Vi var 13 taggade stiglöparentusiaster som mötte upp på parkeringen i Tivedens nationalparks huvudentré i lördags förmiddag. Tidig avfärd från Stockholm, Trosa, Västerås, Eskilstuna och Katrineholm. Men vi var inte ensamma. Det var ju Vandringens dag runt om i landet! Parkeringsplatsen fylldes snabbt. Glada vandrare en masse runt om i nationalparken. Glada miner med lätt särade läppar som andades in sval krispig luft med tydlig smak av september. Molntussar mot en djupblå himmel. För nio av de tillresta väntade helt nya stigar genom fantastisk natur. Skulle kunna vara smått avundsjuk om det inte vore för att det är omöjligt att tröttna på denna oas av gammal skog som kantar de slingrande stigarna. Tystnaden. Träden som ljuder av vinden och skratten från ett gäng glada stiglöpare som hänger kvar i luften innan de tonar bort. Brusfri natur. Förundran och den barnsliga glädjen som avlöser varandra. Var och en med sin upplevelse. Avskalat, rent och enkelt. Delad glädje är sannerligen dubbel glädje!

Jag har i ord förmedlat en del av mina tidigare besök i Tivedens nationalpark och har inte för avsikt att göra det på nytt. Anledningen till gångna helgens besök tillsammans med likasinnade var just att låta var och en själv uppleva nationalparkens stigar och sagolika natur med dess fantastiska sprickdalsterräng. Man kan inte läsa sig till sann upplevelse. Om jag så sprider superlativen som förföriska förespeglingar är det bara ord. Mina ord. Sann glädje och eufori som skapar minnesbilder kan bara ett besök i nationalparken erbjuda. Olika för var och en. Detta blir således ett inlägg där deltagarnas egna bilder får förmedla två dagars härlig stiglöpning i Tivedens nationalpark 14-15 september. Aptitretare till en större helhet!

Lördag 14 september

Vi började med Trehörningsrundan men gjorde en avstickare på den gamla fina orangemarkerade öglan förbi Blanksjön. Härlig smal och kuperad stig genom fin natur. En sällan trampad stig som varmt kan rekommenderas. Här blev det ett trevligt missförstånd varför ett litet gäng sprang motsols och mötte resten av sällskapet som sprang medsols med en liten omväg. Stigen längs Stora Trehörningen är fin, stundtals teknisk men med minimal kupering. Efter "backhopparklippan" avnjöts läckra Tärnekullerundan sedan vidare till sevärdigheterna Junker Jägares Sten och Stenkällan. Längs Vitsands långa fina beach bjöd vi alla fikande vandrare på gracil snygglöpning som hade fått cat walken i Paris att blekna. Stenkällan avnjöt vi två gånger beroende på en läcker omarkerad utförslöpa från Stenkällehuvud. Tillbaka till entrén intogs medhavd lunch om än aningen sent. Därefter var det dags för den tekniska och kuperade Trollkyrkerundan med Stora och Lilla Trollkyrka. Den senare med vy österut mot ett glittrande fjärran Vättern.

Framåt sena eftermiddagen bar det slutligen av till vårt boende i Tivedstorp, 1600-talsidyllen några kilometer norr om nationalparken. Molnen rullade in. Regnet svalkade skönt mot naken hud på väg mot bastun. Så ljuvligt skönt med ett riktigt bastubad och hela gänget fick plats i den minimala bastun. Smäckra stiglöpare. Finns det hjärterum...

Vi hade beställt både middag och frukost. Louise och Malin hade tagit inbjudan seriöst och klätt upp sig för galamiddag. Galant! Vi var inte det enda sällskapet och vi skulle dela den stora fina lokalen i Kaffestugan med ett annat sällskap på 40 personer. Visade sig vara Sörmlandssmurfarna, en regionalavdelning till Rikssmurfförbundet, som skulle ha 50-årsstämma. Stämning var mycket god utan vare sig magiska svampar och spetsad hallonsaft. Den utsatta tiden för middagen flöt sakta förbi medan hungern ökade för varje minut. Utsvultna stiglöpare är inte att leka med. Till slut bjöd Anders och hans vänner in till en sagolik grillbuffé. Den var värd varenda spänn. Den hade allt, även för vegetarianer, glutenintoleranta och flexitarianer. Tror alla av oss tog om och då hade nya grillrätter plötsligt lagts upp. Och vilka delikata kalla såser! Så det var bokstavligen en proppmätt skara när undertecknad dukade fram den numera traditionella och specialkomponerade Florida cheescake med grädde och hemmaodlade björnbär. Det skrattades och klappades när de uppspelta smurfarna sjöng och skålade. En gammal löparkompis fru som fyllde 50 år, tillfälligt förklädda till smurfar. Deras glädje! Vilken dag, vilken afton! Det blev tidig kväll för de flesta. Ljuvligt tyst.

Söndag 15 september

Inte alltför tidig uppstigning men vi städade och packade ihop snabbt innan frukosten som serverades vid åttasnåret. En god frukostbuffé även om det glutenfria brödet lät vänta på sig. Inte något micrat här inte. Tinat i riktig ugn ska det vara! Klockan nio bar det av till nationalparkens huvudentré. Uppenbarligen på god fot med vädergudarna. Nattens regn upphörde på morgonen. De vinddrivna molnen tog höjd. Klarblå luckor i molnen. Härligt syrerik luft i skogen medan blåsten piskade upp vågor i Stora Trehörningen. Solen tog över alltmer och molntäcket löstes sakta upp medan vi avnjöt nya stigar. Vi började med en kort specialare med Oxögabergsrundan till Stigmanspasset och därefter en fin omarkerad stig för att senare komma till Trollkyrkesjön där vi tog farväl av Malin och Louise som valde att ta Trollkyrkerundan innan hemfärd. Vi andra hade den långa specialrundan med flera slingor inklusive Oxögabergsrundan i sin helhet kvar att uppleva. Det blev många fina stopp och skratt innan vi slutligen nådde Trollkyrkesjöns smaragdgröna vatten för tredje gången denna helg. Några valde den blå stigen till entrén medan åtta pojkar tog Trollkyrkerundan medsols. Den sista kilometern avslutades med en väldigt omanlig slutspurt i vansinnigt tempo över stock och sten.

Det är något märkligt med tiden i Tivedens nationalpark. Den har sin egen gång. Inte statiskt rak som atomur. Den svänger med upplevelserna, den följer stigarnas ringlande färd genom grönt blåbärsris, flyter fram över de slipade hällmarkerna, fastnar lite i gyttjehålen, slirar lite i sidled över fuktiga vindfällen och står närmast stilla när en skara stiglöpare stannar till och förundras nedanför ett jättelikt flyttblock. Alla bär vi med oss något av Tiveden och dess gammelskog. Minnesbilder, doft, ljud, tystnad, glädje, att bara få vara, här och nu i en ljuvlig bubbla tillsammans med andra. Allt detta inkapslat, i säkert förvar i vår inre katedral. Att väcka till liv när så behövs.

Och om alla fotografier gav er mersmak och ett outtalat begär efter mer kan Henriks suggestiva kortfilm från helgen varmt rekommenderas!

Hösten tillbringas i Härjedalen och min gamla skräckkärlek för björnar har vaknat till liv. Tanken på att möta en björn sprider skräck i mig. Samtidigt som en helt annan spirande och oemotståndlig känsla drar åt motsatt håll och lockar mig ut i skogen. Synen, hörseln och luktsinnet skärper till sig när jag vandrar i dessa björntäta områden. Ögonen söker efter stora tassavtryck och uppgrävda myrstackar eller jordgetingbon. Öronen lyssnar efter brummande, visslande, flåsande och andra ljud som kan härledas till den store lurvige. Min näsa sniffar in några extra doftmolekyler om en okänd lukt ger sig till känna. Kan det vara en björn?

Siktet är inställt på Sonfjället som ska vara Sveriges mest björntäta fjäll, men just idag är det dimma på fjället och jag tänker att det hur som helst är bra att exponeringsträna mig lite inför den utmaningen. Därför valde jag att värma upp med en vandring på Svartviksleden som utgår från byn Linsell några mil från björnarnas Sonfjäll.

Kanske får jag se en björn idag, tänker jag lite kaxigt när jag parkerar bilen i byn där leden startar. Efter att ha vandrat några hundra meter hörs ett kraftigt brakande i skogen och min kaxighet försvinner som i ett trollslag. Ska jag vända? Nej. Men kanske sjunga? Sjunga är en bra idé och jag börjar nynna på Mors lilla Olle. Sedan tystnar jag plötsligt. Hur var det där med att uttala rovdjurets namn? Någonstans har jag hört att det lockar djuret till den som säger dennes namn. Skrock? Ja, men ändå. Jag ska inte sjunga Mors lilla Olle mer, bestämmer jag mig för.

Istället sjunger jag en mer neutral sång och jag höjer rösten. Det låter bedrövligt illa men jag fortsätter att sjunga. Troligen tycker skogens invånare också att det låter hemskt, i alla fall ser den här bägarlaven ganska förskräckt ut. 

Vandringen är trots mina oljud väldigt fin. Det är en hög och klar luft. Jag tar djupa andetag av den sköna höstluften, och det behövs för stigen går brant uppför. Starka vindar sveper emellanåt mellan träden och liksom tävlar med mig uppför backen. Sedan blir det stilla innan en ny vind tar fart. Hösten är lite lurig, men tusan vilken vacker årstid!

Leden planar ut och den fasta marken övergår i gungande mossa. I den rödskiftande vitmossan syns vissa avtryck tydligt. Älg, rådjur och kanske en räv. Sedan ser jag några större avtryck. Otydliga och diffusa. Är det björn? Det går inte att bedöma och det går heller inte att fotografera. Troligen inbillar jag mig.

En ny sång bubblar upp ur mig… ”För länge sen, när jag fyllde fyra år fick jag en gåva av min far. En fin present…” Jag minns inte hela texten men refrängen kan jag i alla fall och sjunger lite högre ”Teddybjörnen Fredriksson…” Oj! Jag tystnar snabbt igen.

Medan jag går äter jag av de lysande röda bären. Det smakar höst och tankarna vandrar åter till björnen som snart ska lägga sig i sitt ide och dessförinnan måste äta ofantliga mängder bär för att klara sig hela vintern. Äter björnen lingon och tranbär? Jag googlar och får svaret direkt. Japp! Björnen äter alla möjliga sorters bär men föredrar kråkbär och blåbär. Tydligen finns någon studie som visar att björnen kan äta 184 000 blåbär om dagen. Hur har man räknat ut det tro?

Efter att ha vandrat drygt halvvägs kommer jag fram till en sjö och leden slingrar sig längs sjökanten en bit innan den åter viker av in i skogen. Jag börjar nynna lite på en ny sång… men tystnar ganska snart när jag hör mig själv sjunga den där barnvisan om björnen som sover…

Vandringsleden är välmarkerad och går bitvis ihop med en skoterled. Jag läste någonstans att Linsells vandringsförening har gjort den här leden och även andra leder i området. Imponerande att en så liten by (enligt Wikipedia var folkmängden 73 personer för några få år sedan) kan ha en egen vandringsförening som dessutom gör egna vandringsleder.

Ja visst ja! Jag hade ju kaffe och mackor med mig. Det hade jag helt glömt bort i alla björntankar. När det var någon kilometer kvar till att jag åter skulle vara framme vid bilen tog jag därför rast vid några gigantiska klippblock. Kaffet smakade fint och lindrade även en begynnande heshet… Jag är inte van att sjunga så mycket och kanske behöver jag träna min sångröst lite mer inför min vandring i Sonfjällets nationalpark. 

I vår Njoatsovággeblogg skrev Hans Fowelin:

Gränsdragningarna av nationalpark och naturreservat är ganska komplicerade när det gäller Njoatsosvágge. De mellersta och övre delarna ligger helt och hållet i Sareks nationalpark. I höjd med berget Tjuollda och ner till Máderjåhkå är det bara östra/norra sidan som ligger i Sarek. Västra/södra sidan tillhör Kvikkjokk-Kabla fjällurskogs naturreservat, ner till området Änok. Och så finns det slutligen ett område som varken är nationalpark eller naturreservat, nämligen östsluttningen av Tjuollda precis söder om Goabrekbákte.

Här ser ni hur det ser ut idag. Inom den grön-röda markeringen finns Kvikkjokk-Kabla fjällurskogs naturreservat. Reservatet är alltså inte en del av nationalparken.

Gränsdragningen av Sareks nationalpark fastställdes 1910. Men varför drogs gränserna på detta sätt? Varför inkluderades inte hela Njoatsosvágge och för den delen också Tjuoldavágge?

Jag kommer att försöka besvara denna fråga utifrån två perspektiv som illustrerar de intressemotsättningar som fanns med utgångspunkt från historiska källor:

• Att bevara fjällvärlden orörd
• Att exploatera naturresurserna i fjällvärlden

I min framställning kommer det att saknas andra viktiga perspektiv, inte minst samernas och ortsbefolkningens. Jag hoppas att det jag skriver om ändå kan vara av intresse trots dessa brister.

Beslutet 1910 föregicks av viktiga betänkanden.

Exploatering – gruvdrift och dammar

1903 avgavs ett betänkande angående ”staten tillhöriga vattenfall”. Där fanns stora planer på uppdämningar. Av alla vattenfall som redovisades var det några som är speciellt intressanta när det gäller gränsdragningen av Sareks nationalpark. I kartorna här nedan är de tänkta dammarna utritade (med namnen som anges i betänkandet).

Öfre Melädnofallet och Nedre Melädnofallet.

Luobalkårtje:

Och Själmakårtje, Vallatsjkårtje, Ruonaskårtje, Ruotevarekårtje, Kamafallet och Njåmiltkårtje. 

På kartan här ovan är även Ruotevare (Ruovddevárre) markerat i rött. Det handlade om dammar som skulle ha förött Njoatsosvágge, Tjuoldavágge, Änok, Kvikkjokk, Tarradalen och Miellädno. Men inga sådan projekt realiserades så vad är det i så fall för mening att ge denna historiska återblick?

I anmärkningarna för dessa utbyggnadsplaner står att läsa:

I anledning af nådig remiss å framlidne öfversten C. O. Bergmans underdåniga ansökan att för tillämnad grufdrift vid Ruotevare-Vallatsj järnmalmberg få arrendera vissa i trakten befintliga, kronan tillhöriga vattenfall har kommittén den 22;4 1902 afgifvit särskilt underdånigt utlåtande, hvari ifrågavarande fall upptagits såsom för ändamålet lämpligt.

Detta gäller för alla dessa vattenfall förutom Njåmiltkårtje. För Njåmiltkårtje anförs istället magnesitförekomsterna i Tarradalen. För Melädnofallen anförs också silverfyndigheterna i ”Alkavare, Nilagrufvan och Silpavare”. Med andra ord, syftet med dämningarna var sekundärt. Primärt var gruvdriften vid "Ruotevare-Vallatsj järnmalmberg". Där fanns de ekonomiska intressena.

Vem var Carl Otto Bergman?

Carl Otto Bergman var riksdagsledamot och benämndes ”Norrbottenskungen”. Han inmutade järnmalmsfälten i Gällivare, det som vi idag känner som LKAB inklusive Ruovddevárre. Han dog 1901 och hans inmutningar togs så småningom över av LKAB. I Nordisk familjebok står att läsa:

Energiskt uppsökte och inmutade han andra malm- och mineralfyndigheter inom lappmarkerna; hans intressentskap i Routevare järnmalmsfält blev ödesdigert för hans enskilda förmögenhet.

Inmutningarna och planerna för vattenkraftsutbyggnaden fanns dock kvar 1903 som har redovisats här ovan.

Orörd fjällmiljö – Skydd för vårt lands natur

1907 kom ett betänkande ”rörande åtgärder till skydd för vårt lands natur och naturminnesmärken”. Där står att läsa:

Ändamålet med nationalparks afsättande bör af ofvan angifna skäl vara att söka bibehålla icke blott områdets naturliga beskaffenhet samt dess växt- och djurlif utan äfven dess naturskönhet, och detta genom att området lämnas i största möjliga mån åt sig själft.

Med områdes afsättande till nationalpark afses att för framtiden söka i största möjliga mån bevara dess naturliga beskaffenhet, dess växt- och djurlif samt naturskönhet; och vare till följd häraf, med nedan nämnda undantag inom parken förbjudet: att förstöra eller skada fast naturföremål eller ytbildning så ock att inmuta mineralfyndighet eller bortföra mineral

Här fanns också en viktig anmärkning:

I omedelbar fortsättning med det föreslagna området utbreder sig söderut det intressanta Sarjekmassivet, hvilket såsom alplandskap utmärker sig för en vida storslagnare natur än Sjöfallsområdet. I närliggande dalgångar finnes ett ovanligt rikt djur- och växtlif. Och slutligen är detta område genom docenten A. Hambergs och hans medarbetares mångåriga undersökningar, för hvilkas bearbetande lämnats frikostigt statsanslag, från naturvetenskaplig synpunkt säkerligen mera kändt än något annat område af motsvarande storlek inom Lappland. Med denna utmärkta utgångspunkt måste studiet af denna trakt, om naturen där lämnas att ostördt utveckla sig af sig själf, blifva särskildt lärorik. Från naturvetenskaplig synpunkt vore det alltså utan tvifvel önskligt, att äfven detta område, hvilket lika litet som Sjöfallsområdet i sitt nuvarande skick är af något ekonomiskt värde, kunde infogas i nationalparksområdet.

Med denna formulering skulle Sareks nationalpark alltså inte få inkräkta på exploateringsintressena vad gäller gruvbrytning eller vattenkraftsutbyggnad.

Gränsdragningen 1910

Uppdraget att föreslå gränsdragningen av Sareks nationalpark gick till Einar Lönnberg. Han var zoolog och intendent vid naturhistoriska riksmuseet och vice ordförande i Naturskyddsföreningen som bildades 1909. Lönnberg beskriver arbetet med gränsdragningen i Naturskyddsföreningens första årsskrift 1910. Här antyds vilken betydelse Axel Hamberg hade för Sareks nationalpark. Och gränsdragningen beskrivs:

Från Tarreluopal går gränsen mot öster och följer en liten bäck, som kommer från norra sidan af det fjäll, som åt öster begränsar sistnämnda plats, och fortsätter sedan utefter Låptåvakjaures vattendrag till midt för sänkan söder om Kåbrek, där den går mot öster, följer en bäck som utfaller i Niåtsosjokk. Gränsen följer sedan detta vattendrag utför dess lopp. Till dess att det mottager tillflödet Säkokjokk (Matirjokk). Därifrån uppför sistnämnda vattendrag, till dess att detta gör en tvärkrök mot norr. Där lämnar gränslinjen Säkokjokk och fortsätter rakt mot öster över Påreksjöarna 

Denna gränsdragningen gäller än idag för nedre Njoatsovágge (Sareks nationalpark utvidgades 1964 och inkluderade Pårekområdet).

Exploateringsintressena bestämde gränsdragningen av Sareks nationalpark

Med den gränsdragning av Sareks nationalpark det talas om här ovan – ”som inte är av något ekonomiskt intresse” – så berördes inte Ruovddevárre eller magnesiten i Tarradalen. Ej heller silvret i ”Nilagrufvan och Silpavare”. De lämnades utan det ökade skydd som en nationalpark skulle ge. Undantaget är silvret i Alkavare som ingår i nationalparken. Observera att Padjelantas nationalpark inte fanns då. Idag ingår inte de skuggade områdena i nationalparken, det är detta område som Naturvårdsverket föreslog 2008 som utvidgning av Sareks nationalpark men som inte längre är prioriterat.

Ett historiskt efterspel

Einar Lönnberg som ansvarade för gränsdragningen avgick som vice ordförande i Naturskyddsföreningen 1919. Det tolkas som en protest mot utbyggnaden av Stora Sjöfallet av föreningen. Här anförs också Thor Högdahls kritik som återfinns i årstidskriften 1920:

Dagsläget – gruvbrytning i Ruovddevárre

Ruovddevárre har spelat en viktig roll i denna historiska återblick och gör så än idag. Det var denna tänkta gruva som var centrum för gruvbrytningen. Med den bakgrund jag har gett står det klart att hotet mot Njoatsovágge idag och imorgon är gruvbrytningen. Det senaste exemplet är Beowulf Minings prospekteringar som påbörjades 2006. Redan från början lanserades planerna som ”Routevare & Kallak” där Ruovddevárre var ”flaggskeppet”. 2013 övergav Beowulf planerna tills vidare och koncentrerade sig på Gállok. Men som skrivs i Beowulf Minings ”conceptual study”; “Ruoutevare and Kallak are among the largest known, undeveloped iron ore deposits in Sweden.” Så vad händer när malmen i Kiruna tar slut tidigare än förväntat?

Det här handlar om LKAB:s framtid, om brytningen efter den nuvarande huvudnivåns livslängd som sträcker sig fram till 2035. Man kan säga att LKAB nu är ett gruvbolag som andra, som måste söker mer intensivt efter nya malmvolymer för att överleva, säger Jan Moström, vd och koncernchef på LKAB. 

Malmen i Ruovddevárre innehåller också vanadin, en kritisk metall som bland annat används för batterier och elnätlagring.

Vad skulle det innebära om Sareks nationalpark utvidgades?

Om Sarek utvidgades till att innefatta hela Njoatsosvágge och Tjuoldavágge skulle det innebära att Bergsstaten inte skulle kunna ge undersökningstillstånd utan beslut från riksdag och Kungl. Majt. Jämför med Gállok idag där det räcker med ett regeringsbeslut. Det betyder inte att området skulle vara skyddat för evigt. Fortfarande har antagligen de ekonomiska intressena företräde över att bevara fjällvärlden orörd. Jag påminner om vad som hände i Stora Sjöfallets nationalpark.

Jag vill tacka Hans Fowelin och Tor L. Tuorda för all hjälp och alla synpunkter som jag har fått av er.

Jag har närt på en idé under en längre tid. En serie om barn i vildmarken. Naturen. SÅ jag började reka alla Skånes naturreservat, nationalparker och ekoparker. Det finns oerhört många spännande platser här nere. Och nästan inga människor. Men att vara ensam filmare och få till något bra visade sig snabbt vara svårt.

Här är det första försöket i Söderåsens Nationalpark.

OBS! På engelska. Kom gärna med idéer och åsikter!

Packar ned lite fika i ryggsäcken, snörar på mig kängorna och vandrar ut i naturen utan vidare mål än att få tillbringa en dag i skogen. Några grader varmt, gråmulet och vindstilla. Skönt! Jag går längs med Ljusnan, till en början på en stig men den blir allt mindre och efter ett par kilometer finns inte längre någon stig men jag fortsätter gå.

Gamla spår av bävergnagda träd visar sig först lite sporadiskt men efter ett tag blir de allt mer frekventa. Snart får jag både klättra över och krypa under trädstammar som bävern tidigare fällt men lämnat kvar på land. Kanske smakade de inte så gott som han trott och därför lämnade han dem. Eller så tänkte han hämta dem senare men glömde bort dem, eller så skulle han bara vässa sina ständigt växande tänder lite. Ordentlig tandvård är A och O för en bäver. Min egen tandvård känns lite mesig i jämförelse, men jag är ändå glad att min tandhygienist än så länge endast beordrat mig tandborstning och tandtråd…

Förundrad ser jag på träden som ligger avgnagda runt mig och jag minns hur jag själv fick slita när jag skulle fälla en liten björk för några veckor sedan… och då hade jag ändå en yxa till hjälp. Någonstans har jag hört att bävern har ett skikt som domineras av järn i sina tänder och att det är en av förklaringarna till varför de är så starka. Mina tankar drar iväg och jag börjar fundera på om bävern kan känna ilningar i tänderna och jag ryser när jag tänker på hur dessa ilningar i så fall måste kännas om tänderna delvis består av järn. Aj!

Hoppsan! Hål i marken. Jag går i mina egna tankar och råkar trampa ner i hålet. Som tur är så är det inte så djupt men det får mig att bli mer uppmärksam. Jag ser fler hål och börjar därför gå lite mer försiktigt då jag inser att det nästan är som att gå på minerad mark. Bävern har grävt gångar under jorden i strandbrinken och jag känner mig för innan jag vågar överföra tyngden från ena foten till den andra i stegen jag tar. 

Jag passerar en gammal bäverhydda som verkar ha sett sina bästa dagar. Några färskgnagda kvistar är lite slarvigt slängda längst ner på hyddan och de känns felplacerade. Är det en bäver som tänkt renovera den gamla hyddan men sedan insett vilket jobb det är och då bara lämnat kvistarna? Eller har en ålderstigen bäver haft picknick vid sin gamla bostad? Kanske har han suttit och gnagt på ett par pinnar medan han lite nostalgiskt tänkt tillbaka på alla barn som han och frugan fött upp just vid den här hyddan.

Man kan ana att det har varit en ganska stor hydda men nu är den delvis förfallen och jag går en omväg runt den för att inte falla igenom de murkna grenarna. Enligt Naturmorgon som jag lyssnade på för något år sedan så finns det singelbävrar som nöjer sig med att bo i en etta, medan en bäverhydda för en hel bäverfamilj ofta består av minst ett rum och kök. Ingången är alltid under vattnet. I vattnet utanför hyddan lägger bävern upp olika matförråd inför vintern. Förrådet består av kvistar som han gnager till lämplig storlek och de placeras så att han ska kunna hitta dem även när vattendraget är isbelagt. Han är smart, den där bävern.

Jag fortsätter min vandring längs Ljusnan och är nu helt inne i mina bävertankar. Fler hål i marken visar sig och jag kikar ner i ett av dem. Det är ganska stort och jag skulle nog kunna krypa in en bit. Nej, säger jag till mig själv men lyssnar som vanligt inte så noga på det. Jag ålar in en liten bit till men när jag känner att det blir mindre och börja slutta ner mot vattnet ångrar jag mig. Tänk om jag fastnar. Jag backar ut och fastnar som tur är inte.

När jag börjar gå igen ser jag fler färskgnagda träd. Jag kikar ut längs älvkanten och skymtar en större hydda längre fram som ser ut att vara bebodd då den är byggd av färskare träd. Med smygande steg tar jag mig närmare. Några meter. Sedan tar det stopp.

Ett tre meter brett och vattenfyllt dike får mig att stanna. Bävern har byggt sin hydda på en ö. Smart! En kort stund funderar jag på att bygga en bro av de träd som bävern har fällt och som ligger likt ett plockepinn bakom mig. Men jag släpper den tanken snabbt och tänker att bävern kan få ha sin ö ifred.

Istället tar jag fram min termos och dricker en kopp kaffe. Jag spanar lite mot hyddan och jag spanar ut över Ljusnan. Det är en perfekt dag för bäverspaning, om man bortser från den lilla detaljen att bävrar inte är vakna då. De sover gott i sin hydda under dagtid. Men kaffet smakar gott, tänker jag och tar en klunk till innan jag vänder om och går hem igen. 

En lunchpromenad är skönt och uppiggande. Efter en grå morgon tittade solen fram och då är det lätt att ge sig ut.

Men vad är det där för spår i gräset, är det någon annan som varit ute och gått på ängen? Det vill man ju kolla upp. Måste vara björnen som gått här, tur att det är bra sikt både framåt och bakåt. 

 Jodå nu är det ingen tvekan om vem som traskat här. Kanske det vart lite mycket av de där lingonen igår. :-)

Det är riktig höst nu och blommorna bleknar men träden skiftar i de vackraste färger, rött, gult och orange men snart är det över så det gäller att titta och njuta.

2004-5 gjorde Johan Ivarsson och jag en resa på skidor och med kanot som förändrade livet. Den här färden är fortfarande en stor del av mitt liv. Och den senaste tiden har intresset för den återvänt. 

Det har gjort att jag sett över gamla klipp. En händelse som var unikt med färden, var det faktum att det var första svenska satellitsändningen från extrem plats där vi redigerade och skickade upp färdiga program till SVT Gokväll. Inte bara klipp. Utan färdiga program.  Vi redigerade i tältet, det tog en timme per Inmarsat att skicka upp i etern och om överföringen bröts efter 59 minuter, fick vi göra om det. Jag tror det hände en gång.

Jag har nu klippt ihop alla sju episoderna till ett lång klipp. Jag håller på med en engelsk överföring. Kika gärna.

Sothöna tycks vara en av havsörnarnas favoriträtter. Åtminstone de havsörnar som syns kring Krankesjön utanför Lund. Idag fick jag se hur sothönsen gör när de avvärjer en hungrig havsörn.

Jag står i fågeltornet och spanar på änder och annat som håller till på sjön. Sothönorna ligger i två ganska stora flockar rakt utanför fågeltornet. Plötsligt ser jag att det blir liv och rörelse i flockarna och de drar snabbt ihop sig till en enda, stor flock. Aha, kan det vara en havsörn i farten? Det dröjer flera sekunder innan jag ser den, sothönorna är som vanligt snabbare. Den kommer bakom mig, över skogen. Vissa gånger reagerar änder och sothöns knappt på örnarnas närvaro, det tycks som de kan se skillnad på en mätt och en hungrig havsörn. Det måste ha med örnens rörelsemönster att göra.

Den här örnen är hungrig, det har sothönorna fattat direkt. De trängde ihop sig mycket tätt, för den som kommer utanför flocken blir ett enkelt byte för örnen! Och nu blir det ett intensivt plaskande och stänkande med vingarna. Örnen är på inflygning!

Det går undan, på två sekunder är örnen riktigt nära, med ben och klor utsträckta. Men sothönorna flaxar upp en rejäl ridå av vattendroppar och stänk. Örnen har nog svårt att urskilja ett lämpligt offer och hur ska den få grepp om en sothönas kropp med så mycket flaxande vingar i vägen?

Denna gång lyckas den inte sätta klorna i någon. 1 - 0 till sothönorna! Örnen måste vända för ett nytt försök.

Det blev många försök, 10-15 stycken. Örnen kom från olika håll men det hjälpte inte. Sothönsen klarade av den varje gång och till slut gav den upp.

Nu ska det sägas att denna örn inte var särskilt skicklig eftersom den var ung, gissningsvis 1 år gammal (det är fjäderdräktens färgteckning jag tittar på). Äldre fåglar har jag sett nappa sothönor på nolltid, t ex för att hjälpa junior när denne inte klarar det själv. En gammal örn kan skapa panik bland änder och sothöns på sjön.

En bekant som är fågelforskare har berättat att unga havörnar ägnar sig åt röveri på vintern. De gör utfall mot storskarvar och tvingar dem att hosta upp sina fångade fiskar. Som om de hade en överenskommelse: "Om du ger mig din fisk så försöker jag inte fånga dig!"

Enstaka gånger kan man se havsörnar simma och då liknar de ingenting man är van vid. Jag har sett det vid Krankesjön och då hade örnen en sothöna i klorna som den skulle dränka.

Ensam. Det kändes tråkigt att lämna familjen och en febersjuk son i lägenheten, men också skönt med en tur helt själv. I semestertidens mycket mer nära boende och liv är det ännu viktigare att också skapa utrymme för det egna. Speciellt om det är där man hämtar kraft. Turen började över Ljusnan på den gamla bron och in på pilgrimsleden - Romboleden. Genom fjällbjörkskog, enbuskar, guldgul Kovall och det där närmast självlysande gröna gräset. En av fjällens varma dagar visade det sig bli och yllet åkte snabbt av och ned i väskan. Känslan i bröstet var stor, och fri.

Snart var jag framme vid Sveån som jag följde längs stigen uppåt fjällsidan. Midsommarens blommor kantade vägen uppåt. Midsommarblomster, Humleblomster, Blodrot, Smörblomma. Fjällens karaktäristiska Stormhatt och Torta visade att det var en fjälläng jag gick på. Orkidé-spiror stack upp i växtligheten. Någonting doftade nektartungt och gott, kunde det vara nattvioler någonstans i närheten?

Ravinen som Sveån rinner genom är djup efter många, många års nötande. Färgerna i stenen skiftade från blågrått till grönt, rött och vitt. Vattennivån var lite lägre än vanligt och blottade torrlagda hällar och hålrum som vattnet skapat. Medan pulsen ökade av min stigning uppåt kom Sveån farande nedför. Studsade, tvirlade, snurrade, gröpte ut passager genom stenen.

Trädgränsen började skymta mellan björkarna och efter ett tag ett tak. Jag var framme vid vindskyddet, Färdmansrösten på kartan. Här stannade jag inte, utan följde istället stigen bort från Sveån, ut på fjällheden. Mitt i brisen som svepte bort myggen, med utsikt över Ramundberget blev det lunch. Ett SMS från min man upplyste mig om att turen inte alls var 11 km som vi läst oss till, utan 17 km. Ojojoj då! Tur att snackspåsen var välfylld och att det inte var några barn med, 6 km extra blir rätt mycket för dem. Mickes fiskekvällstur låg i farozonen och jag lovade att öka tempot. Ta det lugnt du, du hinner svarade min underbara man.

På fjällheden kröp blommorna ned bland de vindskyddande buskagen. Midsommarblomster och Smörblomma tittade skyggt fram bland dvärgbjörkar och viden, tillsammans med Kattfotens vita, mjuka tassar.

En fågelunge fladdrade klumpigt förbi framför fötterna på mig. Vad var det egentligen för fåglar som flög runt omkring? Små med väldigt speciell flygstil, de liksom fällde ihop vingarna och föll innan de tog nästa vingslag. Tyvärr har jag inte ornitolog-ådran i mig och jag känner bara igen några av de vanligaste arterna.

Helags och, när jag rundat Röstvålen, även Skarsfjällen, tronade i utsikten tillsammans med den sovande jätten. När jag inte vet det riktiga namnet hittar jag ofta på ett eget, och det här såg verkligen ut som en sovande jätte. Alla dessa mäktiga sveptes in i det blå dis som soliga dagar i fjällen kan bjuda på. Jag passerade en tjärn. En snölega. En bäck full med varmt roströda stenar.

På fjällheden blev stegen längre och jag kunde njuta av att känna kroppen jobba. Pulsen. Andningen. Benmusklerna. Var fullständigt här-varande och fylldes av en stor vördnad för naturen, vad den kan göra med mig moderna, stressade människa. Som att bara öppna en kran där inne och tömma ut allt bröt som vardagen samlat på sig. En fågel hoppade undan framför mig på stigen men ville inte riktigt lämna den. Stigvandrande den också. Vinden blåste och rufsade runt i håret.

Gick förbi några tungt lastade kängvandrare och kände en märklig tillfredsställelse att bredvid dem kliva rakt ned i myrens väta med mina lätta och snabbtorkande Altra-skor. All respekt för dem och deras val, jag kände mig just då bara väldigt nöjd med mitt eget.

En kort paus blev det efter bäcken där pilgrimsleden möter sommarleden. Med Helags bakom mig, Skarsfjällen till höger, Röstvålen till vänster och stigen framför mina fötter.

Vattnet kippade om fötterna när jag kom upp ur bäcken, små skvätt trycktes ut ur skorna för varje steg jag tog. Efter ett tag dröjde sig bara en lätt fuktig känsla kvar och så småningom var jag torr om fötterna igen. Återigen väldigt nöjd med mina lättviktskor.

Jag och bäcken följdes åt nedför fjället. Vi valde lite olika vägar ibland men jag hörde henne hela tiden. Hon glittrade och pratade med mig när vi sågs. Längre ned lugnade hon ned sig genom en myr och fläkte sedan ogenerat ut sig över vackert formade hällar. Sten och vatten kivades om vem som kunde glittra mest i solen och jag blev ystert glad. Ville följa henne över kanten, leka mellan stenar och klippor, falla och samlas upp. Bli skummande vit och fånga färgen av stenen under. Återspegla. Glittra ikapp. Skratta i friheten. Jag skuttade ett tag bland hällarna. En blek kopia av hennes dansande. Och naturligtvis gick min väg inte samma väg som vattnet. Jag fick nöja mig med att vara betraktare med barnsligheten kvar bakom pannbenet. En lott jag ändå var helt nöjd med.

Tillbaka i fjällbjörkskogen. På väg nedåt. En glänta fylld med orkidéer. En till. En spång över myrmark. En till. En liten bäck. En till. Vristerna fick jobba på ett annat sätt i nedförslutet. Ned till betade ängar. Öppna och välkomnande. Björkar med beteshorisont. Och där, strax efter Klinken, med Ljusnan skymtande till höger stod den. En brunkulla. En av våra mest sällsynta orkidéer.

Med Ljusnan så nära passade jag på. Strändernas stenar tryckte in mönster i mina knän medan jag doppade huvud och ansikte i det svala vattnet. Så uppfräschande friskt.

Så småningom lämnade stigen vinterleden och tog sig fram genom björkskogen. Vackert var det med solen som spelade genom björkars lövverk men jag undrade om det verkligen var nödvändigt med allt snirklande? Nu ville jag komma fram, redo att hantera familjebestyren igen. De sista kilometrarna kändes i fötterna, ovana vid det högre tempot turens oplanerade extra-kilometrar skapat. Några renar hälsade på mig på parkeringen utanför lägenheten. Bligade ett tag och travade sedan snabbt iväg med högburna kronor. Jag gick in genom dörren och fiskeutrustningen stod redo i hallen. Nu var det mannens tur.

Nu är det oktober, kvällarna mörknar och brasan tänds i kakelugnen. Utedagarna blir något färre och jag har ro att sitta vid datorn. Det är dags att sortera upp anteckningar, bilder, filmer och minnen. Den här turen gjorde jag i somras, mitt i juli. Det största av äventyren, Helags, återstår att skriva om. Och några filmer från låglandsturer är under framväxt i redigeringsprogrammet. Så tanken är att det ska komma mer, så småningom.

Någon gång för 30 år sedan hade jag en dröm, en tanke, om att uppleva Muddus nationalpark. Jag såg framför mig stora älgar, vildmark.

Drömmen har levt med mig, och jag har haft Muddus i tankarna ännu mer sedan jag 2017 tog tag i vandrandet ordentligt. Med lättare och framförallt ny utrustning blev det en nystart på vandringarna. Om utrustningen är uttjänt är det väl investerade pengar att köpa nytt, speciellt om man, precis som jag, tänkt vandra lite mer.

2017 blev det vandring i Jämtlandsfjällen, med ny utrustning, med egentorkad mat...och jag gick själv. En solig och varm vandring.

2018 blev det Sarek igen. Ett välkommet återbesök, där Alkavare kapell var en fin upplevelse.

2019 blev det återigen solovandring, denna gång i Lunndörrsfjällen i Jämtland. Dörrarna var magiska.

2019 bjöd också på finvandring i Muddus. Drömmen slog in. Jag gick med Johan, som jag vandrade med i Sarek 2018. Under knappt två veckor i september upplevde vi Rallarstigen, Muddus nationalpark och Muddusleden.

Nu börjar berättelsen.

På kvällen den 9 september satt Johan och jag på våra platser i sittvagnen som skulle ta oss till Gällivare. Jag hade tänkt att vi skulle åka lite billigare...så det blev sittvagn. Jag hade nog glömt bort att vi bokat sittvagn, för jag blev lite överraskad måste jag erkänna.

Tåget avgick i tid och rullade norrut. Vi hade handlat på COOP vid Centralstationen innan, lite till frukost. Hellre COOP än SJs restaurangvagn tänkte vi.

På kvällen pratade vi om allt möjligt. Jag berättade om min galna dag, eller dagar. Dagen innan, dvs den 8 september arrangerade jag och en annan kompis en cykeltävling, och det hade varit fullt fokus på den tävlingen, så packning och förberedelser till Muddusvandringen blev inte optimal. Den 9 september var jag också på anställningsintervju (kan nu nämna att jag fick jobbet).
Nåja, åter till tåget.Tåget passerade Uppsalaslätten, där det var dimmigt. Det påminde om någon engelsk hed, och jag fantiserade om någon typ av ondska som fanns i dimman. 

Vi gick lite senare till restaurangvagnen för att köpa fika i alla fall...natten skulle bli lång.

Under kvällen klev folk på och av. Till slut fanns det plats för mig att lägga mig på våra två säten...kunde slumra mig genom natten. Johan hade en slumrig natt också, men mer sittandes upp.

Nu var vi på väg mot Gällivare.

Muddus, here we come!

Efter en "god natts sömn" (kan diskuteras) på tåget närmade vi oss Gällivare. Vi försökte orientera oss genom att titta ut genom fönstret. Det är inte helt lätt att se var man är när det är så mycket skog. Tur att det finns andra sätt, bara ett klick bort, att se var man är.

Vi åt vår frukost som vi köpt dagen innan, kompletterade med kaffe från restaurangvagnen. Tåget anlände enligt tidtabell och vi hade pratat om att komplettera vår packning med saker vi kommit på, såsom värmeljus och kanelbullar.

Vi gick till COOP i centrum och handlade det. En rejäl bit hårdost och en halloumi blev det också, vilket vi kom att uppskatta senare.

Tillbaka till tågstationen för att packa ned sakerna i ryggsäckarna och ett sista toabesök. Sedan över bron till andra sidan, som leder till Andra Sidan. Fyndigt namn må jag säga. Nu var vandringen igång.

Ska man säga någonting om Rallarstigen, som var vårt första mål, så är den 44 km lång, och går mellan Gällivare och Porjus. Den har en lång historia och användes bland annat som transportväg när man byggde järnvägen. Jag tänker på människorna som bar allting, med sina kroppar. Det måste ha varit grymt jobbigt.

Rallarstigen slutade användas som led när vägen mellan Gällivare och Porjus byggdes i mitten på 40-talet. Den återupprättades som vandringsstig och rustades upp 1994.

Hur som helst så var det några kilometers traskade på E45 innan vi såg skylten "Rallarstigen", och kunde vika av åt höger.

Efter någon kilometer kom vi till starten av Rallarstigen. Det finns en fin informationstavla där som berättar historien om Rallarstigen. Intressant läsning.

På bilden ser man att jag har stövlar, liksom Johan. Det var ett bra drag kom det att visa sig.

Det finns smarta kilometermarkeringar längs stigen, som visar hur långt det är till Porjus resp. Gällivare, eller i alla fall starten på stigen. Det kom att visa sig att vi blev förvånade av hur snabbt vi passerade dem. Inte för att vi hade bråttom, nejdå. Vi stannade och rastade där det kändes som att en rast var på sin plats. Självklart stannade vi och läste på alla skyltarna, som den ovan. Det berikar att få information om området man vandrar i. Det fanns forminnen både här och där, och rester av människans bruk av mark och natur.

Rallarstigen, som den såg ut.  Det var väldigt mjuk och behaglig för fötterna. Då jag har en hemmadiagnosticerad Mortons neurom tyckte jag det var rena lyxen att få gå på så mjukt underlag.

Vi stannade och åt lunch i ett vindskydd vid en ravin, fick gå ned och hämta vatten. 

Vi fortsatte att vandra efter lunchen. Det bästa med hela vandringen var att vi inte bestämt hur långt vi skulle gå varje dag. Vi stannade och pausade ofta upplevde jag det som, hade inte bråttom alls. För min egen del, då jag är nyfiken i en strut, kunde jag vika av och gå och titta på någonting. Vandringen blir någonting helt annat om man har den approachen, att kunna stanna när man vill, att titta på någonting en bit bort. Målet var inte att komma fram. Målet var att vara här och nu, uppleva det vackra och unika där man är.

Jag måste säga att det lyckades vi bra med. Tror inte det hände någon gång att vi var "tvungna att gå för att nå målet".

På bilden ovan ser man en svamp. Jag tog bilden rakt uppifrån, då jag tyckte att hatten i princip var helt rund. Det fanns gott om svamp, de flesta såg ut att vara av ätbar sort. Nu provade vi inte det, men hade man haft lite mer matlagningstillbehör hade man kunnat göra en svamprätt.

Lingon. Man kan prata mycket om lingon. Jag älskar att plocka det som naturen ger. Lingon, blåbär, svamp.

Det fanns gott om lingon som växte på myrstackar, ofta höga stackar. Jag plockade lingon och åt...viktigt att få de dagliga dosen när möjlighet ges.

På eftermiddagen stannade vi till för att koka kaffe, och det blev kokkaffe och en riktig eld. Bra paus...och så gott kaffe...och bulle med för den delen.

På Utsidan.se hade jag skrivit om att vi skulle vandra, och jag fick ett tips om att man kunde sova i stuga vid Aborrträsket. Det blev dagens mål och vi gick dit. Det var ett fint område som Gellivare Sockens Hembygdsförening hade, med en stuga man kunde övernatta i. Perfekt slutmål för den första vandringsdagen. Kostade ingenting att sova där, det dubbelkollade vi med föreningen.

Två sängar, en kamin, två bänkar och ett bord. Det behövs inte mer för att dagen skulle vara fulländad.

Vädret hade under dagen varit grått, med regnstänk i luften, men inte mer än så.

Att doseringen av ved i kaminen är någonting man kanske aldrig lär sig får den effekten att det blir "lätt varmt" inne. Hellre det än att frysa.

En fördel med kamin är att man sparar gas, då kokkärlet kan vara på kaminen. Stormkokning...nja, kanske lite då.

Varma, mätta och belåtna gick vi och lade oss. Mörkret lade sig över området och det blev kolsvart. Vilken bra dag det var!

Gonatt!

Vi lever i nya tider när allt skall kommuniceras kort. Och i rullande bild. Mina döttrars vardag. Jag försöker lära mig att kommunicera kort. Typ Instagrams, en minut att berätta vad du vill. Jag har nu inlett förberedelserna för vad jag vet blir min svåraste färd någonsin. Om jag får den på bordet. Det är mycket som skall stämma. Så jag har inlett samarbete med en polsk dietist, expert på hårda äventyr och sporter. För att äta rätt både för den kommande färden. Och för den tilltagande åldern. Och för barnens framtid. Men det skall sägas att jag åter börjar då äta ägg, yoghurt och fisk. Det krävs för en balanserad kost enligt Marta Naczyk. Min dietist. Så här är då första inslaget. Följ gärna med på Instagram, https://www.instagram.com/explorerglobal/

Obs! Den är på engelska.

Det var en god natts sömn efter den första riktiga vandringsdagen, och det blev stuga av en slump, eller efter ett tips. På morgonen tog vi oss tid att äta frukost i lugn och ro och jag är nog den som har mest oreda i ryggsäcken måste jag erkänna. Nåja, efter frukost, packning av ryggsäckar och städning av hus var vi redo för nästa dags vandring.

Vi såg att det hade kommit några personer till området, och vi pratade lite med dem innan vi gick. Det var ett ur-och-skurdagis som skulle plocka upp Ärkeknölarna, dvs den potatis de tidigare planterat. Tyvärr hade någon redan grävt upp deras rad, så de hade fullt upp med att reda ut detta. Trist.

Tillbaka till stigen och vidare söderut. Vi hade en del mål med vår vandring. Två mål var ganska tydliga: att gå upp på Sör-Stubba om det var möjligt (dvs bra väder), och att gå obanat till Arvidssons stuga i Muddus nationalpark (med karta och kompass). Vi trodde att båda målen var rimliga, och att det fick ta den tid det tar.

Längs med Rallarstigen fanns det märken i träden, som markerade stigen. Märkena fanns på båda sidor om trädet. Det finns olika typer av märken, både sådana som visar vägen och andra som är gränsmarkering.

Till slut hade vi kommit till gränsen. Inte vilken gräns som helst, utan gränsen till Muddus nationalpark. Jag kände stor ödmjukhet och blev rörd och berörd över att äntligen få vara här. Vid nationalparken. Det kändes som en högtidsstund, ja, det var nog det. Som jag längtat.

Med nästan staplande steg gick jag in i nationalparken. Vi gick fortfarande på spänger ibland, men vi var i parken.

Vi hade tittat på kartan och trodde att vi skulle hinna upp på Sör-Stubba innan det blev mörkt. Vi traskade på, utan att ha bråttom. Vi stannade där det kändes bra. En så härlig känsla att kunna göra det.

Eftersom det här var en gammal stig och vandringsled, fanns det spår och rester av gamla spänger. Vi såg rester av många stockar som man hade gått på tidigare. Det kunde tidigare vara så pass många stockar som fem i bredd på vissa ställen visade det sig.

Skyltar. Det fanns skyltar på flera ställen längs med stigen, som informerade om platser man passerade. Vi stannade och läste.

Vi passerade en stigförgrening på eftermiddagen när vi planerade hur vi skulle gå för att gå upp på Sör-Stubba. Den här förgreningen var perfekt att utgå i från, då den ledde till E45. Nu skulle vi inte till E45, men det var nära den stig som går upp på toppen av Sör-Stubba.

Snabbt bestämde vi oss för att gå upp på Sör-Stubba medan det var bra väder. Vi tog av oss ryggsäckarna, placerade dem en liten bit från stigen och packade vatten, någonting att tugga på och en varmare tröja. Sedan gick vi till den stigen mot E45.

Planen var att gå upp på Sör-Stubba, och tillbaka, innan det blev mörkt. Det vore ju trevligt att slå upp tälten medans det var ljust, så vi traskade på utan att stressa. För säkerhets skull tog jag och loggade stigen med appen ViewRanger om det skulle vara så att det var mörkt när vi kom tillbaka.

Stigen var ganska kort och vi kom upp på den gamla bilvägen, och jag trodde att den tog ur drift när man byggde den nuvarande sträckningen av E45. Det syntes att det var gammal asfalt, där det ibland bara var grus kvar.

Det var en bit att gå på vägen, och till slut kom vi till den stig åt vänster som ledde oss upp på toppen av Sör-Stubba.

Uppe på toppen var det blåsigt. Molnen låg lågt och vi trodde att det troligen skulle komma regn.

Sör-Stubba är den högsta punkten i Muddus nationalpark, med sina 658 möh. Vi såg på kartan att det fanns högre områden inte alltför långt bort.

Regn, javisst, men inte på oss. Än så länge klarade vi oss.

Då det var blåsigt och vi hade tagit bilder, njutit av utsikten trots att det var mulet, så kände vi att vi borde gå tillbaka innan det blev mörkt. Vi hade marginal, men alltid bra att vara på den säkra sidan.

Vi gick tillbaka och det var inga problem att hitta rätt. Det var ännu inte mörkt.

På kartan var det en liten tjärn markerad, som var helt uttorkad. Vi trodde att vi kunde fylla på vatten där, och som tur var så fanns det rinnande vatten ändå, men att det var så torrt på så många ställen var förvånande.

Väl framme vid ryggsäckarna var det uppsättning av tält som gällde. Jag har en hemmagjord variant på footprint, dvs det jag har under innertältet. Har tagit en vägg från ett partytält, klipp den i lagom storlek, som jag har under tältet. Den placerar jag först, provligger och känner efter om jag ligger plant. Ibland blir det tokigt ändå, och då får jag bulla upp med någonting under liggunderlaget för att inte åka av den.

Jag såg att det fanns, som jag upplevd det, färsk björnspillning i närheten, och det vore ju en dröm att få se björn. Sådan tur har man väl inte.

När tälten var uppsatta började det bli skumt ute och snabbt blev det mörkt.

Middagen blev sen och så blir det ibland.

En brasa vid den anlagda eldplatsen blev mysig. Vi åt, släckte brasan och gick och lade oss.

Återigen en helt fantastisk dag. Vi kom in i nationalparken, kunde gå upp på Sör-Stubba, och var supernöjda. Ibland har man det såå bra!

Morgondagen skulle bjuda på mer äventyr. Hur skulle det bli att gå obanat mot Arvidssons stuga? Spännande...

Gonatt!

Dagen D var här. Nu skulle vi bege oss obanat in i nationalparken.

Innan dess var de såklart frukost.

Min frukost består av havregrynsgröt som jag har spetsat med russin, gula och vanliga. Sedan har jag salt såklart, viktigt att tillföra kroppen. Jag har i torrmjölkspulver direkt i gröten...funkar fint.

Sedan två rågmackor med tubpålägg, och kaffe. Sedan är jag redo för dagen.

Det man ser på bilden ovan är köket. Själv sitter jag i vardagsrummet. Sitthöjd i ett tält är så skönt. Alla gramjägare som har en kondom att ligga i avundas jag inte.

Det gröna liggunderlaget håller på att isolera kokkärlet medans gröten blir klar, tar bara ett par min. Jag kokar upp allt, och sveper in det i ett urklippt liggunderlag. Så får det grytmysa ett par minuter. Funkar lika bra med någonting som ska koka 10 minuter...eller mer. Bästa tipset för att spara gas. Jag har tryck ned två runda plattor av liggunderlag på locket av kokkärlet...det syns inte.

Fjädern på bilden ovan fanns utanför tälten när vi vaknade och klev ur. Spännande. Har inte kollat vilken fågel den tillhör.

Vi packade ihop och fortsatte söderut. Efter att vi hade gått en liten bit kom vi till en mer öppen plats och kunde se Sör-Stubba. Där uppe var vi dagen innan.

Vi traskade på. En sak som Muddus nationalpark råkat ut för är bränder. Det fanns spår av bränder på många ställen, och spåren kan se ut som på bilderna nedan.

För en annan, som älskar att vara ute i naturen, är det rena och vackra som man upplever, det man kommer ihåg. Hur kan någonting som ett bränt träd vara vackert kan man fråga sig?

För mig handlar det om att se helheten. Skogsbränder inträffar, så är det bara.

Vi traskade vidare på Rallarstigen, klev ur nationalparken en sista gång. Bakom oss låg nu de högre topparna, Sör-Stubba och fjället Oarjemus Stubba.

Längs med stigen, eller egentligen bredvid, låg en tall. Det fanns många träd som tagit den sista vilan. Bilden nedan är tagen rakt mot stammen, och man ser rotsystemet. Den som kan någonting om tallar vet att det har ett spjut som går rakt ned i stammens riktning. Så, en bild på rotsystemet...

Ibland ser man rester av någonting och man undrar vad det var. På bilden nedan ser man resterna av en ren. Det fanns renhår en bit bort. Naturen ger och naturen tar.

Spänger fanns det längs med stigen, en del riktigt gamla. Kul att se dem. Ibland fanns det flera generationer av rester av spänger att titta på. Jättefascinerande tycker jag.

Vi lunchade vid ett av vindskydden, och det här var ganska nära där vi skulle vika av från stigen, och gå obanat mot Arvidssons stuga. 

Vi hade gått drygt 30 km på stigen när vi vek av från den. Nu började det helt okända. Vi såg att det fanns en stig, eller spår efter en fyrhjuling som gick åt rätt håll, det håll Johan pekar åt. Vi gick ditåt. Karta och kompas var det som gällde nu.

Vi hade ju landmärken att gå efter, men karta och kompass var med oss hela tiden.

Till vänster om oss var det myrmark, till höger skog. Ibland var det lättare att gå nere på myrmarken och ibland var det lättare att gå i skogen, så vi varierade på var vi gick. Det viktigaste var att veta var vi var.

Bilden ovan visar hur det såg ut framåt. Här kunde man gå.

Bilden nedan visar hur det kunde se ut. Ganska lätt att gå, MEN alla steg behövde planeras. Bottenlösa blöthål fanns.

På nedan bild ser man någonting riktigt bra. En paus. Ska inte underskattas. kunde bli både kort och lång. Så bra när man inte har bråttom.

Det är stor skillnad på att gå på en stig och att gå obanat. Vi konstaterade redan tidigare på dagen att vi inte skulle hinna till Arvidssons stuga denna dag. Så vi planerade att slå upp tältet en bit upp i skogen, nära någon vattendrag.

Sagt och gjort. Testa att det var plant...sedan upp med tält.

Längst ned på bilden ovan ser man björnspillning. Hej björn! Trodde inte vi skulle se någon tyvärr.

Kväll. Vi åt mat, och gjorde oss i ordning för natten.

Vi hade köpt värmeljus i Gällivare. De kom väl till pass. Både för att driva bort lite fukt, ge värme och ljus.

Den här dagen var riktigt bra. Det gick att gå med karta och kompass mot Arvidssons stuga. Vi kom en bit, och trodde att vi skulle komma lite längre, men allt tar tid, och vi hade inte bråttom.

Om någon är nyfiken på var vi är så kommer kartor i senare inlägg. Nu övernattar vi i skogen efter att ha passerat söder om sjön 414 möh som heter Sjnjuktjajavrasj samt de två vattendrag efter sjön. Vi tältar nära det andra vattendraget.

Dagen därpå...då kommer vi fram till Arvidssons stuga.

Gonatt!

Den fjärde vandringsdagen var målet att komma fram till Arvidssons stuga. Vi konstaterade tidigare att det är stor skillnad på att gå på en led eller stig, mot att gå obanat i skog. På en led eller stig är det inte så noga med att hålla koll på navigeringen. "Följer vi stigen kommer vi till ett vattendrag där vi kan fylla på vatten", tänkte vi ungefär. Ganska enkelt. Bara att gå.

Natten hade varit kall. Jag hade ett tunt liggunderlag under mitt uppblåsbara liggunderlag, samt en dunsovsäck. Jag hade på mig allt jag hade, ändå vaknade jag flera gånger på natten av att jag frös. När jag blir kall blir jag kissnödig, inte alls konstigt då det är kroppens sätt att hantera kylan, eller rättare sagt hjärnans sätt. Nåja, mellan pinkpauserna sov jag.

På morgonen, efter att vi hade ätit frukost och packat ihop var vi redo igen!

I skogen, och ibland på myren, var det viktigt att hålla en vettig kompasskurs. Så det blev en liten bit i taget. Johan var förste navigatör. 

Vi fick bekräftat att det finns stora djur i skogen. Vi såg spår efter både björn och älg, ibland såg de ut att inte vara så gamla.

Det såg ut som om ovan spår var av järv. Kanske det. Svårt att ge bilden rättvisa.

På bilden nedan ser man hur det ser ut i skogen när vi gick åt sydöst och närmade oss Arvidssons stuga. Vår plan var att gå längs med kanten i skogen, precis söder om det som var mer blöt myrmark, tills vi kom till den landtunga som skulle ta oss närmare stugan. 

Skogen var ganska svårframkomlig ibland och man fick passa sig var man satte ned fötterna. 

Bilden nedan visar en kortare passage över myrmark.

Bilden ovan visar ett av flera spår vi såg. Svårtolkat.

På bilden nedan ser man den härliga naturen. Det var rogivande att ta sig fram, och även om det var lite stökigt ibland så var det mjukt. Inte stenar och klippblock som det kan vara i de västra fjällområdena i landet.

Lunchpaus. Alla pauserna var väldigt sköna. Vi resonerade om hur långt vi hade gått och hur långt vi hade kvar. Vi åt i lugn och ro, och jag diskade alltid ur kokkärlet efteråt. Nåja, torka ur med lite mossa fungerade bra.

Bilden ovan...ja...underbart!

Ibland skrämde vi upp någon fågel. Det var helt omöjligt att kunna hinna ta en bild av den. Tjäder, orre eller järpe? Ja, säg det.

Nu började det att hetta till. Vi visste att vi hade två vattendrag som vi skulle bli tvungna att passera. Vi visste inte om det skulle vara möjligt, men skam den som ger sig. Först över en myrmark, där det första vattendraget skulle vara.

Ett vattendrag är inga speciella utmaningar i normala fall, men nu var marken mjuk, gräset högt och det var lite för långt för att kunna kliva över. Så vi tog av oss ryggsäckarna, gick åt varsitt håll för att hitta en plats där vi kunde ta oss över på ett enkelt sätt. Det var riktigt djupt, så det lockade inte att gå över i vattnet.

Vi hittade en bra plats där vi bestämde oss för att skicka över ryggsäckarna först. Sagt och gjort, ryggsäckarna först, sedan vi själva, och tack vare träd så kunde vi ta tag i dem på andra sidan och få hjälp över.

Karta och kompass. När vi gick genom en längre sträcka i  skogen konstaterade vi att vi drev ca 50 m på en ca 500 m lång sträcka. Det gjorde ingenting, då vi omgående kunde konstatera det. Men, att ha koll är viktigt, speciellt när det är lätt att villa bort sig själv om man inte har koll på hur snabbt man går i skogen. Vi höll koll på höjder, myrmarker, vattendrag, mindre sjöar, vilket gjorde att vi hade koll på var vi var.

Att ta ut en kompasskurs i skogen var enkelt och våra två kompasser kunde visa åt olika håll ibland. Intressant konstaterade vi, men vi hade hela tiden koll på var vi var. Jag provade att logga sträckan i skogen med min klocka, men det var ganska meningslöst. Å andra sidan hade jag en inställning som gjorde att den skulle söka efter satelliter ganska sällan...ja, vad gör man inte för att spara batteri i klockan.

För övrigt loggade jag ingenting med klockan. Alla bilder har ju en stämpel på när bilderna är tagna, så jag kan lätt jämföra bilderna med kartan (så länge jag minns var bilden togs).

Vi passerade det andra vattendraget också, och där var det nära att det blev ett ofrivilligt bad. Lite spänning piggar upp.

Till slut kom vi ned till Muttosjavvre, till den delen av sjön som ligger mest nordväst. Längst ned på bilden, till vänster, ligger Arvidssons stuga. Vi såg den knappt.

Nu var vi riktigt nära.

Där var den!

Arvidssons stuga...som vi längtat. Vi tog av oss ryggsäckarna och kände oss nöjda.

Vi öppnade upp och gick in. Jag hade bestämt mig för att bada. Det skulle bli skönt att få tvätta av sig. Efter det skulle det bli kaffe...

En lite sträng land gick ut i sjön, men det var lättare att gå i på ett annat ställe.

Av med kläderna, på med foppatofflorna, fram med handduk och schampo/tvål. Jag klev i och konstaterade att det var friskt i vattnet. Underlaget var mjukt och sög fast foppatofflorna. Jag kämpade och kom lite längre ut, där botten sög tag i foppatofflorna. Botten hade bestämt sig. You shall not pass!

Efter lite vinglande kände jag att den ena toffeln var kvar i dyn, rejält nedtrampad. Den andra lyckade jag behålla på foten, men drog av hälremmen.

Hur smart var det att gå i vattnet med foppatofflorna på fötterna? Ja, jag kunde konstatera att det stod 1-0 till sjön i alla fall.

Jag tvättade av mig och gick upp. Johan badade också.

Efter det var det kaffe. Kaffet kokades inne i stugan. Arvidsson stuga hade en gasolspis och en vedkamin. Riktigt lyxigt. Två sängar med filtar. Det är Laponia som har hand om denna stuga. Det fann t.om. ett torrdass. Det kostar 150 kr/natt att sova i de stugor som Laponia har. De övriga stugorna är de längs Muddusleden.

Efter att vi gjort i ordning i stugan var det skönt att bara vara. Jag hade ätit lingon varje dag och bestämde mig för att plocka lingon till morgongröten. Det fanns en del att läsa i stugan, bland annat en tidning där det fanns ett reportage om Muddus nationalpark. Jag återkommer om reportaget senare.

Kvällen var jättefin och vi njöt av att ha kommit till Arvidssons stuga. Vi funderade på hur vi skulle gå nu. Muddusleden hade vi tänkt oss. Navigering med karta och kompass fungerade bra. Vi hade lärt oss en del om hur myrarna är, tolkade dem bättre och bättre ju mer vi gick på dem.

Middag, kaffe...livet kunde inte bli bättre.

Eftersom det finns älg och björn i trakterna tänkte jag att vi skulle ut i skymningen och spana lite. Sagt och gjort.

Att stå och glo...ja, jo...det är lugnt och rogivande. Vi hörde ingenting och såg inga djur. Vi gick tillbaka efter ett tag.

Muttosjavvre, en lång sjö i nationalparken. Det var en väldigt vacker solnedgång. Det är alltid speciellt att uppleva en solnedgång när man är på en vacker plats. 

I stugan fanns en lampa vi tände, som osade en del, så jag vet inte hur nyttigt det är egentligen.

Planerna för morgondagen. Vi hade en plan att fortsätta till Muttosluopal, hur vi skulle gå. Vi hade under dagen konstaterat att det går att gå på vissa av myrarna, medans andra var helt uteslutna att gå på.

Att vara vid Arvidssons stuga, och att kunna gå dit obanat, med karta och kompass...helt underbart. Jag var mer än nöjd.

Det var en bra dag. 

Natten kom. Dags att avsluta...

Gonatt!

Natten i Arvidssons stuga var varm och skön. Ganska rogivande att vara helt ensamma. Vi kollade i liggaren på bordet och kunde konstatera att det inte varit så många här under året. Det är lite synd, för det är möjligt att ta sig till stugan genom att gå obanat genom skog, över myrmark ibland.

Det som kanske avskräcker är att man inte går på en upptrampad led som är välmarkerad. Navigeringen var inte så svår, det fanns saker att förhålla sig till för att hålla reda på var man var. Navigeringen var dock avgörande för att inte villa bort sig själv. När jag var hemma hade jag laddat med en kartsnutt i mobilen, om det var så att vi skulle kolla var vi var någonstans. Medans vi gick kollade jag vid några tillfällen att vi var på rätt plats. Appen ViewRanger heter appen, bra för detta ändamål.

Jag vaknade först, steg upp och ville fånga dagen, i alla fall uppleva ljuset. Solen var redan en bit upp, så det var inte så tidigt egentligen.

Det hade varit en kylig natt och frosten var kvar.

Efter att ha stillat min hunger på upplevelser var ögat nöjd, dags att att stilla hungern i magen. Dagen innan hade jag plockat lingon. Nu skulle det bli havregrynsgröt med mycket lingon. Smaskens!

Medans vi år frukost berättade Johan att han trodde att vi inte behövde gå tillbaka speciellt långt för att kunna fortsätta söderut, mot Muttosluoppal. Om det inte funkade så var inte det hela världen, då blev det bara lite längre att gå. Men vi trodde att myrmarken skulle fungera att gå på. Sedan fanns det också en del grönare områden, där man nästan "garanterat" kunde gå. 

Planen var att gå enligt nedan.

Vi åt frukost, packade ryggsäckarna och städade stugan. Sedan stängde vi till den och började gå. Det var en väldigt fin morgon.

Den första frågan vi ställde oss medans vi gick var om man skulle kunna passera utloppet till sjön. Det visade sig gå alldeles utmärkt. Man kunde gå torrskodd på stenarna. Det var troligen lågt vatten. Vilken bra start på dagen!

Nu var det kompasskurs ett tag tills vi kom till andra sidan skogen. Där skulle det vara myrmark, några områden med träd där det troligen var lite torrare.

Vi såg en liten skogsdunge som vi siktade på när vi kom fram till myren. Man fick passa sig var man satte ned fötterna, men det var oftast bara att traska på.

Ibland var det för blött. Då fick man gå runt. Ibland var det riktig gungfly...där hoppade man inte, utan backade försiktigt och gick runt det partiet.

Det var ganska jobbigt bitvis. Är man bra på höga knälyft har man en fördel här. Det blev många stopp, där man bara stod och hämtade andan. Men man äter inte upp elefanten hel, utan i bitar.

Till slut hade vi kommit över. Vi hade sett på kartan att det skulle finnas ett renstängsel.

Det var inga problem att ta sig över stängslet då det hade lagt sig ned för att vila på flera ställen.

Vi gick upp en bit i skogen för att ta en liten paus, nöjda med att ha kommit över.

På kartan såg vi att det troligen var enklast att följa stängslet år sydost, eller följa skogsbrynet i alla fall.

Vi knatade på och bilden nedan är en blick bakåt. Man ser Sör-Stubba lite till höger om bildens mitt. Där uppe var vi för några dagar sedan.

Det började bli dags för lunch. Nu var vi vid den del som på kartan heter Vuosmagarggo, en liten bit upp i skogen. Det var inte så lätt att hitta rinnande vatten här, så vi tog vatten där det fanns vatten. Lunchpausen satt bra, vi var lite trötta.

Nu var det kompasskurs igen, vi siktade att komma till Gähppohuornnasj. Det fanns en sjö där vi kanske kunde tälta.

Vi kom igenom skogen och siktade rakt söderut. Nu fanns det ett par grönare områden i allt det blöta. Vi fortsatt ut över myren.

På tal om myrmark. Det fanns en hel del små myrstackar på myrarna. Här syns en. 

Myrarna har jag inte skrivit om så mycket. De myrar som finns här är strängmyrar, där man alltså kan gå på de strängar som finns. Ibland fick man backa och gå någon annan väg. Det kände som att det var bottenlöst ibland, så ett steg i taget var det som gällde. Jag trampade igen, nåja, kanske flera gånger, dock inte så att stöveln fylldes med vatten.

Vi såg att det fanns träd som saknade bark.

Vi hade läst att björnarna vässar klorna på träden. En närmare koll på träden visade också att det fanns flera rivmärken som var parallella. Tydliga märken efter klor. Intressant och fascinerande. Vi hade spanat efter både älg och björn, men inte lyckats se dem.

En del märken var väldigt högt upp på trädstammarna.

Det vore kul att se björn.

Vi traskade på och kom över myren. Nu skulle vi gå mellan de två höjderna för att komma till sjön. Gränsen mellan blå myrmark och brun myrmark på kartan var ganska tydlig. Den blå är riktigt blöt. Vi väntade på gränsen mellan den blå och bruna när vi plötsligt var framme vid sjön. Det var lite överraskande. Vi hade traskat på och pratat. Vi var framme.

Nu skulle tälten upp. Att det var en fågelsjö var det ingen tvekan om. Många olika fjädrar fanns vid sjön.

Det skulle bli en kall natt, det var tydligt. Vi lagade till middag, och gjorde en brasa, hade släckvatten bredvid naturligtvis. Stövlar och strumpor torkades, så gott det gick.

Det skulle bli fullmåne. Lampan i Johans tält lyste tydligt.

Vi hade värmeljus och jag hade en liten pannlampa, medans Johan hade en lampa som kunde hängas upp.

Natten var riktigt kall. Jag frös igen. Hade på mig allt jag hade.

Dagen hade varit riktigt bra igen. Vi hade gått obanat från Arvidssons stuga till den delen av nationalparken som låg nordväst om Muddusleden. I morgon skulle vi komma ut på leden. Spännande!

Gonatt!

Denna sommar blev det en kort fjälltur på väg upp till Nordnorge. Vädret förbättrades ju längre norrut jag körde och Tarfala blev det jag, efter många funderingar, till sist tog sikte mot.

Jag lufsade ju över den mäktiga och ödsliga platån Tjeuralako år 2015, men var febrig och sliten vid det tillfället. Att gå upp i passet för att beskåda hela Kebnekaises massiv blev den gången inte mer än att jag kastade en trött blick mot blockhavet som reste sig i väst.

Återblick mot Nikkaluokta

Runt kl 14:30 var jag klar för avmarsch. Efter ett tag vek jag upp mot Tjeuralako och då blev det slut på medmänniskor för den dagen. Just Dag Hammarsköldsleden måste vara en av de mest trafikerade lederna i den svenska fjällvärlden. Värre fritidssysselsättningar kan ju människor ha, men jag värdesatte lugnet som direkt sänkte sig i ensamheten.

Tjeuralako mot norr

Området var lika vidsträckt och vilt som alltid och gav fina vyer. Men känslan att man "går och går" utan att komma någonstans, återfanns även denna gång.

Kaskasatjåkka(2071möh) gjorde sitt bästa för att gömma sig bakom Tarfalatjåkka, ständigt omgiven av moln som cirkulerade runt området. Den högtrycksrygg som prognostiserats kunde skönjas i sydöst och jag hade gott hopp om att få genomslag för mina topptursdrömmar. Jo, den där bjässen Kaskasatjåkka hade jag verkligen lust att bestiga, i synnerhet om vädret skulle klarna. Men det var ju ett stycke att göra på en eftermiddag. Jag bar med mig en dygnsranson och ett självstagande kupoltält utan innertält för att kunna ha alla alternativ öppna.

Vandringen började efterhand tydligt gå på skrå och meter på meter staplades samtidigt som landskapet övergick i allt större block. Jag siktade höger om passet snett över Tarfalatjåkka, vänster om "dö-isen" som pryder den östra sluttningen. 

Vy mot SO. Nikkaluokta långt bort i bildens mitt

NO mot södra delarna av Mårma

Planen var att slippa tappa höjd någonstans, men jag undrar om det var så klokt tänkt av mig. Det blev ganska brant stigning innan topplatån och alla block låg inte helt stilla.

Kaskasatjåkka(2071möh, ny mätning!) i sitt majestät

Efter omkring 20km vandring kom jag upp på Tarfalatjåkkas breda rygg på 1900möh. Jag såg den karaktäristiska vita hjässan på Kaskasatjåkka. Solen skulle snart gå ned och tröttheten började kännas alltmer påtaglig. Detta är en plats jag gärna skulle ha stannat längre på! Så otroligt många dimensioner med glaciärer, sjöar och dalar i alla dess olika höjder och riktningar.

Dramatiskt vy över Tarfala

Jag återföll i den befängda tanken att "inte tappa höjd någonstans". Kanske skylls tankevurpan på mina trötta ben som allt motvilligare tog för sig av den ogästvänliga terrängen. Bilden nedan visar mina vilseledande planer, som dock snabbt släppte siktet på passet mellan Kaskasatjåkka och Tarfalatjåkka. Det fick bli att gå över Tarfalatjåkkas platta topp och jag ska genast erkänna att jag inte orkade famla runt efter något toppröse så här sent på kvällen.

Vyerna var mycket storslagna i alla riktningar. Solens nedgång över Sielmatjåkka-massivet var en stark upplevelse och nu befann jag mig i elfte timmen bokstavligen talat.

Är det den senaste 2000m toppen som döljer sig bland molnen?

Man pratar ju om "vandringstoppar" osv men den s k lätta vandringen upp på Kaskasatjåkka kändes inte så lätt längre när jag såg att ryggen upp mot topplatån var brant. Skymningsljuset och min ganska matta kropp bidrog nog till upplevelsen. Först skulle jag ner i den lösa blockterrängen för att sedan göra ett antal hundra meter till i stigning mot toppen.

Ryggsäcken lämnades i passet och jag tänkte att det kan bli tältning där om jag inte skulle orka mer.

Tyst, ödsligt och dimmigt.

Molnen ville inte släppa toppen och jag vandrade över den snöklädda slakmotan i dimma. Toppen var i denna stund ödslig och tyst. Stupen på baksidan kunde anas men inte mer än så. Visst kändes det tråkigt att inte kunna se något, men jag fick se det som en avbockad punkt i mina äventyr. Jag kommer säkert tillbaka en annan dag..

Lurig nedstigning

Det var inte så lätt att hitta samma väg ned som jag tog upp. Inga rösen eller färger som jag kunde se och det var ganska lätt att komma fel i nedstigningen. Brant, stora block och trött kropp är tre varningsflagg för säkerhet. Hastigheten blir också av naturliga skäl betydligt högre nedför.

Söderut över Tarfaladalen

Det var brant och vackert ned mot Tarfaladalen. Klockan var nu omkring halv tolv och ännu ett stycke återstod.

Skönt med lätt sluttande snöfält

Det blev en något stapplande gång längs den stenbeprydda glaciären. Jag kunde åka lite på baken ett kort stycke mot slutet, men snart lät det som jag åkte på en bäck, vilket jag också gjorde! Jag hoppade av några meter innan "rutchkanan" skulle ha slutat i vattnet.

När jag kommit ned på platt mark, sökte jag upp första bästa snölega. Då vädret var helt vindstilla, rullade jag bara ut liggunderlaget och sovsäcken. Vandraren somnade ovaggad denna kväll. Natten bjöd på märkliga skymtar av alla dessa toppar runt omkring.

Följande morgon var vacker och klar. Nu återstod en ganska lång vandring utför dalen och ned mot Dag Hammarskjöldsleden.

Enorma ändmoräner vittnar om glaciärers forna storhet

Det var skönt att lämna allt det karga och se hur dalen efterhand började byta från gråskala till mer fullfärg. En del fina tältplatser fanns här och där.

Nedre delen av dalen är mer trång

Snart var jag dock åter i vältrafikerade områden. En hel del barnfamiljer som jag imponerades över. Det var varmt och vid båtlänningen slängde jag ur mig lite skolfranska till en liten fransk pojke:

- Il fait chaud! försökte jag.

- Oui! kom det omedelbart från den lille.

De flesta skulle upp på Kebnekaise, men frågan är hur många som verkligen besteg Sveriges högsta topp denna sommar?

Välkänt, vältrampat och vackert

Det råder ett förväntansfullt och ordnat kaos här hemma. Packar, ordnar, sorterar och slänger. Löpvila. Uppladdning. På torsdag morgon bär det av till den hyrda stugan i Mölle för uppleva årets upplaga av Kullamannen 100. Starten går klockan nio på fredagmorgon i Båstad. Ett äventyr på 174 kilometer. En prövning som kräver tålamod och en portion ödmjukhet. Fredag den 1 november innebär också ett annat äventyr att packa för. Tillträde till ny lägenhet i Torshälla, som jag väntat tålmodigt på i snart fyra år. Tålamod är något jag är duktig på. Lång tålmodig träning. Så vad passar väl bäst bland flyttkartonger och uppladdning med gröna drinkar och lax, lax och lax? Snart två år sedan jag uppdaterade kompendiet Min basutsustning för löpäventyr och speedhiking. Sagt och gjort, den som är intresserad och går igång på utrustning för diverse äventyr, det vill säga färdas med lätt packning, finner härmed en uppdaterad version. Innehållet gör inte anspråk på att vara komplett eller fullödigt och inte heller ser jag mig själv som någon form av expert på att packa lätt. Jag är varken gramjägare eller prylnörd. För mig är upplevelsen det primära och eftersom jag älskar att färdas genom naturen från morgon till kväll när kroppen så önskar och vädrets makter tillåter är lätt packning en grundförutsättning. Lätt, funktionell och säker utrustning gör färden så mycket angenämare. Och jag skulle aldrig göra avkall på säkerheten. På mina äventyr som varar mellan 5-20 dagar ligger utgångsvikten på max 11 kg, av vilka 5-6,5 utgörs av utrustning och resterande av mat/energi. Med den största ryggsäcken (32 liter) får jag plats med mat och energi för 5-6 dagar, men beroende på resmål drygas maten ut under färden eller så inhandlas/hämtas en ny ranson för ytterligare 5-6 dagar. För mig är detta inget problem då planering av varje äventyr ligger mig nästan lika varmt om hjärtat som själva äventyret i sig. Och då syftar jag inte ett upplägg planerat i detalj. Väder, terräng och kropp bestämmer förlopp och framfart. De flesta av mina äventyr där packningen ligger på 7-11 kg utgörs av en mix av löpning/lufsande och speedhiking. Speedhiking eller snabbvandring låter dessvärre som man har bråttom att komma fram, kanske än mer när man kommer springande i fjällen och passerar vandrare med 20-25 kg på ryggen. Vi göra alla våra val. Jag gör mina och dömer inte andra. Hur jag njuter på min färd är min sak och jag gör det bäst med lätt packning och med fötterna i ett par sköna trailskor.

Så håll till godo! Kompendiet innehåller kommentarer och lite tankar bakom val utrustning, min matmeny som förfinats genom åren och exempel på packlista från en minnesvärd men kylig färd i svensknorska fjällen 2017.

Min basutsrustning för löpäventyr och speedhiking 2019 >>

PATHFINDER 

Augustikväll, vädret är behagligt. Jag står på den smala strandstigen vid en älv. Det hade nästan kunnat vara vilken älv som helst just här. Men båten som kört hit mig glider iväg bort och jag står ensam kvar vid Rapaädno.

Dagen har redan bjudit på ett antal starka upplevelser. Bussresan från Gällivare, där lugnet äntligen börjar lägga sig efter några högintensiva förberedelseveckor, samtidigt som förväntan växer. Helikopterturen förbi de formationer jag redan är så välbekant med från kartan: Slugga, Sarekmassivet, Basstavágge, Sitojaure. Vi glider fram över flacka Njunjes, krönet är nära. Det är såklart just så här mitt allra första möte med Rapadalen ska ske. Piloten räknar ner när vi närmar oss kanten: ”Är du redo?” Det är jag.

Jag flyger rakt ut i ett Claes Grundstenfoto. Helikoptern gör en 360-gradersgir så G-krafterna kittlar i magen och störtdyker ner på den där berömda ängen med rallarrosorna i förgrunden. Den ser ut exakt så.

Vy mot Rapadalen och Skierffe från helikoptern.

Känd vy i Aktse.

Med båt mot Nammasj (mitt i bilden).

Jag ägnar en halvdag vid fjällstugan i väntan på båtskjuts till Nammasj framåt kvällen. Småpratar med några trevliga Kungsledenvandrare och stugvärdar, tar en promenad i skogen på sluttningen bakom stugorna. Det är en luftig fjällskog med mark täckt av lågväxande ormbunkar. Jag ska nästa dag återse typen av vegetation i ett hörn av tusen, i Rapadalen. Ännu har jag ingen aning om den enorma variation som dalgången erbjuder. Jag tror "bara" att jag är på väg ut på en synnerligen äventyrlig vandring genom en storslagen dal med kända vyer, stora älgar och höga videsnår.

Heliga marker, står det vid nationalparken Sareks början. Längre än hit får båten inte köra.

Direkt efter skylten börjar det: stigen försvinner.

Höga videsnår är verkligen det första som händer på stigen, när båten puttrat iväg. Stigen försvinner in i ett manshögt snår strax efter reservatsgränsen som markeras av en naturreservatsskylt. Det är knappt en gång in.

Sedan, plötsligt, mitt inne i det höga snåret, upphör stigen. Där står man, ensam mitt i Rapadalen, fångad i vildväxande snår efter bara 20 meter! Jaha, så snabbt gick det alltså, redan kört... Jag får kolla runt en stund innan jag till slut kan skönja en antydan till öppning till vänster om mina fötter, nere under de täta grenarna. Jag plöjer mig igenom, och när Rapadalen om ett par dagar är avklarad ska låren vara tigermönstrade av blåmärken.

Hårda videsnår vid Nammasjs rasbrant.

Stigen följer bitvis älven, alldeles nära kanten så man undrar om det går att gå här vid högt vattenstånd. Bitvis försvinner den in i skog, över myrar och andra blötmarker. Jag förundras över växtkraften och variationen. Inget skogsparti är det andra likt. Vid varje krön väntar någon ny vegetationstyp. Vissa platser fullkomligt exploderar av tusen sorters gräs, blommor, buskar, mossor och blötmarkstyper, intensivt inträngda på en och samma punkt. Ofta är allt väldigt tätt. Jag nynnar blues och trallvänliga marschslingor, så jag ser inga björnar. Men fåglar som lyfter ur buskagen jag passerar är det gott om.

Det är gott om brudborstar, men vad det är allra mest gott om är artrikedom.

Ett stycke björkskogsstig.

Bara några hyfsat oproblematiska vattenhinder den första milen.

Här tar jag mig över balanserande på grenen i vattnet och hängande i den överhängande björken. Tills jag precis på slutet inser att mina armar inte orkar dra upp både mig och ryggsäck, där jag hänger. Jag tvingas trampa ner i det knädjupa vattnet... Men ingen större skada skedd, jag kör numera skalkängor. (Mer om vaden kommer i nästa avsnitt!)

Det är molnigt, men där framme skymtas en aning om vad som omger dalen.

M-formen mitt i bilden är Lulep Spádnek.

Det är första gången i Sarek efter många år av trånande, finslipande av utrustning och förgäves väntan på vandringssällskap som aldrig dykt upp. Det är de minst 20 kilona packning som utgjort det största hindret att ge mig ut på denna tur ensam. Men efter alla utrustningsförbättringar har jag i år pressat ner vikten till 11 kilo plus mat, och har en startvikt på 16 kilo för en veckas vandring. Jag är helnöjd, för jag är långt ifrån UL-packare. Jag väljer varma kläder, vindstabilt Akto-tält, kylgradssäker WM Antelope-sovsäck, supersäkert spindelkök med vindskydd och ryggsäck med rejält bärsystem!

Helikoptern kapade såklart två dagsvandringar åt mig fram till nationalparken. "Fusket" gör det möjligt att genomföra en tur genom Sarek på en vecka, vilket bidrar till att min packning är bärbar, och även till att jag alls är här. Det här är min första ensamvandring sedan jag fick barn för 3,5 år sedan. Det är en utmaning att åka ifrån henne så här länge.

Dag 0 kallar jag den här första vandringsdagen eftersom den mest är resdag. Jag påbörjar vandringen vid Nammasj först kl 17. Totalt ska jag vara ute i 7 dagar på min väg genom Rapadalen och sedan österut över Pielaslätten med slutmål Saltoluokta, se upplägget här. 

Efter den första utmaningen - det där höga videpartiet (eller, om det vore ett datorspel: ”Rapadalen Training Area”, för tar du dig inte förbi det där första snåret kan du lika gärna vända, använda walkie talkin som hänger vid nationalparksskylten för att anropa båtskjutsen, och försöka övertyga familjen Länta att komma och köra dig utanför fastställt båttidsschema - lycka till säger jag bara) är det bitvis enkelt att följa stigen. Bitvis är det omöjligt.

Lika varierad som skogen är, lika varierade är anledningarna till att stigen försvinner. Särskilt genom olika typer av våtmarkspartier finns den bara inte. 

Stigen, eller snarare ett av många stråk, genom ett av de trixigare och labyrintliknande våtmarkspartierna med mycket snår. 

Innan jag gav mig ut läste jag en hel del skrivet av Hans Fowelin, som för just den här delen av Rapadalen ger rådet att om stigen plötsligt är borta, kan man gå tillbaka tills man hittar den igen. Det låter ju som den mest banala, självklara och geniala lösningen! Det slår mig att jag själv sällan agerar så medvetet systematiskt!

Medan jag plöjer mig fram genom sumpiga videsnår utan stig i sikte, funderar jag på vad det är som gör att jag vet hur jag ska gå. För jag finner alltid stigen igen på något oklart vis. Och trots att vegetationen ibland är både tät och hög och sikten begränsad, känner jag mig aldrig rädd eller osäker. Det sker väldigt intuitivt. Jag kan egentligen inte förklara hur jag gör.

I jämförelse med den där systematiska stigfinnarmetoden känns det plötsligt lite vanskligt att jag själv bara förlitar mig till min (förhoppningsvis) goda intuition. Jag försöker lista ut vad det egentligen är som den räknar ut åt mig. Och om det ligger något i det här vet jag inte, men för mig fungerar det:

• Jag försöker finna så god överblick jag kan, om det så är 200 eller bara 2 meter åt gången.
• Jag spanar efter torrmarksstråk, djurstigar eller spår, öppningar av olika slag. Om djurstigar gäller ofta att de alla går ihop förr eller senare. Och att djur, om inte annat, för en över trygg mark. "Bushwhacking since 610 miljoner år". Djuren vet vad de talar om, så att säga.
• Andra gånger är öppningar inte alls det bästa (typ: vattenhål).
• Och ibland är torrmarksstråk absolut inte det bästa. Jag väljer ganska ofta att gå rakt över halvblöta myrar. Jag väljer myr tusen gånger hellre än stenskravel. På den här punkten brukar jag och stigskaparna ibland vara av olika uppfattning!
• Åsryggar, tuvor eller annat som buktar upp är alltid bra att följa,
• liksom skogsbryn, eller andra sorters gränser och kanter i vegetationen, om man vill finna stigen. Ibland.
• Mitt inne i något omöjligt snår kan man ganska säkert utgå från att stigen är någon annanstans.

Bakåtblick över våtmark med lättare vattenhinder. Till vänster Skierffe, till höger Nammasj.

Morgondagen ska bli de många vattendragens och vadens dag. Bäst att bränna på genom den täta skogen, så långt jag orkar innan skymningen. Planen är att ta första bästa tältplats efter kl 19, men det är inga vidare roliga tältplatser som erbjuds. Ont om dricksvatten är det också. Vid stigen ganska rakt söder om Buovdavárásj hittar jag en hyfsad tältplats, men den är tråkig och utsiktslös och jag bestämmer mig för att knata på lite till. Det visar sig vare sig finnas fler trevliga tältplatser eller dricksvatten att tala om en bra bit därefter. Inte för att det går någon nöd på en – det är inte långt ner till älven om vattnet helt skulle sina, men såklart besvärligt att ta sig dit. Att få upp tältet i den kuperade terrängen från och med den lätta stigningen mot Lulep Spádnek skulle vara besvärligt.

Lite kvällssol, en annars smågrå dag.

Slår vid 20.30 läger väster om Lulep Spádnek, på den första öppna utsiktshylla som jag äntligen finner vid stigen. Det här är också första gången som Rapadalen öppnar upp sig igen och skänker utsikt efter den första milen i skogen. Sparar en skvätt grumligt myrbäcksreservvatten till morgonkaffet (sådant vatten kokas gärna) och kryper nöjt ner i den sköna sovsäcken.

Väldigt, väldigt lycklig över att vara exakt där jag är.

På egna ben längs en stig jag länge undrat om jag skulle våga vandra.

I Rapadalen, en plats utan like.

Fortsättning följer...

Nästa dag blir de många vadens dag. Godnatt Rapadalen.