs Pietsaure på höjden. Nedstigningen vid Rumok kändes i knäna, som var trötta i slutet av turen. Det branta och lite steniga partiet ner, kändes betydligt besvärligare än vad jag läst mig till att det skulle vara. Jag stapplade ner.

Kvällen var småkylig men vindfri. Jag slog läger mitt på den enorma, fullkomligt platta flacken nedan Rásek. Sluggás perfekt trekantiga fjällform bortanför sjön såg naivistisk ut. Jag tänkte på min 3-åriga dotter där hemma. Plockade fram teckningen och brevet som hon ritat till mig, som jag tittat på varje kväll i tältet. Imorgon skulle jag ringa hem.

Ett sista litet äventyr väntade innan ankomsten till Saltoluokta: vadet över Ávtsusjjåhkå vid förfallna kåtan. Jag hade läst på om det och det skulle inte vara särskilt högt, men för mig nådde det låren. Valde jag ”fel” ställe? Dock såg det lätt ut och jag vågade mig på att hålla kameran i handen medan jag gick över… (Det var onödigt riskabelt, faktum är att strömmen där i ytterkurvan på slutet inte var helt obefintlig. Nåväl. Känslan vid sista strapatsen innan slutmålet var både upprymd och avkopplad. Ett smärre missöde hade inte berört mig det minsta.)

Snart satt jag vid middagsbordet på Saltoloukta med ett fullständigt okänt men ändå så välbekant, varmt gäng och delade berättelser, minnen och planer. Ensam på min vandring, men glad över att träffa likasinnade. Året var 2019.

Detta var del 4 i serien om turen Rapadalen - Pielaslätten - Pietsaure - Saltoluokta. Del 1 finns här.

Allt sedan jag för drygt fyra år sedan sprang hela Bergslagsleden och passerade träskyltarna och branterna upp mot Kindlas höjder har jag längtat tillbaka. Det som gjorde mest avtryck på mitt Bergslagsledsäventyr i september 2016 var Tivedens nationalpark och Kindla samt leden mellan Gillersklack och Kloten. Tiveden och Kindla snuddade jag bara liksom vid. När det gäller Tivedens nationalpark så är jag sedan våren 2019 lycklig särbo. Vi träffas numera en gång i månaden. Beträffande den vildmarkslika och orörda sträckan mellan mellan Gillersklack och Kloten har jag återupplevt sträckan den gångna sommaren och vävde samtidigt in Kloten-/Malingsboleden samt den fina delen av Bruksleden mot Fagersta. Men Kindla, när skulle jag få möta henne? Vem behöver Tinder när Utsidan finns? Halkade in på Håkan Fribergs blogginlägg Kindla naturreservat - en okänd vildmark? från 2012 som gav näring åt min längtan. Hade mailkontakt med Matilda Norberg gällande Kilsbergen och Kindla. Någon månad därefter publicerade Matilda storyn En reträtt från vargarnas skog, som berättar om Matildas relation till Kindla och så mötet med ylande vargar förstås. Längtan övergick till något trånsjukt. Den som väntar på något gott...

Fem veckors sensommarsemester varav tre spenderades i fjällen. De två återstående lämnades helt öppna för varande och spontana infall gällande kortare löpäventyr med lätt packning för övernattning. Kollade väderprognosen för helgen 5-6 september. Såg OK ut. Bokade tågbiljett från Eskilstuna till Kopparberg lördag förmiddag. Planen var helt enkelt att springa Bergslagsleden söderut till Kindla. En transportsträcka på två mil. Fördelen med att kunna springa långt är att man inte alltid är beroende av transportmedel på hjul. Jaha, Kindla? Trots text och bilder från ovannämnda stories visste jag inte vad jag skulle förvänta mig. Som gammal (havs-)fågelskådare har jag lärt mig att inget hav är det andra likt och som stiglöpare den ljuvliga lärdomen att ingen stig eller skog heller är den andra lik. Nå, själlösa produktionsskogar är ofta sig lika medan gammelskogen (kontinuitetskog) bjuder den lyhörda och seende på ett djup som ofta väcker förundran. Ord som vördnad, andakt, ödmjukhet och respekt brukar infinna sig men mest av allt känner jag genuin glädje. Att det fortfarande finns natur som skyddats och där dess invånare än för ett tag får vara ifred. Ja, vad hade jag att förvänta? Åker jag till Sarek vet jag vad jag har att förvänta mig, förvisso för att jag varit där tidigare. Men Kindla...

Jag spolar förbi den mediokra färden längs Bergslagsleden från Kopparberg till Kindla. Många tråkiga hyggen varav flera nya. Höjdpunkten var väl tornet och vyn från Mackarsberg strax innan Kindla. Tog vatten ur Rasbackstjärn. Minnen. Min sista natt på mitt Bergslagsledsäventyr för fyra år sedan tillbringades i vindskyddet där. Mindes att jag då hörde ett läte i mörkret på kvällen som jag aldrig kom underfund med vad det var. Nåväl, jag var inte där för att återuppleva minnen utan fortsatte min färd. Hann inte så långt innan jag träffade en kille med ryggsäck och såg. Blev ett långt samtal. Han hette Tony och kom från Hällefors. Vi pratade Silverled och naturupplevelser. Efter en halvtimma tre kvart var det dags att ta farväl. Kom så äntligen till infotavlan och skyltarna. Och en stig som ledde uppåt. Jag hade siktet inställt på Klosstjärn efter rekommendation av Tony.

Tog stigen upp längs branten. För att citera boken Kindla – Bergslagens nationalpark? är Kindlaområdets topografi mycket varierad och terrängen är starkt kuperad med sluttningar, höjdplatåer och dalsänkor. Höjdskillnaden inom området är över 200 meter från dess södra gräns till Kindlahöjdens topp på 426 meter och bjuder på landets sydligaste höjder på 400 metersnivå eller mer. Likt Tivedens nationalpark består stor del av terrängen av rundhällar och sprickdalar men när det kommer naturtypen skiljer de sig åt i det att Tiveden mestadels består av luftig gammal tallskog medan gammal gles granskog dominerar i Kindla. Centralt i det 900 hektar stora naturreservatet ligger Kindlamossen med sina 70 hektar på en höjd av runt 330 meter över havet. Kindlaområdet kan sägas ha ett fuktigt fastlandsklimat med en årsmedeltamperatur på 4 grader och en årsnederbörd på över 800 mm, vilket tillsammans beror på det extrema höjdläget i jämförelse med omgivande landskap. Och visst skulle jag få ta del av årsnederbörden. Duggregn och korta skurar varvades med solglimtar. Aningen kyligt och rått men stigen värmde. Blåbärsris och hjortronblad skiftade i färger. Man anade den annalkande hösten och på ett märkligt sätt var det som att förflyttas till nordligare breddgrader. Den glesa gamla kortvuxna granskogen med inslag av silverpatinerade torrakor gav en uppenbar Norrlandsfeeling. Vädret gjorde färden dunkel och känslan av att skymningen var påtaglig. Nådde så Kindlamossen i vackert kvälljus. Stannade och tog in det tysta skådespelet. Tassade vidare och kom snart fram till torvkojan vid Klosstjärn lagom till att regnet började ösa ner. Kojan var tom medan fyra vandrare installerat sig i vindskyddet en bit bort. Bestämde mig för att sova i kojan. Kamin och ved fanns. I Kindla naturreservat får man annars bara tälta i anslutning till vindskyddet och kojan vid Klosstjärn. Tände eld i kaminen och installerade mig. Hög mysfaktor medan regnet öste ner.

Kindla all in
Sovmorgon. Sov med öppen dörr till kojan då jag hade varma sovsäcken med mig. Solig morgon. Frukost på farstutrappen. Ett par forsärlor sökte föda vid utloppet en bit bort. Hade bestämt mig för att upptäcka och avnjuta reservatets alla stigar och höjder under dagen. Började med Rödberget fram och tillbaka. Vackert med mossen i en vidsträckt sänka och vyer åt både ost och väst. Rödberget är väl också den enda platsen i Kindla med hällmarker och gles tallskog, likt den man finner i Tiveden. Det blev stop lite här och där och lite längre sådana vid Rödbergstjärnen och den lilla sagostugan där, samtal med de fyra vandrarna från Örebro som jag kom ikapp i en murrig dalgång innan den fina slingrande klättringen upp mot Kalklinten där det bjöds på 180 graders panoramavy västerut. Så, gå för guds skull inte bara förbi när toppen är nådd utan ta av från stigen med sikte på röset åt väst för att komma till avsatsen med den fantastiska utsikten. Perfekt plats för en fika.

Jag drog vidare på stigen med sikte på en inspektion av vindskyddet vid Kindlamossen. Passerade fem sex gigantiska myrstackar. Några av dem klart högre än jag själv! Stötte någon orre och en misstänkt järpe. Kom till vindskyddet. Gammalt och vackert. En stabil kille i min egen ålder var där och hade gjort upp eld. En välanvänd sotig kaffepanna skvallrade om killens kärlek till friluftslivet. Började prata. Om Kindla. Det visade sig att han hade väldigt bra koll och kunskap om Kindla. Jonas var hans namn och son till Folke Vennberg som var en av de som kämpat i över 15 år för att få Kindla skyddat och som slutligen blev naturreservat 1999. Kan varmt rekommendera en läsvärd och kortfattad artikel om den långa kampen som publicerades i Nerikes Allehanda 2014. Av Jonas fick jag även tipset om att jag kunde ta buss från Lindesberg till Guldsmedshyttan och därifrån vandra eller springa till Kindla, hälften så långt jämfört med Kopparberg. Jag tackade för ett intressant och informativt samtal. Fortsatte till Kindlahöjden och upp i tornet för att njuta av utsikten, bland annat mot Salbosjön och Ljusnaren norröver. Jonas hade för övrigt varit med och byggt tornet där på höjden. Passerade även en väldigt vacker mosse med enbart glest utspridda björkar. Vet faktiskt inte om jag någonsin sett en sådan, annars är det som regel tallarna som befolkar myrar och mossar. Vacker i sin ovanlighet!

Tog in alla stigar utom skidspåret som utgår från stigen i söder. Såg ut att bli en fin kväll och natt enligt prognosen. Bestämde mig för att åter dra upp på Kalklinten och där sova under bar himmel med en strimma hopp om att få höra ylande varg, väl medveten om att vargreviret där är så väldigt stort, såsom alla vargrevir är. Det blixtrade och åskade en del på kvällen men inget regn. Vinden mojnade. Och vid åttasnåret på kvällen kom en sparvuggla förbi och visslade i en minut eller två. Oväntat! Somnade vid nio halvtio så om några vargar ylade i skogarna kring Kalklinten senare på kvällen eller natten får vi aldrig veta. Jag sov i alla fall gott i månljuset. Svalt och myggfritt.

Vaknade till en fantastisk morgon. Klarblå himmel och stilla. Till detta en bakgrundsfond av det alltid ljuva ljudet av spelande orrar. Blev en stillsam frukost däruppe på höjden. Ingen brådska. Lingon och blåbär till gröten. Sval luft och värmande septembersol. Ord äro överflödiga.

Prövade några genvägar på vägen tillbaka till Kopparberg, men det mediokra kvarstod. Träffade dock en ytterst trevlig hund, Emma, och hennes husse vid Vintermossen. Trevligt samtal. Väl i Kopparberg blev det en latte och en påse klementiner i väntan på tåget hem via Örebro. Glad i själen. Jag må ha ett särboförhållande med Tivedskan, åtminstone året ut, men fru Kindla hade väckt en djup åtrå i mig. Platonsk kärlek om man så vill. Tur att jag gått ner till tre dagars arbetsvecka, om jag ska mäkta med dessa ljuva kärleksbesök på olika håll.

Jag hade väl egentligen inte tänkt skriva någon story om mitt besök i Kindla. Kanske senare efter fler besök. Men euforin och framför allt önskan att inspirera andra att besöka denna oslipade smaragd på 900 hektar blev alltför stark. Hon, Kindla, är så lättillgänglig med några parkeringsplatser i utkanten av reservatsgränsen, fina stigar och goda övernattningsmöjligheter eller bara ett besök över dagen för att njuta av fantastisk natur och vidsträckta vyer. Stigar och distanser som passar stiglöpare, vandrare och barnfamiljer. Fika och grilla. Ett svalkande bad på sommaren eller bara ett vinterbesök med snöskor för att leta spår av lo eller varg. Hon har något för alla, små som stora. Mer fakta om Kindla naturreservat hittar du på Länsstyrelsens sida>>

Väl hemkommen efter mitt besök i Kindla började jag leta efter information om Kindla, nyfiken som jag är. Särskilt all historia rörande Kindlagruppen, eldsjälarna och deras arbete och långa kamp för att få Kindla skyddat. Hittade en del artiklar samt även boken Kindla – Bergslagens nationalpark?, vilken jag kom över på Bokbörsen (finns i skrivande stund ytterligare ett par exemplar till salu där), se ingressbild och baksida nedan som beskriver innehållet:

Jag längtar redan tillbaka till nästa besök i oktober och då tänkte jag upptäcka Kindla utanför stigarna. Lite som Strava-vännen Christer Lindeborg gjorde under sin stiglösa vandring i mars. Ett besök han sammanställde i en stämningsfull film utan fläskig musik. Väl värd att avnjuta i höstmörkret.

Ha en fortsatt skön höst!

Niklas

Alla har vi nog haft den känslan, den som kommer när man äntligen lyckas med något. Min son nästan studsade fram - han hade till slut klarat av att komma upp på toppen!

För tre år sedan försökte vi ta oss upp på Getryggen vid Storulvån men lyckades inte med det. Då var det rent ut sagt skitväder, sådant där väder som man även som förälder har svårt att hålla skenet uppe i. Sonen var arg, ledsen, besviken... Storulvån 2017

I mitten av september fyller dottern år och i år önskade hon sig en fjällvandring i födelsedagspresent! Det är nog den  present som jag gjort mitt allra bästa för att få till. När jag försiktigt frågade sonen om han ville följa med till Storulvån svarade han ”varför skulle jag inte vilja det?!”  

Vädret tycktes vara emot oss även denna gång; det utlovades nollgradigt och snöblandat regn... Istället för att tälta i närheten av stationen bokade jag in oss i ”familjestugan” och frukost i restaurangen.

Detta borde ge de bästa förutsättningarna för att sonen äntligen skulle få stå på toppen. Att lillasyster lyckats ta sig upp på toppen när hon var ”inte ens fyra år” (Storulvån 2016) medan han inte lyckats som åttaåring gnagde lite hos honom. (Ibland spelar det liksom ingen roll att man försöker förklara att det inte är någon tävling...)

Dagen innan toppförsöket var det riktigt ruskväder, regnet slog mot fönsterrutorna men prognosen lovade bättre väder. Morgonen grydde med en del vind men utan nederbörd. När vi gick för att äta frukost kunde vi dock konstatera en sak; det hade snöat på toppen under natten!

Tillsammans funderade vi på vad vi kunde behöva för att nå toppen. Barnen kom fram till att vinterjackorna skulle vara sköna att ha, liksom tältet vid rast. Korv med bröd valdes till lunch. Marshmallows, chokladöverdragna nötter, kakor och bullar packades ner - här skulle blodsockret hållas konstant högt... När vandringen väl startade hade till och med solen kommit fram!

Till en början var det tämligen platt...sen blev det brantare...och snön började dyka upp...

När det nästan var mer snö än barmark och vi bedömde att vi hittat sista jokken innan toppen tog vi paus för lunch. Utsikten var fantastisk!

Så var det dax för sista biten upp till toppen. Barnen konstaterade snabbt att det nog skulle bli svårare än de andra berg de tagit sig upp på - snö och is gjorde stenarna mycket hala!

Men så äntligen var vi uppe. Jaaa!

Mannen som hjälpte oss ta kortet log över sonens sprudlande glädje...men sa sen ”du vet att det här inte är den riktiga toppen va? Den ligger där borta.” Jag tänkte ”jaha, nu är det klippt igen...” men sonen sa ”då går vi dit då!” och sen bara drog han...

Här fanns inte den minsta skymt av att vilja ge upp! Den här gången skulle han absolut stå på högsta toppen av Getryggen!

Så där ja, nu hade vi varit på Getryggens alla toppar! Det var ordentligt blåsigt och tämligen kallt uppe på toppen så vi bestämde oss för att ta segerfikat en bit längre ner på fjällsidan. Snön som var så trög att ta sig upp i visade sig vara betydligt roligare att ta sig ner på...

Det blåste ändå ganska så friskt en bit längre ner - då kom tältet väl till pass! Jag hade packat ner mitt första tält; ett Niak från Hilleberg, inköpt -99 och fortfarande i fjällvandringsdugligt skick. Det blev lite skevt på den ojämna fjällsluttningen men efter den ständiga blåsten njöt ändå vi av lä, varm choklad och mjuk pepparkaka inne i tältet.

Mätta och belåtna vandrade vi ner från berget. Vi hade klarat det! Och som sonen sa: ”man kan ge upp första gången men man får inte ge upp för alltid!”

Så var det dags för årets nionde besök i Tivedens nationalpark. Ljuva september. Den månad jag älskar högt, vilket jag tror bottnar i mitt liv som fågelskådare. Minnesvärda dagar vid kustbandet. Landsort. Triberga läge på sydöstra Öland. Utlängan, utposten i Karlskronas skärgård. Ljuset. Luften. Vädrets växlingar. Och de sträckande sjöfåglarna förstås. Skådespelet. Toppdagar, som alltid föregås, och efterföljs, av många mediokra dagar. Tålamod är sträckskådarens vardag. Men så är det väl med det mesta, för det mesta. Minnesvärda ögonblick vore inte minnesvärda utan en stor portion slit och svett. Och så är det med vandring och stiglöpning också. September. Färgernas månad. Mitt emellan sommar och höst. Ambivalens. Ett stänk av vemod. Doften av jord och våta löv. Luften fylls av fåglars lockläten. Tropikflyttarna har redan lämnat landet. Orrarna och gärdsmygen låter sig dock inte nedslås utan bjuder upp till spel och sång. September. Äntligen kan man börja sova under bar himmel igen. Stjärnhimmel som tak. Sval luft mot ansiktet. Nästan två månader som passerat sedan senaste besöket i början av augusti. Vad skulle Tivedens nationalpark bjuda på denna gång?

I vanlig ordning tog jag tåget till Laxå. Denna gång ett senare tåg. Var framme strax efter åtta på torsdagkvällen den 24 september. Redan mörkt. Åt en sen middag på Rastpunkten. Fyllde på med vatten och vandrade bort till min lilla glänta i utkanten av Laxå. Gläntan som bjudit på årstidsväxlingar sedan första övernattning tidigt i våras. Redde mitt utesovarbo. Under bar himmel förstås. Underbar himmel. Stjärnklart. Varmt. Hade räckt med sommarsäcken.

Vaknade strax innan fem på fredag morgon. Åt en ostkaka med hallonsylt. Kokade upp vatten till termosen för kaffet på bussen. Packade ihop och strosade ner till stationen genom ett mörkt sovande Laxå. Hann med en kopp kaffe i väntan på bussen. Som vanligt helt ensam på bussen ner till Sannerud. Inte konstigt, den åker ner, vänder och hämtar upp skolbarnen längs vägen tillbaka till Laxå.

Väl i Sannerud bar det av på den gamla numera blåmarkerade kyrkstigen mot Tivedstorp. Ömsom sol bland moln som skiftade i olika nyanser av sepia och grått. Hade redan från början bestämt att detta besök skulle bli soft, bara vara och utforska potentiella sovplatser för framtiden, strax utanför nationalparksgränsen. Hade även stämt träff på söndagen med Moa som – tillsammans med sin vän Erika – anordnat ett stiglöparläger fredag till söndag med Ösjönäs som bas. Annars helt öppet upplägg förutom första natten på min favoritudde vid Blanksjön öster om nationalparken.

Tassade på längs kyrkstigen. Ljuv septemberluft. Men långt ifrån tyst. Gott om trastar och dess olika läten; taltrastens tzickande, rödvingens sugande syrliga läte och dubbeltrastens utdragna torra smatter. Kungsfåglar, tofsmesar och nötväckor. Underbart pratsamma korpar. Nyfiken på vad de pratar om. Bräkande bergfinkar från norr. På genomresa mot södern. Och så det härligt bubblande lätet från enstaka höstspelande orrar. Kom relativt nära en orrtupp som satt i en grantopp och spelade med utbredd solfjäderformad stjärt. Bubbel och pyschande. Glömde nästan att andas där jag stod orörlig bland träden. Inga sjungande fåglar men livat i skogen, lockläten som skvallrar om höst. Tog en sväng till norra delen och den utskjutande udden i Väster-Ämten för att checka tarp-/tältmöjligheterna ute på själva udden. Helt OK, men omgivningen är inte helt i min smak. Vacker morgon hursomhelst.

Fortsatte upp över Tärnekullen och för en gångs skull åt motsatt håll sedan vidare på stigen längs Stora Trehörningens västra strand. Tog en fika i solen strax innan Timmerholmen. Kaffe och ballerina. Plötsligt hör jag det vassa lätet från en forsärla som är på ingång norrifrån. Första gången jag noterar arten i nationalparken. Kul. Vidare på stigarna och njuter av naturens färger i rött, ockra, orange, gult, grönt och nyanser däremellan. Blåbären har inte helt förlorat sin sötma. Svamparna låter jag vara men kan inte låta bli att förundras över de lysande röda flugsvamparna eller bara vidröra en jättelik blomkålssvamp, likt en kvarglömd hjärna i skogen. Donald Trumps?

Fortsatte norrut mot Kölnavattnet och sedan den smala knappt synliga stigen rakt österut via den smala passagen norr om Sör-Ämten för att komma till den gamla skogsvägen som leder genom Tivedsdalen. Följde den mot Blanksjön. Har inte hittat någon vargspillning på skogsvägen under de senaste fyra besöken så jag tvivlar på att någon av ungvargarna längre är kvar i området. Dock blev jag varse en annan lite varelse. Likadant varje år vid den här tiden. Man jublar över att myggen och knotten försvunnit och så plötsligt under varma stila septemberdagar dyker älgflugan upp. Till en början smått obehaglig, men de biter mig aldrig. Trots allt ett fascinerande kryp, inte en fluga utan en lus som, när den hittat en värd, fäller sina vingar. En rätt kass flygare som man lätt springer ifrån. Nåväl, efter en stiglös tur kom jag till min favoritudde vid Blanksjön där jag gjort i ordning ett par eldstäder med sandbotten, lagt upp ett vedförråd och gömt en presenning för mys vid elden om det regnar eller blåser. Solen sken men prognosen berättade om regn till kvällen och riklig nederbörd hela den kommande natten. Men där och då njöt jag av att bara vara. Satte upp skyddet och så min tarp. Kontemplativ tillvaro i all sin enkelhet: en eld, krydigt te, en bit parmesan och mörk choklad. Vad mer behövs? En hund kanske...

Sov bra trots ösregn hela natten. Vaknade tidigt på lördag morgon. Klar blå himmel! Stilla och härligt fräsch luft men ändå varmt. Njöt hela förmiddagen och kom iväg först vid halvtolv. Stilla, varmt och kvavt, vilket tycks vara älgflugornas älsklingsväder. Gav snart upp planen att vandra planlöst i den östra delen. Enerverande älgflugor i mängd. Drog istället in i den västra delen och sprang på stigarna och slapp därmed älgflugorna. Haha, ett långfinger åt älgflugorna. Noterade några ekorrar, en snok och flera paddor längs färden.

Besökte Ösjönäs för en fika. Slog till på den sista Madeiratoppen (jag lyckas alltid) och så en kaffe. Snackade med Klas. Morsade på några ur Moas och Erikas löpargäng som huserade i Vinkelboda. Tog sedan blåbärsgräddeslingan, det vill säga den rosamarkerade slingan (ser ut som stolparna är doppade i blåbärsgrädde, avråder dock från att slicka på stolparna i dessa Coronatider) som Klas och Jessica på Ösjönäs iordningställt. Finns även en blå, men den rosa är läckrare ur ett löparperspektiv. Tanken var att reka stigar och framtida sovplatser kring Blanksjön, ja, ännu en Blanksjön strax utanför nationalparksgränsen. Jag och vännen Andreas körde rosa och blå slingan i juni och hittade även en omarkerad stig söderifrån och kom på den gamla fina orangemarkerade öglan som passerar Blank- och Sarvsjön. Det började superbra med två tre järpar i en fuktig bäckravin som ledde ner till Blanksjön. De är bara så coola! Så lätta att missa och dessutom ovanliga då deras biotop försvinner alltmer i och med rådande skogsbruk. Olikt de andra skogshönsen, orre och tjäder, har järpen en fin silverklar sångstrof. Under alla min år som stiglöpare har jag bara noterat järpe vid total sex tillfällen, fyra av dem i Tivedens nationalpark.

Hittade tre fyra riktigt fina lägerplatser kring Blanksjön och en var så läcker att jag bestämde mig för att slå läger där för natten. Hade en annars tänkt sova på en sagolik liten hylla ovanför Sarvsjön, men det får bli en annan gång. Dessa platser ligger utanför nationalparken varför du får tälta och göra upp eld, givetvis med sedvanlig respekt och omtanke. Det blev en ljuvligt trolsk kväll med ett fint dis över sjön och som svävade genom skogen. Det verkligt vemodiga med detta besök var att storlommarna lämnat sjöarna. Skakade av mig saknaden och satte upp tarpen för att undvika ett uppvaknande med fuktiga kläder och sovsäck. Började fundera på om jag inte skulle stanna ytterligare en dag och åka hem på måndag morgon istället. Kanske, kanske inte...

Vaknade upp i en stilla och tyst omgivning insvept i ett stilla dis. Ön därute i Blanksjön låg för ankar vackert grön. Låg kvar i sovsäckens värme och fixade frukost. Ingen brådska, ögonblick som dessa kommer inte igen. Visst, liknande ögonblick, men om morgondagen vet du ingenting.

Hade bestämt möte med Moa vid Vitsands entré runt 12-snåret. Hade en soft plan för förmiddagen. Tog ytterligare en loop runt Blanksjön och har nu alla stigar, markerade som omarkerade, memorerade i huvudet. Fortsatte på den orangemarkerade och testade avstickarna vid Ösjönäs innan det bar av mot huvudentrén och där stötte jag glädjande ihop med delar av Moas löpargäng och strax uppenbarade sig även Moa själv, som jag mötte strax innan midsommar då hon tillsammans med en kompis precis satt av från Kloten för springa hela Bergslagsleden på fem dagar, vilket hon genomförde med bravur. Och så kom ytterligare en löpare inspringande, what!, där stod den alltid lika glada Karl A från Kvicksund! Haha, världen är bra liten ibland, eller är den det? I de här sammanhangen borde man inte bli förvånad. Paul Auster hade definitivt inte blivit förvånad. Ni förstår själva att det blev en del snack men vi var ju alla där för att njuta, solitärt som socialt. Vi skildes åt. Planen på klockan 12 vid Vitsands entré låg kvar.

Jag avnjöt diverse stigar och tog en avstickare till Junker Jägares sten, Tärnekullen och de alltid lika magiska Vringelirövarna, så vackra i diset. Stannade till och pratade med ett trevligt par som varit ute i tre dagar. Såg snabbt att detta var några som var inne på spåret vandra med lätt packning. Tog farväl och kom snart ut på Vitsands tomma beach sånär som på en skock halvnakna och nybadade människor långt bort i slutet av strandremsan. Tror inte de behöver en närmare presentation. Jag själv svidade om till till torrt. De hade bestämt för att avsluta helgen med lunch på Tiveds kafferosteri och vem säger nej till en gastronomisk utsvävning. Menyn blinkande redan i guldfärgad neon för mitt inre: finlatte och tjockvåffla med extra allt!

Jag hade från början tänkt göra sällskap med Moa till Karlskoga för en trevlig samtalsstund i och med de senaste månadernas komiska sammanträffanden och äventyrslöpning i största allmänhet. Men i och med Karls uppenbarelse blev planen en annan. Hur trevligt det ändå hade varit med en Moa-stund kunde jag inte tacka nej till ännu ett trevligt sällskap i form av Karl och skjuts ända hem till dörren. Livet är förunderligt och glädjen finner man oftast i de mest avskalade och enkla sammanhang, bara man har förmåga att ta tillvara på dessa stunder.

Ha en fortsatt skön höst!

Niklas

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari >>
Story från februari >>
Story från mars >>
Story från april >>
Story från maj >>
Story från juni >>
Story från juli >>
Story från augusti >>

My daughters, Eva 9 years of age at the start of the trip, and Dan, 7, and I cycled 1204 km this summer. From Malmö to Dala Järna.

This is a clip from the last day.....

Photos from the trip can be seen here https://photos.app.goo.gl/1fHxnFbZWB1EsHuW7

Vi som vandrar i södra och mellersta Sverige är väldigt vana vid att gå genom hagar med kor, får, getter och till och med hästar. 

Det brukar sällan vara något problem. Vi tittar på dem. De tittar på oss. Vi får några minuter av ömsesidig respekt och beundran (yeah right!).

Efter vår senaste vandring på 

Hallamöllaleden, Christinehofs ekopark, Österlen (Skåne)

har vi fått anledning att skärpa uppmärksamheten lite mer nästa gång vi går igenom en kohage.

Detta är vad som hände...

Efter att ha passerat Alunbruket i Andrarum kommer vi fram till Verkeån och ska vandra längs med ån som här går genom ett helt öppet landskap.

Vi befinner oss i en hage som är full av kor. Jag kan knappt räkna dem så många är de. 

En kvinna kommer vandrande mot oss från andra hållet på leden. Plötsligt sätter en av korna fart och springer rakt emot henne. Kvinnan lägger blixtsnabbt benen på ryggen, springer för livet och flyger över stängslet. Jag svär, det var olympisk klass på det hoppet.

Vad var det egentligen som hände?

Vad gör vi nu?

Vi resonerar lite och bestämmer oss för att sakta närma oss korna. Det såg ut att vara en kalv modell större som sprang mot kvinnan och vi misstänker att den mest var nyfiken eller något. Vi är ju dessutom två personer. Vi pratar lugnt och tydligt med korna men tänker att det här kanske är en jäkligt dum ide. Men vi tar oss oskadda förbi.

Vi pratar lite med kvinnan som är fysiskt oskadd men naturligtvis lite omtumlad. Hon överväger om hon ska våga gå in i hagen igen. Hela tiden när vi pratar står en stor klunga kor (mest kalvar) och glor på oss precis på andra sidan stängslet.

Jag tolkar det som att dessa kossor har blivit lite för vana vid vandrare och att de förmodligen blivit matade av dem. Lärt sig att vandrare betyder mat. Kalvar brukar vara nyfikna men det här var definitivt något nytt.

Kvinnan bestämmer sig för att ta en väg som går runt hagen istället.

En påminnelse om att det gäller att ha respekt för såväl vilda som domesticerade djur (speciellt Homo Sapiens).

Jag hade planer för årets vandringar, som blev en vandring, och dessutom kortare än jag tänkt mig.

Hur som helst gör jag processen kort om vad som hände innan jag satte mig i taxin för att ta mig till Stockholm Centralstation och ta nattåget till Undersåker. Det blev bråttom...det räcker så.

Väl på tåget så kunde jag konstatera att jag äntligen var på väg.

Det kändes väldigt bra.

Jag har tagit nattåget från Stockholm tidigare. Första gången var 2017, då jag åkte till Storlien, och gick på norska sidan av Sylmassivet, och mellanlandade i Lunndörrsstugan innan jag avslutade vandringen vid Vålådalens fjällstation. Den vandringen kan jag skriva ganska mycket om, får se när den har värkt klart.

Den andra gången som jag tog nattåget var juli 2019, när det var riktigt varmt ute, och jag gick i Lunndörrsfjällen. Säger bara Saantandurrie, vilken härlig plats.

2020, året då det skulle vandras igen, och det blev en veckas vandring i Jämtlandsfjällen.

This is the story.

4 september
Stress och jäkt...men jag var till slut på tåget och kunde slappna av. Planen var nu att åka till Undersåker och sedan ta den förbokade bussen till Vålådalens fjällstation.

Jag var ensam i kupén, och konduktören sade att det skulle kliva på ytterligare en person i Gävle som hade bokat samma kupé. Kupédörren öppnades efter Gävle, men det vara bara konduktören som undrade det var jag som klivit på. Med andra ord så hade jag kupén helt för mig själv.

Då det blev bråttom med packningen av ryggsäcken hemma så hade jag jag inte packat den optimalt och hade därför en del saker i en COOP-kasse. Jag funderade på hur allting skulle få plats i ryggsäcken.

Tåget susade uppåt i Sverige och jag hade en bra natt. Nu var det semester.

Efter en kall natt som gjorde att det var lite is på tälten vaknade vi den 6 september till en fin morgon. Jag hade bestämt mig för att jag inte skulle frysa på den här fjällvandringen, så jag hade med mig mer kläder att ha på natten. 

Naturligtvis så frös jag inte på natten.

När man tittade västerut kunde man se Stora Herjångsstöten, där toppen var något insvept i moln. Det såg ut att bli en fin dag. 

Frukosten bestod av det jag sparat av det jag hade till middag dagen innan. I vanliga fall brukar min frukost på vandring bestå av havregrynsgröt, smörgås och pålägg. Så skulle det bli framöver också. Den här gången hade jag inte kaffe med mig, utan bara te. Det var enkelt med te, bara att värma vatten och vänta medans teet drar.

Efter frukosten så skulle vi packa ihop och vandra vidare. Det kom två vandrare mot oss och det var de två jag pratade med dagen innan. De skulle vidare mot Gåsen och sedan Helags. Kul att ses igen.

När Johan och jag packat ihop och började gå så var det på leden mot raststugan Ljungan. Originalplanen var annars att vakna upp vid Smällhögarna och sedan gå ned till leden mellan Gåsenstugorna och Vålåstugorna, vada Härjångsån, och fortsätta upp i Härjångsfjällen mellan Tvärhammaren och Gaarenesåajja.

Nu var planen att gå över bron över Härjångsån, och sedan sedan gå på skrå, i princip rakt mot Stora Härjångsstöten. Innan vi var framme vid ån syntes fjället Gåsen tydlig mellan Smällhögarna till vänster och Härjångsfjällen till vänster.

När vi kom ned till Härjångsån såg vi att bron var på land. På kartan skulle det vara en bro. Det var bara att byta till foppatofflor och vada den lilla ån.Efter att vi vadat ån och börjat vandra igen blickade jag bakåt. Det var fantastiskt vackert att se hur vattnet letar sig fram, finner sina vägar. Det går faktiskt även att se Vålåstugorna på bilden nedan.

Vi fortsatte på skrå uppåt. det var lättvandrat och härligt. Bra väder.

Renarna strövar fritt och man ser dem ibland nära, men oftast en liten bit ifrån. Den här undrade nog vilka vi var.

Vi lunchade innan vi kommit upp till Tvärhammarens höjd.

Jag hade torkat mat hemma, eller rättare sagt så hade jag torkat olika ingredienser. Den enda färdiggjorda rätten som jag torkade hemma var en färssås på Anammas formbara färs. Jag käkar ju bara veganskt så det var lite spännande hur det skulle bli med energiintag på den här vandringen. Förra året var jag vegeterian, efter drygt 50 år som köttätare, men jag bytte av etiska skäl till att leva the way of the vegan från april i år. Mår riktigt bra av det :-) 

Nåja, min lunch, liksom alla andra luncherna på vandringen förutom den första, bestod av lite goa grejer som jag hade förpackat i plastpåsar. Alltså vanlig fryspåsar. Jag tycker att det är helt onödigt att vacuumförpacka saker man ska äta inom den närmaste tiden. Det finns bara fördelar med att packa maten i plastpåsar. Här kommer några argument:

- det tar lite plats då plastpåsarna fyller ut håligheter väl, dvs så kan man packa maten väl

- det blir lite (alltså inte mycket) skräp, som tar lite plats och väger lite

- keep it simple...varför krångla med dyr maskin och dyra vacuumförpackningar

Nåja, nu när jag sagt att jag torkat maten själv så kan jag säga att lunchen bestod av torkad potatis, purjolök, paprika och broccoli. Dessutom hade jag smulat i en bit grönsaksbuljongtärning i varje påse. Som komplement hade jag alltid i snabbmakariner och röda linser, samt hällde i rapsolja. Oljan hade jag för det mesta i på lunchen , men alltid till middagen. Jag saltade alltid maten, då jag vet att jag behöver salt på vandringarna.

Jag har min mat i två plastlådor. den ena är en glassbox, och den andra en kaklåda. Eller före detta i alla fall. Då håller sig påsarna hela.

Nog om maten. Maten var alltid god. Jag kommer ALDRIG mer att äta köpefrystorkat...säger jag nu. det är dyrt och smakar sämre än hemmatorkat.

Ålrajt, efter lunchen så fortsatte vi uppåt.  

När vi titta ut över nejden så var det fortfarande ganska bra väder. Bilden nedan är utsikten mot Vålåstugorna.

Åt andra hållet, dvs mot Stora Härjångsstöten var det härligt att se vart vi skulle. Toppen syntes tydligt. De andra två topparna man ser låg betydligt lägre.

Det vi skulle göra ny var att hitta en bra tältplats. Sedan gå och rekognosera efter en lämplig väg upp på Stora Härjångsstöten. Vi skulle upp på toppen i morgon. Det var planen.

Vi hittade en plats, slog upp tälten, och gick iväg för att spana lite.

Vi började gå uppåt, och bestämde att vi skulle gå upp på toppen 1533, och sedan ha en lättare väg upp på Stora Härjångsstöten.

På bilden nedan ser man våra små tält, och det var såhär högt vi gick för att reka. Sedan ner och käka middag.

På väg ned så var det lite regn i dalen nedanför oss, men vi fick ingenting på oss.

Som vanligt blev jag proppmätt...så najs.

För att spara gas har jag en grytmysare. Dvs, jag kokar upp maten, stänger av gasen, och låter maten under 5-10 minuter bli klar. Med lock på och isolering runt kokkkärlet sparas gas, och maten blir inte alls kall. Den är även ett sittunderlag, och isolering (som syns på bilden) när jag ska äta.

Vi somnade som vanligt ovaggade. Morgondagen skulle bjuda på fin utsikt.

Gonatt!

Den 5 september vaknade jag tidigt. Det är smidigt att ha med sig frukost, som man äter på tåget, så även i år. Jag hade köpt ciabatta dagen innan, och hade en juice. Det räckte gott, och var gott.

Tåget susade på och jag såg att det regnade en del. Det betydde inte så mycket, då vädret är så omväxlande. Jag hoppades naturligtvis att det skulle vara uppehåll när jag skulle börja vandra.

Till slut var vi framme vid Undersåker och vi var ett helt gäng som skulle åka vidare med buss och taxi. Nu var det lite väntetid innan bussen skulle komma.

Medans vi väntade på bussen pratade jag med några personer. Kul att prata om Sarek och annat.

Bussen kom till slut och tog oss mot närmare härliga Vålådalen. Den åkte via Ottsjö, där några klev på.

Ottsjö hade tidigare ett bryggeri som var till salu, heter nu Ottsjö brygghus och har finfin öl. Hoppas att deras satsning håller, och det tror jag.

Från bussen var det fint att se söderut. Några droppar regn, låga moln eller morgondis där ute. 

Till slut var vi framme vid Vålådalen västra, som det heter. Alltså Vålådalens fjällstation.

Ryggsäcken hade jag packat om på tåget och den var både full och tung. Jag tänkte gå i kortbyxor och kortärmat. Det var perfekt vandringsväder, inte för varmt.

Det visade sig att de jag pratat med tidigare också bor i Tyresö, precis som jag. Inte nog med det...de är liksom jag med i Facebookgruppen Tyresöjoggarna. Hur liten är världen egentligen?

Vi skulle båda till Vålåstugorna, så vi startade tillsammans och höll ihop i ca 6 km, där de stannade för att luncha. Bra plats för det, då det var en fin plats vid bron över Stensån. Jag tyckte att det var lite för tidigt för lunch, så jag fortsatte.

Min lunchplats blev på en platå, med utsikt mot Smällhögarna och höjden 1132 och 1188.

Jag nämnde att min ryggsäck var tung. Nu skulle den bli lite lättare. Latmasken i mig värmde på en tetra med någon tomatgrej och så blev det den andra ciabattan. Vips så var ryggsäcken minst 450 gram lättare.

Jag återkommer under berättelsen om min ryggsäck...

Som alltid när jag tar en lunchpaus så åker kängorna av. Allt ska luftas: kängorna, sulorna, pelottsulorna, strumporna och fötterna såklart. Jag brukar kliva i mina foppatofflor, som alltså är både rasttofflor och tofflor när jag ska vada över ett vattendrag. Smidigt och enkelt tycker jag. Det finns egentligen bara en nackdel med foppatofflorna, och det är att de inte är så varma. Förra året i Muddus nationalpark så blev fötterna kalla i den kyliga vinden, men det får man ta.

Nåja, hur som helst så var vandringen i gång, Jag hade knatat en bit, och stannat för att luncha. Nu skulle jag fortsätta till Vålåstugorna där jag skulle träffa min kompis Johan. Han hade åkt upp en vecka tidigare och gått runt i Lunndörrsfjällen, ungefär som jag gjorde året innan.

Jag började vandra från fjällstationen runt kl 10 och trodde att jag skulle vara vid Vålåstugorna runt kl 17-18. 

När jag vandrade 2017 var jag uppe mellan Smällhögarna och Lill-Stendalsfjället. Jag gick lite fel och kom ned till den plats där leden från Vålåstugorna delar sig mot Stendalsstugorna resp. Vålådalens fjällstation.

Det var ett kärt återseende av platsen där jag tältade 2017. Men nu var målet för dagen att först träffa Johan vid Vålåstugorna och sedan gå upp mellan topparna 1188 och 1247, Gruvsmällen, för att tälta vid Smällhögarna.

Jag är glad att jag hade gjort om mina byxor till shorts och hade t-shirt på mig. Det var varmt och jag drack vatten som en kamel.

Jag närmade mig Vålåstugorna sakta men säkert. Tittade jag österut, mot Anarisfjällen, så kunde jag se att det regnade. Mäktigt och häftigt med varierande väder. 

Framåt då, och jag hade Smällhögarna till höger om mig. Jag närmade mig stugan, inte med stormsteg, men helt klart närmare hela tiden.

Vandringen nu var på en led, och jag såg fram mot den obanade vandringen. Att gå på led är egentligen ingenting jag föredrar om jag ska vara ute och vandra, men ibland blir det så.

Blicken dras österut, hela tiden. Både det omväxlande vädret, men även härliga sjöar. Här ser man Kroktjärnarna, och jag har bara ett par km kvar till Vålåstugorna. 

Jag hade nästa bestämt mig för att inte jag inte ville gå uppför branten mot Smällhögarna. Min ryggsäck var tung.

Där framme...jag ser plötsligt Vålåstugorna, som bara dök upp där. Äntligen. Äntligen dags för en paus, och så skulle det bli kul att träffa Johan.

Jag kom fram till slut, ganska slut.

Klockan var runt 17. Det var kul att träffa Johan. Jag förklarade att jag inte skulle orka att gå upp till Smällhögarna, och vi bestämde att vi går vidare en bit, mot Gåsen. Bara en liten bit för att sätta upp tälten.

Jag gav Johan det han hade beställt. Knäckebröd och mjukost. Nu skulle ryggsäcken bli lättare. Han fick dessutom två öl också...hade tydligen burit med det också.

Javisst var ryggsäcken lättare!

Nu gick vi vidare. Jag hade inte så bråttom nu...

Vi slog upp tälten någon km från Vålåstugorna där det fanns rinnande vatten.

Nu var det dags för mat, och linschips och öl.

Till middag blev det falaffel, hummus, babaganousch och tortillabröd. Jag vet varför ryggsäcken var så tung...haha, har man med sig goa grejer så.

Mer om min mat kommer i nästa blogginlägg.

Vi snackade igenom planen för morgondagen och att vi skulle upp till Härjångsfjällen för att tälta nedanför Stora Härjångsstöten, enligt plan. 

Gonatt!

Hej!

Tänkte nämna att döttrarna och jag cyklade ytterligare drygt 36 mil under deras höstlov nu, från Borlänge till Sundsvall över skogen. Bara drygt 1000 mil kvar till Khatanga. Fina tjärnar, sjöar och älvar, slitna bygder, tomt på andra cyklister, mycket Yngve Frejs fornminne känsla, kurviga, backiga vägar, mycket ungskog, urusel restaurang mat (hur står glesbygden ut med bara pizza och kebab?), men en kanontid tillsammans! Jag tänkte skaffa pakethållare fram åt de två. Någon här då som har koll på mindre pakethållare fram?

Här är ett klipp från första biten från Malmö https://youtu.be/54lMp2560Jk

Bästa tiden med döttrarna helt klart!

Mer bilder här https://photos.app.goo.gl/1fHxnFbZWB1EsHuW7

Och alla stories här https://www.facebook.com/explorermikaelstrandberg

Cycling Malmö-Khatanga, Phase 2 (Borlänge to Sundsvall) 360 km from Mikael Strandberg on Vimeo.

Ett litet klipp från cykelturen från Borlänge till Sundsvall. 8 dagar. Det här var etapp 2 av den ungefär 1200 mil långa färden. Vi har nu gjort 160 av dem. En skvätt återstår....

Photos/bilder från färden finns här https://photos.app.goo.gl/Jr8QFVpqEah2x1tk9

Reports/rapporter här https://www.mikaelstrandberg.com/category/dana-strandberg/