Tjejerna och jag har varit hemma i Malmö i sex månader nu, men Grönland är fortfarande överlägset dominerande i hela familjens liv. Tjejerna placerar t.o.m den grönländska flaggan intill den svenska i skolan, när de håller på med projekt om sin bakgrund. Jag håller på med dokumentären och skriver rapporter, som exempelvis den här sammanfattningen på engelska om vår tid där. Pam hon bor kvar på Grönland, på en än mer isolerad plats än tidigare och satsar på explorer-branschen och håller på att dra däck och förbereda sig på alla vis för en korsning från väst till öst över inlandsisen. Samt jobbar med att skriva klar vår rapport som vi fick en flagga från Explorers Club (flagga 60). Läs gärna om idén här!

För min äldsta dotter Eva, som höll på att bli blind för alltid där på Grönland (druvhinneinflammation kombinerat med artritis), så är Grönland oerhört viktigt. Likaså detta med äventyr och exploration. Hon går i en toppenskola, liksom sin syster, och härom månaden hade de ett tema explorers och hon valde min vän Don Walsh, som utsåg Eva till sin talesperson...;-) Så fram till idag, har vårt val att ständigt resa, bo i nya länder och platser varit av goda. Framtiden får utvisa hur det blir.

Länge sedan jag skrev nu. Det kanske beror på att jag mest varit ute hela tiden. Därför ska jag välja att skriva lite utifrån några bilder jag fastnade vid. Jag har så mycket mer. Men det får bli en annan gång.

Sommaren var ju så torr. Jag led med alla bönder och mina tankar gick till naturen. Längtade efter att få koka kaffe ute. Nästan hela sommaren fick det vara då jag tyckte det var för torrt för att elda. Vi hade eldningsförbud och skogsbrand vill man ju inte orsaka. Men så blöttes marken upp. Just den här dagen föll ett duggregn hela dagen. Äntligen blev det kaffe kok utomhus! Som jag hade längtat.Att få koka sig kaffe över en liten eld är det bästa nöjet. Faktiskt så är det en naturlig fritids sysselsättning i våra marker. Att gå ut och koka sig kaffe! Här har jag gått upp mot fjällkanten ovanför Borgafjäll på jakt efter gula kantareller. Vilket det blev mindre av i år. Men en trevlig utedag med alla tillbehör. 

Det blev mindre bär i år än vanligt. Jag fick sträcka på benen för att få ihop några liter. Särskilt hjortron var det ont om. Som tur var hade jag sparat en del från året innan.

Årets älgjakt. Många fina jakter med min vän Donna. Mest är vi på äventyr. Det kan bli annat i säcken med. Vi fick oss ingen älg i höst men flera fina ståndskall fast på fel mark. En dag hade jag chansen inne på vårt jakt område men då hade vi redan skjutit en älg. Så vi fraktade hem den. Men fina dagar med många fantastiska natur upplevelser. Vi fick oss ju älgkött. jakten är ett samarbete. 

Det är just naturupplevelsen som alltid är i fokus. Jakt är att komma naturen riktigt nära. Eller bör i alla fall vara det tycker jag. Det är ett sätt att leva. Jag tar utav det överflöd naturen har att bjuda på. Tar inte mer än jag behöver. Tacksamt och varsamt tar jag hand om skatterna och bär dem hem. Ständigt ser jag saker efter vägen. Små saker kan vara lika fängslande som stora. Ett löv som landat i en vatten pöl mitt på vägen. Flyter på ytspänningen. En myriad av färger och former. Det gör nåt med ens sinne. Det rensar tankarna.

Här uppe i Lappland är vi vana att ha nytta av varandra. Hjälpsamhet. Man kan inte klara sig ensam. Det mesta av maten skaffar vi själva från naturen. Det är ju lite inne nu att äta närproducerat. Nåt jag är uppvuxen med.Jag odlar tillsammans med min mamma all potatis vi äter. Mest blir det mandelpotatis. Kött och fisk äter vi flera gånger i veckan. Köper sällan någon köttprodukt. Det mesta kommer från skogen eller bönder i närheten. Det är en styrka att själv kunna ta vara på det. Här har jag styckat en ren på köksbordet. Den fryser jag ner för att sedan äta av hela långa vintern. I frysen förvaras ren,älg,fågel och fisk. Det delar plats med bär och svamp. Mycket av svampen torkar jag. Inget får förfaras. Vi tar hand om allt. Benen äter hundarna upp.

Vatten är livsviktigt. När man är ute på långa turer är det bra att veta var man kan hämta vatten. Ofta stannar jag ute en natt eller flera. Att bära med sig dryck är tungt. Kallkällan är en plats som för mig nästan är magisk. Då man vandrat i blöta myrar med brunt myr vatten och så kommer man fram till en kallkälla med kristallklart vatten smakar fantastiskt gott. Jag böjer mig ner och tar vatten i min kåsa. Så ser jag en groda simma förbi under iskanten. Vi delar samma livsutrymme grodan och jag. Vi behöver båda vatten. Det ger ett perspektiv. Det är samma vatten som dinosaurierna drack. Det sa Torbjörn en gång när han skjutsade mig med båten över Tjulträsket. Det liksom fastnade i mitt medvetande. Vattnet är värt så mycket mycket mer än vi kan förstå.

Till slut kom så vintern. Det gick trögt. Vi hade barmark länge. Fina isar verkar det bli i år. Kylan har hunnit göra sitt innan snön kom. Träningstur med hundspannet här. Nere i byn är det inte så mycket snö men uppe på lågfjälls platån har det nog blivit upp emot 60 cm! Så nu är det vinter. Äntligen. Nu snöar alla problem över.

Den här bilden togs 1 mars 1986. Dagen efter det att statsminister Olof Palme avrättats av en ännu okänd mördare. Jag hade jobbat två år som segmentslipare och planslipare (Lumsden) på Westlings Sågbladsfabrik och samlat stålar för att kunna cykla från Chile till Alaska. Här har jag packat alla grejer, cykeln har jag skeppat med båt till Antofagasta i förväg och jag hade tillbringat mycket tid i Vansbro Simhalls gym för att vara stark nog och eventuellt locka någon tjej att förälska sig i mig där på den Sydamerikanska kontinenten. Jag hade dessutom läst spanska på distans och varit på kontinenten 4 år tidigare och kunde lite castellano, som spanskan kallades här. Jag står här hemma hos morsan med packningen på väg mot tåget till Arlanda, där jag bott billigt och får se morsan som första sponsorn följt av en tre växlad ballongcykel från Kroon/Monark!

Sedan denna dag har jag då levt på att leva ett liv fritt från vardagligheter får man väl säga. Eller kanske säga, sedan dess har jag varit min egen med ett mindre undantag. Jag hittade fotot hemma hos brorsan under julen, i sökan på kort för att visa döttrarna. Det här med att se bakåt, prata gamla tider eller vara nostalgisk har aldrig varit av intresse för mg, men jag vill ändock dela dessa foton. Första, från dagen för avfärd, andra en bild från Atacama ökenen Chile och sist då en bild från Piura i Peru där jag väntade en hel månad på en ny kamera.

För ett par månader sen skrev jag om min dotter Helga och hennes kompis Sabina som är i Nya Zeeland och vandrar Te Araroa, 300 mil från norr till söder. Jag nämnde också att jag var sugen på att vandra med dem en bit...

Jag vet inte exakt hur långt de har gått nu men senast jag hörde från Helga, för ett par dagar sen, var de klara med en sexton mil lång paddling på Whanganui River. Enligt kartorna är ca 135 mil avklarade vid ankomsten till Whanganui. Snart halvvägs, alltså!

Det trivs med sitt luffarliv, inga stora missöden tycks ha inträffat. Egentligen vart jag inte så värst mycket mer än vad som framgår av instagramkontot @trehundramil men läser förstås en del i guideboken som lämnades hemma och försöker följa med på kartorna på nätet.

Tomtenissar på Tongariro Alpine Crossing, årets bästa julkort!

Så var det det där men min vandringslust då.

När Helga började prata om den här turen för ett par, tre år sen sa jag att då kommer jag och gör dej sällskap en bit. Sen fick hon med sej Sabina och jag sa att nej, jag kommer inte. Men bilder och rapporter jag fick lockade väldigt så nu har jag flygbiljett till Wellington! Den 11/1 landar jag och om allt funkar enligt planerna så ska tjejerna vara där då.

Från Wellington blir det båttransport till sydön och första etappen där som heter Queen Charlotte Track. Det ser jättespännande ut! Jag hoppas hinna vandra ca tjugofem mil innan det blir dags för mej att resa hem.

Det här ska bli så roligt!

Fortsättning följer när jag är hemma igen i februari.

Positioneringen gäller orten där paddlingen avslutades. 

Har fått lite frågor kring min tur på Fulufjället med snöskor så jag gör ett försök med en blogg för första gången. 

Bestämde mig under hösten för en vintertur och att testa snöskor, med tanke på ledighet och tid till förfogande så föll valet på Fulufjället. Hade 3 dagar på mig, planen var att starta vid Brottbäckstugan och sedan via Särnmanskojan till Tangsjöstugan. Vid Tangsjön var planen att om det gick fort gå vidare mot Norge alternativt en kort avstickare till Altarringen, därefter samma väg tillbaka för att inte chansa med underlaget. Behövde lämna Fulufjället vid lunch dag 3.

Brottbäckstugan

Dag 1

Startade vid Brottbäckstugan 10/12, kom iväg sent på eftermiddagen och hade 4 km till Särnmanskojan. I början gick det väldigt lätt då det fanns ett skoterspår att följa, trots 25 kg på ryggen. 25 kg tänker ni, är han galen? Jag valde att ta mitt bombsäkra tält i form av HB Staika som väger 4 kg, har inga bekymmer med att bära tungt med en bra ryggsäck (Lundhags Gnaur 90l) och jag ville verkligen testa bärigheten på snöskorna. När skoterspåret tog slut blev det tyngre med knädjup pudersnö och tunn skare, dock så funkade snöskorna (TSL Escape 265) över förväntan. Sjönk ned ca 2-3 dm, men om man bra tog det lugnt och accepterade att det kommer ta tid så gick det sakta framåt.

När jag väl kom upp på kalfjället blev skaren betydligt hårdare och det blev betydligt lättare att gå. Gjorde ett försök utan snöskor men då gick man igenom skaren direkt, perfekta förhållanden för snöskor. Med kalfjället kom även blåsten, hård vind 10-15 m/s och det började mörkna.

Särmanskojan

Efter dryga 2 tim och 4 km i hårdvind så dök Särmanskojan äntligen upp. Trött och hungrig blev det snabbt in i kojan för att göra upp eld och äta middag. Klockan var runt 17:00 och jag kommer att bli kvar här för natten, går ut för att hugga ved och märker att vinden fortfarande är hård och temperaturen runt -5. Bestämde mig ganska fort för att jag nog inte ska sätta upp tältet i mörker och hård vind utan det får bli kojan.

Detta är en rastkoja som normalt sett inte får nyttjas för övernattning utom i nöd vilket jag i ärlighetens namn inte var i men där och då var valet enkelt. Med tanke på vädret och att jag bedömt var helt ensam på fjället så blev det nattkvarter i kojan. Under kvällen blev de mycket funderingar inför kommande dag, dryga 2 tim för 4 km och det var 6 km till Tangsjön och i värsta fall i hård vind. Bestämde mig direkt för att om vinden inte gett med sig efter natten så skulle jag vända tillbaka. Blev en trevlig kväll vid kaminen med vinden tjutandes utanför.

Dag 2

Vinden hade lättat något så jag bestämde mig för att göra ett försök, gå 2 tim därefter vända om jag inte nått till Tangsjön.

Man kan ana Särnmanskojan till vänster i bilden.

Kom iväg runt 09:00, fortfarande ganska hård vind i byarna och oroväckande mörka moln runt hela fjället. Övervägde att vända men tyckte att det ändå såg lite ljusare ut i kanterna.

Mycket riktigt så ljusnade det och vinden avtog något, bra bärighet på skaren. Kändes dock bitvis som det var oändligt långt till målet.

Tangsjöstugan

Så dök den äntligen upp, Tangsjöstugan, det hade gått mycket fortare än förväntat endast 1tim 30min. Att hålla 4 km/tim var inga större problem, kände mig inte särskilt trött mer än i fotlederna. Ganska ofta trampar man lite snett med snöskorna pga olika bärighet eller stenar som gör att fotlederna får jobba lite extra. Bitvis där det var kuperat och större stenar var jag väldigt glad att jag inte tog turskidor.

Valde att slå läger i samband med lunch söder om stugan med närhet till rinnande vatten, skönt att slippa smälta snö. Väldigt bekvämt med snöskor vid lägerplatsen, om jag går med skidor nästa gång kommer jag helt klart ta med snöskor. Åt lunch och bestämde mig för att göra en avstickare till Altarringen som ligger 2 km väster om Tangsjön.

Altarringen

Efter lite navigerande så hittade jag stenformationen Altarringen. Finns lite olika förklaringar till vad den använts till, från offerplats till ett gömsle för att fånga falkar. Övervägde att fortsätta till toppen av Fulufjället som ligger ytterligare 1,5 km väster ut men tiden räckte inte till.

Tillbaka till Tangsjön lagom till solnedgången. Det blir korta dagar när solen går ned vid 15:00, resten av dagen och kvällen  gick till middagsbestyr, värma vatten och reflektion. Vaknade under natten av att det började snöa och blåsa, tänkte att detta kan bli en intressant väg tillbaka om det lägger sig massa nysnö.

Dag 3

Vaknade vid 06:00 och konstaterade att det inte kommit så mycket snö, verkade mest ha blåst. Kändes att det blivit kallare och det låg som ett lock med dis. Hade slarvat med ventilationen så det var rejält med frost på innertältet, klantigt. Efter frukost var det bara att packa ihop och bege sig tillbaka och hålla tummarna för bättre väder.

Lämnade Tangsjöstugan vid 08:00 och anade genom diset att det såg ut att klarna.

Efter hand som diset lättade så påbörjades en magisk soluppgång. Tog tid att gå i början då jag gång på gång stannade för att beundra soluppgången och fota. Nedan följer några av bilderna.

Temperaturen sjönk under morgonen från -6 till -18, fortsatt bra bärighet på skaren. Siktade på att ta rast vid Särnmanskojan.

Åter vid Särnmanskojan strax innan 10:00 och en lagom rast med en sol som precis orkade upp. 

Då solen inte värmde särskilt mycket blev det en kort rast med lite snabba kolhydrater innan jag gav mig av igen. Rejält med frost på alla prylar och man får vara noga att jobba med handskar på. En nackdel med Lundhagssäcken är att det är aluminiumhakar som blir rejält kalla om man försöker hantera dem utan handskar, fördelen är att de inte riskerar spricka sönder av kyla, vilket jag i och för sig aldrig råkat ut för.

På vägen ned såg jag åtminstone spår efter djurliv, är ingen spårexpert med bedömde det som troligtvis järv.

Tillbaka till trädgränsen och åter vid Brottbäckstugan för lunch och lite vila innan det var dags att sätta sig i bilen och köra tillbaka till Stockholm.

Sammanfattningsvis en bra tur på 22 km, lagom om man nu bara disponerar 3 dagar. Det går att gå en rundslinga via Göljådalen och Klortjärn men jag vågade inte chansa med underlaget. Väldigt kul att pröva på snöskor på riktigt med tung packning och en längre tur. Funkade som sagt över förväntan, nu var det bedömt perfekta förhållanden på kalfjället. Med djup nysnö hade det nog varit en annan upplevelse, men då är det ju även tungt med skidor. Nästa steg tror jag är att pröva snöskor och pulka. Oavsett känns det som att snöskor är ett mycket bra komplement till sin vinterutrustning. Bilderna är sådär då jag valde att fota med telefonen, även fast jag hade en bra kamera med mig, så kan det bli.

Då tackar jag för mig för denna gång.

/Robban

Första besöket på Fulufjället, en ren slump. Fick blodad tand efter en tur längs Kungsleden i somras och började kolla på leder i närheten av mälardalen. Sökte efter en relativt enkel led då jag tänkte introducera fjällvandring för min fru som inte är riktigt lika äventyrlig som jag. Hittade Fulufjällets nationalpark på google maps och började läsa in mig på nätet. Hittade en hel del turförslag och bestämde mig för att en rundtur på ca 3 mil med 3 dagar till förfogande inklusive bilfärd var lagom.

Start dag 1 efter lunch vid Naturum till Rösjöstugan och vidare till Harrsjöstugan för övernattning. Dag 2 till Bergådalsstugan för lunch vidare till Särnmanskojan och slutligen Storrösjön för övernattning. Dag 3 till Njupeskär och ett besök vid vattenfallet och slutligen åter till Naturum.

Dag 1

Njupeskärsentrén med Naturum

Start den 14/9 vid huvudentrén för Fulufjället, gott om parkeringsplatser men denna dag nästan fullt. Ett bra utgångsläge med många valmöjligheter för olika turer. Vill man få lite mer avskildhet finns det andra entréer, Brottbäckstugan är ett bra alternativ. I området runt Naturum och vattenfallet kan det vara mycket folk. 

Första biten gick vi genom ett vackert skogslandskap med riktigt gammal skog och en myr, väldigt välordnat för tillgänglighet även för rörelsehindrade. När vi väl vek av mot Rösjöstugan var vi i stort sett ensamma hela turen, endast sporadiskt med andra vandrare.

Stigningen upp mot kalfjället är relativt brant och vi började ana den speciella terrängen på Fulufjället med mycket sten och orörd lav. Stigen kantades av knotiga fjällbjörkar som är flera hundra år gamla.

Väl uppe på platån så öppnade landskapet upp sig, bra spångat över våtmarkerna. I och med att det är ett platåfjäll så friskade vinden i och vi upplevde det som ganska kyligt, temperaturen låg runt +10.

Rösjöstugan

Efter ca 3,5 km så dök Rösjöstugan upp och vi tog en kort rast i anslutning till stugorna. Här var det lite liv och rörelse med vandrare som utgick från stugorna. Här hittar man även stugvärden som har hand om Rösjöstugan och Harrsjöstugan.

Efter lite värmande fika var det dags att ge sig av igen, fortfarande frisk vind som gjorde det kyligt. Terrängen växlade mellan hed, myr och väldigt steniga partier.

De stenigaste partierna var ganska tröttande för fotlederna men även stenarna var intressanta när man orkade böja på ryggen. Fulufjället består av sandsten och diabas, sandstenen bildades när området låg på botten av ett varmt hav söder om ekvatorn för 1200 miljoner år sedan. Sandstenen bär spår efter vågrörelserna i form av vågiga mönster. Känns obegripligt att hela detta område varit en havsbotten söder om ekvatorn och nu är ett fjäll i Sverige!

Harrsjöstugan

Efter 4 km kom vi fram till Harrsjöstugan vid 17:00 och letade upp en lämplig lägerplats. Efter middag och inflytt i tältet blev det en tidig kväll. Under natten blåste det upp och drog in regn, vårt Anjan klarade detta bra även om det blev mycket rörelse i tältduken.

Dag 2

Morgonen mötte oss med sol (bilden ovan). Vi åt vår frukost  på en uteplats vid stugan i lä och med morgonsol medan tältet torkade i vinden. När vi lämnade Harrsjön möte vi en schweizisk vandrare som redan varit ute i ca 15 dygn och skulle avsluta sin vandring på Fulufjället. Han tyckte dock att området var lite för litet och skulle eventuellt ta en del av Vasaloppsleden också. Han gick väldigt lätt med endast 12 kg dock hade han något form av lättviktstält som gjorde att han inte vågade tälta på kalfjället.

Nu tog vi sikte på Bergådalsstugan 5 km bort och lunch.

Sviter av den torra sommaren, bitvis var det dock ganska blött på leden så man undrar hur det är efter en normal sommar.

Huvuddelen av leden mot Bergådalen bestod av karg fjällhed.

Nu började vi ana Bergådalen och närmade oss Bergådalsstugan.

Bergådalsstugan

Vid stugan blev det en välkommen lunch och lite vila. En väldigt fin plats med grönska och rinnande vatten.

Nästa mål blev Särmanskojan 7 km bort.

Leden till Särmanskojan bestod fortsatt av karg fjällhed, vi passerade några blöta partier och mötte faktiskt två vandrare med hund. Blåste ganska friskt och det var inte helt lätt att hitta lä när man ville rasta. Men att ligga platt på backen bakom lite buskar funkade tillräckligt bra.

Särnmanskojan

Från början hade jag Särnmanskojan som en alternativ lägerplats beroende på vårt tempo. Nu gick det relativt fort så det blev endast en rast för att sedan fortsätta mot Rörsjöarna. Kunde konstatera att det hade varit svårt att hitta en lämplig tältplats, mycket sten och knölig mark. Det kändes som att det generellt i området är lite knepigt med bra tältplatser, man får leta lite och inte vara så petig. 

Då blev det dags att lämna mot Rörsjöarna 5 km bort, vid 16.00 träffade vi på den schweiziska vandraren från morgonen. Han hade lämnat sin packning vid Harrsjön och sedan via Rörsjöarna besökt vattenfallet och skulle nu tillbaka till Harrsjön, ca 12 km. 

Vi valde att tälta någon kilometer söder om stugorna vid Storrörsjön för att få vara lite ifred. En perfekt tältplats med en mjuk matta av gräs, förmodligen ganska blöt efter en normal sommar med nederbörd. Tog mig ett kvällsdopp, långgrunt och fruktansvärt kallt.

Dag 3

Temperaturen sjönk till någon minusgrad under natten och det blev en frostig morgon.

Frukost i solen, vi drog ut lite längre på frukosten för att njuta av solen och få bort den värsta fukten ur tältet.

Vi lämnade Rörsjöarna bakom oss och tog sikte mot Njupeskär och vattenfallet.

När leden vek av mot Njupeskär blev det lite mer kuperat och bitvis mycket stenigt. 

Vi valde att följa leden som går ovanför fallet för att sedan komma ned på norra sidan. Leden i anslutning till fallet är mycket stenig och vägen ned bitvis rejäl brant. Förstår att många inte rekommenderar att ta denna led på väg upp till fjället, hade blivit tungt. Här fick vi oss en liten överraskning, efter att passerat bron ovanför fallet och tagit oss ca 300 m brant nedför så hade man satt upp en tillfällig skylt att leden mot Njupeskär var avstängd pga ombyggnation. Jag hade läst om detta på nätet men där tolkade jag det som att det endast berörde en kortare led runt fallet, vilket uppenbart var fel.

Den schweiziska vandraren hade  nämnt något om att det var en avspärrad del vid fallet som ändå gick att passera, det var förmodligen detta han syftade på.

Nu fanns det två val, tillbaka mot Rörsjöarna och den södra leden eller att gå på informationen från schweizaren. Vi var inte så sugna på att att gå tillbaka så vi fortsatte på leden.

Njupeskär

Efter en stund förstod man anledningen till avspärrningen, inget som egentligen påverkade framkomligheten om man kände sig bekväm med att gå i råterräng. Man höll på med att renovera och iordningställa terrasseringar vid de brantaste partierna, nu var det söndag så vi störde inget arbete och det gick utmärkt att ta sig ned. Man höll även på med att byta ut en bro. Från att ha varit nästan helt ensamma så var det nu väldigt mycket folk som rörde sig till och från fallet så vi valde att inte trängas vid fallet utan gick närmsta vägen tillbaka till parkeringen.

Väl tillbaka lastade vi bilen och gjorde ett besök på Naturum innan det var dags att köra tillbaka till Stockholm.

Vi kan verkligen rekommendera ett besök på Fulufjället, inga dramatiska berg men väldigt fin miljö och många alternativ till turer. Om man drar sig mot Norska delen av Fulufjället kan man nog även tillfredsställa behovet av berg.

(Rösjö eller Rörsjö undrar ni kanske? På kartorna står det Rörsjöstugorna och Storrörsjön men på hemsidan skriver man Rösjöstugan)

Tack för oss!

Utan minsta tvekan är det så att 2018 har varit det viktigaste året i mitt liv. Jag skulle vilja påstå att det gjort mig till en bättre människa. Framförallt till en bättre pappa. När vi insåg att min äldsta dotter Eva var på väg att bli blind, samtidigt som vi bodde på en av de mest isolerade platserna på jorden på Grönland, förändrades jag för alltid. Först då fattade jag på allvar att ingenting i livet är viktigare än ens barn. Jag tror att jag i och för sig hade varit en bra pappa ända fram till den dagen, men att jag fortfarande var borta i tankarna för mycket främst i alla projekt och jobbet. Tankarna var inte alltid där de borde vara. Evas sjukdom, JIA kallad, tillsammans med druvhinneinflammation är en sällsynt sjukdom så vi tar en dag i taget. Lyckligtvis träffade vi från första stund de bästa människor på alla nivåer och utan deras stöd och hjälp hade det kunnat gå riktigt illa.

   Evas ögonbekymmer kastade hela familjen in i en berg- och dalbanatillvaro. Av och till kändes det som om livet skulle sluta i största tragedi, men nu idag, i början av 2019, så kan jag bara tacksamt konstatera att allt, och då menar jag, allt, har blivit bättre. På alla nivåer! Märkligt att livet skall vara så att ju krångligare desto mer ödmjuk blir man och förmodligen även bättre som människa. För mig har 2018 också betytt att jag förstått att man skall vara den man är, inte vara någon som en annan människa/-or önskar man skall vara. Och alltid vara helt öppen, med stort hjärta och största möjliga ärlighet. Med vilket jag menar utan att tillfoga andra människor ledsamhet.

   Problemet med Evas ögon gjorde det lätt att ta beslutet att återvända till Malmö, där bästa vården finns att finna för denna sjukdom. Allt är under kontroll nu, men vi tar en dag i taget. Men det skall också sägas att vi alla saknar Grönland.

   Grönland är ett komplext ställe på många sätt. Det är ett sådant starkt krav att vara människa där på grund av isoleringen, vädret, mörkret och den helt sanslöst storslagna naturen. Men Grönland lämnar ett intryck som allt finns kvar hos en människa. Och min, vår, tid där är den absolut viktigaste i mitt liv. Jag saknar den oerhört friska luften, känslan av total frihet när man tagit sig bortom människogränsen och jag saknar närheten till mina grönländska vänner. Mycket.

   Grönland kommer att för allt att bli en del av mitt (vårt) liv. Jag är oerhört glad att Pam fortfarande är där, följande sina drömmar och jag ser fram emot att återvända snart! Om bara för att få några sekunder av den där oerhört hälsosamma friska luften! Hur skall jag kunna leva utan den?

   Det klart övervägande intrycket och upplevelsen det gångna året är att jag mött så många fantastiska människor världen över. Nya liksom gamla vänner, utan vilka livet skulle ha varit så mycket svårare. De är så många att jag inte kan nämna alla, men de som är Facebookvänner, kommer att taggas så klart.

   Jag har gjort en liten slideshow för att illustrera det gångna året. https://photos.app.goo.gl/bbMxM6ZxiwNZkepL7

   Här finns intervjuer och rapporter från Grönlands året (på engelska) http://blog.kensingtontours.com/tag/mikael-strandberg/

Trött på en skruvad bomarknad i Stockholm, skulder upp över öronen och avsaknad av frihetskänslor både själsligt och ekonomiskt. Men trots det är jag överlag  väldigt nöjd med min livssituation. Jag har ett bra jobb som jag trivs med, ett underbar särbo , och inte minst efter sommaren väntar vi barn. Herregud jag ska bli pappa för första gången!

Hur ska jag hålla ihop min vardag som den är men komma bort från en skruvad bomarknad i Stockholm och öka mina frihetskänslor?

Givetvis ska jag flytta ut i ett tält under 100 dagar i Stockholms län med start i Mars !

I den här bloggen kommer du få följa hur utvecklingen av det här projektet och en hel del annat.

Nu har jag tagit några fler kliv mot mitt tält och friluftsprojekt som startar i Mars. För det första så har jag sagt upp min nuvarande hyresrätt och ordnat med ett förråd för mitt bohag. För det andra så så har jag börjat sälja av onödiga saker som ligger i hemmet och skräpar. För det tredje så fortsätter min planering och dialog med länsstyrelser och ansvariga för olika naturområden och reservatet. Att följa regler till punkt och pricka är väldigt viktigt, och totalt nödvändigt!

Nyfiken, vad har du för skräckupplevelser och erfarenheter när det kommer till misskötsel i ett naturområden/ reservat ? 

Nu har jag bestämt att utöka tältprojektet från 100 dagar till 150. Start blir 1 mars och (sista) dagen blir 28 Juli. 

De senaste har jag varit i kontakt med några reportar som gillar min ide, och vill göra artiklar i min planering och genomförandefas .  Den initiala tanken var "wow roligt " och så spann jag iväg i någon slags komersiell tankebana. Hur ska jag bli sponsrad ? Vad ska jag göra för affär på min ide ? Det där snurrade i mitt huvud några varv innan jag kom fram till vad som är centralt för mig. 

Det här är något mellan mig naturen och till det behövs varken sponsorskap , pengar eller bevakning. Det här är ett test att förena vardagslivet delar som jobb , nöjen och relationer med nära och kära. Med ett lättillgängligt vardagsäventyrlig levnadssätt. Det är konstraterna mellan enkla och det svåra som kicklar mig den här gången.  Annorlunda uttryckt ena stunden sitta på en stubbe framför en öppen eld med en varm kopp kaffe i handen för att nästa sitta fast i rusningstrafiken på väg till jobbet....Kontraster som sagt...

Jag är nyfiken på vilka drivkrafter ni haft/har på era olika naturrelaterade utmaningar/ test , äventyr och strapatser ?

2019 års första utenatt blev i början av veckan i vindskyddet vid Fjäturens sydöstra spets. Väldigt förvånad blev jag när jag senare fick sällskap av en annan person som också tänkt sova där. En måndagskväll i januari, vad är oddsen? Mkt trevligt sällskap var det dock. Inte så kallt för årstiden, bara -3.6 som kallast under natten. En bra övernattningsplats väldigt nära civilisationen. Hade det inte varit för ljuden från motorvägen kunde man trott att man var någon helt annanstans mkt mer avlägset staden än det faktiskt är.

Det var såklart mörkt både när jag kom till vindskyddet och när jag gick därifrån. Nedan är en bild från en morgon i oktober då jag just skulle lämna vindskyddet efter att ha övernattat däri.Också nedan ytterligare ett par gamla bilder från runstenen som finns i skogen ett par hundra meter åt sydväst (ungefär):

Jag hade tänkt att det kanske var svårt att få ner tältpinnar i frostfrusen mark och att mitt tunneltält därför skulle vara svårt att använda såhär års, på barmark iaf, men läste ett tips om att använda hammare och spik istället. Så när jag sovit ute natten mot tisdag i veckan, dristade jag mig till en ny utenatt, men nu i tält, trots att prognosen för morgontimmarna var -9 grader, vilket var kallare än jag dittills sovit ute.

Valet av tältplats blev den för tältning vigda delen av Angarnsjöängens naturreservat där jag sovit många gånger tidigare. Tältet som jag använder är ett Bergans Trysil tvåpersonerstält som jag är ganska nöjd med. Lite lågt i tak för mig som är dryga 180 cm lång, men jag tycker tältet fungerar rätt bra.

Väl på plats vid tältplatsen blev det dock tydligt att det skulle bli ännu kallare. Jag brukar ha med mig en inne-ute-termometer som kan rapportera min/max temperatur. Då blir det lite lättare att utvärdera val av kläder och utrustning. T.ex. vilken sovsäck jag ska använda och hur jag ska vara klädd i den. Och på så sätt lite lättare att planera en tur i relation till väderleksprognoser. Bilden nedan är från strax innan jag gjorde natt, då det började bli ganska kallt, iaf utanför tältet (mot prognosens 5-6 minusgrader):

På morgonen var det kallt, som kallast -14,7 utanför tältet. Dock bara ungefär -7.0 inne i tältet som kallast (där termometern låg iaf). Det hade nog varit mindre skillnad mellan utanför och inuti om det varit blåsigt, nu var det just ingen vind alls.

Hej alla!

Igår bar det iväg ut i det fria igen. Jag tog mig till vindskyddet på norra Bogesundslandet på Råholmen. Klockan var rätt sent och det tog lite längre tid att promenera sträckan från parkeringen västerut än vanligt då många träd låg fällda över stigen. Bitvis var det lite besvärligt att ta sig fram. Jag antar att det är stormen Alfrida som skapat oredan.

Jag sov, likt förra veckans två nätter välklädd i två av mina syntetsovsäckar, jag har ingen i dun. Innerst en tunn sommarsäck som jag hade inuti den varmare syntetsäck från outnorth som ska ha en komforttemp (för män) på -8.5 grader C:

https://www.outnorth.se/urberg/3-season-sleeping-bag-g4#BlueOrange

Jag har den längre varianten, trots att jag bara är knappa 183 cm lång, så att jag får plats att lägga lite kläder och mina skor längst ner i sovsäcken.

Jag tycker att denna sovsäck är väl värd de pengar den kostar, den tar dock stor plats i packningen.

Temperaturen var lägst när jag vaknade på morgonen, nästan -12 grader C utanför vindskyddet, där termometern låg inuti något varmare:

Dessa bilden är också från i morse när jag var på väg att lämna vindskyddet:

Lite ironiskt är att jag, när jag kämpat mig tillbaka, över, under och kring, de fällda träden, och nästan var framme vid bilen igen, mötte två män med motorsågar, som var där för att röja upp på stigen.

Jag tog en liten tur idag, i närheten av stan. Det har varit tungt den sista tiden av olika anledningar. Jag kämpar också med en infektion just nu, den har inte pågått länge men den har totalt dränerat mig på energi och tiden går så långsamt när man känner sig svag och hängig. Jag är otålig och vill bli frisk-nu!  Men naturen ger alltid, som bekant, tröst när man behöver det som mest.

Det var en magisk vinterdag idag, några minusgrader, blå himmel, snö som gnistrade i solen. Jag gick sakta och inte långt, men oj så välbehövligt det var. Jag stannade vid det här trädet och tänkte på att snart bryter ljuset igenom, våren är på väg.  Jag tänkte på alla turer och platser jag vill upptäcka i vår. Den där lilla outforskade sjön, som jag gått förbi så många gånger men aldrig tagit mig tid att utforska. Det där berget där jag skulle vilja hänga upp en hängmatta och sova en ljum vårkväll. Den där promenaden till skogen, till vindskyddet som ligger vid en sjö, brasan där ytterligare en ljummen vårkväll. Promenaden upp till min favoritsjö, och paddlingen över sjön till det nybyggda vindskyddet på andra sidan sjön ytterligare en rosa ljummen vårkväll. Ljuset är på väg, ljuset bryter igenom.

Igår kväll tog jag åter bilen ut till Bogesundslandet, men istället med planen att tälta på södra sidan av halvön. Det var ungefär 8 minusgrader, helt vindstilla, och snön både gnistrade och krasade härligt under skorna. En riktigt härlig promenad alltså till den tänkta tältplatsen. Jag har tältat här förut, en trevlig plats alldeles intill Askrikefjärden med fin utsikt mot Bosön på norra Lidingö ungefär där segelklubben såg den där ubåten (ni vet den som inte var en ubåt) i somras: Den här utsikten gjorde sig nog bättre i verkligheten, men så är det väl alltid...mer eller mindre...

Marken lutat ner mot vattnet men på iaf ett ställe kan jag hjälpligt placera mitt tält med fotändan något lägre än huvudändan, men jag tycker det fungerar:

Jag har sedan jag började övernatta ute tillämpat principen med dubbla liggunderlag, ett uppblåsbart för komfort samt viss isolering och ett cellplastunderlag som skydd för det uppblåsbara och för extra isolering. Tidigare hade jag en airmat nova från outnorth, men har sedan jag fick punka på den skaffat en något mer isolerande ultralight insulated regular mat från Sea to summit:

Jag har legat varmt och skönt även nu dessa vinternätter. Kombinationen är inte jättetung, 480 g väger luftmadrassen. Har inte koll på liggunderlaget, men skulle tro att det är lättare än så. Lite plats tar det förstås, jag brukar spänna det ovanpå ryggsäcken. Det kan vara lite irriterande, som igår när jag skulle krypa under vindfällda träd, men jag tycker annars att det funkar rätt bra. 

När jag vaknade hade det kommit några centimeter med snö och snöade fortfarande lätt. Det blev nog varmare och varmare under natten, på morgonen var det bara några få minusgrader.

Som rubriken lyder, hur kan jag ha missat skogen? Hur i hela Hälsingland har jag inte inte upptäckt vad den har att ge mitt liv. Uppvuxen i en by i norra Västerbotten med elljusspår hundra meter från farstukvisten och otaliga timmar i Mulle-skogen under min uppväxt tycker jag att jag borde ha tytt mig till skogen i en tidigare ålder. 

Istället kom jag på mig själv med att tänka "jag vill gå ut i skogen, elda och tälta" i tjugosexårsåldern. Kanske var det flytten på hundra mil från de Västerbottniska tallhedarna till de lite lummigare skogarna i Värmland som fick mig att tänka på utomhuslivet. Kanske är det en mognadsgrej. 

Nu har jag hittat ut och det känns som att jag kommer att fortsätta vara ute så länge jag orkar. Med Värmlands skogar som utgångspunkt finns mycket att se. Just nu tillbringar jag mycket tid kring sjön Västra Örten, fyra mil norr om Karlstad. Ett fantastiskt område med höga berg och vackra sjöar. Ännu har jag inte övernattat i vinterlandskapet. Planen är dock att det ska ske inom en snar framtid. Jag tänkte dela med mig av mina äventyr här på utsidan. Är det någon som läser detta som befinner sig i Karlstad med omnejd tar jag gärna emot tips på områden man kan vandra.

Facebook plans to integrate its messaging services on Instagram, WhatsApp and Facebook Messenger.

While all three will remain stand-alone apps, they will be linked so messages can travel between the different services.

Facebook told the BBC it was at the start of a "long process".

The plan was first reported in the New York Times and is believed to be a personal project or Facebook founder Mark Zuckerberg.

Once complete, the merger would mean that a Facebook user could communicate directly with someone who only has a WhatsApp account. This is currently impossible as the applications have no common core.

The work to merge the three elements has already begun, the NYT reported, and is expected to be completed by the end of 2019 or early next year.  

Cross-platform messaging may also lead the way for businesses on one platform to message potential customers.

And it might make it easier for Facebook to share data across the three platforms, to help its targeted advertising efforts.

But bigger still: it makes Facebook's suite of apps a much tighter, interwoven collection of services. That could make the key parts of Facebook's empire more difficult to break up and spin off, if governments and regulators decide that is necessary.

Shared data

Mr. Zuckerberg is reportedly pushing the integration plan to make his trinity of services more useful and increase the amount of time people spend on them.

By effectively joining all its users into one massive group Facebook could compete more effectively with Google's messaging services and Apple's iMessage, Makena suggested Kelly on tech news site The Verge.  

"We want to build the best messaging experiences we can; and people want to be fast, simple, reliable and private," said Facebook in a statement.

"We're working on making more of our messaging products encrypted end-to-end and considering ways to make it easier to reach friends and family across networks," it added.

The statement said there was a lot of "discussion and debate" about how the system would eventually work.

• Facebook ignored kids' spending problems
• Facebook fined £ 500,000 for data scandal
• Will Facebook be fined after hack attack?

Linking the three systems marks and significant change at Facebook as before now it has let Instagram and WhatsApp operate as largely independent companies.

The NYT claimed that Mr Zuckerberg's champion of the plan to connect to the messaging system had caused "internal strife". It was part of the reason that the founders of both Instagram and WhatsApp left last year.

The decision comes as Facebook faces repeated investigations and criticisms over the way it has handled and safeguarded user data.

Comprehensively linking user data to a fundamental level may prompt the regulators to look at their data action practices.

The UK's Information Commissioner has already conducted investigations into how much data is shared between WhatsApp and Facebook  

A father accused of organizing an acid attack on his three-year-old son sent a sticker message reading "nailed it!" in the aftermath, a court has heard.

The message was sent in the hours following the attack at one of his six co-accused currently on trial at Worcester Crown Court.

The boy was splashed with acid at Home Bargains in Worcester on 21 July 2018.

His father, who cannot be named, denies conspiring to commit grievous bodily harm.

Three of the defendants, Adam Cech, Jan Dudi and Norbert Pulko, were seen on CCTV entering the shop in the Tallow Hill area before Mr Cech is seen approaching the boy and the prosecution all over him before immediately leaving the area.

• Latest news and updates from the West Midlands

Referring to call log evidence, prosecutor Jonathan Rees QC said Mr Pulko then called Jabar Paktia, also on trial, who within 20 minutes of the attack rang the boy's father.

Both their phones were traced to the Wolverhampton area when the father sent sticker messages to Mr Paktia including a cartoon image of a comfort and fox and a second which features a young woman in it with the motif "Nailed It!".

• Acid attack accused 'threatened family'
• Acid attack boy, 3, screamed 'I hurt'
• Father 'plotted acid attack on his own son'

This is also a text message between Mr. Pulko and his sister, in which she asked him: "Why did you do this?", To which he replied: "I'm stupid, I know I'm going for a minimum of 15 years to prison.

"If I go, I'm going to kill myself before they put me there."

The father, who cannot be named for legal reasons, is accused alongside Adam Cech, 27, or Farnham Road, Jan Dudi, 25, or Cranbrook Road and Martina Badiova, 22, or Newcombe Road, Handsworth all of Birmingham; Norbert Pulko, 22, or Sutherland Road and Saied Hussini, 41, or Wrottesley Road, both in London and Jabar Paktia, 41, or Newhampton Road, Wolverhampton.

Utan minsta tvekan är det så att 2018 har varit det viktigaste året i mitt liv. Jag skulle vilja påstå att det gjort mig till en bättre människa. Framförallt till en bättre pappa. När vi insåg att min äldsta dotter Eva var på väg att bli blind, samtidigt som vi bodde på en av de mest isolerade platserna på jorden på Grönland, förändrades jag för alltid. Först då fattade jag på allvar att ingenting i livet är viktigare än ens barn. Jag tror att jag i och för sig hade varit en bra pappa ända fram till den dagen, men att jag fortfarande var borta i tankarna för mycket främst i alla projekt och jobbet. Tankarna var inte alltid där de borde vara. Evas sjukdom, JIA kallad, tillsammans med druvhinneinflammation är en sällsynt sjukdom så vi tar en dag i taget. Lyckligtvis träffade vi från första stund de bästa människor på alla nivåer och utan deras stöd och hjälp hade det kunnat gå riktigt illa.

   Evas ögonbekymmer kastade hela familjen in i en berg- och dalbanatillvaro. Av och till kändes det som om livet skulle sluta i största tragedi, men nu idag, i början av 2019, så kan jag bara tacksamt konstatera att allt, och då menar jag, allt, har blivit bättre. På alla nivåer! Märkligt att livet skall vara så att ju krångligare desto mer ödmjuk blir man och förmodligen även bättre som människa. För mig har 2018 också betytt att jag förstått att man skall vara den man är, inte vara någon som en annan människa/-or önskar man skall vara. Och alltid vara helt öppen, med stort hjärta och största möjliga ärlighet. Med vilket jag menar utan att tillfoga andra människor ledsamhet.

   Problemet med Evas ögon gjorde det lätt att ta beslutet att återvända till Malmö, där bästa vården finns att finna för denna sjukdom. Allt är under kontroll nu, men vi tar en dag i taget. Men det skall också sägas att vi alla saknar Grönland.

   Grönland är ett komplext ställe på många sätt. Det är ett sådant starkt krav att vara människa där på grund av isoleringen, vädret, mörkret och den helt sanslöst storslagna naturen. Men Grönland lämnar ett intryck som allt finns kvar hos en människa. Och min, vår, tid där är den absolut viktigaste i mitt liv. Jag saknar den oerhört friska luften, känslan av total frihet när man tagit sig bortom människogränsen och jag saknar närheten till mina grönländska vänner. Mycket.

   Grönland kommer att för allt att bli en del av mitt (vårt) liv. Jag är oerhört glad att Pam fortfarande är där, följande sina drömmar och jag ser fram emot att återvända snart! Om bara för att få några sekunder av den där oerhört hälsosamma friska luften! Hur skall jag kunna leva utan den?

   Det klart övervägande intrycket och upplevelsen det gångna året är att jag mött så många fantastiska människor världen över. Nya liksom gamla vänner, utan vilka livet skulle ha varit så mycket svårare. De är så många att jag inte kan nämna alla, men de som är Facebookvänner, kommer att taggas så klart.

   Jag har gjort en liten slideshow för att illustrera det gångna året. https://photos.app.goo.gl/bbMxM6ZxiwNZkepL7

   Här finns intervjuer och rapporter från Grönlands året (på engelska) http://blog.kensingtontours.com/tag/mikael-strandberg/