Klockan var ställd på sju i tältet nedanför Helags mäktiga hästskoform.

Dagen skulle bjuda på den längsta turen vi planerat för vår Helags-vecka. Runt sydtoppen. En 15 km tur med varierande och utmanande terräng. Nästan för utmanande skulle det visa sig. Men vi kommer dit så småningom. Där på morgonen var allt lugnt och efter vi plockat ihop ett lyxigt lunchpaket från fjällstationens frukostbuffé var det dags att ge sig av. Vi pratade om att idag var det bra om vi kunde hålla koll på tempot. Inte så att vi skulle stressa, men efter morgonbestyren dragit ut lite på tiden skulle vi behövde hålla ett snitt på 2 km/timme för att hinna bra i tid tillbaka till middagen på fjällstationen. Med Mickes botaniska intresse, mitt fotointresse och barnens (kanske hela familjens?) fantasifulla lekar och utforskande sinne brukar just tempo vara vår akilleshäl.

Från vår tältplats klev vi rakt ut på leden till fältjägarstugan, som vi följde fram till renstängslet. En renflock uppe på fjällsidan blev orsak till en del funderande då den sprang fram och tillbaka på en snölega. Varför undrade vi medan våra vandringsfötter värmde upp? För att de tyckte det var kul? Blev de störda av något? Mygg kanske? Eller var det någon variant på om en börjar följer alla efter?

Efter renstängslet släppte vi ledkontakten och gick fritt över Helags södra sida, som visade sig vara ett riktigt blomsterfjäll (tyvärr inga bra bilder, missade lite inställningar på kameran ett tag här). De näpna och ludna och utsökt vackra fjällväxterna visade upp all sin prakt.

Hela sydsidan porlade av vatten – de är så glada och fina dessa fjällbäckar i alla sina former. Överallt hittar man vackra bilder – ögonen nästan svämmar över av dem (bilderna alltså, inte tårar). Över mossa och sten, lugnt porlande, hoppande eller forsande. Under så de knappt syns eller utbrett över hällar och stora stenar. Ett riktigt bäcklandskap gick vi igenom. Och lite här och där snölegor, bäckarnas anfäder.

Vi lyckades hålla ett bra tempo, med små energipauser så orken skulle fortsätta räcka hela dagen. Harkrankar brummade och försökte klumpigt landa på oss och myggen ven i öronen när vi hamnade i lä-läge. Till höger hade vi Helags branter, till vänster ett milsvitt sjölandskap med fjäll tronande i horisonten. Flera av dem med känd profil, som Sonfjället och Mittåkläppen. Vi såg också Storskarven och kom ihåg hur vi för några år sedan stod där, på Storskarvens topp och blickade mot Helags.”Om några år kanske vi går där, då kanske vi klarar att gå upp på Helags?” sa vi då. Det kändes som att tiden gjorde en loop och vi blickade tillbaka mot vårt förflutna oss. Hade vi haft en riktigt bra kikare hade vi kanske kunnat se oss själva :-).

Till slut började Predikstolen kika fram bakom Helags. Medan vi tog höjdmetrar såg vi allt mer av dess hylla och stupande sidor. Några renstigar ledde oss uppåt och så öppnade dalgången mellan Helags och Predikstolen upp sig framför oss. Så mäktig och dramatisk. På båda sidor omgiven av höga, stupande fjällsidor, vittrade av vatten, kyla och vind.  Snölegor och gröna stråk av grönska gav vackra avbrott i det bergsgrå och vi kunde inte annat än dra efter andan. En lunchpaus togs vid en bäck där trötta fötter fick svalka och törsten släcktes (uppströms fotbadet). Vi hade fortsatt hålla bra tempo och kunde ta det lugnt och njuta av miljön vi befann oss i.

Vidare genom dalen var det en nästan orealistisk känsla. De stupande fjällsidorna följde oss inåt och längre in var dalbotten fylld av strömmande snölegevatten -under, över, igenom. Äventyrligt och otroligt vackert att ta sig fram igenom. Till slut lyckades vi slita oss från dalgången och tog oss genom renstängslets grind i dalens nordvästra ände.  

Nu var det helt andra fjäll i blickfånget, både svenska och norska toppar ritade utsiktens profil. Vi vek av norrut för att ta oss upp till sadeln mellan Helags syd- och nordtopp. Det vi inte riktigt räknat med var hur stenskravligt det var. Försiktigt fick vi ta oss fram längs fjällsidan, från sten till sten, sökande en säker väg. Vyn bakåt var magnifik och fick en väldigt speciell inramning och djupkänsla med Helags fjällsidor som förgrund. Mitt i allt slog Ludvigs höjdrädsla till rejält och han fick svindel. Det har alltid gått bra förut, bara vi tagit det lugnt så det här var något helt nytt för oss alla. Titta på fötterna, inte utsikten! Sitt och vila ett tag. Ett steg i taget, ett steg i taget. Håll mig i handen. Mitt i den rätt krävande stenskravelterrängen. Sadeln mellan topparna kändes plötsligt oändligt långt borta. Återigen gjorde miljön i den här dalgången något speciellt med perspektivet.

Efter mycket knogande och peppande lyckades vi till slut nå sadelns rygg. Äntligen! Nu var det värsta över och vi började pusta ut.

På väg över sadeln, när andra sidan trädde fram insåg vi att så enkelt skulle det inte bli. Turbeskrivningen vi läst nämnde att det var brant i början ned från sadeln men att det gick att hitta bra stråk att gå. Det den inte nämnde var en snölega som sträckte sig från sida till sida framför oss och ca 500 m ned! Vad gör vi? Siktar upp mot sydtoppen, med ännu brantare skravelväg än den vi gått? Gå tillbaka i många timmar med lite ork, trötta barn och begränsat med mat? Vi studerade snölegan. Inget vatten rann in under den förutom i kanten åt det håll vi inte skulle. Hela ytan var full av spår efter renar. De brukar veta vad de gör. Mjuk snö i ytan som vi direkt sjönk ned lite i, men inte alltför mycket (dvs perfekta bromsförhållanden). Vi såg ut en väg och började lugnt ta oss nedåt. Vid det här laget hade Ludvig mer eller mindre brutit ihop eftersom han hört att man inte ska ge sig ut på snölegor (vilket i och för sig är sant om man inte kan bedöma det som säkert). Det blev helt enkelt för mycket i hans huvud, tillsammans med hans tidigare pärs med svindeln. Blundandes och krampaktigt hållande i min hand lät han sig ”tvingas” ned, medan Lovisa skrattande åkte rutschkana tillsammans med Micke.  

Helskinnade men med riktigt blöta rumpor klev vi iland på sista etappen av den här strapatsfyllda turen. Lite energi, en omgång lugnande ord och en stund med att ta djupa andetag. Sedan kunde även Ludvig, med öppna ögon, vända sig om och titta på våra spår över snölegan.  Mitt på legan stod en ensam ren stilla och tittade på oss. Undrar just vad den tänkte? (ser ni den på bilden?)

Vi klättrade över en fjällkam medan en återhämtad Ludvig hittade en hel värld av pokemon-figurer i stenblockens former. Från kammens topp kunde vi till slut se fjällstationen.

Så skråade vi nedför, med solen i ryggen och ett myggmoln i hälarna och klev in på fjällstationen kl 18:15, lagom i tid till en fantastiskt god trerätters middag. Vilken perfekt avslutning på dagen. Med rosiga kinder, trötta muskler, yllestrumpor, och vandringskläder satt vi och mumsade. Så gott! En perfekt belöning efter en äventyrlig dag.

Turen genomfördes i juli 2019. Det blev en tur med lite mer äventyr än vi trodde från början. En tur som när vi nu pratar om den så skiner alla i familjen upp i ett leende och berättar om den där gången när...

Resten av Helags-veckan får ni vänta lite på. Den kommer i nästa inlägg.

Gott Nytt År!

Här följer då fjärde rapporten angående hur det går med förberedelserna för kommande projekt/Expedition. På engelska.

Jag har länge varit sugen på att åka till Madeira och i höstas bokade och kom vi iväg. Vi reste med Apollo i mitten av december. Hade väl egentligen lite dålig koll på både väder, vind och kläder inför resan och vi ältade fram och tillbaka vad vi skulle ha med oss och på oss. När det började dra ihop sig för avresa så visade vädret runt 20 grader och risk för regn några av dagarna. Hur kallt är det om vi ger oss upp bland bergen och vad ska man gå i för skor? Vilken tur ska vi gå? Jag hade hittade en del filmer på Youtube och en del reseberättelser men det var mestadels från sommarmånaderna. Här kommer ett (lite långt :-) sammandrag från vår resa!

Flygplatsen var ju spännande i sig... :-) Det finns ju knappt någon plan yta på Madeira så man har byggt ut landningsbanan över havet så att det finns plats. Är det blåsigt så är det nog en utmaning att landa där. Det är bara vissa utbildade piloter som får landa på Madeira utifrån vad vi hörde, men det var inga bekymmer med vårt flyg. Här kommer en lite suddig bild från flyget på själva flygplatsen. Man flyger förbi den för att göra en U-sväng och sen gå in för landning. 

Vi bodde i Lido-området som ligger 1-2 km från Funchal. Det är tydligen där de flesta hotellen ligger. Gångavstånd (tyckte vi) till city. Det gick bussar precis utanför så det var ju också ett alternativ. Vårt hotell hette Melia Madeira Mare och var väldigt fint. 

På onsdagen vaknade till mycket fint väder så vi tog oss till Funchal och tog linbanan upp till Monte och besökte en trädgård där. Det är nog mer sevärt i maj när väldigt mycket mer blommar, men det var vackert ändå! Vi valde att åka Tobaggo ner och det är en slags släde som sköts av två vitklädda karlar (såg inga kvinnor...) och jag kan säga att det går nerför... bitvis ganska fort faktiskt! Men väldigt härligt! cirka 2 km åkte vi och då tänkte vi att det inte är långt till Funchal city, men jösses vad brant det var ner till stan! Det sög i benmusklerna att knata på nerför faktiskt. Men väldigt vackert! Det var t-shirtväder utan problem så vi njöt av utsikt och av sol! Det hade vi inte haft för mycket av hemma innan vi åkte.

De har verkligen gått "All In" på julpynt på Madeira. ALLT hade någon slags pynt eller belysning på sig! Men det var väldigt vackert på kvällen när det tändes. Nyårsfirandet på Madeira ska visst vara något i hästväg. 

Men, men, vi kom ju dit för att vandra och vi bokade en vandring med Apollo på torsdagen och vi blev upphämtade med minibuss. Vädret visade sol/moln och eventuellt någon skur men på morgonen så var det strålande sol. Jag valde att gå i vandringsskor, sambon hade kängor och vi båda hade vandringsbyxor. Jag hade en kortärmad och en långärmad funktionströja på mig och en skaljacka. Mössa, vantar och en buff var med också. När vi åkte upp mot platån så strålade solen och vi stannade till på ett ställe för möjlighet att handla lite proviant och besöka toan. Vårt mål var att vandra i området som heter Rabacal  https://www.apollo.se/resor/europa/portugal/madeira/vandring Här är en länk. Det var 25 vattenfall vi skulle besöka och det skulle gå både uppför och nerför och den var medelsvår och cirka 11 km. Lunch, vatten och ficklampa skulle med eftersom vi skulle gå genom gångar i bergen, men det fanns även att låna. Vi hade en väldigt trevlig guide och bonus var att han berättade en hel del om växter och djur på ön. De har släktingar till våra maskrosor och liljekonvaljer bland annat men de är stora som mindre träd. Det är väl bördigheten i vulkanjorden som gör att de blir så stora. När vi var uppe på toppen så var det bara 7 grader ute! Brrr... I början gick vi en bra bit nerför i skuggan så det var lite svalt, men sen blev det förstås varmare och solen tittade fram. Vi hade fantastiskt väder hela vandringen men det var inte särskilt varmt. Jag hade gärna haft mitt ullunderställ faktiskt... 

Noterbart var att det fanns typ ingenstans att smita undan om man var lite kissenödig... det är smala levador eller trappor/stigar upp- och nerför överallt så det var tur att det var en kissepaus på vägen upp! Kan ju vara bra att veta. Men oj så vackert det var! Ofta när man går på levadorna så går man inte runt så enkelt. Man går från punkt A till punkt B och det var inte alltid helt smidigt med transporten dit och hem. Här blev vi upphämtade vid mål. Utflykten kostade cirka 400 kr/person och för oss var det väl värt det. Här kommer någon bild!

Guiden berättade innan att "Nu ska vi ner 270 trappsteg" eller "Upp 140 steg" och då var det ofta trappsteg som gick i serpentin där det var ganska smalt. Men det gick bra att gå, vi tyckte inte det var så tufft men vi såg att en del hade det kämpigt. Jag passade på att fråga om det hade hänt några olyckor när han hade guidat och han hade haft två benbrott. Det finns bara en helikopter på ön och den är till för brandförsvaret så vid båda tillfällena så fick brandkåren rycka ut och bära den skadade till någon väg och det var ju inte helt lätt... Sist hade det varit 12 brandmän och de bara 4 åt gången några minuter i taget och bytte av varandra. Så fokus på stigen är ett tips här! Så här kunde det se ut...

Det går ju inte att förmedla hur brant det är riktigt men emellanåt var det verkligen brant. 

Vi hade gärna gått upp på den högsta toppen, Pico Ruivo, men vi var lite osäkra på vädret och att jag hade lite bekymmer med ett ben så vi hoppade faktiskt det, men något ska man ju ha kvar om vi åker tillbaka! Men vi hängde med på en annan tur som tog oss runt på den nordöstra sidan av ön. Där var verkligen ett varierande landskap, alltifrån en väldig grönska till platån ovan molnen och karga klippor längs havet. De har stora skogar av lagerbladsträd och Eucalyptus. Det har ju brunnit på ön vid några tillfällen på 2000-talet och Eucalyptusen klarar sig genom bränderna och grönskar igen efter en tid.

Här är en bild från Pico Arieiro! Det var dimmigt och duggregn när vi åkte uppåt, uppåt, men sen så - öppnades världen! Så vackert!

Vi var även ute på öns östra delar och det var mäktigt med havet på båda sidorna och de höga klipporna. Den som åker hit för en badsemester får räkna med att det är stenstränder eller klippor som gäller. Det finns en sandstrand dock på östra sidan och man har importerat sand från Marocko, men som vår guide sa  "vi importerar den och sen får vi importera den igen!" dvs när den åker tillbaka ut i havet. 

De sista dagarna höll vi oss på sydsidan. Vi var på delfinsafarie och såg tre delfiner. Det var mäktigt att åka ut på havet och därefter åka hemåt längs kusten och se in mot land där strandpromenaden och vårt hotell var. Vi såg även en av Europas högsta klippor, Cabo Girao och följde stranden tillbaka. Nästa dag vandrade vi dit från hotellet och stannade i den lilla fiskebyn Camara de Lobos. Vi hade en diffus plan att ta oss upp till Cabo Girao och det gick ju faktiskt att gå dit upp via lite genvägar och levador vad jag kunde se i appen Topo GPS som visar alla stigar som finns. Men när vi kom fram till byn så kom en kille fram och frågade om vi ville åka med i ett sånt där litet tåg (fy tusan så turistigt tänkte jag då) men han var trevlig och vi pratade lite och jag frågade om att gå upp och då skrattade han förstås och tittade konstigt på oss så vi hoppade på tåget istället och det var nog tur det! Jösses vad brant det var! En vacker tur faktiskt, 9 Euro per person men det var det värt. En fantastisk utsikt. Nedanför är det en liten odling för papaya, avocado och mango bland annat men man kan bara ta sig dit via båt eller linbana. Solen ligger på där från morgon till kväll så det är väldigt bra förutsättningar. Så min rekommendation är nog att åka tuff-tuff upp! :-) Efteråt så åt vi väldigt gott på en restaurang precis vid stranden som hade en staty av Winston Churchill som har en historia i byn, här är "hamnen". 

Cabo Girao, nästan 600 meter ner! 

Vi vandrade även på levadorna ovanför där vi bodde och så här kunde det se ut! 

Vi åkte även med en halvdagsresa till Nunnornas dal som var väldigt vacker. Det gick att vandra ner till dalen från en hög utsiktspunkt och då kan man nog ta en lokalbuss dit och hem. Väldigt vackert, den ligger gömd mellan två bergspass kan man säga. I utflykten ingick provning av Madeiraviner inne i Funchal.

Vi åt gott på flera restauranger, absolut bäst var O Calhau inne i Funchal och Il Basilico som låg precis bredvid vårt hotell. 

Vi hade en fantastisk resa och allt har verkligen flutit på bra. En annan bra app som vi fick tips om sista dagarna var Walk Me där man kan välja var man vill vandra, om man vill gå runt, hur länge man vill vara ute, hur svår vandringen ska vara osv. Den hann vi aldrig använda dock men ett tips till någon annan! 

Åker man i december till februari så kan det nog vara värt att ha med sig både t-shirt för låglandet och yllekläder om man ska upp på topparna. Bra skor och regnkläder är och rekommendera. Jag gick i låga vandringsskor men jag hade lika gärna kunnat gå i skor med lite skaft, det är vilket som. En ficklampa eller pannlampa behövs för tunnlarna när man vandrar. På vandringarna behöver man ha med sig matsäck. Man kan ju nalla lite ägg från hotellfrukosten och köpa bröd och vi hade även med oss en brieost och kex. Termos och Nescafé var vi också försedda med.

Madeira är absolut en ö som jag rekommenderar och om vi åker tillbaka så blir det på våren när allt blommar. Avslutningsvis så kommer en bild på busigt väder. 

Tjo!

H

Kan man ta tjänstledigt mitt i livet och gå en naturguideutbildning bara för man tycker att det vore kul? Nej, det kan man väl inte, eller varför inte? Om man brinner för äventyr och skulle vilja känna hur det känns att verkligen göra det fullt ut på heltid under ett helt år. 

Jag har varit intresserad av naturen så länge jag kan minnas. Intresset vaknade redan som barn då jag växte upp utanför Stockholm med skogen som granne. Som tur var hade jag en mamma som var hemmafru vilket betydde att jag inte behövde gå på dagis utan kunde spendera tiden ute i skogen som jag ville.  

I ”Mulle” och sedan scouterna lärde jag mig uppskatta och förstå hur bra jag mådde och hur roligt jag tyckte det var att få vara ute och lära mig att klara mig i naturen. Att få uppleva kontraster av tex bra väder på en vandring, till när det är lite mer kärvt tycker jag om. Det får mig att känna mig levande och glad på något vis.

Jo, jag bestämde mig ju då för att ta tjänstledigt ett år och gå på folkhögskola och nu äntligen är det dags!

På måndag den 27/1 2020 börjar min utbildning vid Tornedalens Folkhögskola. Utbildningen ligger i Övertorneå och bara att flytta dit är ju ett äventyr för en stockholmstjej. Jag, min man och vår lilla hund flyttar allihop upp tillsammans. Det blev extra påtagligt när jag bokade resan på SJ, en enkel biljett till Övertorneå.

Det kommer genomföras vandringar, paddlingar, skidturer, hundspann och turer med snöskoter. Vi kommer även att genomföra ett antal längre turer i skog och fjäll och får lära oss om flora/fauna och hur man överlever i fjällen helt enkelt.

Med denna blog vill jag dela med mig av mitt år och kanske inspirera andra att göra något liknande.

P.S. Det finns fortfarande chans att anmäla sig.

Ett smakprov av vår vecka i Helagsområdet har ni redan fått ta del av, vår tur runt sydtoppen. Men en knapp vecka innehåller fler dagar än så. En stor del av en tur inåt fjällen, bortom bilvägarna, blir att ta sig till (och sedan från). Så vi börjar där. Sedan är frågan hur det gick med den där toppturen egentligen?

Vi valde att utgå från Torkilstöten och en söndagskväll i juli klev vi ur bilen, till bitandet av en småkylig vind från den tysta slalombacken. Även om det var kväll ville vi komma några kilometrar in på leden innan vi slog upp tältet. Barnen traskade på trots den sena timmen och i ett huj hade vi hittat en vacker tältplats ovanför en porlande bäck, med dramatiska vyer över Helags och Sylarna.

Solen sprängde genom molnen och där och då landade jag. Magen pirrade till, vi var på väg till Helags! En resa vi pratat om och drömt om i några år i väntan på att barnen skulle bli tillräckligt gamla. Många uppvak blev det under natten. Av att Lovisa som sov närmast mig behövde lyftas upp efter hon glidit ned mot fotänden, av ett märkligt ljud, av ovana sovställningar, av att jag frös lite i den tvågradiga natten. Ändå sov jag sååå gott. Fjälluften ger kvalitetssömn.

Måndag morgon vaknade vi till regnsmatter på tältduken. Helt väntat, så hade väderprognosen sagt. Lite mysigt är det med smattret när man sitter torr inne i tältet, men ändå trist att veta att det vädret ska vi ut och vandra i. Frukost och hopplockning sköttes i tältet, som också revs inifrån och ut. Regnkläder, ryggsäckar och ponchos drogs på och sedan traskade vi i de av dimman vy-reducerade landskapet. Humöret var det inget fel på och vandringsbenen hade bra tempo. Micke återbekantade sig längs vägen med fjällfloran och vi andra fick den recenserad medan vi gick. Min idé om en poncho över regnkläder och väska föll väl ut och vi höll oss torra under. Genom att knyta ponchon i sidorna så blev det heller inte så fladdrigt. Min poncho går att använda som tarp, något som uppskattades stort under lunchens duggregnande. Regnet visade upp en bred arsenal av uttryck. Från dis, smådropp, lätt skur, småpärlande och ibland till och med lite uppehåll. På eftermiddagen, när prognosen lovat uppehåll så tog det istället i och blev ihållande. Vid det här laget ryckte och slet blåsten, och som de flesta som upplevt fjällregn vet, så går det knappt att hålla sig torr trots regnkläder. Vi lyckades skapligt rätt länge, men efter de sista kilometrarna där regn, blåst och kyla kom från alla håll samtidigt så var vi rätt miserabla. Jag måste pausa ett tag, sa Micke. Vi tittar bara vad som står på skylten där framme, svarade jag.Skylten läste fjällstation 200m. Inte syntes varken den eller Helags i dimman och regnet.

I storstugan ångade det av blöta vandrare och det var underbart skönt att värma sig där ett tag. Projekt hitta tältplats var inte lätt när dimman svepte om oss, många andra hunnit före och vi avskräcktes från de mest exponerade ställena av glaciärvindar som dök från fjället bredvid oss.  Till slut så var i alla fall tältet uppslaget. Min känsla av ”vad har vi gett oss in på” började krypa tillbaka i gömmorna samtidigt som vi intog pizzasmakande brödsallad tillsammans med oboy/te. En stor hög blöta kläder och skor tronade i absiden, ett projekt för morgondagen, och vi var redigt nöjda att vi packat så bra så ryggsäckarnas innehåll var torrt.

Lovisa ville att jag skulle skriva att hon gnällt en del under dagen, tex att det blev väldigt kallt i ansiktet av blåsten och regnet. Men egentligen skriver jag hellre om hur starka, modiga och fantastiska barn vi har som trots dagens vedermödor vandrat hela vägen till Helags, för första gången med full packning på ryggen. Mina hjältar.

Dimman svepte in tält och omgivning när morgonen kröp upp ur sovsäcken på tisdagen. Ingen Helags syntes, och knappt den närmaste kullen. Vi hade tänkt gå upp på toppen idag men efter gårdagens utmaning behövdes återhämtning. Eftersom vi avsatt många dagar till den här turen så behövde vi inte pressa vidare, inte skynda. Vi tar det imorgon istället sa vi. Förmiddagen bjöd på skurar med uppklarnande emellan och vi tog det lugnt i tältet, spelade spel och torkade utrustning i torkrummet på stationen.

På eftermiddagen gick vi en bit längs leden upp mot toppen. Vi lät det bli en långsam tur där vi tog in intrycken. Se vilken lustig sten! Titta på den här blomman! Vattenfallet som kom farandes ned från glaciärkanten undersöktes med stenhopperi och nyfikenhet. Längre upp träffade vi på snölegor. Fjällängen med små bäckar blev en rolig lekplats. Ändå lite längre upp bredde deltat från glaciären ut sig. Som en labyrint rann vattnet, försvann i slukhål och bubblade upp lite längre bort. Under ytan syntes vackra former byggda av sten och vatten. Glaciärsjön själv ståtade med den karaktäristiska turkosblå färgen. Lite här och var växte fjällsyra som smakades av och godkändes. Se där ett lämmelhål! Och ett till! Till slut blev det dag att vända om för att det inte skulle bli alldeles för sent.

Under kvällen sveptes Helags in i mjuka böljande moln som skyndade fram över glaciären, medan toppen tronade strax ovanför och solen vackert gick ned bakom Sylarna i väster. Och vilken solnedgång det blev!

Dagen efter den otroliga solnedgången vaknade herrn i familjen med redig huvudvärk. Och vi som tänkt topptur! Gå ni sa han och så fick vi lämna honom i tältet. En bit längs leden som vi vandrade även igår dök en stor flock renar upp. Raskt traskade de med sin karaktäristiska vägvinnande stil mot en snöbro över vattenfallet. Plötsligt stannade ledarrenen med hela sitt följe, tittade sig omkring och vände sedan resolut och sprang runt oss för att nå snölegorna på andra sidan (dagen efter hade snöbron kollapsat). Ett tag var det som att vi och renarna följdes uppåt och Lovisa utbrast i ett ”det här är bättre än bio!” Det gick fort uppåt för oss, även om vi inte var i närheten av att kunna tävla med renarna, och snart var vi uppe där vi vänt på vår rekognosceringstur igår. Modet var högt och samtalet glatt. Mitt i allt ramlade plötsligt Lovisa och jag såg hur hon fick en uppstickande sten rakt mot halsen. Det svischade tankar genom huvudet de korta sekunder det handlade om, som hur illa ett sådant fall kan ta och hur långt bort hjälpen egentligen är här ute. Som tur var hann Lovisa dämpa fallet lite med händerna. På halsen och längs käken slog hon i och hade rejält ont. Efter jag kollat blånad, svullnad och rörlighet (såg ok ut) och vi tagit en stunds vila, valde vi att avbryta och gå hem igen. Istället för toppen blev det en våffla på fjällstationen.  

Så var det dags. Sista dagen vid fjällstationen och sista försöket att ta oss upp på toppen. Nu när vi varit flera dagar här kändes det som vi börjat lära känna Helags. De snabba växlingarna mellan klart och mulet väder, hur molnen rullade över fjällets sidor. Vi såg snölegorna smälta av och ändra form. Många vandrare som kom samtidigt som oss hade gett sig av och stigen upp till Helags gryta, till kanten av glaciären började kännas välbekant. På vägen upp kollade barnen till dammen de byggt i en av stigens små bäckar. Lovisa kikade om linjen hon gjort i kanten på en snölega smält bort (det hade den). Vädret var vackert och vi var snart uppe där vi avbrutit turen tidigare. Vyerna kändes fortfarande häftiga, glaciären hade fått fler sprickor och glaciärsjön glänste fortfarande turkosblått. Innan det blev bara stenskravel fyllde vi på vatten i en bäck och språkades med några andra vandrare. Alla är så trevliga på fjället! Sedan började den långa sträckan upp över stenfälten. Våra barn är verkligen riktiga fjällrävar. Utan större knot tog de sig uppåt, klättrandes tillsammans.

Vid en snölega, betryggande långt från stupet ned till glaciären, blev det lunch. Vi pratade med ännu fler vandrare på väg upp. Några tänkte sig hela vägen, någon tyckte det fick räcka att de tagit sig en bit upp. En väldigt skön, prestigelös inställning.  Efter lunchen blev det mer klättring än vandring. Sten, sten, sten. De här högalpina områdena är rätt enformiga när det kommer till underlag. Det var bara några granna isranunklar som blommade där de hittat fäste. Plötsligt dök en nyckelpiga upp på Ludvigs hand. Den hade tydligen förirrat sig hit, eller ville den också bestiga Helags tro?

Nedifrån stationen hade vi sett stråk av snö och is som sträckte sig upp från glaciären till stupets kant. Nu träffade vi på dessa stråk uppifrån. Barnen samlade glatt ihop snöbollar av glaciärsnö för ett lugnt litet snöbollskrig. Närheten till ett stup brukar kunna ha en lugnande inverkan :-).

Den sista biten upp till toppen möttes vi av heja-rop från vandrare på väg ned, ”Nu är det inte långt kvar”, ”så duktiga ni är (till barnen)”. Riktigt peppande och trevligt. Och så var vi uppe. Vi som pratat om det här så länge. Nu stod vi här. En härlig känsla. En otrolig utsikt. Vi stannade ett tag där uppe och lät allt sjunka in. Vi var verkligen här!

Till slut var det dags att lämna Sveriges högsta topp söder om polcirkeln. Vi bestämde oss för att ta den andra vägen ned, och så att säga sluta cirkeln kring glaciären. Som visade upp sig i all sin prakt medan vi gick. Inte är det den största och mäktigaste, men glaciärvacker är den. Vandringen gick över häll och sten längs kanten, utan att kännas otäckt nära stupet. Inte ens för Ludvigs höjdrädsla. Kilometrarna flöt iväg under våra fötter. Sista biten blev det en mini-repris från turen runt sydtoppen, och vi tog rutchkana nedför en av de mindre snölegorna. Den här gången tyckte även Ludvig att det mest var roligt. Så. Nu hade vi varit där. På Helags topp.

Vi hade några kilometrar kvar i benen och medan Micke lagade kvällsmat rev jag ock barnen lägret. I kvällssolen började vi vår vandring mot bilen. Den här gången fick vi alla de vyer som doldes bakom dimma och regn på vägen hit. Vi vandrade mot whoop-whoop-fjällen (barnens namn på det puckelryggiga Härjångsfjällen), bakom oss tronade Helgas och Predikstolen, lite längre bort skymtade Sylarna. Myggen surrade, solen värmde, Ljungpiparna spred sina klassiska ”å neeej” över fjällheden och efter drygt 4 km slog vi läger. Det kändes bra att ha påbörjat vandringen mot bilen och vi somnade gott i solnedgången.  Vi på insidan tältduken och myggen på utsidan.

Dagen efter, i badbart sommarväder gick vi den sista sträckan till bilen och så var vår vecka vid Helags slut. Tack för oss vinkade vi innan vi gick ned för slalombacken och inte längre kunde se fjället vi bekantat oss med.

Det var med glädjens sköna pirr som jag steg av bussen vid Sörhamnskorset halvnio på fredagkvällen den 3 januari. Som jag längtat efter att få sätta av på mitt efterlängtade lilla projekt, det att göra minst ett helgbesök med en eller två övernattningar i Tivedens nationalpark under årets alla månader 2020. Blir säkert några extra besök i mars/april för att lyssna efter lodjur. Under 2019 besökte jag nationalparken vid fem tillfällen, vilket resulterade i artikeln Löpäventyr i Tivedens nationalpark med förhoppning om att locka fler löpare och vandrare till denna pärla av gammal sammanhängande skog på höjdryggen mellan Vänern och Vättern. Eftersom en del har svårt att få tummen ur bjöd jag helt sonika in ett gäng sköna stiglöpare för social njutlöpning på stigarna genom nationalparkens fantastiska natur under ett par fina septemberdagar med boende (och fantastisk middagsbuffé) i Tivedstorp. Tänk att få springa eller vandra ett par dagar i sagolik natur utan att möta ett enda kalhygge. Bergryggar och sprickdalar om vartannat, som bälgen på ett dragspel. Långa kalslipade ryggar, andra med fluffiga täcken av fönster- och renlav och ytterligare andra med luftig gammal tallskog. Dessa hällmarker som jag älskar så. Sprickdalars murrigt mörkt eller fuktigt grönskira surdråg eller långa breda dalgångar med heltäckande ängar av skvattram och gles gammal kortvuxen tallskog. Myrar, små mörka tjärnar och trolska sjöar. Jag blev tidigt förälskad, ja, passionerat förälskad i denna skog och dess invånare som bara får vara. Och någon gång i höstas antog den ständiga längtan form och jag bestämde mig för att göra ett besök under årets alla månader 2020 för att få uppleva årstiderna och växlingarna. Att som gammal fågelskådare och sentida stiglöpare har det alltid varit en fröjd att följa naturen och förundras över alla små skeenden året om. Varje årstid med sin särskilda charm. Samma procedur varje år, men med helt nya upplevelser och med samma barnsligt nyfikna förundran. Så, där stod jag i mörkret medan bussen försvann iväg. Fem plusgrader och en lysande halvmåne. Slog på pannlampan och joggade iväg mot Stenkällegården.

För att spara lite tid tog jag den fem kilometer långa grusvägen till huvudentrén istället för den längre och tekniskt trixigare Bergslagsleden. Och från huvudentrén tog jag sedan den härligt kuperade stigen längs Stora Trehörningens östra strand med sikte på Käringaudden och övernattning där. Fläktande byig vind från nordväst. Månens sken som speglade sig i Trehörningen. Tyst bortsett från vindens sus i trädkronorna. Den härliga känslan av att färdas genom mörkret med hjälp av en begränsad tunnel av ljus. Skönt pirrigt. Rädd? Aldrig när jag färdas längs stigar i skog och mark bortom tätbebyggda orter. Det är ju inte så att det står en enögd albino med ett basebollträ bakom ett träd och väntar på att en intet ont anande löpare eller vandrare ska komma förbi. Men mörkret skärper hursomhelst ens sinnen, särskilt hörseln, så man bör kanske inte låta fantasierna skena helt fritt.

Väl framme på Käringaudden slog jag snabbt upp tältet och förberedde det för skön sömn. Sågade upp och klöv ved för morgondagen. Så härligt att få krypa ner i sovsäcken och njuta av en kopp te. Vindens sövande sus i trädkronorna ovanför och antågande vindbyar som växer i styrka, likt osynliga svepande vågor som bryter i ett dånande brus genom ett hav av trädkronor. Att få somna till detta är ljuvligt.

Vaknade vid åttasnåret på lördag morgon. Kyligt utanför, varmt och gosigt i sovsäcken. Somnade om. Solens strålar knackade på tältduken så kvart över nio var det väl dags att stiga upp. Gjorde upp en eld och fixade frukost. Njöt i solgasset med en kopp kaffe. Ett meståg dök upp i strandtallarna. Trädkrypare, kungsfåglar, tofsmesar och några talgoxar. Jag kan inte bli annat än imponerad av dessa små livliga krabater. De livar upp sinnet. Överlevare som de är. Kungsfåglarna med sin vikt på fem gram. Och jag med mina 63 kilo och alla mina hjälpmedel för att klara mig några dagar i skogen. Känner mig smått hjälplös i jämförelse.

En tysk tjej med en siberian husky vid namn Nima kom förbi. Det blev en trevlig pratstund i solen. Hon hade varit uppe vid Grövelsjön över jul och nyår men vädret hade inte varit särskilt tillmötesgående. Hon stannade till i Tiveden för en långpromenad i solen innan färden fortsatte mot Tyskland.

Jag packade ihop och kom inte iväg förrän vid elvasnåret. Tog stigen längs Stora Trehörningens västra strand. Tunn is täckte de skuggiga vikarna. En nötskrika flög ljudlöst förbi. Bockade av Mellannässlingan. En ny bäverhydda hade tagit form av ett ett gäng energiska bävrar precis intill bron över sundet mellan Stora och Lilla Trehörningen. Många nyfällda björkar i anslutning till hyddan. Smålog. Avnjöt därefter den gamla fina orangemarkerade stigen söderut via Blanksjön. Läste de gamla informativa skyltarna som Domänverket en gång satt upp. Kul att de är kvar. Vidare via huvudentrén och Trollkyrkerundan. Mötte fem vandrare och en hund. Tog Bergslagsleden upp till Kölnavattnet för att kolla vedförrådet inför en eventuell övernattning i skärmskyddet sista natten. En trevlig vildmarkskille hade nyligen anlänt och tänkte avnjuta natten där. Jag fick en personlig återberättelse av den senaste tidens händelse i hans liv. Tänk vad naturen gör med en. Avskalat, titellöst och förtrolighet i en slags treenighet. Inte alltid, men förvånansvärt ofta. Om man bara tar sig tid.

Solen började sänka sig som ett glödgande klot bortom Kölnavattnets glesa skogsrand. Dags att fara vidare. Tog en tidigare rekad genväg till Junker Jägares sten. Häftigt stor. Lika förundrad varje gång. Jag alltså. Vid Vitsand var stranden tom på sommarens badande människor, istället brann eldar inne i skogsbrynet. Sjön, den mörka skogsranden i väster, strimman av tunn orange himmel och ett dovt blått himlavalv. Bara att ta in. Man upphör för ett ögonblick. Andas utan att tänka.

Ett oräkneligt antal andetag senare framme vid Käringaudden. Slog snabbt upp tältet. Gjorde upp eld. Fixade middag. Kyligt. Ner mot nollan. Ett par eldar fladdrade fortfarande bortåt Vitsand. Torkade strumpor och skor intill elden. Månen rörde sig sakta västerut eller, nja, månen rör sig inte alls utan det är i klotet jag sitter på. Lilla jag vid lilla sjön Stora Trehörningen, på en höjdrygg mellan två stora sjöar. Långt bort ifrån drönarattacker i Irak.

Kylan gjorde att jag valde att krypa ner i sovsäcken redan vid 18-tiden. Riktigt mysigt. Starkt sken från månen, trots att den bara var halv. Hög klar luft. Betraktade tallarnas skuggor mot tältduken. Blåsten avtog alltmer mot kvällen. Tallgrenars skuggor mot tältduken skiftade allteftersom månens rörelse över himlen. Det skulle bli en rejält kall natt. Lyssnade till små fjäderlätta susningar genom trädkronorna ovanför. Dunsmocken över sovsäckens fotända och Haglöfsjackan på övre delen av säcken i förebyggande syfte. Tankar kom och gick, gled iväg mot drömmar och sömn, vaknade till då och då. Tittar aldrig på klockan. Låter bara natten ha sin gång. Den går inte att skynda på. Och varför skulle jag vilja det? Så ljuvligt varmt och mysigt i sovsäcken. Och så tyst.

Vaknade slutligen på riktigt vid 8-snåret när jag såg ut i gryningen i glipan mellan marken och yttertältet. En spegelblank sjö. Totalt vindstilla och en djupröd orange rand i söder. Det tog emot att stiga upp ur den varma säcken. Inte fundera, bara göra. Upp och uppleva. Mer än halva sjön var täckt av ett tunt istäcke. På mindre än 12 timmar!

Fixade frukost och packade samtidigt ihop utrustning. Korpars karaktäristiska rop hördes en bit bort. Njöt av gröt och kaffe med blicken vilande över sjön och soluppgången. Enstaka vakringar i den spegelblanka ytan. Drömlikt men bitande kyligt. Kom inte iväg förrän strax efter 10-snåret. Började med den läckert kuperade Tärnekullerundan och körde några varianter på stigar och mötte en kille med en söt dvärhschnauzer. Noterade hans Zeiss-kikare och den sedvanliga skådarfrasen for ur mig ”Sett nåt?” Och sedan var samtalet igång. Fåglar, vargar och naturen. Sympatisk kille vid namn Mikael Åkesson, genetiker och forskare knuten till Grimsö forskningsstation. Tiden rann iväg innan dvärgschnauzern Anky tyckte att det minsann fick räcka med babblande om vargar, Kindlabergen och annat, vilket hon visade med tydlig otålighet. Vi tog farväl och önskade varandra en fortsatt god tur.

Jag hade sparat min favoritrunda, Oxögabergsrundan, till sist och den norra halvan av loopen är bara så fantastiskt vacker. Och en timma senare mötte jag återigen Mikael och Anky. Glatt berättade Mikael om dagens guldkorn; en flock mindre korsnäbbar som visade upp sig fint. Vi konstaterade samstämmigt att sannolikheten för minnesvärda möten ökar med antalet besök i naturen. Och det kan räcka med en flock med granna – annars så flyktiga – mindre korsnäbbar för att göra en glad, för en hel dag. Lär man sig uppskatta de till synes små och obetydliga ögonblicken och mötena behöver man aldrig gå hem tomhänt. En liten skogsmus som rotar i ens rygga när man ska försöka sova bereder en lika mycket glädje som en maffig tjädertupp som plötsligt brakar upp längs en sidostig i nationalparken. Den filosofiska ingivelsen skingrades och vi tog farväl en andra gång. Moln täckte himlen. Vinden var tillbaka. Alla sjöar och tjärnar var istäckta. Dagen innan öppna med vågor i blåsten. Snö började falla liksom mörkret. Tog sikte på skärmskyddet vid Kölnavattnet. Fick bli övernattning där, inte minst av logistiska skäl. Gjorde snabbt upp eld. Kölnavattnet blev kontrasterande vit mot den mörka skogen. Middag och kaffe och en sprakande eld. Sakta övergick snöfallet i regn. Kröp ner i sovsäcken vid 18-tiden. Det var länge sedan jag tillbringade mer än 12-14 timmar i sträck i en sovsäck. Var väl i Sarek för 3-4 år sedan, insnöad i nästan ett dygn. Gäller att man trivs med sig själv och är vän med sina tankar, minnen och drömmar. Varandet och tiden blir flytande.

Vaknade i gryningen. Varmt (7-8 plusgrader), stilla och ett trolskt dis som svävade i skogen. Av snön fanns inga spår. Kölnavattnet hade återfått sitt mörka anlete. Avnjöt en sista frukost innan jag axlade ryggan och joggade söderut på Bergslagsleden. En riktigt skön morgon. En fantastisk långhelg i Tivedens nationalpark närmade sig slutet ju närmare Stenkällegården jag kom. En långhelg med härliga växlingar och fantastiska ögonblick och trevliga möten. Det var med fulladdade batterier och sinnesro jag steg på bussen mot Eskilstuna.

Fåglar
Totalt noterades 20 arter. Värt att nämnas är flera meståg, vilka alltid gör mig glad då de dyker upp från ingenstans, omgärdar en med liv och läten, innan de strax drar vidare och lämnar en i total tystnad. Man står kvar med ett leende på läpparna. Karaktärsarten under vistelsen får nog sägas vara de många mötena och småflockarna med mindre korsnäbb. Stötte en maffig tjädertupp på en omarkerad stig. Korpar hördes till och från, vilka hör vildmarken till. Flera spillkråkor och större hackspettar noterades. Totalt tre gärdsmygar, denna lilla tuffing, hördes vid några risiga blöthål.

Något om utrustningen på turen
Tarptent Notch enmanstält, Sea to Summit Spark III sovsäck, liggunderlag Sea to Summit Ultralight Insulated, tunt sovsäcksöverdrag, sovunderställ i fleece och gosiga tjocka ullstrumpor. Ryggsäck OMM Classic 32 liter, gaskök och utgångsvikt för turen på 8,1 kg.

Nästa besök
Har tänkt utforska mer av den östra ”stiglösa” halvan av nationalparken under de kommande besöken. Förhoppningsvis kanske det kunde komma lite snö inför februaribesöket. Den som lever får se och det blir som det blir. Håll koll via Facebook-sidan>>

God fortsättning!

Niklas

Nu är det bokat!

Topptur med guide längs östra leden och siktet inställt på Kebnekaises sydtopp! Peppen!

Boende för två nätter på Kebnekaise Fjällstation är också fixat, så nu är det bara tågbiljetterna som ska ordnas när de släpps, sedan är nästan allt det administrativa ordnat och "bara" att förbereda oss själva och vår packning kvar.

En nästan två veckor lång semester i norr med mycket vandring och en ordentlig topptur. Planen är att vi först tar oss från Nikkaloukta till fjällstationen vid Kebnekaise och bor där i två nätter när vi ska upp på toppen (en natt innan och en efter) för att sedan ta en vandring runt Kebnekaisemassivet via Singi-Sälka-Nallo-Vistas-Tarfala (eller andra hållet, beroende på vad som känns mest lockande att börja med, tips mottages tacksamt) och sedan tillbaka till Nikkaloukta för hemfärd.

Det kommer förhoppningsvis bli en dokumentation av våra förberedelser och planering här under våren med idéer, tankar, utrustning, tankevurpor och längtan efter det stora äventyret.

Konditionen och styrkan ska tränas upp och vi hoppas vara ordentligt redo när avresedagen kommer. Så välkommen med på vårat äventyr som egentligen redan har börjat och förhoppningsvis inte tar slut efter sommarens vandring och bergsbestigning.

/Cilla och Tommy

Småkryp har alltid fascinerat mig, men det har tilltagit på senare år. Som med allt annat i livet så växer ett intresse ju mer man lär sig om ämnet. Den enorma mångfald och variation som dessa utgör är imponerande! Och skönheten hos de flesta gör dom dessutom till lockande motiv för den som likt mig har ett stort fotointresse.

Torvmossemätare hör nog inte till de allmänt kända fjärilarna. Här nedan några fler småkryp (bilderna kan förstoras).

För den som ryser vid tanken på allt som är smått och har många ben - låna en bok på biblioteket och läs in! Det effektivaste sättet att bota rädslor är utan tvekan med utbildning och ökad kunskap! Det funkar med det mesta i livet. Rädslor är för det mesta irrationella och sitter i huvudet.

Femprickig nyckelpiga. Ett ur mänskligt perspektiv "trevligt" småkryp!

---

Nu till fjärilshåven!

Nu är rätt årstid för innepysslande, inte minst med tanke på det hopplösa väder som varit här i Västerbottens kustland denna vinter, med -5 och snöfall ena dan, +5 och regn nästa... Det lockar inte direkt till uteliv, så man kan ta tillfället och pyssla med annat.

Själv har jag byggt mig en fjärilshåv. Det tog förvisso inte mer än ett par dar. Som småkrypsfanatiker så är det en väldigt bra sak att ha, men om inte annat så även för att fånga felflugna insekter hemma i bostaden... Vill man kunna titta närmare på och artbestämma det mesta man hittar i naturen så är den nästan ett måste. Den brukar kallas fjärilshåv, men kan förstås användas till allt smått som flyger, och hoppar, och springer.

Se bara till att vara försiktig med dom, och släpp tillbaka dom där du fann dom. Hantera alla med respekt!

Jag tänkte först bygga alla delar själv, men valde till slut att köpa en färdig metallbåge som håller nätet, mest för att få den ihopvikbar och därmed enkelt kunna packa ner håven för att tas med på utflykter. (Diametern är annars 40cm). Att på egen hand bygga in en sån vik-funktion hade blivit i svåraste laget. Kostnad för bågen 125kr. Färdiga delar till håvar finns att köpa bl a på Naturbokhandeln.se och Station Linné i hög kvalitet. Nätet och skaftet har jag dock byggt ihop själv utifrån saker jag köpt begagnat hos Röda korset och liknande butiker.

Nätet är gjort av en gammal luftig gardin i syntetmaterial, skaftet av en gammal skidstav i plast. Total kostnad 40kr.

Ihopvikt tar håven inte stor plats, och ryms ledigt i ryggsäcken! Skaftet får man fästa utanpå, om man inte vill bära på det.

Ett annat krav var att skaftet skulle vara löstagbart, eljest skulle man inte ha mycket nytta av den ihopvikbara funktionen på håven. Detta var den knepigaste detaljen att lösa. På metallbågen satt en skruv, tänkt att passa till färdiga skaft som finns att köpa. Jag grävde i gömmorna och hittade ett par muttrar som passade skruven. Dessa i sin tur visade sig passa perfekt inuti änden på den ihåliga skidstaven, efter att ha filat ned kanterna på muttrarna en aning. Lite tur ska man ha!

Efter att ha passat in muttrarna i skaftet drog jag fast dom ordentligt med hjälp av två små slangklämmor på utsidan. Slangklämmorna blir även en förstärkning av plastskaftet i änden så att det inte spricker - påfrestningen är som störst i denna del när man svingar håven.

Skaftet monterat.

Skaftet avtaget.

Lite pyssel och problemlösning är alltid uppfriskande! Nu är det bara att vänta sådär 3 månader tills småkrypen börjar flyga igen...

Vi passade på när det var strålande söndagssol och gav oss ut till Brudarebacken i Delsjöområdet för att traska lite backe med stavar. 

Det är en liten skidbacke med drygt 40 meter fallhöjd, så man får gå några gånger upp och ner, men det funkar ju bra för att vänja benen vid backar. När vi kom dit fick vi ändra planen från "rask gång i backe" till "inte halka i backe" eftersom de senaste dagarnas regn hade gjort marken ordentligt lerig och halkig.

Blev en god tur ändå på ca en timme med backar, lera, solsken och vacker utsikt över Göteborg. Helt okej söndagssyssla.

Laddar om när vi haft lite torrare dagar och kan hålla bättre tempo i backen, men det är något att se fram emot. Till dess får vi hitta grusade/asfalterade backar att använda oss av :) 

/Cecilia &Tommy

Guldturerna i Funäsfjällen är en guldkälla! Det är lätt att känna ”så turistigt det blir”, men varje gång vi vandrat en guldtur så har det varit just precis det, en guldtur. För den som undrar så är guldturerna ett 30-tal väl beskrivna turer som valts ut för att de visar upp det bästa av områdets natur och sevärdheter. Varje tur presenteras med längd, svårighetsgrad, textbeskrivning, karta och höjddiagram. Här finns turer både för barnfamiljen och den med ambitioner på lite tuffare utmaningar. Mer om guldturerna går att läsa på hemsidan.

Tre år har vi besökt Funäsfjällen och varje gång har jag ”bläddrat förbi” Gruvturen. Vi är ju inte i fjällen för att titta på gruvor och industrihistoria har jag tänkt. Vi är ju där för naturupplevelserna och de stora viddernas skull. I familjen finns dock fler viljor och den här gången tyckte dottern Lovisa att just den turen lät spännande. Tur för mig att det inte alltid är jag som bestämmer :-).

Turen inleddes en dag i juli i utkanten av Ramundberget, genom den hänglavsdraperade, krokiga fjällbjörkskogen i ett hav av gul kovall. Precis i början av stigen dök plötsligt Micke ned i grönskan – en sådan där har jag inte sett på 20 år – utbrast han, och pekade på en vitsippsranunkel. Tillsammans med orkidéer här och där skvallrade de om en blomsterrik fjällsida.

Efter bara en liten bit började det dyka upp gruvhål från den flera hundra år gamla gruvdriften i området (belagt från 1680-talet och framåt). Här pratar vi inte gruvdrift med stora, gula monstermaskiner utan handhållna släggor, hackor, spett och krut.  Skyltar gav en glimt av livet från då. Om norska män som kom hit och arbetade eftersom traktens bönder inte tilltalades av gruvarbete. Om arbetstider från kl. 4 på morgonen (som inleddes med en timme morgonbön) till klockan 6 på kvällen. Om tungt och slitigt arbete. Om okunnighet som gjorde att kvalitetsmalm slängdes på varphögen.

Ett av gruvhålen gick att gå in i och delade sedan upp sig i flera gångar. In i berget och mörkret öppnade sig de runda hålen, och här och där stöttades taket upp av uthuggna stöttor. Som att gå raka vägen in i en fantasyberättelse. Tyvärr hade vi inte någon ljusstark ficklampa med oss utan fick nöja oss med telefonernas ledljus. De skymtar av världen under marken vi fick var riktigt häftigt att få uppleva. Hela tiden gick tanken tillbaka till dem som med hacka och spett jobbat långa pass här. Vilket annorlunda liv vi lever idag!

Vi fortsatte förbi gruvstugan där fogden bott och ut på fjällheden där Gammelgruvan tronade i utsikten framför oss. Det var inte långt bort att tänka att draken Smaug från sagan om ringen skulle svepa ned ur skyn. Hålan och de kala områdena med varphögar skulle mycket väl kunna vara hem åt en girig skattsamlande drakbest. När vi kom närmare sken stora sjok av den rosa fjällnejlikan upp bland stenarna och skvallrade om att gruvdriften frigjort förorenande ämnen som koppar och svavel. Inte många växter klarar den ogästvänliga miljön.

Vi vandrade vidare, förbi varp, dagbrott och fjällvyer. Berget skiftade i grönt, blått och rostbrunt och skvallrade om mineralrikt innehåll. Vi funderade på hur man egentligen kan se på en sten om den är värd att lägga i skottkärran eller om den ska kastas till varpen? Vårt otränade öga tyckte nog att det fanns både ett och annat i de bortslängda stenarna.

Öppna ytor med bulliga enar och stagg berättade att området betats under lång tid, även om kor och får lyste med sin frånvaro just nu. I axelhöga videsnår och bland enarna återupptäckte barnen leken stigkurragömma och skrattade förtjust när vi inte såg dem förrän de hoppade fram bakom oss.

Lättvandrad var stigen och så var vi plötsligt framme vid Djupdalsvallen nedanför Mittåkläppen. Vi lockades in i stugvärmen, till en klassisk våffla, medan det lite disiga och blåsiga vädret lämnades utanför. Ombonat och skönt och gott – innan vi tog oss an tillbakavägen.

Leden tillbaka gick genom fantastiskt vackra fjälldalar. Bäckar som porlade, dalgångarnas böljande form som tog oss framåt och olika nyanser av grönt som målade en skön palett. Gräsets nästan självlysande neongröna, videts mjuka luddiga grågröna, enarnas mustiga mörkt svartgröna och dvärgbjörkarnas musöron till blad i mättat glänsande mörkgrönt. Så vackert, och jag drog mig till minnes att jag läst att grönt är den färg vi människor kan se allra flest nyanser av.

Vi gick upp mot Gruvvålen och träffade på Blixgruvfältet. Här, liksom i de tidigare gruvområdena, visade bergen upp sin mineralrika färgprakt - grönt, blått, gult, rött – med mycket mer metallisk och hård färgton än dalens gröna nyanser.

I en liten gruvhåla rann vattnet i taket och det droppade från klarblå utfällningar. Jag försökte fånga färgen och intrycket med kameran men jag är inte tillräckligt skicklig för att lyckas med det. Det här var utforskarmecka och hela familjen klättrade och kikade och utropade. I ett annat gruvhål var det mest gula nyanser och en kemisk, stickande lukt slog emot oss på väg in. Svavel var det visst.

Man skulle kunna vandra på och klara av de 12 km som turen är på några timmar, men vi hade vår vana trogen spenderat många timmar med att uppleva alltihop. Middagstiden pockade nu på hemgång. Motsträvigt drog vi oss bort från området. Vi människor har i långa tider och många områden påverkat vår omgivning, och vi hade nu fått en glimt av livet i fjällen från förr.

Oturligt vrickade Ludvig till knäet på vägen hem och fick hoppande och linkande ta sig nedför den branta fjällsidan. Där rök resten av vandringsveckan i Ramundberget! Det blev till att ordinera vila och lägga om planerna. Kanot kanske skulle vara något?  Hur det gick med det kommer i nästa avsnitt från vår fjällsemester sommaren 2019.

Jag tänkte testa en sak, det blir kanske inte så roligt att läsa för de stackare som hamnar här, men det är inte mitt problem, sådana har jag nog av själv. Däremot om jag lyckas med drömmen blir det en intressant tidslinje, även om det inte ser så mycket ut för världen idag.

Jag har en dröm att en gång ta mig för egen maskin till Nordpolen. En resa som jag är säker på är betydlig svårare än vad jag tror att det är. Jag kan sannolikt inte kan greppa vad man behöver gå igenom för att till sist stå där på en av jordens ogästvänligaste platser. Någonstans måste man dock blanda in realiteten i sina drömmar och inse att jag är en kraftigt överviktig man, snart är 30 med vad jag tror är en begynnande ålderskris. Det gör inte att det är omöjligt att en dag stå på nordpolen, med stigande temperaturer kanske det även blir lättare med kortare sträcka(Slut på skämt). Det är dock ett mål som ligger så långt fram i tiden att det finns ett tydligt riskmoment. Även om man lyckas arbeta sig framåt så kan man hamna i att man inte ser framgången utan bara det stora gapet framför sig, att projektet kan kännas oöverskådligt så att moralen faller och du inte orkar hålla i med träningen eller ens drömmandet.

2018-03-29, Skärtorsdag - Tjustleden 

I somras vandrade jag gröna bandet, redan där blev det väldigt tydligt att jag aldrig har gjort en tur under vintern. Jag har åkt en hel del slalom som många andra i Sverige, men aldrig stått på ett par längdskidor eller turskidor, om vi bortser från försvarsmaktens vita blixten i hemvärnsungdom för snart 15 år sen. Jag vill uppleva fjällen på vintern för den större utmaning det innebär och det liv som jag upplevde under gröna bandet. Tanken på att göra om turen fast på vintern har vuxit och blivit mer intressant. Det känns som ett bra mål innan man drömmer vidare över kartor och hur många kcal jag behöver för att ta mig till nordpolen. Klarar jag inte av Vita bandet klarar jag knappast av att ta mig till nordpolen.

Där har jag mitt delmål. Ett mål som som känns fullt möjligt att genomföra, att innan jag blir en krisande 40-åring ha klarat av vita bandet. Jag lever inte i en illusion om att jag kommer genomföra det under 2020, nästa år eller kanske även året därpå. Det vore inte omöjligt, men jag har aldrig gått på tur och den intensiv träning som skulle krävas har jag inte ekonomi för. Ifall det inte finns någon som är intresserad att bli en sugardaddy till en frilufsande överviktig och introvert 29-åring. Då kan vi diskutera saken via pm. 

2018-01-21 Loftaleden(Tjust)

Gröna bandet var i mitt huvud enkelt i jämförelse, du vet att du kan gå, du har ställt den ena foten framför den andra väldigt mycket. Det fanns ingen risk att du skulle stå där vid starten och inte veta hur du gör för att ta dig framåt. Du kunde istället direkt hoppa in och drömma iväg i lantmäteriets karttjänst. Vita bandet känns annorlunda, kartdrömmandet ligger längre fram även om man har ett hum efter sommaren. Det är lätt att skämta om att kan du inte åka skidor när du börjar kommer du kunna det när du väl kommit fram, men i verkligheten kan ett sådant skämt bli rätt hemskt under en på snöstorm på fjället. Hittills har jag bara fokuserat på själva skidåkningen, inte vinter orientering, vad du gör i en storm, lavin, etc.

Jag måste därför börja träna på att åka skidor. Det tydligaste problemet för stunden är att man är bosatt i södra Sverige vilket gör vardagsträning på snö svårt. I dagsläget ska jag försöka titta på att skaffa rullskidor även om det inte är likt så kan det ändå  ge lite självsäkerhet att man vågar ge sig ut på en första enklare tur i egen regi.

2020-01-26 15:23

Jag ska även ta en kik  hos STF, friluftsfrämjandet och privata aktörer på vad de har för kurser ifall det finns någon grundläggande kurs. Där spelar dock ekonomin en stor roll, hur många tusenlappar kan man lägga på en kurs? All utrustning för en vitabandet tur behöver ju även den införskaffas vintertält, bensinkök, varmare sovsäck, liggunderlag etc, möjligtvis kanske kan man använda något befintligt underställ eller strumpor, men i praktiken är allt man har dimensionerat för vår, sommar eller höstturer samt ev mildare vintrar i söder. Kanske vinner man på lotto, kan sälja en njure eller inser att nudlar och havregryn duger gott som kost under några år. Det gäller dock att aldrig sluta drömma och söka sin väg framåt.

2017-07-18 Tjäktjapasset

Sitter någon med liknande planer hör av er så kan vi peppa varandra och om du har varit på nordpolen så vill jag inte höra om hur fantastiskt det var. Jag vill uppleva det själv :)

Vad krävs för att åstadkomma en förändring? Man kan givetvis inspireras och motiveras att göra mindre förändringar i tillvaron. Kan gälla justeringar i kost och träningsupplägg, en TV-fri kväll i veckan för att verkligen umgås med sin partner eller ens barn, läsk- och sockerfri månad, inte ta med sig mobilen när man går och lägger sig eller att stå på ett ben och göra tåhävningar medan man borstar tänderna. En del förändringar av ens vardagsrutiner kan sannolikt genomföras utan allt för mycket uppoffring, särskilt om man upplever positiva effekter. Sedan har vi det där med förändringar på ens arbetsplats. Säg någon som inte varit med om det? Och får höra klichéartade uttalanden som att vissa är förändringsbenägna, andra inte. Ständiga förändringar på en arbetsplats innebär för de flesta oro och förvirring: ”Suck, inte nu igen!” Detta medan andra förändringar i ens liv, genomgripande med ovisst utfall, ofta uppstår genom tvång. Att tvingas till en förändring är initialt sällan en angenäm upplevelse. Ordet tvång associeras knappast till något positivt, även om det ibland är nödvändigt för ens överlevnad. Min bror fick för sex år sedan beskedet diabetes typ 2. Han fick medicin och hälsoråd gällande kosthållning och fysisk aktivitet samt rådet att minska på tobak och alkohol. Han ville tyvärr inte lyssna på det örat. Alldeles för mycket att förändra, utan professionell hjälp. Tre år senare var njurar, lever och andra organ nere för räkning. Kroppen hans gav upp nyss 52 år fyllda. Själv fick jag hjälp för 11 år sedan. Och tog emot den, men min lillebror var jag tyvärr oförmögen att hjälpa. Nå, upprinnelsen till det som kräver någon form av förändring kan handla om alltifrån små oskyldiga spännande dagliga rutiner till livsavgörande besked och beslut, till synes utan valmöjligheter. Lever man tillräckligt länge lär man få uppleva hela paketet. En del har oturen att tvingas uppleva motgångar-i-livet-extra-allt under en relativt kort levnadstid. Otur? Ibland, eller till och med rätt ofta, leder förhoppningsvis förändringar till något positivt i slutändan, även påtvingade förändringar. Ni undrar säkert, med all rätt, vad har allt detta med att sova ute att göra?

Från utmattad zombie till lycklig utesovare
Den gångna hösten var allt annat än glädjerik. Även om jag inte upplevde mig som stressad kom mindre roliga saker och orosmoment närmast på löpande band. Efter den glädjande urladdningen att arrangera den uppskattade Marviksdrömmen den 5 oktober var den nedåtgående spiralen ett faktum, problemet är bara att man inte inser det själv. Två kära vänner lämnade jordelivet med två månaders mellanrum. Jag fick tillgång till min efterlängtade lägenhet direkt efter den totala urladdningen på Kullamannen. Skicket på lägenheten var en besvikelse. Bet ihop. Slipade och målade om, la nytt golv i vardagsrummet och trätrall på balkongen. På en vecka. När jag flyttat in var jag helt sopslut. Utöver orkeslöshet, nedstämdhet hade jag hjärtklappning titt som tätt och blev märkbart känslig för ljud. Misstänkte borrelia eller möjligen en tendens till utmattning. Beställde tid hos vårdcentralen. I lägenheten stördes min sömn av ett lågfrekvent ljud som kom och gick. Ja, ni kan säkert gissa hur en redan utmattad kropp påverkas av enbart två tre timmars osammanhängande sömn, särskilt som jag normalt behöver åtta timmars sömn per natt. Fastighetsvärden tog glädjande nog problemet på allvar och förklarade att det är ett detektivarbete att hitta källan till just lågfrekventa ljud. Jag uppbådade krafter och kontaktade några andra hyresvärdar och blev förvånande snabbt erbjuden en lägenhet i Eskilstuna och en annan i Hälleforsnäs, nära mina favoritskogar och läckra stigar. Satte mig på min favoritstubbe i vardagsrummet och tänkte igenom hela situation: ”Niklas, gör nu inget impulsivt och ogenomtänkt”. Alltsomoftast handlar mycket om inställning. Jag hade valet att antingen deppa ihop, bli arg, uppgiven och frustrerad, tacka ”ja” till någon av de andra lägenheterna eller ”men vad fan, jag har ju all utrustning för övernattning utomhus året runt och jag sover ju dessutom så otroligt skönt i det fria”. De som läst mitt inlägg från 2 januari vet att jag valde det senare alternativet och i början av december rekade jag den närliggande Torshargskogen och hittade en ljuvlig tältplats på en höjdrygg omgiven av höga granar och tallar. Den 10 december påbörjade jag så min resa som dedikerad utesovare. Införskaffade en almanacka för 2020 med en sida per datum för dagliga noteringar.

Så mycket bättre…
Hur har det hela förlöpt? Jag hade först tänkt skriva ihop en slags kvartalsrapport, men insåg snart att växlingar, ögonblickshändelser och sådant som hör varje månad till skulle flyta ihop till något plottrigt hopkok. Aktualiteten skulle gå förlorad. Beslöt istället att skriva en sammanfattning för varje månad. Så gott folk, summerar januari månad 26 nätter utomhus och inomhus fem nätter. En natt inomhus på sköna Lilla Vasskär i Åkers bergslag och fyra nätter ”hemma” i min säng. Två av nätterna hemma var dock påtvingade då fastighetsskötaren ville testa att stänga av ventilationssystemen och vi upptäckte då att det är det ena äldre systemet som skapar det lågfrekventa ljudet. Nu ska de bara lokalisera själva källan till ljudet. Det är förstås bra om de får ordning på det eftersom jag märker att ljudet (som kommer och går) påverkar mig när jag är hemma en hel dag. Men sova, ja, det kommer jag fortsätta att göra utomhus, åtminstone året ut.

De 26 nätterna utomhus fördelar sig på tält (21), skärmskydd (2), under bar himmel (2) och kolarkoja (1), den senare är väl gränsfall. I och med att jag inte längre har några katter kör jag utelivet all in. Måttlighet har aldrig varit min grej. Så nu sticker jag iväg på äventyr med lätt springvänlig packning varje helg. Det har blivit Tunaberghalvön två gånger, Marvikarna, Hälleforsnäs-Kvarntorp och så Tivedens nationalpark i och med mitt årsprojekt att besöka nationalparken minst en gång i månaden året ut. Men jag har ju ett jobb att sköta och då tältar jag i närliggande Torshargskogen och i januari har det blivit 17 nätter där. Det tar mig 35 lugna minuter från det att jag går ut genom dörren tills jag krupit ner i sovsäcken och omvänt lika många minuter att slå ihop tält och packa ihop och promenera hem. Gröten är förberedd på spisen liksom espressobryggaren. Bara slå på spisen, hänga upp sovsäcken på tork och ibland ett blött tält, svida om till jobbdressen, äta frukost med P1 i lurarna.

Bästa medicinen
Jag sover så oerhört gott utomhus. Vindens sus i trädkronorna och den svala sköna luften som silkeslent smeker ansiktet är både välgörande och beroendeframkallande. Rutinen att packa, fylla termosen med te, kanske lite mörk choklad till bokläsningen, pannlampa med laddade batterier, ja, allt detta sker numera per automatik. Som ett självspelande piano. De senaste två nätterna hemma i sängen kändes onaturligt på något märkligt vis. Detta medan kvällar och nätter ute i naturen är så skönt avskalade men väcker ändå tankar. Ingen distraktion. Jag har fått ett annat perspektiv på vad egentligen ett boende betyder för mig och än mer än tidigare ifrågasätta det materiella i mitt liv. Vad behöver jag och vad behöver jag inte, för att känna mig glad. Jag tänker egentligen inte så mycket, bara är. Min lägenhet känns alltmer som ett slags basläger där jag packar om, tvättar, lagar mat, tar ett varmt bad, skriver, betalar räkningar, trimmar skägget, redovisar moms, läser feta fackböcker jag inte ids släpa med mig till Torshargskogen. Ja, vem vet vart denna väg bär.

Sömnen jag får i tält eller under bar himmel är oslagbar. Bästa medicinen! Och apropå medicin fick jag häromveckan provsvaren och alla värden var utmärkta, utom att jag låg en punkt över det normala på hormonproduktion i sköldkörteln. Ska ta ett kompletterande prov i mars. Men om jag frågar kroppen idag: ”Hur mår jag?” Svarar jag: ”Idag mår jag så som jag är van att må: lugn och  full av (livs)glädje i kroppen, energi och kreativa tankar, social och utåtriktad”. Med dagligt yinyogapass sedan i december, inga måsten eller göra-allt-på-en-gångmentalitet, utomhusnätter med god sömn, avskalat uteliv på stigarna och så det återvändande ljuset är det knappast förvånande att min kropp och själ fått det bästa tänkbara och mår därefter. Lite måttlighet skadar inte.

Att ligga i en varm sovsäck och betrakta stjärnhimlen, förundras och låta tankarna vandra och snudda vid det ofattbart ofantliga ger både gåshud och svindel. Nu senast vid Bruksdammen utanför Hälleforsnäs i Sörmland. Orion, Karlavagnen, Polstjärnan, Cassiopeja och stjärnhopen Plejaderna. De första stjärnbilderna jag lärde mig som barn. Minnen kommer när vi bilade till och från mormor i Moskosel (utanför Arvidsjaur) kring jul genom snötäckt landskap. Stjärnhimlen däruppe i norr om vintern var så överväldigande. Obeskrivlig. Ansiktet mot en kall bilruta. Kontemplativt.

Bruksdammen 24/1: Noterade fem satelliter och två stjärnfall. Vad jag önskade mig förblir min hemlighet.

Och sedan alla möten med skogens invånare. Hoande kattugglor, bland annat två tre hoande vid Nävsjön en kväll, skällande rävar och två som jag mött på morgonen på väg hem till baslägret, bäver en kväll i kanalen på väg till Torsharg, rådjur lite då och då. Vaknade en natt av något utanför tältet, när jag rörde mig väste det till och försvann ljudlöst, antingen katt eller grävling (som kan väsa men oftast grymtar högt). Vid Nävsjömossen vaknade jag till några spelande orrar. Övade sig säkert inför vårens stora spelning. Inte att förglömma är alla små insekter som besökt mig i tältet. En spindel (bild) lyckades hänga med hem trots att jag flyttade ut den till mossan. Den bor nu bland mina växter i baslägrets vardagsrum. En långsamt vandrande tallbärfis. Skogsmusen som rotade runt i ryggan eller den i kolarkojan vid Nävsjön som rände runt på andra britsen i jakt på något ätbart. Gav den en bit Twix sedan höll den tyst (såg en bild framför mig där den låg i sitt torra bo ihopkrupen med de nätta framtassarna på magen, ett leende och slutna ögon). Så många små ögonblicksmöten. De som berikar livet.

Bortsett från några timmars snöfall i Tiveden och regn de sista dagarna i januari har det varit ovanligt milt och nederbördsfritt. Det har blåst en del under månaden och jag älskar suset i trädkronorna. Och i min glänta i Torsharg har flera träd knarrat, knirrat och gnisslat i alla möjliga tonarter varför jag döpte min tältplats till ”De sjungande trädens glänta” (en titel som hämtad ur ”Tre deckare löser…”). Detta tills jag kvällen den 17 januari inspekterade träden kring gläntan och upptäckte att Storgnisslaren, en hög långsmal tall, som älskvärt lutade sig mot en granfru men den dag granens grenar ger vika kommer tallen utan tvekan falla rakt över platsen där jag slår upp mitt tält. Hittade snabbt en ny fin glänta 5-6 meter längre bort, omgiven av flera ståtliga tallar. Kan fortsätta njuta av trädens sång och vindens sus i trädkronorna.

Som varmast har det varit 10 plusgrader den 15:e och som kallast fem sex minus natten den 5:e i Tivedens nationalpark och åtta minus fullmånenatten vid Marvikarna den 10:e

Läst i tältet

Böcker upplöser varandet och läsning kan jag inte vara utan även om så rogivande att bara ligga och lyssna på naturens ljud i mörkret. Hade totalt missat paret Torgebys vackra bok Sova ute. Tack för tipset Naturmorgon P1. En rofylld bok med Markus kloka enkla ord och Fridas fotografier som lockar och bjuder in. En dedikerad Liv och lust som jag fick av författaren Mats (och Åsa Ottosson) en gång för typ 15 år sedan och som jag upptäckte på nytt i och med flytten. Läsglädje och förkovran på hög nivå och för alla åldrar. Visste du att en silverfisk kan bli flera år, om du låter bli att trampa på den. Gunnar Wettergrens Träd — en vandring i den svenska skogen handlar tyvärr mer om träden som resurs ur ett historiskt kulturperspektiv än om skog och biologisk mångfald. Intressant läsning men inget för en trädkramande romantiker som sätter värde på annat än virke. Underfundiga Hundmanuskripten av Jon Fosse borde alla (som inte har en hund) läsa. Tre berättelser som berör och balanserar på ovisshetens rand. Kattmanuskripten — mitt liv som underdåning uppassare kanske blir min uppgift att skriva. Birgitta Crafoords bok Alkoholist med rätt att leva är en ärlig käftsmäll. Bara synd att den är stört omöjlig att få tag på. Går dock att låna på bibliotek. Tack och lov för våra bibliotek! Lånade nyligen Lars Monsens Stora vildmarksboken.

Utrustning
När jag tältar i Torshargskogen använder jag mitt enmanstält Tarptent Notch och sover då med öppen absid. Jag kommer inom kort skippa tältet och spänna upp en enkel tunn pressening som tak på lämplig plats i Torshargskogen. Som sovsäck har jag min gamla hederliga Caravan Arctic som hängt med i över 30 år! Kanske i rymligaste laget, då den är lite som sovsäckarnas 105-säng men skulle det smälla till och bli 20 minus får jag lätt plats med någon av mina andra säckar i caravanen. Har lagt ett lager granris på backen och har sedan i tältet ett cellplastunderlag och på det ett uppblåsbart isolerat Sea to Summit UL. En termos med te är en självklarhet liksom pannlampa.

När jag sticker iväg på mina helgäventyr har jag samma tält och uppblåsbara liggunderlag men har som sovsäck min betydligt lättare Sea to Summit Spark 3 samt ett Fjällmarks sovsäcksöverdrag med vattentät underdel i nylon och luftig ovandel. Under de två kallaste nätterna drog jag min dunsmock över fotändan på sovsäcken och Haglöfsjackan mellan sovsäck och sovsäcksöverdraget på överkroppen. Har inte frusit en endaste natt och så otroligt skönt med alla sovmornar i en varm och gosig sovsäck! Vill man gå upp tror ni?

Vad tar jag med mig in i februari?
Jag kommer göra mitt yttersta för att undvika skärmskydd och träbritsar i kolarkojor och liknande. Jag sover inte bra på hårt och helt plant underlag, trots uppblåsbart liggunderlag. Tält, presenning eller under bar himmel är det som gäller framledes. Ja, och så konststycket att försöka skriva en betydligt kortare månadsrapporter framöver.

På återseende

Niklas

Vi försöker ta oss ut i naturen varje helg, tjejerna och jag. Är Pam hemma, då är det alltid så. Nu har vi precis kommit hem efter ett snabbt besök i Stenshuvuds National Park och eldat i Raftsarp skogen. Stormväder på gång och trögt tung regn gjorde besöken korta.

På vägen hem frågade jag tjejerna:

"Var det värt den här långa resan bara för en timme ute?"

"Ja!" , svarade de kort och koncist.

Jag tror kanske det finaste Pam och jag har gett tjejerna förutom obegränsad kärlek är lyckan att vara ute. Helst i vildmarken. Klart är att de saknar Grönland, där vi var ute mycket. Därför var exempelvis en bestigning av Kebnekaise i somras, ingen större utmaning för tjejerna. Jo, det var tufft, men inte själva delen att sova och leva ute. Dana har ju dessutom sovit två månader i tält under tillverkandet av filmen Mannen med Barnvagnen.

Elden är så viktig för mig. Det var ett bekymmer på Grönland. Det här att göra i ordning en eld från grunden med kniv, yxa och såg. SÅ när det tar fart och sprakande och värme sprids, det är någonting av det starkaste av känslor.

Mer om Grönlandsresan kommer snart, se trailern för filmen här

Ett Grönländsk Äventyr SVT1 18 Februari klockan 21.00

"Din film röde mig i djupet av min själ. Vilket modigt porträtt av en fantastisk resa du och din familj gjorde tillsammans. Tack så mycket för denna film!"

Natalja Pylajeva, kurator och program direktör den Internationella Film Festivalen, Ryssland

• Svensk trailer kan ni se sist här nedan

Den finns på SVT Play tillsammans med Jemen filmen och Mannen Med Barnvagnen den 16 februari.

Jag skulle oerhört mycket uppskatta recensioner och kommentarer på filmen!

Tack!

Mikael Strandberg

Utan bil och körkort får man se till att ha en portion framförhållning, ibland krävs en stor portion. Mina planerade besök framöver i Tivedens nationalpark är inte logistiskt komplicerade. Jag tar tåget till Laxå och därifrån buss till Tived kyrka eller Undevi beroende på vilken väg in i nationalparken jag känner för. Hemresan till Eskilstuna från Tiveden sker med Skaraborgaren, expressbussen mellan Lidköping och Stockholm, som avgår från Sörhamnskorset (väg 49) klockan 11:10 varje söndag. Trots framförhållning var bussen fullbokad de första helgerna i februari men den 23 februari fanns plats hem. Passade på att boka hemresa även för mars-besöket.

Det var med stor längtan jag steg på 14-tåget till Laxå torsdagen 20 februari för en långhelg i Tivedens nationalpark. Väderprognosen lovade finväder på fredagen. Men prognoser är prognoser och smhi är smhi. Bussen (761) till Tived kyrka går enbart två gånger om dagen på vardagar, klockan 06:00 och 15:10. Så planen var att sova i skogsdungen med motionsspåren i utkanten av Laxå och ta sexbussen på fredag morgon. En väderprognos är en väderprognos medan vädret blir som det blir. Torsdag eftermiddag, kväll och natt blev en regnig historia. Köpte ostkaka och några bananer till frukost. Stannade till på Rastpunkt Laxå för att äta middag och softa ett par timmar innan det kändes lägligt att promenera iväg till skogen och hitta en lämplig tältplats. Hade lite koll på terrängen då jag varit där tidigare. Och jag har gott minne för platser. Hittade en bra plats ett stenkast från elljusspåret. Snabbt upp med tältet i regnet. Låg och mös med strilande regn mot tältduken. Somnade rätt snabbt.

Ställt klockan på strax innan fem. Upp och hoppa. Stjärnklart. Slog ihop ett blött tält. Svalde en banan och promenerade sakta till Laxå järnvägsstation. Skön luft och ett par plusgrader. Bussen gled in vid stationen. Bara jag och chauffören på bussen. Som att åka limousine, lite hybris och låtsad stjärnstatus. Åt ostkaka medan det sakta ljusnade under resans gång. Steg av vid Tived kyrka fyrtio minuter senare.

Västra halvan

Tog den gamla blåmarkerade kyrkstigen mot Tivedstorp. Ljuv morgon. Tivedskogen vaknade. Mindre korsnäbbars snirklande sång hördes, ödsliga rop från korp, skogsmesars sång och kungsfåglars sirliga silvertoner och rätt som det var hördes en nötkråkas karaktäristiska läte. Någon kilometer innan Tivedstorp vek jag av på grusvägen mot Vitsand. Folktomt. Bara vindens sus, fåglars läten, mina andetag och mina knastrande steg, annars tyst. En snabbis till Käringaudden för att kolla vedförrådet och på vägen tillbaka tog jag den korta men branta läckra slingan över Tärnekullen. Trolsk och vacker. Därefter till Junker jägares sten och genvägen till Kölnavattnet och Bergslagsleden. Huvudmålet för detta mitt besök var att utforska delar av den stiglösa östra halvan av nationalparken. Bergslagsleden slingrar sig genom nationalparken i nord-sydlig riktning och separerar den västra halvan med sitt väl markerade stignät från den östra halvan som i stort sett är helt stiglös frånsett den gamla fina skogsvägen genom Tivedsdalen, även den i nord-sydlig riktning. Längtan efter att få bege mig in i gammelskog utan stigar var stor och inte utan ett stänk av pirrig förväntan. Men här bakar jag in en cliffhanger och hoppar för tillfället över fredagens besök i östra halvan. Sena eftermiddagen på fredagen avnjöts på stigarna i västra halvan och jag slog nattläger på Käringaudden. Det mulnade på och blåsten ökade betänkligt. Slog upp tältet och gjorde upp eld. Åt middag och valde att krypa ner i sovsäcken relativt tidigt och bara lyssna på det fantastiskt höga bruset genom skogshavet. Så otroligt häftigt att höra vindens växande framfart långt bortifrån och i antågande högt upp genom trädkronorna, som en osynlig jättevåg som bryter i ett jättedån för att tona bort. Regnet kom och gick under kvällen, natten och morgonen.

Valde att ta sovmorgon då regnet strilade ner medan stormbyarna drog i trädkronorna ovanför. Lagade frukost i absiden och vilade sedan en timma i en mysig varm sovsäck. Prognosen sa att regnet skulle upphöra framåt lunch. Jag hade amatörmässigt glömt att ta med regnjacka, trots gott om utrymme i den nya långvandringsryggan som jag kommer att ”köra in” under några besök i Tiveden. Nåväl, jag hade ju inte åkt till Tiveden för att lägga på hullet och fundera över livet. Packade ihop och kom iväg strax efter halvelva på lördagen. Tog stigen längs Stora Trehörningens västra strand, sedan ned längs Lilla Trehörningen och så förstås den fina gamla orangemarkerade stigen förbi Blanksjön och vidare upp mot Ösjönäs och sedan mot huvudentrén, där jag träffade på de första människorna. Fyllde på med finvatten och fortsatte sedan på röda stigen via Oxögaberget och Lilla Trollkyrka. Det kom lite regnstänk till och från men vindjackan torkade snabbt i vinden. Lördagen bjöd inte alls på lika mycket (fågel)liv som dagen innan (eller den än mer vårlika söndagen). Tog sedan Bergsslagsleden söderut för att utforska grusvägen hela vägen bort till Tivedsdalen. Mitt mål var att övernatta intill eller under Takstenen, beroende på väder. Ja, det var väl vad som finns att berätta från den västra halvan och här följer ett fång bilder därifrån.

Östra halvan
Som sagt, huvudmålet för detta besök var att utforska nationalparken mellan Bergslagsleden och Tivedsdalen. Detta var mitt sjunde besök över flera dagar i nationalparken och jag har aldrig tidigare besökt den stiglösa delen öster om Bergslagsleden. Det kunde inte bli en bättre jungfrutur med soligt och vårlikt väder under fredagen, om än blåsigt. Sjungande skogsmesar och mindre korsnäbbar om vart annat. Hittade vargbajs på grusvägen vid Kölnavattnet. Tog Bergslagsleden söderut och vid sydspetsen av Sör-Ämten vek jag av österut i den stiglösa skogen. Tog ut kompassriktning och kollade solens läge för att med solens hjälp hålla rätt riktning mot sydost hela tiden. Så fantastiskt härligt att bara få vandra i orörd skog utan att följa en stig. Leka med tanken att jag inte går i någon annans fotspår. Känslan av att plötsligt ha förflyttat mig till en gammelskog långt uppe i norr, men bäst av allt, att befinna sig bara några timmar hemifrån. Ingen brådska. Bara njuta. Njuta av varje steg, varje andetag. Det är sådana här ögonblick man minns, så mycket klarare än andra. Ögonblick värda att färdas långväga för att få uppleva.

Kom så småningom ut på den gamla fina skogsvägen som går i nord-sydlig riktning genom Tivedsdalen. Att man vandrar i en bred djup sprickdal blir man snart varse. Höga branta skogsklädda ryggar följer dalen. En hel del lummer kantade skogsvägen, flera orrar stöttes på flykten och totalt tre maffiga tjädertuppar noterades varav en flygande som jag kunde följa rätt långt  i vackert medljus. Alla sinnen var med och blicken överallt, tack och lov, annars hade jag kanske missat dagens andra vargspillning. Denna var en relativt färsk och lång korv på 13-15 cm. Ja, och jag hade säkert även missat de två snitslarna i en gran och den smala trädplankan som låg därinne i dunklet över Tivedsdalsbäcken och därifrån en smal knappt synlig stig. Till Takstenen månne? Jag följde stigen genom kuperad terräng med härligt luftig tallskog. Och visst, där uppenbarade sig till slut den berömda Takstenen. Hur många rövare, laglösa och vilsna själar hade inte kurat därunder genom århundradena? Kanske årtusenden. Mäktigt! Skrev några rader i gästboken innan jag styrde stegen västerut mot Bergslagsleden.

Kan inte annat än småle när jag sitter här och skriver. Vandrade genom en sagolik natur som måste upplevas IRL. Det var en tidskrävande vandring. Upp och ner. Kände mig lite som Gulliver som vandrade över en gigantisk och skogsklädd dragspelsbälg. Det blev en hel del zick-zackande, för det handlade inte om böljande sluttningar utan stup på sina håll, men oftast med välkomnande skvattrammyrar i sprickdalsbottnarna, om man skulle falla. Vilken skog! Vackra torrakor med silvergrå patina. Träd i alla åldrar, mestadels tall men en hel del gran och björk med enstaka gigantiska aspar. Och så alla döda vackra träd, stående som liggande, som kännetecknar en gammelskog. Man blir glad inombords. Det är detta vad jag kallar skog, vilket är långt ifrån Skogsnäringens numera rätt regelbundna kampanjer om – vad de definierar som – skog, allt för att dupera den stora massan. För mig kommer en virkesåker alltid vara en virkesåker, inte en skog.

Det blev övernattning på Käringaudden fredag till lördag som en parentes. Men sent på lördag eftermiddag nådde jag Takstenen. Faktiskt efter att ha missat den närmast osynliga ”ingången” från skogsvägen men det var bara att vända efter ett tag och då noterade jag snitslarna och sedan träplankan till bro. Det började skymma på väg till Takstenen. Beslöt mig för att reda mitt nattläger under stenen med blicken upp mot himlen. Det blev stjärnklart. Men tyvärr fortsatt blåsigt. Jag som hade hoppats på en helg med ugglor, kanske vargyl och kanske ropande lodjur. Jag fortsätter hoppas till nästa tur. Det blev hursomhelst en skön natt med lite atmosfär från alvernas tidevarv.

Normalt brukar jag springa (nåja, jogga/lufsa, är väl mer korrekt i Tivedens tekniska och kuperade terräng) och har väl hyfsad koll på tidåtgång i relation till distans, men nu bar jag på en större och tyngre rygga, vilket betydde att jag behövde en större tidsmarginal för att slippa stressa till bussen. Gick därför upp vid sjusnåret på söndag morgon. Måste ha varit 6-7 plusgrader och bara tunna spridda moln på en annars turkosblå himmel och ett ljus som skvallrade om en uppåtgående sol. Efter grötfrukost och två koppar kaffe bar det iväg västerut mot Bergslagsleden. Denna gång valde jag en mer sydvästlig riktning jämfört med den mer nordvästliga dagen innan.

Jag är ledsen men jag kan bara inte beskriva naturen på min vandring från Takstenen till Bergslagsleden den vårlika morgonen. Sprickdalarna och framför allt de vidsträckta ”platåerna” med det fantastiska golvet, mosaiken av mossor i olika skiftningar och nyanser, den luftiga gamla tallskogen, suset. Jag ställde mig på en upphöjning och bara njöt. Tog upp mobilen, filmade ett panoramaklipp på 380 grader som jag la upp på min Tivedensida på FB. Vilken ljuv och fantastisk morgon. Det kommer garanterat bli flera återbesök till dessa platåer i området mellan Lommasjön-Stora Djupsjön-Bergslagsleden-Tivedsdalen. Beroendeframkallande om något. Kan man överdosera endorfiner så är det sannolikt där.

Framme vid Bergslagsleden var det bara att vandra söderut mot Stenkällegården med ett slags Mona Lisa leende på läpparna. Och här följer några fotografier från östra delen.

Fåglar och djur
Noterade totalt 28 fågelarter. Under vistelsen noterades 5-6 orrar och fyra tjädertuppar, en flock med grågäss och tillika sångsvanar flög över mot norr. Utöver en oväntad nötkråka även flera nötskrikor och korpar till och från som snart sätter igång med häckbestyren. Flera sjungande gärdsmygar förgyllde. Jag blir lika glad över att möta denna lilla tuffing och det är alltid lika fascinerande att höra dess otroligt höga klara sång, från en sådan liten kropp. Man kan inte bli annat än förundrad. Annars får jag nog säga att mindre korsnäbb var helgens karaktärsart, lockande och sjungande fåglar hördes titt som tätt. Årets första sånglärkor på väg norrut noterades på söndag förmiddag. Förutom några livs levande rådjur och ekorrar var det annars mest spår av allehanda däggdjur som noterades, mest bajs om man ska tala klarspråk.

Tokig i lummer
Av Sveriges nio lummerarter hade jag fram till denna helg noterat fem arter och jag vet inte hur många bestånd av revlummer som jag granskat i jakten på lopplummer. Dessa två är väldigt lika men särskiljs enklast på sporangiernas placering, som iögonfallande ”toppspiror” hos revlummer men väldigt diskret i bladvecken hos lopplummer. Jag har granskat mindre bestånd som saknat ”toppspiror” både på Sörmlandsleden, Bruksleden, Bergslagsleden och i Tiveden men det har alltid bara varit revlummer. Enligt Artportalen fanns dock ett fynd av lopplummer vid Stigmanspasset, men jag planerade inte passera där den gångna helgen. Men lyckan blev stor när jag till slut fann ett bestånd av lopplummer längs den fina skogsvägen genom Tivedsdalen. Det blev en liten glädjens kryssardans där i solen på skogsvägen. Sådan är seden som gammal fågelskådare. Bara någon kilometer senare hittade jag ännu ett bestånd lopplummer. Och jag blev lite full i skratt när jag på lördagen hittade ett rätt stort bestånd intill stigen mellan Ösjönäs och huvudentrén. Hur många gånger hade jag passerat dessa lopplummrar? 10 gånger kanske, minst. Så, summerade helgen med tre lummerarter och samtliga fotograferades (se nedan). Och jag kan varmt rekommendera lite spännande kulturhistorisk läsning om lummer på följande sida hos naturhistoriska riksmuseet>>

Något om utrustningen

Löften är till för att brytas eller vad är det man brukar säga? Jag har lovat mig själv att aldrig gå över 32 liter på mina ryggsäckar. Men i de ryggsäckar jag har på 30-32 liter (Inov-8 och OMM) får jag plats med mat för max 6 dagar utan att göra avkall på utrustning för ett äventyr i fjällen. Inför den stundande långvandring mellan Hemavan och Storfjord i augusti/september vill jag dock ha mat för 9-10 dagar innan påfyllning. Efter en hel del letande och testande blev det en Osprey Talon på 44 liter, som jag modifierat något. Bland annat låtit skomakaren sy på flaskhållare från OMM på vardera axelrem + några andra justeringar. Den sitter fantastiskt skönt och det gör otroligt mycket att ha en ram i säcken. Älskar alla fickor och andra små funktioner. Ingen av de ryggor jag har packar jag på samma sätt så nu håller jag på att komma underfund med att packa denna på bästa sätt.  I övrigt körde jag samma upplägg som i januari med Tarp Tent Notch tält, Sea to Summit ultralight isolerande liggunderlag och som sovsäck Sea to Summit Spark III. Eftersom jag ville fylla ut packvolymen slängde jag även i den nyinköpta lätta syntetsäcken (Mountain Equipment Starlight micro) för korta sommaräventyr och som jag öppnade helt och bara la över dunsäcken som ett lätt tunt täcke.

Avrundning
När jag kom ut på Bergslagsleden på söndag morgon hade jag god marginal tills bussen skulle avgå. Vandrade söderut längs leden och njöt av det vårlika vädret. Noterade ett par rådjur, ett par spillkråkor och tre kivandes större hackspettar (triangeldrama) och så en maffig tjädertupp som stöttes. Väl vid Stenkällegården var ingen hemma så jag kunde inte handla något. Hade över en timma tillgodo innan bussen skulle hämta upp mig. Bestämde mig för att besöka Sörhamn vid Vätterns strand. När jag närmade mig Vättern kom en liten larv i ockrabrun päls vandrande på den soldränkta grusvägen. Fotograferade den och förflyttade den sedan till det solvarma gräset vid sidan om vägen. Nere vid Vätterns strand hittade jag ett ljuvligt litet vindskydd som de boende ställt i ordning. Fixade kaffe och njöt av Vättern med varm sol i ansiktet. Bättre än så här blir det nog inte en helg i slutet av februari dagarna innan min födelsedag.

Väl hemma mailade jag över en bild på fjärilslarven till mina gamla fågelskådarpolare Bertil Johansson: ”Bertil, du som är nattfjärilsentusiast, har du koll på vad detta är för en art?” Ett dygn senare kom svaret: ”Rostvinge. Jag bifogar ett foto på en imago (fullbildad fjäril) som satt i ljusfällan i Nyhamnslägen 25 juli förra året.” Vad vore livet utan hjälpsamma och trevliga vänner?!

Mitt nästa besök i Tivedens nationalpark blir den 13-15 mars och jag har höga förhoppningar på ugglor och en djävulsk önskan om att få höra lodjur.

På återhörande

Niklas

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari>>

Så har februari passerat och ytterligare 27 nätter i det fria kan adderas till de 26 i januari. Inget revolutionerande under himlen mer än att koltrastens sång nu ger ton åt gryningen. Februari blev vädermässigt som januari, milt och snöfritt, trodde jag in i det sista men tidigt på morgonen den 27:e vaknade jag av att små flingor kittlade i ansiktet. De avslutande dagarna i februari bjöd således på ett vackert vitt täcke och var också de kallaste på hela månaden. Inga osköna vindskydd i februari men desto fler nätter under bar himmel. En del experimenterande med olika sovsäckskombinationer. Läst några nya böcker och en avhandling ackompanjerad av vindens sus. Egentligen skiljer sig mitt liv inte så mycket från ditt, sett i stort, mer än att jag har lite längre till min säng än du. 1700 meter. Men vilket sovrum har inte jag? Vindens sus, stjärnhimmel och långa höga tallar som sträcker sig mot himlen, vajande och viskande i vinden. Eller sövande regn mot tältduken. Kattugglan som hoar en bit bort och räven som skäller. Det ljuvliga med att ta sovmorgon och vakna upp till ljuden i gryende skog. Korparnas rop som ekar, gärdsmygens höga exalterade sång, någon överflygande gulsparv, en smackande ekorre i en övrigt naturlig tystnad. Tänk så enkelt, att med så enkla medel kunna sova otroligt gott och känna mig stark och utsövd när jag vaknar. Glädje och sinnesro.

Summerar månaden med en natt inomhus hos vännerna på Krampan gård och en hemma hos mamma på min födelsedag. Resterande 27 utomhus, fördelar sig på 17 i tält och 10 under bar himmel. Fastighetsskötaren och jag har väl mer eller mindre konstaterat att det är husets ventilationssystem som skapar det lågfrekventa ljudet men var i systemet ljudet uppstår är fortfarande oklart. Det har faktiskt blivit aningen bättre efter diverse justeringar. Det är tack och lov inte konstant. Jag låter tiden utvisa vad som sker men att bara vänta, nä, det gör jag inte. Jag har slängt ut en del krokar om att hyra ett litet hus i närheten av Eskilstuna eller Torshälla. Jag har ingen brådska och jag känner bara att detta med att sova ute blir alltmer en naturlig del i mitt liv. Inget exceptionellt. Och jag slås av insikten i denna min numera dagliga rutin: ”Vad ska jag skriva om de resterande tio månaderna? Jag sover ju mest av allt.” Mina dagboksnoteringar blir alltmer sparsmakade eller snarare, jag noterar enbart det som avviker eller känns nämnvärt.

En sak är dock uppenbar: Det bär mig emot att sova hemma i min säng. Åkte på en mindre förkylning helgen 15/16 februari och stannade hemma från jobbet måndag och tisdag. Var allmänt ämlig och frussen på måndag kväll. Kröp ner i sängen och läste. Släckte lampan vid tiosnåret. Trots öppen balkongdörr kändes luften liksom stillastående. Fyra väggar och tak av betong. Längtade efter vindens sus och den fläktande svala luften mot ansikten. En halvtimma senare var jag på väg till min glänta i Torshargskogen. Är nog på väg mot ett liv som kronisk utesovare. Ja, varför inte? Drömmarna är desamma. Men varje kväll och natt ute är inte den andra lik. Hur ser väderprognosen ut? Tält eller sovsäck under bar himmel? Enkel- eller dubbelsäck? Jag får en en skön promenad både kväll och morgon. Jag behöver inte ens stiga upp och gå toaletten för den obligatoriska nattpissen, nä, i tältet ställer jag mig bara på knä, kavlar ner sovsäcken och plockar fram min pissflaska. Jag har till och med skrivit ”KISS”, stort och svart, på flaskan eftersom jag har flera flaskor av samma modell. En bra pissflaska från OMM.

Inte för att jag bryr mig, men det är ändå lite intressant att höra vänners och arbetskollegors reaktioner när de spontant undrar om jag fått ordning på ljudet i baslägret, förlåt, lägenheten. Berättar hellre om stjärnhimmel och något möte med räv men blir avbruten ”Men Niklas, du kan ju inte ha det så här!” Kan jag inte? Varför inte då? Medan å andra sidan vandrande vänner spontant utbrister ”Fasen vad härligt Niklas!” Är jag olycklig? Nä, tvärtom, känner jag mig på något sätt lyckligt lottad. Jag har mitt basläger med stor balkong i söderläge, ingen granne ovanpå, billig hyra och sjuttonhundra meter till mitt sovrum med svajande pelare av tall och oändligt himlavalv. Fråga de i Idlib, flyktingarna i al-Hol eller de i Moria på Lesvos eller våra bostadslösa uteliggare om det är synd om mig. För min del, det kommer att lösa sig och faktum är att jag är tacksam över ljudet i fastigheten, som bjöd på en oväntad förändring. Som att hitta tillbaka till en länge bortglömd stig jag vandrat som ung. Att glädjas och förundras av det enkla i vardagen, om natten.

Under bar underbar himmel
Att sova utomhus, i naturen i tält eller under ett tarp, är ljuvligt, ja, underbart, men att sova under bar himmel är något alldeles särskilt. Avskalat och primitivt. Jag får nog summera 4-5 år innan jag kommer upp i samma antal nätter utomhus som de tre senaste månaderna och antalet nätter under bar himmel de senaste åren kan räknas på en hand. Tält med sitt skydd, ytter- och innertält, tak, väggar och golv utgör självklart en trygghet om än i sin tunnaste minimalistiska form. Men att sova under bar himmel i en sovsäck på liggunderlag är en skönt pirrig upplevelse av potentiell utsatthet. Som att sova i överslafen i en våningssäng, men utan skyddsräcken. Men hur ofta händer det att du ens ramlar ur din normalhöga säng? Allt sitter i huvudet. De sabeltandade tigrarnas era är förbi och vildsvinen i trakten har ännu inte utvecklat en smak för kortisolmarinerat människokött.

Att som nu i februari ligga i sovsäcken i Torsharg, Marvikarna eller Tivedens nationalpark och följa de långsmala tallarnas stammar upp mot himlen är rogivande. Kanske svajar de en aning i vinden. Kanske försvinner tallkronorna mot en djupsvart himmel med gnistrande stjärnor. Eller så avtecknar de sig mot en vagt ljus molnig himmel, som luddiga tusch-bollar på kinesiskt rispapper. Jag tänker i bilder och i natten, särskilt med lite månljus, ser de långa smala tallarna i min glänta i Torshargskogen ut som jättelika penslar som skjutit upp ur jorden. Och där nere på marken, i en liten skog, strax utanför Torshälla, nära Mälaren, i Sörmland i landet Sverige, som tillhör Europa på en rund planet som kallas Jorden ligger jag, en av 7,7 miljarder människor. Blickar upp mot stjärnhimlen och förstår någonstans i hjärnan att jorden sannolikt bara är som ett plankton i världshaven. Vidunderligt och svindlande. Det går inte att formulera. Jag är och samtidigt inte. En blinkning. Ett andetag.

Torgeby i Naturmorgon
Kan rekommendera inslaget om att sova ute mitt i vintern med Markus Torgeby i P1:s Naturmorgon från 8 februari. Jag gillar verkligen Markus och Frida Torgebys bok Sova ute på flera plan men jag tycker att Markus verkligen lyckas förmedla detta med att sova ute ypperligt i Naturmorgon. De flesta känner förmodligen till att han till och från bodde i en kåta under drygt fyra år i Jämtland för snart 20 år sedan, vilket han berättar om i sin bok Löparens hjärta från 2015. Även om han har familj och hus i Undersåker har han aldrig släppt detta med att sova ute, även med familjen sin. Jag förstår varför. Han inspirerar andra att våga ta steget samtidigt som han avdramatiserar hela grejen och ger en del enkla tips utan att krångla till det. Att bygga en relation med naturen. Livet i kåtan blev längre än han tänkt och jag återger Markus ord i inslaget: ”Sen att det blev fyra år var ju för att det var så himla härligt! Det var ju helt grymt. Tänk att vakna utvilad varje dag, bara känna sig skitstark och aldrig vara sjuk. Aldrig vara trött. Det var ju helt episkt.” Lyssna själva på inslaget. Unna dig 12 inspirerande och glädjefulla minuter via SR Play (69 minuter in i podversion) eller via webben (78 minuter in i programmet).

Hört och sett
Jag har lagt märke till att träden kring gläntan på höjden i Torshargskogen gnisslar, knarrar och knirrar mer i viss vindriktning och förstås beroende på vindstyrka. Det har blåst mycket i februari. Hade hoppats på att få höra ugglor, kanske lodjur eller varg under min helg i Tivedens nationalpark men den förhoppningen blåste åt fanders. Bättre lycka nästa gång. Annars är det vanligen kattuggla jag hör om kvällarna och ibland någon räv. Morgonen den 27:e hade en räv lämnat sina avtryck i snön någon meter från tältet. Annars är det februari månads sista morgon jag minns klarast med genuin glädje. Solens gryningsljus, turkosblå himmel, minusgrader, snö och vintrig älvdans och det visuella tonsattes av årets första dubbeltrast och dess vemodiga toner, sjungande fåglar såsom koltrast, gulsparv, nötväcka, grönsiska, blåmes och talgoxe, årets första hoande ringduva och det glada nästan hånfulla ropet från en avlägsen gröngöling, ja, allt detta under min promenad från nattlägret i Torshargskogen hem till baslägret.

Men allt är ju inte frid och fröjd med romantiskt gnistrande filter i en utesovares liv. Kvällen den 14:e var stjärnklar och ljuvligt stilla i Torshargskogen men vid tio på kvällen kom ett sportflygplan och körde någon slags loop över Solvik-Torshälla-Sundbyholm. I två timmar! Hade jag haft tillgång till en målsökande robot hade jag sannolikt avfyrat den, men lyckligtvis, för piloten, hade jag inte tillgång till en sådan.

Läst i tältet
Månadens mest läsvärda är utan tvekan Bin och människor av Lotte Möller. Jag är normalt allergisk mot författare som gödslar sina verk med citat. Men det inledande citatet av Thoreau i Bin och människor är bara så fantastiskt vackert: ”Att sköta bin är som att styra solstrålar”. Sug på den. En bok jag varmt rekommenderar för att låta sig förundras. Och då kommer vi osökt in på boken Shinrin yoku av japanen Yoshifumi Miyazaki. Enligt forskare vid University of California i USA, släpper vi tankarna på våra personliga problem när vi upplever förundran. Förundran gör också att vi samarbetar bättre och knyter an till andra. Shinrin yoku betyder skogsbad och boken är ett rogivande verk med inbjudande stillsamma fotografier och har likheter med Torgebys Sova ute. Min stora behållning av boken Frisk utan flum är det evidensbaserade innehållet som presenteras pedagogiskt och framför allt i tryckt form förstå hur otroligt fantastisk vår kropp (och själ) är, så otroligt extremt komplex att inte ens vetenskapen vet hur allting hänger ihop och fungerar i vår boning, som kallas kropp. Författarna Maria Ahlsén och Jessica Norrbom lyckas göra vetenskap läsvärd och inspirerande.

Något om utrustningen
Min gamla Cravan Arctic är mig kär. Den har en särskild doft som väcker minnen från forna äventyr. En doft jag inte vill tvätta bort. Enda nackdelen är att den är lite för rymlig för min smala kropp, vilket gör att det ibland bildas kalla luftfickor men de nätter prognosen pekar mot fyra fem minus och neråt har jag kört med min snäva Spark 2:a (Sea to Summit) inuti Caravanen. Ljuvligt. Kungligt. Under mitt besök i Tivedens nationalpark använde jag min Spark 3:a och eftersom jag testade en ny ryggsäck på 44 liter stoppade jag ner diverse utrustning som utfyllnad, bland annat min nyinköpta tunna syntetsäck för korta sommaräventyr, som i Tiveden fick fungera som extra täcke. Annars är det de vanliga liggunderlagen och TarpTent-tältet och har använt ett Terra Nova footprint när jag sovit under bar himmel. Slutligen köpte jag en fantastiskt skön Wellpur-kudde för mina nätter i Torshargskogen. Tänk så mycket en liten skön kudde kan göra för sömnen. Kungen av Torsharg.

Vad ser jag fram emot i mars?
Fler nätter under bar himmel, när vädret tillåter. Fågelsång i gryningen. Längtar efter tjäderklockan, min rödbröstade älskling med sin ljuvligt porlande sång. Lyssna efter lodjur och ugglor i Tiveden den 13-15 mars.

Ha en skön marsvår på er!

Niklas

Arkiv för en Utesovares dagbok:

Januari >>