Vilken underbar dag jag haft idag! Vilken värme, vilken blå himmel och vilka klippor! 

Längtan efter att sätta en paddel i vatten har varit stark den sista tiden. Åh, vad jag längtat efter det där allra första paddeltaget! Planen för den här påskaftonen var att premiärpaddla med familjen och sedan duka upp med en liten påskbuffé på en klippa någonstans i skärgården. Men lättare tänkt än gjort; eftersom jag inte har en egen kajak så ringde jag runt till olika kajakuthyrningar. Men alla hade stängt och ingen kajak kunde jag hyra.  När jag tänkte efter var inte barnet så värst sugen på att paddla kajak ändå. Han stannar gärna på stranden och plockar stenar istället.

Då la jag kajak-planerna på hyllan och tänkte på min sup-bräda, det kanske skulle vara nåt? Tur att man är flerdimisionell när det gäller paddling, att suppa går ju lika bra! Skärgården ville jag dock inte släppa; jag har aldrig suppat i skärgårdsmiljö så det vore ju roligt att prova! Till slut slängde jag bara ner sup-brädan, köpte en sallad på vägen och åkte. Ibland är de snabbaste besluten se bästa. Jag åkte till Gryts skärgård och hittade en väldigt fin klippa att paddla från. Jag paddlade sedan runt lite och bara njöt av omgivningen.

Ögonblicket när jag gick ner på den där vita klippan och satte brädan i vattnet, var så magiskt. Nu skulle det ske, det stora ögonblicket, det första paddeltaget. Det var exakt lika underbart som jag drömt om. För jag har drömt om det här länge. Hela långa året, faktiskt. Korta mörka vinterdagar, kalla nätter. 

Jag älskar horisonten, färgerna, tystnaden på havet. Vilken härlig premiärpaddling det blev!

Skärgården i all ära men idag ville jag prova på någon av småsjöarna i mitt närområde. Det är ju det som är så fint med att bo där jag gör, valmöjligheten, hav eller sjö. Jag kollade upp väderprognosen, det skulle bli soligt men det som var ännu viktigare var ju såklart vinden. Det skulle blåsa 3-8 m/s och jag åkte iväg till närmsta sjö, helt beredd på att det inte skulle bli någon paddling överhuvudet taget. Det är ju början av säsongen, man är kanske lite otränad, det är väldigt, väldigt kallt i vattnet och 8m/s-vågor lät inte så värst lockande...

Hur som helst, när jag väl kommer fram till sjön var det helt vindstilla, inte en liten vindpust, det vill säga drömförutsättningar för suppande. Jo, det är ju en sån här sjö man drömmer om och längtar efter den långa och mörka vintern. Bättre  kan det inte bli. 

Jag hade en fantastisk stund där ute på vattnet. När benen var trötta var det bara att åka hem, närheten till stan är ju bara så bra. Ska man åka långt, då är det kajak som gäller. Ska man njuta och ta det lugnt, då är det sup-paddling som gäller.

Där ligger sjön så stilla, så stilla. Inte alls vad jag väntat mig, den överraskade mig verkligen med de perfekta förutsättningarna. 

Sup-paddling när den är som bäst! Det går inte att förklara hur det  känns att stå och paddla, man kommer väldigt högt upp och ser allting på botten. När man glider fram sådär fjäderlätt på vattnet, en dag som den här, ja det är svårt att förklara känslan..Då slår småsjön skärgården.

Ända sedan jag såg Jacques Costeau har jag närt en liten omöjlig dröm att få se världen underifrån. Inte blev det bättre, den längtan och önskan, när jag såg en av mina favoritfilmer, Le Gran Bleu av Luc Besson med en av mina favoritskådisar Jean Reno. Men jag misstänkte att chansen var lika stor som om att jag en dag skulle hamna på månen. Lyckligtvis har jag de bästa och mest spännande av vänner. Så min gamle vän Olly Steeds, som jag träffade redan år 2000, har en drivkraft som få andra. hans dröm har varit att undersöka vår värld som finns under havsytan, en värld få känner till. Han jobbade många år med Nekton och jag introducerade min bästa polare till honom vid ett möte i Ituriskogen i Congo-Kinshasa 20011 och de har nu bland annat lett fram till att Jeff Willner´s företag Kensington Tours är en av de två stora sponsorerna av projektet.

Så förra veckan hamnade vi då på Seychellerna och en av mina stora drömmar blev verklighet. Ombord på forskningsfartyget fanns två Triton-ubåtar, en sorts Tintin ubåtar för två, och jag var riktigt laddad för denna färd under ytan. Det var litet blåsigt där ovan, vågigt, så vi klättrade ned från fartyget till en liten båt, där Jeff och jag kördes ut till de två ubåtarna. Vi hade tränat att stiga i, så det var lätt. Jag kände en viss nervositet inledningsvis, men när ubåten sakta böjde sig framåt och vi kröp under ytan, ja, det var en fantastiskt spännande känsla och så glömde jag all rädsla och bara njöt. 

Känslan att titta upp mot världen där ovan, desto djupare vi kom, ju mer faschinerad blev jag. Först var det lite stim av fisk, men ju djupare vi kom, följde mörkret och det gillade jag allra bäst. Vi låg på 200 meters djup drygt en timma, vi så lite mjuk korall, någon fisk, men annars var det bara ljuset och arbetet från den andra ubåten som syntes. Det kändes lite som att vara ute en sväng i polarnatten, men under ytan. 

Någonstans mitt it timmen kom jag att tänka på hur usel jag är för att propagerade för denna fantastiska jord och det hot vi faktiskt lever under och värdet av att på bästa Greta Thunberg-vis försvara detta för kommande generationer. Så vacker var det därunder.

Jag gillade också symmetrin, bubblorna och kargheten där nere. Forskningsfartygets radar pingade på monotont och jag tänkte då på ubåtskrigen under andra världskriget. Så rädda de måste varit när torpederna och sjunkbomberna stressade förbi! Och varför just jag? Varför får jag uppleva detta?

Färden upp gick försiktigt, och när vi kom opp ovan ytan härjade lite hårdare väder och där nere, ja, där han det var lugnt och fridfullt. Jag kan sakna det nu. när jag återvänt till Skånes skogar igen.

Long time no see.

Jag har sannerligen inte varit så flitig med mitt skrivande på Utsidan på sistone. Det har berott på flera saker men kanske främst på bristande motivation/inspiration. Just nu ökar emellertid lusten att skriva.

På senare år har jag ägnat allt mer tid till att utforska mina hemtrakter - Örebro län, främst Bergslagsområdet. Den stora "pulsådern" genom denna trakt är ju Bergslagsleden, en led som förtjänar stort beröm. Ju mer jag har rört mig i dess närhet har jag emellertid funderat på varför den har fått just denna dragning och varför man valt att lyfta fram just de sevärdheter man valt. Det finns ju så mycket mer!

Sakta, sakta har det hos mig vuxit fram en önskan att berätta lite mer - presentera några alternativa vägval, alternativa övernattningsplatser och alternativa sevärdheter. Och så kommer det att bli.

I dessa texter (som blir i form av artiklar här på Utsidan) kommer jag att inkludera den information som finns på Bergslagsledens etappblad, länsstyrelsens information om olika naturreservat, information från Carl Anders Lindsténs många sevärdhetsböcker samt information från diverse hembygdsböcker, tidningsartiklar och andra tryckta källor jag stött på. Dessutom kommer jag också att ta med en del muntlig information - även om det kan vara svårt att avgöra sanningshalten i allt. :-)

Slutligen kommer jag också att återanvända en del av de texter jag tidigare publicerat här på Utsidan.

Jag kommer att beskriva varje enskild etapp från norr till söder, men däremot kommer jag inte att ta etapperna i ordning. Alla beskrivningarna kommer inte heller att vara lika innehållsrika. Självfallet vet jag mer om de delar av leden jag besökt mest. Min förhoppning är att läsare ska komma med kompletteringar, rättelser och tips.

Jag kommer inte att ha bråttom. Det kommer att ta sin tid. Vissa områden som leden passerar genom innehåller så mycket intressant att jag väljer att skriva separata artiklar om dessa. När det gäller till exempel Bergslagsledens nionde etapp så kommer jag att skriva tre olika artiklar:

Bergslagsleden Etapp 9

Bergslagsleden Etapp 9 - Gårdsjötorp

Bergslagsleden Etapp 9 - Göljestigen

Jag kommer att skriva de båda "specialtexterna" först eftersom texten Bergslagsleden Etapp 9 kommer att hänvisa till de båda senare.

Slutligen en liten försmak av vad som komma skall:

Väl mött i Bergslagsskogarna!

22 april vandrade jag och vår gravida tax Norma 6 km på Järvafältet.

Vi parkerade bilen vid parkeringen som ligger precis vid Fäboda Gård (Viby, Norrviken, Sollentuna) och gick grusvägen i riktning mot Översjön. Vi följde markeringarna för Järvaleden eftersom den går så fint längs med Översjön.

Vi tog det lugnt. Stannade och drack kaffe vid Översjön. Norma fick stanna och lukta på våren.

Utmed Översjön passerade vi ett träd där man tydligt såg spåren efter bäverns tänder. Så härligt med VÅR även om de säger att våren kom ovanligt tidigt det här året.  

Tänkte att det var bäst att ta det lugnt med taxen nu när hon väntar valpar och är i V5. Norma  är rätt mycket slöare än vanligt. Det här var nog precis vad hon orkade med för när vi kom hem så slocknade hon på gräsmattan i solen.

Vi hade härligt väder med strålande sol och +17 grader

Vill du se fler bilder eller en film jag spelade in när jag och Norma fikade vid Översjön så är det bara att följa länken här: https://www.vandringstjejen.se/rundtur-faboda-6-km-jarvafaltet-sollentuna/

www.vandringstjejen.se

/Helena

#vandra #hike #vandringstjejen #sweden #kolmilansnorma

Ibland har man planer. Och så går det inte som planerat. Dags för omplanering alltså. Jag brukar tänka på den här bilden när det händer.

Men trots fallerade planer ville jag ju ut i naturen. Den där längtan som kommer när det var för länge sedan hade trängt sig på och släppte inte taget. Min förstående man såg hur det låg till och ”släppte iväg” mig. Packning för en dag åkte ned i stora midjeväskan och så for jag ut till etappmål Leken på Bergslagsleden. Återigen känns det som en ynnest att bo så nära det vackra Kilsbergen.

För att slippa gå fram och tillbaka, eller krångla med skjuts, vandrade jag en skogsbilväg norrut och efter några kilometer gick jag på Bergslagsleden för att ta mig tillbaka. Pratiga fåglar, porlande och kluckande vatten, nyvakna fjärilar. Gulfluffiga videkissar, tidens vingslag vid en fornborg, värmande sol och vårens alla dofter följde mig på turen.

Ungefär halvvägs mötte jag två damer på väg åt andra hållet. En liten pratstund blev det, visst är friluftslivsmänniskor trevliga?

Min vana trogen lyckades jag ta "fel" stig igen. Det är när jag slappnar av, och vet ungefär var jag är så risken för vilse är minimal. Då lyfter jag hellre näsan och upplever än dyker ned i en karta och har stenkoll. Den här gången ledde vägvalet mig raka vägen in i ”döda skogen” med vattensjuk mark, en fallfärdig bro och myrmarkens lilla å riskabelt nära fötterna. Men det gick rätt bra det också.

Kameran var med på turen och resultatet blev en liten film. Av förklarliga skäl blir det färre bilder när jag filmar, men jag hoppas ni håller tillgodo med det rörliga mediet den här gången.

Med påfyllda naturreserver lämnade jag till slut Kilsbergen för den här gången.

Maj är verkligen en idealisk vandringsmånad, den riktiga sommarvärmen  har inte kommit igång och det är väldigt fint och nyutslaget i skogen. Jag har gjort några fina vandringar den här månaden, har inte hunnit att skriva om alla, men jag hoppas det blir fler, många fler. Att prova något nytt, att gå en ny vandringsled är alltid spännande.

Idag provade jag en ny led, etapp 33 på Sörmlandsleden. Den går från Brytsebo till Lövsjöns sydspets men eftersom det inte är en rundslinga och jag ville komma tillbaka till bilen så började jag gå från parkeringen i Skvätta på etapp 33, vek sedan av mot Djurparken på Östgötaleden och vände sedan tillbaka, sammanlagt ca 8 km. Det var väldigt kuperat speciellt den första biten på Sörmlandsleden men väldigt vackert. Vid Skvätta masugn finns en fin utsiktsplats och längre bort, en högre punkt som också var väldigt fin. Där smakade de bra med pastalunch. Någon dag ska jag gå hela etapp 33. Etappen gav mersmak.

Den första utsiktplatsen, Skvätta masugn.

Den andra utsiktsplatsen räknat från Skvätta. Hur vacker är inte den?

Dramatiska klippor vid vattnet på etapp 33. Gav mersmak, jag återkommer!

På morgonen var vi som sagt redo för fortsatt färd. Vi åt frukost och började packa ihop de saker som fanns inne i tältet. Blåsten slet fortfarande i duken men SMHI hade ju utlovat avtagande vind. Under de ca 2 timmar vi hade framför oss av arbete med packning och annat skulle vädret hinna lugna sig. Trodde vi. 

När inomhusarbetet var klart och vi tog oss utanför tältet såg vi att sikten var nästan obefintlig. Med vindar på minst 15-20 m/s samt ingen sikt kändes det inte bra. Särskilt inte med tanke på att det säkert blåste betydligt värre i dalen vi skulle upp till. Trots detta såg vi ett par människor som långsamt kämpade sig fram emot vinden på den mjuka drivsnön. De hade skidglasögon och alla plagg man behövde för en sådan färd, men sååå sakta det gick! Med den farten skulle de åtta kilometerna till stugorna inte gå att avverka på bara en dag. Det såg verkligen inte bra ut och vi behövde inte många minuter att bestämma oss: in med packningen i tältet igen, ingen avfärd den här dagen.

Blåsten ökar igen

På eftermiddagen pressade vinden på kraftigare än tidigare. När vi låg och dåsade började en av de kraftiga 10mm-bågarna luta väldigt mycket. Anders satte sig upp och höll emot och jag klädde på mig vindtäta kläder och gav mig ut i blåsten för att avhjälpa. Jag satte genast igång med att förstora muren.

Anders kom ut och assisterade efter att jag spänt linorna till bågen. Då upptäckte jag att dessa linor var för korta och riktade för snävt mot marken. Så när vinden tryckte på klarade fästet inte att hålla emot tillräckligt utan bågen gav efter. Jag visar detta med några bilder.

Bild 1. För korta linor, fastsatta för nära tältet och bågen. När vinden trycker på räcker det med att staven ger efter bara lite grann för att linan ska vika sig och bågen krokna.

Bild 2. Med en längre lina, fastsatt längre bort, drar tältet inte med sig staven tillräckligt mycket för att bågen ska vika sig. För att stavarna skulle vara så starka som möjligt tryckte vi in rören i varandra (i stormen på förra vinterresan hade vi glömt det och en av stavarna hade deformerats av linans dragkraft).

Efter denna utryckning kokade vi vatten till lunchsoppa och kaffe. Köksabsiden var på läsidan eftersom vinden var så stark. På vindsidan hade vi stängt den lilla absidventilen helt och hållet eftersom torr, finkornig snö annars hade tagit sig in genom myggnätet och fyllt utrymmet (detta lär man sig snabbt när man tältar på vintern).

En fotografisk utflykt

Vädret lockade inte till frivilliga besök utanför tältet, och de få som var nödvändiga gjordes i hast. Trots att det inte var många minugrader så blev man fort kall, och hade man inte tjocka handskar på händerna så skrek fingrarna av smärta nästan omedelbart.

Fumlande gick jag runt tältet med kameran och tog bilder från olika håll. Klockan var då ca 19 (vintertid).

Mitt tält är min borg (fast en aning mer stabilitet hade inte varit fel). Foton som dessa börjar kännas väldigt välbekanta på något sätt.

Kontakt med yttervärlden

Detta är det första oväder vi tältat i där vi haft mobiltäckning och kunnat ha kontakt med vänner och anhöriga. En märklig känsla att vara totalt isolerad i naturen på grund av vädrets makter och samtidigt kommunicera i realtid med personer som befann sig i ombonad miljö. Från en av vännerna fick jag flera gånger sms med detaljerade rapporter om hur SMHI:s väderprognoser framskred.

Men det var något konstigt med dessa prognoser. När klockan närmade sig kvällsmat skulle vinden ha avtagit flera timmar tidigare. Men stormen rasade värre än någonsin. Vi åt vår middag och någon gång efter mörkrets inbrott kom en vindstöt som fick tältbågarna på den ena sidan att böja sig alldeles för mycket. Vi tittade först på dem och sedan på varandra. Ord behövdes knappt. Anders gav sig ut och kollade. Mycket riktigt var det två förankringar av stormlinor som hade gett med sig: en liggande, nergrävd skida och en nergävd stav. Snön hade tydligen inte varit tillräckligt djup just där och bägge förankringarna hade dragits upp på ett ögonblick.

Så det var bara att ge sig ut med full klädsel och gräva ner dem igen. Lassa på massor med snö och trampa till. Muren förlängdes på den utsatta sidan och byggdes högre. Sikten var nästan noll i snödrevet och vi arbetade i ljuset av våra pannlampor. Spadarna höll vi hårt i eftersom stormen försökte slita dem ur händerna på oss. Arbetet var också ineffektivt eftersom snöblocken som vi grävde upp ofta blåste av spadarna och försvann i vinden. Men till slut hade vi åstadkommit så stora förbättringar att det fanns en chans att det skulle hålla.

Efter arbetet satt vi i tältet och kände oss trötta, missmodiga och irriterade. I boken skrev jag: "Det är inte kul med så mycket elände och strapatser för så lite naturnjutande."

SMHI hade meddelat maxvindar på 20-25 m/s i området tidigare under kvällen fick vi veta. Och avtagande fram emot natten. Det stämde definitivt inte vid midnatt. Längre fram i dalen, vid Láddjujávri, angavs däremot uppemot 27-28 m/s just då. Det var säkert sådana vindar vi hade så länge vi var vakna.

Den natten sov vi i våra vanliga kläder eftersom vi ville vara beredda att snabbt ta oss ut och åtgärda förankringarna om någon skulle slita sig igen.

Färden fortsätter

Sömnen blev inte särskilt djup. Men timmarna passerade utan några incidenter. När vi vaknade klockan 8 var det lugnare. Vi åt frukost och gjorde oss redo för avfärd. Utomhus hade vinden tappat det mesta av sin kraft. De två skidåkarna som vi hade bekymrat oss för ett dygn tidigare dök upp igen och skidade förbi tältet. De hade alltså vänt dagen innan och övernattat på fjällstationen. Klokt.

Vädret blev allt bättre. Humöret steg. Vi packade och skidade iväg i en ljuvligt vit fjällvärld. Alla våra reservdagar var förbrukade men vi hade bestämt oss för att färden skulle fortsätta åt samma håll som vi ursprungligen planerat. Mot Singistugorna!

Ovan: Berget är Siŋŋičohkka och leden fortsätter till vänster om det.

Vädret var bra nästan hela dagen. Men när kvällen närmade sig ökade motvinden igen. Det föll snö som kändes vass när den slog emot ansiktet. Vi nådde stugorna men hade inte tänkt övernatta där. Ursprungsplanen hade varit att fortsätta i obanad trräng till Ritsem men det fanns det inte längre tid till. Istället ställde vi färden söderut på Kungsleden. För första gången fick vi den nordvästliga vinden i ryggen.

Det blev ett nytt nattläger en eller två kilometer från stugorna, vid en plats där vinden kastat upp snö på läsidan av en flack kulle.

Det här med snö är fascinerande, även om man inte har samma fallenhet som Smilla i boken Fröken Smillas känsla för snö. Vissa dagar ser man bergen men inte snön framför skidorna. Så var det när vi anlände till vår lägerplats. Anders kom åkande mot ett stort och djupt dike (snarare en liten ravin) och såg inte att snödrivan invid kanten plötsligt upphörde. Jag betraktade drivan från en helt annan vinkel och ropade att han skulle stanna. Han begrep inte varför. Först när han var en meter från kanten såg han den.

Andra dagar ser man snön man åker på men inte bergen. Så var det i början på dagen därefter. Bara de klippor som var närmast syntes. Men detta fenomen är nog lättare att förstå än det förra, där marken inte syns.

Ovan: Anders med pulkan. Bergen var nästan osynliga trots att de låg nära. Sikten var dålig och det föll dessutom blötsnö.

När vi började våra vinterturer för flera år sedan (alltid andra halvan av mars) hade vi inte regnkläder med oss utan bara plagg för torr snö. Vädret tvingade oss bryskt att tänka om. Denna dag hade jag således klätt mig i regnställ direkt utanpå understället. Precis som om det varit en kylig regndag i sommarfjällen! Men skidorna gled på det töande underlaget och då kan man stå ut med nästan allting annat.

Senare på dagen klarnade vädret upp och bergen framträdde igen. Vi kom ner i björkskog och närmade oss Kaitumjaurestugorna. Dessa tänkte vi inte heller besöka utan siktade på en lägerplats i en björkdunge någonstans efter dem.

Snön förvandlades plötsligt till kramsnö och därmed gick det trögt igen. Mycket trögt. Så lägerplatsen blev tidigare än vi först tänkt oss.

Nästa dag var klabbföret förfärligt. På fotot ovan visar Anders upp mina skidor. Skrapade man av snön så satte sig ny snö fast direkt när man började åka.

Det är i stunder som dessa som man lär sig nya saker. Som att ta av stighudarna. På grund av att västra Skåne inte erbjuder tillräckliga träningsmöjligheter har jag bara gjort denna avtagning en gång tidigare. Då blev det så bakhalt att jag inte kunde åka överhuvudtaget. Därför har jag aldrig testat åtgärden fler gånger och naturligtvis inte i fjällen. Men nu blev Anders så ilsken över klabbföret att han slet av sina stighudar i rent raseri. Och viss nytta gjorde det. Snön klibbade inte lika hårt och det gick att åka. Egentligen skulle vi vallat också. Men vallan hade gömt sig någonstans i min ryggsäck och gick inte att finna.

Det går faktiskt framåt

Sträckan över kalfjället mot Teusajaurestugorna var vacker men skidföret varierade i vanlig ordning. Humöret växlade mellan optimism och frustration. Före nerförsbacken mot stugorna satte vi oss på pulkan och åt lunch i soligt väder. Två andra skidåkare passerade oss. 

Backen ner till sjön var mycket brant. Det finns en alternativ väg som ska vara enklare, men det innebär en omväg på ca 4 kilometer. Vi valde att ta av oss skidorna och gå den sista biten. Många andra före oss hade gjort likadant.

Efter en paus i Teusajaurestugorna där stugvärdinnan bjöd på varm saft gav vi oss ut på sjöns is- och snötäckta yta. Utan stighudar. Någonstans på mitten av sjön stannade jag och fotograferade med min systemkamera. Innan jag hann reagera stack skidorna blixtsnabbt iväg framåt och jag svävade ett kort ögonblick vågrätt i luften innan jag landade med en duns ovanpå ryggsäcken. Min kamera gjorde en mycket högre flygtur innan den landade. Turligt nog så fungerade den precis som den skulle efteråt. Även jag var helt oskadd (förutom mitt ego som fått sig en svår törn). Anders pekade tillbaka mot stugorna. Där vid stranden hade folk fått underhållning alldeles gratis.

På andra sidan sjön tog vi på stighudarna igen. Alldeles vid strandkanten fanns spår efter utter som grävt en djup gång genom snön ner till isen. Detta är något jag aldrig sett förut.

Efter sjön fortsatte Kungsleden uppför en sluttning med björkskog. Trots att denna sista etapp mot Vakkotavare är mycket vältrafikerad av skidåkare så är den inte kryssmarkerad. Beror det på att det är snöskoterförbud på sträckan? Istället för kryss var kvistar nerstuckna i snön.

Kryss eller inte är något man kan fundera över. På sommaren ser det förstås bättre ut om de inte finns. Men på vintern kan de behövas: i hård blåst blir kvistarna svåra att se. Kryss skulle också vägleda genom björkskogen så att man inte irrar bort sig i svårframkomlig terräng. Vad säger de riktigt erfarna vinterbesökarna om saken?

Nattlägret blev en bit upp i sluttningen, på en ombonad plats mellan träden. Här hade vi trevligt djurliv i närheten av tältet. Fem, sex dalripor höll till där och en tretåig hackspett satte sig i en björk och hackade ivrigt.

Lägerliv med kompromisser

Nästa dag var det strålande väder. Tältet värmdes upp och vi drevs ut ur sovsäckarna. Ute var det några minusgrader och det mest fantastiska, solbelysta vinterlandskap man kan tänka sig.

En viktig fråga denna morgon var huruvida det skulle ske tvätt av kroppen. I Vakkotavarestugan finns ingen dusch och även om det hade funnits någon så var Anders mycket bestämd om att något stugliv skulle det inte bli. Varför han är så hårdnackat emot detta vet jag inte - kanske är det för att leva upp till någon slags vildmansimage. Och en "sann vildman" bryr sig inte om kroppstvätt innan han stiger på tåget för att åka hem.

Ett problem är att Anders drar in mig i sina principer: det han inte gör ska inte heller jag göra. För då saboterar jag för honom. Dessutom är han, som professor och institutionsföreståndare, van att få bestämma över folk. (Jag har misstänkt länge att det är mig han tränar på. Hemma försöker han knappast, skulle tro att hans hustru enkelt utmanövrerar honom.)

Så det enda sättet att tvätta min kropp utan att orsaka gräl och handgripligheter var att värma en kittel med vatten vid lägerplatsen och fixa renligheten innan dagens avfärd. Tanken övergick strax i handling. Min plan var att bli alldeles onaturligt ren och tvåldoftande. Men sanningen är snarare att bara de värsta bristerna ifråga om hygien åtgärdades.

Vid sidan av leden

Därefter gav vi oss iväg och kom snart upp på kalfjället. Vi övergav de enformiga kvistmarkeringarna och skidade på orörd snö. Aningen mer arbetsamt men mycket roligare! Och så kan man för sig själv upprätthålla en illusion av att färdas i äkta vildmark. Den känslan ska man vara rädd om även om man vet att det inte är så.

Den här dagen fick vi på nytt uppleva fenomenet att kunna se bergen och landskapet men inte snön runt omkring skidorna. Då tar man inga risker och åker inte nerför sluttande backar. Men ser ju inte om det finns en grop eller snöklädd sten någonstans framför en.

Anders på väg mot Vakkotavare. På fotona ser det inte riktigt ut som att marken är "osynlig" men det beror på att kameran ser sådant som det mänskliga ögat har svårt för. Samt att bildbehandlingen förbättrar kontrasten. Så om det är kameran eller ögat som ljuger är en helt öppen fråga. Kanske båda två - och det istället är Platon som har rätt? Eller Kant?

Sommarbron över ett tillflöde till Gáppejåhkå. Vinterspåret gick en halvkilometer längre upp (alltså bakom fotografen som är jag) och den brydde vi oss inte om.

Vi skidade timtals i svagt uppförslut. Ett antal kilometer längre fram hade vi en horisont som skymde landskapet bakom. Vi visste att Sarek fanns i fjärran och färden präglades av en pirrande förväntan över vyerna som fortfarande doldes för oss. Samtidigt var snöriket vi färdades i så vackert och överväldigande att det var en ren njutning att bara befinna sig där. All besvikelse över de dagar som inledningsvis regnat och stormat bort var glömda; detta var ren och sann lycka.

Så öppnade sig landskapet och i allt det vita framträdde landskapet långt därborta. Sarek! Känslan var överväldigande och ett kamerafoto kan inte förmedla den. Vissa saker måste helt enkelt upplevas för att man ska förstå vad det innebär. Och för mig och Anders medför en vy över Sarek att oräkneliga minnen, tankar och känslor rörs upp och blir en resonansbotten till det vi ser. Jag tror många fjällfarare upplever likadant.

Ovan: Bakom det närmaste avrundade och snöklädda berget reser sig topparna i Sarek. Längst till höger Suottasjtjåhkkå (med en mörk vägg intill "skålen" som innehåller en liten glaciär på bergets nordostsida).

En välbekant syn, men från ett ovanligt håll: ingången från Suorva mot Sarek. Den typiska, sockertoppsformade profilen av berget Sluggá syns till vänster om mitten.

En järv har passerat.

Fjällripa (tupp).

Efter lunch på den högsta punkten på fjällplatån bar det flackt neråt mot STF-stugan. Vi hade gott om tid och gjorde oss ingen brådska utan försökte uppleva så mycket vi kunde. Vyerna åt alla håll var magnifika, i ett väder som gav intryck av att vara både klart och fyllt av snödis - samtidigt.

Den allra sista sträckan till stugan och bilvägen var brant. Vi övernattade någon kilometer ifrån. Nästa dag började med skidåkning men slutade med promenad. Så var det för alla andra också, och fler och fler människor anlände från fjället. Det blev fullt inne i stugan och på trädäcket utanför som skottades fritt från snö. Många hjälptes åt med olika göromål, så som det ska vara vid en stuga. 

Väntan på bussen från Ritsem.

Så var ännu en vintertur över. Alla dagar blev inte riktigt som jag hade önskat därhemma, under stunden i kyrkan. Men vad gjorde det? Vi var välbehållna genom alla strapatser, ingenting betydelsefullt hade gått snett och vi hade upplevt flera väldigt fina dagar. Det var som om någon - så att säga "bakom kulisserna" - hade hållit ett vakande öga över oss och funnits med på vägen. Denna upplevelse har vi gjort många gånger och vi kan inte annat än känna tacksamhet för det.

Vi var förstås också tacksamma för varandra. Trots våra olikheter och meningsskiljaktligheter så stöttar vi varandra i alla lägen. Det kamratskapet har hållit under fler naturfärder än jag kan hålla reda på.

Tankar om utrustningen

Pyssel med utrustningen är en nödvändig och omistlig del av förberedelserna inför en fjälltur. Och det finns alltid utrymme för innovationer.

Det nya fästet för glasfiberdraget som jag beskrev i första avsnittet visade sig fungera alldeles utmärkt. När fästet skruvats fast en gång för alla i början av turen så satt draget där det skulle. Inget besvär med att spänna repknopar eller oroa sig för att repen skulle skavas sönder.

Nästa åtgärd för framtiden (om jag har tid och ork) är att tillverka ett bättre drag än den alltför böjliga glasfiberkonstruktionen. I branta nerförsbackar vill pulkan gärna ge sig av åt sidan och glasfiberdraget är inte styvt nog att hålla emot. Det leder ofta till att pulkan välter. Med ett ännu styvare drag skulle den hållas på plats bakom dragaren.

Sedan jag publicerade min artikel om Bergslagsleden Etapp 9 har jag fått reda på lite mer fakta om Tomasboda och några av de personer som en gång bodde där.

I artikeln berättade jag om denna plats - Alvars plats.

Denne Alvar Isaksson - eldsjälen i arbetet med Kilsbergsstugan - visar sig också vara samma person som var den sista brukaren av Rustorpet och därmed också den siste fast boende i Tomasboda. Han lämnade Rustorpet 1959. 

Denna plats utgjorde ett av gåtorna som mötte mig på vägen.

Sedan jag skrev artikeln har jag fått reda på följande om kolaren, smeden och dragspelaren Gustaf Karlsson. Av en slump hittade jag en skrift från 1985: Ett besök vid Tomasboda. I den berättas om de olika boende på de tre torpen i Tomasboda.

Gustaf Emanuel Karlsson föddes i Kalle-Jansatorpet (idag Kilsbergsstugan) 1870. Han bodde här med sin familj - hustru Hilda Pettersson och två döttrar. (En son och en dotter dog i unga år.)

"Han kallades för Tomas-Gustaf och var en duktig spelman, dragspelare, och som sådan livligt anlitad i trakten."

"Gustav arbetade mycket med kolning. Han byggde sig en ovanligt stor kolarkoja, ca 400 m sydost Kilsbergsstugan. I folkmun kallades kojan Port Arthur, och stigen dit gick rakt utför den branta delen av sluttningen."

Denna fantastiska bild på Kilsbergsstugan är tagen av örebrofotografen Sam Lindskog år 1915. Personerna i förgrunden är Gustaf Karlsson, döttrarna Astrid (död 1917), Elsa och Edit samt hustru Hilda.

Nu var det ett tag sen jag skrev nåt på den här bloggen, så jag tänkte skriva en liten artikelserie kring det ämne som jag fått mest engagemang runt hittills: Ultralätt friluftsutrustning.
Jag kommer också att bjuda på en och annan "rant" om hur efterblivna svenska varumärken är när det kommer till skapa konkurrenskraftig utrustning inom ultralight-nischen.

Ultralätt packning - Del 1

Förra sommaren var jag och sambon och vandrade 10 dagar i Sarek och Padjelanta - en fantastisk resa på alla sätt!
Det blev också invigningen och ett bra test av min ultralätta ryggsäck Zpacks Zero (45+ L på 320 gram!) som jag köpte på blocket ett par månader innan.

Zpacks för de som inte inte känner till dem är en amerikansk tillverkare av ultralätt och super-ultralätt utrustning, mestadels i Dyneema/Cuben Fiber/DCF-material.
Zpacks Zero är en ryggsäck som dessvärre inte tillverkas och säljs längre. För några år sen gjorde de alla dessa ryggsäckar som "custom made", där man själv fick välja storlek, funktioner, fickor, material etc.
Numera har de en massproducerad "one-size-fits-all"-variant som heter Zpacks Nero. Den nya tilltalar mig dock inte alls, då den är mindre samt saknar ett ordentligt midjebälte, och är ändå inte särskilt mycket lättare (305g vs 320g).

Hur som helst så blev det ett spännande test för att se hur en relativt liten ramlös ryggsäck i dyneema-material funkar och känns under 10 dagar i svenska fjällen med allt vad det innebär.
Det blev - utan att överdriva - en mycket positiv upplevelse!

Jag fick ner min basvikt/base weight till ultralätta 4,2 kg - inte illa med tanke på mycket av utrustningen är tresäsongsnivå (quilt med lower limit på -10C, dunjacka som mellanlager etc).

Med all mat, bränsle och andra konsumtionsvaror blev totalvikten 10,5 kg.

Aldrig har mina axlar, min rygg och nacke känts så fräscha och starka under en hel fjällvandring!

Och nu vet jag att ni undrar; Finns det några svenska varumärken som gör ultralätta ryggsäckar?
Svaret är Nej - Sverige har inte producerat en enda seriös ultralight-ryggsäck vad jag känner till. Material som Dyneema/DCF och kolfiberramar lyser med sin frånvaro. Vi verkar vara helt upptagna med hur vi ser ut, snarare än funktion vs vikt.

I de kommande delarna i den här artikelserien tänkte jag dyka ner i lättviktskläder, mer specifikt; regnjacka + regnbyxor vs poncho, samt varma och lätta mellanlager.
Sen blir det nog också en post om mitt nya ultralätta multifuel-kök (ca 28g) vs mitt äldre ännu lättare solid fuel-kök (13g) vs lättvikts-gasköket (96g). Även tre olika kokkärl varav två är nästan löjligt lätta, samt ett smart "hack" man kan göra för att få ner vikten.

Ni som också vandrar ultralätt; vilka är era favoritprylar? Kommentera gärna!

I min förra artikel skrev jag om hur det är att vandra i svenska fjällen med en ultralätt 3-säsongspackning. Det går ju lite på tvärs mot den lite utdaterade idén om att en lättviktsryggsäck för svenska fjäll måste väga 2 kg och ha en Fjällräven-logga.
Nu tänkte jag fortsätta lite på den inslagna banan, nämligen att skalplagg inte alls måste vara tåliga nog för ett världskrig med Ryssland, utan tvärtom kan vara mycket tunna och fortfarande göra jobbet.

Ultralätt packning - Del 2

I flera år har jag vägrat regnjacka och regnbyxor. Jag har tyckt att det är onödigt tungt, inte ventileras tillräckligt bra, och är inte tillräckligt kvickt att få på och av om man jämför med en poncho.
Jag har vandrat i spöregn i en poncho längs hela Kungsleden (ca 430 km), ca 10 dagar i Narviksfjällen, samt 10 dagar i Sarek och Padjelanta. En poncho - eller poncho-tarp för att vara korrekt - på 220 gram, och en ultralätt vindjacka på 85 gram. Det har gått hur bra som helst.

Men. Det finns några nackdelar:

• En poncho är så inte kul när det blåser mycket. Man känner sig som ett segel i motvind. Går att mildra med en rem runt midjan, men blir som bäst "halvbra".
• Man håller sig bara delvis torr när det regnar. En poncho täcker som bekant inte underarmarna, och heller inte från knäna och nedåt. Det sistnämnda är ett större problem än man kan tro när man går i tätare vegetation när det regnar eller har regnat nyligen: blött långt gräs och blöta kvistar hänger över leden och innebär att man får dyblöta byxor nertill.
• Poncho-upplägget är inte lika snyggt och modernt som skalplagg, utan man ser ut lite som ett skogstroll. Är ett mindre problem om man solo-vandrar i vildmarken. Är lite mer problem om man går med en trendkänslig partner, vilket förstärks om man dessutom rör sig bland folk.

De största fördelarna - att mitt GoLite Poncho-Tarp är så lätt (220 g) och andas/ventilerar bättre än skalplagg - är dock inte helt relevant längre.

Det finns idag hardshelljackor/regnjackor som är riktigt lätta, och samtidigt har förvånansvärt bra egenskaper när det kommer till hur bra de andas.
Men det finns några fällor man lätt hamnar i.

Tankar och val av regnjacka

Den lättaste regnjackan jag lyckades hitta var "BERGHAUS Hyper 100 Shell Jacket" och väger 98g (storlek Small), vilket är 60g lättare än Zpacks populära lättviktsregnjacka "Vertice Jacket". BERGHAUS Hyper har en vattentäthet på hela 20 000 mm och andningsbarhet på smått enastående 50 000 g/m2/24h.
En stor nackdel är dock att BERGHAUS Hyper saknar pit-zips/ventilation under armarna, vilket förmodligen innebär att man trots allt kommer att dränkas i sin egen svett, vilket är minst lika illa som att bli blöt av regnet.

Det finns även andra ultralätta regnjackor med och utan pit-zips, men då har de oftast inte en vattentäthet på mer är 10 000 mm, och andas heller inte mer än ca 10 000 g/m2/24h vilket helt ärligt är tämligen dåligt.

Mitt val landade slutligen på Ultimate Direction Ultra Jacket V2. Den väger 170 gram, har 20 000 mm i vattentäthet, andningsbarhet på 30 000 g/m2/24h, har ventilation både under armarna och i huvan, och har dessutom integrerade "rain mitts"!

Tankar och val av regnbyxor

Den lättaste regnbyxan jag hittade var RAB Flashpoint Pants 94g (storlek Small), vilket är 5g lättare än Zpacks Vertice Pants, MEN det är lite oklart om byxorna går att dra över kängor utan att ta av sig kängorna först. Detta var ett krav om jag ska köra på regnbyxor.
RAB Flashpoint har en vattentäthet på 20 000 mm, vilket är bra, och andningsbarhet på 40 000g/m2/24h vilket är riktigt bra.
Men som sagt. I fjällen blir det mycket på och av för regnkläder på grund av de snabba väderomslagen, och då vill jag enkelt kunna dra på och av byxorna utan att ta av mig skorna/kängorna.

Precis som för regnjackorna så finns det ett antal regnbyxor som ligger runt 100 gram, men som inte klarar mer vattentäthet resp. andningsbarhet på 10 000 mm och 10 000 g/m2/24h.

Mitt val landade istället på Ultimate Direction Ultra Pants V2 (samma serie som jackan). Dessa väger 110 gram, och har väl tilltagna dragkedjor längs benen just för att säkerställa att man kan få på och av byxorna utan att ta av sig skorna. I övrigt samma material som jackan: 20 000 mm och 30 000 g/m2/24h.
Perfekt!

Den slutgiltiga jämförelsen

Jag vet vad ni tänker. De nya kitet med regnjacka och regnbyxor blir ju 60 gram tyngre med sina 280g jämfört med ponchons 220g...

Men det är fel.

Eftersom regnjackan andas och ventilerar så bra kan jag lämna vindjackan på 85g hemma, och då blir totalen ju faktiskt lägre.
Så i praktiken får jag följande effekt:

• Jag slipper ponchons fladder när det blåser
• Jag slipper blöta underarmar
• Jag slipper blöta byxben nertill
• Det blir en snyggare och "proffsigare" outfit, vilket känns kul bland vänner och i miljöer med folk
• Vikten blir ungefär samma (25g lättare t o m!)
• Dessutom slipper jag bli blöt och kall om händerna i o m UD's integrerade "rain mitts", alternativt spara de ca 100+ gram som mina vattentäta neoprenhandskar väger

Dags att pensionera ponchon!

Sverigematchen: Vilket svenskt varumärke ligger bäst till inom ultralätta regnkläder? Det är förmodligen Haglöfs L.I.M-serie, som kommer in på 210 gram för jackan och 180 gram för byxorna.
Värt att tillägga är dock att de inte har pit-zips på jackan, och inte har några dragkedjor alls nertill på byxorna. Och andningsbarheten ligger bara på 15000 g/m2/24h.
Det är en bedrövlig prestation i de här sammanhangen.

Ni som också vandrar ultralätt; vilka är era favoritprylar? Kommentera gärna!

Det här är tredje delen i min dissekering av lättviktsutrustning (och mitt kompakta ointresse av att föda vissa ur-traditionella åsikter om att endast "rejäla" (överviktiga) prylar från 70-talet är robusta nog för svenska fjäll).

Ultralätt packning - Del 3

Även idylliska sommarkvällar blir kyliga när man sitter still ett par timmar. Särskilt om det blåser, och definitivt om det regnar till och från (vilket det i regel alltid gör i Sverige, 2018 undantaget).

Utöver en underställströja i merinoull behövs ofta ytterligare ett värmande plagg under skaljackan. Friluftsskjortor och ulltröjor är något jag ofta ser längs lederna, men dessa väger ofta mer än en ultralätt dunjacka, tar mer plats i ryggsäcken, och ger inte hälften av värmeförmågan.

Dessutom; Ska man vara ute på fjället ensam 2 veckor i sträck - då vill man verkligen inte riskera att bli nedkyld. Särskilt inte med tanke på att det ofta är snö kvar på fjället här och var, och ibland inte är mer än några enstaka plusgrader på kvällarna och nätterna.

Jag har därför alltid tagit med mig min ultralätta dunjacka Crux Nano på 220g (till höger på bilden). Väldigt kompakt (packas ihop i sin egen innerficka), och varm och skön även i minusgrader.

Just det sistnämnda är också lite av en nackdel - som den gram-jägare jag ändå är så känns den lite väl "overkill" för sommarkvällar.
Här finns gram att spara!

Valet var den här gången var hyfsat enkelt: Jag ville ha en dunväst istället för dunjacka, yttermaterialet ska vara 7 denier tunt, och dunet ska vara så nära 1000 fill power som möjligt.

Valet föll på en Yeti Cavoc på 110g (strl S) (till vänster i bild). Sjukt lätt, och sjukt kompakt!

Dessutom är det ungefär samma mängd dun runt överkroppen som dunjackan - det är avsaknaden av ärmar som är den största vinsten viktmässigt.

Värt att veta när man utvärderar dun-kvalitet:

Tillverkare specificerar sin "fill power" på olika sätt:
EU fill power och US fill power är två olika standarder som resulterar i olika siffror.
Till exempel är 900 fill power med EU-standarden samma dun som 970 fill power (ofta marknadsfört som 950+) med amerikanska metoden.

Det blir intressant när tillverkare så som svenska Stellar Equipment skryter om sin "1000 fill power" i jackor och västar, men inte specar om det är med EU-metoden eller US-metoden.
Det får mig att tro att de använder vanligt 900 fill power (EU-metoden), avsiktligt mätt upp det med US-metoden för att få upp siffran till ~970 fill power, och sen helt enkelt avrundat upp det till 1000 fill power.
Men det är alltså förmodligen samma dun som de flesta andra använder. Och deras ultralätta jackor och västar har fortfarande långt kvar för att komma ner på vikterna som Yeti eller Montbells Plasma-serie.

Som vanligt ligger Sverige långt efter.

Ni som också vandrar ultralätt; vilka är era favoritprylar? Kommentera gärna!

Jaha mitt första blogginlägg här på utsidan, får se om jag får till detta?

Jag och min syster har kört en provtur med hundar, skidor och lastsläde. Naturligtvis hade vi med tält och sovsäckar också. Hastigt påkommet och allt hastigt packat åkte vi iväg. Nästa gång skall vi planera bättre...

Vi tänkte att Kvikkjokk är ett bra nybörjarställe, starta på älven i solen och bara glida på bakom pigga hundar. Så blev det. Solen gassade och det var galet varmt... Det var veckan före påsk så skoterspåren var väldigt släta och fina.

Alla skoterförare visade hänsyn och hejade glatt, himla trevligt! Vi tuffade på mot Njunjes utan någon riktig plan för nattläger. Jag hade förutom Rusa (alaska husky) och Råsto (grönlandshund) även Vera (vorsteh och lånehund) i spannet, allt gick himla lätt, utom sista backen innan nattlägret. Vi bestämde att köra förbi Njunjes, tittade på stugan på håll bara. Det var väldigt lite snö när vi kom upp på kalfjället och även svall-is på vissa ställen, jag måste säga att Polarissläden fungerar himla fint. Strax innan Tarrekaisestugan hittade vi lä bakom en liten höjd med några björkar på. Skönt att kunna sätta fast Råsto ordentligt då en av systers tikar löpte. 

Kvällen blev kallare och kallare, Vera som inte har varm päls valde att lägga sig i släden. 

Jag kommer nog inte ta med Vera på någon fler vintertur, hon tyckte det var alldeles för kallt... På natten sjönk temperaturen till -15 så jag fick dela sovsäck med hunden. Jag frös inte kan jag säga... Blev väldigt varmt.

Solnedgången var väldigt vacker, men det är ju svårt att fånga alla färger på bild...

Vaknade på morgonen och började stöka med frukost. Vera frös och bäddade ner sig i släden, systers sovsäck hade trasig dragkedja så hon hade frusit hela natten och det mesta var blött av kondensen i tältet. Väderprognosen lovade 20-40 cm snö, så vi bestämde oss för att vända och åka tillbaka mot bilen. En lite trött och besviken lillasyster deklarerade klart och tydligt att det här med vintertältning var inte hennes grej! Inte tältning på sommaren heller, stuga var det man skulle bo i! Nu några månader senare med nytt tält och sovsäcken utbytt så är vi på banan igen.

Min packning var alldeles för tung, jag måste tänka om vad jag behöver och inte. Sedan så tror jag att jag bestämt mig för en vintertur i skogen istället för kalfjället (nästa säsong). 

Nu väntar sommaren och äventyren på cykel och till fots. Blir nog inga extrema megasupersurvivalexpeditions men väl små äventyr som passar en tant som jag.

Vi hörs!

Ett äventyr från hösten 2018, lite väl aktivt och lite väl spännande mellan varven.

Jag är ingen proffscyklare, har en vanlig hederlig mountainbike som jag monterat en pakethållare på och den mjukaste, bredaste cykelsadel jag kunde hitta på Biltema (inga stänkskärmar på, det är ocoolt). Lillasyster hade kommit på idén att cykla längs isälvsleden med hundarna. Vi hittade ingen bra karta utan använde den PDF-fil som finns på www.isälvsleden.se samt kart-appen "Lokalsinne" som är en gratis-app. Där kan du ladda ner kartrutor så du kan se dem i offline-läge och när du slår på platstjänsten på telefonen så blir du en prick på kartan, typ som en gps fast i telefonen, och gratis.

Sagt och gjort vi valde att starta i Vindeln på elljusspåret vid idrottsplatsen. Efter endast en krasch i starten var vi på väg, varmt, soligt och uppför... Vi kämpade på i sly och skog och vi fick ibland stanna för att se de övervuxna orangea markeringarna på träden.

Så här ser skyltarna ut. Det där lilla hjulet på den undre skylten betyder att gång- och cykelled delar på sig där. Vi trodde att det var en pil mot en sevärdhet så vi cyklade vidare på gångleden, stenigt ej röjt kalhygge... Hmm… En mil tog vi oss första kvällen.

Vi slog läger ganska tidigt för att hundarna skulle få vila från värmen. Vi hade tänkt hinna längre, till första kallkällan för att kunna fylla på vattenflaskorna. Vi orkade inte koka vattnet i sjön, chansade och drack direkt. Smakade bra och inga dåliga magar. En snabbkoll på kartan och vi insåg att vi cyklat gångled... Nå var bara 500 meter ungefär till cykelleden så vi log åt vårat misstag och somnade gott.

Vacker soluppgång vid Yttersjön, helt vindstilla och alldeles tyst.

Glada och upprymda över ännu en dag med bra väder cyklade vi mot första kallkällan. Vi beräknade vara där vid lunch, jag fantiserade om gott vatten och min goda hemmatorkade gryta jag skulle äta. Blev ingen lunch, kallkällan var snustorr! Vi tappade modet, åt en energikaka och bestämde oss för att cykla till närmsta sjö så hundarna skulle få bada. Vi delade det lilla vatten vi hade och trampade på mot Missutjärn.

På ett ställe var stigen så brant att vi fick hjälpas åt med cyklar och hundar ner (till den uttorkade bäcken) och upp igen på andra sidan.

Missutjärn är en så kallad dödisgrop med rent klart drickbart vatten (tack och lov för det). Friluftsfrämjandet har en stuga där som man får övernatta i och betala efter samvete. Jättefin stuga med grillplats! Lite synd att den ligger nära järnvägen. 

Leden slingrar sig fram i ett väldigt varierande landskap. Upp och ner, skogsbilväg, stig, ängsmark, sand, sten och grusväg. Galet vacker led! Jag har hört att proffscyklarna kör den dubbelt så fort som vi gjorde, men vem har bråttom på semestern?

Gott om vatten längs vägen trots årets torra sommar.

Världens bästa turkompis!! Grönlandshunden Råsto! Grönisar är dock inget för de som gillar att nöta byxbak i soffan. Grönisar är för dem som nöter byxbak på cykelsadeln, går långa promenader, gillar att åka skidor/släde på vintern och verkligen älskar att dela sina turer med sin hund! Ibland är jag så glad att jag har honom att det trillar en tår nerför min kind. Att jobba och slita i selen eller bära klövjeväskan och att äta mat, det är det han älskar. Kan inte tänka mig ett värre straff för en grönlandshund än att inte få vara på tur.

Strax innan man är framme i Åmsele så får man ro litegrann. Inte så lång sträcka, det går även att välja att ta sig runt på land. Min syster valde cykelhjälm som lämplig utrustning för rodden.

Jag har långt ifrån tagit med alla fantastiska bilder från turen, jag tänkte att lite får ni upptäcka själva. Det är en helt suverän led med många äventyr.

Vi hittade aldrig riktigt igen leden sista biten in mot Åmsele så vi tog skoterleden ner till storvägen. Vi hade tänkt cykla tur och retur men torkan och värmen skulle hålla i sig och en av hundarna hade en tass som farit lite illa. Vi bestämde oss för att om vi åker hemåt nu (efter vi ätit en glass) så hinner vi förbi hos farmor också.

Jag åkte buss från Åmsele tillbaka till Vindeln och bilen. Turen som går kl 14,05 vardagar får man ta med hunden på (linje 166). Kliv på vid busshållplatsen mittemot affären. Det går en senare buss kl 16,00 också men jag vet inte vad som gäller för hundar på den turen.

Lärde mig att inte packa allt i väskor som sitter bak på cykeln, det blir VÄLDIGT ostadigt då. Köp inte väskorna på XXL, de spricker i sömmarna fast du inte har maxlast i dem samt att de trillar av pakethållaren när det är guppigt. Nu gick det ju bra men vattenrening av något slag bör man väl ha? Jag sov i hängmatta, perfekt i knölig skogsterräng. Var inte snål med tiden, allt kan hända och då tar det längre tid, bra karta är grymt bra tidsbesparing. Det hade varit både trevligare och lättare att starta i Hällnäs (bussen stannar även där). 

Helt klart en bra och superkul cykelled. 6 mil enkel väg men inte kanske alltid så enkel att cykla när man är en tant, med fetaste sadeln från Biltema på cykeln.

Vi hörs!

Det här är fjärde och sista delen i min ultralight-nördiga artikelserie. Som ni säkerligen märkt får man ta fram den stora skämskudden när man tittar på hur svenska varumärken står sig inom ultralätt utrustning. Och denna gång blir inget undantag.

Ultralätt packning - Del 4

Att skriva om stormkök är extra kul, för jag fick nämligen ett antal kommentarer och väldigt många mejl när jag skrev om det här på Utsidan förra gången.
Där och då skrev jag några rader om mitt då nyinköpta Esbit
Titanium Solid Fuel Stove som kvalade in på ynka 13 gram på vågen. Svårslaget!

Ni som kan era gram vet att det finns lättare; exempelvis Trail Designs GramCracker på sinnessjuka 3 gram. Kruxet med de allra lättaste är att de inte har något "pot stand", så när man väger in vad även den lättaste ställningen till kokkärlet väger så blir det inte lätt att klå Esbits 13g trots allt.

Ultralätta stormkök

Jag är fortfarande nöjd med Esbit Titanium-köket, men det funkar tyvärr inte så bra för större kokkärl, vilket man ju lätt känner att man behöver om man är 2 personer eller fler.
Så, jag ville ha ett nytt ultralätt kök. Och eftersom jag både har gaskök, solid fuel-kök, och ett vedeldskök sen tidigare så var jag sugen på ett "vanligt" spritkök denna gång.

Jag fann lyckan när jag hittade Vargo Titanium Triad Multi-Fuel Stove.
Yepp, du läste rätt - ett ultralätt multi-fuel-kök!

Men inte multi-fuel som i att det klarar gas - utan sprit, solid fuel, och fuel-gel.
Man vänder helt enkelt köket upp-och-ner om man vill köra med solid fuel eller gel. Helt perfekt för mig som ju redan har en hel del solid fuel-tabletter hemma, även om jag primärt kommer att köra med alkohol.

Och självklart: Inbyggt "pot stand" för kokärlet - så inget extra behövs såvida man inte vill ha en windscreen (och i så fall tycker jag att man ska göra en själv med ett par lager aluminiumfolie och några gem - ett smart hack får att få ner vikten).

Vad väger den då? 28 gram på min köksvåg. Inte illa för att kunna köra 3 bränslen!

Ultralätta kokkärl

Jag vet vad ni tänker. Några gram hit eller dit på köket är ju ingen kioskvältare.
Och det är sant att de stora vinsterna görs med kokärlet.

Mitt lättviktskokkärl från Optimus Terra Weekend HE (0,8 liter), som jag har när jag kör gas, väger 204 gram.
Detta är alltså vad ett typiskt svenskt varumärke kan prestera i lättviktssammanhang (dock ska sägas: Optimus Terra Weekend HE är som helhet hyfsat lätt för att vara gaskök ändå).

Här finns gott om utvecklingspotential!

Till mitt superlätta Esbit Titanium-kök som jag nämnde ovan, så köpte jag även ett sjukt lätt kokkärl i samma veva; Keith 500ml Titanium mug.
Som man hör på namnet på modellen rör det sig om en mugg (0,5 L) snarare än en kastrull.
Men för 1 person är det oslagbart då den vägen 70 gram utan tillhörande lock (lock ska man alltid ha - men gör ett eget lock i aluminiumfolie så sparar du några gram!).

Så, vilket kokkärl förtjänar mitt nya Vargo multi-fuel-kök då?

Inget av ovanstående då 204 gram är på tok för tungt, och Keith 0,5 L är för litet för 2 personer.

Efter mycket, mycket research hittade jag en ny vinnare:
TOAKS Titanium 900ml D130mm Pot. Den väger endast 77 gram utan lock (104 g med locket som följer med). Jag har så klart skippat locket och gjort ett eget lock i aluminiumfolie som endast väger 10 gram.
Så 87 gram totalt!

Så summan av kardemumman är att jag uppgraderat från ett 1-personskök (0,5L) till ett 2-personskök (0,9L) genom att bara kliva kliva upp 15 gram på brännaren och ca 10 gram på kokkärlet.
Slår man ut vikten på 2 personer är vi nere på ca 80 gram per person - och DET mina vänner, det är riktigt jäkla bra!

Hur står sig svenska stormkök och kokärl? Well. Det närmaste man kan komma ultralätt är nog "Mini Trangia", som de själva på största allvar tycker är så konkurrenskraftigt ultralätt att det kan användas under multisport-race och liknande äventyr. Vikt? 330 g. Vilket skämt.

Bonus-material: Mitt vindskydd i aluminiumfolie väger 16 gram inkl 2 gem. Man får vika ihop några lager så att det blir stabilt. Både lättare och betydligt billigare än windscreens man köper.
Som sked kör jag en extralång titansked. Väldigt praktiskt när man ska gräva sig ner i förpackningarna med frystorkad mat. Väger in på 13 gram.
Liten mikrofibertrasa och disksvamp: 29 gram.

Ni som också vandrar ultralätt; vilka är era favoritprylar? Kommentera gärna!

En test-tur genomfördes igår. Lite nervöst var det. Ny utrustning men framför allt jag själv skulle testas inför kommande planer.

Nogsamt har jag läst och utvärderat och funderat vilken utrustning jag vill ha. Och jag tror att jag  äntligen har hittat en avvägning mellan vikt, komfort och behov som passar mig. Samtidigt har drygt två års sjukgymnastik och akupunktur långsamt tagit mig mot målet. Att kunna bära vikten av packningen för vandrings-övernattningsturer (till skillnad från övernattning 100m från bilen :-) ).

Min historia handlar inte om de högsta topparna och de längsta, tuffaste turerna. Utan om att överkomma mina egna hinder (min nacke!), utmana mig själv och få njuta av härliga naturupplevelser.

Innan jag ger mig på själva övernattandet ville jag alltså kolla om jag klarar att bära den utrustning som behövs. Igår blev det en sträcka på ca 12km med fullpackad ryggsäck. Och för att göra en lång historia kort så kan jag nu, en dag efter turen konstatera att det gick! Genom täta pauser där ryggsäcken åkte av, vila, medvetenhet och uppmjukningsövningar längs vägen och lite tabletthjälp så gick det! HURRA! Träningsvärk - Ja. Trött -Ja. Glad - absolut.

Nu är jag redo för min första solo-övernattningstur. GAAAAHHHH!

PS 1: Bildlösheten i inlägget var planerad. Ingen kamera var med. Fokus skulle vara testet i sig. Nästa inlägg däremot ackompanjeras förhoppningsvis av både bild och film.

PS 2: Utrustningen kan jag absolut berätta mer om, men vill testa den ordentligt först, annars kan jag inte säga så mycket om den

Många gånger har jag tänkt på hur lyckligt lottade vi är. Vi vandrare. Inte bara för naturen och upplevelserna och allemansrätten och sällskapet. Utan också för alla fantastiska människor i vårt avlånga land som ser till att vandringslederna hålls vandringsbara, rena och fräscha. Varje år läggs det ned många timmars arbete, ofta ideellt, på att städa och röja och hålla rent.

Och numera kan vår familj stolt meddela att vi drar vårt lilla strå till stacken. Sonens frilufsargrupp ska under sommaren se efter två sträckningar av Bergslagsleden och även sköta städning av två vindskydd. I helgen var det alltså vi som packade skurhinken, städhandskarna och såpan och begav oss ut för att skrubba.

Barnen har nog aldrig tyckt det varit så roligt att städa. Det skulle plockas skräp (fanns inte så mycket -bra jobbat vandrare!), hämtas vatten, petas bort spindelväv, skrubbas rent och fyllas på toapapper och kalk (det sistnämnda var barnförbjudet och sköttes av vuxenhänder).

Sedan blev det såklart korvgrillning. Man kan ju inte bege sig ut till ett vindskydd utan att utnyttja faciliteterna. Och kusinerna anslöt också, till en riktigt mysig eftermiddag i skogen.

Uppsala Yogarun

Ser fram emot andra upplagan av Uppsala Yogarun. 

En förmiddag i slutet av September med det bästa av två världar yoga och löpning. Det första yoga- och löpeventet i Uppsala. Eventet annordnas för att främja hälsan och skapa en regelbundenhet i träningen för dem som följer med på resan. Med regelbunden yogapraktik och löpning ökar vi bland annat vår styrka, smidighet och kondition. 

Vi skapar en enighet med att tillsammans göra 108 solhälsningar för att sedan tillsammans ge oss ut i stigarna mot Gamla Uppsala och slutligen rama in dagen med lugn yoga för löpare.

De 108 solhälsningarna delas upp i nio block med 12 solhälsningar i varje. Efter varje block med 12 solhälsningar tar vi en paus genom att stanna fem andetag i nedåtgående hund som under en vanlig solhälsning. Under de 108 solhälsningarna blir det 8 sådana pauser. Serien av 108 kommer att ledas till musik. Träningskalender här http://www.uppsalayogarun.se/kom-igang/108-solhalsningar/

Löpningen har gemensam start och börjar från Röbo utomhusgym. Välj att springa en eller två rundor av 5km banan. Vi håller till vänster i slingan hela vägen ut tills vi rundar alla högar och springer längs med fälten hela vägen tillbaka. Efter löpningen tar vi oss tillbaka till parken bakom Hot Yoga Uppsala och avslutar med yoga för löpare, en kort klass med fokus på ben, IT band och höfter. 

I samarbete med https://www.yogateket.com/ och https://www.uppsalahotyoga.se/webbutik/erbjudande/uppsala-yogarun-2019/

Längesedan man skrev något här. 

Men i år är det tänkt att jag och min son ska vandra jämtlandstriangeln.

Men de återstår 1 problem. Ansträngd ekonomi och trasig bil. Har helt enkelt inte pengar att laga upp den nu.

Så ber om allmän hjälp. Stötta med valfritt belopp så hoppas jag att jag.kan dela med mig av några fina bilder och en utlottning av ett fint pris.

https://paypal.me/pools/c/8fE7xUSYMz

Tack på förhand 

Sedan jag publicerade min artikel om Bergslagsleden Etapp 9 har jag fått reda på lite mer fakta om Tomasboda och några av de personer som en gång bodde där.

I artikeln berättade jag om denna plats - Alvars plats.

Denne Alvar Isaksson - eldsjälen i arbetet med Kilsbergsstugan - visar sig också vara samma person som var den sista brukaren av Rustorpet och därmed också den siste fast boende i Tomasboda. Han lämnade Rustorpet 1959. 

Denna plats utgjorde ett av gåtorna som mötte mig på vägen.

Sedan jag skrev artikeln har jag fått reda på följande om kolaren, smeden och dragspelaren Gustaf Karlsson. Av en slump hittade jag en skrift från 1985: Ett besök vid Tomasboda. I den berättas om de olika boende på de tre torpen i Tomasboda.

Gustaf Emanuel Karlsson föddes i Kalle-Jansatorpet (idag Kilsbergsstugan) 1870. Han bodde här med sin familj - hustru Hilda Pettersson och två döttrar. (En son och en dotter dog i unga år.)

"Han kallades för Tomas-Gustaf och var en duktig spelman, dragspelare, och som sådan livligt anlitad i trakten."

"Gustav arbetade mycket med kolning. Han byggde sig en ovanligt stor kolarkoja, ca 400 m sydost Kilsbergsstugan. I folkmun kallades kojan Port Arthur, och stigen dit gick rakt utför den branta delen av sluttningen."

Denna fantastiska bild på Kilsbergsstugan är tagen av örebrofotografen Sam Lindskog år 1915. Personerna i förgrunden är Gustaf Karlsson, döttrarna Astrid (död 1917), Elsa och Edit samt hustru Hilda.