Trött på en skruvad bostadsmarknad i Stockholm, skulder som tär och avsaknad av frihetskänslor både själsligt och ekonomiskt. Det må låta dystert men sanningen är den att jag annars är väldigt nöjd med min livssituation. Har ett bra jobb som jag trivs på, fina nära och kära osv.  . 

Den fråga jag ställer mig är hur ska  ska jag behålla allt det som är bra med vardagen. Men ändå komma bort från en hypad bostadsmarknad i Sthlm och samtidigt återfå mina frihetskänslor? 

Givetvis ska jag flytta ut i ett tält under 100 dagar i Stockholms län med start i Mars !

• Smått naiv som jag är så inser jag snart att det inte är lätt att få tillstånd att tälta på en fast plats under en längre tid .  Jag har därför bestämt mig för att förhålla mig till den mest återkommande regeln med att max tälta 1-2 dygn på samma plats. Det kommer således bli byte av tältplats varannan dag! Ett jäkla massa flyttande helt enkelt! :) 

Jag har påbörjat att leta efter lämpliga och tillåtna tältplatser. Har du ett förslag på bra tältplatser så får du gärna lämna ?:)

*I den här bloggen kommer du få följa hur utvecklingen av det här projektet och en hel del annat...

Nu har jag tagit några fler kliv mot mitt tält och friluftsprojekt som startar i Mars. För det första så har jag sagt upp min nuvarande hyresrätt och ordnat med ett förråd för mitt bohag. För det andra så så har jag börjat sälja av onödiga saker som ligger i hemmet och skräpar. För det tredje så fortsätter min planering och dialog med länsstyrelser och ansvariga för olika naturområden och reservatet. Att följa regler till punkt och pricka är väldigt viktigt, och totalt nödvändigt!

Nyfiken, vad har du för skräckupplevelser och erfarenheter när det kommer till misskötsel i ett naturområden/ reservat ? 

Första inlägget och mycket tankar om vad jag vill skriva om. Ska jag presentera mig? Berätta om mina intressen? Alla planer på kommande äventyr? Nej, det får vänta till någon annan gång. Jag slänger mig rakt in i senaste resan som blev äventyr både högt och lågt men mest vid, i och under vattnet. 

En Thailandsresa över jullovet med man, barn, syster och systerbarn. Ao Nang-Koh Lipe-Railay beach-Ao Nang.

Efter 19(!) års uppehåll var det dags att dyka igen. Både jag och maken dök ganska så flitigt under några år på 90-talet men sen kom barnen. Nu var det iallafall dags igen och på Koh Lipe bokade vi in oss på en Refreshment course. Vi fick en väldigt bra teorigenomgång och vi gick igenom utrustningen ordentligt. Välbehövligt och lite nytt har hänt sen sist. Dykdator, vad är det? (smart man behöver inte hålla koll på massa tabeller och tider och uträkningar själv) Och nu behöver man visst inte använda buddy-breathing utan har en reservregulator. Efter genomgång var det dags att ge sig ner på 3 meters djup och öva på att ta av sig utrustningen i olika omgångar, hitta bouyance och ta ur regulatorn och öva tecken på utan luft osv. Allt gick bra och det kändes nästan som igår. Läskigast som alltid var att ta av sig masken, sätta på den igen och tömma den men det gick det med. Vi simmade runt lite och såg lite fisk också. Bl.a Nemo i en anemon.

Tyvärr kunde vi inte genomföra några riktiga dyk på Koh Lipe då vi blev lite förkylda. Synd då Koh Lipe ska vara riktigt bra dykvatten. Det blev istället en dyktur från Railay beach där vi åkte ut med en dykbåt till Koh Hai och dök 2 dyk. Inga problem alls och bara härligt att återigen befinna sig där nere. Fullt med fisk i olika färger och en stor barracuda. Nu ska det inte dröja så länge innan nästa gång.

En av huvudanledningarna till att vi var några dagar på Railay beach var klättringen där. Äldsta sonen, systersonen och syster klättrar en hel del men har bara klättrat inomhus. Även make, yngsta sonen och systerdotter provade på. Jag avstod och skyllde på min axel men det var roligt att stå nedanför och titta på också. Så häftiga klippor (och höga).

Yngsta sonen till vänster på klippan och syster högre upp till höger.

Vi hyrde även kanoter och gav oss ut på en paddlingstur bland klipporna.

1 månad sedan sol och värme. Utanför just nu vräker snön ner. I helgen ska det bli minst 1 tur på längdskidorna.

Så i måndags bar det iväg igen. Efter en dag på jobbet far jag åter mot Bogesundslandet södra sida, men den här gången med siktet inställt på vindskyddet vid Västerhaga fyr:

https://naturkartan.se/sv/vaxholm/vindskydd-vasterhaga-fyr

Jag tänkte ställa bilen på samma ställe som veckan innan, men hade först svårt att köra uppför den oplogade vägen sista biten. Jag var glad att det var lite uppför åt det håller, för annars hade jag nog inte vågat försöka köra fram, rädd att bli fast och inte kunna komma ut igen. Det var bara någon minusgrad när jag promenerade fram mot vinskyddet och passerade platsen där jag tältade förra veckan. Framme vid vindskyddet tog jag följande bild:

I vindskyddet stod denna hink, fylld med skräp? eller bra-att-ha-saker? Kanske en blandning:

Innan jag lämnade på tisdagsmorgonen tog jag följande bild med utsikten över Askrikefjärden:

Under natten låg temperaturen stadigt kring nollan och jag märkte att snön skjunkit ihop en del när jag  på tisdagsmorgonen prommenerade tillbaka mot bilen.

Det är nu drygt 5 år sedan jag blev nyfiken på Präststigen mellan Kvikkjokk och Alkavare kapell. Av denna nyfikenhet växte det efterhand fram ett spännande ”forskningsprojekt” där jag föresatte mig att leta reda på denna fjällväg. Helst göra en så noggrann kartläggning att man skulle kunna gå i prästföljenas fotspår hela den sex mil långa sträckan.

Under 4 sommarsäsonger, från 2014 till 2017, har jag ägnat en stor del av mina fjällvandringar åt detta arbete. Jag har sedan redovisat många av upptäckterna i min blogg här på Utsidan. Extra roligt är att så många har varit intresserade av projektet ända sedan den ringa begynnelsen och bidragit med egna upptäckter, litteratur- och karttips och allehanda funderingar. Det har betytt mycket, både för inspiration och insikter, så jag är skyldig många personer ett stort tack!

Undertecknad vid ett av sina favorritrösen. Foto: Henrik Micael Kuhmunen.

På alla sätt har detta varit en spännande resa, både i naturen och i det historiska källmaterialet. Under arbetets gång föddes också idén att det hela skulle kunna bli en ”riktig fjällvandringsbok” om Präststigen, och en rad läsare uppmuntrade mig att gå vidare med det.

Så har det nu också blivit. Boken Präststigen till Alkavare kapell och andra färdvägar i Kvikkjokksfjällen är under produktion på förlaget och ska komma ut ur tryckpressarna under våren. I boken kommer jag att redogöra för ganska mycket som jag inte skrivit här, inte minst upptäckter jag gjort de senaste åren.

Projektet har tvingat mig till en hel del research. Detta ledde till en rad kontakter med forskare, samer, tjänstepersoner på myndigheter, författare och diverse andra sakkunniga. Med hjälp av dessa har jag bland annat skaffat mig elementära insikter i den svenska lavfloran, tillgodogjort mig några fragment av arkeologins grunder, fått ett hum om samisk kultur och begrundat svenska statens gruvverksamhet i historisk tid.

Jag har - tyvärr - inte blivit expert på något av dessa områden själv, men jag kan i varje fall säga att jag nu är lite mindre okunnig. Kanske det rentav duger som en (mycket) sen kompensation för att jag gick ut gymnasiet med betyget 2 i historia (= med tvekan godkänt).

Och till sist nådde jag faktiskt fram till målet. I varje fall tror jag mig nu kunna säga hur Präststigen gick - hela sträckan. Men det betyder inte att alla hemligheter om denna väg är avslöjade. Dess historia kan ju följas ännu längre tillbaka i tiden, till gruvbrytningen under 1600-talets senare hälft (och Prästfärderna började inte förrän 1788).

Därmed finns ett djupare lager av historisk kunskap som inte är så enkelt att gräva upp. Man kan exempelvis fundera över följande: ”Vilka av de gamla rösningar vi ser utefter Präststigen är egentligen betydligt äldre, dvs från gruvtiden?” Om vi kunde besvara den frågan i detalj så skulle vi veta hur mycket av Präststigen som tidigare använts som gruvstig när bruksarbetarna skulle upp till gruvorna i Silbbatjåhkkå och senare Álggavárre.

Att stigen användes som gruvstig, åtminstone till Alkavaregruvan, är helt klart. Likaså att en hel del av de äldsta rösningarna bör – eller måste – vara från denna tid. Det finns nämligen en hel del rösen som är rejält stora och har krävt en hel del arbete att sätta upp. Samerna behövde inte så avancerade vägmarkeringar för att förflytta sig i fjällen, och om det kom en och annan ”turist” (som exempelvis Linné år 1732) så hade de samer som guider och behövde inte hitta vägen själva. Även prästfärderna leddes av samisk vägvisare.

Ovan: En gammal, lavbevuxen rösning som visar vägen mot Álggavárre. Rösningen står invid Gárránisjågåsj i närheten av Darreluoppal. Den måste ha satts upp för gruvans skull - det är svårt att komma på någon annan rimlig förklaring.

Men som ”forskare” vill man gärna vara säker och helst inte spekulera med olika grader av sannolikhet. Går det att bevisa att Präststigens stora rösningar är från gruvtiden? Eller kan man åtminstone ge ytterligare skäl?

När jag funderade över detta kom jag på att man borde undersöka bruksarbetarnas väg upp till gruvan i Silbbatjåhkkå, den gruva som började användas före Alkavaregruvan. Förutom den första biten så har denna sträcka inte varit en vältrafikerad turistled (som Präststigen) utan en bruksväg som var betydelsefull under en period på 1600-talet. Det verkade möjligt att den inte skulle vara "nerlusad" av rösen från senare tid och att den främst skulle innehålla gamla rösen. Det var förstås inte säkert att det skulle finnas några vägmarkeringar alls, men om det fanns så skulle man sedan kunna jämföra dem med Präststigens rösningar. Jag tyckte uppgiften verkade väldigt spännande och började planera för en sådan vandring.

Och under några dagar den gångna sommaren genomfördes den.

Start från Darreluoppal

Två personer som forskat om gruvverksamheten är Kenneth Awebro och Tore Abrahamsson. Awebro menar att bruksarbetarna gick från Darreluoppal till Silbbatjåhkkå genom att följa Riggoajvejåhkå och därefter Riggoajvejågåsj. Abrahamsson kan också tänka sig denna väg men har dessutom några andra idéer. I vilket fall verkar det vara en rimlig väg. Och till Darreluoppal gick man antingen genom Tarradalen eller på det som sedan blev Präststigen (men det är inte säkert att Präststigen var känd redan när gruvverksamheten började).

Så Darreluoppalstugorna verkade vara den säkraste utgångspunkten för en expedition. Vi var fem glada fjällvandrare som sammanstrålade från ett par olika håll och gav oss iväg den 4 augusti.

En underbar plats

I förbifarten måste jag passa på att säga att Darreluoppal är en fantastisk plats på jorden. Den har något av Badjelánndas vidd och öppenhet, samtidigt som Sareks dramatik bara är en halv dagspromenad bort. Här finns frodig växtlighet, ett intressant vattenland, ett rikt djurliv och ett utmärkt rödingfiske. Och massor med intressanta platser i närheten att besöka, inte minst Präststigen och de gamla vägrösena. Men också de två sjöarna Vássjájávrátja och kullarna runt dessa. Här skulle jag kunna bosätta mig i en hel vecka och ändå inte hinna med allt jag vill göra.

Darreluoppalstugorna borde med andra ord alltid vara fullbokade av besökare. Det är obegripligt att det inte är så. Fast det hade man kunnat säga om flera stugor i denna del av Laponia!

Efter att passerat bron över Vássjájåhkå fortsatte vi på sluttningen där Padjelantaleden ursprungligen gick, alltså innan man gjorde den nuvarande sträckningen upp till Duottar. Eftersom det hade hunnit bli ganska sent på dagen bestämde vi oss snart för att göra uppehåll och slå upp tälten.

Händelser och upptäckter

Nästa dag passerade vi nära vattenfallet i Riggoajvejåhkå (i höjd med den gula rösepricken på kartan nedan). Röset i sig var ganska oansenligt och såg ut att vara från nyare tid, så då var vattenfallet och ravinen mycket mer intressant. Absolut värt en liten utflykt om man bor vid stugorna.

Vi följde stigen som gick i närheten av den slingrande jokkfåran.

Här och var har bildats mindre sjösystem, och en bit före inflödet av den mindre jokken Riggoajvejågåsj tog vi oss över. Det var ganska djupt, så det blev mer av bad än vad. Efter vadet följde vi jokkfåran uppströms. En härlig vandring i uppförsbacke där vi fick fina vyer bakåt, mot bergen i Sarek.

Och snart dök det upp vägmarkeringar.

Ovan: Rösning nr 3, en enda sten. Kamerans objektivlock kan urskiljas för storleksjämförelse. Detta vägmärke avtecknade sig mot horisonten framför oss och var synligt på ett par hundra meters håll.

Foto: Rösning nr 5. Berget Silbbatjåhkkå i bakgrunden.

Expeditionens andra läger, strax före Silbbatjåhkkå.

Resultatet av undersökningen

Kartan visar de olika rösningarnas/stenarnas placering. Jag har ritat ut frågetecken för vägval som kan ha använts till gruvan men som vi inte hann undersöka.

Jag hade hoppats att finna någon rösning som var lik de allra största som står utmed Präststigen, i stil med de som finns på de två fotona överst i denna artikel. Men några sådana stötte vi inte på.

Men de som vi fann var intressanta nog. Nr 5, 6, 7 och 10 består av flera tunga stenar som är stabilt staplade ovanpå varandra. Hela stapeln är placerad på ett större block så att rösningen ifråga syns bra och dessutom är skyddad från att stötas omkull. Lavbeväxningen tyder på att de är gamla. Jag har markerat dem med röda cirklar på kartan. Denna typ av rösningar finns också på Präststigen.

Anders inspekterar rösning nr 6.

Rösningarna 2, 3, 4 och 8 består vardera av en enda rejäl sten som är placerad på ett större block. De är gamla och med stor sannolikhet har de placerats ut medvetet (möjligen med ett frågetecken för nr 2 som fått gul färg). Samma typ av vägmarkeringar finns också på Präststigen.

Rösning 9 består av ett par stenar på ett större block. Är troligen en vägmarkering. Rösning 11 slutligen består av en rest, stöttad stenskiva som fallit omkull. Denna typ är ganska vanlig på Präststigen.

Vid jämförelse med Präststigen ser man alltså att där finns rösen av alla de typer vi fann på vägen upp till Silbbatjåhkkå. Men på Präststigen finns även flera andra typer, t ex ett antal ganska stora stenkonstruktioner. Präststigen innehåller även gott om mindre rösen som i vissa fall är slarvigt konstruerade och dåligt placerade. En del ser också relativt nya ut.

Man skulle kunna uttrycka det så att den variation av rösetyper vi kan se på Präststigen på ett bra sätt avspeglar hur den utnyttjats under de senaste 350 åren. Det är en blandning av rösen med olika ålder, storlek, utseende och placering. Även kvalitén på konstruktionerna varierar.

På färdvägen upp mot Silbbatjåhkkå är det annorlunda. Rösetyperna är få. Konstruktionerna är enkla, genomtänkta och stabila. Placeringen är likartad, med god synlighet. Alla rösen tycks vara gamla.

Det är alltså ingen tvekan om att vägen till gruvan är markerad, sannolikt ända från Darreluoppal. Detta måste ha gjorts under gruvtiden på 1600-talet. Visserligen gjordes vissa tillfälliga arbeten vid gruvorna på 1890-talet, men det fanns inga skäl att markera vägen då. Dessutom har rösningarna en lavbeväxning som ser mycket äldre ut än bara ca 100 år.

Ett mysterium

De största rösningarna på Präststigen (omkring ett tiotal) tycks alltså sakna motsvarigheter på färdvägen till Silbbatjåhkkå. Att dessa rösningar ändå hör ihop med gruvverksamheten (således vid Alkavare) kan man knappast betvivla - något rimligt alternativ erbjuder sig inte. Men varför byggdes de så stora? Varför nöjde man sig inte med enklare konstruktioner, sådana som man använde till Silbbatjåhkkå?

Kan det haft att göra med nysatsningarna vid Alkavaregruvan? Man gjorde ju nya krafttag där, efter att verksamheten på Silbbatjåhkkå hade upphört. Kan man ha tyckt att det behövdes fler och större rösningar? Hade gruvarbetarna svårt att hitta vägen?

Kan det rentav varit så att de pampiga rösningarna också skulle signalera hur betydelsefull denna verksamhet var? Alltså en slags markör för den svenska statens närvaro i fjällvärlden?

Även om jag i min kommande bok ger svar på en hel del frågor jag ställt under arbetets gång så har jag inget svar på just denna om de stora rösena. Man undrar verkligen.

Framme vid gruvan

Förra gången jag besökte gruvområdet var 1971. Jag har inte många minnen från själva gruvan, men däremot kommer jag ihåg att vi tältade nära toppen och att vi hade ett dygn av blåst, regn, tät dimma och fräsande åskväder.

Det är ordning och reda däruppe. Stenar ligger staplade i högar och man har byggt upp en vägg som skydd för vinden. En järnkamin står i ett hörn och verktyg finns bredvid. Det har gjorts mindre arbeten här långt efter att gruvan lades ner. Inventeringar har genomförts och några rösen står uppställda. Men de är från 1970, skriver Abrahamsson.

Ovan: Ett vattenfyllt gruvhål uppe på Silbbatjåhkkå. Det är åtskilliga meter djupt (det djupaste hålet lär vara ca 9 meter). 

Platsen är värd att besöka. Allra mest får man ut om man läst lite om gruvverksamheten, t ex i Abrahamssons bok Drömmar av silver (jag har skrivit en recension av den här). Grundläggande mineralkunskaper har man också nytta av.

Från Darreluoppal är det ca 11 km att gå, så med tidig start och god planering är det möjligt att klara tur och retur på en dag. Men när man väl kommer dit och ser de spännande och lockande vyerna mot Råvejávrre, Jiegnáffo och Sulitelma så inser man kanske att dagsturen borde utsträckas till en hel vecka!

PS. Vi kom så småningom till Jiegnáffo, och några av oss i gruppen siktade på att göra ett bestigningsförsök av detta fascinerande berg. Äventyret finns beskrivet i en egen artikel här.

Bild: Solmagi

Ulf Lundell lär ju ha sagt att ”en inställd spelning är också en spelning”. Och så må det kanske vara, men en avbruten vandring... det är bara besvikelse.

Så blev det nämligen på min och sonens planerade nyårstur på Bergslagsleden. Planen var en 5-dagarsvandring från Kloten och söderut. Riktigt var vi skulle sluta visste vi inte utan framåt slutet skulle vi avvika från leden och gå ut mot RV50 och ta antingen bussen eller tåget hem från nån av de gamla bruksorterna som ligger där. 

Det var ju lite snö i trakten vid jul och nyår och detta var ju en osäkerhetsfaktor. Gå eller skida? Det var den stora frågan. Nere i Örebro var valet enkelt; gå. Frågan var ju hur snöläget skulle vara uppe på höjderna längs leden. Lite mer antagligen. Men av nån anledning valdd vi ändå att strunta i skidorna. 

Det var bitvis för mycket snö. Men egentligen för lite för skidor med. Det blev oerhört tungvandrat. Vi lyckades hålla dryga 3 km i timmen men det slet på rejält att streta sig fram i den tunga och bitvis blöta snön. 

Vi hade tält med för att inte behöva anpassa oss efter vindskydden och första natten tillbringades nån kilometer nordöst om Gillersklack. 

Bild: Lunch i solen dag två.

Dag två var rejäl kall, säkert nerråt -10-12 grader. Och snömängden ännu större. Vi började misströsta lite. I och för sig spelade inte distanserna per dag nån större roll i annat perspektiv än var man kom åt vatten. Men det var tungt att pulsa. Så vi beslöt att skippa leden och gå endel väg istället. Det bar av neråt mot Kopparberg. Rejält neråt. Och nu gjorde sig ett litet problem sig till känna som jag noterat tidigare men tydligen förträngt. Min vänsterkänga är lite för liten på bredden. Lilltån tog i. Speciellt i nedförsbackarna. Hade märkt detta problem redan i höstas och tänkt att den skulle lästas ut lite, men... ingen hade gått från tanke till handling i det ärendet.

Problemet blev så stort att det ledde till beslutet att bryta och ta tåget hem. Och det kändes inget vidare som ni säkert förstår. 

Men hem åkte vi och surade gjorde vi. Tills S kom med den briljanta ideen att vi istället skulle åka till Grövelsjön och gå på fjälltur.

Sagt och gjort. Vi sov en natt hemma, packade om och gav oss av i bilen. Låglandsled i för trånga kängor blev till skidor och pulka i fjällen! Världsklass. Plötsligt var känslan av nederlag försvunnen och den där härliga förväntan som alltid infinner sig innan äventyret fanns där på nytt!

Bild: Pulka och dagstursäck i uppförsbacke.

Vi delade upp uppfärden i två etapper: upp till vandrarhem i Mörkret dit vi kom vid tio tiden på kvällen och sen de resterande knappa två timmarna (inkl tunnbrödfikapaus i Idre) på morgonen efter.

Nyårsfirande var nu inplanerat med kompisarna med J och P i en av Sörsjöstugorna och nätterna innan och efter skulle tillbringas i tält på kalfjället. Exakt så avlöpte också det hela. Inte mycket att berätta om det hela egentligen, med undantag från stormen Alfrida som på nyårsdagen var en spännande och nyttig lärdom för oss båda. Men mest kanske för sonen som fram tills nu haft en oförskämd tur med sitt vinterfjällväder. 

Vi hade precis tagit oss upp på Långfjället från Sörsjön när vinden friskade i. Väderappen visade 18 m/s och mer i byarna. Sonen, som ju är betydligt lättare än mig höll på att blåsa omkull och snödrevet gjorde sikten mycket begränsad.  30-100 m kanske. Vi fick snabbt reducera planen från att korsa större delen av Långfjället till att försöka nå nödstugan i dess södra del vid ledkorset längs Hävlingeleden.

Fast inte ens det blev till slut realistiskt. Vinden och snön gjorde snabbt fortsatt färd riktigt obehaglig. Särskilt som vi var tvugna att hålla upp rejält mot nordnordväst för att få Hävlingeleden som uppfång och hamna på den öster om nödstugan. Detta var viktigt för att inte riskera att missa den. För om vi hamnade för långt åt väster så skulle det vara omöjligt att veta om vi skulle leta efter stugan åt höger eller vänsten längs leden på grund av den dåliga sikten. Och problemet nu var att vinden låg på från just norr. Vilket ju givetvis gjorde att vi hela tiden ”drev” av mot väst. Så av rädsla att missa stugan beslutade vi att stanna och slå upp tältet innan det blev ännu sämre väder och innan vi blivit ännu tröttare och blötare. Vi visste att vi inte kunde ha särskilt långt kvar till leden, max en kilometer, troligen mindre, men det kändes ändå som rätt beslut. Hellre stanna kontrollerat än i desperation när situationen absolut kräver det. Vilket den nog skulle göra om vi måst ha fortsatt nån timme till.

Bild: principskiss över nyårsdagens färd i stormen.

Platsen vi stod på när vi fattade beslutet att stanna var en liten sänka och snödjupet var ungefär 40cm vilket kändes okej för att sätta upp tältet på. Stora delar av marken var nästan barblåst och det är ju som bekant ett problem vid vintertältning. 

Men snart stod tältet på plats och sonen fick krypa in och byta till torra, varma kläder medan jag skottade fast tältet ordentligt och påbörjade en liten vindmur. Dessa åtgärder var vi ut och kontrollerade/ förbättrade vid  två tillfällen till under eftermiddagen och kvällen. För det fladdrade på bra i tältduken den kvällen och natten. I femton timmar låg vi i tältet. Eller i en cementblandare som det ljudmässigt kändes som.

Just där och då kändes det väldigt, väldigt bra att ha sitt 4,5 kg tunga Kerontält med sin tjocka yttertältsväv och 10mm stänger och inte nåt annat lättare alternativ. Nog för att det säkert hade funkat med Nallotältet jag har också, men ... varje milimeter på vår sida marginalen kändes rätt i stormen som rev och slet i tältduken. Ibland lät det som nästan som ett skott när en vindby snärtade till. Det enda jag egentligen var lite orolig för var en plötslig vindkantring så vi skulle få vinden snett från sidan. För det skulle nog kunna vara en sak som skulle kunna knäcka även en tjock kvalitetstältstång. Nåja, nu hände inte det, utan vi sov faktiskt rätt gott till slut.

Fram på eftermiddagen den 2 januari kunde vi krypa ut i betydligt bättre väder (om än fortfarande väldigt blåsigt) och upptäcka att vi låg 250 m från leden samt ungefär 3-400 m öster om nödstugan. Precis där vi borde vara enligt enligt vår plan.

I sådana där lägen är ju en GPS bra att ha. Och vi hade ju det i telefonen men täckningen var sporadisk så kartan laddades aldrig upp utan vår position visades bara på en tom bakgrund. Ja, jag vet att STF-appen har fjällkartor för nedladdning  och ja jag har den. Men inte just de aktuella kartorna nedladdade. Men kombinationen GPS och papperskarta är ju givetvis bättre än bara karta. (Och jag hoppas att vi alla är ense om att bara GPS inte är något alternativ!)

Tja, det var väl det som finns att berätta om själva turen. Förutom det självklara med en vinterfjälltur i mycket gott sällskap; det var ju helt fantastiskt! 

Eller jo, ett litet sidospår hinner jag med också. Turen ledde fram till beslutet att sy om vinterfjälljackan (en Fjällräven Sarek Trekking).

För här hade man lite otur när man tänkte fram designen på en i övrigt mycket trevlig och funktionell jacka. Man satte nämligen dit invändiga fickor. Problemet med sådana är att de inte rymmer särskilt mycket. Och det är i mina ögon verkligen ett problem på en vinterjacka. Men som tur var syr jag ju om min utrustning så den blir som jag vill ha den :-)

Till vänster: invändig ficka. Till höger: påsydd bälgficka.

Det var allt för den här gången. God tur!

Var kom den ifrån, den där plötsliga längtan efter en kajak? Från tanken och drömmen om att stilla glida fram i solnedgången, trevliga dagsturer med trevligt sällskap och matsäck,  alternativt att ge sig ut och slita lite och samtidigt få ett träningspass ,så plötsligt fanns de där hemma, en grön och en röd.

Lite av ett impulsköp blev det men när kajakarna vi tittat på plötsligt blev mycket billigare med vinterkampanjpris och Blackfridaypris så var det bara att slå till. Varsitt par nybörjarkajaker, för nybörjare är vi verkligen. Vattenvana har vi sedan barnsben men då är det segelbåtar. 1 kajaktur har jag gjort innan. I somras när kajaktanken började spira så hyrde vi varsin kajak 1 timme och det ledde till mersmak. Visst, vi kan fortsätta att hyra och ge oss ut men vi bor så nära vattnet att det känns enklare med egna och takräcke har vi också om vi vill ge oss iväg någon annanstans.  

Premiärturen blev då en solig, vindstilla dag i december. Och ja, vi välte båda 2. Kliva i från stranden var visst inte så lätt, trots att vi studerat på youtube hur man gör. Det gick bra för mig för då höll maken ett stadigt tag i kajaken när jag skulle kliva i. Värre gick det för honom, plums, men ett snabbt ombyte och vi var i väg. Nära strandkanten och lite försiktiga tag men framåt kom vi och tillbaka. När det var dags att kliva ur så skulle jag börja och visa hur man skulle göra, plums så fick jag känna på det iskalla vattnet. Maken kom tryggt ur sin med hjälp av mig.

Helgen därpå var också solig och fin. Även tonåringarna och syster ville då prova på. Då var vi flera som kunde hjälpa till vid i och urstigning som verkar vara den kritiska punkten. Väl i kajakerna så känns de väldigt stabila men vi höll oss alla väldigt nära strandkanten för säkerhets skull. 

Nu väntar vi på att isarna ska släppa sen är det bara att ge sig ut och träna.

Kortfilm om stillhet och demoner bortom samtidens svammel och skrammel.

Här kommer en något sen rapport från min övernattning mellan tisdag och onsdag förra veckan.

Efter jobbet på tisdagen tog jag bilen till Södersätra och parkeringen vid koloniträdgårdarna. Några kvinnor gick förbi med en hund när jag skulle lämna bilen och frågade om jag skulle ut och vandra. De tyckte att jag var tokig när jag sa att jag skulle övernatta i skogen.

Jag promenerade först mot vindskyddet vid Fjäturen, där jag tillbringade årets första natt ute. På stigen genom skogen hade någon nyligen satt ut nya reflexmarkeringar på träden, vilket jag uppskattar. Det kan alldeles säkert underlätta för sena promenader i denna årstid. Nu var det dock snö på marken och spår från tidigare vandrare syntes tydliga att följa för den delen. 

Väl framme vid Fjäturen tog jag sedan promenaden vidare tills jag kom fram till Kärringsjön där det också finns ett vindskydd. Ingen reflexmarkering här, men spår från tidigare vandrara även här så det var inte svårt att följa stigen fram. En del träd hade fallit över stigen här också, men inte alls så illa som på norra sidan av Bogesundslandet.

Framme vid Kärringsjön tog jag dessa bilder:

När jag skulle gå tillbaka till bilen på onsdagsmorgonen gick jag istället fram till kraftledningsgatan och följde sedan vägen som går där till vindskyddet vid Fjäturen. Därifrån gick jag sedan fram den reflexmarkerade stigen till bilen vid Södersätra.

Denna vecka övernattade jag på hotell, så därför inga uppdateringar från den.

Nu återstår bara 20 dagar till att jag lämnar bostaden i Sthlm och flyttar ut på heltid i tält, så himla taggad och förväntansfull, och vill typ dra igång nu:)

Det mesta praktiska är ordnat, som att: 

• Hyrt ett förråd där jag förvara prylar
• Sålt bort det mesta som jag inte behöver här och nu, och som inte har ett affektionsvärde
• Fått klart med ny hyresgäst 
• Bokat upp en kemtvätt, så jag har rena kläder på jobbet:)
• Byggt på min kunskap om matlagning i det "vilda"
• En grovplanering spikad, var jag ska tälta under vilka perioder

Det jag är särskilt stolt av att lyckats skänka och sälja bort allt sånt som bara legat och skräpat i hemmet till personer som förhoppningsvis använder prylarna istället. Numer är jag stolt ägare av en cykel, bil, några särskilt betydelsefulla föremål, böcker, och utrustning som tältprojektet kräver förstås.  Men inget mer än så! Jag har för mig att Ghandi ska ha sagt i stil med: " äger du fler än 7 saker så äger du för mycket" Nu är jag inte riktigt där ännu måste erkännas, men jag kan tycka att han kan ha en poäng, åtminstone har det för mig fungerat som en drivkraft att upphöra med äga så himla mycket. 

Jag är glad över responsen som jag får. Några av er vill göra något liknande och blir inspirerade, vilket värmer mitt hjärta. Andra frågar sig varför jag gör det här projektet. Oavsett vad det nu än må vara så blir jag väldigt glad för frågor och input, fortsätt så:) !

Jag kommer fortsätta att blogga här på utsidan såklart, utöver det så kommer mer läsning på följande sida https://daniellundstrom.com

StockholmDirekt uppmärksammar mitt projekt: 

https://www.stockholmdirekt.se/bostad/han-flyttar-till-talt-i-protest-mot-stockholms-bostadsmarknad/repsao!qKVaWIqptUdil8Js@Ihj@Q/

Må gott!

Daniel 

Ett litet filmklipp från november turen. På onsdag är det dags för februari turen 😀

https://m.youtube.com/watch?v=IcFc44-oWYY

Jag har hållit på den här turen ett tag. Jag ville så gärna få klart både text och film innan publicering. Och till slut gick det, men det resulterade också i att en novembervandring nu dimper ned mitt bland alla gnistrande vintervita turer här på utsidan. Som en katt bland hermeliner. Men den kanske kan smaka någon ändå. Filmen är länkad i slutet.

Jag hade otåligt väntat på nästa möjlighet att komma ut på en till solotur.  Mersmaken var inte en tålmodig figur!  Och så kom den i mitten på november. Möjligheten. När man nämner vandringsleder i Karlskogas närhet brukar två stycken komma på tal direkt. Tio sjöars led och Lunnedsleden. Helt naturligt så blev det därför Lunnedsleden jag siktade på den här gången (tio sjöars led var min första solotur - se tidigare blogginlägg). Till skillnad från förra gången plockades packningen ihop först sent kvällen innan. Jag skulle ju kunna hävda att jag nu blivit rutinerad, men det var nog mest tidsoptimism, kärt familjekaos och seghet som orsakade det.

Lunnedet är ett friluftsområde med camping, bad, naturreservat, café och diverse happenings i form av marknader och firanden under året. (stavningen ändrades för några år sedan från ett till två n för att bättre stämma överens med uttalet, men man kan fortfarande hitta stavningen med ett n på vissa ställen.)

Leden går i början genom friluftsområdet och man får hålla lite koll så man följer rätt stig. Välmarkerat är det, men också välstigat åt många håll. Under de 13 km som leden omfattar går den över tre höjder. Efter friluftsområdet börjar stigningen till den första av dem -Knappedshöjden. På stenar, rötter, barr och hällar tog jag mig uppför. Blicken föll ömsom på stigen, ömsom på något intressant i omgivningen. Några vackert draperade skägglavar. Den intensivt bruna färgen hos de vissnade ormbunkarna. En lång rad vattendroppar på granbarren som hängde ut över stigen. De vattenmättade färgerna på senhösten blir så intensiva men ändå dämpade -lite motsägelsefulla.

Uppe på Knappedshöjden finns ett grönmålat utsiktstorn och vågar man sig upp där får man milsvid utsikt. I alla fall när vädret är klart. Den här dagen var en klassisk novemberdag. Himlen var jämngrå och gick obemärkt över i en svepande tung dimma. Känslan var mystik och fantasi och äventyr. En gång i tiden fanns här en slalombacke också. Det syns tydligt var nedfarterna var, men slyet har övergått till trädform och skvallrar om att det var några år sedan slalomskidor nyttjades i backen.

Efter Knappedshöjden planade det ut och blev lättvandrat. Genom tallheden ekade plötsligt skallen från jakthundar. Aj då, jag som trodde jag undvikit jaktlagen! Som tur var verkade de hålla till en bit österut från där jag befann mig, men det var lika bra att knata på så jag kom bort från eventuella älgflyktvägar.

Den andra höjden, Furhöjden dök upp efter ett tag. Namnet borde komma sig av alla de vackert vridna och snirklande gamla tallar som prydde området, både levande och fallna. Utsikten serverade återigen dimmslöjornas dans och jag bestämde mig för att ta lunch. Här finns en viloplats, som ett minivindskydd, men eftersom varken vind eller regn hade gjort entré satte jag mig istället med himlen som tak. Medan kycklinggrytan fick ligga i blöt gick jag runt med kameran och fotograferade. Det är något väldigt vackert med gamla tallar.

Lite här och där längs leden passerar man skogsbilvägar, men leden är hela tiden bra märkt och lätt att följa. Efter en sådan väg närmade jag mig Paddtjärn. Här finns ledens enda vindskydd och genom skogen letade sig en hemtrevlig doft av brasa in i näsan. Mycket riktigt var det ett par som åkt ut till vindskyddet för att luncha. Vi pratades vid ett tag, och kom överens om att det är ju fantastiskt trevligt att ha naturen och vindskydd så nära.

Nu steg berget uppåt igen, mot Falbergshöjden och naturen ändrade helt karaktär. I Ledbeskrivningen står det att terrängen här är ”oländigare och vildare än kanske någon annanstans i Karlskogas närhet”. Och så känns det. Speciellt efter krönet där stigen sänker sig snabbt nedåt och jag periodvis fick serpentina mig ned för att känna mig säker. Jag gillar sådan natur. Där det äventyrliga tittar fram. Precis när man kommer ned från höjden finns resterna efter en stuga. ”Karl på höjda” gillade tydligen den här naturen han också.

De sista kilometrarna av leden kommer in i mer befolkade områden. Några hus och småbyar passeras och tyvärr också många hyggen. Inte det mest inspirerande men det passade ändå bra då jag behövde spurta för att hinna före mörkret till ledslutet.

I skogen bakom byggmax, där leden slutar, åt jag en apelsin medan jag väntade på att bli upphämtad. Återigen inte den mest inspirerande platsen, men det kompenserades av det jag vandrat igenom tidigare på dagen.

Nöjd i vandringsbenen för den här gången, klurade jag på var det bär av på nästa solotur.

Krafterna börjar komma tillbaka och längtan ut i naturen gör sig påmind. Idag kom jag äntligen ut på en liten tur, till ett närliggande naturreservat. Planen var göra upp eld, grilla lite korv och umgås lite i naturen. Väl där började det regna, så det var inte lätt att göra upp eld, allt var blött men efter sidär en hel tändsticksask så brann det på bra. En riktig mysdag blev det!

Jag skulle verkligen vilja ha lite variation när det gäller maten när man är på utflykt eller tur. Att grilla korv är ju en favorit, speciellt om barn är med, annars kan man ju koka upp varmt vatten och lägga i råa korvar, så vips har man kokta korvar när man börjar bli hungrig. Soppa i termos eller vanliga hederliga färdiga mackor fungerar ju också suveränt som tur-mat. Men det skulle vara roligt att variera maten.

Sagt och gjort så har jag investerat i en ny utepryl, en muurrika. Jag var först på Naturkompaniet och tittade, stod och valde mellan en muurikka i stekpanneformat och den lite mer plattare pic-nic modellen. Gick hem och funderade och bestämde mig för att skicka efter pic-nick modellen på nätet, sparade några hundralappar på det. Så nu går jag och väntar på att muurikkan ska dyka upp, tills vidare får det duga med grillad korv. Ser verkligen fram emot att laga vanlig mat på turerna framöver, jag är verkligen trött på korv och mackor!

Det första jag ska göra på min muurikka är nog vanilj- och bananpannkakor. Ta en vanlig pannkaksmet och häll i en matsked vaniljsocker samt mosa ner en banan. Det blir himmelskt gott!

God tur! Med riktig mat framöver!

Runt en plusgrader ute idag, förrädisk  is på sjön och väldigt blött och regnigt. Men fint ändå!

Det tog lång tid att få upp en brasa men sedan värmde den gott!

Den modellen jag valde. Jag tvekade mellan denna och stekpannemuurikkan men valde till slut den här. Nu ska här lagas mumsiga pannkakor och goda wokar!

Efter att ha sneglat på ett par nya skidor en längre tid kom här om helgen ett tillfälle jag inte kunde motstå. Valet föll på ett par Dynastar Cham 107 HM med Dynafit Beast 14 bindning. Inte den lättaste kombon men jag prioriterar utförs mer än uppförs så detta blev en bra avvägning och ett köp jag känner mig nöjd med.

Efter att ha läst lite om ställen jag skulle kunna prova mina skidor på en enklare tur förstod jag fort att jag var tvungen att köra en ganska lång bit i nordvästlig riktning.

Efter en timme i bilen såg jag ett berg, med en mast högst upp och det såg ut att vara snö hela vägen.

Jag tvärbromsade och vek in på en liten oplogad skogsväg.

Jag hade ingen aning om det var ett bra berg, om det var bra snö eller om det över huvudtaget var en bra idé att försöka ta sig upp med skidor. Nåväl, jag brukar sällan planera utflykter och idag var inget undantag.

"Klick" 

In i bindningarna och sen ena foten framför den andra, repetera tills du nått toppen. 

Snön var någon slags blandning av skare och sockersnö. Jag gick igenom den hårda ytan på varje steg och fick inget flyt i min vandring. Snön var täckt av barr och jag gick i hjulspåren av en skogsmaskin. Några små bäckar slingrade sig genom skogen och hopp om vår tändes.

Halvvägs upp stannade jag för att kolla kartan, dricka vatten och äta lite jordnötter. Jag konstaterade att dagens utflykt skulle bli ungefär 250 höjdmeter och ca 4km. En lätt match men snön i kombination med jobbig, gropig terräng gjorde allting mycket tyngre.

Efter att ha tagit mig upp genom den första skogen kom jag upp på ett hygge. Det planade ut och jag kunde för första gången ta av mig mina stighudar för att glida en sträcka på hundra meter. Skidorna känns fina, lättsvängda och lämpligt fladdriga. Härifrån var det skogsväg som gällde. Hela vägen till toppen.

På toppen stod det ett gäng stugor. Det såg ut som någon form av restaurang och det fanns ett utkikstorn som var uppstagat med wire. En snabb googling senare förstod jag att det var Tossebergsklätten jag kommit till. Ett fint ställe med fina lokaler och med en utsikt som slår det mesta i närheten! Det var verkligen en milsvid utsikt ut över frykendalen och ett resmål jag skulle rekommendera till alla som passerar.

Summa summarum en bra dag och jag är nöjd med min nyinförskaffade utrustning. Nästa gång får det bli mer fjäll och bättre snö!

Hej alla!

Förra veckan blev det bara en natt utomhus, som jag nu tänkte rapportera. Jag tog bilen till parkeringen vid domarudden, med siktet inställt på vindskyddet vid Trehörningen ungefär 2.5 km därifrån. När jag lämnat bilen och skulle börja gå den första delen av sträckan, som går utmed elljusspåret blev jag lite förskräckt. Skulle det vara så här isigt hela vägen (Bilden är tagen morgonen därpå när det var lite ljusare):

Det blev lite bättre när jag kommit upp för backen.

Ytterligare en bit framåt blinkade en av lyktorna då ett träd ramlat över ledningen. Jag antar att det var med frekvensen i elnätet 50 Hz. Märklig känsla, ensam i skogen med det det ganska starka, blinkande ljuset.

Efter totalt ungefär 1.5 km utmed elljusspåret vek jag av för att först ta mig fram till sjön Trehörningen, och sedan runt sjön till vindskyddet på andra sidan. Sista bilen runt sjön var den besvärligaste. Snön var fortfarande ganska djup och när jag nästan  var framme vid vindskyddet var det väldigt blött och jag råkade kliva fel så att båda mina skor blev ganska blöta.

Vy från vindskyddet på kvällen utan blixt:

Med blixt:

Morgonen därpå:

Vindskyddet när jag var på väg att lämna på morgonen:

Under natten hade jag ungefär 2 grader C. Promenaden tillbaka till bilen gick bättre. Jag hade försovit mig lite och blev lite sen till jobbet. Men som konsekvens var det ju ljusare på morgonen. Lättare att inte kliva fel och blöta ner sig j dagsljus.

Hej alla!

Nu har jag införskaffat en hängmatta. Tänkte att det skulle vara ett trevligare alternativ än tält under de närmsta månaderna med snö, is, slask och lera, men kanske är jag fast i hängmatteträsket efter det, vi får väl se. =)

Efter att ha läst en del här på forumet, tittat på olika youtube-videor och funderat en del föll valet på en Warbonnet Blackbird XLC. Till den har jag köpt en tarp från DD 3x3 meter. Jag fick hängmattan levererad i förra veckan, köpt från backpackinglight.se. Jag har en kollega som veckopendlar från England, och jag sparade några kronor genom att DD levererade tarpen till honom, så att han sen kunde ta med den till jobbet i måndags. Så i måndags hade jag alltså ungefär vad jag behövde för att testa hängmattan.

Hängmattan levererades med en "continuous loop" av amsteel i varje ända, så jag behövde något ytterligare som upphängning. För detta skaffade jag på biltema två stycken spännband, två stycken karbinhakar i aluminium och fyra ringar i rostfritt stål. Jag kanske uppdaterar lösningen senare för att spara lite vikt, men den får duga ett litet tag iaf. Jag köpte också förra veckan 30 meter paracord på teknikmagasinet för ridgeline till tarpen m.m.

Så i måndags kväll tog jag bilen till Angsjö Friluftsgård. Där var det både isigt och skitigt, de håller på med något bygge där tydligen. Jag promenerade till tältplatsen, där jag tältat flera gånger tidigare och började leta efter två lämpliga träd att spänna min hängmatta mellan.

Karbinhakarna hade jag lyckats fästa där metalldelen på spännbanden sitter:

Jag funderar på om jag kanske ska kapa bort de onödiga metall-delarna, vi får se om/när jag får tid för det.

Uppsättandet tog sin tid, så här första gången. Kollade på lite youtube-videor om hur jag kunde knyta ridgeline för tarpen medan jag gjorde det t.ex. Så här såg det iaf ut när det var klart:

Jag tog ingen närbild på upphängningen. Karbinhakarna sitter om spännbandet vid trädet och stålringarna sitter mellan hängmattans "continuous loops" och spännbanden.

Jag tänkte när jag köpte en 3x3 meter stor tarp att den kanske är i kortaste laget, men att jag kunde ha den diagonalt istället. Nu första natten märkte jag att träden jag valt, inte stod tillräckligt långt från varandra för att tillåta detta. Jag hade då redan hängt upp hängmattan, så nu fick det bli så här istället.

Inte bästa bilderna, jag var nog mer fokuserad på hängmattan än fotandet tyvärr.

Termometer visade att det som kallast varit -50 grader C under natten, kanske kommit in fukt i proben eller något sånt. Varmast hade det varit 4.5 grader C om jag nu minns rätt.

Jag tror på detta med hängmatta, men funderar på om jag ska skaffa lite bättre isolering. Med en dunsäck och/eller underquilt i dun skulle jag kunna kapa ganska mkt vikt, men framförallt volym på packningen, vilkets skulle vara skönt. Med en underquilt vinner jag väl i komfort även om den inte skulle vara dunfylld. Nu sov jag på luftmadrassen från Seatosummit, med en kortare bit liggunderlag på tvärs under överkroppen, i den mkt skrymmande syntetsäcken från outnorth. Detta fungerade hyffsat, men inte optimalt.

Så var det dags igen. Vinterfjäll är de bästa fjällen! Sonen och jag drog iväg på sportlovstur till Ljungdalsfjällen. Eller Helags som endel kanske säger.

Som vanligt blir det dock aldrig riktigt som man tänkt sig. Och den här gången var det snön, eller snarare avsaknaden av den, som trillskades. Som bilden visar ovan var stora delar av vidderna ovan trädgränsen renblåsta. Och det vita som ser ut som snö är i själva verket mestadels vit is. Återkommer till det där senare.

Vi gav oss i alla fall av i vår automobil av märket Volvo på lördagsmorgonen fulla av förväntan, precis som det skall vara inför en fjälltur.

Färden upp till nordligaste delen av Härjedalen är det inte mycket att orda om förutom att vi varmt rekomenderar Cineast-cafeet i Sveg. Och så en av mina favvoskyltar längs vägarna: Börtnan. Har varit där och jagat två gånger och åtminstone den ena var lite kärv med -22 på morgonen.

På den här turen hade vi dock mycket måttfulla temperaturer. Det höll sig under noll hela tiden och det var nog aldrig kallare än -5-6 grader skulle jag tro. Men så var vi ju inte i Börtnan heller... ;-)

Väl framme parkerade vi vid Kläppen och gav oss raskt av i mörkret ett par kilometer ner till Kesusjön där vi slog upp tältet.

Så där såg grundplanen ut. Dvs gå norrut från parkeringen och bo norr om höjderna vid Kesusjön. Men... en plan är just bara det; en plan. Verkligheten och förhållanden där och då avgör hur det egentligen blir. Så vi hamnade nere på södra sidan sjön istället. På söndagmorgonen vek vi däremot upp norrut och hamnade på strecket enligt planen igen. En liten stund. 

En lite stund skriver jag för det var det uschligaste av skidfören. Skidorna slant och for åt alla håll. Stålkanterna på våra nya fina plastskidor hjälpte föga. Endast fulllånga stighudar gjorde det hela någorlunda görligt. Och inte ens då blev det särskilt bra. Is och barmark om vart annat. Det var till och med så eländigt att vi surrade skidorna på pulkan och gick en bit istället.

Visst på endel läsluttningar fanns det lite drivsnö. Ett par tre centimeter eller så. Och på ett sånt ställe hade vi turen att se järvspår. Färska och fina nattspår. Kul! 

Bilden ovan är på mig som med vingliga ben drar pulkan. Pulka eller rygga på vinterfjället? Tja, pulkan har ju sina fördelar tycker jag då den rymmer mer. Vinterprylarna har ju en tendens att vara volymiösare än sommarpryttlarna. En nackdel är ju att det är meckigare att gå på skrå med pulka. Och jobbigare att dra uppför. Fast då kan man ju ordna med dubbeldrag och då går det ju lätt ändå. Så jag förordar nog pulka och vi hade således en pulka, en dagrygga och en lite större rygga på 60-70 liter att ha vår utrustning i.

Men nu åter till den där planen som inte höll. För som jag antytt ovan så hängde det ihop med föret. Det gjorde nämligen att vi redan till lunch bestämde att turen skulle kortas ner rejält. Så halvvägs till andra nattens tänkta läger stannade vi och slog upp tältet. Och ska man vara noga så var det ju inte nån särskild sträcka som var det viktiga, utan mer hela grejen att förflytta sig för egen maskin och sedan tälta. Och ha det allmänt bra! Och det uppnår man ju så fort man kommer ut.

På måndagen bestämde vi oss för att vika av åt sydväst ner mot Helags fjällstation som vi också nådde efter några timmar i hiskelig motvind. Tramsigt nog var stationen stängd i fyra dagar till och personalen höll förbrilt på att ordna för säsongsöppningen. Vi bestämde oss att stanna i den fina nödstugan över natten i alla fall. 200kr/ person om man är STF-medlemmar.

Den huvudsakliga anledningen till att vi drog oss ner mot fjällstationen var att multifuelköket börjat strula. Vi har alltid två olika system för matlagning med, just för att inte hamna i nöd om det ena börjar strula. Således hade vi med ett gaskök också med två vintergastuber. Men ursprungsplanen byggde ju på bensinen till multifuelet med. Alltså en totalmängd bränsle bestående av en flaska bensin  och två 230 grams vintergastuber. Nu föll ju bensinen ur ekvationen så vi tänkte att vi kunde köpa mer gas på fjällstationen. Men tji fick vi. 

Vi hade gått igenom köket hemma och rengjort allt. Smort pumpens läderpackning. Testat det. Men ändå började det trilskas efter ett dygn. Just nu är min chansning att det är filtret i pumpen som är igensatt. Visst har jag en reservdelssats med till och med två extra filter, men det hjälper ju föga när pumpen är av äldre modell med fast filter som inte går att byta.... Hur som helst funkar köket inte med bensinen. Däremot funkar brännaren med gas, så det är inte den som är boven i dramat. Nåja, det där ska utredas ordentligt sinnom tid.

Den begränsade bränslemängden innebar att vi begav oss av sydöst ut mot Gröndörrsstötarna på tisdagen. Vi ville ju under dessa förutsättningar röra oss ”hemmåt” så att vi hela tiden skulle kunna avbryta turen på ett ganska bekvämt sätt om det skulle behövas.

Denna dag var turens höjdpunkt. Skidföret på södra Helagsskaftet var helt okej! Och vädret helt underbart. Blå himmel. Sol. Och en ganska kraftig vind i ryggen. 

Sonen iförd förstärkningsplagg i form av puffjacka och pälsmössa under kort rast i det fantastiska vädret.

Redan klockan ett var vi framme vid en bra lägerplats och snart stod tältet där. Vinden hade gett sig och det var om möjligt ännu finare än under skidturen dit. Väderprognosen hade dock lovat storm till midnatt så vi lade mycket tid på att förankra tältet ordentligt och att bygga en redig vindmur.

Förutom den nästan manshöga vindmuren hade vi som synes några tappra björkar som ett första vindfång på vår sida i kampen mot de annalkande naturkrafterna. Om de gjorde nån nytta vet jag inte, men det kändes rätt att ha dem där i alla fall:-)

Efter nån timmes grävande och fixande med tältet blev det gott om tid till slöande i tältet. Solen stekte och 4G-täckningen var god. Det var den för övrigt under hela turen. Bekvämt men lite tråkigt. När man är till fjälls vill man ju vara lite off the grid liksom. I alla fall huvuddelen av tiden. Så jag satte av gammal vana telefonen i flygplansläge. Mestadels i alla fall. 

På onsdag morgon konstaterade vi att gasen inte skulle räcka i ett dygn till så vi beslöt att skida tillbaka till bilen och avbryta turen. Trist men nödvändigt. 

Det går ju en del bränsle på vintern för att smälta snö. Och då snålade vi ändå och fick väl i oss 3-3,5 liter per person och dygn. 5 liter är ju att rekommendera som ni alla vet. Men men...

Skidturen ner genom fjällbjörkskogen var väldigt fin. Lättåkt. Lagom medlut på skrå. Som synes rattade sonen pulkan.

Visst ser han nästan ut som en av Alf Lannerbäcks tecknade figurer i nån av Lars Fälts klassiska Utelivsböcker!?! Det är nog den gula retromössan som gör det:-)

Väl nere vid Kläppen igen käkade vi lunch i den förträffliga ombytesstugan som finns vid parkeringen, för att sedan raskt packa bilen och bege oss ner till Ljungdalens hemslöjdscafe. Vilka semlor de hade! Så gott! Och så trevligt!

Sedan tog vi in på vandrarhemmet i byn. Bastu och bad. Lite enkel lyx sådär i slutet av turen. Det känns alltid bra att avsluta med en natts sömn inne om man ska köra bil hem efter en tur. Dessutom tjänar den natten som reservnatt om man skulle bli fastsnöad på fjället. Reserv är ju ett ledord för mig när det gäller vinterfjället. Det vet ni ju som läst mina andra inlägg :-) 

Typisk vandrarhemsmat: älgfärsburgare och jämtländsk halloumi med pepparrotsvisp i tunnbröd.

Även om turen inte blev som det var tänkt så hade vi himla trevligt. Och fast det var typ riks-sämst före är ju minnet så förträffligt beskaffat att om några veckor kommer vi ändå minnas turen som helt fantastisk skidåkning över vita vidder i solsken:

Det var allt för den här gången. Hoppas ni också får komma ut på vinterfjället.

I vilket fall önskar vi god tur!

Vilket vårväder det har varit idag i mellersta Sverige, soligt och nästan tio plusgrader, man får verkligen lust att åka ut i naturen! Igår och idag har jag varit ute och jag har provat att laga mat på den nya muurikkan. Igår gjorde jag kycklingwok och idag blev det hamburgare. Det blev fantastiskt gott faktiskt! Jag är väldigt nöjd med muurikan och jag gissar att det kommer att bli mycket ute-matlagning i vår. 

Spännande, det här var igår och första gången jag använde murrikan. Planen var en kycklingwok men jag var inte alls säker på att det skulle bli en wok, hade kunnat bli nästan vad som helst. Jag hade förberett kycklingen hemma, skurit den i små bitar och marinerat den. Jag hade även skurit grönsaker och tagit med olja, kryddor och soja.

Planen var att göra woken i tre steg: först på med kycklingen, eftersom den tar längst tid att steka, sedan grönsakerna och sist nudlarna med lite extra vatten. Broccolin köpte vi på vägen, annars skulle jag ha tinat de i förväg och skurit de i mindre bitar.

Klart! Det blev fantastiskt gott!

Dagens rätt blev hamburgare och det var väldigt enkelt att göra, bara att lägga på och steka några minuter på varje sida. Jag hade förberett hemma; skurit upp tomat, lök osv och sedan var det bara att lägga på vad man ville ha. 

Min 7-åring var med som provsmakare och hamburgaren fick klart godkänt! Han åt till och med två!

Dagens utsikt! Vilken vacker vårdag! Sol ute och mätt känsla i magen! Kan det bli bättre?

Jag hade planer på att gå en liten tur i Jursla idag men efter att ha sökt en vandringspartner, och inte hittat någon ändrade jag mina planer och fick sällskap.  Det blev en tur till Fjällmossen istället. Vilken vacker dag det blev, lite kallt på morgonen men det slutade med 10 grader varmt. Solsken hela dagen och fika-paus med mackor blev det på en nedfallen trädstam i skogen. Ljuset i skogen idag var magiskt och det var riktigt grönt trots årstiden, slutet av februari. Naturen på fjällmossen är verkligen speciell, lite savann och urskogskänsla med träd som sticker ut och öppna vidder. Vi gick ca fem kilometer sammanlagt, då vi parkerade bilen en bit innan reservatet. En riktigt fin liten tur!

Lite savann-känsla över den här platsen, inte sant?!

Dagens lunchställe!

Det var väldigt grönt i skogen för att vara februari månad. Bitvis lite isigt.

Magiskt ljus i skogen idag!

Ni som hängt länge här på Utsidan kommer säkert ihåg 2013 när jag och mitt ex drog igång vårt äventyr "En utenatt i månaden under ett år".

Trodde faktiskt aldrig i min vildaste fantasi att så många skulle göra samma äventyr som jag gjorde 2013!

Nu har det gått 6 år sedan äventyret och livet för mig ser helt annorlunda ut än det gjorde då (allt bara till det bättre)!

Men då, 2013 när jag gjorde mitt äventyr, så upp uppmärksammades det av både radio och tidningar. Många  här på Utsidan följde mina strapatser och olika äventyr för att få ihop hela året.

Året efter mitt avslutade projekt startades en grupp på Facebook "en utenatt i månaden" av min numera vän Jan efter att han i sin tur läst om mitt äventyr/projekt.

Facebookgruppen har idag över 3000 medlemmar. Medlemmarna i gruppen är oftast mitt upp i sitt äventyr att försöka få till alla 12 månaderna. En del lyckas, andra har svårt och missar en eller ett par månader. Vissa i gruppen kör på år efter år och har gjort hela grejen till en livsstil.

Det finns även en facebookgrupp i samma ämne där endast tjejer får vara medlemmar. Många tjejer är rädda för att vara själva i skogen och genom facebookgruppen kan de skapa gemensamma event och inspirera varandra. Är du tjej och vill bli medlem så hittar du den gruppen här: https://www.facebook.com/groups/2001692550070920/chats/

Det är väl just det här alla mina blogginlägg här på utsidan och min webb www.vandringstjejen.se handlar om. Att inspirera andra och att få andra att förstå att utelivet inte är så krångligt som många tror. 

Vill du läsa om mina uppmärksammande övernattningar 2013, få tips på vad man kan göra eller hitta fina platser för övernattning så följ länken här nedan. https://www.vandringstjejen.se/en-utenatt-i-manaden-2013-adventure-nights-2013/

Annars hittar du mig på instagram under https://www.instagram.com/vandringstjejen/

/Helena

#vandringstjejen #äventyrsfamiljen