Länge har jag velat gå till den lilla sjön. Känslan när jag vaknade upp i morse var som julaftonsmorgon, eller som att tugga på en hemlig karamell,  för jag visste jag skulle ta mig till den där sjön idag, den efterlängtade. Äntligen få se hur den ser ut, stå där på en klippa och tänka mig in i hur det skulle vara att stå där en tokvarm sommardag. Kanske helt enkelt byta ut min favoritsjö till den? Det bästa av allt var vetskapen om att det finns stigar mellan de båda sjöarna, kanske kan man helt enkelt bara fortsätta gå en sommardag om det visar sig vara alldeles för mycket folk vid favoritsjön?

Det är tråkigt att man knappt kan hitta en ledig klippa på sommarkvällarna vid favoritsjön längre. Det är verkligen så mycket folk. Så det här är min lilla hemlis, kan man säga, fråga inte var sjön ligger, för det talar jag inte om. Min mun är förseglad, finns inget som kan få mig att prata.

Vi började att gå strax efter åtta på morgonen. Snart kom vi fram till den lilla sjön och den var ju bra mycket mindre än jag väntat mig. Men ändå, en liten oas, mitt i skogen och en bit bort från busshållplatser eller bilparkeringar. Jag kan absolut tänka mig att tillbringa någon sommardag eller sommarkväll här framöver. 

Vi fikade på en klippa vid sjön och sedan gick vi vidare och kom slutligen tillbaka till parkeringen. Totalt sätt gick vi ungefär en timme, och fikade en halvtimme. En liten lagom inte alltför ansträngande förmiddagstur. Solen bröt igen i skogen och det var väldigt vackert. Tänk, om tre månader är sommaren, den bästa årstiden här. Årstiden för alla hemliga karameller!

Hej alla!

Jag ligger lite efter i rapporteringen här, ska försöka jobba ikapp.

Efter jobbet i tisdags förra veckan tog jag bilen till östra sidan av Rösjön. Lite norr om den stora parkeringen vid badplatsen finns en "entre" till Rösjöskogens naturreservat, där jag tolkat det som ok att ställa bilen. Det är en P-symbol där på kartan över naturreservatet:

https://www.sollentuna.se/globalassets/uppleva-och-gora/natur/smaskrifter/rosjoskogens-naturreservat-karta.pdf

Jag gick några hundra meter norrut in i naturreservatet och spände upp min hängmatta:

Den här gången blev det så pass långt mellan träden att jag kunde hänga tarpen på diagonalen. Fönstret mellan att det är för kort mellan träden så att tarpen inte får plats så här och för långt så att min upphängning inte räcker till är inte jättestort. Vi får se hur mkt jag stör mig på detta framöver. Så här såg det ut iaf:

En annan nackdel med att ha tarpen så här är väl att det blir ganska begränsad utsikt. Man skulle väl iofs kunna höja de yttre hörnen med någon lämplig pinne eller så, men det har jag inte testat än.

Den här bilden tog jag när jag packade ihop morgonen därpå:

Jag kanske här ska passa på att berätta en liten anekdot från förra året. Jag tältade ungefär här en natt när jag läste i media om några brottslingar som hade rånat något ställe eller rymt eller något sådant. De hade hursom helst avvikit i en liten röd bil. Till saken hör att jag kör en liten röd bil, och jag hade parkerat den på samma ställe då som i tisdags förra veckan. Jag tänkte väl inte så mkt på det när jag läste det. Sent på kvällen kom det dock en helikopter som såvitt det lät i tältet cirkulerade just över skogen där jag lagt mig för natten i mitt tält. Jag undrade om någon sett min bil och det var anledningen. Ett tag var jag ganska uppjagad och undrade om jag skulle vakna av att någon skulle "knacka på" mitt tält mitt i natten. Så blev dock inte fallet. Nu kanske det inte alls var så det var, men det var iaf min subjektiva uppfattning av läget där och då. Vad det egentligen handlade om lär jag väl aldrig få veta.

Hej!

I måndags var jag rätt sen ut till platsen där jag hade tänkt att jag skulle försöka hitta mig ett bra ställe att sova på. Stället jag fann var det väl inte något större fel på. Det tyckte jag iaf inte på kvällen.

Bilden är dock tagen när jag skulle packa ihop dagen därpå.

På morgonen fann jag dock att jag övernattat väldigt nära en sommarstuga, om det tom var på tomten är jag osäker på, när jag tittade på en fastighetskarta senare var fastigheten dryga 20000 kvadratmeter stor. Det var inte på en gräsmatta, men så ser ju inte alla tomter ut. Nu var det säkert ingen i sommarstugan, då hade säkert något lyse också avslöjat den för mig i kvällsmörkret.

Ganska nära bakom granen stod stugan:

Anledningen att det blev så här är att jag hade kollat på ett ställe på nätet och sedan försökte ta mig dit. I verkligheten är det dock inte alltid så lätt att ta den väg som ser nära eller bra ut på kartan. När jag då passerade stället jag valde att sova på tänkte jag att jag skulle ändra min plan och slå mig ner där istället.

Jag delar inte denna plats, för jag tycker inte att det var ett speciellt bra ställe att övernatta på. Lärdomen är väl att göra ännu bättre research framöver.

I tisdags förra veckan åkte jag mot Rösjöskogens naturreservat. Jag ställde bilen på parkeringen vid koloniträdgårdarna vid Södersättra och promenerade mot Ekbacken i naturreservatets norra del mot Fjäturen. Ni som läst tidigare blogginlägg minns kanske att jag ställt bilen där förut och sovit på flera olika ställen i närheten. Det här var dock allra första gången jag satta mina fötter i denna del av naturreservatet. Lite info om stället finns här:

https://naturkartan.se/sv/sollentuna/ekbacken

Det är i beteshagen så kanske inte så tillgängligt för övernattning alla tider om året.

Trevlig plats med fin utsikt över Fjäturen:

Jag tog nog ingen bild medan tarpen satt uppe, men här kan man se hängmattan iaf:

Hej!

Mina första nätter i hängmatta har jag flera mornar vaknat med luftmadrassen över mig. Jag har därför beställt en underquilt. En syntetisk från dd blev det. Den hann dock inte levereras i fredags, även fast postnord angav: "Beräknad leverans idag" hela dagen i fredags, iaf fram till 18:00. De kan inte uppdatera den informationen speciellt ofta, tänker jag. Detta innebar att den inte kom fram förrän på måndagen, men då hade jag ju redan åkt till Kista för att jobba, så den kan jag använda först nästa vecka.  

Det var kanske anledningen till att jag i måndags kväll åkte till Norra Törnskogens naturreservat:

https://naturkartan.se/sv/upplands-vasby/norra-tornskogens-grillplats

Jag hade tänkt leta upp vindskyddet, men det var så mörkt att jag inte såg det, trots att det låg rakt framför bilen där den stod på parkeringen endast ett par hundra meter bort uppskattningsvis. Detta upptäckte jag dock inte förrän på morgonen.

Men jag hade ju hängmattan med så istället för att irra runt i mörkret eller försöka göra mer research via mobilen gick jag upp i skogen bakom parkeringen och hängde upp hängmattan.

Så här såg det ut (morgonen därpå):

Det tog några försök innan jag hittade två träd som stod lagom isär. Främst att de första träden jag utsåg inte stod tillräckligt långt från varandra för att få plats med tarpen på diagonalen. Det föll någonslags snöblandat regn så jag ville ha den så, för då täcker den mkt bättre. Kanske ögonmåttet för detta blir bättre med lite mer vana.

Liksom tidigare vaknade jag med min luftmadrass över mig.

När jag så gick ner till parkeringen igen dagen därpå, igår morse alltså, såg jag vindskyddet. Väldigt synligt i dagsljus givet det ljusa relativt färska virket, kan vindskyddet ha byggts förra året?

Igår efter jobbet bestämde jag mig för att åka tillbaka och sova i vindskyddet denna natt istället. Det var kallare och jag tänkte att det kanske skulle bli för kallt för mig att sova i hängmattan med nuvarande utrustning.

Bild på vindskyddet:

Jag är nöjd med att jag inte försökte sova i hängmattan inatt, som kallast blev det nästan -15 grader C ute (termometern visar min-temp under natten):

De sista två veckorna har sannerligen varit med de mest fantastiska i mitt liv. Första veckan tillbringade jag tillsammans med Pam runt inlandsisen och ett plejs som går under namnet Point 660, som ligger drygt 53 km:s pulk dragning från Grönlands huvudflygplats i Kangerlussuaq. Temperaturen varierade starkt från en dag till en annan, från -23 C till runt -7 där i stället den legendariska vinden som kallas föhn präglade hela turen med sin stormstyrka. Det var underbart att åter leva i tält under dessa omständigheter, vilket också förde med sig att inlandsisen visade sin mest fantastiska sida. Nästan all snö var borta och där låg denna vår världs andra största ishätta och blotta sig bar. Vilken enastående upplevelse! Klart man skulle vilja korsa den, något Pam vill göra. Hon bor nu på Grönland och förbereder sig för detta. Här är bilder från den färden https://photos.app.goo.gl/BdqLxxE1ktKyE84t5

Vi hade en del problem med köket. Vi fick diesel i stället för bensin och Soton gillar inte det, så vi fick exprimentera några dagar, men det gick bra det med. Men det visar att man inte skall ge sig iväg innan allt testats! Som helhet, en underbar tid! Bilder därifrån https://photos.app.goo.gl/iX3k5SHJF6FzbrNb7

Härifrån begav jag mig direkt till den gamla svenska kolonin i Västindien, St Bartolomew och levde livet på en yacht under några dagar. Sannerligen en total kontrast! Jag träffade den gamle NHL-hjälten Chris Pronger här, han liksom jag gillande detta ställe. 

Nu tillbaka i vardagen. Helt ok det med.

Idag hittade vi 23 av de ca 200 jättegrytor som finns i naturreservatet Sveafallen. Många gömde sig nog under is och ett tunt snötäcke. Andra bortom stigarna vi gick. Men vi var nöjda med vår jättegrytsskörd.

I Sveafallen skapar branta stup, gigantiska block, runda hällar, djupa grytor och raviner en dramatisk natur. Området har ”utsatts” för en del olika teorier om varför det ser ut som det gör – både att här funnits fall i storlek av Niagara eller större och att det stora och mäktiga utloppet från Ancylussjön runnit just här. Det verkar inte bättre än att man nu säger att Göta älv varit utloppet istället, då, för många tusen år sedan. De imponerande formationerna vid Sveafallen tillskrivs istället inlandsisen. Oavsett är det spännande att tänka sig de mäktiga krafter som kan forma berget så fantasirikt. Namn som Domedagsdalen hjälper ju också till.

Det var ett tag sedan vi gjorde en tur ut. Väder och aktiviteter och ork har inte lyckats skapa en lucka för friluftsliv. Men nu i vårsolen tog jag och barnen oss över den berömda tröskeln.

Omgivningarna lockade till lek och funderingar. Barnen hittade prång, grottor och balansakter. Klättrade och utforskade. Och lyckades få med sig mig också.

Solen, snön, kylan och vattnet hade skapat vackert, så där som bara naturen kan.

Vattendroppar tricklade sig ned bakom en vägg av bucklig is på en berghäll och Ludvig utbrast i ett ”det ser ut som grodyngel”.

Ljudet av forsande vatten letade sig upp mellan bumlingarna och Lovisa pockade efter min telefon. Det var ficklampan hon var ute efter och snart sträckte hon sig ned i ett hål och letade – kunde man se vattnet där nere? Ut kom det, längre ned mellan stenar och genom sprickor. Vattnet hittar allt sin väg.  

Doften av varm snö i minusgrader svepte förbi, så där som vårvintern i norra Sverige luktar. Och jag fyllde lungorna. Bäst att passa på, den är ovanligare den doften, här i Mellansverige.

Med vinterns kyla i ryggen och vårens värmande sol i ansiktet pausade vi efter ett tag. Drack saft och åt kardemummabullar – den oambitiösa varianten, köpta på Coop. Sedan kröp kylan in i klädlagren och drev oss vidare.

Nere i dalarna vilade råkylan, dit vårsolen inte nådde. Stigen gick genom bergig skog och mellan träden glimmade istäckta vattengölar. Färgglada av växter och humus och luftbubblor.

Några bäckar rann till synes logiskt genom lågpunkter. En stor vattenpöl med ett litet vattenfall ifrån var svårare att förklara. För att kunna rinna ut måste det ju någonstans komma in – men var? Och efter det blygsamma ”fallet” försvann vattnet igen, ned i underjorden. Som naturens egna magiker.

Efter några kilometer, och flera timmar var vi tillbaka vid bilen. Barnen som varit lite motsträviga till att ta sig ut från början var helnöjda. Vi vill ut snart igen, intygade de. Och jag lovar att få dem över tröskeln även nästa gång.

Våra hav. Vi vet så lite om dessa för framtiden helt avgörande jättar. Det sägs att vi enbart dokumenterat runt 6% av dess invånare. Och i dessa tider av oro runt klimatet och människans framtid, så självklart är det så att oerhört mycket hänger på kunskapen om våra hav. Osannolikt nog så är det så att en mycket god vän till mig, Olly Steeds, ägnat de senaste 10 åren att försöka få sitt Nekton Mission projekt på fötterna. Och plötsligt har han lyckats få ihop de summor som krävs och de människor som behövs. Helt osannolikt egentligen. Och jag vet hur oerhört mycket arbete och sin själ han lagt ned i denna livsuppgift. Och nu har han nått fram till starten. En berg- och dalbanetur helt klart.

Jag presenterade Jeff Willner för honom en gång i tiden under en äventyrlig färd i Kongo-Kinshasa när Olly bara dök upp ur skogen efter ett besök hos Mbuti folket. Idag är Jeff Willner och Kensington Tours en av Ollys viktigaste samarbetspartner i detta för framtiden livsviktiga projekt.  Tillsammans mötte vi till den stora presskonferensen härom månaden vid det vackra Commonwealth House i London där Olly presenterade delmål 1, undersöka den Indiska Oceanen runt Seychellerna. I panelen satt forskare, komissionärer, politiker och bland publiken många kunniga människor och sponsorer för projektet. Det var en klassisk old British style presskonferens. Fantastisk på många vis.

Tillsammans med Emily Penn som jobbar med ett stort plast projekt.

Nu har forskargruppen anlänt till Seychellerna och kan följas live här! Följ med på denna fantastiska händelse!

Team Kensington Tours

Hej igen!

Det var ett tag sedan sist. Har inte blivit så mycket friluftsliv för mig på sistone dessvärre, men i år hoppas jag att det blir ändring på det!

Hittade en nostalgisk lista på bra barnfilmer på nätet där bland annat Kickis Expressbud var med. Alltså Studio Ghiblis film. Jag har sett den för länge sedan men fattade inte då att den utspelar sig i Stockholm och Visby. Eller alltså att miljöerna är inspirerade från våra svenska städer.

Jag som aldrig har varit på Gotland blev sjukt sugen på att åka dit. Funderar helt enkelt på om det blir en resa dit nu i vår? I så fall kan jag ta färgan från Oskarshamn, bo någon natt i Visby och sen kanske utforska Fårö lite?

Ska finnas superläcker natur där och häftiga stränder med stenformationer och sånt. Det kanske är en go mjukstart?

Sedan är jag sugen på att göra nåt större till sommaren/hösten med. Kanske åka upp till Abisko igen, och om jag får någon med mig, gå Kungsleden. Hade varit häftigt!

Hej alla!

I tisdags efter jobbet åkte jag till Vaxmora där jag parkerade min bil, sedan promenerade jag norrut, in i Södra Törnskogens naturreservat.

Med mig för en första användning hade jag min dd underblanket som jag inte hade hunnit få levererad förra veckan. Jag hade också med mig en ny sovsäck. Den köpte jag på vägen hem från Kista i förra veckan på Friluftsboden utanför Södertälje. En marmot hyrdogen blev det. Väsentlig mindre och lättare än syntetsäcken jag använt tidigare. Ska försöka få med en bild på båda i något senare inlägg.

Jag gick en kortare sträcka in i naturreservatet innan jag letade upp ett par träd och hängde upp hängmattan.

I helgen hade jag tagit mig tid att kapa bort de onödigt metalldelarna på spännbanden som jag använder som trädkramare:

Mitt "camp" på morgonen:

Som synes kom det lite snö under natten.

Jag vaknade flera gånger av att underfilten hade halkat åt sidan och det blivit kallt mot ryggen. Det krävs kanske några nätters testande innan jag kommer på hur jag bäst ska fästa den vid hängmattan.

En kortfilm från en av turerna i februari.

Så skönt att kunna ge sig ut en dag mitt i veckan och bara njuta. :)

Hej alla!

Jag tror att jag undvikit att övernatta på Järvafältet sedan den där första katastrofnatten ute 2017. Nu var det dock dags igen. Saken var den att jag efter jobbet i tisdags (förra veckan) hade uträttat några ärenden i järfälla/barkarby-trakten. Jag hade inte planerat var jag skulle sova utan tittade bara på kartan efter något skogsområde i närheten.

Såg då en parkering utmed E-18 lite längre norrut med en "entre" till Västra Järvafältets naturreservat.

Så jag åkte dit, parkerade bilen och följde elljusspåret en bit innan jag vek av in i skogen och gjorde läger.

Här är en bild från morgonen:

Jag fäste underfilten lite annorlunda denna natt och den höll sig bättre på plats än natten innan.

Trevlig övernattning blev det där. Jag kommer nog utforska dessa trakter ytterligare framöver.

I helgen passade jag även på att ta en bild på min nya och gamla 3-säsongssäck:

Stor skillnad i vikt, men framförallt volym.

Molnen hängde tunga, denna morgon när vi bestämde oss för att prova rundslingan Stora Älgsjön i Kolmården(St Älgsjön runt). Sagt och gjort, vi började gå vid nio-tiden på morgonen. Vi startade vid startpunkten vid Lilla Älgsjön och valde att gå in mot skogen, mot Hjalmarösjö. 

Det gick uppför, in i skogen och vi passerade flera riktigt fina platser med vyer. Kanske var det här den bästa delen av vandringen, ett väldigt vackert parti med fina utsikter. Såsmåningom kom vi till Hjalmarösjö och här kan man också starta om man vill. Det var ganska mycket grusväg efter den starten men bara att traska på. Såsmåningom kom vi till Stora Älgsjöns ände och där vände leden och gick tillbaka på andra sidan sjön. Mycket grusväg där också, innan leden vände in mot skogen precis intill sjön. Det här var också ett fint parti, då man såg vattnet hela tiden mellan träden. Jag hade hört att det skulle finnas vindskydd längs med leden, och jodå, men de låg alldeles vid slutet av leden(eller i början beroende på vilket håll man börjar)Dessutom var det väldigt skräpigt vid vindskydden, det låg tomma ketchupflaskor bredvid på marken!

Såsmåningom kommer man fram till Lilla Älgsjön och då är det inte långt kvar. 8.5 km står det att leden är men den är mig snarare 1 mil. Ungefär 2 timmar tog det att vandra den, denna blåsiga  förmiddag. Den är välmarkerad och lättvandrad, har en hel del vandring på grusväg men bjuder också på väldigt vackra spekulära vyer!

Idag, lördag, blev det en utedag. Jag bestämde mig  för att åka till Övre Glottern, ett naturreservat som jag inte brukar besöka så ofta men när jag väl gör det så undrar jag varför jag inte åker oftare! För varje gång slås man ju av den vackra omgivningen! Det blev några kilometer längs vattnet och så hade jag med ved så jag kunde göra pannkakor. Banan och vaniljpannkakor, det smakade verkligen gott!

Vilken dag det blev, solen lyste och vattnet glittrade i sjön. Tanken med den här turen var att njuta mer än att vandra, inte vandra mil efter mil, därför blev det en sakta liten tur och  många pauser längs vattnet. På vissa ställen låg det is kvar på sjön, på vissa ställen var det öppet. Men luften andades vår och det är ju verkligen en härlig känsla!

Vad ska man ha på sig då, när man vandrar en sån här vårdag, ca 11 grader och sol? Vandringskängor, sport-tights, linne, långärmad stretchtröja, skaljacka, buff som kan användas som både halsduk och mössa och en bekväm ryggsäck, det var vad jag hade på mig och det fungerade perfekt! Vantarna låg i ryggsäcken för även om det inte är så kallt är det skönt att värma händerna vid pauser. Jackan är en Everest och är köpt på Stadium för några år sedan och kängorna och ryggsäcken är köpt på en friluftsbutik på nätet, minns ingen vilken då det var några år sedan. Det är prylar som jag har använt år efter år och än har de hållit!

Vilken vårdag, men kallt i vattnet var det. Nu är sommaren efterlängtad!

Ja jag har ju redan avslöjat mig i titeln vad jag tänkte skriva om. Inget click-bait här inte. Vilket passar rätt bra ihop med den lite styvmoderligt behandlade promenaden. Den drar inte så mycket publik jämfört med storvulna, exotiska platser och planer. Den bara finns där, i närheten, när man får tid och ork.

Idag hade jag mycket att tänka på. Samtidigt som huvudvärken dunkade och jag inte orkade någonting. Tankarna bara trasslade till sig. Surfade fram en serie på netflix, plöjde igenom några avsnitt. Till slut masade jag mig upp och ut. För jag vet ju att bara jag släpar mig utanför dörren så mår jag bättre.

I söderslänten lyste de första tussilagosarna och påminde om den där visan vi sjöng i skolan ”lilla tussilago lilla tussilull har du målat kjolen din i solens klara gull”.

I änden på sjön hade bäverdammen gjort så området svämmat över, pölar och tussar med gräs om varandra. Skogsbilvägarna slingrade sig vidare under fötterna och skogens bäckar bräddade över i sin iver att hjälpa vårflodens vatten ut i sjöarna.

Alens hängen och videkissarnas mjuka bollar satte ett leende på läpparna och trasslet i huvudet sjönk undan.

 Ett V av svanar flög över huvudet, med en eftersläntrare trumpetande efter sig.

Jag funderade vidare på promenaden.

Den bjuder inte på flerdagarsturer, höga toppar, avancerade utrustningskrav eller en bra historia vid fikabordet på jobbet. Oftast inte heller vykortsvyerna eller de stora ansträngningarna. Den brukar få skäll som träningsform också. ”Det går inte att få muskler av promenader” brukar en del trumpeta likt svanar, i sociala medier och forumtrådar. Däremot hyllas den av vårdpersonalen när de pratar med en sönderstressad människa i stolen framför dem. Promenaden tillskrivs då helande egenskaper som ska få pulsen att lugna ned sig och andningen att landa i magen istället för högt upp i bröstkorgen.

Frågan är vad som gör friluftsliv till friluftsliv? Är det tiden man är ute? Avståndet man tar sig? Platsen? Ryggsäcken? Brasan?

I väntan på Helags och övernattningsturer och packliste-resor kan promenaden fylla behovet av naturupplevelser och friskluftsandetag. En liten munsbit friluftsliv i vardagen. Så i mitt tycke klassar den ändå in sig som friluftsliv, den gamla hederliga promenaden.

Lyckligt lottad är jag, som har en vandringsled på gångavstånd. Inte bara som ordvits utan bokstavligt.  I dagens vårsol blev det en runda runt Angsjön på Angsjöleden (ca 8km). Av någon anledning har jag en förkärlek att gå leder ”baklänges”. Så även idag när varvet runt sjön gicks medsols. Men det går ju bra det också. Ledmarkeringarnas baksida visade vägen.

Den här tiden på året tycker jag det är svårt att veta vilka skodon och kläder som krävs. När vår trädgård badar i varm vårsol är det inte ovanligt att skogsstigarna i Kilsbergen bjuder på snö. Men idag var det obefogad oro. Gumman tö hade gjort sitt och leden var mestadels torr (eller spångad).

Innan jag kom fram till leden passerade jag de tre Highland-korna som jag brukar promenera förbi lite då och då. De är så fina djur och de tittar alltid så nyfiket när jag pratar med dem.

Det går att gå på leden på många ställen. Jag valde idag att gå in nära Angsjöns utlopp, vid golfbanan. Precis där stigen går in i skogen står en stor och mäktig tall. Det är något väldigt tryggt och lugnande med stora tallar. Den tjocka stammen, pansarbarken, de vridna grenarna. Jag tror gamla tallar är mitt favoritträd.

En bit in hade bävern gett sig i kast med sitt eget favoritträd. Asp. Ett tag funderade jag på hur bävern tog sig från ån över golfbanan och in i skogen. Sedan såg jag en svag stig som korsade golfbanans ”perfekta” gräsmatta. Hoppas nu bara bäver och golfare kan samsas i sommar.

Efter jag vandrat en bit genom granskogen drog en glänta till sig min blick. Mitt i gläntan stod ett gammalt gistet lövträd. Så här i efterhand funderar jag på vilken sort det egentligen var. En ek kanske? Där och då slogs jag mest av sagokänslan. Skulle inte förvåna mig om det visade sig vara en riktig ent!

Jag passerade vindskyddet vid Angsjön som vi besökt så många gånger. Det ligger så nära och bra till att ta sig ut med barnen. Vid Tolbäcken och med utsikt över Angsjöns karaktärisktiska blandning av sjok av moss-öar och vattenytor. En liten film blev det av ett av besöken för ett och ett halvt år sedan.  

I en solglimt på en myrstack längre fram vimlade myrorna, lite segt och yrvaket. De är bra på att placera sina stackar i bästa läget. Som mäklarna sägare: location location location. Medan jag vandrade vidare funderade jag på hur myrorna väljer plats för stacken. De måste ju väga in många delar i sitt val: placering mot solen, närhet till andra stackar, bra resurstillgångar. Med tanke på att de helst pratar i doft kanske platsen måste lukta gott också. Förutom sin förmåga inom mäklarbranchen är de jordbrukare med både svampodlingar och husdjur, de är slavhållare och rätt byggtekniskt kunniga med koll på ventilation, värmesystem och hållbarhet. Och detta åstadkommer de utan någon större hjärna.

Genom ungskogens grenar spelade solstrålarna på stigen framför mig och jag var snart framme vid Valåns inlopp till Angsjön. Här finns en udde av myr ut i sjön. Vattnet klafsade om kängorna när jag gick ut på den. På många ställen i Angsjön är det fullt av stubbar och fallna döda träd. Jag vet inte riktigt varför, kanske hänger det ihop med att sjön höjts (enligt faktabladet för naturreservatet Angsjön). Det blir i alla fall en väldigt speciell känsla med alla grånande trädskelett. Här åt jag lite snacks -hemmatorkade äppelringar och körsbär och mindre hemmaproducerade nötter.

Från inloppet fortsatte stigen över en vårsjungande liten skogsbäck och sedan in i lite äldre skog. Utan hyggen eller sjöutsikt. Bara skog. Jag stannade till och lyssnade till skogens alla ljud. Vinden som hyschade genom trädtopparna. Prasslet av några fallande löv. En fågel. Rasslande grenar. En stam som knakade lätt. De små ljuden fick ta plats i skogens lugna vardagsbestyr. Jag lät allt annat sjunka undan och försvinna ett tag. Blundade. Lyssnade.

Volymen på mina steg var enorm när jag började gå igen.

Leden följde sedan en skogsbilväg ett tag. En fallen gran bildade portal över vägen. Färsk kåda hängde i droppar från några avsågade grenar och jag drog in den fräscha doften i näsan. Rena skogsparfymen!

Strax därefter kom jag fram till bäcken mellan Lysingen och Angsjön. Här har en regleringsdamm nyligen tagits bort och ersatts av ett mer naturligt utlopp, allt för att vattenlevande fauna och flora lätt ska kunna förflytta sig mellan sjöarna.

Härifrån går Angsjön och Tio sjöars led ihop. En sträcka jag vandrade på min första solotur – som jag också skrivit om tidigare. Nu på sen-eftermiddagen hade molnen börjat hopa sig och en lätt hagelskur studsade plötsligt omkring runt mig. Vårvädret var så där oförutsägbart som bara vårväder kan vara.

På vägen hem vandrade jag återigen förbi mina Highland-kompisar, och som en vacker avslutning såg jag något blått glimma innanför stängslet. Blåsipporna blommar. Det är vår. 

Svante är död. Skjuten av Malmö stads skyddsjägare med licens att döda, Agent 0045/4 och 3/4-delar. Svante är en knölsvan pappa som jag och barnen har följt under många år. Svante är gift med White Rose som nu ligger på äggen själv utan att någon som försvarar hennes revir mot inkräktare. Det är inte lätt att vara starkt revirtänkande knölsvan mamma, eller pappa, för vi vet som följt dem genom åren att i regel får mamman 8 ägg, men när de väl börjar simma, ungarna, går det fort. Ett år överlevde bara två och förra året tre, varav den starkaste döpte vi till Superducky. Ungarna har älskat de berättelser vi skapat runt denna familj. Något som också fört med sig att de lärt sig uppskatta och tycka om djur, få förhöjd empati.

I morse gick jag upp tidigt, gick ut på balkongen under tiden kaffekokarn drog igång morgonkaffet och såg då att någon satt upp en skrift framför honans bo. jag gick ned och tittade och såg upprörda känslor. Så såg jag min vän Emma skriva på Facebook och jag kollade media, där stod att läsa om händelsen både i Aftonbladet och Expressen, lätt sensationalistiskt, men ändå, klart folk blir upprörda. Så oerhört onödigt att skjuta hanen.

Svante hade uppträtt aggressivt, skrämt folk i en kanot som slagit runt. Svante hade också bitit en ekolog som varit på besök. OJ, vad ont det måste ha gjort. För någon som blivit biten av svanar, pingviner, babian (rivit då...), så kan jag tillägga att det skapar ingen större smärta. Av denna anledning, så sköt Malmö Stds skarprättare Svante. Han passade inte in i hur samhället ser Svantes uppträdande. Inte lätt att tala om för ungarna att han sköts för att han gjorde sitt jobb som pappa. Passar ni inte in skjuter vi.

Jag vet, jag ägnar mig där åt kvällstidningsjournalistik. Men jag vet också att beslut runt detta måste tas och jag vet att ett beslut för skyddsjakt togs den 4 april av Länsstyrelsen Skåne. men jag undrar har länsstyrelsen verkligen pratat med fågelklubbar och kanotklubbar om detta? Är det inte mer än en vecka som krävs innan verkställande av beslut? Och oss som bor här? Jag betvivlar detta och vi ser åter ett tecken på att dessa alldeles för många sudd- och pennförflyttare tagit ett alltför hastigt beslut. Jag vet att kanotklubben varje år talar om för sina paddlare att hålla avstånd. Ornitologerna vet ju vad som händer när farsan är borta. Tar man bort farsan så överlever inte många, om någon av barnen, när det är dags att börja simma ut och upptäcka världen.

En sak vet jag, det är att tjejerna är ledsna i onödan. Detta gäller mig med flera. Mycket mer kunde ha gjorts. Man kunde ha spärrat av, lätt gjort, informerat mer, de som hyr ut båtar kunde ha informerat sina kunder, inget större jobb. Och att som ansvarige i media dra upp att en ekolog blivit biten, ja, för mig är detta ett lågvattensmärke. Under min tid i Indonesien blev en lokal ekolog på ön Komodo biten av en av områdets hotade komodovaraner Bettet är giftigt (inte livsfarligt), men inte sköt de varanen, de omplacerade den. Det kunde man gjort i detta fall också. Kört honom till någon av Skånes alla våtmarker. Som ligger högst en timmes bilfärd bort.

En tragedi för oss boende här som känt sådan frid och fröjd att följa Svante och White Rose och deras barns liv. Bra sagor. Som nu fick ett dåligt slut.@ Malmö, Sweden

Media har skrivit en del, mest korta texter, bäst Kvällsposten, trot eller ej https://www.expressen.se/kvallsposten/svanpappa-skots-ihjal-stor-ilska-bland-boende/

Den här reseberättelsen kunde lika gärna hetat "Frustrerande dygn i tö och regn". Eller kanske "Två nätter i stormens grepp" (fast just den varianten har jag redan använt mig av i ett par redogörelser tidigare, så det skulle bli tjatigt). Alltså får titeln bli som den nu har blivit.

Det är bara att konstatera att vädret på Anders och mina tidigare vinterturer inte alltid har varit av den behagliga sorten. Detta har medfört att motivationen för en ny tur inte har flödat fritt och obehindrat. Men inför denna säsong hade det gått nästan två år sedan sist och minnet av de tidigare vedermödorna hade bleknat. Lusten för ytterligare en skidresa till de lappländska vinterfjällen hade återkommit.

Förra gången hade vi haft Kvikkjokk som utgångspunkt, i år var det dags för Nikkaluokta. Planen var en färd på 9 dygn som skulle börja på vinterled men ta oss vidare in i ospårad terräng mellan bergen. Slutmålet var Ritsem.

Men som vi alla vet så blir verkligheten inte alltid så som de fina planerna beskriver.

Förbättringar av utrustningen

Detta är en följetong i våra förberedelser. Det finns nämligen alltid någon detalj som vi inte varit nöjda med och försökt hitta botemedel för. En sådan detalj är fästanordningen för draget till plastpulkan. Draget är av glasfiber, och på Parispulkan finns inget fäste utan istället två borrade hål. Öppet för fantasin, alltså!

Tidigare har vi gjort en hård surrning med ett tunt rep, men detta har inte varit optimalt. Repet har behövt spännas under turen och har även nötts sönder. Nu skulle det bli något helt annat. Anders och jag ägnade en del tid åt att skissa på olika konstruktioner, kritisera dem, sova på saken (viktigt!) och komma på bättre. Tills slut fastnade vi för denna.

Först en bild på delarna till konstruktionen. Materialet är stålplåt som bockades i verkstaden på Anders arbetsplats. Jag måste säga att han gjorde en förnämlig insats ihop med en av sina kollegor.

När de bägge bockade plåtdelarna skruvas ihop låses draget fast i sidled, samtidigt som full vridbarhet i höjdled behålls.

Anders i arbete. Han ville ha tre fästskruvar så han hade borrat upp ett tredje hål mitt i pulkans framkant.

Före transporten på tåget fick förstås draget monteras av och de hårda plåtbitarna packas ner. Pulkan fylldes med lätta utrustningsdetaljer (tält, sovsäckar och liggunderlag som surrades fast med remmar) och gick då att lägga upp på den övre, långa bagagehyllan på X2000-tåget. På nattåget gick samma pulkapaket att placera under en säng.

Det mest stressande momentet under våra SJ-resor är ofta tågbytet på Stockholms Central. Att tvingas rusa genom hela Centralen till Norrlandståget med över 30 kg packning per person kan få vem som helst att hålla sig för skratt. Skånetåget var denna gång försenat med 1½ timme, precis så lång tid som det skulle vara till nästa tågs avgång. Det såg först hopplöst ut men vi rusade iväg ändå - som så många gånger förut. Och se, även nattåget var försenat, med några minuter! Tågpersonalen stod och skyndade på oss för att vi skulle hinna till vår vagn som naturligtvis var sist i tågsättet. Tack Friskis och Svettis i Lund för gedigen träning till detta moment!

Äntligen snö

Denna vinter har varit mer än vanligt grön och varm i Lund. Skidorna har jag inte ens haft på mig eftersom antalet snödagar i princip varit noll. Men Anders och jag är vid det här laget vana vid att lämna gröna gräsmattor, nyutslagna prydnadsbuskar och drillande lärkor för att uppleva snötillvaron i norr.

Tisdag förmiddag den 26 mars steg vi således av tåget i Kiruna och satte oss på Nikkluokta-Expressen. Efter lunch i restaurangen och packningsbestyr så bar det iväg mot Kebnekaise. Det var klart väder, strålande sol och några minusgrader. Nästan för bra (men det skulle ju ändra sig).

Ovan: Anders drar pulkan i spåret nära Láddjujohka. En strömstare höll till invid jokkens strömmande vatten.

Foto: Duolbagorni i mitten och Giebmegáisi till höger.

Vi skidare förbi en stor ravin uppe på kalfjället till höger om oss. Hängdrivorna vid sidan av den var mycket spektakulära.

I vissa sorters väder kan sådana drivor vara nästan omöjliga att se trots att man är mycket nära dem. Då innebär de förstås en stor risk. Ibland kan det vara whiteout även i vindstilla väder och man kanske bara kan urskilja terrängen en meter runtomkring sig. Man ska verkligen ha läst kartan ordentligt så att man inte kommer i närheten av raviner med  snökanter som dessa.

Leden till fjällstationen är ett vältrafikerat skoterspår och många fjällbesökare tar skotertaxi den biten. På flera ställen hade det trängt upp vatten och bildat svallis som är svår att åka skidor på. Men trots den intensiva trafiken njöt vi ändå i fulla drag av fjällvärlden och det härliga vintervädret.

Vi kände till att det var hård blåst och plusgrader på väg det närmaste dygnet. Under eftermiddagens färd ökade vinden. Den var västlig och kom rakt emot oss. Vi ville ha vårt nattläger i någorlunda skydd och inte för nära fjällstationen där dalen är öppen och utsatt. Den närmaste bergknallen till höger på fotot ovan är Darfáloalgi. Under dess brant slog vi läger, inne i björkskogen.

Temperaturen sjönk på kvällen och det blev nedåt 10 minusgrader. I tältet ägnade vi oss åt diverse pyssel. Det smärtade en aning på min högra häl och jag satte på mer tejp för att skydda huden mot skavsår. Detta med friktion är den enda nackdel vi upplevt med de pjäxor vi använder, Crispi Stetind. De isolerar fantastiskt väl mot kyla och vi har heller aldrig upplevt att de blivit svåra att hantera efter en frostkall natt. Fuktspärr i dem har vi aldrig använt.

Lägerliv och utflykter

Det är speciellt att leva så nära varandra som Anders och jag gör under våra vinterfjällfärder. På kvällen skrev jag i min anteckningsbok: Gudmundsson är en större påfrestning än vanligt. Han sover när han borde ta ansvar, pladdrar när han borde lyssna på mig, ger mig befallningar om sådant som är hans egna uppgifter och lägger sig i sådant som jag gör mycket bättre själv." Därefter hade jag lagt till: "Dock har han alldeles nyss serverat mig cognac. Ett försonande drag."

Detaljerna som ledde till de kritiska skriverierna har bleknat ur minnet och det kan rentav tänkas att jag överdrev något. (Jag är möjligen inte heller själv helt felfri, men som väl är skrivs denna berättelse av mig och inte av honom.)

Nästa dag hade de plusgrader som SMHI utlovat infunnit sig. Inne i tältet blev det efterhand upp till +15 grader varmt trots att ena kortväggen var helt öppen! Kändes helt vansinnigt under en vinterfärd i fjällen.

Vi gjorde en timslång tur i omgivningarna och skidade 2-3 kilometer mot Kebnekaise fjällstation som låg mer än en halvmil bort. Vi hade inga planer på att utnyttja den utan tänkte fortsätta bo i tält och vänta på minusgraderna.

Vinden var relativt stark men det gick bra att ta sig fram. Trots mildväder klibbade snön inte hela tiden. Kanske hade vi kunnat fortsätta redan den dagen, men vi visste att vinden skulle tillta senare och under natten så vi valde att ligga kvar på vår behagliga lägerplats. Strax efter fjällstationen ligger ju också den trånga dalgången utmed Siŋŋičohkka som vi misstänkte skulle fungera som vindförstärkare. Den ville vi inte tälta i.

Vi tog ytterligare en runda sent på eftermiddagen. Då hade vinden ökat och vi uppskattade hur fort snön drev förbi träden en bit bort. Över 15 m/s, troligen närmare 20. Inget väder vi hade lust att vara ute i någon längre stund.

Ytterligare en natt tillbringades i tältet, och någon gång medan vi sov slog vädret om till regn. Senare på dagen förvandlades nederbörden till tunga, blöta snöflingor. Över hela landskapet vilade en grå, trist dysterhet.

Tillvaron präglades av frustration över blidvädret, lägeraktiviteter, tupplurer och små exkursioner i omgivningarna. Ingen brådska med någonting, och exempelvis toabesök och tvätt ansågs som meningsfullt och underhållande. Medan jag stod i skymningen i snögloppet och såg upp i branten seglade en kungsörn förbi långt däruppe. Där var vinden stark men vid vår tältplats var det hela tiden förunderligt stilla. Senare på kvällen hade vi omväxlande blötsnö och regn.

Äntligen iväg

Det blev därmed en tredje natt på platsen. Men SMHI hade utlovat minusgrader följande morgon, så det fanns hopp. (Eftersom alla andra tycktes ta SMHI på stort allvar så försökte vi också göra det. Än så länge i varje fall.)

Vi steg upp vid femtiden, packade och var iväg före klockan åtta. Det klistrade under skidorna, så varför höll det eländiga tövädret fortfarande i sig? Vi kämpade oss vidare och mötte folk. "Det skulle återigen komma kraftiga vindar", sa man. Västerifrån, rakt mot vår färdriktning.

Ovan: Anders är klar för avfärd utmed leden mot fjällstationen. Det suddiga i bilden till vänster beror inte på dålig sikt utan på kondens på kameralinsen.

Folk var antingen på väg i medvinden mot Nikkaluokta eller planerade att rädda sig in på fjällstationen. Vi själva blev allt tröttare och blötare i klibbföret och till slut längtade vi också till stationen. De sista kilometrarna var riktigt jobbiga och sikten blev allt sämre. Vi kom in en stund innan blåsten tog i på allvar vilket inträffade ungefär vid lunchtid.

Fler turskidåkare anlände, det var en gles ström av folk. Några grupper hade surfat fram genom dalen vid Siŋŋičohkka och haft det tufft i medvinden. En grupp tyskar hade blåst omkull som dominobrickor där uppe, sas det. Och då hade det inte ens varit stormstyrka i byarna enligt SMHI. Jaså inte?

Medan vi åt lunch rasade vinden utanför. Var det 20 m/s eller 25? Ingen visste nog riktigt. Sedan skulle blåsten avta efter några timmar, sa man. Men därefter skulle det börja på kvällen igen. Vi satt på fjällstationen och visste inte om vi skulle vara glada över tryggheten eller om detta var början på slutet för vår fjällresa. Skulle vi tvingas stanna kvar här för natten? Eller rentav flera nätter? 

Efter kaffet hade vi fått nog. För Anders hade det varit ett nederlag att vi överhuvudtaget gått inomhus, medan jag gillat en stunds vila från vädret. Men när vi torkat upp och blivit mätta av den goda husmanskosten vaknade lusten efter tält igen även hos mig. Vi lämnade fjällstationen och gav oss iväg utmed leden, västerut. Det blåste motvind men inte särskilt stark just då. Ändå var vi i stort sett de enda som åkte åt det hållet - konstigt, tyckte vi då. Däremot mötte vi ett antal personer som kom i medvind och var på väg mot stationen.

Vinden tilltog mycket riktigt mot kvällen, helt enligt SMHI:s förutsägelser. Det förväntades bli bortåt 25 m/s i byarna på natten. När vi tyckte att blåsten började bli svårhanterlig valde vi ut en tältplats vid en samling halvstora stenar som gav ett visst skydd mot vinden. Det var annars en stor öppen yta i hela det området, men vi hade åtminstone inte kommit upp i den trånga dalgången som vi nu var säkra på fungerade som vindtunnel.

Blåsten slet i tältet när vi satte upp det. Den var byig och kom i plötsliga stötar. Anders tog som sin särskilda uppgift att bygga upp en mur. Det är märkligt med alla dessa förberedelser man gör vid en tältuppsättning på vintern. Man tycker att man har gjort allt ordentligt. Fått tillräckliga marginaler, god stabilitet och säkerhet. Och det har man - men bara om vädret förvärras måttligt. Om det istället blir betydligt värre... ja, då vet man inte riktigt vad som kan hända.

Det finns olika sätt att förbereda sig för en skidtur. Före min avfärd från Lund hade jag och några vänner i kyrkan bett till Vår Herre om lite övernaturlig hjälp för Anders och mig under färden. För det första: minusgrader, tack. För det andra: inte för kraftig vind (nu igen). Ödmjukast, tack.

Men det är inte alltid man får sina böner besvarade på det sätt som man hoppas. Och sent på kvällen innan vi somnade - och medan stormen grundligt ruskade om tältet - låg Anders och jag och tänkte på om linorna och förankringarna skulle hålla.

I min bok hade jag strax innan skrivit: "Nu känns det precis som det brukar på våra vinterturer. Nu är vi lugna när vi fylls av den välbekanta oron om vi kommer klara stormbyarna." Vi måste också ha varit lite avtrubbade för lustigt nog hade vi planer på att fortsätta färden nästa förmiddag. Det skulle kanske gå att ta sig fram genom dalgången, funderade vi. SMHI hade ju förutsagt mojnande vind nästa dag, under kulingstyrka.

Som alla förstår blev det något helt annat.

Det var i alla fall det vi ägnade lördagen (april 2019) åt tillsammans med jaktvänner.

Jägare ska räkna älgens bajs

Obligatorisk räkning av älgbajs gör man för att få bättre koll på älgstammen. Alla älgskötselområden inventerar sitt område för att ta reda på hur många bajshögar och på så vis även hur många älgar det verkligen finns i skogarna.

Redan i höstas räknade vi bajs för första gången. Vi fick en karta med ett antal punkter som skulle letad upp och sedan mätas ut med en radie på ungefär 20 meter. Inom den radien skulle vi räkna antal bajshögar. I vårt jaktvårdsområde har vi ungefär 200 meter mellan de olika pinnararna där vi ska räkna bajs. En älg skiter ungefär 16,6 gånger per dygn och genom att räkna antal bajshögar på detta sätt ska länsstyrelsen kunna sammanställa hur mycket älg vi har, både lokalt och regionalt för att kanske så småningom också kunna sammanställa nationellt.

Eftersom vi jägare till stora delar är naturromantiker och vill ha viltrika skogar, så är ju det här bara positivt. Det innebär att vi får ett kvitto tillbaka på att vi kan skjuta si och så många älgar och rådjur. Och det är åt bägge hållen, både så att vi inte skjuter för mycket men också så att vi inte skjuter för lite.

Spillningsräkningen går till så att varje älgskötselområde måste städa av en yta på 100 kvadratmeter. Där räknar man hur många högar man hittar. När jag räknar så städar jag samtidigt av området. Så rent praktiskt så får jag helt enkelt ta i älgskiten.

Vad gör man av bajset man plockar bort? Det kastar jag utanför det här området. Sedan förs detta in i ett excel-ark och då kan man också se hur mycket älg vi har på 1.000 hektar. Då får man en ganska god koll på hur älgstammen ser ut.

I lördags var det dags att ännu en gång ta oss ut till räkningspunkterna. Förra gången letade vi oss fram med hjälp av karta. Denna gång var det lättare att hitta punkterna eftersom vi märkt ut dem med waypoints på våra gps:er. Vi hittade totalt 4:ra bajshögar fördelat vid olika pinnar. I höstas hittade vi bara 1 bajshög.

Våra hundar Zingo och Norma fick följa med ut i skogen och de tyckte som vanligt att skogsturer är det bästa som finns.

Efter räknandet blev det en lägereld och grillad korv tillsammans med de andra i jaktlaget.

Här nere har jag spelat in en video som förklarar hur jag gjorde när jag räknade älgbajs.

Här är en länk till min webb www.vandringstjejen.se där du kan läsa om jakt samt alla 1000-tals vandringar jag gjort.

Ha en trevlig dag!

Helena, Fredrik och hundarna :)

Så var det dags för Fulufjället igen, denna gång med skidor och pulka. Passade även på att introducera Fulufjället för min bror.

Planen var att starta vid Brottbäcksstugan och skida till Tangsjöstugan-Altarringen-Storhammaren-Slottet-Brottbäcksstugan-Särnmansstugan. Vi räknande på fyra dagar för att inte känna någon stress och verkligen kunna njuta av morgonsolen. Vi hade även tagit med en reservdag för oförutsedda händelser. Start 13/4 planerat mål 17/4, 18/4 reserv. Kan låta som lite väl många dagar för kort sträcka, vi var dock lite osäkra på utrustningen då skidor och pjäxor var hyrda och oprövade av oss, därav även reservalternativ snöskor.

Brottbäcksstugans nedre parkering

Dag 1

Starten 15.00 vid Brottbäcksstugan, lite kaos på parkeringen då det var något form av aranggemang med skotrar, hundspann och en massa människor och bilar. Vi fick nog en av de sista platserna, flera fick stå längs med grusvägen vilken är smal som den är. Kände en viss irritation på högljudda människor och vi kunde inte lämna parkeringen fort nog.

Förvånades igen över hur brant stigningen mot platån faktiskt är och 15 kg pulka kändes i benen. Stighudarna funkade bra uppför dock irriterande utför då de hugger. Vi körde Åsnes Amundsen Fram med kort stighud och vallningsfria. Väl uppe på platån funkade fjällen helt ok som fäste, även på mindre stigningar faktiskt, och även om det blev lite bakhalt ibland så var det värt det för glidet, om man nu inte vill hålla på med stighudar av och på hela tiden.

Särnmansstugan

Blev en kort rast vid Särnmansstugan där vi kunde njuta av tystnaden efter att ha kommit in i den skoterfria delen. Vidare de 6 km till Tangsjön och dagens nattläger.

Tangsjöstugorna

Blev tältslagning vid lilla Tangsjöstugan och en sen middag. Fanns lite rinnande vatten så vi slapp smälta snö vilket gjorde att kvällsbestyren gick lite fortare. Beundrade solnedgången innan det var dags att krypa ned i sovsäcken. Temperaturen sjönk avsevärt när solen försvann.

Dag 2

Vi valde att vänta in solen så den hann värma upp tältet innan uppgång. En del frost i tältet, gissar att temperaturen sjönk till runt 10 minus. Det blev dock varmt fort och vi bävade lite för ytterligare en svettig dag.

Altarringen

Då styrde vi kosan mot Storhammaren via Altarringen. Inte mycket som syntes av Altarringen denna gång, det var mycket mindre snö när jag var här senast i december förra året. Vi fortsatte västerut och rundade Storhön på norra sidan. Föret var ok, lite väl hårt på sina ställen. Pulkan fungerade väldigt bra nu när det var lite mer platt. En Segebaden i glasfiber som jag tidigare ropade in på auktion för 1400 kr, jag har dock kompletterat med nya skaklar då jag inte riktigt litade på de i böjträ som följde med pulkan. Kompletterade även med fästpunkter och gummilina för utanpåliggande last, en lagom pulka som rymde vårt tält, sovsaker, mat och lite andra bra att ha saker. Det är väl nackdelen med en pulka att även om den är liten så bjuder den in till att ta med saker man inte behöver.

Storhammaren med Lillhammaren längst till höger i bild.

Lunch i Norge vid Storhammaren, här var planen från början att vika söderut mot Slottet 4 km enkel väg. Vi valde dock att fortsätta norrut mot Bergådalsstugan då vi kände oss lite osäkra på hur lång tid detta skulle ta. Rejält varmt och vi kom på lite sent att vi glömt smörja in oss med solfaktor, bättre sent än aldrig på med faktor 15.

Gränssten 129A

Så vi lämnade Norge och följde Bergådalen norrut. Såg till att hålla höjdmeter för att inte hamna nere i dalgången och få en besvärlig stigning när vi senare skulle vika österut.

Trots att Fulufjället är platt så bjuder det ändå på en del dramatisk terräng och bör behandlas med respekt om man lämnar lederna. 

Vid slutet av Bergådalen valde vi att slå läger 1 km öster om Bergådalsstugan med en fantastisk utsikt.

En stor fördel när man lämnar lederna är att det verkligen upplevs som vildmark och inte ett spår av andra människor. Det har varit helt vindstilla vilket gjorde att det verkligen var bedövande tyst med en och annan fjällripa som bröt tystnaden då och då.

Dag 3

Vi insåg att det fram till hit gått fortare än vi tänkt, vi skulle absolut ha hunnit med en tur till Slottet. Det får vänta till nästa gång. Nu var frågan om vi skulle planera om eller hålla oss till planen. Vi bestämde oss för att hålla planen tillbaka till Särmansstugan men inte ta sista biten till parkering utan slå läger en sista natt NÖ om Särnmansstugan.

Oändliga vita vidder, med solen som verkligen stekte och helt vindstilla gick tankarna bitvis mer till öken än till fjällen. Man skall inte klaga men lite mer kyla hade varit önskvärt.

Det enda djurliv vi såg under turen var fjällripor som dök upp när man minst anade det. Gäller att vara snabb med kameran.

Tillbaka vid Särnmansstugan för lunch och kontakt med människor igen. Tre slädhundsekipage som passerade, såg mycket trivsamt ut.

Sista lägerplatsen med gott om tid för tältslagning och matlagning. Vi konstaterade att skidorna, Åsnes Amundsen Fram, fungerade väldigt bra. De korta stighudarna var ok men jag tror att en hel stighud är att fördra om man ändå ska dra på dem. Man kommer ändå vilja ta av dem vid utförslöpor, och vi upplevde att de korta inte fungerade särskilt bra att ha kvar vid utförsåkning då de upplevdes hugga i underlaget. Den vallningsfria konstruktionen med fjäll fungerade tillräckligt bra för korta stigningar, även med pulka. Jag hade ett par Alpina BC 1600 pjäxor som var bra, lagom varma, torkade relativt fort och inga skav. Kan rekommendera Aktivt uteliv i Uppsala för att hyra utrustning om man vill testa innan ett eventuellt köp. Blir nog att investera i ett par Åsnes till nästa säsong.

En vacker utsikt över Dalafjällen blev en perfekt avslutning på turen.

Dag 4

Nu återstod bara en nedfärd och bilfärd åter mot mälardalen. Det som på vägen upp kändes brant och jobbigt fick en ny dimension på väg ned med 15 kg pulka som trycker på i ryggen. Övervägde att ta snöskorna istället, men så tänkte jag att detta har man ju gjort en gång i tiden i det militära så hur svårt kan det va. Sist jag gjorde det var med en tung plastpulka utan glid och vita blixten. Nu var det moderna turskidor och glasfiberpulka med glid. Dryga 1 km till parkering och i stort sett bara utför i isiga skoterspår, kan säga att det blev den snabbaste kilometern på skidor för min del. Gick förvånansvärt bra, både jag och brorsan stod på bena hela vägen. Det svåraste med pulkan är att det rycker och drar i midjan, så låg tyngdpunkt och fart framåt blev medicinen. Det jag kommer komplettera med till nästa gång är en repbroms jag läste om här på forumet, som man kan låta glida in under pulkan för att få friktion och broms.

Återigen har Fulufjället levererat en underbar upplevelse även om det blev en dag kortare än planerat, har redan börjat planera för sommarturen.