Följande dag var den 1 juli, och vi hade en solig och behaglig förmiddag vid vårt läger på Vássjálåptå. Inte ett moln på himlen. Snösmältning pågick överallt i närheten och det porlade glatt i småjokkarna. Dessutom var det söndag. Vi läste ett avsnitt från Nya Testamentet och samtalade om det. En mäktig upplevelse att befinna sig i naturens väldiga katedral, med Gådoktjåhkkå och Bielloriehppe som den allra vackraste altartavla man kan tänka sig.

Dag 6 – mot Rapadalen

Dagens etapp började med att vi följde utmed den östra sidan av Lulep Vássjájågåsj. En vacker men ganska karg jokkdal, med klipphällar och små vattenfall.

Vid ett tillfälle stannade jag för att fotografera ett av de vattenfall vi passerade. Då började Diana peka och prata om "järv". Jag hörde på hennes tonfall att det var allvar. Först såg jag inte var hon menade, men sedan skymtade ett mörkt djur ett par hundra meter från oss.

–Vi står stilla, sa jag. Den kanske inte har sett oss och fortsätter åt vårt håll.

Det är alltid det man hoppas på när något ovanligt dyker upp. Och faktiskt började järven gå mot oss. Det gick inte fort, liksom eftertänksamt i värmen. Man kunde nästan höra hur den pratade för sig själv.

– Värst vad mycket vatten det är idag! Här kommer jag ju inte över. Jag får gå längre uppströms och leta.

– Men vad nu? Vad är det för konstiga varelser på två ben? Och vilka puckelryggar de har!

– Fast de verkar vara riktigt tråkiga typer. Inget kul, dom står ju bara där och glor.

– Jag orkar inte med dem. Jag går min väg nu.

Efter detta omvälvande möte med en av fjällets skyggaste invånare kändes det som vi befann oss mitt i det vilda och orörda Sarek. Att detta var en illusion blev vi bryskt påminda om bara tio minuter senare.

Skärmflygare!! I SAREK!? 

Ovanför Rapadalen

Vi passerade mellan höjderna 1112 och 1274 och kom in på det som är en slags "normalväg" här.

Ovan: En blick mot Rapaselet i dalens botten. Snön ligger kvar i fjärran. På Kanalberget (mitten) och de andra topparna i massivet Oalgásj.

Vandringen var behaglig, men efter Buovdajågåsj började stenfälten. Sedan blev det ännu mer av samma sort när vi passerade i fördjupningen precis norr om Suorkitjåhkkå 1214. Ändå är det denna väg jag rekommenderar för alla som vill ha en enkel navigering mot Skierffe. Förvisso hittar somliga en färdväg närmare Rapadalens branter, men då är risken stor att man hamnar i stup och djupa raviner. Den som vill ha en lugnare färd väljer att gå som vi och därefter fortsätta uppför sluttningen av Gierdogiesjtjåhkkå och passera på den flacka delen en kilometer söder om toppen 1342. Detta innebär fler höjdmetrar än om man rundar utefter nämnda berg, men man minimerar risken för svindlande passager. Förra året nämnde jag bland annat detta i en liten guide om Rapadalen här.

När vi nästa dag blev skjutsade med båt fick vi höra en skräckhistoria om hur ett gäng ovana fjällturister på väg in i Sarek hade försökt att runda Gierdogiesjtjåhkkå istället för att gå högre upp. De hade slarvat (eller haft otur) och hamnat fel bland branterna. Till slut kunde de varken komma framåt eller tillbaka. För att klara av att återvända hade de tvingats kasta en stor del av sin packning. Panikslagna flydde de tillbaka till Kungsleden. Ja, sådana berättelser hör man ibland. 

Den kulliga bergkammen Ridok, sedd från Gierdogiesjtjåhkkå.

Tjahkelij och Rapadalen, sett från Gierdogiesjtjåhkkå.

På nervägen mot Tjasskávárásj, i det nästan ändlösa stenskravlet som fyller sluttningarna av Gierdogiesjtjåhkkå, kände jag mig väldigt trött. Skravlet slutade med en liten jokk (utritad på kartan, version 1:50 000) som rann i en mini-ravin. Ravinen vållade lite besvär att ta sig förbi. Min ena fot smärtade när vi kom ner på slät mark och jag föreslog läger vid jokken. Egentligen skulle vi gått några kilometer till och tältat närmare Skierffe, men antagligen hade gårdagen förbrukat mina krafter.

Konstigt nog var Diana inte trött, varken denna gång eller någon annan. I vilket fall påstod hon det. Och jag lyckades inte få henne att erkänna något annat.

Foto av vår lägerplats som faktiskt var en liten idyll. Den lilla bäcken syns bakom mitt gröna Akto-tält. Den grunda fördjupning vi gick nerför ligger i mitten på fotot (fördjupningen syns bra uppe vid kanten, och kommer man nerifrån siktar man ditåt). Toppen av Gierdogiesjtjåhkkå befinner sig för långt åt höger för att synas.

Dag 7

Tidigt på morgonen lyste solen på tälten och det var omöjligt att sova vidare. Myggen surrade intensivt, både under tältduken och utanför. De hade börjat redan kvällen före, och det var säkert värmen som satt fart på kläckningen. Himlen var molnfri och vid lägret inte en vindpust. Jag bävade. 

Denna dag hade vi ungefär 16 km att klara av före kvällen, till båten i Svijnne. Och – kunde man förmoda – ytterligare en bit att gå därefter. Men kombinationen av gassande sol, varma kläder och tungt arbete är min akilleshäl. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. För att slippa överhettning beslöt jag att gå med bar överkropp. Och för att inte bli bränd på huden smorde jag in mig med solskydd. Inte bara en gång utan flera under dagens lopp. Min naivitet därvidlag var lika fläckfri som himlen var befriad från moln. Jag hoppades uppriktigt att kroppen skulle klara sig utan solskador. Att jag aldrig lär mig!

Det blev en tidig start på vandringen eftersom värmen väckt oss och påskyndat alla morgonprocedurer.

Skierffe

Efter en dryg timme nådde vi foten av Skierffe. Vi lämnade ryggsäckarna och tog oss upp till toppen på ungefär 20 minuter.

Diana – som tidigare gånger i fjällen påstått att hon inte gillar höjder – sprang omkring vid kanten. Alldeles för nära. Jag kunde inte hålla tyst.

– Diana, gå inte så nära! Kanten kan vara lös.

– Jag är mer än arton år. Du kan inte bestämma över mig!

– Men om du faller känns det ändå som att ansvaret är mitt. Vad tror du din syster kommer att säga? Och dina föräldrar?

– De kommer att döda dig!

– Döda mig?! Som maffian på Sicilien?

– Just det. Som på Sicilien!

Det är alltid intressant att få lära sig hur det fungerar i andra länder. Till exempel Lettland.

Till och med på Skierffes topp var det för varmt. Men utsikten i detta väder var fantastisk.

Mot Svijnne

Vi stannade inte länge på berget utan fortsatte österut, mot Kungsleden. En stund senare träffade vi på en fjällpipare.

Och strax intill fanns fjällpiparens unge.

Vi följde därefter inte stigen mot Aktse utan genade mot Kungsleden närmare Doaresoajvve (söder om). Det var otroligt torrt i markerna redan då, vilket säkert inte är ovanligt på det flacka området Njunjes. Nära högsta punkten på Kungsleden fanns en skylt med telefonnummer till båtförarna Lars och Anna. Vi ringde och beställde plats till avgången 17.30 och gick sedan till ett snöfält i närheten och åt lunch. Solen gassade på för fullt och jag smorde in mig på nytt. Sedan gick vi ner mot björkskogen och båtplatsen utan att jäkta.

Älg på fjället!

På sluttningen ner mot björkskogen fick vi strålande utsikt mot sjösystemet vid Sijddojávrre. Kungsleden mot Sáltoluokta går till höger om den utskjutande bergkullen på andra sidan, nere på den flacka delen mellan bergen.

Under båtfärden pratade vi med kapten Anna. Hon upplyste oss om att de roddbåtar som finns vid sjön var i dåligt skick och bland annat saknade årklykor. Sträckan med båt är omkring 5 km, och med sådana båtar går det ju inte att ro. Vidare berättade hon att en del vandrare försöker ro när det är hård eller nyckfull vind. Det går inte ens när båtarna är hela, och hon och Lars har fått rycka ut och rädda folk ett antal gånger under årens lopp.

Kollaps

Så landade vi på andra sidan. Anna berättade att närmaste vatten och lägerplats fanns först 3 km längre fram, uppe på kalfjället. Vi var hungriga och trötta och längtade efter att slå läger.

Men vandringen gick tungt och jag behövde sitta och vila flera gånger. Vi kom till ett par gölar på kalfjället men helst ville vi ha rinnande vatten. Med ryggsäckarna av undersökte vi omgivningarna. Inga jokkar. När vi tog på oss packningen igen och skulle fortsätta så var det tvärstopp för mig. Jag kunde knappt gå en meter till, och jag förstod inte ens varför.

Vi var tvungna att stanna där vi var. Mödosamt fick jag upp mitt tält och la mig utanför på liggunderlaget. Jag kände mig yr och illamående. Till Diana sa jag att jag inte kunde äta kvällsmat. Men både hon och jag visste att jag måste få något i mig. Det blev en kopp soppa, lite frystorkad grönsaksröra och te. Det tog hela kvällen för mig att äta detta. Hon var bekymrad och hjälpte mig på alla sätt.

Dag 8

På morgonen väcktes jag mycket tidigt av solen, långtifrån utsövd. Jag tog mig ut i solskenet och möttes av myggsvärmar. Jag kände mig i usel form och måste sova färdigt. Så det blev att smörja in hela ansiktet med myggmedel. Sedan la jag mig i sovsäcken på skuggsidan av tältet och snörde ihop. Jag somnade igen. En sval vind fläktade och jag sov i två, tre timmar.

När jag vaknade kände jag mig något bättre, men frågan var om jag skulle klara av att gå vidare. Det var mer än 1½ mil till Sálto och en sådan förflyttning går ju inte av sig själv. Morgonprocedurerna gick mycket långsamt medan jag kände efter hur jag mådde. Det var säkert inte ansträngningen i sig föregående dag som varit orsaken utan snarare solen. Jag hade fått alldeles för mycket av den. 

Vi packade ihop och började gå, långsamt. Efter ett par timmar kändes det något bättre. Vi åt lunch vid vindskyddet och efter en kort tupplur kände jag mig nästan helt återställd.

Ávtsusjvágge. Taket på vindskyddet kan nätt och jämnt urskiljas till höger.

Den avslutande milen gick nästan som vanligt, trots att vi hade hård vind, åskväder och på slutet ett rejält regn. Vi hann till fjällstationen och den beställda kvällsmaten i mycket god tid. Det blev en trevlig och smaklig avslutning på denna minnesvärda sarektur. Och några problem med aptiten var det sannerligen inte!

Har torkat köttfärs. Stekte det utan fett och kryddade med salt och peppar. Tänkte först göra en riktig köttfärssås, men bestämde mig för att göra det så enkelt som möjligt. Det tog ett tag att torka det i ugnen efter att jag hade stekt det, är kanske inte helt torrt nu.

Ska fortsätta under veckan med lite andra saker som ska torkas.

På tal om saker tog jag fram vandringsutrutningen igår, lagade regnbyxorna med en liten reparationsbit som egentligen hör till mitt tält. Det gick ju det med. 

Gällande kläder så ska jag ta fram det idag. Tror jag ska minimera antalet plagg i år. Det enda jag har som krav är att jag inte ska frysa, så varma plagg åker med, även om det är väldigt varmt ute nu. Blir troligen varmt kommande vecka också.

Antalet ombyten, dvs underkläder och strumpor blir få. Jag satsar på att skölja upp och tvätta istället, men minst ett ombyte åker med.

Det ska bli så roligt att återse Sarek igen!

Har jag återhämtat mig från den förra hemska naturupplevelsen, mötet med vildsvinen? Jo, i allafall fysiskt. Jag har inte längre ont i armen och det såret jag hade på ena handen har läkt, utan infektion. Jag inser att jag hade tur. Psykiskt vet jag inte, helt klart är jag lite mer rädd nu och tänker lite mer på var jag tältar och hur. Jag hade ingen aning om att vildsvin kan utgöra en fara.

Den här bloggen är ju på något sätt en hyllning till Sverige och det svenska landskapet men ibland blir man irriterad på sveriges styrandes mentalitet. Norge börjar oroa sig för vildsvinen nu, läste jag i en artikel, de oroar sig för de 3000 som finns i landet, att de ska utgöra ett hot för befolkningen och för naturlivet i Norge. Sverige har drygt 300000 vildsvin och då och då poppar det upp berättelser i medier om människor som blivit oprovocerade attackerade av vildsvin, vakna Sverige! Många människor har också fått sina hundar dödade av vildsvin. Vildsvin är inte bara farliga, de förstör mark och  förökar sig också extremt fort och invaderar fler och fler områden i Sverige. 

Man hör ofta det där att vildsvin är ofarliga djur som inte attackerar såvida man inte skrämmer de. Men det är bara att göra en lätt sökning på internet så häpnas man över hur många berättelser det finns om människor som blivit oprovocerat attackerade av vildsvin. En man blev biten av ett argt vildsvin, han hamnade på sjukhus och läkarna sa att hade vildsvinet bitit någon cm åt sidan så hade blodkärlet i benet gått av och han hade dött.

Ett politiskt beslut bestämde att vi skulle ha vildsvinen som normal djurart i Sverige. Många djurexperter gick i samband ut med det och sa att ’Vildsvin är ofarliga och skygga djur!’ Sedan dess har otaliga människor blivit attackerade och många hundar dödade. 

Jag ska överväga det här med att sova ute själv men jag var i Ågelsjön en dag utan att sova över häromveckan och tog den här bilden. En fantastisk bild, så norgelikt. Sverige är vackert men ibland är vårt kära land pinsamt dåligt på att fatta bra beslut. Naivitet hos de som styr och bestämmer och det får vi vanligt folk lida för. Ja, just nu sneglar jag lite på Norge, allt verkar så mycket bättre där och naturen som finns där är ju allt annat är dålig. Kanske tar jag mitt pick och pack och flyttar dit...

PS! Vildsvin ser dåligt, så det finns en chans att komma undan genom att tex gömma sig bakom ett träd. Det kan också vara ide att fundera på hur man klär sig. Jag hade svarta byxor och svart tröja på mig när jag träffade på dem, det kan ha varit min räddning.

Nu till den vackra bilden. Jag lämnade sjön straxt efter för de där molnen såg inte så roliga ut. Men vackert var det just där, då.

PS! Det här var innan vattnet blev otjänligt DS!

Här om dagen, eller rättare sagt natten, skulle jag vandra Sandsjöbackaleden från söder till norr. Från Särö till Askim (Göteborg) kan man säga. 

Klockan hade passerat 22:30 när jag hoppade av bussen vid hållplats Guntofta och började traska norrut. Efter en halvtimma var jag inne på leden och det hade blivit nästan svart. Det var dax att sätta på pannlampa, men tror ni inte att ¤#¤skapet vägrade att tända sig. Jag bannade mig själv för att jag inte att testat lampan innan jag gav mig iväg. Men den hade ju fungerat i affären, i och för sig var det ett skyltexemplar, men....

Nu hade jag cirka fyra timmar mörker framför mig på mestadels små skogsstigar. Som tur var så hade jag med min pyttelilla ficklampa i storlek som mitt lillfinger. Den har jag som standardutrustning i ryggsäcken och den ger i alla fall ett visst sken. Jag är så klok, vad skulle jag tagit mig till utan min noggrannhet. Famlat i mörker. 

Nu handlar inte detta inlägg om min vandring utan om pannlampan Olight H17 WAVE. Nästa dag gav jag mig iväg till affären där jag köpt lampan. Jag var mycket försiktigt klagande då jag inte var säker på att det var jag som felade. 

Men det visade sig att många fler haft samma problem med lampan, faktiskt 10 personer bara i den här affären. Det måste ju i stort sett vara alla som köpt just den här lampan.

Men "felet" var lätt åtgärdat. När man anslutet batterikabeln till lampan skall man trycka till ordentligt, till man känner ett klick, liksom. Och jag menar att man skall trycka till ordentligt. Det är bara första gången man behöver ta i från tårna, sedan blir det lättare och lättare. 

Så nu vet ni vad som troligtvis behöver göras ifall ni köpt denna lampa och inte får den att lysa. 

Ha det gått. 

Äntligen dags för årets resa till fjällen. För ett antal år sedan bestämde jag att en vecka i fjällen om året är nödvändigt för att kunna leva. Det har funkat sådär. Förra året tog jag tag i det och bytte min gamla utrustning mot nyare prylar.

Nu ska kompisen och jag till Padjelanta och Sarek. Jag minns inte när jag var i Sarek senast, har inte kollat upp det, men det var över 20 år sedan (har bilder jag kan kolla upp iofs).

Resan börjar i Stockholm, vidare till Arlanda, flyg till Bodö, buss/taxi till Sulitelma.

Under veckan har jag ägnat mig åt att arbeta, men också att ta fram och planera vandringen. Jag har torkat mat, se nedan bilder.

Ovan bild är 1.6 kg köttfärs som jag torkat i vanlig ugn (2 tillfällen med ca 800 g vid varje tillfälle).

Sedan torkade jag lite grönt...

Köttfärs och grönt blandade jag i tre olika varianter: Med chilifrukt, med torkad svart trumpetsvamp (mums) och med torkad paprika. Paprikan torkade jag idag, dagen innan vi ska resa...living on the edge...nä, snarare att jag har en plan...typ.

När köttförs, grönsaker och kryddningen var fördelad (10 middagar) var det bara att packa det. Vis från förra årets vandring packade jag allt lite smartare. Först optimering av påsar, sedan förpackning i plastbyttor (glassförpackningar, som skyddar påsarna)

Ovan tio middagar har tre olika smaker. Sedan har jag salt, peppar och oregano med. Ska kanske ta med vitlök...kom jag på nu. Tror jag gör det.

Nog om det.

Den som är nyfiken på en preliminär packlista kan titta på https://lighterpack.com/r/catm2 och den kommer att justeras/kompletteras/ändras/revideras innan jag åker på söndag morgon.

Men i korta drag är planen att vandra från Sulitielma in i Padjelanta, sedan vidare in i Sarek. Antingen blir målet Ritsem eller Kebnats. Det är öppet, och det känns bra. Jag vill ha en upplevelse, snarare än ett mål.

En reseberättelse kommer senare.

8/7

Transportsträcka längs kungsleden upp genom granskogen. I ett lugnt men beslutsamt tempo passerades kilometrarna. Först efter vägskälet mot Pårek kom känslan av fjällvandring till mig. Enstaka vassa toppar kunde skönjas mot norr mellan träden. Efter det sista motlutet efter Tata-sjöarna upp till Pårekslätten kunde jag känna att jag verkligen var där! Det öppna lufthavet och Pårtemassivets snöfläckiga silhuett rakt i norr. På den öppna slätten vid punkt 692 avslutade jag dagen och gjorde läger, trött men inte slutkörd efter en lång dag.

Natt vid punkt 692, Pårekslätten. Tarptent Notch.

9/7

Solen skiner över Pårektjåkkå. Molnen skingras efter nattens duggregn. Luften var varm. De få mygg som finns stör inte den stillsamma morgonritualen. Kroppen känns förhållandevis pigg efter gårdagen. Min enkla packning och det lilla tältet (Tarptent Notch) packas snabbt och behändigt ihop. Jag uppskattar en enkel och liten packning, det ökar trivseln. Min 45 liters ryggsäck (Exped Lightning) tillåter heller inga extravaganser. Vid starten låg säckens totalvikt på 15kg vilket känns godkänt för en åtta dagars vandring i Sarek, som dock skulle visa sig sluta på sex. Av detta var 1,6kg kamerautrustning och 6,5kg mat, vilket ger ca 7kg övrig packning.

Ängspiplärkornas eviga ”sytt” blir en del av det ständiga bakgrundsljud som hjärnan snart filtrerar bort. Där jag går sprider min närvaro varningsläten och orosljud så här i häckningstid. En smalnäbbad simsnäppa som simmar i en pöl bidrar till kören med ett upprepat ”bytt, bytt”.

Smalnäbbad simsnäppa

Jag passerar Pårekvistet och viker av västerut mot Säkokjåkkå med sjöarna Tjeurajauratjah under Pårteobservatoriet som mål. Mellan bäckarna som rinner uppifrån Pårte hittar jag en någorlunda plan, gräsbeväxt yta på 1200-metersnivån där jag slår upp tältet. Långt nere i söder skymtar Saggat, och mobilmasten på Sjnjerak. Jag sover trygg och lugn natten igenom till ljudet av vemodig snösparvsång.

10/7

Strålande sol, klarblå himmel, svag västlig vind. Optimalt toppbestigningsväder! Jag söker mig uppåt över stenskravlet. Balanserar och väger mig fram med hjälp av mina stavar. Plötsligt står jag vid ett litet röse. En bit längre upp ännu ett. En ledmarkering. Det leder rimligtvis mot toppen så jag följer den. Utsikten blir successivt allt mer storslagen. Vatten porlar här och var under stenarna. Uppstigningen är problemfri och snart uppenbarar sig de märkliga metallkonstruktioner och den kvadratiska lilla röda stuga som är Pårtetjåkkå observatorium. Rester från tidigare epok.

I lä mot stugan tar jag rast och kokar mitt kaffe. Jag granskar den karga omgivningen. Högfjäll må vara storslagna, men inbjudande och trivsamma är dom inte, det vackra vädret till trots. Känslan av utsatt litenhet går inte att bortse ifrån. De människor som bodde här i perioder i början av 1900-talet och förde meteorologiska observationer måste ha varit av speciellt slag, eller bara väldigt motiverade. Allt under Axel Hambergs överinseende.

Den sista biten upp på Pårtetjåkkå 2005 m ö h är enkel promenad i svagt uppförslut, mestadels på ett stort snöfält. Hela ansträngningen får sin belöning. Utsikten är mäktig, milsvid och svår att greppa. Sarek vid mina fötter. Åt norr faller berget lodrätt mot Pårtejekna. Känslan är luftig. Jag stannar på toppen i närmare en timme.

Nedfärden går jag på snöfält hela vägen till Pårtejekna. Min tanke att gå ut på glaciären grusas av vatten som strömmar i en mängd små bäckar och som grävt sig ner i dess yta. Det ser opålitligt ut. Det varma vädret får snö och is att smälta i snabb takt. Istället går jag på grus och sten längs glaciärens kant ner mot spetsen där en stor jokk mynnar åt öster, och småningom blir till Kåtokjåkkå. Vattnet är mjölkvitt grumligt. Nu är kroppen slut. Det är kväll och jag måste äta. 100 meter nedströms glaciären finner jag en liten plan sandyta i precis rätt storlek för att rymma mitt tält. Jag sover sedan ännu en trygg natt, vid foten av Sareks största glaciär.

Sten, sten och åter sten...

11/7

Jag rör mig österut genom ett kaos av sten och grus som för tankarna till månen. Slumpmässigt utplacerade kullar och åsar i dalgången längs jokken som ibland kan rundas, ibland måste klättras över. Här möter jag en ung man på väg till glaciären, på jakt efter svalka. Vi växlar några ord. Han bryter men pratar svenska. I det livlösa landskapet känns vårat korta samtal som en stor lättnad. För varje kilometer blir landskapet något mer grönt och livfullt. Även värmen återvänder, liksom myggen. Snart befinner jag mig på Ivarlako, en grön kontrast till det färglösa högfjället. På slätten rakt öster om Stuor-Jerta stannar jag för natten.

Ivarlako

12/7

En fjällvråk passerar över lägret. Den första och den enda på hela turen. Inga fjällämlar i sikte detta år. Jag siktar söderut mot Kallakvares östsida, rakt över Ivarlako. Området med småsjöar öster om Kallakjaure är fågelrikt. Vadare och diverse småfåglar. Återigen det ständiga varnandet och orosljuden som följer vandraren. Vid en av sjöarna tar jag paus och svalkar mig med en simtur. Vattentemperaturen är behaglig. Rödingar och öringar plockar insekter i ytan.

Fjälluggla? Nej, tyvärr bara en sten med klockren fjälluggleprofil denna gång...

Solen bultar obevekligt och jag är tacksam för min bredbrättade solhatt. Med min vanliga keps hade jag bränt mig illa på öron och hals. Softshelljackan ventilerar bra och får vara sol- och insektsskydd på överkroppen. Mina Lundhags Forest blir kraftigt överdimensionerade i den torra hettan, och fötterna simmar i svett redan efter en kvarts vandring. Det går inte att värja sig emot värmen, och detta är kanske det farligaste vädret att vandra i, dag ut och dag in. Det är så frestande att klä av sig, så det kanske är tur att insekterna finns där och hindrar mig.

Sjabtjakjåkåtj

En fyrhjulingsväg löper väster väster om Kallakjåkkå ner mot Kungsleden i dalen. Jag följer denna. I skogen står luften helt stilla. Rena bastun! Bromsarna trivs dock utmärkt och attackerar aggressivt. I Sjabtjakjåkåtj nedre del, en kilometer innan den passerar kungsleden, finns öppna hällmarker där jag stannar och gör mitt sista läger. Det är en mycket vacker plats, och vattendraget blir uppfriskande svalt att vara nära. En del av maten börjar bli dålig av värmen och jag beslutar mig för att ta den återstående delen längs kungsleden till Kvikkjokk i ett enda svep i morgon.

Sjabtjakjåkåtj

13/7

Dagen blir lång och svettig. En effektiv marsch längs kungsleden. De 17 kilometrarna till Kvikkjokk tar mig drygt sju timmar. Jag möter inte många människor. På de få och korta raster jag tar attackeras jag omedelbart av en stor mängd bromsar. Det är inte roligt, jag vill bara ut ur bastun och bort från lidandet. Jag känner mig äcklig av svett med ömmande fötter. Jag bryr mig inte längre om mitt välmående. I bilen väntar torra, fräscha kläder, och godis! I Saggat tänker jag stanna till och ta ett bad. Det är det enda som finns i mitt huvud.

...

EN

Sitter på tåget mot Norrland. Sarek närmare bestämt. Lite längre bort i tågvagnen står min nya ögonsten...

En ny ryggsäck. Med ram. Egenhändigt ihopknåpad såklart.

Men det hela började med att en kompis ville ha en renoverad ramrygga. Jag hade ju en hel del gamla ryggor och ryggsäcksdelar liggandes, men saknade en ram som skulle duga. Så jag började leta lite smått här bland annonserna och på Blocket.

Där fick jag snart fatt i en gamal blå Fjällräven Turist (?).

Ramarna på dessa är riktigt bra tycker jag och den här var helt klart värd de hundralappar den kostade.

Sedan var det bara att börja rota i gömmorna hemma. Min tanke var att använda säcken från en Fjällräven Nepal (?), en nära släkting till den nyinförskaffade blå, som grund och sedan bygga på lite bra-att-ha detaljer. Bärsystemet skulle jag konstruera av delar från en gammal illaluktande Berghaus Vulcan, inköpt för 300kr för några år sedan.

Så... leta, sprätta, mäta, klippa, nåla, sy...

...tada! Ett nytt bärsystem!!

Axelbanden har varsin rem som själva ramen hänger i. Ändana på dessa remmar syns ovan på bilden sticka ut över den blå nätsektionen. Det är i dessa själva vikten hänger. De övriga remmarna är bara för att 1) hålla in ramen mot ryggen (de två med blanka metallspännen) och 2) hålla ordning på axelremmarna så de inte hänger och slänger när man inte bär (den ensamma lilla i mitten). Den senare är i alla lägen i stort sett obelastad.

Avbärarbältet bär upp tyngden på liknande sätt: ett plattband med spänne på var sida gör att ramen liksom hänger i bältet. På bilden nedan syns dessa (grå) fästa på bältets bakstycke. Det här är den mest kritiska delen på en ryggsäck antagligen. All vikt kommer hänga i de där två remmarna, understödda av den friktion som bakstycket åstadkommer när det spänns runt ramens sidostolpar.

Kudden som ska sitta mellan bältets vingar saknas än på den här bilden.

Principen är ju densamma som originalkonstruktionerna på de här gamla ryggorna. De blir lite stabilare och skönare med nya axelband och avbärarbälten bara. I övrigt är det ju ramen som står för magin. Den som läst mina tidigare ryggsäcksinlägg ser ju att det inte är något nytt under solen här. Enkelt, väldigt effektivt och lätt att göra själv.

Medan jag pysslade på med bärsystemet började ideen kring själva säcken ta form. 

Jag tycker det är svårt att fästa packpåsar under säcken på de här ramarna så jag bestämde mig för att förlänga säcken lite istället. Och göra den aningen vidare upptill. 

Och ungefär här hände något. Jag insåg att jag ville ha den här säcken själv! Och så fick det bli. Tankarna styrdes om mot vad jag hade för krav på säcken, istället för det som var beställt. Den säcken får fixas till senare. 

Det fick bli den blå säcken som utgjorde grunden och den slutar där nätfickan börjar. Den gröna släktingen fick bygga på på längden och lite på bredden upptill. Måste ändå säga att färgkombinationen blev lite häftig. Retrokultig men ändå lite modern liksom ;-)

Nästa del att ta tag i var sidofickorna. Originalfickorna var ju tok för små: rymmer en Thermos men inte så mycket mer och jag är ju barnsligt förtjust i sidofickorna på Vulcansäckarna där man får plats med det mesta man behöver under en dag på fjället: kök, mat, regn-och förstärkningsplagg  och en massa annat bra-att-ha.

Så det fick bli ett par kopior på Vulcansidofickorna. Fast lite större :-D

Hopkopplade tjänstgör de även som dagsturssäck då de är försedda med axelremmar på baksidan.

Mer då? Topplock. Invändigt och utvändigt.

Den utvändiga tog jag rätt av från Vulkansäcken och sydde fast på locket. Den invändiga gjorde jag av en som där ”mellangärdesflärp” med dragkedja som finns i ”softpacks” som har öppning både uppe och nere. I det här fallet råkade den komma från en Fjällräven Trapper 65. (Dess förvandling finns att läsa om i tidigare inlägg)

Slutligen lite snoddar och spännen; sen så var den klar. Och hux flux på väg till Sarek. Snacka om jungfrufärd!

Det är alltså den till vänster i bild vi pratar om. Den snygga. 29 kg, inklusive vandringskläder och kängor, så säg 26 kg bärvikt ungefär. S påstår att den är stor som ett hus... jag tycker hon överdriver. Hon och B råkar bara ha plutt-Kajkor :-D

Sno ihop en rygga och släng er på tåget så ses vi i Sarek de närmsta 10 dagarna! Tjena!!

Under sommaren 2017 genomförde jag och min kamrat en kortare, och helt oplanerad, tur i Karats.
Såsom så vanligt är när man saknar ett planerat mål, kändes den turen inte särskilt tillfredsställande. Den var kul, men att ta sig från A till B är så mycket mer värt.

Redan några veckor efter denna tur började vi skissa på en längre tur i området.

Vi beslutade att ta oss från Årrenjarka till Peuraure, för att sedan jobba oss ner till Karats och avsluta i dess östra ände.
Vi konstaterade också att enbart en kanot inte skulle vara helt optimalt - Vi ville helt enkelt ha varsin.

På eftermiddagen 18/7 lämnade vi hemmet och bilade iväg de 24 milen till startpunkten i Årrenjarka.

Längs vägen kunde vi se att det gick vita gäss på Skalkka och Tjåmotisjavrre, men vi hoppades på att det skulle mojna mot kvällen.

Inne i viken låg vattnet lugnt. Det gick fortfarande en del sjö ute på Sakkat men det vara bara kring 3,5 km över till Enamusviken, så vi kände oss trygga nog.

Snart siktade vi den gamla bryggan i Enamusviken.

Väl framme på andra sidan gjorde vi oss klara för portage. Avståndet över till Peuraure är kring 8,5 km fågelvägen (140 höjdmeter), varav ca 1,5 km paddling i en mindre sjö.

Ingen av oss hade någon större erfarenhet av att lyfta kanoter längre sträckor, men vana vandrare kunde väl inte ha
några svårigheter att bära tungt en kilometer i stöten (det var det som var planen; att bära allt i etapper om 1 km)?

Det var totalt 90 kg utrustning som skulle upp till Peuraure, exklusive vatten och det vi bar på kroppen.
Att bära 45 kg, varav en hel del i form av en otymplig kanot utan ergonomisk bäranordning visade sig vara snäppet för mycket, hur ogärna man än ville erkänna detta för sig själv.
Vi var ganska nöjda när vi nådde den lilla sjön Enamusjavrre efter en dryg kilometer.
Vi undvek att analysera hur liten bit vi faktiskt hade kommit, och hur lång bit det var kvar, och satte istället av längs sjön.

Väl på andra sidan av sjön intogs litet snacks och vi beslutade  att bära kanoter och packning var för sig. 1,5 km (i bästa fall) med kanoterna, ner igen, och upp igen med packningen.
Det frestade rejält på nacken. Minsta felsteg kostade så mycket energi att det var lockande att pausa, men vi kämpade på och tog oss sakta mot målet.

Leden var fint spångad (tur som var) och solen gick precis ovanför bergen i norr – En tillfällig moralhöjare var gång vi gick ner igen för att hämta packningen.

Torsdag morgon kl 07 låg både kanoter och utrustning vid Peuraures stenstrand. En hel natts slitande, men belöningen var en spegelblank sjö och vetskapen om att den tyngsta biten låg bakom oss.
Nu kunde själva paddlingen börja!

Vår lätt optimistiska ursprungliga plan var som bekant att bära all utrustning på en gång, och vara framme vid Peuraure någon gång efter midnatt. Nu hade hela natten gått åt, och vi tänkte att vi kanske skulle behöva litet sömn.

I vårt något trötta tillstånd pausade vi redan vid udden som syns bakom mig på bilden ovan, och framför oss på bilden nedan. Vi hade börjat slå läger innan vi insåg det olämpliga i att avsluta dagen strax efter sju på morgonen, på en dålig plats, när vädret var perfekt, och när vi dessutom tappat en halv dag. Vi var inte speciellt trötta heller, mest slitna och trötta i huvudet.

Vi packade helt sonika ihop igen och paddlade vidare.

Beslutet var i efterhand helt riktigt.
Vädret var helt fantastiskt! Om jag ska vara litet lätt pessimistisk så var det kanske onödigt varmt (kring 30 plusgrader), vi hade inte orkat/glömt ta fram solkrämen, och mina solglasögon låg hemma på köksön.

På planeringsstadiet hemmavid hade vi planerat att slå läger på en udde ett par kilometer från Peuraures utlopp. Där kunde man skönja något som liknade en sandstrand. Denna punkt låg omkring 12 km från sjösättningspunkten.

Torsdag 19/7 ca kl 1030 nådde vi dit och det var en lättnad att se att det faktiskt var en sandstrand, och inte någon högreflekterande stenstrand.
Faktum var att det var en helt fantastisk lägerplats. Långgrunt med grov sand (sådan som inte missfärgar fötter och följer med överallt), en lagom torr och lummig gran/björkskog med en fin tallknabbe bakom. En riktig jackpot!
Nu tog vi rast på riktigt. Ett bad för att bli av med all svett, och sedan ett riktigt mål med mat (renskav med purjölök, tranbär och potatismos, för den som undrar). Resten av dagen tog vi igen oss, och avslutade med en tidig kväll.

Fredag morgon bröt vi läger och satte av mot Peuraures utlopp. Där väntade en serie kortare lyft. Glada i hågen över att ha gjort bort det tyngsta lyftet tänkte vi inte mer på det.

Väl vid utloppet började vi dock tänka på lyften. Det låga vattenståndet förlängde den första portagen med ett par hundra meter, och den här gången var det inte spångat. Nu var det en liten stig som bitvis var tämligen oröjd. Med fem meter kanot på huvudet är svängar och träd varken lätta att upptäcka eller att passera.

Första lyftet var en dryg kilometer. 
Därefter nådde vi Storselet och fick paddla kring en kilometer.
Efter det fick vi lyfta kring 500 m igen, varpå vi fick paddla kring två kilometer.
Sen väntade ytterligare en lyft på ca 500 m innan vi var nere i Lillselet. Där fick vi paddla kring 500 m igen.

Sedan var det dags för det sista lyftet!
Ganska precis en kilometer, men denna gång var det på en riktigt fin spångad skoter/fyrhjulingsled som gick från hemmanet i Lilleselet och ut till Karats. 

Fredag 20/7, ca kl 20.
Att vara framme i Karats (inga fler lyft!) kändes ganska bra.

Vi korsade Karats och slog läger i en fin tallskog en halv kilometer från inloppet.
Ett sedvanligt bad och sedan middag (denna gången köttfärssås med extra tomatpuré och torkad ost), och en skvätt starkt för att fira delmålet.

Lördag morgon fortsatte vi österut längs Karats. Målet var att ta sig till samma lägerplats som nyttjades under 2017 års tur, vilken låg kring 17 km bort.
Strålande väder fram till lunch, men sen blåste det upp litet väl mycket. Min kamrats kanot klarade vinden bättre, medan min blev litet bångstyrig. Vi gick in bakom en udde och passade på att äta lunch. Därefter följde vi strandlinjen i skydd från vinden under ett par timmar.

Vinden mojnade så småningom och det blev väldigt bra paddelväder. Litet för bra paddelväder...  

Tio minuter senare började det blåsa på riktigt. Givetvis var vi så långt från land man kunde komma just då, men vi kraftsamlade oss och tog oss i land på första bästa landmassa.
En timme, och en påse Ahlgrens bilar, senare kunde vi fortsätta.

Jag kan inte minnas när vi kom fram till lägerplatsen, men fram kom vi. 
Under kvällen drog ett rejält åskoväder över. Det var sevärt men vindbyarna gjorde oss väldigt oroliga över våra tarpar. 

Söndagen fick bli en vilodag med fiske och allmänt slappande, men måndag morgon bröt vi läger för sista gången och paddlade iväg den sista halvmilen mot upphämtningsplatsen i Vuojat.

Måndag 23/7.
Strax efter lunch var vi framme i Vuojat.
Det är något speciellt över att komma fram. Belåtenheten över att ha slutfört en utmanande tur blandas med känslor över att man inte vill vara framme ännu.

Totalt färdades vi 84 km. Överslagsräknat borde 30 utav dessa vara till fots, varav 10 med kanoterna på axlarna.

Portagerna var tunga, men turen hade inte varit värd lika mycket utan dem.

/Tomas

Efter att ha tillbringat en vecka paddlande i Rapadeltat åkte jag snålskjuts med min vän Fredrik hem till hans gård vid Laisälven utanför Sorsele. Fredrik driver en firma för bland annat fisketurism och uthyrning av kanoter i Sorsele, och jag fick därför vid mitt uppehälle hos honom några dagars forspaddling i Laisälven, Sveriges kanske finaste fiske- och kanotvatten, med hans utmärkta WeNoNah-kanoter innan min färd begav sig vidare mot Hästskoforsen, Dellikälven och Laisdalens fjällurskog.

Vid Hästskoforsen började jag vandringen med att gå upp till Delliknäs och beundrade det gamla lantgodset innan jag följde vinterleden ner till Dellikälven och fortsatte uppströms. Vandringen var till en början förhållandevis enkel trots avsaknaden av en riktig stig, men blev snart tyngre och tyngre. Jag använde detta år för första gången ett par löparskor, eller Trailskor som det kallas, som enda fotbeklädnad förutom mina foppatofflor. Detta visade sig innebära en del fördelar som sparade mig mycket tid och möda under vandringen.

Det som från början var en förhållandevis vältrampad fiske- och djurstig utmed älven löstes upp i mindre stigar som ledde ut i myrar eller snårskog långt från stranden och det gick långsamt att ta sig fram. Eftersom jag inte behövde vara rädd för att blöta ner mig (jag var redan blöt om fötterna) kunde jag dock gå rakt över myrarna utan att balansera på kvistar och hoppa mellan tuvor, vilket var mycket behändigt.

Jag nådde snart det första vattenfallet i Dellikälven ca 4km uppströms där jag stannade för att dricka, vila och njuta av den vackra naturen. I brist på en vettig stig fortsatte jag uppströms gående på den delvis torrlagda eller grunda strandkanten, men terrängen ändrade snabbt karaktär och jag insåg att jag antagligen skulle göra klokast i att söka mig uppåt i skogen innan strandkanterna blev allt för branta och höga för att ta sig upp för. Terrängen ledde mig i en stor båge upp till Skoromnäs, en båge med mycket besvärlig och blöt terräng. Framme vid Skoromnäs kunde jag höra dånet av ännu ett vattenfall och sökte mig ut mot älven för att se hur den såg ut. Då jag hittade en klippavsats med utsikt in mot vattenfallet kunde jag konstatera att jag hamnat i en Canyon med nästan lodräta kanter som sluttade minst 25 meter neråt till vattnet. Jag sökte mig därför åter in i skogen, gick mot bruset och hamnade efter några minuter strax ovanför fallet i en för mig väldigt imponerande och “osvensk” miljö med strida forsar nedsänkta i marken, renspolade berg och dramatiska klipputsprång. 

Terrängen ändrade sakta karaktär uppströms: granskogen övergick till björkskog, canyonen återgick till platt älvlandskap och sikten ökade så man nu kunde planera sin vandring för några minuter i taget. Terrängen fortsatte dock att vara mycket tung att gå i, och jag hade nu att välja på blockstensterräng överväxt av högt gräs närmast älven, tät björkskog med undervegetation några meter upp eller myrlandskap ytterligare 100 meter upp. Jag provade alla tre terrängslag och alla var förfärliga att gå i.
Blockstensterrängen kändes direkt oansvarig att gå i. På grund av det höga gräset så såg man inte stenarna, snubblade ideligen och hade alla världens möjligheter att bryta benet/foten, vilket hade gjort mig till en hjälplös krabat, ensam som jag var. Skogen och slyn hade sina självklara nackdelar med att allting som man har med sig och på sig tar varje chans till att fastna i alla de kvistar som kommer i ens väg, och att man går lika mycket i sidled som framåt för att hitta den minst smärtsamma vägen att forsera. Myrmarken innebar att man vadade i stundtals knädjup mossa, stundtals dy, videstråk eller bäckar med alla umbäranden som det innebär. Jag valde myrmarken.

När jag kom till punkt 480 stötte jag på två fiskare som låg och löste korsord utmed strandkanten. Jag var vid denna tidpunkt ganska nedbruten både fysiskt och psykiskt av terrängen, och då de berättade att de gått hit via Delliknäs och Stajnake rakt ned till där vi nu befann oss och gjort så i 20 år så insåg jag det kloka i deras vägval. De förlorade förvisso några fantastiskt vackra platser och utsikter på vägen, men de slapp också den värsta terrängen genom att hålla höjd.

Jag fortsatte gå och slog efter en del velande läger där Kraptajåhka gör en kraftig sväng söderut vid Dellikälven. Tältplatserna var sparsamma och jag ville gärna ha en som förutom närheten till älven även erbjöd morgonskugga för tältet bakom några träd. Efter att ha hittat en plats som jag ansåg uppfyllde dessa behov tog jag mig ett dopp i älven som pga det långdragna högtrycket och kvällssolen var mycket varm och behaglig att bada i. Jag låg därför i ganska länge och lät strömmen svalka och skölja mig ren innan jag provade fiskelyckan. Jag hade flera gånger under dagen sett ryggfenor skära genom vattenytan och fiskar vaka, så jag ställde mig mitt i älven i bara kalsongerna och började kasta. Tålamodet lönade sig och jag fick till slut, när jag var på väg att ge upp en riktigt fin öring omkring 1,5 kg.

Dag 2 började dåligt. Det träd som jag trodde skulle ge mig morgonskugga stod i lite för nordlig riktning och jag vaknade istället dyblöt av svett kl 06. Sömndrucken klädde jag av mig allt, kröp ut ur tältet och la mig i skuggan av ett videsnår för att dåsa i 2h till.
Motivationen till att börja vandra var låg, jag visste ju vilken terräng som väntade mig och jag kom inte iväg förrän närmre 11. Efter ett par timmars vandring, någonstans under Kraptatjåhkka gav jag upp, och ni må tro att det satt långt inne hos en ung man med mycket stolthet att desertera för terrängen. Men jag var slutkörd, saknade min familj som var på semester på annat håll, och trött på att gå i svår terräng och skog som gjorde det mycket svårt att orientera sig. Det var kort och gott inte värt det.

Jag tog ett snabbt beslut, planerade om min rutt och gick nu rakt över älven upp mot sjön 881 på Vidnak. Att gå rakt upp för berget i snåren var inga bekymmer, det var mycket lättare än att följa älven, och jag blev lite uppmuntrad av det och tanken på att jag snart var uppe på kalfjället. När jag stannade för att hämta andan på bergssidan så såg jag plötsligt två stora älgar gå och beta 25 meter rakt framför mig, lyckligt ovetande om min närvaro. Min vana trogen av att smyga på vilt så stod jag blixt still tills de böjde sig ner för att beta, smög mig bort till närmaste sten, tog sakta av mig ryggsäcken och bytte till teleobjektiv på kameran. Försiktigt avancerade jag mot de båda älgarna som blivit misstänksamma av de ljud som jag skapat när jag la ner packningen, och jag tog några bilder innan de gick sin väg. Jag följde efter och spårade dom så gott jag kunde utan att väsnas allt för mycket och fann 30 minuter senare en av älgarna liggande i ett snår och lyssna efter mig med bara öronen synliga ovanför kvistarna. Av öronens rörelser kunde jag dock förstå att den inte hade avslöjat mig som ett hot, utan pejlade åt alla håll för att lyssna på sin omgivning, så jag fortsatte sakta närmre tills jag bara var 15-20 meter bort och satte mig bakom ett buskage och väntade på att den skulle resa sig så jag kunde få några fina bilder. Tålamodet lönade sig, den gick i en lov kring mig på nära håll och upptäckte mig inte förrän den kom upp i mina spår, fick min lukt och sprang iväg.

Glad över de bilder som jag fått började jag gå tillbaka mot min packning när jag insåg att jag inte hade en aning om vart jag lagt den. I min iver att förfölja älgarna så hade jag inte tänkt så mycket på i vilken riktning jag gått, jag hade bara en ungefärlig uppfattning om väderstreck, hur många bäckar jag korsat och hur långt från trädgränsen jag varit. Stressen slog an i mig och jag fick anstränga mig för att handla enligt STOP: Stanna, Tänk, Observera, Planera. Jag sökte mig upp till trädgränsen igen och började därifrån långsamt att gå neråt i ett sicksackmönster där jag korsade en bäck mer än vad jag trodde jag hade passerat för att vara säker på att täcka in det område som jag tidigare befunnit mig i. Andra gången som jag genomförde denna övning fann jag till slut min packning och jag tackade mig själv för att jag packat ett orange tält överst på ryggsäcken som syntes väl, och lovade mig själv att aldrig mer lämna min packning på en fjällsida utan tydliga riktmärken.

När jag kom upp på kalfjället så njöt jag i fulla drag av den lättgångna fjällheden, passerade sjön 881 där en älgko med kalv stod och betade i sjökanten och gick ner till Skorombäcken. Där åt jag sen lunch, tog ännu ett bad och försökte hantera den formidabla mygg- och flugattacken innan jag flydde in i tältets skyddade vrå för att skriva dagbok, titta på kartan och reflektera över dagens upplevelser. Denna vandring var dessutom den första där jag hade med mig en SPOT, en av marknadens alla utbud av GPS-sändare. Med den kunde jag sända ett Okej-meddelande till de förprogrammerade kontakterna varje kväll utan att ha telefontäckning, och samtidigt delge min position vilket kändes mycket bra och ansvarstagande, särskilt med tanke på att jag nu hade ändrat rutt.

Dagen därpå började bra och jag fick sova 3h längre än föregående dygn tack vare det soltak jag spänt upp kvällen innan av tältets extragolv. Utvilad och harmonisk kokade jag min gröt, packade ihop livet i min väska och började gå nedströms mot Hästskoforsen. Jag sökte mig upp på Vidnaks fjällsida för att undvika videsnåren utmed Skorombäcken och få gå på kalfjäll så lång tid som möjligt. Efter några timmars vandring började jag dock bli törstig. Solen stekte “som vanligt” och alla vattensamlingar som fanns utritade på kartan var nu torrlagda. Efter en snabb överläggning med mig själv om huruvida det var värt att gå ner i skogen för att nå Skorombäckens vatten eller ej så beslutade jag mig för att hålla mig ovanför trädgränsen så länge jag kunde och hoppas på att hitta någon liten vattenstril längre fram. När kalfjället obevekligen tog slut sökte jag mig ner för en bred ränna genom skogen som måste vara en gammal lavinkägla, vårflod eller liknande. Det var hur som helst ett mycket lättgånget, frodigt och vackert änglandskap där träd och buskar hade förts bort av naturens krafter och skapat en slät och lätt sluttande “motorväg” neråt. Plötsligt hörde jag ett svagt porlande bredvid mig och kunde lättad över mitt fantastiska fynd äntligen stilla min törst, laga mat och återställa vätskebalansen över en långlunch. Sällan har man väl uppskattat en liten oansenlig bäck så mycket!!

Jag kom snart ner till Skorombäcken, följde den på norra sidan ett slag innan terrängen blev besvärlig och jag korsade den av rädsla för att annars bli inspärrad i någon av de canyons som jag nu visste fanns i Skoromnäsets närhet. Bäckkanterna blev brantare och brantare och snart nådde jag en alldeles fantastisk plats med höga vattenfall som dök ner i stora och djupa pooler av fjällvatten, grottor skyddade av skummande forsar som gick som maskhål rakt in i berget och en trolsk miljö med löv- och barrträd hängande ut över höga klippavsatser. Jag njöt i fulla drag av naturen och tänkte självbelåtet att här hade jag minsann 3 stora bubbelpooler av världsklass helt för mig själv. 

Jag fortsatte i riktning mot Skoromnäset men gav snart upp då terrängen blev allt för brant och besvärlig att göra mödan värd, och sökte mig istället uppåt till flackare terräng. Uppe på planare mark hittade jag en mycket vältrampad djurstig som jag följde ett slag tills jag kom till en bäckravin med en lämplig tältplats ovanför, skyddad av 2 mäktiga och gud vet hur gamla granar under vars grenverk jag kunde klämma in tältet och få skydd för både sol och oväder. Jag gick en kort promenad för att få utsikt över min omgivning och på ett ungefär kunna positionera vart jag var innan jag gjorde middag och kröp in i tältet.
Jag visste nu att jag befann mig i älgrik miljö, jag hade flera gånger under dagen känt marken börja mullra när jag kom gående, och blev därför inte förvånad när jag hörde en älg komma springande förbi mitt tält, stanna och vädra mig för att sedan i rask trav fortsätta in den djupa och förhoppningsvis människofria skogen.

Fjärde och sista dagen på min vandring sökte jag mig ner mot Dellikälven i hopp om att den skulle ha en lättvandrad strandkant som jag kunde ta kilometer på. Det var en fåfäng tanke som straffade sig snabbt. Sydsidan av Dellikälven var (åtminstone där jag befann mig just då) ännu svårare att ta sig fram på än vad nordsidan var. Jag beslutade att, hellre än att gå upp för det berg jag nyss gick ner för, istället ta mig till känd terräng och vadade därför över älven. Eftersom jag visste vilken terräng som väntade på nordsidan om jag lämnade vattnet så vadade jag därför istället i vattenbrynet i ett par kilometer tills dess älvkanten övergick i vältrampade och lättgångna sandbankar i höjd med där vinterleden korsar Dellikälven. Att vada var det enklaste sättet att ta sig fram och jag önskade att jag hade kommit på det 3 dagar tidigare då jag vandrade uppströms, istället för att slita som ett djur på land över myrar och buskage. Vid älvens utlopp i Laisälven sökte jag mig upp till Hästskoforsen, njöt av att se andra människor samtidigt som jag provocerades av den nedskräpning som följde i människornas spår, hoppade in i bilen och åkte hemåt tacksam för de upplevelser, erfarenheter och fantastiska vyer Dellikälvens omgivningar givit mig. Det är varken första eller sista gången jag tar mig an detta område!

Att förlita sig på en karta som Lantmäteriet har tryckt 1984 är kanske lite väl djärvt, tänkte jag när vi efter en halvtimmas irrande inte ens hade hittat ledstarten. GPS och elektroniska kartor ger inte riktigt samma känsla av… vilsenhet. Det tar också bort den där känslan av äkthet som en traditionell topografisk papperskarta ger. Våga vägra elektronik!

Nå väl. Efter en stunds irrande hamnade vi på en garageuppfart i Dals Rostock. Ett äldre par kom ut från garaget och tog sig direkt an vår vilsenhet. Vi beskrev vårt dilemma med den försvunna ledstarten. Paret visade en stor entusiasm inför att hjälpa oss, men var inte helt ense om hur. Fortsätt i den riktningen, sa mannen, och pekade åt ett håll. Kvinnan sa samma sak, och pekade sedan åt rakt motsatt håll. På något vis verkade kvinnans pekfinger mer trovärdigt och vi vandrade iväg i den riktningen hon hade pekat.  

Med lite fantasi, ett antal rådslag över kartan och genom ganska mycket fokus på höjdkurvor lyckades vi efter någon kilometer hitta den första ledmarkeringen och efter ytterligare någon kilometer fick vi äntligen bekräftelse på att vi var på rätt väg. Karl XII:s väg.

Inte för att jag vet om det finns några fakta som bevisar att Karl XII:s soldater faktiskt vandrade här, när Norge skulle intas år 1718, men det är så det sägs. Leden som är ca 15 kilometer går från Dals Rostock till Järbo. Eller som kvinnan på garageuppfarten lite fyndigt sa, så går ju leden även åt andra hållet.

Må hända var vår vandring i helgen något lättare och trevligare än den var för Karl XII:s soldater som säkert fick möta umbäranden och hinder av varierande grad. Dock fanns det några små tappra individer som försökte hindra även vår vandring på leden. Den första utmanaren var den kaxiga och trinda svärmarlarven som vaktade stigen efter bästa förmåga. När vi närmade oss honom visade han upp hela sin repertoar av alla möjliga och omöjliga krumbukter som han kunde göra med sin välgödda kropp. Kanske var han egentligen inte så skrämmande, men när min vän skulle titta på honom med lupp och var någon centimeter ifrån honom med nästippen så gjorde han ett hastigt utfall. Hon ryckte till och höll på att tappa balansen. Jag bör kanske klargöra att varken larver eller människor kom till skada vid detta dramatiska möte.  

Nästa utmanare på stigen var herr Padda. ”Det här är min stig”, såg han ut att tänka, ”och jag är inte mutbar... eller förresten… jag kanske kan bli en prins om ni kysser mig”. Vi kysste honom inte. Jag vet inte om han eller vi var mest glada över det beslutet. Vi klev istället över honom och vandrade vidare.

Vid Stampälven som vi kom fram till efter en stunds vandring fanns också en potentiell utmanare. I alla fall med lite fantasi. Vi satt vid strandkanten med fötterna i vattnet och fikade. Vid en närmare blick på vad som fanns under vattenytan runt våra fötter fick vi se många slingrande blodröda rötter. De såg faktiskt ut som om de skulle greppa om, och ta tag i våra fötter. Tur att de var vänligt sinnade för vem kan vapenlös vinna en brottningsmatch mot en sådan rot?

Den sista utmanaren hade sin utpost vid sjön Hästskotjärn strax nedanför Karolinerstugan. Rundsileshår ser kanske liten, söt och oskyldig ut. Skenet bedrar. Det är en hungrig växt som lätt kan äta upp dig. I alla fall om du är en liten insekt. Denna otroligt vackra växt är en köttätare men den var kanske inte så hungrig just idag. Jag råkade nämligen trampa på den när jag var barfota och jag har alla tårna i behåll. Tror jag. Jag ska räkna dem igen…  

Karolinerstugan som ligger mitt uppe på Kroppefjäll någon mil från ledstarten är en riktigt fin liten stuga som inbjuder till övernattning. Tyvärr hade vi inte möjlighet att övernatta denna gång. Vi tog dock en längre rast vid sjön nedanför stugan och min vän somnade faktiskt en stund, vilket väl nästan är som övernattning fast på dagen. Vår plan var från början att vandra hela leden i en riktning genom att få skjuts till Järbo och därifrån vandra till Dals Rostock. Planen fick dock ändras. Därför vände vi vid stugan och vandrade tillbaka samma väg. Det innebär att det finns en anledning att komma tillbaka och vandra den resterande delsträckan fram till Järbo vid senare tillfälle. Inget ont som inte har något gott med sig.

Kroppefjäll! Det är inget fjäll. Däremot är det en högplatå som ger en viss vildmarkskänsla genom sin blandning av fattigkärr, magra tallhedar, berg i dagen och små sjöar.

Bitvis får man vada genom hav av gräset blåtåtel. I vissa områden är luften tung av doften från ljung och i andra områden doftar från myrmark och pors. Dofter var det gott om.  

Färger var det också gott om. Orangeskiftande blåbärsris som lyste i solskenet avlöstes av rosa och lila ljung, klockljung och olika vädd. Här är någon sorts vädd i karamellform, ja varför inte kalla den för karamellvädd.

Kroppefjäll är väl värt ett besök och jag kan absolut rekommendera den här vandringsleden. Kanske hittar ni lättare ledstarten än vi gjorde. Om inte, så kanske ni också hittar ett trevligt äldre par på en garageuppfart att fråga. God tur!

Göteborg - Stockholm södra - Mariaplan - T-centralen - Coop - Burgerking - Stockholm Central - Murjek - Jokkmokk - Kvikkjokk Helikopterflygplats - Tarraluopal - Någonstans mellan Vássjájávrátja och Skiejákvárásj

Vägen upp till Norrland var förvånansvärt problemfri. Det största bekymret som dök upp på resan var när jag mitt i natten behövt besöka toaletten på nattåget. Min trötta hjärna lyckades inte komma ihåg vilken sovkupé som jag kom ifrån och det tog ett bra tag innan jag förstod att numren på dörrarna faktiskt betydde vilka platser som gömde sig inne i kupén OCH att jag faktiskt visste att plats 81 och 83 hörde till mig och min bror. 

Ja, det var alltså efter att jag tyst försökt öppna tre olika kupéer för att kika in och se om det var rätt. 

Så väl framme i Kvikkjokk fick vi vänta en timme ungefär på att få åka iväg. Det var totalt 6 personer som skulle till Tarraluopal, så vi fick glatt vänta. Det betydde ju också att vi fick en "egen" helikopter. 

Det var soligt och klart, och det var roligt att få se några de platser som vi gått på för två år sedan. Allt såg liksom.. så litet ut. Fast ändå så stort. 

Sedan blev vi avsläppta, och det tog inte lång tid efter att helikoptern lyft före jag lyckades fylla kängorna med vatten. Överskattade min förmåga att gå på stenar genom en jokk. Eller så tänkte jag bara att kängorna var lite högre än de verkligen var... Byte av strumpor och iväg igen, för att kort därefter behöva stanna. Begynnande skoskav. Aj. 

Fuktiga liners och lite för tjocka strumpor var ingen jättebra kombination. Otejpade fötter dessutom. Den ena hälens skav besvärade mig inte mer under resan, och den andra var nöjd åtminstone för tillfället.

Vi gick inte så långt den här eftermiddagen, vi var varken speciellt pigga eller fulla av energi (ingen ordentlig frukost, ingen ordentlig lunch). Vädret började också se sämre ut, och när vi väl hittat tältplats och fått upp tältet så började det också regna. Regn... som lite senare drog ihop sig till åska. Till en början höll åskan sig på avstånd och det mullrade en hel del från Sarek. Men, natten bjöd på mer regn, blixt och dunder. 

Jag tycker mycket om åska. Ja, sån åska som man kan stå på en balkong och titta på. Fjällåska i Sarek är kanske inte min favorit. Men den här kvällens åska var ju dock ganska harmlös, men min åskerfarenhet i fjällen var vid det här tillfället fördelat på två gånger. Så obehagskänslan var den här kvällen och natten ganska hög.

Jag visste ju inte att det skulle komma att ändras...

Någonstans - Sarvesvágge/ Niejdariehpvágge

Med tanke på nattens mullrande och blixtrande (blixtar som syntes igenom stängda ögon, ögonbindel och tält (förvisso tunn tältduk, men ändå...)) så blev jag förvånad när jag spänt plockade ur öronpropparna (hörs det något droppande på tältduken?). 

Öppnar tältduken och.. Himlen är blå? Det har alltså varit fint väder i en evighet, och varje ny dag med blå himmel känns liksom osannolik. 

Vår morgonprocedur tar ca 2 timmar. Jag vet inte om vi är långsamma, men det känns ju som det iallafall. Men på två timmar hinner vi njuta av gröt med sylt och mjölk, knäckebröd med mjukost och en eller två koppar kaffe. Ja, och packa då, att äta tar (tyvärr) inte två timmar. 

Ganska snabbt behöver vi krypa under ett renstängsel. Efter en stund kommer ett par renar förbi oss och ännu lite senare kommer ett stort gäng renar förbi. (Ja, och åter igen - vi trodde det var ett stort gäng renar.. det kommer att förändras det med)  

Vi kommer fram till sluttningen ner mot Sarvesvágge. Tar in utsikten en stund, andas in den och njuter. Slås av hur vackert det kan vara. 

Vid 12:30 ser vi att det mörknar på från väster, vi bestämmer oss för att vada en liten jokk och sedan äta lunch. Vi lyckades ungefär på sekunden slänga i oss vår chili con carne (C lyckades dessutom springa iväg till jokken och diska?!), packa ner grejerna och med en halv sekunds marginal få på regnkläderna innan det började regna.

Vi hade ju faktiskt suttit och sett regnet komma emot oss, så vi borde ha kunnat förbereda oss bättre kan man tycka. Men det gick snabbare än vi trodde för det att komma.. 

I min dagbok skrev jag att det regnade JÄTTEmycket. Men, det regnade som tur inte jättemycket jättelänge. Det slutade ju att regna då och då, för att regna lite till när man väl trodde att det var över. Ja, och så åskade det förstås. Gårdagens obehag fick alltså utmanas lite. Dags att gå i åskan. Jag hoppades ungefär hela tiden på att åskan ändå var på ett säkert avstånd och att blixtarna höll sig borta. När det mullrade på som värst var jag iallafall glad över att jag inte var ensam...

Men, ungefär lika snabbt som regnet och åskan kom (ungefär lika snabbt, inte snabbt) så försvann det och solen tittade fram. Det är liksom uppskattat att ha möjlighet att torka sina blöta grejer. Fick dessvärre lära mig att min schnozzel inte duger som drybag. Som tur hade den skyddat sovsäcken rätt bra, och sovsäcksfodralet hade bara hunnit bli fuktigt. 

Det här var vår första hela vandringsdag och det kändes på eftermiddagen. Varje steg uppför kändes i fötterna, de var liksom ovant trötta. Jag vill minnas att mitt knä började kännas av den här dagen - uppförsbackar var som tur lugnt. Annars kändes det lite som löparknä. Vi var lite osäkra på hur långt upp för passet över till Álggavágge som vi faktiskt kunde gå före tältplatserna tog slut, så vi bestämde ganska tidigt att det var bäst att hitta en lägerplats i tid. Vi lade faktiskt ner ganska mycket med tid på att hitta en okej plats. Dessvärre inte bästa utsikten, men jag tror att den var relativt plan iallafall...

Dagens lärdom: Lita inte på vindarna. Regn och åska skiter i vilket håll det blåser ifrån. 

På min Muddustur från februari-mars i år (som jag skrev om här) släpade jag med mig tung ljudinspelningsutrustning, främst tänkt att använda i videon från turen. Jag satte mig ner nu i sommarhettan (som dock har dämpats något här i Västerbotten) och lyssnade igenom ljuden, och kände hur jag omedelbart färdades tillbaka till den kalla vintern och till Muddus. Här nedan är en mix med dessa inspelningar, så om du vill få svalka för en stund, luta dig tillbaks, slappna av och känn kölden i vintermuddus!

Krasch, boom, bang.

Jag sitter på planet och inflygningen till Arlanda har precis börjat. Visst, mitt hjärta har protesterat en del den senaste tiden, men inget lite vila inte rår på. När det börjar rusa och inte ger med sig blir det snabbt allvar och någonstans i bakgrunden hör jag kaptenen nämna något om läkare som ska in så fort vi landat. 

Denna dramatiska upplevelse blev den klocka som ringde högst. Äntligen tog jag tag i något jag borde tagit tag i långt tidigare. Min längtan ut i naturen, återuppväcka upp min inneboende nyfikenhet, mitt mod och min passion. Att våga ta sig vidare trots att man passerat 50, förmågor som jag delvis satt på "hold" för ett liv i bekvämlighet. 

Så nu när jag långsamt repar mig har jag fattat nya beslut. Att  anta utmaningen, se denna händelse som en gåva, lyssna och förändra. Det behöver inte innebära drastiska beslut men jag är övertygad om att när man hamnar i denna situation så säger livet till dig att göra saker annorlunda. Annars är du snart tillbaka i samma utgångsläge för då har du ju bara vilat lite..

Nu väntar ett år på Fjäll och Vildmarksledarutbildningen i Malung. Som jag längtar. Denna blogg kommer att handla om mitt äventyr där, om boreout,  om guidade turer när och fjärran, om att våga när livet passerat 50 och du är som bäst, om att ta stegen in genom den öppnade dörren och om hur viktigt det är att lyssna.

Ungefär så. 

DREAMS can seriously screw with your head.

Do you ever wake up in the middle of the night after dreaming about sleeping with your boss? Om det er lazing til panik i din panik om alle dine tænder falder ud?

It can totally weird you out. But most dreams have a pretty simple explanation.

Dreams are your brain trying to process events or interactions that have occurred during the past 24-48 hours. Ditt hjerner forsøger at sammenligne disse erfaringer med tidligere erfaringer og gøre mening af det hele.

We spoke to Brisbane dream analyst Jane Teresa Anderson, author of 101 Dream Interpretation Tips and Host of The Dream Show, about the 10 most common dreams and what they mean.
If you look back in the past 1-2 days, was there a situation where you felt unprepared for something?

"Det kan være en presentasjon, eller en konflikt med en venn, eller et dilemma som noen har kastet på deg. Du føler at alt er i ferd med å kunne gjøre dette ." The dream reveals your feelings of vulnerability about not being prepared, "Anderson said.

If you have this kind of dream, you're the kind of person who usually performs well and is always well-prepared.

" It's your fear of being unprepared that faktisk driver du med at være helt klar til at udføre. "

“The implication here is that you’re being followed and you’re running away from the thing chasing you, rather than turning around to face it. This could mean that you’re running away from a problem that you’ve been avoiding having to face,” Anderson said.

“It’s always better to work out what you’re running from. It might be smaller than it is in your imagination and you might be ready to face it.”

3. Your teeth falling out

“Sometimes this harks back to memories we had when we lost our baby teeth. Losing a tooth as a child can be quite scary. The emotions around that time are really strong. We’re becoming independent, we’re learning to stand on our own two feet, but we’re still children. Your mind goes back to those emotions,” Anderson said.

Some people have dreams where they’re talking and they start spitting out their teeth.

“That will happen when you’ve had a feeling about something you’ve said that you can’t take back. Or it could reflect a lack of confidence in speaking up or communicating,” she said.

4. When you’re busting but you can’t find a toilet

When people wake up after having this kind of dream, they usually realise they don’t actually need to go to the bathroom.

“This usually means you literally want to let the crap out of your life. It’s about decluttering and letting go - you want to release something or someone,” Anderson said.

“It can also just mean that you need some space and privacy. In a lot of these dreams you can’t close the bathroom door and go to the bathroom in peace.

“You might just need some time to process your emotions and have some peace and quiet. It’s about getting rid of what you don’t need so you can move on.”

DREAMS can seriously screw with your head.

Do you ever wake up in the middle of the night after dreaming about sleeping with your boss? Of het luieren om je mond in paniek na te dromen over al je tanden valt uit?

It can totally weird you out. But most dreams have a pretty simple explanation.

Dreams are your brain trying to process events or interactions that have occurred during the past 24-48 hours. Din hjerne forsøker at sammenligne disse erfaringer med tidligere erfaringer og gøre fornemmelse af det hele.

We spoke to Brisbane dream analyst Jane Teresa Anderson, author of 101 Dream Interpretation Tips and Host of The Dream Show, about the 10 most common dreams and what they mean.
If you look back in the past 1-2 days, was there a situation where you felt unprepared for something?

"Det kan være en presentasjon, eller en konflikt med en venn, eller et dilemma som noen har kastet på deg. Du føler at alting er på at være i stand til å gjøre dette. The dream reveals your feelings of vulnerability about not being prepared, "Anderson said.

If you have this kind of dream, you're the kind of person who usually performs well and is always well-prepared.

"It's your fear of being unprepared that actually drives you to be completely ready to perform."

“The implication here is that you’re being followed and you’re running away from the thing chasing you, rather than turning around to face it. This could mean that you’re running away from a problem that you’ve been avoiding having to face,” Anderson said.

“It’s always better to work out what you’re running from. It might be smaller than it is in your imagination and you might be ready to face it.”

3. Your teeth falling out

“Sometimes this harks back to memories we had when we lost our baby teeth. Losing a tooth as a child can be quite scary. The emotions around that time are really strong. We’re becoming independent, we’re learning to stand on our own two feet, but we’re still children. Your mind goes back to those emotions,” Anderson said.

Some people have dreams where they’re talking and they start spitting out their teeth.

“That will happen when you’ve had a feeling about something you’ve said that you can’t take back. Or it could reflect a lack of confidence in speaking up or communicating,” she said.

4. When you’re busting but you can’t find a toilet

When people wake up after having this kind of dream, they usually realise they don’t actually need to go to the bathroom.

“This usually means you literally want to let the crap out of your life. It’s about decluttering and letting go - you want to release something or someone,” Anderson said.

“It can also just mean that you need some space and privacy. In a lot of these dreams you can’t close the bathroom door and go to the bathroom in peace.

“You might just need some time to process your emotions and have some peace and quiet. It’s about getting rid of what you don’t need so you can move on.”

GET Instant call (+1800 365 4508) YAHOO TECH SUPPORT phone number help provide YAHOO regarding your Issues call I ~ 800 ~ 365 4508.YAHOO customer service phone number. YAHOO E password recovery. YAHOO Technical support phone number. YAHOO CUSTOMER SUPPORT phone number. YAHOO SUPPORT phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care. YAHOO Tech support phone number. YAHOO Technical support phone number. YAHOO Customer Support phone number .YAHOO tech support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care .YAHOO Tech support phone number. YAHOO Technical support phone number. YAHOO Customer support phone number. YAHOO Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care YAHOO Tech support phone number. YAHOO Technical support phone number. YAHOO Customer support phone number. YAHOO Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care. YAHOO Tech support phone number. YAHOO Technical support phone number. YAHOO Customer support phone number. YAHOO Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care. YAHOO Tech support phone number. YAHOO Technical support phone number. YAHOO Customer support phone number.
YAHOO Tech support phone number I ~ 800 ~ 365 4508USA \ CANADA 
YAHOO Technical support phone number I ~ 800 ~ 365 4508USA \ CANADA 
YAHOO customer support phone number I ~ 800 ~ 365 4508USA \ CANADA 
YAHOO Tech support phone number I ~ 800 ~ 365 4508USA \ CANADA 
YAHOO Tech support phone number I ~ 800 ~ 365 4508USA \ CANADA  
YAHOO Tech support phone number I ~ 800 ~ 365 4508USA \ CANADA 
YAHOO Tech support phone number I ~ 800 ~ 365 4508USA \ CANADA 
YAHOO tech support phone number I ~ 800 ~ 365 4508USA \ CANADA 
YAHOO Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508USA \ CANADA
YAHOO Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care. YAHOO Tech support phone number. YAHOO Technical support phone number. YAHOO Customer support phone number. YAHOO Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care. YAHOO Tech support phone number. YAHOO Technical support phone number. YAHOO Customer support phone number .YAHOO Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care .YAHOO Tech support phone number. YAHOO Technical support phone number. YAHOO Customer support phone number. YAHOO Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care. YAHOO Tech support phone number. YAHOO Technical support phone number. YAHOO Customer support phone number. YAHOO Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care. YAHOO Tech support phone number. YAHOO Technical support phone number. YAHOO Customer support phone number. YAHOO Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care. YAHOO Tech support phone number. YAHOO Technical support phone number. YAHOO Customer support phone number. YAHOO Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care. YAHOO Tech support phone number. YAHOO Technical support phone number. YAHOO Customer support phone number. YAHOO Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care. YAHOO Tech support phone number. YAHOO Technical support phone number. YAHOO Customer support phone number .YAHOO Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care .YAHOO Tech support phone number. YAHOO Technical support phone number. YAHOO Customer Supportphone Number. YAHOO Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care. YAHOO Tech support phone number. YAHOO Technical support phone number. YAHOO Customer support phone number. YAHOO Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care. YAHOO Tech support phone number. YAHOO Technical phone number. YAHOO Customer support phone number. YAHOO Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care. YAHOO Tech support phone number. YAHOO Technical support phone number. YAHOO Customer Support Phone Number YAHOO Technical Support Phone Number YAHOO LOGIN Customer Service Phone Number | YAHOO Technical ... Note: We are not in a partnership with any brand name or logo used in the blog. YAHOO directly for any software or hardware warranty or issues. We are just a third party technical service providers who provide support for YAHOO ERROR s. YAHOO ERROR Issue support telephone number, YAHOO support phone number, YAHOO Error phone number, YAHOO help phone number, YAHOO technical support number. YAHOO phone number, YAHOO phone number, YAHOO number, YAHOO number, YAHOO number, YAHOO number, YAHOO number, YAHOO number, YAHOO number, YAHOO number help number-YAHOO Helpline Number; YAHOO HELP PHONE NUMBER, YAHOO Helpline Number, YAHOO Error Tech Support, Toll Free Number, YAHOO Support Telephone Number, YAHOO Tech Support Telephone Number, YAHOO Tech Support Contact Number, YAHOO Support Contact Number, YAHOO Error Technical Support Contact Number, Support Phone Number , YAHOO support phone number. YAHOO ERROR helpdesk support phone number YAHOO number, YAHOO number help number-YAHOO Helpline Number; YAHOO HELP PHONE NUMBER, YAHOO Helpline Number, YAHOO Error Tech Support, Toll Free Number, YAHOO Support Telephone Number, YAHOO Tech Support Telephone Number, YAHOO Tech Support Contact Number, YAHOO Support Contact Number, YAHOO Error Technical Support Contact Number, Support Phone Number , YAHOO support phone number. YAHOO ERROR helpdesk support phone number YAHOO number, YAHOO number help number-YAHOO Helpline Number; YAHOO HELP PHONE NUMBER, YAHOO Helpline Number, YAHOO Error Tech Support, Toll Free Number, YAHOO Support Telephone Number, YAHOO Tech Support Telephone Number, YAHOO Tech Support Contact Number, YAHOO Support Contact Number, YAHOO Error Technical Support Contact Number, Support Phone Number , YAHOO support phone number. YAHOO ERROR helpdesk support phone number

GET Instant call (+1800 365 4508) YAHOO   TECH SUPPORT phone number help provide YAHOO regarding your Issues call I ~ 800 ~ 365 4508.YAHOO customer service phone number. YAHOO   E password recovery. YAHOO   Technical support phone number. YAHOO   CUSTOMER SUPPORT phone number. YAHOO   SUPPORT phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care. YAHOO   Tech support phone number. YAHOO   Technical support phone number. YAHOO   Customer Support phone number .YAHOO   tech support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care .YAHOO   Tech support phone number. YAHOO   Technical support phone number. YAHOO   Customer support phone number. YAHOO   Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care YAHOO  Tech support phone number. YAHOO   Technical support phone number. YAHOO   Customer support phone number. YAHOO   Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care. YAHOO   Tech support phone number. YAHOO   Technical support phone number. YAHOO   Customer support phone number. YAHOO   Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care. YAHOO   Tech support phone number. YAHOO   Technical support phone number. YAHOO   Customer support phone number.
YAHOO   Tech support phone number I ~ 800 ~ 365 4508USA \ CANADA 
YAHOO   Technical support phone number I ~ 800 ~ 365 4508USA \ CANADA 
YAHOO   customer support phone number I ~ 800 ~ 365 4508USA \ CANADA 
YAHOO   Tech support phone number I ~ 800 ~ 365 4508USA \ CANADA 
YAHOO   Tech support phone number I ~ 800 ~ 365 4508USA \ CANADA  
YAHOO   Tech support phone number I ~ 800 ~ 365 4508USA \ CANADA 
YAHOO   Tech support phone number I ~ 800 ~ 365 4508USA \ CANADA 
YAHOO   tech support phone number I ~ 800 ~ 365 4508USA \ CANADA 
YAHOO   Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508USA \ CANADA
YAHOO   Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care .YAHOO   Tech support phone number. YAHOO   Technical support phone number. YAHOO   Customer support phone number. YAHOO   Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care .YAHOO  Tech support phone number. YAHOO   Technical support phone number. YAHOO   Customer support phone number .YAHOO   Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care .YAHOO   Tech support phone number. YAHOO   Technical support phone number. YAHOO   Customer support phone number. YAHOO   Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care. YAHOO   Tech support phone number. YAHOO   Technical support phone number. YAHOO   Customer support phone number. YAHOO   Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care. YAHOO   Tech support phone number. YAHOO   Technical support phone number. YAHOO   Customer support phone number. YAHOO  Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care .YAHOO   Tech support phone number. YAHOO   Technical support phone number. YAHOO   Customer support phone number. YAHOO   Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care. YAHOO   Tech support phone number. YAHOO   Technical support phone number. YAHOO   Customer support phone number. YAHOO   Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care. YAHOO   Tech support phone number. YAHOO   Technical support phone number. YAHOO   Customer support phone number .YAHOO   Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care .YAHOO  Tech support phone number. YAHOO   Technical support phone number. YAHOO  Customer supportphone number. YAHOO   Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care. YAHOO   Tech support phone number. YAHOO   Technical support phone number. YAHOO   Customer support phone number. YAHOO   Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care. YAHOO   Tech support phone number. YAHOO   Technical phone number. YAHOO   Customer support phone number. YAHOO   Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care. YAHOO   Tech support phone number. YAHOO   Technical support phone number. YAHOO   Customer Support   Phone Number YAHOO Technical Support Phone Number YAHOO   LOGIN Customer Service Phone Number | YAHOO  Technical ... Note: We are not in a partnership with any brand name or logo used in the blog. YAHOO   directly for any software or hardware warranty or issues. We are just a third party technical service providers who provide support for YAHOO   ERROR s. YAHOO   ERROR Issue support telephone number, YAHOO   support phone number, YAHOO   Error phone number, YAHOO   help phone number, YAHOO   technical support number. YAHOO   phone number, YAHOO   phone number, YAHOO   number, YAHOO   number, YAHOO   number, YAHOO   number, YAHOO   number, YAHOO   number, YAHOO   number, YAHOO   number   help number-YAHOO   Helpline Number; YAHOO  HELP PHONE NUMBER, YAHOO Support   Number, YAHOO  Support Tech Support, Toll Free Number, YAHOO   Support Phone Number, YAHOO   Tech Support Telephone Number, YAHOO Technical   Support Contact Number, YAHOO   Support Contact Number, YAHOO   Error Technical Support Contact Number, Support Phone Number, YAHOO   support phone number. YAHOO   ERROR helpdesk support phone number

GET Instant call ( +1800 365 4508 ) SKYPE  TECH SUPPORT phone number help provide by SKYPE regarding your Issues call I ~ 800 ~ 365 4508.SKYPE customer service phone number. SKYPE  E password recovery. SKYPE  Technical support phone number. SKYPE  CUSTOMER SUPPORT phone number. SKYPE  SUPPORT phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care .SKYPE  Tech support phone number. SKYPE  Technical support phone number. SKYPE  Customer support phone number .SKYPE  tech support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care .SKYPE  Tech support phone number. SKYPE  Technical support phone number. SKYPE  Customer support phone number. SKYPE  Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care SKYPE  Tech support phone number. SKYPE  Technical support phone number. SKYPE  Customer support phone number. SKYPE  Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care .SKYPE  Tech support phone number. SKYPE  Technical support phone number. SKYPE  Customer support phone number. SKYPE  Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care .SKYPE  Tech support phone number. SKYPE  Technical support phone number. SKYPE  Customer support phone number.
SKYPE  Tech support phone number I ~ 800 ~ 365 4508USA \ CANADA 
SKYPE  Technical support phone number I ~ 800 ~ 365 4508USA \ CANADA 
SKYPE  customer support phone number I ~ 800 ~ 365 4508USA \ CANADA 
SKYPE  Tech support phone number I ~ 800 ~ 365 4508USA \ CANADA 
SKYPE  Tech support phone number I ~ 800 ~ 365 4508USA \ CANADA  
SKYPE  Tech support phone number I ~ 800 ~ 365 4508USA \ CANADA 
SKYPE  Tech support phone number I ~ 800 ~ 365 4508USA \ CANADA 
SKYPE  tech support phone number I ~ 800 ~ 365 4508USA \ CANADA 
SKYPE  Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508USA \ CANADA
SKYPE  Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care .SKYPE  Tech support phone number. SKYPE  Technical support phone number. SKYPE  Customer support phone number. SKYPE  Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care .SKYPE  Tech support phone number. SKYPE  Technical support phone number. SKYPE  Customer support phone number .SKYPE  Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care .SKYPE  Tech support phone number. SKYPE  Technical support phone number. SKYPE  Customer support phone number. SKYPE  Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care .SKYPE  Tech support phone number. SKYPE  Technical support phone number. SKYPE  Customer support phone number. SKYPE  Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care .SKYPE  Tech support phone number. SKYPE  Technical support phone number. SKYPE  Customer support phone number. SKYPE  Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care .SKYPE  Tech support phone number. SKYPE  Technical support phone number. SKYPE  Customer support phone number. SKYPE  Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care .SKYPE  Tech support phone number. SKYPE  Technical support phone number. SKYPE  Customer support phone number. SKYPE  Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care .SKYPE  Tech support phone number. SKYPE  Technical support phone number. SKYPE  Customer support phone number .SKYPE  Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care .SKYPE  Tech support phone number. SKYPE  Technical support phone number. SKYPE  Customer supportphone number. SKYPE  Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care .SKYPE  Tech support phone number. SKYPE  Technical support phone number. SKYPE  Customer support phone number. SKYPE  Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care .SKYPE  Tech support phone number. SKYPE  Technical phone number. SKYPE  Customer support phone number. SKYPE  Support phone number I ~ 800 ~ 365 4508 Helpline care .SKYPE  Tech support phone number. SKYPE  Technical support phone number. SKYPE  Customer Support phone number SKYPE  Technical Support Phone Number SKYPE  LOGIN Customer Service Phone Number | SKYPE  Technical ... Note: We are not in a partnership with any brand name or logo used in the blog. SKYPE  directly for any software or hardware warranty or issues. We are just a third party technical service providers who are providing support for SKYPE  ERROR s. SKYPE  ERROR Issue support telephone number, SKYPE  support phone number, SKYPE  Error phone number, SKYPE  help phone number, SKYPE  technical support number. SKYPE  phone number, SKYPE  phone number, SKYPE  number, SKYPE  number, SKYPE  number, SKYPE  number, SKYPE  number, SKYPE  number, SKYPE  number, SKYPE  number  help number-SKYPE  Helpline Number; SKYPE  HELP PHONE NUMBER, SKYPE  Helpline Number, SKYPE  Error Tech Support, Toll Free Number, SKYPE  Support Telephone Number, SKYPE  Tech Support Telephone Number, SKYPE  Tech Support contact number, SKYPE  support contact number, SKYPE  Error technical support contact number, support phone number, SKYPE  support phone number. SKYPE  ERROR helpdesk support phone number