När jag var 10 år köpte mina föräldrar ett sommarhus i den lilla byn Röstbo, mitt emellan Kilafors och Holmsveden i södra Hälsingland. Där upphör också alla likheter mellan de båda samhällena. Kilafors var ett välmående samhälle med flera livsmedelsaffärer, banker, post, bensinmackar, hemslöjdsbutiker, garnaffär mm. Holmsveden hade ett flertal tomma affärslokaler och en oftast öde väg genom byn. Holmsveden har dessutom råkat ut för att bli nominerad till den föga hedrande "Sveriges fulaste samhälle". Undrar om jag inte läste i STF:s tidning att de faktiskt vann denna föga hedrande titel.

Som ni förstår: Bor man i Röstbo så åker man till Kilafors.

Men så... någon gång på 80-talet hittade man på någonting i Holmsveden: Westerndagen! Den sista helgen i augusti förvandlades hela Holmsveden till en Westerndag med massor av aktiviteter, tävlingar, uppvisningar och marknadsstånd. Och det drog MÄNGDER med människor. De första åren råkade vi bara passera, men med tiden uppstod en längtan hos mig att beskåda alla dessa märkliga människor i westernkläder på närmare håll. Jag tänkte inte GÖRA något, absolut inte köpa något. BARA titta. Visst...

Jag kom hem från Holmsveden med ett par rejäla fodrade skinnbyxor som vägde ungefär 1 ½ kilo. De satt som en smäck! Men de var ju tunga, så jag använde dem enbart på kortare turer i Bergslagen. Jag skötte dem exemplariskt och smorde in den med jämna mellanrum.

Med åren blev jag kraftigare byggd (hm) men skinn är ju ett levande material och fogade sig snällt... till en viss gräns.

Senast jag använde mina skinnbyxor är ungefär 10 år sedan. Jag har PROVAT dem senare än så, men bara provat. Nu har jag kommit till det stadiet då jag tycker att det är synd om skinnbyxorna. De mår bra av frisk luft och rejält slitage. 

Så - är ni intresserade (och har den rätta kroppsformen) så håll utkik. Snart dyker de upp på Utsidans prylmarknad.

Jag är tillbaka! Badar och grillar korv, sitter på en sten vid vattnet och tittar på solnedgången. Och vilken solnedgång! Augusti månad kan verkligen bjuda på vackra solnedgångar, september med. Augusti och september är mina favoritmånader i naturen. Just för den krispiga, lite kyliga luften, just för att det är ganska folktomt i naturen och just för de magiska solnedgångarna. 

Det var kallt i vattnet men jag badade ändå.  Snart är det försent att bada, bäst att passa på.

Vi kör nu en tävlings tillsammans med Bergans of Norway, där ni har chansen att vinna ett av våra favoritplagg där ute bland bergen, en Slingsby Insulated Hybrid Jacket! (De vi har på första bilden).
En jacka som passar utmärkt för intensiva aktiviteter (toppturer,vandring, mountaineering) eftersom den har ett extremt smart luftig ryggpanel, samtidigt som den värmer gott på framsidan av kroppen. Den är även väldigt lätt och packbar (volym), samtidigt som den är snygg till vardags som tröja eller jacka!

För att vara med i tävlingen vill vi att du delar din bästa toppbild och svara på frågan: Vilken alpstad har vi utgått ifrån under sommarens toppbestigningar? Även kallad alpinismens huvudstad… Ladda upp din bild och svar i kommentarsfältet senast den 30 September! (på facebook) Länk till tävlingen här:  https://www.facebook.com/outdoorsoulss/?hc_ref=ARRRynlbcNKPtuvoTL7DcaecsZsXpER3iYbpY2Gnr-oYVBp5-4rahNk3lM6vnCvWhec&fref=nf

————————————————————
Passa på att gilla och följ vår sida, eller Instagram om du vill fortsätta inspireras av våra äventyr, året om.

Du hittar oss på Instagram:
https://www.instagram.com/alexandernordvall/
https://www.instagram.com/sofieteriksson/
————————————————————

En vinnare av Slingsby Insulated Hybrid Jacket utses och kontaktas av Bergans/Outdoorsouls. Läs mer om jackan på:www.bergans.com

Det är valtider och samtidigt består ju också livet av massor av val...Should I Stay or Should I Go...

Det har varit alldeles för lite friluftsliv för mig de senaste månaderna. Jag tycker i och för sig att det varit för varmt för detta, har dock simmat en del i Ånnabodasjön under Juni, Juli och Augusti. I helgen blev det i alla fall en liten dagstur väster om Örebro. Och nu får det gärna bli höst och temperaturfall så att man får lite mer lust till övernattningsturer. Och kanske då också ett eller annat blogginlägg.

Tills dess sitter jag och funderar...Should I Stay or Should I Go...

Villingsberg vid sjön Mellanämten

I samband med sommarens Sarektur läste jag Erik Normarks blogginlägg Lättare packning i Sarek. Mycket intressant läsning och bra video som han gjort på ämnet (finns länkad i bloggen). Detta fick mig att fundera lite. Hur kommer en del undan så lätt? Det Erik visade i sin video är ju samma saker som jag har.  Eller, ja, jag har några prylar till, men inga mängder. Efter lite funderande kom jag fram till att min grundpackning nog inte är så tung ändå. Det är mest mat och tält som utgör vikten. 

Hur som helst bestämde jag mig för att göra ett utrustningsinlägg någon gång framöver. Och framöver är nu.

Vissa saker är mer eller konstanta i min friluftsutrustning. I alla fall om det handlar om mer än en-två nätter ute. Det är denna utrustning detta inlägg ska handla om. Det som ändras lite beroende på årstid är tjocklek på ombyte, förstärkningplagg och sovsäck. Annars är det ganska lika oavsett vad jag gör. De här sakerna är alltid med.

Längst till höger ”sov-och lägerkläder”, 780 g:

• Röd packpåse
• kalsonger
• mössa
• handuk
• tjocka strumpor
• långärmad underställströja
• underställsbyxa

Sovsäck med påckpåse, 1100g

Strumpombyte, 227 g:

• Lila packpåse
• tunna ullsockor
• tjocka sockor

Regnskydd till ryggsäcken, 218 g

Z-rest liggunderlag, 460g

xped liggunderlag med kudde och pump, 647 g

(ja, jag är gubbe och vill ha kudde, kläder i packpåse blir inte lika bra, jag sover bättre med den där)

Stor packpåse(ca 60 liter), 244 g

Ryggsäck, Berghaus, 2700 g  

(alla mina ryggor väger ungefär lika mycket 200-300 g upp eller ner beroende på modell)

Summa vikt så långt:6376 g

Blandade prylar: 3939 g (detaljredovisade på kommande 6 bilder)

Förstärkingsplagg: 

• skaljacka, 373 g
• skalbyxor, 380 g
• fluffjacka, 380 g

Matgrejor:

• Optimuskök inkl gas, 815 g
• Sked, trä
• kåsa, liten
• kåsa, stor
• flaska, 2 st (glömde den ena på gymmet igår så den kunde inte vara med på bild)

Kåsor, sked och flaskor, 270 g

Nödkitt, 393 g:

• plastpåse
• lagningskit för uppblåsbara saker
• långa packremmar i läder, 2 st
• nödsändare PLB
• Elddon
• packpåse
• buntband, 2 st
• resorb
• ask med div lagningssaker (nål, tråd, ståltråd, klistertyg, mm)
• tändstickor
• blyertspenna med silvertejp
• snöre
• påse med socker och salt 
• skumkudde för att avlasta blåsor

Packpåse med diverse soppor och annat drickbart, ca 250 g varierar givetvis i vikt men brukar innehålla ungefär det som är på bilden) Det kan ju diskuteras om det här ska räknas som mat istället för grundutrustning. Men eftersom jag alltid har den här påsen packad och alltid stoppar ner den när jag tar med ett kök så passar den liksom in här.

Från vänster: 

Toapåse, 189 g:

• Packpåse
• toapapper
• sprayflaska m tvål
• våtservetter
• Skräppåse

Sjukvårdspåse, 160 g:

• packpåse
• latexhandskar
• leukeplast tejp
• påse med div verktabletter
• kinesologitejp
• tigerbalsan, liten burk
• elastisk binda

Blandpåse, 467 g:

• packpåse
• första förband
• Block, litet
• pennor, 2 st
• hårnålar
• powerbank med sladd
• pannlampa

Handskar + buff eller myggnät, 95 g

Necessär, 165 g:

• påse
• tvål
• tandkräm
• tandborste
• solskydd
• hudsalva
• nagelklippare

Summa så långt med Berghaussäcken som exempel väger detta totalt 10,315 kg.

Utöver allt ovanstående tillkommer också någon form av tält eller hängmatta i det som räknas som grundutrustning. De tält jag har varierar i vikt enligt nedan: 

• hängmatta med tarp, 2150 g
• HB Enan, 1 pers, 1100g
• HB Nallo 2 GT, 2 pers, 2632 g
• HB Keron 3 GT, 3 pers, 4500 g

Har man tur får man dessutom bärhjälp när det gäller delar av tältet :-)

På kroppen bär jag följande:

Kängor, 1700 g

Kläder mm, 1795 g:

• Karta (ej i bild)
• byxor
• bälte
• kniv
• kompass
• snöre
• tändare
• hudsalva
• kalsonger med långa ben
• skjorta
• sockor, tunna
• sockor, tjocka
• mössa med skärm
• vindjacka (skulle ha varit med på bilden med förstärkningsplagg, men hamnade här istället)

Sen ska man inte sticka under stolen med att det ju utöver grundutrustningen kan finnas lite ”grenspecifik” utrustning också. Tex ett par foppatofflor för vadning om jag går i lite mer avancerade fjäll. Eller arbetshandskar och yxa om jag är i skogen. Våffeljärn om man är på våffeltur. Och så vidare.

En viktig faktor att ha med sig när det gäller ens utrustning är att man använder den. Annars ska man lämna den hemma. Alla prylarna som jag visat ovan använder jag när jag är ute. Möjligen med undantag för nödkittet och delar av sjukvårdsutrustningen som bara kommit till nytta vid enstaka tillfällen. 

Sen är det ju så att jag ju inte måste ha allt det här för att överleva. Absolut inte. Men de här sakerna gör friluftlivet enkelt, njutbart och säkert. Och det är så jag vill ha det..

Nu ska jag ut och springa så jag orkar bära ryggan nästa gång jag ska ut... ;-)

Packa lugnt!

Jag får frågan ofta, varför Grönland, här är ett intro:

Vi har nu varit hemma i Malmö i två månader och det har tagit den tiden att återhämta sig för slitet på skidturen:

Och jag har avslutat detta nedan och börjat på gymmet igen:

Vill ni följa vardagen, så finns den att kika på här:

www.facebook.com/explorerglobal eller https://www.instagram.com/explorerglobal/

Ja, vardagen domineras av tjejerna. Här sista grönländska dansen:

Jag vaknade upp idag till en molnig stad med träningsvärk i hela kroppen. De mörka molnen hänger tungt över staden, stora och mörka, fulla av regn. Det är kallt och blåsigt, och snart kommer det nog att börja regna. Hösten och kylan och höstrusket är här. Och det kommer att stanna ett tag. Några månader ungefär.

Men igår. Var det igår? Var det igår jag paddlade rakt in i en solnedgång? Slappade på en varm klippa i bikini? Badade som om sommaren aldrig hade tagit slut? Var det igår jag tog mig ett morgondopp och sedan paddlade iväg över sjön medan solen smekte bergsklipporna med sitt guldaktiga ljus? Var det igår? Eller var det bara en dröm?

För jag hade en dröm. En dröm om att göra en sista paddling innan hösten kom, en septemberpaddling. Jag vet hur vackert det kan vara i september, det vet jag. Drömmen, eller planen rättare sagt var att vara ute så mycket som möjligt i 24 timmar. Sova i tält så man kunde hinna med en riktigt sen paddling och en riktig tidig morgontur. Planen var att bli avsläppt och upphämtad om 24 timmar. 24 timmars paddling. Minus det praktiska som att äta, sova, laga mat och så vidare.

Jag skulle paddla i kvällsljus och se solen gå ner, jag skulle paddla i gryning och morgonljus, jag skulle paddla över sjön vid lunchtid och känna på eftermiddagsbrisen..jag skulle helt enkelt paddla så mycket som möjligt.

Planen var också att sova i tält, även om jag inte riktigt gillar det med tanke på sommarens tidigare händelser. Men jag ville utmana mig själv och verkligen utnyttja dygnets alla timmar.

Jag blev avsläppt på kvällen vid sex-tiden. Jag visste att solen skulle gå ner redan vid åtta, så jag skyndade mig på att sätta upp tältet och göra allt klart inför natten innan jag pumpade upp brädan och gav mig ut på vattnet. Vilken otrolig vacker kväll det var...varmt och så stilla, helt spegelblankt vatten. Jag paddlade rakt in i solnedgången, det var fantastiskt!

Sedan, plötsligt, gick solen ner och det började skymma. Jag gick upp, bytte om, åt lite kvällsmat i form av mackor, tog på mig varmare kläder och förberedde mig för en lång och mörk natt. Och mörkt, ja det blev det. Vid halv nio var det mörkt och vid nio var det becksvart. Då låg jag i mitt tält, påpackad med varma kläder och försökte tänka positiva tankar. Som: Tänk på belöningen, din belöning, vilken fin upplevelse du kommer att få, vilken fin soluppgång du kommer att få i morgon bitti. Timmarna gick men sömnen ville inte infinna sig. Mörkret var kompakt, ensamheten skärande och kylan kröp innanför de varma kläderna. Grenar knäcktes omkring mig, något djur prasslade och släpade något på marken, det kluckades och väsnades, fåglar skrek och kraxade. Kroppen var på helspänd. Jag tänkte: Tänk, vilken tur du har som får uppleva det här, det är inte alla som får. Och vidare: Du är smart och starkt, troligtvis klarar du dig ur varje möjlig hotsituation du skulle kunna hamna i. Och när det inte heller verkade fungera: Du är frisk, har fina vänner och ett hem iallafall. Imorgon kan du åka hem till ditt normala liv och sova i en skön säng, försök nu vara lite cool de här sista timmarna som är kvar av den här extraordinära händelsen som är få förunnat.

Framåt småtimmarna började jag höra grymtanden. Jag känner så väl igen det där ljudet, vildsvin, men nu var det på ett välbehövligt avstånd. Jag stelnade till och mitt hjärta klappade. Den här gången tänkte jag inte fly. Bara vänta ut. Jag låg vaken, beredd på att ljudet skulle komma närmare och närmare och att jag skulle få höra de andas utanför tältet, som förra gången. Men så blev det inte. Jag hörde några grymtanden långt borta några gånger under natten, men närmare kom de inte. 

Efter många, mörka ensamma timmar gick solen äntligen upp vid sex-tiden och jag skyndade mig ut på vattnet för att ta min belöning. Och vilken belöning sedan! Att vara helt ensam på sjön, på spegelblankt vatten och se solen gå upp. Helt fantastiskt! Och såklart, så fort ljuset har kommit är nattens hemskheter som bortblåsta ur minnet, det finns inte längre. Så fort dagen är ny så finns inga gamla hemskheter längre. Allt man ser är dagens strålande  ljus.

Och så fortsatte dagen. Jag varvade paddling med bad från klippor, jag gjorde vad som föll mig in för stunden. Inga tider att passa, ingen annan att ta hänsyn till. Till lunch åt jag en  pastasallad och sedan gav jag mig ut och paddlade igen. Det var varmt och vindstilla hela dagen, det kändes som sommaren aldrig hade tagit slut. Septemberpaddling. 

Men det var igår, det. Idag vaknade jag upp till ett molnigt Norrköping och en känsla av att allt bara var en dröm.

Igår kväll, redo att ta en liten tur i det magiska kvällsljuset.

Gårdagens vackra solnedgång.

Också gårdagens solnedgång.

Tidig morgontur.

Det håller på att bli dag.

Kopplar av någon gång kring de tidiga morgontimmarna.

Ja, det var igår. Idag vaknade jag upp med träningsvärk och en känsla av att allt bara var en dröm. En septemberpaddling.

Ni som känner på er att ni vet vem jag är, vill jag bestämt avråda att ni diskuterar det jag skriver här vara sig med mig eller mina anhöriga.

Bakgrund:

Jag har länge känt att något är fel. Hela vår civilisation Är döende och jag är en del av det. Jag har jobb, familj, och pengar på banken. Men varför är jag inte lycklig? Varför finner jag ingen mening i tillvaron?

När jag reflekterar över mitt liv inser jag att jag endast är riktigt lycklig när jag är ute i skog och mark, fjäll och hav. Ensam. När jag får sköta mig själv och när varken tid, elektronik eller andra för vårt sätt att leva nödvändigheter.

Jag skulle säga att jag genom mitt yrke samt mina fritidsintressen skaffat mig tillräcklig erfarenhet för det som komma skall.

Efter noggrant övervägande om vilka förändringar jag måste vidta för att fortsätta i den civiliserade världen inser jag att det inte kommer vara tillräckligt. Det krävs alltså drastiska åtgärder.

Beslut: Jag skall ta civilisations självmord. Jag skall slå mig fri från den moderna människans bojor och flytta ut i skogen. Detta är på alla sätt ett otroligt egoistiskt beslut som kommer få stora konsekvenser för mina anhöriga. Men på något vrickat sätt tror jag ändå dom kommer förstå.

Nu börjar mina förberedelser. Min bedömning är att inom 12 månader är jag skogsmänniska på heltid.

Nu kan man nog säga att sommaren har lämnat oss här i norr, och hösten gjort entré på riktigt!
Vad passar då bättre än en riktig bildbomb med en samling av de bästa bilderna från Chamonix?

För att se samtliga bilder, klicka vidare till vår hemsida & blogg: http://outdoorsouls.se/best-of-chamonix/

Hösten är här. Det börjar bli kallare och mörkret sänker sig över naturen redan vid klockan sju, åtta på kvällarna.

Det har varit en aktiv sommar. Jag har vandrat, tältat, åkt kajak, sup-paddlat och cyklat. Sett många solnedgångar och en hel del soluppgångar.

Jag känner inte alls för att krypa in i min lilla lägenhet nu i höst och bli sittandes framför tv:n. Jag vill försöka vara aktiv och röra på mig. Så, det gäller att hitta på saker att göra. Saker i närområdet, som inte ligger så långt bort. Så man hinner hem tills mörkret kommer. En uteaktivitet i veckan  borde vara målet den här hösten. Minst.

Planen för igår var att gå till min favoritsjö Ågelsjön  och sedan hem igen, en sträcka på ca 2,5 mil sammanlagt. Jag började gå när det började ljusna, hade 2,5 liter vatten med mig och efter 2,5 timmar var jag framme. Väl där, så gott som ensam, hittade jag min favoritstrand och jag badade i iskallt vatten och stretchade. Det märks att det höst, snart är det för kallt för att bada. Men jag badade igår, fötterna och armarna värkte av kylan. 

Planen var att gå hem också men jag insåg att mina fötter inte skulle klara av det. Rödmosiga, en liten blåsa på högerfoten så insåg jag att det bästa jag kunde göra var att ta bussen hem. Som tur var gick det en enda buss till stan och den tog jag. Det blir ett ganska hårt tryck på fötterna när man går långt och bär tungt, det kan man konstatera.

En fin stilla morgon och eftermiddag blev det vid sjön. Jag väntade mig en blåsig morgon men det var helt stilla. Lite tråkigt att väderprognosen inte alltid stämmer för hade jag vetat att det var sup-väder hade jag tagit med mig min sup-bräda. Det var verkligen helt stilla.  Lite kyligt var det dock så nästa gång jag kommer dit, troligtvis med min sup-bräda ska jag ta med lite varmt vatten så jag kan göra te samt lite varma ullkläder att byta om med. 

En uteaktivitet i veckan. Minst.

Ledstarten vid Vålådalens fjällstation

Sommarens vandring i Jämtlandstriangeln gav mersmak och efter lite om och men blev det en höstvandring i Vålådalen. Vandringkompisen från i somras kunde inte följa med, men jag lyckades lura med mig en annan kompis. Ingen av oss hade övernattat i fjällstugor tidigare så det blev en ny upplevelse för oss båda.

Det finns några leder att välja på...

Vid startade från Vålådalens fjällstation mot Lunndörren vid 13-tiden. Redan i första korsningen höll vi på att gå åt fel håll eftersom jag slarvläste skyltarna... Men vi rätade upp oss och påbörjade vandringen uppåt genom skog som övergick till myrmarker och efter det mer sten.

På väg mot Lunndörren med snötäckta fjäll i bakgrunden

Vackert vattendrag med gott vatten

Väl framme vid Lunndörren var det hur mycket folk som helst! Det hade varken jag eller kompisen räknat med och det var lätt att kännas sig lite smått hungers-irriterad i det knökfulla köket. Men middagen var i alla fall väldigt god, bestående av linser, couscous, kronärtskocka, soltorkade tomater, oliver och mozzarella, receptet hittat här på Utsidan. 

Efter en inte helt rofylld natt, sovandes skavfötters i samma säng pga av platsbrist, vaknade vi till en fantastiskt vacker morgon när nattens oväder dragit förbi och lämnat vita toppar på fjällen bakom sjön. För att undvika att fastna i morgonrusningen i köket, packade vi ihop oss lite snabbt och vandrade iväg rätt tidigt på morgonen. Efter en stund satte vi oss ned och lagade frukost på det medtagna stormköket, perfekt!

Sjön vid Lunndörrens stuga, fin bastu finns för den hugade

Sedan följde en 15 km lång vandring som präglades av hård vind och till och från lättare regnskurar. Dagen innehöll drama för både mig och kompisen. Det första dramat var gemensamt och bestod av ett vattendrag som vi inte ville vada över, men som vi förstod skulle bli svårt att undvika att bli blöta av. Men till vår stora lycka hittade vi två träd som ramlat och utgjorde två smala broar som vi balanserade över på. Stärkta av det övervunna dramat vandrade vi vidare på vackra skogsstigar, då vi också fann en del lä för vinden.

Torrt och fint

Ju längre vi vandrade, desto mer myrmark blev det. Det fanns mycket spång utlagd över de största blötmarkerna, vilket underlättade massor. Men strax efter lunch inträffade det andra dramat, just på en sådan spång. Eller snarare avsaknade av en sådan... Kvaliteten på spången är varierande och mitt på en stor myr var de nedsjunkna i myren och dolda av brunt vatten. Hux flux försvann vänsterbenet rakt ner i myren ända ned till knät. Panik!!! Jag som redan har fobi för myrar och deras lömska sjunkmarker! Jag tog mig dock samman och efter lite kämpande lyckades jag få tillbaka mitt ben från myren. Mycket glad att jag knutit kängan ordentligt, hade blivit jobbigt om den blivit kvar och jag fått vandra resten av tiden med en foppatoffel på vänsterfoten =).

Kunde ha framlevt mitt liv som träskmonstret här...

Glad över att ha överlevt vandrade jag och kompisen vidare, nu med en halv myr i ena kängan, eftersom vattnet runnit in över kanten. Men det kändes inte kallt och jag tyckte inte att det kändes som om skon skavde någonstans, så jag valde att inte byta om. Byxorna blåste torrt fort i den hårda vinden, det finns fördelar med allt! Slutligen kom vi fram till en skylt som sa att det var 4 km kvar till Vålåstugorna. Kändes lite hoppfullt, men nu dök det tredje dramat upp för min kompis som är höjdrädd. En skranglig, bångnande hängbro måste forceras för att nå stugan. Inte alls roligt för kompisen som gjorde en hjälteinsats för att ta sig över till andra sidan!

Lätta steg för mig som är mer rädd för myrar än broar, inte så kul för kompisen

Efter bron gick det uppför en del, men sedan hamnade vi i träskmark igen. Då hade det också börjat mulna på rejält och vinden tilltog. Leden var inte lika tydlig här och ett tag började jag misströsta om vi verkligen var på rätt väg. Det kändes som om vi vandrade i Mordors träskmarker… Men till sist dök Vålåstugans tak upp framför oss och här var det inte så mycket folk som i Lunndörren. Vi fick direkt ett rum, med varsin säng!, och eldade lite i kaminen för att få upp värmen. Lyxigt nog fanns också torkrum i stugan, så min stackars känga fick torka ordentligt. Ungefär samtidigt som vi kom fram brakade ovädret loss ordentligt med ökande vind och spöregn. Så mysigt att sitta inne i stuga, sprakande kamin, varm mat och trevligt middags-sällskap av andra vandrare! Även denna middag var jättegod och enkel, makaroner, skinkost på tub, torkade trattkantareller, ölkorv och parmesan. Förvånansvärt gott!

Vackraste tak jag någonsin sett! =)

Utsikt från Vålåstugorna

Efter en natt med betydligt bättre sömn än första natten åt vi en god frukost innan vi forsatte 14 km mot Stendalen. Ovädret hade dragit förbi under natten och nu var det solsken med mindre blåst. Bitvis gick turen över kalfjäll med vackra vyer.

Vackra färger

Sol!

Idag hade vi ställt in oss mentalt på att vi skulle vada två gånger, något ingen av oss gjort tidigare. Väl framme vid första vadet, ett ganska brett och strömt vattendrag, beslöt vi oss för att äta en stärkande lunch innan vi gick över. Bäst som vi satt där kom det en tjej vandrande från andra hållet. Efter att ha vandrat lite fram och tillbaka hoppade hon snabbt, i bästa bergsgets stil, över vattnet från sten till sten. Vi var snabba att memorera vart hon gick. Vi var möjligen inte lika graciösa i vårt hoppande från sten till sten, men vi var torrskodda!

Vackert, men strömt och bitvis knädjupt. Skönt att vi slapp vada!

En kopp stärkande cappuccino inför vad. Som jag slapp!

Nu fanns inga hinder, mot Stensdalen! Bra humör, tills vi hamnade i en massa träsk igen...… Vid ett tillfälle hoppade kompisen över ett vattendrag med hjälp av en björk. Lätt som en plätt! Tills jag tar i samma björk. Som går av. Och jag landar i vattnet med bägge fötterna. Vattnet gick inte över kängans kanter, så jag blev inte blöt, men då kände jag att jag fått nog av blötmark!!!! Irriterat stampade jag iväg i raketfart i några hundra meter innan jag (och min kompis) kom på att det nog var dags för en fika =). Efter fikat kändes allt bättre och efter en kort stund kom vi fram till vårt sista vad. Detta var mycket grundare och inte lika strömt, men brett. Vi insåg att vi var tvungna att ta av oss och vada över. Efter lite velande bet vi i hop och knatade över. Kallt, men helt ok, ingen ramlade eller vrickade fötterna. Väl på andra sidan firade vi med en liten Jäger och soltorkade fötter och ben.

Dags för vad!

Efter att vi snörat på oss kängorna igen blev vi båda förvånade av hur kort det var fram till Stensdalens stuga. Solen strålade och det var endast två vandrare på plats när vi kom. Stugvärdarna var ute och vi satt en lång stund på altanen och pratade med de andra. Om gårdagen gav känslor av Mordor, så var det glömt idag!

Utsikt över vatten och fjäll från Stensdalens stuga

Stugan är nybyggd efter att den ursprungliga brunnit ned för några år sedan. Det finns mycket solpaneler och det finns lyxigt nog möjlighet till att tända små lampor här och var, bla vid sängen. Stugan har 32 sängplatser, men vi var bara 17 st i stugan, värdarna inräknade. Dagen innan hade det varit närmare 60 personer i stugan!  

I dag blev det risotto på påse från Willys, lite extra smör, parmesan och torkade trattkantareller satte piff på det hela. Vi hade en trevlig kväll med intressanta personer att prata med, men det blev ändå tidigt till sängs. Det tar på krafterna att vandra hela dagen.

Fördelen med tidigt sänggående är att man vaknar tidigt. Redan vid 8-tiden nästa morgon var vi packade och klara för de sista 14 km av vandringen tillbaka till Vålådalen.Vandringen började i samma tema som tidigare, regn och blåst. Men ganska snart upphörde regnet och när vi lämnade fjället dog vinden bort. Det var mestadels lättvandrad stig på vägen tillbaka. Men ingen dag utan åtminstone lite drama, denna dag blev vi jagade av en upprörd tjäder som tyckte att vi störde hans revir! Han följde efter en bra bit innan han var nöjd och vek av från stigen =).

Kaxig!

Vackert!

Fjäll mot Stensdalen

Något oklart ursprung, men spännande på fjället

Vacker glänta i skogen på väg mot Vålådalen som passar utmärkt för lunchpaus

Något trötta fötter på slutet och det var skönt när Vålådalens fjällstation skymtades. De serverade varm, kryddig tomatsoppa till lunch och det var precis det som behövdes innan avfärd mot hemmet!

Sammanfattningsvis kunde det ha fått vara lite finare väder, men samtidigt kunde det ju ha spöregnat hela vandringen också. Första natten var som sagt lite oväntat att det var så mycket folk, men det gick ju att överleva. Och trots nära-träskdöden-upplevelsen kan jag tänka mig att vandra igen. Då vill jag besöka Helags. Och Storerikvollen. Och Nedalshytta. Och Gåsen. Tror att jag kan sy ihop en liten vandring där nästa år =). Vet inte riktigt om min vandringkompis känner sig så hågad att följa med fler gånger, men hon har i alla fall börjat fundera på var hon kan köpa packpåsar för att underlätta att hitta i packningen, så helt omöjligt är det kanske inte.

Måndag 25 Juni

Resan gick mot Mysusaeter öster om Otta och vidare upp till parkeringen som ligger på fjället. Var framme runt 20 tiden så det var kängor och packning på, gick någon km där vi hittade en bra plats för tältet. Lite kvällsmat sedan var det tid att krypa ner i sovsäcken.

Tisdag

Vaknade till strålande väder. Efter frukosten började vandringen mot Rondvassbu där vi gick till vänster om Rondvatnet. Väl insmorda i solskyddsmedel drack vi rejält och fyllde vatten i flaskorna och tur var det för det fanns inget vatten att hitta ut med leden. Solen stekte och genom blöta av svett var det skönt att nå toppen och börja gå neråt igen! Och det var minst sagt brant! Träffade lite andra vandrare som vi pratade med. Väl nere blev det välbehövligt kaffe och en bar. Fortsatte mot Bergedalstjönnen där vi slog läger för natt nr 2. Runt denna sjön fanns det många bra tältplatser. Ständiga följeslagare man har här är får som går lösa med bjällror runt halsen så man hör dessa klockor nästan hela tiden. Åt och njöt av en varm o fin kväll.

Onsdag

Vaknar vid 8,30 till fåren som är en meter utanför tältet. Dom springer dock undan när man kör ut huvudet. Efter dom vanliga morgonrutinerna så började vandringen mot Björnholia turisthytte. Om någon påstår att det stenigt vid Kebenekaise så ska jag säga att det är inte mindre här. Vandringen gick vidare i strålande sol. Träffade en norsk kille som sa att det skulle bli storm framåt kvällen. Vi slog läger ett par km innan vi kommit fram till Björnholia. 

Torsdag

Vaknade som vanligt vid 8,30 tiden och insåg att stormen inte hade kommit under natten. Efter frukost så gick vi ner till Björnholia turisthytte och tittade runt. Klockan var 10 och det hade börjat blåsa, nu kommer nog stormen sa vi och började gå tillbaka mot Rondvassbu. Denna dag gick vi i en motvind som jag aldrig upplevt tidigare, även ett par regnskurar kom. Två gånger kom det sådana vindbyar så vi faktiskt ramlade omkull. På eftermiddagen så hade allt lugnat ner sig och ca 500 meter öster om Rondvassbu så hittade vi ett mycket bra ställe för natten. 

Fredag

Solen sken igen denna morgon och det var en lätt promenad de sista kilometrarna ner mot bilen. Norskt stridsflyg övade ovanför oss och vi mötte flera vandrare.

Summering, en härlig tur med stenig och ibland lite krävande terräng. Rekommenderar detta område.

//Patrik o Sofie

Den 20 augusti lämnade jag Nikkaluokta och min vandring utmed kungsleden bakom mig och for in till Kiruna. Min mat var vid detta laget nästan helt slut och jag begav mig således till bussgods terminal för att hämta mitt paket med kartor och mat som jag skickat till mig själv veckan innan.

Jag gick även till affären för att köpa det mindre viktiga men desto mer prioriterade: 3 Wienerbröd som jag omedelbart åt upp, 0,5kg smör och 0,5kg kaffe för framtida bruk. Mitt sug efter fett hade som vanligt blivit alldeles otroligt stort när jag är ute i fjällen länge och arbetar hårt, så trots att jag till denna vandring gått in för energität kost med mycket nötter, olja, ost och gräddpulver så var suget efter energität kost fortsatt stort.

Jag fick lift med en kille jag träffat i Nikkaluokta och åkte till Nieiddajavri några mil norr om Kiruna där vi parkerade och började finna vår väg ut i myrlandskapet. Den stig som är inprickad på kartan förlorade vi fort kontakten med då den var väldigt subtil, och vi sicksackade oss nu fram över myrlandskapet för att försöka finna den torraste och bästa vägen framåt, utan att vara särskilt brydda om exakt i vilken riktning vi gick. Vi följde huvudsakligen kanterna på myrarna som var fasta och bar oss bra, stötte ibland på blötare partier eller gungfly som vi efter bästa förmåga försökte runda. Gungfly är en särskilt lömsk fälla för en ensam vandrare, och jag mindes en väns berättelse om när en av hans vandringskamrater gått igenom en rutten spång och sugits ner i dyn så pass så att hon inte kom loss utan hjälp från sina medvandrare. Det kan vara ett sätt att sluta sina dagar på…. Nåväl, här hade vi inga spänger som kunde förråda oss, vi var två och man kände fort när marken fick en “vattensängskaraktär” så man kunde leta sig tillbaka till fastare underlag igen.

Plötsligt, efter några timmars vandrande så hade vi en stor sjö i vägen för oss, som efter lite triangulerande med kompassen bestämdes till norra änden av Harrejavri. Här ville vi inte vara, vattnet var för stort för att korsa och vi hade hoppats på att naturligt ledas till de mindre sjöarna i sjöns norra förlängning där “stigen” går.

Nåväl, det var bara att följa sjökanten norrut tills vi hittade ett lämpligt ställe att vada på. Stigen lyckades vi aldrig finna igen, dock ett bra vadställe där vi kunde hoppa på stenarna över och sedan fortsätta upp mot sadeln mellan Cekkenvaras och Huortnas. Vi stannade vid den sjö som ligger rakt öster om Cekkenvaras södra spets, klämde in våra tält mellan träden, gjorde en lägereld och njöt av att åter vara ute på tur efter några timmars vistelse i Kiruna. Innan mörkret föll gick vi upp på Cekkenvaras topp för att njuta av utsikten och se vilken terräng som väntade oss under morgondagens dagstur. Utsikten från toppen var magnifik med ett myller av sjöar, böljande skogsbeklädda kullar och avlägsna bergsmassiv.

Det var även en mycket kraftig och kall blåst på toppen som vi ganska snart flydde från och återvände till vår mycket skyddade, vindstilla lägerplats nere i skogen. Denna blåst fick jag senare veta föranledde evakuering av ett stort antal människor som deltog i Fjällräven Classic och som nu var på tur någonstans utmed kungsleden och dessutom led av snö- och hagelskurar.

Dagen därpå rundade vi Cekkevaras på östsidan och satte kurs norrut. Terrängen var tät skog, och var krävande att gå i med många åsar/raviner som löpte ner från Cekkenvaras i östvästlig riktning och tärde på både knän och tid. Vad som såg ut som lätt terräng på kartan (särskilt på en 100.000-karta) visade sig vara svårframkomligt och jag tog därför beslutet att leta mig uppåt på bergssidan för att gå ovanför ravinerna, och hamnade till slut efter några olika turer i sundet som delar Dapmokjavri i två mindre sjöar. Därifrån fanns det bara en väg - norrut, uppåt - och vi tog oss upp på berget och gick sedan västerut på en rundtur utmed bergsryggarna som förde oss tillbaka till Cabrajavri där vi fiskade och åt sen lunch. Vi följde vattenflödet österut så gott vi kunde, stannade ibland för att fiska när vi hittade en fin sjö, och tappade orienteringen totalt i skogen mellan alla kullar och sjöar. Men vad gjorde väl det, vi hade gott om tid och visste att vi till slut skulle bli stående vid stranden till Jiegajavri om vi bara gick österut, Tid hade vi gott om.

Mycket riktigt, till slut kom vi fram till Jiegajavri och blev stående vid utflödet från de sjöar vi gått förbi på vägen ner. Fiskelyckan lyste med sin frånvaro och vi försökte återigen finna den stig som skulle leda oss till vårt tält, men fick snart inse att vi inte skulle finna någon annan väg än den vi själva valde. Vi gjorde misstaget att ta för lite höjd på berget sydväst i vår färdriktning, vilket gjorde att vi återigen fann oss själva i tät skog som styckades av av åsar och raviner i ett spindelnätsmönster som gjorde det mycket svårt att navigera. Vi gick fel och hamnade någon kilometer för långt åt nordväst innan vi insåg vårt misstag, korrigerade kursen och började följa kompassen mer noggrant genom skogen. Plötsligt började det mullra och väsnas framför oss, vi hade stött upp 2 älgar som skenade iväg genom den täta och icke-panik-kompatibla skogen. Vi kom till slut, trötta, hungriga och med ömmande fötter tillbaka till lägret, nöjda med vilken fantastisk och enastående natur vi fått se under dagen. Vi tände en brasa, smörstekte och åt upp all svamp som vi plockat under dagen, pratade om våra upplevelser och somnade till slut.

Dagen därpå skildes min och min kompanjons väg åt och han gick till bilen medans jag fortsatte längre ut i busken. Jag styrde kosan åt sydost med siktet inställt på Cahppesnjarga. Terrängen nedanför Harrecearru var bitvis besvärlig med branta rullstensåsar och stora blockstensfält i min färdriktning, så jag sökte mig ner på myrarna för flackare terräng. Terrängen blev verkligen flackare men också betydligt blötare, och vattnet tillsammans med knädjup mossa, dvärgbjörk och ljung som drog en i fötterna i varje steg gjorde att man fick stanna ofta för att hämta andan och ladda upp energin för några kilometers vandring till.

Till slut kom jag fram till sundet Jiegaguoika, som förbinder Jiegajavri och Alajavri och förvånades över hur strömt där var. Jag hade haft en naiv förhoppning om att det skulle kunna gå att vada över, men här strömmade sådana vattenmängder att jag inte ens skulle ge mig på att paddla igenom forsen. Besviken men ödmjuk fortsatte jag söderut på strandkanten och stötte strax innan “kåtan” (det är en husvagn på snömedar) på helt färska björnspår i leran på stranden. Jag piggnade genast till, det är en stor dröm för mig att få se björn i sitt naturliga habitat, och övervägde ett tag om jag skulle försöka mig på att spåra den med tanke på hur färskt spåret var.

Jag avfärdade dock den tanken ganska snart, spåret gick mot min riktning och den hade antagligen redan upptäckt mig med tanke på vindriktningen. Alternativet, att jaga björnen och få den att känna sig trängd kände jag mig inte heller riktigt bekväm med. Jag satte istället upp mitt tält, dumpade all utrustning och tog en promenad upp på Cahppesnjarga, en tur som i all sin enkelhet bjöd på alldeles fantastiska naturupplevelser i form av tallskog med gamla grova och krokiga vindpinade träd, flera hundra år gamla döda, hängande och terpentinångande tallar som pekade “fuck you” mot hela skogsindustrin. Utsikten från Cahppesnjarga var dessutom alldeles enastående med vyer åt nästan alla håll. Här kunde man sätta sig vid en avsats, dingla med benen och titta ner på stenskravlet lååångt nedanför en, spana efter vilt i närområdet från ett fågelperspektiv och njuta av solnedgången.

Nöjd och tagen av allt det vackra återvände jag till tältet på kvällen just som regnet svepte in och piskade tältduken medans jag skrev dagbok, åt kvällsmat och myste ner mig i sovsäcken.

Dagen efter styrde jag rakt västerut, jag var tvungen att börja planera för min hemfärd och ta mig ut mot civilisationen. Jag tog sikte på sjön vid Ravdocearrus norra fot men hittade den aldrig, utan ställde istället kompassen mot Coaltajavri. Efter vad som kändes som en evighets irrande runt i skogen utan minsta möjlighet att triangulera in mig för att få en uppfattning om vart jag var någonstans så öppnade sig skogen och jag syn på sjön mellan lövverken. På min väg fann jag även ett björnide och förundrades över hur sannolikhetsläran kunde göra sådana avsteg för min skull, så att jag skulle få finna både björnspår och björnide på mindre än ett dygn i en sådan här terräng där allt handlar om tur för att hitta något mindre än ett berg eller en stor sjö.

Vissa av er kanske tänker “Varför har inte människan en GPS som alla normala och moderna uteliggare, så han slipper gå planlöst i skogen”, och svaret är enkelt: jag är en bakåtsträvare. Genom att inte ha en GPS tvingas jag utveckla mina färdigheter i att läsa av naturen, använda kart och kompass, och vara uppmärksam på min omgivning. Det är dessutom ytterst sällan som jag behöver den precision och exakthet som en GPS erbjuder, och i en nödsituation eller då energin tryter så kan jag starta telefonen och få ut en GPS-punkt på mina offlinekartor från valfri app. Jag gillar inte heller tanken att vara beroende av batterier och teknologi som riskerar att gå sönder, och tycker för övrigt att det är skönt att slippa kolla på skärmar några veckor om året.

I Coaltajavris norra ände stannade jag för att äta lunch, bada och - med utsidans diskussion färsk i minnet om att sköta sin hygien för sina medresenärers skull - tvätta mina kläder inför den stundande tågresan. Jag gjorde därför upp en eld att torka min utrustning vid, satte maten på värmning och stegade ner i vattnet. Jag hann inte mer än tvätta av mig själv innan ett oväder drog in och jag i all hast fick spänna upp en presenning, samla ihop all utrustning som jag spridit omkring mig och skydda den och mig själv från störtskuren medan jag själv, naken och med en gryta kokande spagetti i handen också försökte få plats under presenningen i ett tappert försök att hålla värmen och härda ut. Regnet tog slut efter en kvart och drog vidare och jag kunde lämna mitt skydd, diska grytan, klä på mig och fortsätta genom den nu regnvåta skogen.

Det var efter detta som en av mina finaste friluftsupplevelser någonsin träffade mig som en blixt. Jag hade glömt bort att känna in naturen länge nu eftersom jag hade en plan som jag följde målmedvetet, men när jag i solskenet stannade för att titta på den alldeles fantastiska utsikten från en kulle så insåg jag hur bedövande tyst det var. Inte en vindpust, inte ett rasslande löv, inte ett vattenporl, inte en fågelvissling…. Inte ens i en ljudisolerad studio har jag upplevt en sådan tystnad. En fågel kom flygande, landade strax intill, gick ett varv runt och tittade nyfiket på mig och sa något som jag inte förstod innan den fortsatte över trädkronorna. Kvar stod jag, förbryllad, blöt, tagen och närmast religiöst uppfylld av hur vackert allt var.

Hade jag haft tid så skulle jag nog lagt mig ner där jag stod, uppfyllts av situationen, gråtit eller grubblat - vad som helst. Men jag hade inte tid, jag skulle hinna med en buss imorgon och måste ta mig närmre Rensjön innan det blev mörkt.

Vid sjön mellan Lotnjumjavri och Duortnosjavrras, vid sidan om den stig som faktiskt existerade, i verkligheten såväl som på kartan, satte jag upp mitt tält. Kring dessa sjöar fanns tyvärr inte den tystnad som jag tidigare upplevt, här bröt oljuden från lastbilar och malmtåg igenom vildmarken och störde mig något enormt och fick mig att som vanligt fundera på om civilisationen verkligen var värd att återvända till.

Men kvällen var lugn och vacker så jag åt kvällsmat ute i solnedgången, matade knotten och sammanfattade mitt friluftsår så här långt. Detta var min sjunde vecka i tält 2018, jag hoppas att det inte var den sista.

Alla ni därute som säsongat någon gång känner säkert igen känslan av att man sista tiden är rätt peppad på att gå vidare men då dagen kommer är det fortfarande lite jobbigt att lämna. Kroppen behöver ett litet break men ändå har man detdär speciella bandet till kollegorna, människorna & naturen man har vistats i. Jag har nu gjort två säsonger i den fantastiska Jostedalen, som verkligen gjort ett stort intryck på mig och jag tycker om den dalen så enormt mycket och allt som finns utanför dörren. Så charmigt. Sommaren bjöd på mycket varmare temperaturer än förra året vilket är lite oroväckande såklart och breen (glaciärerna) i området har påverkats mer än året innan. Jag har sett otroligt mycket fler kalvningar i år, häftigt att se men också tråkigt. I år kom massa nya kollegor så det har varit spännande och min nörd level har stigit på skalan både glaciär, geologi & klätter mässigt, känner snart hur nördstämpeln sitter i pannan på mig. Det känns också väldigt inspirerande att jag hittat det jag brinner för just nu, den här sortens natur. Sten, is, snö och sjö. 

För att stilla min klätterabstinens kommer jag nu att fara iväg på semester till Kalymnos i Grekland och leka av mig. Som nybliven hjälpklätterinstruktör på klippa känns allt som handlar om klättring, rep och räddning väldigt roligt och lärorikt och något jag vill göra massor av. Likaväl som glaciärer, jag vill till flera och utforska dem. Gå mer kurser. Guida ännu mera. Papp tycker jag är konstig som spenderar mina somrar på is och snö men jag har helt ärligt hellre kallt än för varmt. 

Denna otroligt varma sommar har vi gjort nära toppturer på de små bergen vi har omkring oss i södra Hälsingland och små bergstoppar finns det gott om. :-)

De toppar vi besökt hittills har i de flesta fall bjudit på vackra vyer över blånande berg och sjöar, det är ju den belöningen man helst vill ha efter en tur i ostigad terräng och uppförsbacke samt lite gott fika förstås!

Här är några bilder från de hittills avverkade turerna. Vi har många fler att utforska.

På väg upp på Molnbacka 322 m.ö.h. Är inte det ett vackert namn?

Mogna hallon trots värme och torka.

När vi kom till toppen låg lätta sommarmoln på himlen men värmen var tryckande. 

Belöningen den här gången blev utsikt över välkända gårdar och ängar och sjön där vi badar och svalkar oss. På andra sidan sjön kommer det att stå vindkraftverk på berget så vi får göra ett nytt besök när de kommit upp och jämföra utsikten.

Blåbär fanns det gott om på toppen och som tur var hade vi en bärplockare med. Första men inte den sista blåbärsefterrätten denna sommar. 

Den andra toppen vi besökte var Lunsberg, en dag när termometern stod på +29 grader och svärmar av småflugor flög irriterande runt oss hela tiden. Här såg vi spår av både älg och björn. Inga färska avtryck dock men visst håller man lite extra koll runt sig när man går och så inte "nalle" ska bli överraskad.

Just på själva toppen var det ingen utsikt. Så vi gick ner en liten bit på baksidan där det öppnade upp sig och vi kunde titta ut mot  blånande berg. 

På toppen.

Utsikten

Tillbaka till bilen tog vi en annan väg ner på baksidan av berget där Hälsingeleden passerar. Vi följde leden en liten bit, den var välmarkerad men inte särskilt trafikerad av vandrare vad vi kunde se. Här hittade vi både blåbär och hjortron, det smakade gott i värmen!

En tredje tur vi gjorde gick upp till Kölberg, en plats vi besökt flera gånger och grillat korv med barnen när de var mindre. Naturskyddsföreningen har en stuga där med eldplats, bord och bänkar. Den toppen ligger en bit längre bort men det är fint område och vi kunde med två bilar gå från en punkt till en annan på Hälsingeleden, en väldigt fin del av den visade det sig. 

Stora delar av den första biten vi gick var i blandskog. Leden var även här välmarkerad och det såg ut som att fler vandrar den här sträckan, särskilt när vi närmade oss Bältbosjön.

Det passade bra att ta en paus här vid sjön och fundera på om det lurade gäddor eller annan fisk i vassen därborta. 

Lingonen började mogna.

Strax efter sjön kom vi till en öppnare del av leden med en vacker vy över sjön Bergviken. Någon hade dekorerat en hög stubbe med en hjälm, kan det kallas för en konstinstallation tro?

Konstinstallation eller ej, lite roligt ändå.

Bergvikens vatten lyser blått i fjärran.

Lättgånget men inte så roligt, det var inte så lång sträcka att gå utefter den här vägen som tur var.

Det här är Jättens likkista, ett stort flyttblock som ligger mitt i skogen. För att besöka den får man ta en avstickare från Hälsingeleden men det är det värt. 

Utsikten från Kölberg. 

Fjärde toppen - Middagsberget. Den här turen bjöd på varierande vandring som började i en vacker ganska brant tallbacke. 

Trots lutningen så var det lättgånget, fint lingon och blåbärsris mellan tallarna.

På toppen bjöds vi på en härligt utsikt över bygden, långt ut mot kusten.

Men det är inte bara utsikter som är fina, mossbeklädda stenar är också vackra att se på.

För att inte tala om blåbär och ...

lingon.

Efter den fina tallbacken och utsikten kom vi till ett stenigare parti. Det var ganska brant med mycket vitmossa.

Det kan bli roliga mönster av växter som här till exempel där Skogsfräken står i lätt solljus.

Nu fortsätter vi att utforska omgivningarna och topparna omkring oss. Kanske blir det på skidor eller snöskor i vinter, vi får se.

Sist, ett litet larvigt möte på turen.

Det var en månad sedan jag var ute och paddlade, det var den där fantastiska 24-timmars paddlingen. På den paddlingen levde jag länge men nu har abstinensen nästan gjort mig tokig av längtan. Längtan av att få sätta paddeln i vatten igen. Längtan av att få upptäcka nya vinklar och runda nya hörn på vatten.

Så, oktober eller inte, här skulle det paddlas. Jag blev avsläppt vid sjön och en bil skulle komma och hämta mig exakt 4 timmar senare. Då hoppades jag ha rundat sjön, utan att ha trillat såklart, med lite värk i armar och ben, det hör ju till.

Det här med kläderna, hur ska man egentligen klä sig om man ska paddla i oktober och inte har en våtdräkt? Det gäller ju att ha lite varmare kläder, man kan ju inte paddla i bikini, men samtidigt inte för klumpiga om man råkar plumsa i. Plumsa i, var förresten något jag till varje pris ville undvika, kallt i luften och iskallt i vattnet, nej, det var ingen bra ide. 

Jag klädde mig i muff på huvudet, sport-bh, långärmad funktionströja, vattentät skaljacka, bikininederdel, träningsbyxor och shorts i funktionsmaterial. Flytväst.  Barfota var jag och frös lite om fötterna, som ju både blev kalla och blöta men annars så frös jag inte någonstans på kroppen. 

Det var väldigt mycket folk runt sjön, denna lördag, hela parkeringen var full med bilar. Men jag var ensam på sjön. Temperturen låg på cirka 10 grader och det blåste mellan 3-8m/s. Det var riktig höstkänsla, vissa träd lyste gula, riktigt fint.

Ja, jag rundade sjön, och det gick bra, jag höll mig uppe på brädan och jag blev inte blöt.På tillbakavägen fick jag medvind och behövde knappast paddla alls, en ganska trevlig upplevelse att sitta eller stå och glida fram. Synd att jag inte tog med lite kaffe och en bulle, då kunde jag ha suttit och mumsat medan jag gled fram utan den minsta anstränging. Men det gäller ju såklart att inte bli alltför fokuserad på kaffekoppen så man tappar balansen. Men, som sagt, allt gick bra. När jag kom iland tackade jag mig själv att jag hade tagit med mina extratjocka vintervantar, de behövdes faktiskt efter några timmar på sjön. 

Vad härligt det var med oktoberpaddling, det ska jag göra om.

En enkel hyllning till min favoritårstid. Inspirerad av vemodets mästare, LW, som jag lånat alla de bra formuleringarna av. De andra är mina.

Färgernas årstid. Den med blåsten, stormarna och tiden som gått för fort.

 Den med vemodiga gråa dagar i fuktig stillhet. Med tandläkarväder.

Men också med de där friska, skarpa och klara dagarna. De som får en att samla sina krafter. Och göra någonting stort.

Gärdena bäddas in i dimma. Solen står alltid lågt. Oftast för lågt. Man lever med solen i ögonen...

Hösten är också kokkaffets årstid....det är även då mat tillagad över öppen eld i mörkret smakar som mest. Eller kanske bäst...

I september drar jakten igång på allvar. I oktober kommer älgjakten.

Svampen...bären... naturens skafferi är fullt till brädden...

...den första svala vinden drar in genom vilda höstträdgårdar där betor och kål väntar på att skördas...  

 Som skapt för att följa en gammal vinterkörväg längs ett myrstråk. Stråket som leder längre in i skogen. Längre in i framtiden. Där vi steg för steg närmar oss nästa årstid... den när vi kan ta oss ut på isen. Men inte än...

Under en lång tid har en längtan vuxit. Först diffus. Jag vill ut mer sa den. Ut i naturen, upp på fjällen, vandra, tältövernatta. Jag tyckte först den var lite märklig, för jag är och har ofta varit ute i naturen. På många olika sätt. Men trots att jag är mitt i livet (statistiskt sett precis mitt i med tanke på den beräknade medelåldern för svenska kvinnor), har jag aldrig vandrat ensam. Aldrig varit i naturen ensam någon längre tid. På sin höjd en promenad i närområdena. Så märkligt det låter. Jag har alltid tillsammansvandrat. Med en vän, med arbetskamrater, med familjen – min första som jag föddes in i och min andra som jag själv varit med och orsakat.  Där någonstans landade längtan och blev en dröm. Visst stortrivs jag med sällskap ute i naturen men jag ville ut själv, bara jag och naturen. Inga filter. Jag läste om andras fantastiska solo-äventyr och längtade och funderade. Och skjutsade barn till aktiviteter och tjatade om tandborstning och tränade min trasiga nacke för att kunna bära ryggsäck och fortsatte tillsammansvandra och läsa på om utrustning och möjligheter. Och så gick tiden och jag tänkte att det där med ensamvandringen får jag göra sedan. När nacken och barnen klarar sig bättre själva. För någonstans hade jag fastnat i att det där med jag och naturen för oss själva skulle vara många dagar någon annanstans.  Ända tills min man för några veckor sa ”men ta en helg då, gå en dagstur!”.

Och det är ju egentligen självklart. Men jag tror att jag någonstans varit lite rädd också. Rädd för att nacken inte ska hålla, rädd för att jag ska känna mig otrygg, rädd för att det inte ska motsvara längtan. Vad ska jag då längta efter liksom! Jag som egentligen aldrig ryggar för det nya och okända hade i den här frågan hamnat med ett brak på det omtalade sofflocket! Bara att göra om och göra rätt.

Ganska direkt visste jag vad min fösta tur skulle bli. Tio sjöars led. I min hemstad, lagom långt, lagom svårt. En perfekt första tur som passar in i vardagens scheman. Jag förlängde den lite med en del av anslutningsleden vidare till Bergslagsleden. Totalt skulle det bli ca 14 km.

Kartor togs fram och skrevs ut och konsulterades. Ryggsäcken (den enda jag hittat som nacken accepterat någorlunda – en osprey aura) krokades ned och packades. För att lyckas med projekten att få ut familjen på tillsammansturer har jag en excelfil med packlistor. För stugturer och tältturer och cykelturer och veckoturer och dagsturer. Så det var bara att skala ned från två vuxna och två barn till en vuxen.

 Dagarna innan det var dags var jag rastlös. Tankarna snurrade. Förväntansfullt. Samtidigt som jag själv kunde tycka att så stort var det ju inte med en dagstur i vår närhet, så var det ändå min första ensamvandring. Min första!

Vid niotiden på lördagsmorgonen en krispig septemberdag blev jag avsläppt av min man. Den vita bilen (jo, tanken om den vita springaren svepte förbi i tanken) for iväg och jag var ensam. Vi kunde inte åka hela vägen fram dit jag tänkt, en bom och skylt med strikta order om skyddskläder och rapportering till arbetsledaren hindrade. Så min första utmaning var ca 250m ostigat genom tät, blöt, snårig ungskog. Solen skulle vara till höger, varför är då lättaste vägen till vänster? Men så blänkte Storsjön mellan träden och jag kom ut på precis rätt ställe. Lyckan där och då handlade inte bara om de 250 metrarna, nu var jag igång!

Bäcken till sjön blåste stora bubblor, frosten tinade långsamt i de solstrålar som tog sig in över trädtopparna, sjön glittrade ett glatt hej och stigen visade välkomnande vägen. Fram med kameran. Nu kunde jag ta bilder och filma som jag själv ville, utan någon annans tempo i öronen. Glädjen satte ett leende på läpparna.

Kilsbergsnaturen är så trolskt vacker. Mossbeklädd från topp till tå, flyttblocken kringspridda som konfetti, skvattramdoftande myrar och stadiga, trygga träd som omsluter en. Aldrig tråkig, alltid något att titta på och fundera kring. Vem bor i håligheten där? Tänk om man vore liten nog att krypa in!

Efter ett stycke stig kom jag fram till Storsjöblocket. Ett flyttblock i den större kalibern. Skandinaviens största står det på vissa ställen. Jag tror Botsmarkblocket vill ha något att säga till om där, men likväl var det ett imponerande flyttblock med en egen liten skog på toppen och fina överhäng att rasta under. Vilket jag gjorde. En kopp te, ett djupt andetag. Bara jag och naturen.

Tio sjöars led börjar vid Svinsjöstugan som tillhör Karlskoga naturskyddsförening (som också tar hand om leden). En fin liten stuga vid den första av de tio sjöarna, Stora Svinsjön. Ett populärt tillhåll för fiskare i hopp om storfångsten. Längs grusvägen på norra sidan sjön går leden förbi svischande fiskespön, (hus)bilar och brasors rök över vattnet. Ett helt annat sätt att uppleva naturen på. Leden går förbi eller genom 5 stycken naturreservat (6 om Storsjögången räknas också, där anslutningsleden till Bergslagsleden går). Ena hörnet av reservatet Trehörningen passeras precis vid Svinsjöstugan, och här längs med stora och lilla Svinsjön hittar vi Ugglehöjden. Örgivsmossen, Fjärrhanabergen och Angsjöns reservat går leden förbi senare. Reservaten vittnar om vilka fina naturområden det finns här. Stigen går brant uppåt från Svinsjöarna och snart är man på en höjd, med vacker utsikt över de värmländska skogarna åt väster. Dessutom några gungande stenar där på toppen, som inlandsisen humoristiskt lämnat efter sig.  Uppe på höjden delar sig leden i två, en avstickare går till Hjortelgrottan och leden fortsätter åt vänster. Något en stor fin träskylt informerar den uppmärksamme om. Trots att jag varit här förut, med barnen och kikat på sagda grotta, eller kanske just därför, så traskade benen vidare på den kända stigen istället för den okända. Något jag inte riktigt uppmärksammade förrän ledmarkeringarna tog slut och jag stod vid grottöppningen. Hit skulle jag ju inte alls! Ledmarkeringar kan vara bedrägliga och en stund stod jag förvirrad och undrade vad som hänt. Attans också. Bara att vända tillbaka. 

På rätt spår igen fortsatte leden ned mot Sävsjön, den tredje sjön. Tiden hade sprungit ifrån mig och magen kurrade. Kilometrarna hade inte blivit många, men så hade jag roat mig med både kamera och undersökningar av omgivningarna längs vägen. Någon miljagare är jag inte! På en sten med utsikt över ett halvt uppvuxet hygge, höljt i höstens alla färger, och med dagens första och enda regnskur smattrande mot regnkläderna, blev det lunchstopp. Egentorkad gryta med snabbris, skinka, curry och lite andra kryddor blandades med termosvatten. Tänk så gott det smakade. Några nyfikna talgoxar studsade tvittrande omkring i granarna över mitt huvud och tyckte det såg väldigt spännande ut det här.

Nedåt fortsatte jag sedan mot fjärde sjön, Norrgryten. Här finns ett vindskydd, som vi besökt några gånger, men då parkerat på vägen bara 400m väster om vindskyddet. Perfekt när man som familj vill ut på en kortare tur. Flera verkar tycka lika och det är säkrast att ta med egen ved.

Vid det här laget började jag komma in i vandringstempot. Där man känner rytmen i benen och hela kroppen bara mår bra. Det är det här den är byggd för. Så här vill den ha det. Kroppen får jobba och då kan huvudet slappna av. Vid stora Bressingen (sjö 5) och Lilla Bressingen (sjö 6) träffade jag på ett par som också vandrade åt samma håll. Jag stod just då instoppad i en gran och försökte få en fin filmvinkel, så något mer än ett hej blev det inte. Upptäckte sedan att jag raskt var på väg att komma ikapp dem och tänkte att nej, så här skulle det ju inte vara. En omkörningslek med andra vandrar är inte vad jag tänkte för min första solovandringsdag. Stannande till och drack liten vatten, tittade ut över S. Bressingen, bytte det ilsket rödblinkande batteriet på kameran och så hade de hunnit en bra bit i förväg. Lite här och där längs leden passeras hyggen, bland annat här vid Bressingarna. Blir alltid lite ledsen av hyggen. Över det de en gång var. Det är lite dubbelt eftersom skogsbruket också är en viktig del av Sverige. I bäcken mellan S. Bressingen och sjö sju, Långtjärn, hade en bäver byggt ett vackert litet dämme, där vattnet letade sig mellan de skulpterade pinnarna. Både hygget och dämmet ett resultat av ingenjörskonst om än i olika skala.

Vid Långtjärn hade mina förbivandrare slagit sig ned i vindskyddet för en måltid, så jag fortsatte vidare. Istället blev det en kopp te (med det vackra namnet relax oolong) och lite godis vid Lilla Lysingen (sjö åtta). Bakom ett stort block i skydd från vinden som blåst upp mer och mer under eftermiddagen. Klockan hade nu blivit över fem och skymningen började leta sig in mellan träden. Här svepte ett sådant där djupt grönt mosstäcke in världen och visst blev jag lite sugen på att vila länge där, vaggas av vinden, vågornas kluckande och trädsuset.

Längs Stora Lysingen (sjö nio) gick leden delvis över hygge igen. Täta, täta unggranar och det kändes som jag gick i en labyrint som tagen ur Alice i underlandet. Vinden ryckte och slet när jag passerade mellan S. Lysingen och Angsjön (sjö tio). Skymningen lekte med former och färgerna suddades ut. Benen märkte av att vi var nära slutet, snart. Efter två kilometer längs Angsjön var så äventyret till ända. I mörkret skrattade jag högt och lyckligt. Tog några skutt och kunde konstatera att det här gav mersmak. Huvudvärken från nacken smög sig senare på men det var det värt. Min första solotur, om än en blygsam dagstur i närområdet, ligger nu och strålar i ensamt majestät, i en egen mapp i minnesarkivet. I väntan på vänner.

Någon gång i månaden packar jag ryggsäcken med tält och sovsäck och ger mig ut på övernattning. Igår var det dags igen. Ett av de ställen jag ofta använder är Almentornet vid Krankesjön utanför Lund. Almentornet är ett fågeltorn som passar bra att äta frukost vid när jag stigit upp på morgonen.

En annan fördel med stället är att jag lätt kommer dit ut även om kvällen blivit sen. Igår hade jag lärarjobb hela dagen och lite bokskrivande på kvällen. Jag kom inte iväg med bilen förrän efter klockan 23. Skogen var mörk när jag gick genom den med minimalt ljus på pannlampan. Någon gång har jag hört vildsvin böka i skogen men nu var det tyst.

Tältet restes och jag sov som en stock hela natten, med ett par avbrott. Ett sådant orsakades av en kattuggla som satt 5-10 meter från tältet och skrek högt: ke-vitt, ke-vitt, ke-vitt!

På morgonen tog jag en promenad för att få igång blodomloppet innan frukosten. Många fåglar rörde sig i luften och bland träden. Det är ju flyttningstider och gott om finkar, rödhakar, trastar och mycket annat.

Utanför tornet låg massor med änder och svanar. Och så var det ägretthägern! Det stod ett kritvitt exemplar (ja, alla dessa hägrar är lika vita) i vattnet rakt utanför tornet. Strax kom det en till. Och så höll det på hela förmiddagen, samlingen fylldes på efterhand. Ganska ofta lyckades någon av dem fånga en liten fisk som tvingades ner genom den smala halsen.

Vid ett tillfälle kom en vanlig gråhäger också. Då kunde man jämföra storleken.

I vissa vinklar ser gråhägern betydligt större ut än ägretthägern. Det kan delvis bero på färgen, för i måtten skiljer det inte många centimeter. Fast det är sant, den vita hägern är smalare, mer elegant. Det märks på vikten också, den vita väger något mindre. Och halsen är nästan osannolikt lång och smal. 

Ägretthägern var en verklig raritet för inte så många år sedan. Men 2012 konstaterades den första häckningen i Sverige (på Gotland). Det ser ut som den håller på att etablera sig, och i vilket fall så ser man fler och fler på vårar och höstar här i Skåne. Annars häckar den i exempelvis Lettland där jag har varit och tittat på den.

Till slut stod det 11 stycken vita hägrar utanför tornet (fast bara 10 kom med på denna bild). Och i hela sjön såg jag 19. Men det hade setts fler för en vecka sedan, hela 27 stycken! Så då kan man undra hur många som uppehöll sig i hela Skåne.