Den 18 oktober avslutade vi en tredagarsvistelse i Gårdsjötorp i Kilsbergen. Vi plockade givetvis ihop de sopor vi producerat och lade allt i en plastkasse och ställde den i bilen medan vi avslutade städning med mera.

När det så var dags för hemfärd öppnade Livskamraten bildörren på passagerarsidan...

Vi städade bort förödelsen och hoppades att musen hade lämnar bilen.

När vi kom hem beslutade vi oss för att skaffa en musfälla för säkerhets skull. Det blev en sån här  av standardmodell.

Bilen ställdes in i garaget och musfällan apterades. Spänningen var stor morgonen därpå. Resultat? Musfällan hade slagit igen och osten var borta. Ingen mus. Kunde den ha slagit igen av sig själv?

Dagen därpå skulle jag och en kompis upp till Malingsbo-Kloten och vandra några dagar. Fällan apterades. Nog skulle väl musen vara fast när vi kom tillbaka?

Nä! Fällan hade slagit igen och osten var borta, men ingen mus. Det måste väl ändå vara så att fällan slår igen av sig själv...?

Nu dröjde det några dagar och inga tecken på mus i bilen noterades, men en morgon efter några dagar beslutade vi oss för att aptera fällan ännu en gång.

Sent på kvällen kikade vi in i bilen. Ingen ost. Ingen mus. Ingen fälla!

Jo, där. Långt in under passagerarsätet. Men ingen mus.

Livskamraten kände sig inte helt nöjd med situationen. Hon behövde bilen för en tur till Mullhyttan. Hon ringde upp sonen/ornitolgen som bor i ett äldre trähus på landet. Han borde ha viss erfarenhet av att fånga möss.

- Javisst! Ni måste köpa en sån där Mjölner. Vi har fångat mängder med möss med den. Den är stensäker.

Så, vi apterade Mjölner med väldoftande ost. Nu ska inte osten försvinna i varje fall. För att komma åt den måste musen sticka in nosen i en liten lucka och då slår fällan igen - innan osten är nådd.

Nästa morgon var spänningen stor. MEN! Fällan hade slagit igen och osten var borta. Ingen mus!!!

När sonen hörde detta skrattade han bara och sa att detta hade hänt dem en enda gång. Aptera igen!

OK. Så klart. Ny ost i Mjölner. Ny aptering. Ny väntan till nästa morgon. SPÖKMUSEN HADE VARIT FRAMME IGEN! Det ska ju inte gå! Vi började så smått att tro att det var något övernaturligt med det hela. Vi hade inte sett tillstymmelse till muslort. Och så igår... bilen skulle lämnas in till storrengöring. Jag plockade bort allt som kunde påminna om att en musjakt pågått och undrade nyfiket vad som skulle hända.

Svaret var... ingenting. Ingen reaktion. Ingen mus.

Nu var det dags att ta fram det tunga artilleriet! Ost dög ju inte. Nu offrade jag en rejäl bit av min väldoftande favoritkorv - turkisk sudjuk! Nu var det väl själva f...!

Efter 16 dagars kamp och nästan 80 mils biltransport är jakten över. Vet ni vad sonen säger då?

- Ni får väl hoppas att det bara var en.

Här följer då ett nytt en minuts inslag i min kamp att med tiden göra en serie om barn i vildmarken. (OBS på engelska)

Ha gärna kommentarer!

I hela landet - från Norrbotten till Skåne - har det skrivits och pratats om denna fågel. På sätt och vis överraskande eftersom den inte betraktas som en raritet. Men man kan inte heller inte säga att det är en särskilt vanlig fågel. Utom kanske i norra delarna av landet där den nog syns i samhällena de flesta vintrar. Här i Skåne är den definitivt ovanlig men just i år har det gått att (med lite tur) leta upp ett antal ställen där den hittat rönnbär att kalasa på. I Lunds kommun har Skryllegården och Rögle fälad dragit till sig ungefär ett tjugotal tallbitar som stannat mer än en vecka.

Att dessa finkfåglar är tillfälliga besökare här i söder är helt klart. Men varifrån kommer de? Tallbiten tillhör tajgan men inte främst tallen utan snarare granen och i viss mån fjällbjörken. Den häckar alltså i Sverige men även i norra Finland och i Sibirien. Jag skulle tro att många ryska tallbitar är med i de skaror vi nu ser.

Tallbitarna har kraftiga näbbar som klarar att knäcka frön. Enligt uppgift äter de inte fruktköttet på exempelvis rönnbär utan bara kärnorna. De tar även skott från gran och andra träd.

På mina foton från Rögle syns ingen röd tallbit, alltså utfärgad äldre hane. Det är honor eller ungfåglar. Men visst hade det varit fint att uppleva en riktigt grann, lingonröd hane. Det såg jag en vinterdag i skogarna vid Kvikkjokk, sjungande från en trädtopp.

Sveriges Ornitologiska Förening (numera BirdLife Sverige) är orolig för tallbitens status i Sverige. Liksom vissa andra skogslevande fågelarter kräver den stora arealer av obrukad skog för att trivas. Detta är en naturtyp som minskar på grund av det moderna skogsbruket. På mina resor i norr ser jag mycket sällan denna fågel när jag färdas genom fjällnära skog. 

Efter mycket funderande så slog vi till slut till och inhandlade vårt Tentipi tält! Vi vär väldigt sugna på att ge oss ut och testa det och efter att ha haft uppe det en sväng i trädgården för några veckor sedan så var det dags att ge sig ut på riktigt. Vi har även köpt en liten kamin som heter G-stove kamin och den fick givetvis följa med. Det var en lördag och vädret var lite blandat med några solstrålar men mestadels mulet väder när vi gav oss av. Det blev ingen light-packning precis men vi planerade att ha bilen ganska nära vår tältplats så vi kunde lyxa till det med lite mer packning och även ved var inköpt för ändamålet. Vi landade vid lunchtid och efter en timme så var tält och kamin uppsatt och packningen på plats. Ganska hyfsat raskt ändå! 

På bilden lyser vår Primus microlantern, kaminen är inte tänd ännu. Vi vandrade ett par timmar med hundarna innan tältet åkte upp, fördel med trötta hundar när man ska sova i tält... :-) 

En sen lunch tillagades, Tortellini med smaksatt creme fraiche, soltorkad tomat och basilika blev lunchen. Inget smakar väl så gott som utomhus! Maten lagades inne i tältet på kaminen och det gick väldigt smidigt. Den blev fort varm och vi behövde inte vara hungriga så länge! 

Efter mat så blev det en promenad i pannlampans sken! Det är ju inte så mycket annat att göra än att gå på tur eller hänga i tältet, men det är ju charmen med dessa små äventyr, att man bara kan "vara"! 

Kvällspromenad! När vi kom var det en del folk på plats. Vi hade satt upp tältet vid Norra Kroksjön som även är en fiskesjö, men de drog när mörkret kom så sen var vi helt själva i skogen! Skönt! :-)  Efter promenaden kröp vi till kojs, tände i kaminen, satte på radio p4, Jukeboxen! Trevligt program! Låg och lyssnade och småpratade. En kopp choklad fram på kvällskvisten, en smörgås, lite mer ved i kaminen och tiden rullade sakta framåt. Väldigt avkopplande! Så här såg det ut! 

Gott glöd i röret! Väldigt go värme, det var några plusgrader ute när vi gick och lade oss och vid 22-tiden så började det droppa på tältduken, ganska ymnigt emellanåt! Jag var lite halvvaken på förnatten och pytsade på lite ved på brasan. Vid midnatt somnade jag nog och vi sov nog allihop fram till 5-snåret, då tände sambon i kaminen igen och det blev varmt och gott i tältet igen!  Jag lag låg gott i sovsäcken min! 

Sovsäcken är en Marmot Angel fire och värmer gott i temperaturer kring nollan. Pluto hade ett Dogman-täcke och det var nyinköpt på fredagen och höll bara en promenad som vi gick på söndagmorgonen... så nu är det bytt till ett Hurtta-täcke istället! En smarrig frukost med omelett och bacon satt fint, sen tog vi en lite utflykt till innan vi plockade ner tältet och begav oss hemåt. 

Vi har köpt ett innergolv till tältet, men vi har inget innertält i nuläget. Vi får fundera på det... det är ganska mycket pengar i inköp som behöver ut! 

Detta har definitivt givit mersmak och vi har funderingar på om vi kanske kan göra en natt i månaden i tältet? Vi får se! 

Tjo!

H

Natten i tältet var kall. Stjärnklart ger kalla nätter.

På morgonen, efter att vi hade ätit frukost och packat ihop tälten. Vi skulle fortsatta rakt söderut.

Nere vid sjön var det kallt, och vi fyllde på vatten i flaskorna innan vi fortsatte vandringen.

Nu hade vi klarat av allt svårt. Vi var upprymda och glada. Det är svårt att beskriva hur nöjda vi var. Att kunna vandra utan större svårigheter, att kunna navigera rakt på, utan att gå fel.  Det vore fel att säga att det inte beror på väl övervägda val, men också beslutsamhet i valen vi gjorde. Vi övervägde hela tiden för- och nackdelar med alternativen, och baserat på hur vandringen utvecklats så hade vi lärt oss vilka egenskaper myrmarkerna hade. Vädret hade också varit på vår sida. Inte speciellt mycket regn. Mulet väder är bra väder. Mössa på ibland.

Nu fortsatte vi vandringen söderut, och siktade på de fornlämningar som skulle finnas i närheten. Vi hittade dem inte. Fastän vi letade en stund kunde vi inte hitta dem. Kan bero på att vi inte riktigt visste vad vi letade efter.

Innan vi skulle gå rakt österut skulle vi gå mer åt sydost. Vi bestämde oss för att räkna steg, var för sig. Vi gick på kompasskurs och räknade och räknade. Då vi tar olika långa kliv var det intressant att se att det skiljde flera hundra steg mellan oss när vi väl stannade och bestämde oss för att gå rakt österut.

Bränder har Muddus nationalpark regelbundet drabbats av. Bilden nedan visar hur det kunde se ut. Vi såg många rester av bränder, i alla fall om man tittade på träden. 

Vandringen vidare mot Muddusleden gick vidare. Jag nämnde tidigt i den här berättelsen att vi handlat ost. Både hårdost och halloumi. Hårdosten har vi ätit av vid de fikapauser vi haft på eftermiddagarna. Ganska najs att ha en hel hårdost att stycka upp och dagligen ta en bit av. Pga temperaturen håller den sig fräsch också. Inga svettiga ostar här inte!

Halloumin hade vi inte ätit upp än...det har inte varit läge ännu.

Vi har sett så många träd. Jag måste erkänna att jag har blivit mer och mer fascinerad av träd och skog. Jag kan stanna upp  vid ett träd som ligger ned, och fundera på varför den har fallit omkull, när det hände, och se om det finns någonting omkring som kan ge ledtrådar till svar på mina funderingar.

Ett skruvat träd som legat på marken ett tag syns på bilden nedan.

Vi såg flera skruvade träd och började prata om skorstenar som hade skruvade plåtar högst upp. Kul att kunna vrida och vända på argument varför det ser ut som det gör.

Nu började vi närma oss vattendraget Muttusädno, men var inte riktigt framme ännu. Det var väldigt lätt vandring nu. Vi hade medvetet valt att gå mot Muddusleden så att vi skulle ansluta till den strax söder om bron.

Nu kom vi fram till leden.

Jag kände en lättnad och var samtidigt förväntansfull, för nu skulle vi få uppleva någonting helt nytt: Muddusleden.

Det var på något sätt ett accepterande av att vi var tvungna att vara i civilisationen igen. Vi skulle möta människor igen. Jag har ingenting emot andra som vandrar, men den stillhet och lugn vi haft...det har varit magiskt.

En sak vi funderat på innan vi påbörjade vandringen var om det skulle vara fullt vid de stugor som vi skulle komma till. Det  anordnades i Göteborg en internationell konferens om turism, och en av upplevelserna som deltagarna skulle kunna välja, som extragrej, var att gå på Muddusleden och uppleva nationalparken.

Vi hade inte grottat ned oss i detta, men visste inte om det skulle vara andra människor vid Muttosluoppal, som vi var på väg till. 

Hur som helst så var stigen en stig, och mina fötter gillar skog mer än stig. Jag hoppades på att de inte skulle slå bakut nu. Vi knatade vidare på stigen och kom till Muttosädno. Det är det vattendrag som leder vattnet från Muttosjávrre till Stora Luleälven, med andra ord ett stort vattendrag.

Bron var stabil, och det var tydligt att det var byggt för att hålla. Kul att se sådant hantverk, för det är det ju.

Vi såg på kartan att vattnet en bit norrut delade på sig, så vi tog av oss ryggsäckarna och gick en liten bit norrut för att se hur det såg ut. Bilden nedan visar platsen där de två delningarna går ihop igen. Rakt fram på bilden kommer det ena vattnet, och från höger kommer det andra.

Det är rätt skönt att kunna göra sådana här små avstickare och gå och titta på någonting. Så kravlöst. Ytterst stimulerande. Så snackar vi lite om varför det ser ut som det gör...snillen spekulerar...

Väl tillbaka till bron satte vi på oss ryggsäckarna igen och såg ganska många dunkar. Vi tänkte att det var vattendunkar som kanske samerna använde, eller några som paddlar. Vi gick till dunkarna. Väl framme vid dem såg vi att det var impregneringsmedel/färg till bron. Så de hade legat där ett tag, okänt hur länge. 

Vandringen mot Muttosluoppal fortsatte. Vi visste att vi skulle gå på kanten av den stora myren Luobbalaáhpe, med sjön Oarjep Muttosluopal till vänster om oss.

Det var mycket myrmark, många spänger, en del var imponerande långa.

När vi började närma oss stugan gick vi på spänger som var riktigt risiga. Men nu var det inte långt kvar. Vi var lite lunchsugna också...

Nu var det nära. Vi hade gått längs med sjön en bra bit. Till slut dök stiggreningen upp och vi gick åt vänster och kom fram till stugan.

Vi hade kommit till Muttosluoppal. Bird paradise.

Stugan, eller området vi kom till, var tomt. Vi hade skojat om att det var fullt med tält här. Men det var tomt. På vägen hit, strax efter bron hade vi sett en kvinna, som vi senare fick reda på var arkeolog, men vi pratade inte med henne då hon gick obanat, en bit från stigen.

Stugan var med våra mått mätt gigantisk, många bäddar. Då kan man bre ut sig, eller hur?

Köket hade gasspis och det fanns en kamin. Vi åt lunch.

Efter lunchen var vi nyfikna på fågelskådartornet vi läst om. Vi klädde på oss och gick den korta biten till tornet.

Det blåste en del och var inte alltför varmt. Någonting som vi båda tycker är jobbigt är höjder, men vi gick upp. Väl uppe i tornet blåste det en del.

Bilden nedan visar sjön Nuortap Muttosluoppal. Det vattendrag man ser i den vänstra delen av bilden är ett vattendrag från sjön Muttosjávrre.

Vi stannade ganska länge där uppe, tog bilder, läste i den liggare som fanns inne i det rum som fanns högst upp. I rummet var det lugnt, och man kan stå och spana efter fåglar och andra djur i lugn och ro. Vi läste om folk som hade övernattat där uppe.

Vi såg inga djur alls, men hörde plaskljud i vattnet, trots att det blåste en del.

Vi gick till slut ned. Ned till vattnet i närheten. Där var det delvis lä, och vi kunde se att fiskarna plaskade i vattnet. Det var det vi hade hört uppe i tornet.

Så lugnt och skönt nere vid vattnet. Att bara vara...underbart.

Till slut gick vi tillbaka till stugan och gjorde i ordning våra saker, tog det lugnt.

Kvällen kom. Vi åt middag, pratade om fortsättningen. Vi skulle fortsätta leden medurs. Någonting som lockade var ravinerna Måskogårsså och självklart Muddusfallet. Men det var ett tag dit...en dag i taget.

Även i denna stuga fanns det belysning.Nyttigt os som man drar i sig.

Nöjda med dagens vandring somnade vi i den varma stugan som kaminen värmt upp. Allt var torrt, vi var mätta.

Morgondagen skulle erbjuda storslagen fågelupplevelse, men det visste vi inte då.

Gonatt!

Jag vaknade tidigt och bestämde mig genast att gå ut och se om jag kunde få några fina frostiga bilder. Det var friskt ute, men jag var varm efter en härlig natt i stugan.

Frostigt, javisst!

Mobilen ger inte naturen rättvisa, men så är det nu i alla fall. Fantastiskt att se att solen, trots den tidiga morgonen, orkar smälta bort frosten på de växter som nåddes av solen direkt. Jag gillar de här kontrasterna. Sol-skugga, frost-bortsmält.

Jag bestämde mig för att gå upp i fågeltornet igen och gick dit.

Morgonsolen är speciell. Mest för att den värmer gott, ger ett härligt ljus och att det oftast är lugnt och skönt då. Dagen vaknar.

Väl uppe tog jag lite bilder, spanade lite efter djur. Helst av allt skulle jag vilja se björn eller älg, men än så länge ingenting på den här vandringen. Jag gick ned efter ett bra tag. Frukosten skulle smaka bra nu.

Tornet är högt, men det är bara att ta ett steg i taget. Det är det värt, belöningen är stor.

Tillbaka till stugan var det frukost, och sedan packade vi ihop våra saker. Har man en hel stuga för sig själv kan man sprida ut sina prylar.

Återigen imponeras jag över standarden i stugorna. Laponia gör ett fint arbete som underhåller dem. 

Självklart städar vi så det är fint och rent efter oss.

Nu var det buff och långärmad som gällde. Skönt vandringsväder. Vi knatade på mot Mansonstugan.

Det var en hel del myrmark på bägge sidor om Muddusleden, men vi hade det torrt och bra. Det finns en del rullstensåsar i nationalparken, vilket är tydligt om man går igenom parken.

Bilden ovan visar hur stora myrmarkerna är, och många områden är otänkbara att gå på då det är blött, riktigt blött.

På bilden nedan ser man Sör-Stubba, som vi var uppe på tidigare under vandringen, när vi gick Rallarstigen. Efter det har vi gått obanat, via Arviddson stuga och hamnat på Muddusleden. Vi har haft det toppenbra, på alla sätt. Nu får man se sånt här, på så långt håll. Känns som om det är långt borta.

På tal om rullstensås, så ser man en sådan här nedan. Det är brant ned åt bägge sidorna, och Muddusleden går uppe på den.  Det är myrmark på bägge sidorna.
Snart kommer vi in i skogen, och närmar oss Mansonstugan.

Nedan det sista två bilderna av myren Luobbalaáhpne, som vi haft till höger om oss redan innan vi kom till Muttosluoppal.

Skogen. Tallar, granar, björkar. Gamla och unga. En del ligger ned, många står lutade mot andra. Lingon finns det, liksom tidigare, och jag äter dem. Det hör till, och jag undrar hur mycket jag ätit hittills.

Det är skönt att gå på leden, men lite hårdare är att gå obanat och just nu är det ok för fötterna.

Här nedan det sista blöta innan vi kom till stugan. Tänk att de spångat så mycket. Många meter är det totalt sett, som verkligen underlättar vandringen.

Odlingsgränsen? Ok...då är det så.

Mansonstugan välkomnade oss, och även här var vi ensamma. Vi tog en paus och tittade in i stugan.

Lite för tidigt för lunch, så vi gick vidare mot Nammavárre.

Det var en ganska härlig skog att gå i, småkuperat, upp och ned, lite charmigt om man gillar det. Våra ryggsäckar hade också blivit lättare vartefter vi åt av maten, så det var ingenting som direkt kändes tungt.

Det fanns ett par charmiga små tjärn, som ofta hade fin färgsättning på det omgivande gräset. Att det var höst var tydligt. Tänk att färger kan påverka ens känslor så mycket. Jag blir glad och fascinerad över alla variationer naturen bjuder på.

Jag har tagit en del svartvita bilder, och provar med den här nu.

Tack vädret...det var en toppenfin dag igen! Vi är bortskämda med bra väder på den här vandringen!

Det började närma sig lunchdags och vi bestämde oss för att stanna vid den utsiktspunkt som är längs med leden, nära toppen av Tjuorrevárre. Jag tyckte att bänkarna och bordet hade ett visst renoveringsbehov. Kanske bortom räddning till och med...

Liggunderlaget fungerar bra att sitta på. Lunchen smakade riktigt bra. Allt det hemmatorkade var riktigt bra och kompletterade någonting annat jag hade med mig. Hade jag en potatis- och purjolökssoppa med mig, så hade jag i den hemmatorkade potatisen och purjolöken. Sedan spetsade jag med snabbmakaroner eller linser, samt rapsolja. Ofta var jag mer än mätt, i alla fall till middagarna. Luncherna var lite enklare, men följde i princip samma koncept, med lite mindre måltider.

När vi i princip var klara med lunchen hörde vi ljud i luften. Vi tittade upp och spanade. Till slut kunde vi se att det var örnar högt ovanför oss. Vi såg två stycken.

Vi visste att det skulle finnas kungsörn i nationalparken, men att se dem så här var fantastiskt. De flög högt över oss, gled många kilometer och kom tillbaka.

Så hörde vi deras läte igen och såg att det var en tredje örn, mycket lägre ned. Vi trodde att det var ett par som flög högt där uppe och en annan helt fristående örn, och inte en unge som flög på en lägre höjd.

Det är inte så lätt att ta bilder på örnar med en mobil, men jag filmade en del och det blev skapligt.

Till slut, efter fler minuters uppvisning flög de iväg. Nöjda med det packade vi ihop och fortsatte vandringen. Vilket skådespel!

Träden, återigen träden, kan man prata mycket om. Vi funderade varför en del ser ut som de gör, som den nedan. Nästan som om den gett upp. 

Eller den nedan?

Det blir ganska intressanta diskussioner och självklart kommer vi fram till någonting som är rimligt. Men om det är rätt...bra fråga.

Spängerna vi gått på har haft lite olika kvalité, och ibland var det lutning på dem.

Vi passerade under hela vandringen många små vattendrag och en del var slingriga och tilltalande för både öga och själ. Att bara stanna upp, lyssna på vattnet som rinner, är riktigt rogivande.  

Svartvitt igen. Tre träd som jag ville föreviga, men kanske inte kan ge rättvisa. "De bara står där"...var min tanke när jag såg dem. 

Färger, myrens färger. Jag vet inte hur många gånger jag stannande och bara tittade, hänförd av det vackra.

Vi kom till slut fram till Nammavárre. Stugan ligger väldigt vackert vid sjön Ramsojávrre. Det var skönt att komma fram.

Muddusleden är på höger sida om sjön, så det var att gå runt sjön för att komma till stugan.

Det var en liten stuga, mycket charmig. Endast två bäddar.

Jag tycker om solnedgångar.  Ljuset som smeker trädtopparna, så varmt ljus. Vi hade ätit middag och jag gick ut och såg ljuset.

Vi gick på soljakt...kunde vi fånga det sista ljuset? Vi fick inte fri sikt, men en skön stund ute.

Nål och tråd, så bra att ha med sig. När blixtlåset gick sönder fick de gamla metoderna användas.

Återigen blev det riktigt mörkt, kvällen var inte så sen, men före kl 22 brukade vi ge upp om dagarna.

Dagens vandring hade flera höjdpunkter: Först och främst kungsörnarna som flög över oss. Så stora de var!
Sedan alla härliga färger överallt. Galet vackert.

Vi somnade nöjda och trötta även denna dag.

Gonatt!

Nu kändes det som om vi närmade oss slutet på vandringen. Lite vemodigt, men allt som vi hade tänkt oss få uppleva hade infriats flera gånger om. Vandringen har varit fantastisk.

Men den är inte slut än.

Det som är kvar inte så lite heller, bland annat Måskosgårsså, som vi läste om i en gammal tidning när vi var i Arvidssons stuga. Måskosgårsså är en stor ravin som bildats av inlandsisen och det vatten som flöt fram. Eller varför inte brandområdet från 2006, i södra delen av nationalparken.

Självklart lockade Muddusfallet också, det måste erkännas.

Så vi hade mycket att se fram mot. 

Efter frukosten och städning var vi reda att ta oss an denna fina dag. Självklart lingon till gröten!

Stövlarna utanför stugan saknade innehållet, som för närvarande var i stugan och sopade ur det sista i stugan.

Den här stugan, eller platsen, hade en fin sittplats vid sjön. Perfekt att sitta där och fika eller luncha.

Vi knatade vidare mot Måskosgårsså. Efter ca 5 km kom vi till sjön Nammajávrre, som enligt kartan hade en utsiktspunkt. Vi passerade denna sunkiga stuga på platsen.

I stugan fanns denna dunk. Hur gammal är den?

I närheten av stugan såg vi en myrstack som det växte svamp i. Inte så vanligt tyckte vi.

Vi gick vidare och nu var det väldigt tydligt att bladen på träden hade blivit mycket gulare under den vecka vi vandrat. Samtidigt har det varit helt underbart att se bladen falla ned från grenarna och segla ned i vinden. Några gröna "överlevare" fanns kvar. 

Skogen, återigen skogen. Muddus nationalpark har varit helt underbar att vandra i. Vi har sett så mycket av den, men bara en bråkdel av det som finns i nationalparken.

Stubbar, trädstammar, ibland helt övervuxna, där man knappt kan ana att det ligger en som inte orkade med det hela för länge sedan. Att stanna till vid dessa bevis på det tidigare livet berikar så mycket. Den vördnad jag känner inför skogen är stor.

Hur lång tid tar det inte för denna mössa att bildas? 

På nedan bild ser man resterna av ett träd. Ett levande, nåja, monument, som sakta återgår till naturen, och bidrar till någonting nytt.

Mot Måskosgårsså! Blicken kan stanna till på vilken plats som helst. Sjukt vackert överallt.

Spänger, finns det längs med Muddusleden. Både gamla och nya, samt material.

Till vänster om den här ganska nya spången på bilden nedan finns rester av en gammal spång. Hur gammal är den? När användes den? Jag får inga svar, utan går vidare.

En förgrening på leden. Om vi skulle gå åt höger skulle vi gå mot Muddusagahtjaldak. Vi gick åt vänster, mot Sarggavárre, för det var åt det hållet vi skulle för att komma till Måskosgårsså. Det var bara 2 km kvar till platsen där vi tänkte slå upp tälten, Boargáljávrre.

Vi stannade till en kort stund vid stigförgreningen, tog av oss ryggsäckarna. En paus är alltid bra. Vi stannade till ofta för övrigt, när vi kände för det. Jag åt en, två, kanske tre, dadelbollar. Bra energi, när man inte vill ha Runekaka mer. Jag spetsar mina Runekakor med jordnötter, men man kan ha annat i också.

Är det bara jag som ser hunden som ser barsk ut?

Nu var det inte långt kvar till sjön, och tältplatsen.

Vilken bula på trädet!

En finne på näsan är nog ingenting mot vad denna tall får utstå. Min kunskap sträcker sig inte längre än att konstatera att det ser speciellt ut.

Höstens färger...överallt...alltid lika vackert. Jag stannar upp, går närmare, tar en bild. Balsam för själen.

Lingon. Godis överallt...

En intressant sak vi märkte var att det fanns ljusare områden runt en gammal stubbe. Trädet, som nu är en gammal stubbe, har gjort detta, och vi kan bara gissa när, hur och varför. 

En liten stund senare, precis när det turligt nog var lunchdags, var vi framme vid Boargaljávvre. Här skulle vi luncha, slå upp tälten, lämna ryggsäckarna och gå till ravinen Måskosgårsså efter lunchen.

Fisk?

Javisst...men denna lilla firre åkte in i min vattenflaska när jag skulle hämta vatten till lunchen. Hörru röding...du är för liten för att ätas, och jag käkar förresten bara vegetariskt. Du får muskla på dig lite sjön.

Mitt MSR Pocket Rocket 2 hade jag kompletterat med ett vindskydd av en ölburk. Har hållit sedan 2017, så lite bra är det nog. Tysk ölburkskvalité.

Men, ett kök är inte komplett med en mysgrytare. Min kan användas som sittunderlag, och när jag nu sitter och ska planera lunchen så har jag helt enkelt tagit fram den. När jag väl lagar till maten så kokar jag upp den, tar av den från brännaren, sveper sittunderlaget om den och väntar i de minuter som krävs, upp till 10 min, för att maten ska få gotta till sig. Tänk att man kan spara så mycket gas bara genom att isolera kokkärlet. Jag har två små runda plattor av liggunderlaget som jag petar ned som lock också. Det är grymt bra värme kvar i maten efter 10 minuters mysande. 

När vi hade ätit och slagit upp tälten skulle vi gå till Måskosgårsså, utan ryggsäckar. Så mycket lättare att gå...bara att gå.

Vi såg ganska många brandskadade träd när vi gick. Intressant att se hur de reparerar sig själva. Inte för att vi kunde se det ske, men på nedan träd har den reparerat sig själv en bit upp. Det har tagit många år.

På bilden nedan kan man se att trädet varit med om flera bränder, kanske svårt att se på bilden.

Spåren efter bränder går högt ibland.

På bilden nedan ser man att trädet reparerar sig själv, men det tar tid.

Efter detta undersökande och försök till förståelse gick vi vidare mot ravinen. Till slut kom vi fram.

Kunde vi hitta den platsen vi läst om när vi var vid Arvidssons stuga? Det var en fantastisk historia, och en fantastisk bild. Längst ned ser man Stora Luleälven.

Sugna på att se ravinen gick vi mot kanten och förundrades över både hur bred den var, men framförallt hur djup den var. På kartan stod höjdkurvorna tätt bredvid varandra.

Återigen funderade vi: Hur har det här gått till?

Sitta nära kanten? Nej då...inte då.

Bilden nedan är nog den som bäst matchar bilden i den gamla tidningen. Det var inte lätt att hitta exakt rätt plats. När bilden i tidningen togs, 1956, hade inte dammarna byggts i Stora Luleälven. Därför är det mer vatten i älven nu.

Vi var nöjda och tacksamma för att ha upplevt Måskosgårsså och började gå tillbaka mot tälten.

Bränder, återkommande skogsbränder...så många rester och minnen av dem. I tidningen, som vi läste i Arvidssons stuga, kunde man läsa om en brand som inträffat runt 1935, som orsakats av skogsarbetare. De flesta bränderna är dock orsakade av blixtnedslag.

Nu några bilder på ett brandskadat träd.

Den här ljusa mossan...hur gammal är den?

Nu var vi nästan tillbaka vid tälten igen. Ganska skönt att vara tillbaka efter en riktigt häftig upplevelse. Ravinen var grymt najs att uppleva.

Väl tillbaka var det kaffedags...och halloumidags. Denna ost, fantastiska ost...

Två stora bitar...lång tid över elden. De förväntningar jag hade på osten infriades stort. Dagens vandring, ravinen, kokkaffe, den goda osten...vilken grym dag!

Jag känner mig så liten i allt det stora och mäktiga. Tänk att detta finns, och bara väntar på att få upplevas. Jag är så tacksam för att ha fått uppleva detta. Jag tänker på den person som såg storheten i Muddus redan på 10-talet, alltså 1910-talet och ville bevara detta. Det dröjde till 1940-talet innan det blev nationalpark.

På bilden nedan ser man den tarp vi spände upp för att skydda oss mot både vid och några droppar regn som kom. Det var grymt najs att sitta där.

Att sitta i någorlunda lä, med sol, värme från en eld...grymt najs.

Middag...ute...underbart.

Tälten är uppslagna...bara att krypa ned i sovsäckarna när det är dags.

När kvällen kom blev det kyligare, och elden värmde gott.

Till slut var det mörkt. Min lilla pannlampa, den hände bra på en krok i Nammavárre. Om jag skulle gå och hämta den var ett beslut för morgondagen.

Gonatt!

Sommaren 2019 var jag en av flera som vandrade Gröna bandet och eftersom jag vet hur jag själv satt satt innan och tittade på kartor, funderade över kost och om min utrustning skulle klara måttet kan det vara intressant och dela med sig av sina funderingar och ångest i planeringen och hur det till sist. För att förhoppningsvis hjälpa någon som sitter där jag satt.

Vem är jag?

Jag är en av de få tungviktarna som jag tror har vandrat gröna bandet, innan jag gav mig av visade en invägning att jag låg på över 130 kg, varav pinsamt lite var muskler. Jag ser mig själv ändå som en van vandrare med många dags- och helgturer även om det har varit få längre turer på över en vecka.

Jag hade velat ta en riktig långtur under flera år, inte specifikt gröna bandet, men de jag tidigare vandrat med hade inget större intresse, så tillsist inser man att istället för att vara beroende av andra kan det vara bättre att göra det själv, för i annat fall blir det kanske aldrig av.

Del 1 Planeringen

Jag tror inte att jag var ensam över att ha haft planerings ångest och inte veta hur du ska lösa allt. Jag har spenderat många kvällar studerandes kartor, Lantmäteriets terrängkartor, ledkartor, kartor över ombud  för bussgods, posten etc, och landade tillslut i några olika alternativ som jag började räkna på sträckor och dagar mellan de platser där det gick att fylla på förrådet.

Jag skäms inte att  erkänna att hela planeringsfasen bestod av väldigt mycket ångest, jag saknade någon att helt enkelt bolla tankar med. Hur skulle knän och rygg må några veckor in? skulle fötterna lägga av? De skulle ju faktiskt bära på runt 150 kg upp och ner dag ut och dag in.

Jag landade i att ta det säkrare spåret, från Treriksröset, Nordkalottleden ner till Abisko och sedan Kungsleden ner till Ammarnäs och därifrån vidare söderut. Jag resonerade att till Abisko kommer jag alltid, och skulle kroppen lägga av så är det lätt av avbryta eller få hjälp längs med Kungsleden. Samtidigt att om jag halkar och bryter benet eller slår mig medvetslös så kommer det alltid komma förbi någon och i vart fall hitta din kropp. Det ledde även till att resonerade att hellre gå omväg på en led eller gå en bit väg än att planera in ospårad terräng. Jag följde inte det till punkt och pricka när jag väl var ute men så la jag upp planeringen. 

När jag hade en idé över hur jag kunde vandra gick planeringen över till var, hur och med vad jag skulle fylla på förrådet med mat och nya kartor. Först skulle allt skickas upp till olika depåer, sen skulle allt handlas längs vägen. Problemet var just kartorna. Jag är en person som använder papperskartor för de har fördelar mot digitala kartor. Längs de väl trafikerade områdena i fjällen som Kungsleden och söder om Åre skulle det inte vara några problem med att köpa kartor. Problemet var mellan Ammarnäs och Åre. Skulle det gå att handla kartor för hela sträckan längs vandringen? Det är även den del där jag skulle vara mest beroende av kartan, med bitar av mindre leder och markerade stigar. Så till sist blev det så att om kartorna ändå måste postas kan jag även skicka en del av maten och handla när och där jag kan.

Men vilka depåplatser skulle man använda?

Jag är en blyg person som helst inte vill vara till besvär så bara en så enkel sak som att fråga t.ex. en camping om det är ok att jag skickar ett paket till dem ger en viss ångest. Det gjorde även att jag inte ville skicka paketen långt i förväg och låta dem ligga och vänta i veckor på min ankomst, allt för att vara till så lite besvär som möjligt. Jag skulle därför låta någon skicka paketen till mig som paket och lösa ut dem hos ett ombud,eftersom paketen skulle gå till ett ombud borde jag därför inte behöva ha en specifik adress och inte behöva besvära någon utomstående.

Jag identifierade flera möjliga platser:

Abisko- Saltoluokta- & Kvikkjokks fjällstationer, Affärer i Jäckvik, Adolfström, Ammarnäs, Tärnaby, Klimpfjäll, Stora blåsjön, Gäddede, Valsjöbyn, Rötviken, Åre, Funäsdalen och slutgiltlilgen Grövelsjöns fjällstation om man ville fortsätta längre söderut.

Så ofta ville jag  inte hämta ut paket, främst för att inte vara så uppbunden. Jag räknade med att kunna bära mat för max 10 dagar, och kunna få ner det men att handla. Jag räknade därför  med att använda 6 platser, Abisko Turiststation, Kvikkjokks Turiststation, Ammarnäs livs, Handlarn i Klimpfjäll, Handlarn i Rötviken samt Ica i Åre. 

Turiststationerna i Abisko och Kvikkjokk var så vana med att på paket skickade till sig att de hade färdig information om hur du skulle göra och information kring ev avgift och så, vilket var perfekt för en person med viss social fobi. Till de andra platserna räknade jag via min plan att använda DHL. Problemet uppstod några veckor innan avfärd när DHL på bryskt tyskt vis svarade att nej , du måste ha en angiven adress på orten, det går inte att skicka direkt till ett ombud. I det här läget var de sex paketen packade och jag behövde tänka om. De två första var opåverkade med de andra behövde lösas. Åre var förhållandevis lätt eftersom att där fanns bekanta, så efter en onödigt lång och ursäktande fråga lånade jag deras adress. Problemet var de andra tre som jag på grund av kartorna var i störst behov av. 

Tre paket blev två efter en del efterforskande, Ammarnäs blev istället Tärnaby, dit det gick att skicka Poste Restante via posten, dvs skicka utan en fast adress. Rötviken och Klimpfjäll blev istället Gäddede. Problemet om hur det skulle skickas kvarstod dock, Poste Restante fanns inte och andra sätt krävde en adress på orten. Jag hade tänkt ta en vilodag i Gäddede och funderade över möjligheten att använda campingens adress där jag tänkte övernatta. Jag borde ju prata med dem först i så fall. Det är svårt att beskriva eller ens förstå hur det kan vara så besvärligt att ställa en fråga, när man reflekterar över andra problem som behövde lösas innan eller under färden, hur ångest kan göra en simpel sak så besvärlig. Det slutade dock med att jag inte frågade utan angav att det skulle skickas till Besökare + Förnamn + Efternamn och campingens adress, sms avisering och mitt telefonnummer. 

Nu vet jag att ni tänker att den här killen har/ hade uppenbarligen stora problem och det förnekar jag inte, men det är ändå resan där problemen uppstod och hanterades på bra eller kanske mindre bra sätt fram till att jag kom i mål. Något jag faktiskt är väldigt stolt över.

Hur gick det då med paketen? det kommer vi tillbaka till.  

För ett par dagar sedan vandrade jag i mörkret på landsvägen från Sixtorp ner till Mullhyttan i Västernärke, där jag skulle bli upphämtad av Livskamraten. Jag hade hängt en reflexväst på ryggsäcken och hade en ganska stark pannlampa för att synas både framifrån och bakifrån.
När jag passerade lite hyggen passade jag på att låta lyktan sken svepa över ytorna i hopp om att hitta djurögon.
Och plötsligt ser jag hur det glimmar till ute till höger och sedan försvinner de. Jag backar ett par meter och ser dem igen. Alldeles stilla. Jag fumlar med pannlampa och får till slut på strålkastarskenet.
Där står ett lodjur och tittar rakt in i ljuset. Säkert står vi där en hel minut innan jag sakta förflyttar mig för att komma den lite närmare. Utan att ta blicken från ljuset börjar den sakta röra sig snett mot mig med höga, alldeles tysta kliv. Som närmast är den kanske 15 meter och hela upplevelsen vara cirka 3 minuter. Sedan kommer en hög stubbe mellan mig och lodjuret och förtrollningen är bruten. Jag tror inte jag tog ett andetag på hela tiden.

Så jag har börjat med ett nytt film och livsprojekt. 3 årigt. Åtminstone. Det började när jag för en månad sedan sprang en trail tävling. På tre månader förbättrade jag min 10 km:s tid med 17 minuter. Till följd av intresse, kommande Expedition och rätt tränare. men jag glömde åldern och den tunga träningen. Så jag har fått en hälseneskada som jag dras med än. Vet ej när jag kan springa igen, men saknar det. På detta kom en urininfektion. Alla tecken på överträning. Så jag började forska i det här med träning och åldrande och hamnade då i den nya vetenskapliga forskningen runt åldrande, livslängd och hälsa. oerhört intressant! Och det verkar tveklöst vara så att med rätt diet, träning och inställning samt lite genetiskt trixande, så är 120 år ingen omöjlig ålder. I den priviligierade världen. Se filmen här nedan. Klara ni detta? Gäller främst läsare över 50!

Jag har förstått att periodisering, vila, rätt uppvärmning och återhämtning är oerhört viktigt, MEN att det går att köra hårt till minst 75! Så det här med pension vid 65, det anser jag är idiotiskt. Samhället verkar vilja man skall dö och lämna vidare till de yngre. Så bortkastat!

Jag skulle vara intresserad av höra om andras erfarenheter i detta ämne, träning, tävling och åldrande! Skriv till mikael@mikaelstrandberg.com eller här nedan om ni vill.

Stort tack!

Planerandet och funderandet över mat påbörjades vid ungefär samma tid och sätt som drömmandet framför lantmäteriets karttjänst, d.v.s utan någon egentlig plan. Jag började intressera mig för att torka mat för flera år sen och har sedan dess torkat stora mängder mat på två billiga svamptorkar. Dock utan någon förankrad plan. Jag har alltid inbillat mig att det finns en plan i bakgrunden men det faktum att de inte funnits visar sig i att jag använt max 15-20% av allt jag torkat under åren och resten har blivit liggande i en låda tills det får kastas. 

Ett tidigt försök med köttfärs

En erfarenhet jag även har lärt mig under åren är att jag vanligtvis äter för lite på när jag är ute, oberoende om jag tar en ensamtur eller vandrar med sällskap. Dels äter man inte allt man planerat att äta under en dag, blir till exempel ofta tre mål även om du planerat fyra, varför mycket mat kommer med hem igen samt att maten oftast är för näringsfattig. Det här var ett problem som jag var mig tvungen att lösa, för utan tillräcklig energi skulle jag inte komma särskilt långt. Hittills var den vanligaste maträtten som jag lagat med mina torkade ingredienser varit nudlar med varianter av torkat kött/fisk/kyckling och blandade grönsaker där ärtor oftast ingick i någon utsträckning. En helt ok maträtt men inte så kaloririk och inget du vill äta varje dag i två månader.

Test med Lapskojs

Matplaneringen fortsatte dock delvis i gamla spår, jag inhandlade en ordentlig mattork och började torka med en plan som jag inbillade mig fanns för så länge torken låter så känns det som att det går framåt, med det kan vara ett bedrägligt surr. Jag studerade tidigare nedskrivna recept och torkade “bra att ha” saker, till exempel ärtor, lök, vitkål och andra grönsaker jag inbillade mig skulle behövas. Samtidigt försökte jag börja räkna kalorier på olika förslag på måltider och vandrings snacks.

En ny tork ger nya möjligheter

Jag gjorde prydliga tabeller över olika typer av gröt med torkad frukt och bär, olika varianter av torrmjölk, knäckebröd, rågbröd och mjukost. Även för nötter, nötblandningar, torkad frukt och choklad. Målet var att komma upp i minst 3 500 kalorier per dag, en siffra som är tagen helt ur luften. Jag räknade även med att göra av med fler kalorier än så varje dag. Jag vägde ju trots allt över 150 kg med packning. Någonstans finns ju dock en gräns på hur mycket man kan bära med sig och det gissade jag borde ligga runt 3 500 kcal och att resterande skulle få tas ur lår reserven.

Ett av de tidiga försöken med kaloriräkning 

Någonstans måste jag själv erkänna att jag är fascinerad över att det trots all förvirring under planerandet gick såpass bra som det gjorde och att jag aldrig på riktigt upplevde problem, kände missmod eller gick hungrig. Något som troligen beror på att trots all osäkerhet finns det en kunskap i botten att luta sig tillbaka emot.

En fundering till paket

Jag hade till sist bestämt mig för tre fasta måltider varje dag. Frukost innan avfärd, lunch under vandringen och en middag när tältet var rest. Mellan dessa skulle även en flytande måltid förtäras, innan eller efter lunchen. Den bestod av en variant av en kommersiell vegansk måltidsersättning. Ett pulver som blandas ut med vatten och dricks som en shake. Jag hade testat det under sommaren innan under några sommarmånader och tyckte inte att det kunde ersätta en måltid i fjällen. På kontoret fungerade det fint, men ute i det fria krävs mer. Som ett komplement bedömde jag att det skulle fungera fint, en portion ligger på 400 - 500 kcal. Vid dippar och besvärlig terräng skulle även en pott av nötter, torkad frukt och choklad finnas att tillgå varje dag, för att hålla humör och tempo uppe.

Troligen ett av anledningarna att det gick bra

Svårigheten med att räkna kalorier började på bred front vid de två andra måltiderna, lunch och middag. Jag visste ju egentligen inte vad jag skulle äta till lunch eller middag, jag började räkna på olika recept men de blev bara halvfärdiga. Det pågick samtidigt flera funderingar, skulle inget skickas?, lite eller allt? Min inställning har hela tiden varit att jag hellre handlar i en liten lanthandel även om jag får betala mer för mitt knäckebröd där än att posta ett paket knäckebröd över hela landet. För det gäller att stödja servicen på plats, för den är viktig och på sitt sätt nödvändig för att min och andras vandringar ska fungera på ett smidigt sätt. Funderingarna fortsatte dock vad säljer de olika butikerna? hur inriktade är de på turister som vandrar? har de kartor? mat som är lämplig att bära?. 

En påse som lät så god att jag var tvungen att testa(köpt i Åre), men var tyvärr väldigt smaklös

Här avser  jag inte STF:s olika anläggningar utan de man stöter på utanför de mest belastade lederna. Det skulle ju gå att ringa/ slänga iväg ett mejl och fråga butikerna, men det är flera olika butiker och för en person med viss social ångest är det inte särskilt lockande uppgift, eftersom jag någonstans då upplever att man du kan uppfattas som besvärlig eller jobbig. Den första fienden man måste besegra är som sagt sig själv. Jag kikade istället in de hemsidor som fanns, men gav en del information men inte tillräckligt.

Jag hade vid det här laget  även kommit över ett parti om ca 60 påsar frystorkat i fem smaker för en billig peng, med de som låg hemma sedan tidigare hade jag runt 65 påsar totalt. Jag funderade över att försöka köra frystorkat till lunch varje vandringsdag, dels för att det går snabbt och har förhållandevis bra med energi 600-700 kalorier. Visst finns det egna varianter som även kan vara snabba och fyllda med energi men enkelheten, latheten och en viss rädsla avgjorde valet. I en frystorkad påse är det trots allt någon annan som har tänkt över innehållet.

Som nämnts i tidigare inlägg så landade funderingarna kring paketen i att jag skickade den största delen ca 60-75%- procent, resten skulle handlas. Middagarna fortsatte dock att gäcka mig, jag ville torka så mycket som möjligt men kunde inte riktigt bestämma mig för till vad. Flera recept svävade omkring i periferin, men man gick runt i en cirkel. 

Himmelsk Pitepalt i Jäckvik 

“Cirkeln” krympte dock sakta men säkert, jag landade i några få recept/& maträtter som kunde göras flera av och lätt packa i paket. Middagarna blev:

• En egen variant av Lapskojs
• Färdiga varianter av Risotto som kompletterades med torkad svamp, torkat kött och smör 
• Färdiga påsar med pasta och pastasås
• Tortelli kompletterades med torkat kött och smör
• Egentorkad ärtsoppa
• Nudlar med torkat kött och grönsaker.
• Bulgur med torkad kyckling och fisk (Blev tyvärr aldrig av)

Ärtsoppa var väldigt gott, men lite lågt kalori innehåll

Nästa steg är att få fram hur mycket jag kommer behöva ha? Hur mycket ska det vara i varje paket?

Här skapades det flera olika kalkylark med vikt och uträkningar, så jag bjuder på en bild på det sista som inte stämmer helt, strök t.ex. knäckebröd och mjukost och lite färre middagar gick ut. 

Det känns lite skumt att sitta och titta på det idag och inse att det var det där man vandrade på.

Lite slutsatser som jag vill dela med mig av till andra som är ute:

• Som jag egentligen visste innan och som är rätt lätt att förutsäga är att frystorkat är inte så roligt. Jag hade viss erfarenhet av frystorkat sen innan, främst från grönkläder. Så det kommer ju inte som en chock att äta i huvudsak 5 varianter av frystorkat till lunch kommer snart att bli svårt. Av de fem sorterna är det tre jag aldrig kommer packa ner i en väska igen, två av dem kan jag äta muttrande om någon annan har packat men den sista ska jag ha svultit bra länge för att ens överväga. De andra två skulle jag kunna överväga att ta med, i vart fall nu när jag har några kvar, men har jag andra alternativ så kommer de inte med.

En person som är trött på Gulasch

• Våga handla mer, butikerna har faktiskt ett hyfsat utbud även om det finns bättre ställen än andra och det gör vandringen och framförallt kosten roligare och var inte rädd för att testa på nya saker.

Något som föga förvånande inte visade sig vara den bästa lunchen 

• Framförallt VÅGA VÄGRA HAVREGRYNSGRÖT, kör på en bra müslie eller något annat istället.

Kontentan så här i efterhand är att trots all planering och funderingar innan så blev det ändå lite som det brukade bli sen innan, jag åt lite mer och bättre men ändå mindre än var som varit planerat och att jag faktiskt inte vet hur många kalorier jag fick i mig varje dag. Erfarenheten gjorde dock ändå att man klarade det bra utan några större problem, men det faktum att man tappade runt 17 kg på 52 dagar tyder på att man vandrade med ett visst kaloriunderskott.

Natten vid Boargaljávrre var inte lika kall som de tidigare i tält, som den innan vi kom till Arviddsons stuga eller den innan vi kom till Muddusleden. Jag skulle hitta på om jag sade att jag inte frös under natten. Alla kläderna, de som var förstärkningsplagg, hade jag på mig. Då pannlampan var vid stugan hade jag kvällen innan haft värmeljusen tända. De värmde gott.

Vi sov ändå gott, och jag har för mig att jag hörde något djur på natten...inget att bry sig om.

Efter frukosten packade vi ihop allt och började gå mot stigdelningen. Jag hade fortfarande inte bestämt mig för om jag skulle gå tillbaka till Nammavárre och hämta pannlampan som hängde så fint på en krok på väggen bredvid sängen i stugan.

Det var jackväder, men inte direkt kallt. Hejdå sjön!

Eld. Träd. Så fascinerande hur det ena påverkar det andra. skadorna läker sakta. Vi hade kollat upp lite olika sidor på nätet, och blivit upplysta om att det brinner i Muddus ungefär vart åttionde år. På bilderna nedan ser man i alla fall tallens ganska långsamma läkningsprocess.

Den här kådan...fascinerande...

Nyfiken i en stut som man är så provade jag att smaka på kådan. Torrt och dammigt...inte färskt här inte. Det var ingen smaksensation direkt.

Många trädstopp blev det, under alla dagarna vi vandrade.

Höstens färger kan man inte få nog av 

Plockepinn var det på sina ställen och det var både stora och små träd som låg ner. Den härliga variationen i höjd orsakas av de rullstensåsar som finns i nationalparken. Ibland går man uppe på dem, ibland bredvid dem.

Vid stiggreningen stannade vi en kort stund, och jag bestämde att någon annan har större nytta av lampan än jag. Alltså kunde vi fortsätta mot Muddusagahtjaldak.

På bilden nedan såg vi att någon fågel troligen hade hackat. På tal om fåglar så så vi lavskrika flera gånger. Inte alls rädd, utan var väldigt nära oss. Andra fåglar var såklart de vi skrämde upp. Om det var tjäder, orre eller järpe är oklart. Vi är inga ornitologer.

Muddusleden betyder att det finns spänger, vilket gör det tillgängligt för alla som kan sätta ena foten framför den andra. Spänger över såväl vattendrag som myrmark. Ganska skönt ibland.

Det har definitivt blivit gulare under den tid vi vandrat. Svårt att se på bilderna, men många fler blad föll ned de tidigare dagarna än nu.

Hur många årsringar har ett träd?

Tillräckligt många. 180 hade det här om jag minns rätt.

Vi pratade ganska mycket om skillnaden mellan träd i södra delen av landet och här i nationalparken. Ett träd i söder växer upp och avverkas, nåja, medans den här uppe i norr knappt vuxit ur kotten på samma tid. Det tar längre tid här uppe menar jag.

På träd i vissa områden växte det olika former av skägglav. Ganska kul att se de olika varianterna.

Rullstensåsar kan man prata mycket om, och vi gick uppe på en sådan en bra bit när vi närmade oss Muddusagahtaldak.

Markering på träd: fornminne

En stund innan vi kom fram till vattendraget Muttosädno hade fötterna gett upp. Mortons neurom är inte att leka med. Då det bara var en liten bit kvar till stugorna så bet jag ihop och längtade till att få ta av mig stövlarna.

En stabil bro ledde oss över vattendraget. Vattnet som rinner här kommer från sjön Muttisjávrre, där även Arvidssons stuga finns, uppe i nordvästra delen av sjön.

Åh...framme...stövlar av! Ja, ryggsäck också.

Äntligen framme...det måste jag säga. Jag var inte trött, annat än på mina fötter.

Vi installerade oss i stugan, tog det lilla rummet, och tänkte att lunch blir bra innan vi går till Muddusfallet. Det skulle bli skönt att gå dit utan ryggsäckar.

Efter lunch, på gasspis såklart (tack Laponia), så gick vi Muddusleden söderut mot nationalparksentrén. Det var väldigt mycket lingon längs stigen, så även om jag var lunchmätt så finns det alltid plats för lingon.

Muddusfallet. Vad kan man säga om den? 42 m fallhöjd, som man inte ser på bilden nedan.

Efter den lugna promenaden dit och många bilder på fallet gick vi vidare söderut. Det fanns ett fall till, men det visste vi inte, utan skulle bara gå till utsiktspunkten.

Höstfärger...klart man tar en bild...eller tio.

Under vandringen såg vi många träd som vilade sig mot andra. Fast det här ser ut som sista vilan.

Mitt emellan Muddusfallet och utsiktspunkten finns en tältplats. Det finns en grillplats, ett utedass, en stor skräplåda. Bra tycker jag.

Utsiktspunkten. Skulle vilja säga att det fanns flera ställen där det var utsikt. Vad menar man med utsikt egentligen? 

På bilden nedan...något skumt är det i trädet.

Någon som vet varför det ser ut såhär? 

Utsikt som sagt. Detta är norrut, där vi kom ifrån.

Ett mindre vattenfall, med vatten från myrmarkerna ovanför,  faller dramatiskt ned. En härlig syn.

På bilden nedan ser man inte riktigt hur vackert det är där, men det var fantastiskt. Allt var mäktigt.

Förra inlägget avslutades lite abrupt. Här kommer nu fortsättningen.

När vi hade sett oss mätta, och bestämt oss för att återvända till Muddusfallet dagen därpå så gick vi tillbaka mot stugan.

Skylten nedan visade vägen till den andra vattenfallet.

Vi gick tillbaka till stugan, tog det lugnt där. Det hade kommit några andra som också skulle sova i stugan, i det stora rummet där det var gott om plats.

När kvällen kom så åt vi middag, hade lampan tänd, lyktan alltså. I rummet intill hade de nog inte lampan tänd, för det sågades rejält med timmer där, och några sov nog inte så bra den natten. Vi pratade om hur dagen hade varit och skulle uppleva ravinen lite närmare om det var möjligt.

Vi hade ändå gått från sjön där vi tältat till stugan, en ganska lugn vandring, men skogen både tar och ger energi. Som vanligt sover man gott i en stuga, speciellt när kaminen värmt upp den.

Efter en god natts sömn åt vi frukost och tänkte att tälten skulle kunna torka upp i det fina vädret medans vi gick till ravinen. Sagt och gjort, vi monterade tälten och gick iväg.

Pigga på upplevelser och fina vyer kan man inte gå förbi platser som bara väntar på att avbildas. Som nedan. Sånt här tröttnar man inte på .

Nedan en vy norrut är vi är passerat Muddusfallet. Så fint väder denna dag i september. 

Det här det andra vattenfallet.

Ska man gå ned till botten av ravinen kanske?

Bra idé!

Brant...brant...jodå!

Så var vi nere. Så najs!

Vi pratade om att det var som taget ur en westernfilm från USA med allt det vilda man ser i bilden. Verkligheten var såklart ännu mer fantastisk. Tänk att vi var i botten av en ravin...så vackert med alla färgerna, alla intrycken. Det är lätt att känna stor vördnad och tacksamhet för allt detta.

Vi var där nere ett tag, och gick sedan upp. Det var brant, men gick bra. Vem har bråttom?

Sista bilden på Muddusfallet...imponerande 42 m fallhöjd. Vi funderade på hur mycket vatten som egentligen kommer ner, men det är helt omöjligt att gissa.

Vi gick tillbaka till stugan för att äta lunch. Det var en riktigt bra dag.

Kaffe i solskenet...hur bra är inte det?

Tälten hade torkat i solen och monterades ned. Skönt med ett torrt tält. Nu var det slut med tältandet för den här vandringen.

Jag hade bestämt mig för att plocka lingon, och ta hem lite.

Det tog ett tag hitta lingon i tillräcklig mängd, då jag först kollade nära stugan, men det var inte riktigt lingonmark där även om et fanns lingon. Jag gick därför mot Muddusfallet igen, och visste att det skulle finnas hur mycket lingon som helst precis bredvid leden.

Här hade man kunnat plocka sig mätt på lingon, och jag åt såklart också. Skogens röda guld.

Det var ganska skönt att bara gå och plocka lingon. En liter fick räcka.

Eftermiddagen började lida mot sitt slut.

Bränder, har jag nämnt tidigare. På dessa bilder ser man spåren efter bränderna, speciellt på bilden nedan.

Hej kvällssolen!

Kaminen, den goda värmen från den...så skön.

Middag, snacka lite, planera sista dagen...hemresan. Tåg hem hade vi bokat, och resan likaså, från Nationalparksentrén till Gällivare vilket blir taxi. Det var enklast så. Lite dyrare än taxi till Porjus och buss därifrån.

Gonatt!

Vid två tillfällen har en medlem här på Utsidan (Tero Doe, tidigare statemachine) tipsat mig om att det finns en fin kallkälla i närheten av Sixtorp (Etappmål för Bergslagsleden 12 och 13). Idag fick jag äntligen tid att göra denna utflykt. Vägbeskrivningen var enkel:

När du passerat Sixtorps gård tar du första vägen till höger. Innan du passerar bäcken ska du följa stigen till höger.

Jag hittade stigen... men inte källan. Vattnet var på sina ställen meterdjupt, och jag antar att någonstans här under ytan flödar en kallkälla.

Bävrarna hade haft lekstuga i området. Här nedan en alldeles renäten stock och en halkbana ner i vattnet.

Jag återkommer till våren...

Jag fick en fråga häromdagen om det är så att jag gjort någon TED X föreläsning. Jag svarade ja. Jag fick äran att göra en sådan 2010, nästan tio år sedan. Mycket har hänt sedan dess och temat är Sibirien Expeditionen, som i mångt och mycket har gett mig ett mycket spännande liv. På alla sätt och vis. Om ni har svårt att sova, så titta gärna på föreläsningen.

Den sista vandringsdagen började med en god natts sömn. De två dagar vi varit vid Muddusagahtjaldak har vi bara njutit, och tagit det lugnt. Ganska skönt och avkopplande. Fast, om jag ska vara ärlig, så har hela vandringen varit avkopplande och helt underbar.

Jag vaknade tidigt, klädde på mig och gick ut. Månen var uppe, och det var en så härlig morgon. Solen var på väg upp.

Jag gick ned till den myr som var nedanför stugorna för att ta lite bilder. Frostbilder blir så vackra...kanske inte med en mobil, men jag skulle prova.

Bilden nedan var en testbild, för att se hur jag skulle komponera den.

När jag tagit bilden satte sig en lavskrika på en av grenarna. De spanade in mig i ett par sekunder, men jag hann byta läge från foto till filmning på mobilen och fick en två sekundersfilm  på den, innan den flög iväg. Det är en väldigt vacker fågel.

Jag var glad att ha sett den på så nära håll, och har läst att den är helt orädd, eller kanske nyfiken. Vi hade sett lavskrikor tidigare under vandringen, så det var inte första gången jag såg en nu.

Frost, och is på vattnet. Ingen tjock skorpa, men ändå is.

Landskapet, kan man njuta av...länge. Morgonljuset är också speciellt.

Jag såg spår av älg, som inte var speciellt gammalt.

Jag började bli nöjd, efter att fått min morgondos av naturen. Strax tillbaka för att ordna frukost.

Solen hade orkat upp över trädtopparna och värmde gott nu.

På lingonen nedan ser man att frosten försvinner. Det går fort när solen ligger på.

Tillbaka till stugan. Johan hade vaknat. Vi åt frukost, packade ryggsäckarna och städade ur rummet. Så började vi dagens vandring, med slutmål Nationalparksentrén. Innan dess skulle vi till brandområden som ligger vid den sydvästra delen av nationalparken, precis vid Stora Luleälven.

Blad blir löv. Det varierade en hel del gällande hur mycket blad som var kvar i träden, men många föll ned de tidigare dagarna. Lite charmigt att se hur de rycks loss i vinden och seglar ned. Mest fascinerande, och vackert, är när bladet seglar ned, ett blad i taget. Man vet inte när nästa faller. Ofta är det på ett annat träd. Naturens gång. Höst, den fina hösten.

Myrstackar fanns det i hela nationalparken, och en del motorvägar var tydligare än andra. Här gick den via det nedfallna träden, som sakta omvandlats och återgått till naturen. Hur lång tid har det tagit?

Bilden nedan visar Muddusleden, och på väg söderut så delade leden på sig vid ett par tillfällen. Det fanns skyltar som visade om sträckan var ansträngande eller lättare. Vi valde alltid den mer ansträngande stigen, och det var verkligen upp och ned, ganska brant ibland. Lite charmigt.

Ibland var man nära ravinen och kunde titta ner, eller så gick vi närmare för att titta. Vi var nyfikna.

Så var vi plötsligt nära Stora Luleälven. Vi kunde se den nu.

Fornminnen fanns på flera ställen, och vi tittade på dem, försökte se vad det var. Ibland var det tydligt, ibland såg man inte riktigt vad det var som avsågs.

Vi gick ned till utloppet av älven, där Muttosädno mynnar ut i Stora Luleälven. På bron stannade vi till och tittade på vattnet som strömmade.

Perfekt att stanna till och äta lunch nu.

Efter lunchen gick vi vidare mot brandområden från 2006. Vi ville se hur det såg ut, och hade branden vid Tyresta nationalpark 1999 i färskt minne. Jag bor i Tyresö, som Tyresta nationalpark, är en del av. Jag har varit mycket i Tyresta och gått i skogarna, sprungit där, cyklat, åkt skidor och promenerat där. Brandområdet var avspärrat under en tid efter branden, då det var riskabelt att vara där.

Våra funderingar var om det var möjligt att jämföra hur detta brandområde hade återhämtat sig, eller skogen och naturen i stort, när vi vet hur det varit i Tyresta sedan 1999.

När man tittar på träden som står kvar så är det bara tallar som står kvar. Granarna ligger ned, de strök med i branden. Hur kommer det sig?

Vår teori var att branden, som oftast är markbränder, slukade granens grenar som är nära marken, men framförallt de ytliga rötterna. Utan rötternas förgrenade stabilitet faller granen omkull.

En tall står ganska stadigt och har ett ganska stadigt rotsystem, med ett spjut i mitten som går rakt ned en liten bit. Sedan brinner tallens bark inte så lätt.

Vi hade hört talas om att det skulle finnas en playa, en sandstrand nere vid älven. Det lät spännande, så vi gick mot älven.

Jodå, en sandstrand. Då skulle det bli bad.

Det var ganska skönt att få tvätta av sig. Vattnet var uppfriskande skulle man kunna säga.

Efteråt smakade kaffet riktigt bra.

Vi gick mot Nationalparksentrén där en taxi skulle plocka upp oss. Vi hade bokat den dagen innan, och bestämde oss då att åka hela vägen till Gällivare.

Nationalparksentrén är helt ny. Den invigdes i maj 2019.

Mer information kommer under 2020 att sättas upp på tavlorna. Det var sparsamt med information nu.

Taxin kom och vi åkte till Gällivare. Hon som körde berättade att även Gällivare och Malmberget påverkas av gruvnäringen och att det pågår en stor samhällsomvandling, vilken är nödvändig, då staden sjunker pga gruvan och all malm man brutit.

För mig var det helt nytt, då jag bara hört att man ska "flytta Kiruna". Men det som händer i Gällivare/Malmberget är större än det i Kiruna. Ändå hörs det inte lika mycket. Intressant.

Taxinotan var ganska saftig, men nu var vi framme. Vi handlade lite att äta och dricka på tåget hem, och gick även till en av de ganska många pizzerior som fanns i centrum och åt middag.

Tåget avgick i tid.

Vi var väldigt nöjda med hela den här vandringen. Det skulle ta ett tag att smälta alla intrycken.

Vi hade bestämt oss för att OM vi ska till Muddus nationalpark igen så skulle vi till den del av nationalparken som har de äldsta tallarna. Nu visste vi hur blött det kunde vara och hur jobbigt det kan vara att gå obanat över myrmark, eller i skogen för den delen.

Vi sov gott i vår kupé, men var inte alls framme på morgonen som vi tänkt. Tåget var flera timmar försenat, så vi fick gratis kaffe och bars, samt även smörgås. Tur att man inte skulle till ett anslutande tåg.

Det allra sista inlägget om den här fantastiska vandringen kommer att innehålla lite mer om hur vi gick, dvs kartbeskrivningar, lite om maten vi åt, vilken utrustning vi hade med oss, och vad vi lärt oss, eller kanske vad jag lärt mig. Inlägget kommer om ett tag.

Tack för mig!

//Thomas 

Sonen gillar det här med friluftsliv. Det har satt sig i själen på honom, liksom på mig. Han har ett tag velat att bara han och jag ska göra en tur. En övernattningstur. Jag vill sova i tält, säger han, jag sover så bra då.

Naturligtvis kan man som mamma och friluftsmänniska inte göra annat än att hörsamma uppmaningen. Men vart skulle vi ta oss? Vi ville hitta ett projekt som var bara vårt. Där det inte fanns historik av familjens andra turer och minnen. Så vi kikade och kom efter en del omvägar plötsligt fram till Silverleden i Hällefors. Hela leden är 65km så det var lite väl mastigt, men en del av den kunde vi tänka oss. (mer om leden kan ni läsa här, och en finfin beskrivning finns av Håkan Friberg här på utsidan också)

En septemberhelg skjutsades vi ut till Hurtigtorpet i Hällefors, med packade väskor och ett riktigt gott och förväntansfullt humör.

Jag använder gärna olika medier för berättandet, och den här gången blev det en film. När jag valt berättarform har jag lite svårt för att berätta på andra sätt också, bilder och ord får liksom stå tillbaka när kameran ställs i videoläge. Så nu blir det film, häng gärna med.

Några andra turer ligger och gror i fingrarna istället. Håll utkik så kommer några skrivna alster så småningom.

Det var svårare att skriva om utrustning än jag trodde, Innan jag satte mig ner trodde jag att det skulle bli det lättaste ämnet. Svårigheten ligger troligen finns det för mycket att säga. Varje del i utrustningen har sin tanke och sin historia, men det blir inte så intressant att läsa om varje sak, hur resonemangen gick om fram och tillbaka som till slut landade i en slutgiltig packlista. Så det blir ett något övergripande inlägg.

Packlistan är indelad i tre delar, en kläder (på kroppen), kläder (i väskan) och Saker. Packlistan är inte så informativ, ytterstrumpa brun säger inte så mycket för den oinvigda, så har du frågor skicka ett pm, för då kan du få en novell även om den enskilda strumpan.

Det enda som är värt att nämna i den här delen är skjortan, som har flera funktioner. För en överviktig person är värmen ett större problem än kylan, du svettas även när det är kallt. Skjortan är så praktisk att den går att använda bakåfram dvs ryggen på magen och inte knäppt där bak så att du inte har något extra lager mellan rygg och väska. Du ser måhända lite dum ut men fungerar fruktansvärt bra och även om jag under flera år försökt byta ut skjortan mot något annat så har jag ännu inte hittat något lika bra. Varför den följde med och det ångrar jag inte en sekund. Ett av mina bästa friluftsplagg, en gammal bomullsskjorta troligen från 90-talets början. Tror att den användes av min far innan den under 2010-talet blev en friluftsskjorta.

Den enda bilden jag har på skjortan bakåfram, tyvärr sitter den väldigt dåligt här och brukar normalt sitta bättre.

Skaljacka, löpartröja, värmetröja 90 och fältmössa en kall blåsig kväll.

De två intressantaste delarna här är de två kjolarna, regnkjolen och vandringskjolen. Det är lite intressant så här i efterhand att en person med mycket ångest utan problem kan få för sig att vandra i en egengjord kort kort kjol bland folk i fjällen. Hjärnan är dock en underlig sak. Jag har dock full förståelse för folk som bedömer att man inte har alla hästar hemma men nöden har ingen lag. Det ligger även förhållandevis långa funderingar och vilja att lösa problem bakom.

Kjolarna grundar sig i att jag är ett vandrande värmeelement. Jag mötte folk som kom i jacka, mössa och vantar medans jag vandrade i kjol i och skjorta.

Regnkjolen kom först, jag har i flera år funderat på alternativ till regnbyxor, för jag hatar uppriktigt sagt regnbyxor. hur luftiga de än är är det aldrig tillräckligt vilket snabbt ger skavsår som går det till en pina att vandra. Efter lite funderande, läsande på detta forum upplevde jag en kjol kunde vara ett alternativ som är tillräckligt luftigt. (Tidigare tester med poncho i fjällen har inte varit framgångsrika). Marknaden är tyvärr något svag för vattenavstötande kjolar till överviktiga män, kiltar finns som arbetskläder men de är något tunga. Inom ridsporten finns en del vattenavstötande kjolar men inte den storlek som krävs. Så jag satte mig ner och sydde en enkel kjol av längre snitt av en gammal packpåse modell enorm, som utvärderades två regniga dagar på Tjustleden och efter några brister som framkom förbättrades. 

Resultatet blev fullt godtagbart och följde med istället för regnbyxor, kjolen kommer användas igen. Det stora problemet med kjolen är att den har lite problem vid tät blöt undervegetation. Där finns dock nya tankar för att lösa det.

VandringsKjolen kom till kort innan avfärd som ett experiment, istället för att ta med ett par shorts. Vid varmt väder så är både byxor och shorts något oventilerade, så efter att regnkjolen kändes bra gjorde jag en luftig kjol av kortsnitt av två tunna gamla bomullshanddukar från försvarsmakten och ett resårband. Kort sagt var den perfekt vid varmt väder. om det är någon som sitter på en bild av mig en överviktig man i höga svarta kängor, kortkort militärgrön kjol och skjorta bakåfram så skulle jag gärna ta del av den bilden. För jag har ingen. Jag kommer vandra i kjol igen, troligen inte i stan men i fjällen eller på en vandringsled i skogen, där har den sin självklara plats vid temperaturer över 15 grader. 

Jag vill även uppmuntra fler män att våga testa att vandra i en kjol för vid varmt väder så var det väldigt skönt. Du kan måhända se lite dum ut, men det finns värre saker än att se dum ut på fjället eller i skogen, Skavsår till exempel.

Tyvärr saknar jag bilder på kjolarna så har tyvärr inget att visa av denna skapelse. Så ni får använda er fantasi.

Här finns det mycket att säga, men inget som jag tror blir så intressant att ta del av. T.ex. frustrationen att det nästintill aldrig informeras hur bred en sovsäck är, något som är väldigt relevant om du är stor.

Tältet kändes ibland som i minsta laget

Två saker som ändå är värda att förklara vad som döljer sig bakom namnen är Cellplastunderlag och skohorn. Cellplastunderlaget är inget vanligt liggunderlag, det är en tunn underlagsfoam ca 3 mm tjock som normalt läggs under ett parkettgolv. men som fungera jättebra som tältgolv som skydd och reserv om det uppblåsbara skulle svika. Jag har planer på att sy ihop en egen isolerad footprint av foamen och en presenning. I brist på symaskin står det projektet på hyllan men foamen fungerar även bra själv.

Sista morgonen där jag tog det lite lugnt i vindskyddet efter jag rivit tältet, vid en av lägerplatserna vid Hävlingen. Under det orangea uppblåsbara går det att skymta underlaget.

Skohornet är ett vanlig skohorn i plast om 42 cm, dels används det som skohorn, underlättar vid blöta fötter och sega mornar, men det används även som  en spade. När det t.ex. behövs ett dike för att leda bort vatten runt tältet eller när du ska på dass. Kroken i ändan fungerar även bra när du ligger ner och inte orkar röra dig så kan du dra till dig saker. 

Det finns många mer historier om utrustningen och mycket att grotta ner sig i, varför jag har en så tung sovsäck på en sommartur, hur mycket jag älskar värmetröja 90. Hur jag satt ihop mitt kök av olika delar från t.ex. soldatkök 10. Varför löpartights inte är ett bra vandringsplagg för en överviktig man. Varför jag valde att använda mina gigantiska (underbara) kängor istället för trailskor.

Köket och kängor vid lunch

Det jag lärt mig av turen är att våga testa nya saker, för det som fungerar för majoriteten kanske inte funkar för dig och skäms inte för att vara en man i svarta läderkängor och kort kort kjol i fjällen. För under en långvandring är funktion betydligt viktigare än hur du ser ut, om någon tycker du ser lustig ut är det snarare deras problem medans du vandrar vidare och njuter.

För det andra så är naturen till för alla och kan alla vandra, även om du väger + 130 kg, eller är blind. Det får vi dock komma tillbaka till.

Våren 2019 vid Hallingsbergskyrka under en tur på Tjustleden

Vad hade jag ändrat idag?

• Skippat vätskeblåsan, användes aldrig då jag inte behövde bära på vatten. Postades hem i Ammarnäs.
• Skippat löparshortsen, kjolen var överlägsen.
• Ersatt löpartajtsen med ett tunt underställ istället, vandrade aldrig i dem.
• De extra tältspikarna, användes aldrig och postades hem i Ammarnäs.
• Bättre kvalitet på t-shirt blå, solen och bliningarna åt upp den. T-shirt grön och löpartröjan däremot märktes inget på.

Då var det dags för säsongens första vintertur. Blev Fulufjället, igen, närheten till Stockholm gör platsen svårslagen. Testade en ny entré, Morbäckssätern, som är en av de plogade platserna för vinterlederna. Startade 13/12 vid lunch och hade 3-4 dagar på mig att ta mig en planerad rundtur via Bergådalsstugan, Tangsjön och tillbaka, ca 5 mil. Blev inte riktigt enligt plan, vilket jag hade i bakhuvudet med tanke på vädret.

Parkeringen vid Morbäckssätern

Dag 1

Redan efter de första stavtagen insåg jag att detta kommer bli tungt, det var ordentligt med nysnö och skidorna sjönk ca 1 dm, pulkan var som ett drivankare. I bakhuvudet visste jag att det skulle bli brant upp genom skogen men borde väl inte vara värre än vid Brottbäcksstugan.

Det var mycket brantare och mer kuperat än vad jag hade föreställt mig, och nysnön gjorde det inte bättre. Kämpade på med skidor en bit till dess att jag faktiskt inte kom längre. På med snöskorna, fortfarande tungt men kom framåt i alla fall. Tog lunchpaus i skogen och konstaterade att jag nog fick vara tacksam om jag nådde Tangåstugan innan mörkret. Två trevliga turåkare passerade ner förbi min lunchplats, de kom från Tangåstugan, enligt dem skulle det bli lite bättre bärighet uppe på fjället.

När jag kom upp ur skogen till de nedre delarna av fjället blev bärigheten något bättre, dock dimma, snöfall och blåst. Bitvis svårt att se nästa kryss, pulkan började nu kännas som en riktig plåga. Det jag inte såg vid detta tillfälle var hur mycket det faktiskt fortfarande gick uppåt vilket till del förklarade varför pulkan kändes omåttligt tung.

När jag äntligen såg Tangåstugan var planen att slå upp tältet i närheten och nyttja stugan för lite middag.

Helt plötsligt var det eld i kaminen och sovutrustningen utlagd, jag skulle ju bara äta middag, att slå upp tältet kändes plötsligt som helt befängt när man har en hel stuga för sig själv. 

Under kvällen började jag tvivla på att min rundtur skulle funka med tanke på allt snöande och det tunga föret. Planen fick bli att göra en sväng upp mot Summelfjället imorgon utan pulka och känna på föret.

Dag 2

Tangåstugan

Utvilad efter natten lämnade jag stugan för kort tur upp på fjället för att kolla föret. Skönt med lite sikt och uppehåll i snöandet, även om det var jämngrått och svårt att skilja himlen från snön.

Tangån

Kände mig lite hoppfull när jag började ta mig upp för fjället, fortfarande bitvis brant men lite bättre före än igår. Hade dock inte pulkan så det påverkade en del, en hel del skulle det visa sig.

Efter ca 2 km kände jag att det fick räcka, detta kanske kan funka. Vände tillbaka för att hämta pulkan och göra ett försök, nu hade det dock börjat snöa och blåsa rejält, sved duktigt kinderna.

Med ryggsäck och pulka bar det av igen, tungt självklart men kändes ganska bra. Nu hade jag spårat åt mig själv så föret kändes klart bättre. När stigningen upp från dalen började kändes det inte lika hoppfullt, jag strävade uppåt och pulkjvln strävade nedåt. Utförslöporna blev spännande när man inte såg några kontraster och det plötsligt blev brant utför och plötsligt stopp i ett snödrev. Gick åt många svordomar.

Pulka nysnö och uppförsbackar är ingen bra kombination.

Stannade för lunch och började funder på fortsättningen, det gick ganska bra att åka i mina egna spår. Så ett alternativ var att spåra åt mig själv och hämta pulkan efter hand, dock så höll jag ca 2 km/tim så någon rundtur var det inte tal om. Det började dessutom att snöa och blåsa mer så någon sikt var det inte tal om heller. Så beslutet att vända tillbaka till stugan var inte så svårt.

Åter i stugan började det att mörkna så det blev vedhuggning och fixa middag. Efter lite överläggning med kartan blev planen för morgondagen att följa Tangån norr ut fram till lunch för att sedan vända för att hinna tillbaka innan mörkret. Tangsjön ligger ca 12km N så att hinna dit var inte aktuellt. Blir väldigt korta dagar under den här perioden, soluppgång vid 09:30 och nedgång vid 14.45.

Dag 3

Jag kom iväg vid 09:30 och styrde kosan norrut nu endast med ryggsäck och ingen pulka, skönt. Det hade fortsatt snöa under natten så föret var riktigt strävt och när jag började lämna dalgången så försämrades sikten.

Efter ca 4 km var det dags för lunchrast, det hade tagit två timmar och nu hade vinden tilltagit. Lunchen fick bli i vindsäcken.

Efter lunchen kände jag att det var dags att vända åter mot stugan då utsikten var klart begränsad och inte särskilt omväxlande. Bitvis blev jag lite yr i huvudet när himlen och snötäcket smälte ihop och enda referenspunkterna var kryssen.

Det var lite bättre glid på vägen tillbaka men motvind. Väl tillbaka vid stugan drog jag på mig snöskorna för att utforska närområdet runt stugan. Väldigt vackert landskap i dalgången längs Tangån, är nog värt ett besök till sommaren.

Sista kvällen i stugan ägnades åt att städa, fylla på ved och göra iordning ett "tändkit" åt nästa gäst med späntad ved och några tuppkammar.

Dag 4

Då var det dags att lämna fjället för denna gång, nu var det äntligen uppehåll och kallare. Fick äntligen uppleva lite vackra vyer.

På väg ned med bättre sikt kunde man nu se att det är ganska brant bitvis, inte så konstigt att det kändes så tungt på väg upp, inte bara pulkans fel. Nu var det väldigt skönt med lite utförsbacke, blev lagom fart med nysnön.

På väg ned genom skogen var det några ordentligt branta partier, då var jag väldigt tacksam för nysnön som dämpade farten. 

Nere vid parkeringen blev det till att skotta fram bilen, skönt att det var bra plogat i övrigt annars hade det blivit onödigt spännande.

Trots att det inte blev enligt plan och att vädret inte var det bästa så blev det en bra tur trots allt. Känner mig fortfarande lite kluven till pulkan, vid bra före är den suverän men det blir väldigt slitigt med dåligt före och lite kuperad terräng. Jag hade totalt ca 30 kg packning vilket jag hade förra året också när jag gjorde min snöskotur med ryggsäck vilket inte kändes lika tungt som denna tur. Körde med Lundhags Gnejk 54l som jag tycker är en suverän ryggsäck som har fästen för pulka och även funkar utmärkt som dagtursäck eller för helgturer på sommaren. Invigde mina nya skidpjäxor, Alpina Alaska, helt suveränt sköna. De är lite bredare i lästen vilket passar mina fötter.

Morbäckssätern som startpunkt är jag tveksam till på vintern med tung packning, även om det är väldigt vackert i skogen. Jag tycker nog att Brottbäcksstugan är en bättre startpunkt och det känns närmre till fjällplatån.

Nu påbörjas planeringen för Påskturen, har inte riktigt bestämt mig för vart det bär av. Det kan bli Fulufjället igen alternativt Grövelsjön.

Varför vandrar man i Muddus Nationalpark? För mig är svaret enkelt: För att jag så länge längtat dit.

Förra årets vandring i Sarek med Johan var fantastisk, och när vi i Gällivare väntade på nattåget tillbaka till Stockholm hade vi idéer om att vandra i Muddus nationalpark, eller kanske Sjaunja naturreservat. Under året funderade jag och tänkte att det var dags för Muddus. Under hösten/vintern bestämde vi oss för att vandra i Muddus någon gång under 2019, och då jag gärna slipper mygg blev det september.

Eftersom vi båda kan navigera efter karta och kompass var obanad vandring ingenting som oroade oss, det var snarare hur myrarna skulle vara som vi funderade på. Hur blött skulle det vara?

Under Sarekvandringen var det tydligt att vandring kräver uthållighetsstyrka, så vi tränade på, på varsitt håll, för att vara förberedda inför Muddusvandringen. 

Själv hade jag i augusti 2019 vandrat i Lunndörrsfjällen och kände mig i bra form. Jag tänkte inte ändra på mina förberedelser eller packning speciellt mycket till Muddusvandringen.

Den 9 september satt vi på nattåget till Gällivare. Muddus...here we come!

Nedan är kartorna för hur vi gick. Med start från Gällivare, till nationalparksentrén i Skájddje.

Varje svart plupp är en övernattning, antingen i tält, eller i stuga.

Den första dagen.
Från Gällivare till Rallarstigen som vi följde till stugan vid Abborrträsket.

Den andra dagen.
Från stugan vid Abborrträsket till den lilla uttorkade pölen, och på eftermiddagen gick vi upp på Sör-Stubba och tillbaka. Vi tältade.

Den tredje dagen.
Från den uttorkade pölen till en plats i skogen där vi tältade. Det syns tydlig var vi tog vänster och vek av från Rallarstigen.

Den fjärde dagen.
Vi fortsatte och gick till Arvidssons stuga.

Den femte dagen.
Från Arvidssons stuga till sjön mellan de två höjderna. Vi tältade. 

Den sjätte dagen.
Från sjön mellan de två höjderna till Muddusleden och vidare till Muttusluoppal och fågeltornet. Vi sov i stuga.

Den sjunde dagen.
Från Muttosluoppal till Nammavárre. Vi sov i stuga.

Den åttonde dagen.
Från Nammavárre till sjön Boargáljávrre, där vi tältade. Dagstur därefter till ravinen Måskogårsså.

På kartan ovan ser man vandringens sista övernattningar. Högst upp till höger ser man var vi övernattade den åttonde dagen, sedan gick vi till sjön Boargáljávrre som är nära den östra entrén, om man kommer från Sarkavare.

Den nionde dagen gick vi från sjön Boargáljávrre till Muddusagahtjaldak. Där blev det en eftermiddagstur till Muddusfallet och tillbaka till Muddusagahtjaldak för en övernattning i stugan. Den tionde dagen blev det besök nere i ravinen och så tillbaka till Muddusagahtjaldak för en sista övernattning i stugan.

Den elfte dagen blev det vandring till brandområdet nere vid Stora Luleälven, bad i älven, och så gick vi till Skájdde och den uppgraderade nationalparksentrén. Taxi till Gällivare...nattåget hem till Stockholm.

Utrustning
Vad krävs och vad har man med sig på en vandring av detta slag?

Då jag vandrat tidigare så är skillnaden mellan en vandring på exempelvis Kungsleden och att gå obanat i Muddus inte så stor. Den största skillnaden är att man mer behöver ha koll på var man är. Karta och kompass är alltså riktigt bra att ha med sig, som på Kungsleden alltså. Samt att kunna hantera dem såklart.

Det är roligare att gå obanat tycker jag. Stövlar var nödvändigt, liksom att orka gå i blöt myrmark. Så, att vara vandringstränad var nödvändigt för att kunna njuta.

Annars hade jag ett Arctic Alpine Design VELOCE-tält som jag skaffade 2017. Ett rymligt enmans-tält.

Jag hade till vandringen i Jämtlandsfjällen i somras skaffat ett uppblåsbart lätt liggunderlag. JR Gear Traverse Core. Det var kallt mot marken, så till Muddusvandringen hade jag ett tunt liggunderlag av cellplast

ALLT JAG SKREV NEDAN ÄR BORTA

Jag kommer med en komplettering!!