Ännu ett högtryck och en möjlighet att göra en tur som länge funnits med på ”att-göra-listan”. Arête Kuffner leder dig efter en lång men fantastisk rygg mellan Italien och Frankrike upp till toppen av Mont Maudit (4465möh), som förövrigt betyder det förbannade berget.

 

Eftersom Aiguille du Midi liften är under reparation fick vi ta oss över till Italien och upp till Ponte Helbronner istället. Den Italienska sidan av massivet är kanske också den vackraste så det passade alldeles ypperligt. Från liften väntar en kort glaciärvandring till foten av ryggen (Arete Kuffner) som man kommer upp på genom en brant snöränna. Väl uppe på ryggen kunde vi snabbt ta oss till kvällens sovplats, Bivouac de la fourche. Det är en liten plåtstuga som inte är större än nödvändigt men inte mindre mysig för det, byggd på en luftig plats med utsikt över hela morgondagens klättring. Som tur var så var det också bara vi två så vi slapp trängas där och kunde under hela eftermiddagen/kvällen spana in turen ordentligt och ladda energiförrådet, och sedan försöka somna så tidigt som möjligt för att vakna igen 03:00.

 

Efter att inte ha varit uppe på höjd allt för mycket tidigare vaknade vi båda med huvudvärk, men kämpade oss upp ändå och efter lite frukost och rörelse så kändes allt bra igen, trots att vi var nära att vända hemåt igen. Att klättra genom pannlampans sken för att sakta se solen krypa upp i horisonten är något man aldrig kan bli less på, det är verkligen en speciell känsla av att vara ensam och omgiven av giganter. Klättringen längs Kuffner Arête är varierad mix/snö men innehåller för det mesta brant snöklättring längs den luftiga ryggen. Många platser är svåra att säkra, och man får gå efter principen av att hoppa på varsin sida av ryggen för att hindra ett eventuellt fall. Vi hade perfekta förhållanden med perfekt Névé (frusen snö). Efter att klättringen gått fint kunde vi 4,5 timmar senare stå på toppen av Mont Maudit och se ut över Mont Blanc, närmare än någonsin tidigare. Men man inser också att vi har en bra bit kvar innan vi återigen är nere. Vi ska fortfarande ner för både Mont Maudit och Mont Blanc du Tacul och sedan över glaciären tillbaka till den Italienska sidan igen. På glaciären var värmen olidlig och sista backen kändes oändlig, men därefter smakade kaffet och glassen extra gott när vi äntligen kom fram. Väl tillbaka i Chamonix känns det lite extra roligt, att nu blicka upp mot toppen och inte bara se ett berg som heter Mont Maudit utan också minnas tillbaka till den här magiska dagen.