Dag 1 av 9 dagars solovandring från övre Gjerdalen i Norge (Hamarøy kommun) till Hurre, Rähtjáttjåhkkå, Amásvágge och Reinoksfjellet.

Padjelantas gräns mot Norge är 73 km lång och jag har i 20 års tid fascinerats av fjällvärlden på båda sidor av den av människan dragna gränsen. Den följer inga tydliga geografiska enheter som sjöar, dalar eller jokkar. Som riksgränsen i övrigt mellan Sverige och Norge följer den i huvudsak vattendelaren i Skanderna. Den fastställdes i Strömstadstraktaten år 1751. Padjelantas gräns mot Norge börjar i söder vid Sårjåsjávrre och slutar i norr vid Amásjávrre.

Den nordligaste delen mellan Njoammeljávrre och Amásjávrre besökte jag först 2016 men har nu vandrat där 5 gånger sedan dess. Det är ett geologiskt intressant område där man bl.a. kan se gränsen mellan de olika skollor som bygger upp Skandernas berggrund. Variationen i bergarter är också stor med bl.a. kalksten och täljsten. Till detta kommer många spår efter inlandsisen som slukrännor, jättegrytor, drumliner och hårt slipade berghällar.

Jag gjorde en sväng här mellan 4:e och 12:e augusti i år, men den fick avbrytas då både magen och vädret blev dåligt. Min förhoppning nu var att kunna fullfölja den turen.

Dag 17:e september

^{Anläggningsvägen
mot övre Gjerdalen.}

^{Karta över
hela turen.}

Efter att ha sovit över på vandrarhemmet Lyktan i Arjeplog körde jag de återstående 28 milen till Kobbvatnet i Norge och därifrån ytterligare 19 km längs en anläggningsväg som leder till dammen vid Reinoksvatnet. Vid sidan av vägen finns några flata klipphällar där man kan parkera. Vid vägen finns även en skylt som markerar början av den led som påstås gå till Sverige. På skylten står det "Kulturminner 0,5 km", men leden har rösning åtminstone fram till Linnajávrre. Därefter ser man bara sporadiska spår av den. Det har ingen betydelse då man knappast kan gå fel på sträckan från Linnajávrre till Njoammeljávrre.

Om man vill besöka NV Padjelanta så finns det nog ingen startpunkt som ligger närmare än övre Gjerdalen, då det bara är 16 km längs nämnda led till Njoammeljávrre i Sverige.

^{Karta dag 1, med markeringar för var bilderna är tagna.}

Ger mig av med ryggsäck, vandringsstavar och en kameraväska som hänger framtill i rycksäckens bärremmar så att jag ska ha kameran och objektiven lätt tillgängliga. Kameran har en fullformatssensor och objektiven har brännvidderna 24, 55 respektive 90 mm. Fotoutrustningen väger 3 kg inklusive väska, batterier och ett litet 25 cm högt stativ.

^{1.Vy mot västra Reinoksfjellet nära anläggningsvägens slut.}

Man går inledningsvis nära Juoksatjåhkkå och har hela tiden fina vyer mot Gasskatjåhkkå. När jag närmade mig Linnajávrre försvann stigen men det är bara att följa sjön. När man kommer till den östligaste delen av Linnajávrre ska man ta sig över en jokk från sjön Linnajávrásj som kan vara besvärlig tidigt på säsongen, men nu kunde jag gå över i kängorna.

^{2.Gasskatjåhkkå och norra Linnajávrre.}

När man lämnat Linnajávrre bakom sig passerar man ett antal mindre sjöar och en bit efter att ha passerat den sista av dessa (636) vek jag av mot Tjåhkkuljávrre där jag hoppades finna en lämplig lägerplats. 

^{3.Sjö 636.}

Jag kunde nätt och jämt ta mig över Tjåhkkuljåhkå med kängorna på något hundratal meter väster om inloppet i Tjåhkkuljávrre. Nära jokken fanns fungerande tältplatser där jag slog läger då klockan närmade sig halv sju och solen bara skulle vara uppe en dryg timme till.

Innan jag reser tältet blötlägger jag den torkade maten. Den ska ligga och dra i varmt vatten i 30 minuter, eller i kallt vatten i drygt en timme. Därefter kokas den upp och blandas med antingen potatismospulver eller cous-cous, samt en påse Varma Koppen soppa. Varje måltid innehåller cirka 1100 kcal. Därtill kommer någon "energy bar" och en bit chokladkaka (70 % kakao).

^{4.Tältet är rest och den torkade maten ligger och drar i varmt vatten.}

Det var ovanligt varmt för årstiden och fullständigt myggfritt. Jag tältade i fjällen under 40 dagar i år, och det var bara under 2 dagar andra veckan i juli jag såg mer än 2 mygg. Då ska sägas att jag inte var ute mellan den 11:e juli och 3:e augusti vilket var den varmaste tiden.

^{5.Solen går ner redan halv åtta.}

Jag vaknade till vid tvåtiden på natten och tittade ut. Himlen var nästan helt svart och det fanns inget ljus från artificiella ljuskällor - bara tusentals stjärnors intensiva ljus.

^{6.En extremt stjärnklar natt långt borta från stadens ljus.}

Fotnot

Jag har inte engagerat mig i att göra en egen webb-plats trots att jag varit yrkesverksam inom det området. För att kunna visa bilderna i optimal kvalitét har jag "skruvat" lite på Googles Blogger som egentligen är ett blogg-verktyg. Jag har tagit bort kommentarsmöjligheterna i Blogger eftersom jag bloggar på Utsidan, och nu återstår bara en sida där bild och text visas i lite bättre skärpa och layout.

Gjerdalen till Tjåhkkuljávrre på Google.

Dag 2 av 9 dagars solovandring från övre Gjerdalen i Norge (Hamarøy kommun) till Hurre, Rähtjáttjåhkkå, Amásvágge och Reinoksfjellet.

En dagsutflykt över det anonyma bergsområdet Hurre och lite om dess geologi.

Dag 28:e september

^{Karta dag 2.}

I dag skulle jag försöka hinna med en dagstur upp till Ridoalgetjåhkkå (1273) som är den högsta toppen i Hurre. Därifrån ville jag fortsätta till utloppet av sjö 952 där det övre vattenfallet i Hurrejåhkå börjar. Jag hoppades på fina bilder av sjöarna som ligger 200 meter nedanför. Därefter skulle jag ta mig tillbaka via östra delen av Hurre. För en månad sedan gjorde jag min första tur över Hurre, men stoppades på min väg mot Ridoalgetjåhkkå av ett stup som jag inte hade tid att försöka ta mig förbi.

^{1.Vy mot Tjåhkkuljávrre från 700 m höjd. Tältet syns strax nedanför bildens mitt.}

Jag kom iväg närmare halv nio och hade 11 timmar på mig innan solen skulle gå ned. Jag gick i riktning mot höjden Ridoalgge. Det är en rätt brant sektion man måste ta sig upp för en bit ifrån lägret. Man får spana efter en lämplig plats då det inte går att ta sig upp överallt - följ renstigar.

Därefter blir lutningen angenämare och när man kommer till den 975 meter höga Ridoalgge har man rätt bra utsikt. Efter Ridoalgge passerar man en liten sänka innan man kan börja uppstigningen mot de högre delarna av Hurre. Även här får man leta efter en bra angreppspunkt eftersom de återkommande trappstegsformationerna minskar valmöjligheterna. Lättast är att gå från öster mot väster då det är i den riktningen klipporna slipats av inlandsisen.

Uppe vid Kvithamran gällde det att försöka undvika stupet som stoppade mig förra gången. Tyvärr hade jag gått lite för högt och fick stupet framför mig ännu en gång. Efter en stunds letande hittade jag i alla fall en plats där det skulle gå att snirkla sig ner och det var nog inte mer än 10 meter högt där.

^{2.Klippavsatsen NO om Ridoalgetjåhkkå.}

^{3.Klippavsatsen jag tog mig ner för, men just här var den för brant..}

Glad i hågen gick jag vidare men träffade på ännu ett stup. Där gick det fortare att hitta en väg ner. När man trodde att alla hinder var avverkade dök det upp en mindre ravin eller klyfta i berget, men en bit av sidan hade rasat ihop och var framkomlig.

^{4.Framme vid de välslipade klipporna på Ridoalggetjåhkkå.}

Äntligen nådde jag de välslipade klipporna på Ridoalggetjåhkkås östsida och kunde utan svårighet gå rakt upp mot norra sidan av toppen, som stupar brant ner mot Hurrehola.

^{5.Vy mot NV från Ridoalggetjåhkkå.}

Från norra sidan av toppen ser Gasskatjåhkkå majestätisk ut, med flera spiralliknande armar som breder ut sig från den 1517 meter höga toppen. Man känner sig sorgsen över att detta mycket vackra område fått samtliga lite större sjöar reglerade. Det hade varit bättre om Laponia tillåtits att fortsätta en liten bit in i den del av Norge som gränsar mot Padjelanta. Nu finns där bara en av Norges minsta nationalparker - Rago, som endast upptar en yta motsvarande 8½ % av Padjelantas yta. Om sjöarna inte varit reglerade skulle vyerna från Ridoalgetjåhkkå varit bland fjällvärldens vackraste. Jag gick de 200 metrarna som återstod till högsta toppen och där fick man en fantastisk utsikt mot helt orörda områden i söder.

^{6.Vy mot SO. Man ser sjöarna runt Hurrejávrre, Vastenjaure och Virihaure.}

Efter förra besöket i Hurre hade jag fått intrycket att det inte skulle gå att ta sig ned på södra sidan av Ridoalgetjåhkkå. Men den gången hade jag inte varit så här högt upp. Jag gick närmare kanten mot stupet på sydsidan och kunde gå i sicksack över några hyllor och hamnade slutligen i ett brant område med stenblock. Efter en del letande kunde jag ta mig ner för rasbranten och därefter blev lutningen mindre. Många av blocken som rasat ner bestod av kalkspatmarmor eller dolomitmarmor och var nästan helt kritvita. De har rasat ner från de tre vita lagren man kan se på bild 7. Där kan man också se hur två olika delar av berggrunden hamnat ovanpå varandra och bildat så kallade skollor. Det skedde när Nordamerika och Europa kolliderade med varandra pga kontinentaldriften och bildade vår nuvarande fjällkedja. Jag är ingen geolog (men har läst geovetenskap i en termin i tidernas begynnelse) så jag har frågat SGU - Sveriges Geologiska Undersökning - om synpunkter på vilka skollor det är som syns i bilden. De trodde att det var den övre och undre skollberggrunden man såg och att den mellersta skollberggrunden ovanligt nog saknades. Eftersom berget ligger i Norge var de inte helt säkra och jag har ännu inte kontaktat NGU - Norges Geologiske Undersøkelse - för att få bilden bekräftad.

^{7.Kontaktzonen mellan två skollor har blivit synlig.}

Jag fortsatte ner mot Hurrejávrre och följde sjön över den smala landbryggan som utgör avgränsning mot sjö 952. Hurrejåhkå har grävt ut en djup ravin i landbryggan, men den nådde inte fram till utloppet från Hurrejávrre eller inloppet i sjö 952. Vid utloppet kunde jag med ett långt kliv ta mig över utan vadning. Att döma av strandlinjen kan nog vattennivån i Hurrejávrre vara en ½ meter högre och då är nog inloppet i sjö 952 en lämpligare plats för vadning.

Efter att ha rundat sjö 952 på östra sidan och följt utloppet från sjön en liten bit kunde jag se det övre vattenfallet samt Hurrejávrrit och de andra sjöarna närmare 200 meter nedanför. Mycket vackert när solen glänste i sjöarna.

^{8.Vy mot SV från utloppet av sjö 952.}

Tiden skenade iväg och det var hög tid att ta det långa benet före och påbörja tillbakafärden. Om 2½ timme skulle solen gå ner och det var långt kvar att gå. Jag valde att gå så att jag kunde ta mig ner på nordsidan samma väg som för en månad sedan. Jag fick åter syn på Tjåhkkuljávrre en halv timme efter solnedgången och jag var ännu inte framme.

^{9.På väg ner mot Tjåhkkuljávrre. Dunklet sänker sig snabbt.}

Framme vid tältet blir det havregrynsgröt eftersom den går snabbt att laga till. Jag är mycket nöjd med dagen - fantastiskt att kunna ha strålande väder på långa dagsutflykter.

Berggrunden i Hurre.

Nedanstående bild har jag hämtat från Norges Geologiske Undersøkelse - den visar vilka bergarter bergrunden i Hurre består av. Ur geologisk synvinkel är Hurre mycket varierat. Bland annat så finns Norges största fyndighet av täljsten där och man har funderat på  att starta en brytning. Man får hoppas att de lämnar berget ifred. Till nästa vandring kommer jag att skriva ut berggrundskartor - det kan vara kul att veta vad det är man går på. Motsvarande kartor för Sverige ges ut av Sveriges Geologiska Undersökning.

^{Berggrundskarta över Hurre.}

Sista bilden visar hur bergarterna täljsten och serpentinsten blandats med varandra när de var i halvsmält skick i jordens inre. Bilden är tagen på Mellomfjellet som ligger 8 km NO om Hurre, men samma formationer finns på Hurre.

^{De ljusare partierna av berget är täljsten, och de rödaktiga partierna är serpentinsten.}

Hurre och Ridoalgetjåhkkå på Google.

Samtliga bilder fotograferades med ett 24 mm objektiv och flera är panoramabilder sammansatta av 2 eller 3 foton.

Dag 3 och 4: Går över Tjåhkkul till Mellomfjellet och sedan förbi Slahpejávrre, genom passet mellan Ruonas och Guovdoajvve till Rähtjátjåhkå.

Tjåhkkuljávrre till Mellomfjellet.Dag 3 (9:e september)

^{Karta dag 3.}

Det känns som julafton varje gång man vaknar till ännu en fin dag! Planen var att gå österut på norra sidan av Tjåhkkuljávrre, och sedan vika av norrut över Tjåhkkul när jag kommit fram till den mindre sjön Luoppal. Tänkte ha lägret väster om Mellomfjellet. En mycket kort dagsetapp som skulle ge tid till en utflykt mot sjö 854 i passet mellan Tjåhkkul och Sjnasjkasvárre.

Jag gjorde mig ingen brådska efter gårdagens långa utflykt och kom inte iväg förrän sent på förmiddagen. Upplevelsen av vandrandet har förändrats jämfört med när jag var yngre. Då var man på väg till nästa mål. Nu upplever jag att Karin Boyes dikt "I rörelse" bättre beskriver vandrandet - citerar ett par rader:

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

^{1.Tjåhkkuljåhkås inlopp i Tjåhkkuljávrre.}

Det blåste friska vindar och det gick vita gäss på sjön. Landskapstypen mellan Tjåhkkuljávrre och Njoammeljávrre är mestadels småkullig fjällhed med inslag av blomsteräng. Lättvandrade marker som är rätt underhållande då man inte vet vad som döljer sig bakom nästa kulle.

^{2.Norra Tjåhkkuljávrre. Ridoalgge och Ridoalgetjåhkkå i bakgrunden.}

Tjåhkkuls sydsida var fortfarande bitvis för brant men framme vid den lilla sjön Luoppal blev det enklare att ta sig upp. Det är alltid kul att komma högre upp och uppleva hur utsikten blir bättre och bättre.

^{2.Renar på sydsidan av Tjåhkkul.}

Hela östra sidan av Tjåhkkul var mer slipad av inlandsisen än något annat berg jag sett. Fårorna i berget har bildats av stenar som satt infrusna på isens undersida. Eftersom isen rörde sig mot norska kusten bildades fårorna i öst-västlig riktning.

^{4.Tjåhkkuls polerade klippor.}

Tjåhkkuls slipade klippor ersattes av mager fjällhed när jag kom till området väster om Mellomfjellet. Det går att hitta hyfsade tältplatser här efter en stunds letande.

^{5.Lägerplatsen väster om Mellomfjellet.}

Efter att ha lagt min torkade mat i blöt gjorde jag en kvällsutflykt. Jag följde jokken som rinner förbi lägret ner till Miehtjerjávrre och som kommer från sjö 854. Sjön ligger mellan Tjåhkkul och Sjnasjkasvárre. Området runt sjön såg ut som tagen från "Sagan om ringen" och påtagligt annorlunda mot den bild man har av hur fjällvärlden brukar se ut.

^{6.Tjåhkkul och sjö 854.}

Solen var på väg ner över Gasskatjåhkkå och jag hann inte gå längre västerut. Tillbakavägen gick över Sjnasjkasvárre varifrån utsikten mot Sjnasjkasjávrre var fin. Jag har nog aldrig sett en fjällsjö med så många öar.

^{7.Sjnasjkasjávrre.}

Tjåhkkuljávrre till Mellomfjellet på Google.

Mellomfjellet till Rähtjátjåhkå.Dag 4 (10:e september)

^{Karta dag 4.}

Under sommarturer kan man bli väckt av att solen värmer upp tältet redan vid tre- eller fyratiden på morgonen. Nu går inte solen upp förrän närmare 6 och det tar ett par timmar till innan en svag uppvärmning kan förväntas, något jag inte hade tid att vänta på då antalet ljusa timmar nu är starkt reducerat. Natten hade varit mycket blåsig och en stång böjde sig på tok för mycket i vindbyarna. Jag fick ta in ryggsäcken från absiden och trycka upp den i huvudändan som stöd för stången, som då orkade stå emot vindens kraft.

En förflyttning av lägret till södra sidan av Rähtjattjåhkkå stod på schemat, en sträcka på 15 km enligt kartan men som i praktiken blir längre pga landskapets utformning, som här ändå är relativt lättframkomlig. Först ville jag göra en liten utflykt till den ravin jag i går passerade uppe på Tjåhkkul, cirka 1 km från lägret. Den såg ut att leda till ett "rum" längre in. Vägen dit är spännande med oväntade "gångar" och olika bergarter blandade med varandra.

^{1.Tidig morgon väster om Mellomfjellet.}

Jag tog mig enkelt igenom ravinen - som nog egentligen är en skvalränna som nött sig ner i berggrunden - till ett rum som var en stor grop med ett par kullar bestående av täljstensliknande bergarter.

^{2.Skvalrännan på Tjåhkkul.}

Gick sedan tillbaka till lägret och packade ihop och gav mig iväg i riktning mot Gallakvárre, och kommer då in i Padjelanta. Terrängen är småskalig och varierad med små kullar och sänkor där någon jokk flyter fram. Väl uppe på Gállakvárre får man lite överblick över Moalkkomjåhkå och Miehtjerjávrre då man befinner sig 80 meter högre än sjön.

^{3.Utsikt mot Miehtjerjávrre från Gállakvárre.}

Jag väljer att gå ner till Moalkkomjåhkå fastän det inte är närmaste vägen till slutmålet för dagen. Jokken är speciell då den på många ställen har en botten av kalksten vilket märks särskilt väl när solen skiner - en ynnest som inte förunnades mig denna dag.

^{4.Moalkkomjåhkå är en upplevelse med sin botten av kalksten.}

Det duggregnade emellanåt och jag sökte lä vid ett stort stenblock intill Moalkkomjåhkå då det var dags för lunch. Jag är så upptagen med att betrakta landskapet och leta motiv att jag inte reflekterar över att endast ett fåtal vandrare går här. Under den här turen såg jag ingen och under förra turen såg jag två fiskare på avstånd - frånsett parkeringen där jag startade.

Jag gick vidare och gick enkelt över Sjnasjkasjåhkå där den förenar sig med Slahpejåhkå, utan att behöva vada. Fortsatte mot västra sidan av Slahpejávrre där jag för en månad sedan tvingades vända tillbaka pga dålig mage och dåligt väder. Nu kunde jag fortsätta enligt förra månadens planering upp mot passet mellan Ruonas och Guovdoajvve där vyerna mot Slahpejávrre var inspirerande.

^{5.Blåbärsriset skänkte färg åt landskapet vid Slahpejávrre.}

^{6.Slahpejávrre.}

När man tagit sig igenom passet mellan Ruonas och Guovdoajvve hamnar man på en platå omgiven av berg utom i nordöst där Rähtjátjåhkå rinner ner. Växtligheten är mycket sparsam - mestadels mossa - och man får intrycket av att här legat en glaciär för inte alltför länge sedan.

^{7.Platån mellan Langfjellet, Ruonas och Guovdoajvve.}

Jag försökte gå lite mer åt öster för att komma rakt på den planerade lägerplatsen, men en del moränhögar närmare Rähtjátjåhkå gjorde det vägvalet mindre lämpligt. Det hade varit bättre att gå rakt norrut och sedan följa Rähtjátjåhkå mot öster. Först en timme innan solnedgången kunde jag sätta upp tältet vid Rähtjátjåhkå.

Mellomfjellet till Rähtjátjåhkå på Google.

Dag 5 och 6 av turen Gränsfjällen i norra Padjelanta.

Gör en sväng upp på Rähtjátjtåhkkå för att fotografera Galbejávrre och Stibokjávrre. Fortsätter genom Ræhtjátvágge (Retgatdalen) tillbaka in i Norge.

Rähtjáttjåhkkå.Dag 5 (11:e september)

^{Karta dag 5.}

År 2016 hade jag varit upp på Stibok och fått en fantastisk utsikt mot Stibokjávrre och Gálbejávrre, vilket var orsaken till att jag nu ville gå upp på Rähtjáttjåhkkå för att se sjöarna från ett annat perspektiv. De 4 första dagarna hade varit varmare än normalt, men nu hade temperaturen blivit mer höstlik vilket tillsammans med en frisk vind tvingade på mig skaljackan.

Trots att mina Meindl-kängor inte är mer än medelhöga kunde jag ta mig över Rähtjátjåhkå. Under den här turen behövde jag aldrig blöta ner vadarskorna vilket inte hänt tidigare.

Rähtjáttjåhkkå är inget högt berg och från sydsidan är lutningen beskedlig. Redan tidigt drog det in ett duggregn som sedan kom och gick under större delen av dagen, med kortare eller längre uppehåll då solen tilläts lysa upp landskapet. Färgerna går i orange och brunt i stället för grönt och det vackra får en ton av vemod - sommarens ljusa nätter och mångfald av blommor är slut. Den tappra blåklockan och några fjällfibblor finns kvar. Av övriga blomster finns endast någon sporadisk individ.

Nådde till slut en lämplig utsiktspunkt. Jag hade önskat att en blå himmel hade speglat sig i sjöarna, men man kan inte alltid räkna med optimala förhållanden.

^{1.Utsikt mot Gálbejávrre.}

År 2016 vadade jag jokken mellan Gálbejávrre och Stibokjávrre och reagerade på att kartan bara angav höjdskillnaden mellan sjöarna till 2 meter. Jag tyckte att det var mer än så. Vän av ordning som jag är skrev jag till Lantmäteriet (de har en sida som heter Förbättra Kartan där man kan rapportera felaktigheter) att kartans angivelser på 722 resp. 720 möh. inte kunde stämma. Fick följande svar:

Höjderna på dessa sjöar i Fjällkartan är mätta med barometer för många år sedan, jag har inte kommit fram till något exakt datum när det gjordes men mätningarna är gissningsvis från 60-talet. Förmodligen är mätningarna gjorda med långt avstånd till närmaste referenspunkt och det kan vara en orsak till att värdena avviker från de rätta så här pass mycket. Emellertid så har området laserscannats 2014 och i vårt nya höjddata har vi för Stibokjávrre: 731.15 m, för Gálbejávrre: 734.10 m och för Rähtjátjávrre: 743.40 m. När hela landet laserscannats och en ny höjdmodell finns över hela landet kommer vi troligtvis att ersätta alla gamla höjdangivelser utan känd kvalitet, men i nuläget rättar vi höjdvärdena för dessa tre sjöar. Det blir avrundat till hela meter i Fjällkartan.

Det känns bra att veta att höjdskillnaden var hela 3 m i stället för ynka 2 m :-)

^{2.Stibokjávrre. Till höger Stibok och till vänster drumlinen Gålokgielas.}

Norr om Stibokjávrre ligger fjällvärldens största drumlin Gålokgielas. Den höjer sig 60 meter över sjön och är mer än 3½ km lång. Drumliner ligger i inlandsisens rörelseriktning och det är tydligt att isen här rörde sig i riktning mot Amásvágge, en dalgång jag skulle besöka om två dagar.

^{3.Drumlinen Gålokgielas. Fotograferad år 2016 från Gåloktjåhkkå.}

Efter att ha tagit bilder på de två sjöarna gick jag mot de högre delarna av berget, men blåsten och det återkommande duggregnet fick mig på andra tankar. Nöjde mig därför med att gå över den lägre toppen 1030 och gick sedan tillbaka till lägret och åt en sen lunch.

Mot sena eftermiddagen klarnade det upp och jag gjorde en kortare sväng förbi sankmarkerna väster om lägret. Flera jokkar möts nedanför renvaktarstugan och delar upp sig i flera fåror som var lätta att ta sig över.

^{4.Vy mot Langfjellet. Mitt i bilden syns renvaktarstugan.}

Tillbaka vid tältet gjorde jag i ordning en liter te, sträckte ut mig på liggunderlaget och njöt av värmen som solen gav, efter en i övrigt kall och blåsig dag. Min väderstation meddelar att lufttrycket sjunkit med 12 mbar det senaste dygnet. Trots tryckfallet är kvällen underbar och i stort sett alla moln har försvunnit. Märkligt.

^{5.Tebryggning.}

Nära tältet flöt en jokk med friskt kallt vatten och jag behövde inte gå ner till Rähtjátjåhkå annat än för att tvätta mig. Jag har ännu inte vant mig vid att solen går ned så tidigt i september jämfört med sommarmånaderna. Solen försvann redan före halv åtta. Somnade rätt tidigt då det började bli kyligt.

^{6.Egen jokk nära tältet.}

Vaknade till vid 22-tiden och tittade ut på en nästan klar himmel med norrsken. Tog på mig dunjackan och pannlampan och försökte mig på lite nattfotografering. Norrskenet rörde sig oberäkneligt under stjärnbilden Stora Björn. 

Samerna sägs ha trott att norrskenet var de dödas själar. Därför skulle man inte prata om norrsken. Det var farligt att reta själarna genom att vinka eller sjunga under norrskenet. Det kunde uppmärksamma ljuset på människornas närvaro. Den som fångade norrskenets uppmärksamhet kunde lyftas upp till himlen.

^7.Norrsken.

Länk till Google, för optimal bildkvalitét:

Rähtjáttjåhkkå.

Ræhtjátvágge (Retgatdalen).Dag 6 (12:e september)

^{Karta dag 6.}

Natten var kall och jag hade behållit dunjackan på när jag kröp ner i sovsäcken efter norrskens-fotograferingen. Det var frost på yttertältet på morgonen men jag hade sovit bra och inte frusit. Inte ett moln på himlen och ingen vind. För att kunna göra min efterlängtade dagstur till den del av Amásvágge som ligger i Norge, skulle jag i dag ta mig igenom det som på norska kartor kallas Retgatdalen. Namnet är nog en "förnorskning" av Ræhtjátvágge - ett samiskt namn som även det bara finns på norska kartor. År 2016 hade jag vandrat genom den svenska delen av dalen och vikit av mot östra Amásvágge via passet mellan Rähtjáttjåhkkå och Hievsstinvárre. Såg därför fram emot att även få besöka den del av Ræhtjátvágge som låg i Norge.

Parallellt med Ræhtjátvágge går två andra dalgångar - Ruonasvágge 3½ km åt väster och Amásvágge 2½ km åt öster. Samtliga leder mot Hellmobotn i NV. Man kan tycka att jag efter alla fjällvandringar under mer än 40 års tid borde ha sett det mesta. Ändå upplever jag att det finns mer att se nu än då jag var yngre. Kanske har man gått omkring med någon form av "mentala skygglappar" tidigare - eller så gick man så snabbt att man missade en del.

Växtligheten i sankmarken där Rähtjátjåhkå flyter hade fått många andra nyanser än bara grönt och konstraterade fint mot den blå jokken.

^{1.Rähtjátjåhkå vid sankmarkerna öster om renvaktarstugan.}

Framme vid renvaktarstugan vek jag av norrut in i Ræhtjátvágge. Man tycker att hela området ner till Stibokjávrre, genom vilket Rähtjátjåhkå flyter, borde heta "Rähtjátvágge", men namnet finns ej på svenska kartor. Inledningsvis måste man ta sig igenom ett område med större stenblock men därefter blir det enklare att ta sig fram och efter ett tag går man på rena urberget. Äter lunch i lä av en tröskel vid dalens högsta del (930 möh.).

^{2.Lunchpaus vid Ræhtjátvágges högsta del.}

Resten av Ræhtjátvágge var en lång utförsbacke med behaglig lutning, frånsett de branta trösklarna som blev fler ju längre norrut man kom. De gick att ta sig förbi utan större besvär.

^{3.På väg norrut genom Ræhtjátvágge.}

Molnigheten tilltog och det duggade lite emellanåt. På skyddade ställen på Rähtjáttjåhkkå och Langfjellet fanns snölegor kvar och smältvattnet bildade Ræhtjátjåhkå som flyter ner mot Hievsstinjávrre. Här och där dämdes jokken upp till småsjöar där växtligheten bredde ut sig och erbjöd omväxling till de annars dominerande kala klipporna.

^{4.Tillbakablick mot Rähtjáttjåhkkå.}

^{5.Ræhtjatvágge och sjö 783 vid nordsidan av Langfjellet.}

Efter sjö 783 ökade antalet trösklar markant vilket ibland krävde rekognosering innan man kunde gå vidare. Framme vid Hievsttinjávrre fanns ett större plant område men mycket var bevuxet med lägre ris. Jag hittade en fin tältplats vid den damm som bildats nedanför Rähtjátjåhkås sista vattenfall.

^{6.Snart framme vid Hievsttinjávrre.}

Sjön låg fint med Hievneks klipphällar på ena sidan. Det var svårt att tro att det var mindre än 8 km till havet och Hellmofjorden härifrån.

^{7.Hievsttinjávrre. I förgrunden en damm som bildats i Ræhtjátjåhkå.}

Vaknade till på natten och fick se ett grönt diffust norrsken som varierade i intensitet. Det fanns även inslag av violetta strålar. Ibland försvann det helt för att gradvis återkomma.

^{8.Grönt norrsken vid tältet.}

Länk till Google, för optimal bildkvalitét:

Ræhtjátvágge.

Dag 7 av turen Gränsfjällen i norra Padjelanta.

En dagsutflykt till norra Amásvágge. Amás på lulesamiska betyder okänd eller främmande. Amásvágge kan då översättas med den okända dalen. Ett dramatiskt landskap format av istiden.

Amásvágge - den okända dalen.Dag 7 (13:e september)

^{Karta dag 7.}

Att Amásvágge betyder den okända dalen verkar logiskt i mina öron då det nog är näst intill omöjligt att gå in i dalen från Hellmobotn pga mycket branta klippor. En lättare väg är att från Ræhtjátvágge gå genom passet Amásvágnjoasske mellan Tjuolak och Hievsstinvárre och det var den vägen jag beslöt att ta i dag. Jag hade planer på att gå runt Tjuolak för att undersöka om det trots allt var möjligt att ta sig upp längs de branta klipporna i nordvästra änden av Amásvágge, men det var regn i luften och det kunde göra klipporna hala och potentiellt livsfarliga.

Jag har inga nämnvärda kunskaper i samiska språket, så översättningarna av lulesamiska namn har gjorts med hjälp av ett Lulesamiskt-Norskt lexikon utvecklat Anders Kintel - lärare i lulesamiska vid bl.a. høgskolen i Bodø.

Lättaste vägen att ta sig in i Amásvágnjoasske är från norra sidan av Hievsttinjávrre, då en småbrant utlöpare från Hievsstinvárre går längs hela östra sidan av sjön. För att spara in ett par km försökte jag ändå ta mig över den 70 meter höga höjdryggen då det inte såg svårt ut att ta sig upp. Det var brantare på andra sidan men det gick att leta sig ner längs klippavsatserna utan risktagande.

Eftersom Amásjávrre (Amásvágjávrre på norska kartor) ligger 136 meter högre än Hievsttinjávrre blir Amásvágnjoasske en lång halvbrant uppförsbacke som är okomplicerad om man undviker blöta klipphällar. Uppe vid sjön känns det som om man hamnat i en annan geologisk period - möjligen Prekambrium då djurlivet ännu inte tagit sig upp på landbacken. Den känslan avbröts tvärt av en flock fjällripor som unisont flög iväg under spöklikt kacklande.

^{1.Norra sidan av Amásjávrre och Tjårok.}

Nedanför Tjuolak gick berget rakt ner i sjön och man fick kryssa sig fram för att undvika de såphala algbevuxna svarta delarna av klippan. När man tagit sig förbi Tjuolak blir landskapet platt, välslipat och lättframkomligt. Framme vid foten av Tjårok ökas dramatiken igen av tvärbranta klippavsatser från några meters höjd till betydligt mer. Här ligger även sjöns utlopp som utgörs av ett vackert vattenfall.

^{2.Utloppet från Amásjávrre.}

^{3.Utloppet från Amásjávrre.}

Jag följde jokken (Amásvákjåhkå) där det var möjligt men det blev till slut för brant och jag fick hålla mig på den flatare mittsektionen av dalen som här bestod av välslipat urberg. På 10000 år har inget jordlager lyckats etablera sig, annat än i fördjupningar här och där.

^{4.På väg mot kanten av det översta "trappsteget" i Amásvágge.}

Framme vid den mer än 100 meter höga "tröskeln" gick det inte att fortsätta då det var i det närmaste tvärbrant. Hellmobotn och Hellmofjorden syntes bra härifrån. Det är ingen jämn stigning från Hellmobotn upp mot Amásvágge då området mer är utformat som en trappa där trappstegen befinner sig på cirka 70, 300, 500, 600 och 780 meters höjd. Nästa år ska jag undersöka möjligheterna att ta sig upp från Hellmobotn till trappsteget på 780 meter, där jag nu stod. Det skulle även vara intressant att veta om man kan ta sig vidare mot Sverige genom Amásvágge då den 3 km långa Amásjávrre ligger som en propp tvärs över dalen och är omgiven av branta bergssidor.

Det finns ingen anledning att ta vägen genom Amásvágge om man enbart vill ta sig till Sverige från Hellmobotn. Dels så finns ju Nordkalottleden som går till Vájsáluokta och dels kan man enkelt gå genom Ræhtjátvágge. Men om man som jag redan vandrat båda dessa vägar så blir vita fläckar på kartan lockande.

^{5.Vy mot Hellmobotn från kanten av det översta "trappsteget" i Amásvágge.}

Då det inte gick att fortsätta mot väster ville jag undersöka Amásvákjåhkå närmare. För att kunna komma ner till jokken fick jag gå tillbaka mot utloppet där avsatsen ner till jokken inte var lika hög. Efter lite snirklande kom jag ner till jokken där den kastar sig ut över den 10 meter höga avsatsen som ser ut att ha bildats genom att ett lager "urberg" (här bestående av granitisk gnejs) glidit upp på ett annat lager. Men enligt geologiska kartor går skollgränsen här uppe på de kringliggande bergen. Så "trappsteget" är nog ett resultat av onormalt mycket erosion och frostsprängning pga jokken. Lösgjorda stenblock har sedan transporterats bort av påföljande istid - det har varit minst 4 stora istider de senaste en miljon åren.

Skollor är beteckningen på de olika skikt av berggrunden som tvingats glida upp på varandra då två kontinenter "krockar". Även om kontinenterna bara rörde sig mot varandra ett par tre cm per år så blir det 20 till 30 km på en miljon år. Ofta kan äldre berggrund hamna ovanpå yngre berggrund.

^{6.Det andra vattenfallet i Amásvákjåhkå.}

Jag såg det här landskapet första gången år 2016 då jag gick upp på Tjårok och befann mig nästan 600 meter ovanför dalen. Bild 7, 8 och 9 togs då. Amásvágge är nog den mest dramatiska landskapstyp jag sett.

^{7.Bild från 2016-08-20 av Amásjávrres utlopp. Vy från Tjårok.}

Bild 8 visar det översta trappsteget och det ser mer eller mindre omöjligt ut att ta sig upp för det. Det såg inte helt omöjligt ut nu när jag stod uppe på trappsteget och tittade ner. Möjligen kan man följa jokken som skurit sig ner i berget och hoppas på att man kan ta sig upp längre in.

^{8.Bild tagen 2016 från Tjårok, av det översta "trappsteget".}

Bild 9 visar det trappstegsformade området mellan Amásvágge och Hellmobotn. Man ser även att Amásvágge går rakt ner i Hellmofjorden och att dalen därför måste ha varit en viktig väg för glaciärer i inlandsisens utkanter på väg mot Atlanten. Det förklarar kanske också varför fjällens största drumlin ligger i Amásvágges förlängning mot Sverige cirka en mil från riksgränsen.

^{9.Bild tagen 2016 av norra Amásvágge och Hellmofjorden.}

Jag fortsatte längs jokken mot sjön och tog mig enkelt förbi vattenfallet vid utloppet då vattnet flyter under bitar av sprucken klippa nu när vattenståndet var lågt.

^{10.Amásjávrres utlopp.}

Jag gick i stort sett samma väg tillbaka till lägret men fick avstå från fotografering då det åter började duggregna. I skymningen, när jag låg i tältet och vilade, small det helt oväntat av två skott. Efter några sekunders funderande insåg jag att det måste ha varit ripjägare. Det går en stig mot Hievsttinjávrre från Hellmobotn och jag hade sett en etablerad lägerplats vid sjön som verkade ha använts av fiskare.

Stötsida - läsida.Glaciala landformer

När inlandsisen rörde sig över en del av berggrunden som var välvd, så kallas den sida som isen rör sig mot för stötsidan, och den sida som isen rör sig från för läsidan. Man menar att det höga tryck som isen utövade mot stötsidan fick undersidan av isen att smälta och smältvattnet pressades mot läsidan där trycket var lägre. Vattnet rann ner i sprickor i berggrunden där bitar bröts loss genom frostsprängning och forslades bort av isen. Det förklarar varför läsidan ofta har sektioner som är branta. Stötsidan är oftast slät då den slipats hårt och blivit s.k. rundhällar. Rundhällar finns över hela Sverige, men fenomenet i stor skala med branta läsidor verkar vara vanligare där fjällkedjan börjar slutta nedför mot Atlanten.

^{10.Bildandet av rundhällar och "trappsteg".Illustration av Jasmin Ros. Hämtad från Wikimedia.}

Länk till Google, för optimal bildkvalitét:

Amásvágge - Den okända dalen.

Dag 8 och 9 av turen Gränsfjällen i norra Padjelanta.

Vandrar från Hievsttinjávrre genom passet Hievnenjoasske och ner till Ruonasvágge och vidare mot Gihttse. Fortsätter förbi Girkkovárre och Reinoksfjellet tillbaka till Gjerdalen.

Hievsttinjávrre till GihttseDag 8 (14:e september)

^{Karta dag 8.}

Jag vaknade till en lugn och fin morgon. En kall natt utan vind och närheten till vatten gjorde att det var mycket kondens på yttertältet. De kala klipporna gör landskapet markant annorlunda jämfört med hur det ser ut på svenska sidan av gränsen.

Dagens mål var att komma fram till norra sidan av Reinoksfjellet och tälta vid en sjö i Slædovágge. Om vädret var bra skulle jag försöka mig på en uppstigning mot toppen av Reinoksfjellet i morgon. Enklaste vägen såg på kartan ut att gå genom passet Hievnenjoasske. Därefter skulle jag korsa Ruonasvágge och gå mot Slædovágge via Gihtsekåhppe.

^{1.Lägerplatsen vid Hievsttinjávrre.}

För att slippa vada Ræhtjátjåhkå som var för djup för mina kängor sista biten fram till sjön, gick jag över klipporna uppströms lägret där man enkelt kunde gå över jokken på stenar. Vattennivån i Hievsttinjávrre var låg vilket skapade stora sandstränder vid jokkens inlopp.

^{2.Stranden vid Ræhtjátjåhkås inlopp i Hievsttinjávrre.}

Från sjön upp till Hievnenjoasske var det 200 meter stigning som aldrig blev för brant och terrängen var lättgången frånsett en och annan "tröskel" som man fick leta en väg ner ifrån.

^{3.Vy mot Hievsttinjávrre på väg upp mot Hievnenjoasske. Till höger Hievsstinvárre. I mitten Tjuolak närmast och Tjårok längre bort.}

På vägen upp mot Hievnenjoasske fick man en bra överblick av norra delen av Ræhtjátvágge (Retgatdalen) och sjön Hievsttinjávrre. Det var tydligt att inlandsisen rört sig från söder mot norr genom Ræhtjátvágge då norra delen av dalen var full av de typiska branta trösklarna, medan södra delen av dalen som ligger i Sverige bestod av slipade hällar utan trösklar.

^{4.Norra delen av Ræhtjátvágge.}

Hievnenjoasske var lättframkomlig fjällhed där välslipat urberg här och där gick i dagen och det gick snabbt att ta sig igenom passet. I planeringen ingick ett besök upp till toppen av Hievnek men molnen hade sänkt sig och det var sannolikt att det snart skulle börja regna och blöta lavbevuxna svaberg (rundhällar) är inget man vill gå ned på.

^{5.Hievnenjoasske.}

Trappstegen återkommer när man ska ta sig ned från passet till Ruonasvágge, men om man fortsätter i passets längdriktning så kommer man nästan ända ner utan att behöva lirka sig förbi småstup. Eftersom jag skulle korsa Ruonasvágge var jag tvungen att ta mig förbi några småstup vilket inte är något större problem annat än att det ofta tar lite tid att hitta en riskfri väg.

^{6.Vy från nedgången från Hievnenjoasske mot Ruonasvágge.}

Nere i Ruonasvágge gick jag mot Gihtsejåhkå (jokken som rinner genom Ruonasvágge) där det såg ut att vara möjligt att ta sig över utan vadning. Mycket av vattnet rann under en söndersprucken berghäll och endast en liten bit var djupare men där fanns en stor sten under vattnet att gå på. På andra sidan jokken åt jag lunch medan duggregnet drog in.

^{7.Gihtsejåhkå.}

Gihttse - som betyder "killing" (get) på lulesamiska - är det lägsta berget i den här delen av Ruonasvágge, men det måste ha varit betydelsefullt för samerna då det fått ge namn åt Gihtsejávrre, Gihtsejåhkå, Gihtsekåhppe och Gihtsenjoasske. 10 km SO om "Killingen" ligger "Fåret" då jag förmodar att berget Sávtsasj är en omskrivning av Sávttsa - lulesamiska för "får".

Efter en snabb lunch valde jag kortaste vägen mot Girkkovárre och hamnade i en labyrint av små klipphällar med branta västsidor. Man har ingen överblick så det är omöjligt att veta vilken väg som är den bästa. När man tror sig ha gått runt en större tröskel kan man stoppas av en djup vattensamling och får gå tillbaka. Området är drygt en km långt men jag fick nog gå mer än dubbla sträckan innan jag var igenom. Nu kunde jag äntligen ta ut en siktlinje som låg mer än 10 meter framför mig.

I efterhand konstaterade jag att det hade varit enklare att gå några hundra meter längre norrut och vada Gihtsejåhkå för att undvika den labyrint jag nyss tagit mig igenom - såvida man inte har en förkärlek för labyrinter.

^{8.Ruonasvágge.}

^{9.Sluttningen upp mot Girkkovárre och Gihttse.}

Regnet upphörde och himlen sprack upp. När jag kommit upp en bit i sluttningen såg jag att det var brantare bergssidor om jag skulle gå genom Gihtsekåhppe. Eftersom berget var blött efter regnet valde jag att gå upp mot passet mellan Girkkovárre och Gihttse då sluttningen där var mindre brant. Dessutom blir den vägen till Reinoksfjellet knappast längre.

^{10.Gierggetjåhkkå och till höger passet Gihtsenjoasske.}

Sluttningen bestod av fin fjällhed som var översållad av större stenar och stenblock upp till 5 meter höga, men det var lätt att ta sig fram. Klockan var nu drygt fyra och då jag var osäker på hur det var med tältplatser uppe vid Gihtsejávrre slog jag läger högt upp i sluttningen vid jokken som kommer från sjön, så att yttertältet skulle få en chans att torka upp innan det var dags att sova.

Gihttse till GjerdalenDag 9 (15:e september)

^{Karta dag 9.}

Natten var kall men jag klarade mig bra i min sovsäck med dunjackan som extra täcke. Det var +2 grader på morgonen. Det blåste inte mycket men vindens kyleffekt var märkbar. Som tur är har tältet två absider och jag kunde sitta i lä och laga frukost. Efter frukosten steg kroppsvärmen. Blåsten hade i alla fall förhindrat att det bildats kondens på yttertältet - alltid skönt att packa ihop ett torrt tält.

Jag gick på norra sidan av Gihtsejávrre och tänkte sedan svänga söderut för att komma ner mot norra sidan av Hierggevárre (Reinoksfjellet). Girkkovárre är ett märkligt berg med en nästan lodrät östsida som stupar rakt ner i sjön. Terrängen var lättare att vandra i än vad jag föreställt mig då området ser stenigt och kargt ut på avstånd.

^{1.Passet mellan Girkkovárre och Gihttse.}

Efter att ha passerat Gihtsejávrre kommer man till ett namnlöst större plant område som är passet mellan Ruonasvágge och Slædovágge. Där går en markerad led - cirka 25 km lång - mellan Hellmobotn och Gjerdalen.

^{2.Vy mot norr över passet mellan Gihttse och Livsevárre.}

Här vek jag av söderut och när man tagit sig igenom passet mellan Girkkovárre och Livsevárre har man en mäktig vy mot Reinoksfjellet och Bajep Slædovágjávrre (772). Jag går ned mot Slædovágge där även Vuolep Slædovágjávrre (760) ligger. Dalgången har fått ge namn åt den brant stupande Slædovágvárre (1313). Den väg jag på kartan trott skulle vara möjlig att påbörja en uppstigning mot Hierggevárre såg svårare ut än väntat då den delvis gick över brant svaberg. Molnen och regnet sänkte sig strax över berget så en uppstigning blev aldrig aktuell. På med skalplaggen och ner med kameran i ryggsäcken. Det skulle fortsätta regna resten av dagen utan avbrott.

^{3.Vy mot norra sidan av Hierggevárre och Bajep Slædovágjávrre.}

När jag fick syn på rösningen av leden så följde jag den. Man kunde ta sig över utloppet från Vuolep Slædovágjávrre med kängorna på. Eftersom det regnade tog jag det lite försiktigt där leden gick över hälleberget. Leden var inte svår att följa. På höger sida har man den reglerade sjön Livsejávrre vars blottlagda stränder lyste vita då vattennivån var låg. Hela området med Hierggevárre och Gasskatjåhkkå skulle ha varit en pärla i fjällvärlden om sjöarna hade fått vara orörda. Det är fortfarande ett intressant område att vandra i.

Det rinner en jokk från den västligaste glaciären på Hierggevárre ner till en reglerad mindre sjö nedströms Livsejávrre. Den kunde jag passera på stenar men under sommaren behöver den nog vadas. Det blev strax nedför mot Gjerdalen och här fanns en stig gjord av fyrhjulingar som i stort följde kraftledningen. Man förlorar 350 meter i höjd för att sedan behöva ta sig upp 250 meter innan man är framme vid parkeringen. Stigen korsar Hierggejåhkå där den breder ut sig över en sandig botten. Tar mig nätt och jämt över med kängorna på. När stigen kommer nära vägen väljer jag att gå vägen sista biten. Regnet har minskat till dugg. Jag försöker byta om snabbt så att inte kläderna ska hinna bli blöta. Äter en sen lunch i form av en påse nötblandning innan jag vid 3-tiden börjar återfärden. Trodde att jag skulle kunna sova över på vandrarhemmet i Arjeplog, men de har stängt över helgen. Fortsätter en bit till men beslutar mig för att sova i bilen i stället för att köra till min syster i Umeå och riskera en viltolycka. Lyckas sova någon timme insvept i sovsäcken. Ute tindrade stjärnorna.

Världsarv

Området jag vandrade i dag 6, 7 och 8 (en del av Tysfjord kommun runt Hellmofjorden) föreslogs år 2002 ingå i UNESCO´s Världsarvslista, tillsammans med Rago nasjonalpark. Om förslaget går igenom så skulle LAPONIA världsarv utökas då både Rago och Tysfjord gränsar till Padjelanta.

The Laponian Area - Tysfjord, the fjord of Hellemobotn and Rago

Hot mot planerna finns i form av Musken Kraftverk som vill bygga ut vattenkraften i de orörda området söder om Hellmofjorden.

Naturvernforbundet (Norwegian Society for the Conservation of Nature) motsätter sig planerna och beskriver området så här:

Vasja er helt urørt av tekniske inngrep og har rik flora. Det går en sti opp langs vassdraget og inn i Sverige.

I dag er det planer om å bygge Musken kraftverk og lede vannet fra elva i en 6 kilometer lang tunnel i fjellet.

I dette området var det planer om nasjonalpark både i Norge og Sverige, for å sikre et sammenhengende verneområde.

Vasjaelva har tidligere vært vurdert for vern, og fikk da svært stor verdi. Nå er det på tide å sikre disse verdiene for ettertiden.

Nästa år har jag planerat in en tur - med start i Gjerdalen - som går genom området söder om Hellmofjorden. Det gäller att besöka hotade områden innan de exploateras.

^{Tur genom föreslaget Världsarv gränsande till Laponia.}