Nu är det tungt före! Som tur är har det blåst en del och min förhoppning ä att snö ytan uppe till fjälls hårdnar åt en del. Men det kommer hela tiden med nysnö. Så mycket puder har vi nog aldrig haft på många år! Misstänker att lavin faran kommer att vara stor. Igår fick vi sticka upp ett spår för att kunna hålla det öppet. Kommer man bredvid spåret är det djupt. Det är en hel del arbete nu bara för att kunna komma sig nån stans. Önskar att jag enbart kunde köra med hundspann eller gå på skidor. Men sanningen är att utan skoterspår blir det i väl kämpigaste laget för hundarna. Spåren driver igen lika snabbt som vi kör. Men vi får i alla fall en botten som hundarna kan hitta. Här en bild från förra säsongen då vi hade dröm föret. Man kunde susa fram nästan vart man ville.

Här kommer lite bilder från en vandring som jag gjort i Chamonix. Jag har vandrad väldigt mycket i alperna och verkligen älskar den dramatiska naturen.

Vandringen håller sig runt 2400 möh och är ungefär 9 km lång.9 km kanske låter kort men det är många höjdmeter upp och ner som ska klaras av under vandringen. Under vandringen har man magnifik utsikt mot Mount Blanc.

Den tur jag gjorde utgick från kabinbanan i Le Lavancher (Flegere) via Lac Blanc och sedan vidare till Col des Montets, 1461 möh, i Argentiere.

Efter vandringen tog jag bussen tillbaka till bilen. Bussfärden ingick i liftkortet när jag var där och är perfekt att använda sig av för att ta sig tillbaka efter vandringar.

Är du intresserad av turen så kan du ladda ner karta och se fler bilder på min sida vandringstjejen.se.

Här är en direktlänk till just denna vandring: https://www.vandringstjejen.se/chamonix-lac-blanc/

Ha en trevlig dag!

/Helena Traneving

Du kan även följa mig på instagram: @helenatraneving

eller på facebook; https://www.facebook.com/vandringstjejen/

#vandringstjejen #äventyrsfamiljen #helenatraneving

Jag har längtat ut i naturen  och idag blev det äntligen av. En dagstur i Glotternskogarna! Och vilken dag det blev! Det var ca -5 grader kallt, himlen var ibland alldeles blå och ibland alldeles vit och snön gnistrade i solen. Det var alldeles tyst i skogen och luften var kall.  Det kändes som att beträda en sagovärld, att gå i den djupa snön och bland de snöklädda granarna. Tänk att vintern kan vara så vacker! Så sagolik!

Jag gick från Graversfors till Övre Glottern på Östgötaleden. Stannade för lunch vid en liten sjö, kycklingsmörgås och varm soppa. Stundtals var det väldigt mycket snö och ganska tungt att gå, speciellt på grusvägarna där inga bilar hade kört på ett bra tag. Inte en människa träffade jag på och naturen var orörd. Sammanfattningsvis en fin dagstur i ett sagolikt vinterlandskap.

Att följa sina egna spår i snön är magiskt. Och så ljuset. 

Solen tittar fram.

Smakade väldigt gott med soppa.

Visst är det vackert när himlen och snön har samma färg och liksom smälter ihop?

Den här sjön var isbelagd och visst är ljuset magiskt mitt ute på en isbelagd sjö men att tänka på riskerna ingår i beräknandet, så jag höll mig på land.

Skogens skrud består av täta granar, där skulle man lugnt kunna ta sig en utenatt.

Solen går ner tidigt på vintern, bäst att skynda sig tillbaka.

mer bilder på www.outdoorsouls.se/blog 

Ännu en dag, och ännu en gång där målet med dagen framförallt är att komma hem, men där sekundära förhoppningen är att stå på vårt favoritberg Stetind. Denna gången ett vinterbesök, som vi gjort tidigare, men då vänt efter mysosten för att det var så förbaskat mycket snö. Det här året hoppas vi på att nå toppen för nu vet vi med garanti att det inte är mycket snö eftersom det är det enda vi inte har här uppe.

Vi ogillar att starta supertidigt om det inte behövs, så vi tog en ganska lugn morgon för att förhoppningsvis hinna nå toppen precis lagom till solnedgången. Stetind är inte supernära Abisko, då det tar drygt 2 timmar att köra dit enkel väg, så vi befann oss på parkeringen relativt sent.

Väl framme ser vi till vår glädje att det är snö ända nere vid parkeringen, vilket sparar oss magiskt mycket tid på vår färd uppåt, trodde vi. Ju brantare det blir, desto mer uppenbart blir det hur orimligt hårt och isigt det är överallt, och vi har inte heller med oss våra skarjärn – vi inser ganska snabbt att det kommer bli en kamp att bara ta sig till Halls Förtopp. Vi kämpar på, 1 steg framåt 2 steg bakåt, men till vår förvåning tar vi höjdmeter. Ovan trädgränsen möts vi av otroligt kraftiga byvindar som är omöjliga att färdas emot. Vi omvärderar planen men tänker att det inte innebär någon högre risk på något sätt utan bara en ännu kämpigare väg mot toppen, så vi krigar vidare. Stundtals är det så isigt att vi måste ta av skidorna, och sista biten till Halls förtopp fick vi traska med stegjärn.

Väl uppe på Halls förtopp, 3 timmar efter starten från bilen och en väldigt hög energiåtgång laddar vi om för sista biten till toppen, den fantastiskt exponerade kammen och mysosten? väntar.

På grund av bristen på snö och en del regn emellanåt så är de alpina förhållandena i området helt fantastiska just nu, klippan är blästrad av snö och is och erbjuder fina placeringar för både yxor och stegjärn. Snöbristen gör också att du inte måste skotta dig fram till varenda spricka för att kunna placera säkringar.

Utan mycket snö är vägen längs kammen lätt att urskilja, och du kan snabbt ta dig framåt med löpande mellansäkringar. Fingertraversen pitchade vi, välsäkrad och rolig klättring för några få meter, det var fortfarande något tunt med is/snö på svaet så man fick välja sina fotsteg med omsorg. Solen badade oss i ett guldlikt sken, smilbanden drog lite i kinden och vi märkte också att vinden som tidigare höll på att blåsa omkull oss på vägen upp nu inte existerade överhuvudtaget, allt är så bra det kan bli.  Väl förbi cruxet är det en snabb väg till toppen längs den då bredare kammen, bara en liten kort passage med klättring innan du kan springa till toppen. Väl där uppe tappar vi som vanligt hakan av den obeskrivligt mäktiga utsikten tillsammans med ljuset från solnedgången, precis som vi hade planerat! Vinden och isen på vägen upp var kanske naturens sätt att styra våran timing tänkte vi och njöt av dagens sista ljus.

Ett glas vin och en god middag hemma är verkligen grädden på moset, nu sover man gott.

Läs mer om besöket i tidigare inlägg! 

https://vimeo.com/255766359

Tog en dagstur upp på lågfjällsplatån med hundarna. Nu börjar jag köra hundarna västerut så de blir vana vid vägen även om det blåst lite.

Här gäller det att följa kryssen. Under snön finns en botten ett spår. Men hundarna behöver styras något för att följa leden idag. Jag vände i närheten av Brännåker och har har här fotat vårt eget spår. 

Vi kör över en stor myr där även andra farit med skoter. Rätt skönt för dem att inte behöva tänka för mycket. Här går det undan! Idag har jag en ung oerfaren hund längst fram. En träningstur. Det var rätt kallt idag så det blev att klä sig ordentligt.

Här har jag och sambon stannat för en kaffe tår. Hundarna får vila en liten stund. Jag gav dem Pemikan. En sorts energi kaka för hundar. Ser nästan ut som choklad. Själva hade vi vanlig choklad med i slädsäcken och en kaffe thermos. Jag höll på att ta fel! Alla hundar tyckte inte om det nya mellanmålet "snacks". Några åt av det och några lät bli. De kanske lär sig gilla det. Måste nog prova fler gånger.

På vägen hem passerade vi det gamla brand tornet. Man kan se att det är en liten knopp som höger sig över träden högt uppe på berget. Här har jag använt ett kraftigt objektiv på frihand. Inte så lätt att fota när man står på släden. Fick hundarna att stå still så länge så jag kunde få en bild. Här bodde det folk folk om somrarna förr som som brandbevakade. Det går en stig dit upp. Folk brukar vandra dit på sommaren och titta.  

Här ser man det på längre avstånd. Jag var glad att jag hade riktiga kläder den här dagen. Man blir rätt kall när man står länge på släden. Brukar ha flera lager ull. Pälshandskar med innervante av tovad ull. Skorna kallas för Neos. I dem har jag dubbla tovade ullsockor. Får dra en buff över ansiktet. Men är man bara rätt klädd är det underbart att vara ute. Slädhundarna tål kyla verkligen bra.  Mina hundar har bra päls. Har aldrig upplevt att de haft några problem med kyla. Däremot går det mer mat. Men de drar ju långa sträckor. Måste följa med på att de får i sig tillräckligt med energi. Fett är bränslet för dem. 

https://www.vandringstjejen.se/turskidor-i-stockholm-och-fjallen/

Ha en trevlig dag!

/Helena Traneving

Du kan även följa mig på instagram: @helenatraneving

eller på facebook; https://www.facebook.com/vandringstjejen/

#vandringstjejen #äventyrsfamiljen #helenatraneving

Kristi Himmelfärdshelgen för några år sedan paddlade jag Nittälven vilken är den bästa paddelleden jag hittills paddlat trots många hinder längs vägen som nedfallna träd, vass och ris. Under färden blev det till att plocka fram sågen minst en gång under paddlingen. 

Nittälven ska paddlas i högvatten och då lämpar sig april/maj bäst.

Nittälven är en slingrande älv som inte har en enda raksträcka och ligger i norra Västmanland.

Nittälven är en mycket populär kanotled och en av de krokigast älvarna  man kan tänka sig, ibland slår den nästan knut på sig själv. Om man vill träna sina styrtag så är det här rätt plats. 

Älven rinner i skogslandskapet i Bergslagen och det finns ingen bebyggelse runt älven.

Turen bjuder på fin naturupplevelse och lätt paddling.  Fösta natten tillbringade jag vid Dansarbacken och andra natten sov jag vid Nittbo.

På Vandringstjejens sida hittar du kartor och fler bilder. Följ bara länken nedan;

https://www.vandringstjejen.se/nittalven-i-vastmanland/

Ha en trevlig dag!

/Helena Traneving

Du kan även följa mig på instagram: @helenatraneving

eller på facebook; https://www.facebook.com/vandringstjejen/

#vandringstjejen #äventyrsfamiljen #helenatraneving

Så tycks även Lund ha fått en smula vinter. Det har varit dåligt med det tidigare. Så sent som igår var det barmark så långt ögat nådde. Den lilla snö som kom för länge sedan var borta och nästan glömd. Och minusgraderna hade heller inte synts till på länge. Men den senaste veckan var en förbättring på gång. Jag hade otåligt kollat SMHI för att se om det skulle bli kallt nog för lite köldträning.

Det här med att vänja sig vid köld är något som blivit en tradition för mig och min kompis Anders. Vi började med det inför vår första skidtur med tält i fjällen för en del år sedan. Då hade vi under -21 grader i ett öppet vindskydd utanför Lund, ett rekord vi därefter aldrig lyckats slå. Det var väldigt nyttigt att uppleva hur det kändes att hantera sovsäckar, kök och annan utrustning under sådana förhållanden. För att inte tala om klädsel och sin egen kropp.

Nu såg det alltså ut att kunna bli dags igen. Två nätter i rad hade SMHI utlovat -9. Natten mellan igår och idag och mellan idag och imorgon. Den första kanske med chans till tvåsiffrigt. Det vindskydd jag brukar använda ligger dessutom lågt, så det kan bli några grader lägre än annars. Men inte nu, den hårda vinden skulle troligen utjämna alla skillnader mellan områden. Det blåste ca 10 m/s igår kväll. Säkert betydligt mer i byarna.

Det yrde snö i den hårda vinden när jag satte mig i bilen på kvällen. Jag hade hälsat på ett par vänner och omkring kl 23 var jag framme vid skyddet. Min medhavda frystermometer visade att de utlovade nio minusgraderna nätt och jämnt infunnit sig. Det ena vindskyddet hade golvet täckt av snö, men det andra hade hyfsat fri golvyta. Jag rullade ut mina liggunderlag och de två sovsäckarna. Understället jag skulle sova i hade jag redan på mig, så det var bara att ta av jacka, byxor och fleecetröja. En lyxig förenkling som man inte kan göra när man är i skarpt läge, på fjället.

Jag somnade inte omedelbart, vilket jag däremot oftast gör i plusgrader och i tält. Kroppen är ovan vid vinter. Vinden och de yrande snökornen bidrog säkert också. Alltså är träning en god sak, så att kroppen inte glömmer. 

Mobilklockan väckte mig kl 7. Även om det kändes som sömnen inte varit så djup så hade jag sovit ganska bra. Utanför vindskyddet var allting pudrat av ett decimetertjockt lager nyfallen snö. Lite grann hade yrt in och lagt sig på min sovsäck. Det var vinterväder med besked. Och jag hade tvåsiffrigt på termometern, -10 grader. Inte så märkvärdigt för dem som bor längre norrut, men i Skåne får man vara glad för det man får.

En besvärlig sak med vintersovande är kondensen. Utandningsluften blir till vatten och blöter ner sovsäcken. Jag försöker hålla ett hål öppet i sovsäckshuvan för mun och näsa, och den tanken följer mig sömnigt under natten när jag vänder mig och somnar om. Men det blir ganska blött ändå.

Att hålla värmen går däremot bra. Jag använder två sovsäckar som vardera klarar ner till någon minusgrad. Tillsammans bör de klara åtminstone -25. Som liggunderlag har jag två cellplastunderlag från Biltema, 190 x 60 x 1 cm. Det är samma som jag använt vid vintertältning i fjällen, och de klarar sannolikt också -25. Nackdelen med dem är att de är skrymmande. Många skulle nog tycka att de är för hårda att sova på också.

Men det allra besvärligaste på vintern är den smärta i fingrarna som man får av kölden, framför allt när man plockar med sin djupfrysta utrustning. I princip allt man har med sig av mat och utrustning är ju lika kallt som utomhustemperaturen, och det tar bara några ögonblick innan nakna fingrar skriker av smärta. Om man dessutom ska vintertälta och skotta en massa snö är det mycket kyla som händerna ska klara. Så man får naturligtvis skydda dem med handskar. Men tjocka handskar är otympliga, särskilt när det gäller de fina göromålen. Anders och jag använder då supertunna liners. Inte särskilt användbara i blåst och snö, men oumbärliga för vissa andra sysselsättningar. Ofta duger de dessutom under skalhandskarna istället för tjockare liners.

Ett vanligt gaskök är inte det mest optimala på vintern, det brinner dåligt. Men ett spindelkök (fotot ovan) som kan "vätskematas" genom att gasbehållaren vänds upp och ner duger i ett vindskydd. Det kan också vara nödvändigt att försiktigt värma behållaren, till exempel genom att man trycker ihop sina ben omkring den och värmer med lårmusklerna. Men vätskematning kan ge en plötslig och ojämn förbränning, så detta bör man träna under säkra förhållanden.

Jag hade för säkerhets skull tagit vatten med mig i en plastflaska till frukostteet, istället för att lita till snösmältning. Men i tio minusgrader hinner vattnet ofta frysa. Lösningen blir att redan på kvällen fylla kitteln med vatten. Lätt att tina upp på morgonen, och sedan kan det ljumma vattnet användas för att tina vattnet i flaskan.

Jag var inte ensam i vindskyddet, vissa stunder höll en rödhake mig sällskap. Den hoppade omkring och letade efter någonting på brädgolvet. Jag delade med mig av ost och knäckebröd som den villigt stoppade i sig. En småvessla dök också upp på marken nedanför men vände direkt.

Snön föll hela morgonen och jag började undra om jag skulle kunna ta mig med bilen från P-platsen upp till landsvägen. Att det kunde vara storskaligt trafikkaos i Skåne hade jag inte ägnat många tankar åt, men de dök upp nu. Plötsligt hördes dämpat motorbuller. En lätt lastbil stannade en bit ifrån vindskyddet och ut steg några män med stora sopborstar i händerna. 

- Så ni ska städa här?! sa jag förvånat.

- Vi ska sopa gången ut till gömslet, sa de.

Gömslet är en liten byggnad som ligger utanför vassbältet i Krankesjön. Det är ett populärt besöksställe för att se ut över vattenytan och de fåglar som rör sig på sjön. Ut till gömslet går man på en slags gångbro av träplankor. Varför den skulle skottas i detta snöväder där alla människor höll sig någon annanstans är en gåta. Men för mig innebar det att de kört upp ett spår så att jag kunde komma fram med bilen. Därefter gick det att ta sig vidare till Lund. På vägen hindrades jag av en bil som glidit ner i diket och som vinschades upp av en bärgningsbil. Damen som kört var omskakad men oskadd. Och bärgningskillarna sa att de just då hade 30(!) uppdrag på kö.

Sammanfattningsvis så fick jag min natt med vinterträning. Om det blir någon skidtur i fjällen detta år är inte säkert, men en utenatt under vinterförhållanden är aldrig fel. Med en varm sovsäck och lämpliga kläder är det varken farligt eller särskilt besvärligt, även om man får utstå lite obehag.

Att man av så gott som alla bekanta och alla man råkar möta blir betraktad som en halvgalning får man med glatt humör bjuda på. 

De sista sidorna av den 364 sidor innehållsrika ”Space below my feet” (1961) är till ända och jag kan inte sluta fascineras av denna fantastiska kvinna bakom boken, Gwen Moffat, en av världens första kvinnliga bergsguider. Som i 20-års ålder droppade ut från armen och drevs av sin passion för berg och äventyr och levde därefter. Hon är en sann inspirationskälla på alla plan och att läsa om hennes olika klätteräventyr, hitch hikes, boende i stugor i skogen i princip helt utan pengar, när hon genomför sina första klättringar som förste man, utan vare sig sele eller hjälm utan repet runt magen och att de klättrade under förutsättningar man knappt kan föreställa sig idag. Det var pure climbing. Min redan växande dragning till alpinism och glaciärer bara växer och hon är utan tvekan en påverkan i att jag ska fortsätta. Inte sätta gränser utan se möjligheterna vilket gäller det mesta här i livet, inte bara äventyrsmässigt utan det mesta man vill göra vad det än kan vara. Jag har länge hört av mina kompisar: ”jag vill också göra det du gör, det verkar så himla kul.” Men gör det då? Säger jag samtidigt som jag får till svar att det går inte för att de har heltidsjobb osv, ibland får man offra saker för att vinna annat. Det ger en mer i slutändan. Det är därför jag själv valt att bli guide, för att jag brinner för äventyr och att dela med mig av det och försöka peppa och inspirera andra att vidga sina vyer.

Det behövs mer girlpower därute och jag har hittat väldigt många kvinnor som gjort fantastiska bestigningar av berg, första expeditioner etc under 1900-talet som jag aldrig hade hört om tidigare just därför att vi tenderar att glömmas bort eller inte nämnas lika mycket ibland. Såsom Elizabeth Coxhead, Nea Morin (t.ex enda kvinnan i en expedition 1959 till Ama Dablam), Elizabeth Le blond (t.ex var med och startade Ladies Alpine club i Schweiz 1907) som alla gjort väldigt mycket intressant med tanke på deras förutsättningar.

Så till er alla kvinnliga äventyrare därute, stå på er, kliv fram och var stolta över er själva och alla era sorters äventyr och inspirerande till att få ut fler av oss tjejer i naturen. Det gäller inte att vara extremast men att ha kul, njuta och utveckla sig själv. Jag kom att tänka på ett mantra jag ofta upprepade när jag var som mest aktiv inom innebandyn och än idag ofta tänker på: kämpa, vilja, styrka, glädje, ge allt och ha kul. 

Fler bilder finns på http://outdoorsouls.se/blog/

26 Februari, ett datum som för oss båda innebär något speciellt eftersom det är VÅR födelsedag. Den här gången var det den 25:e respektive 26:e födelsedagen i ordningen och vi har två dagar ledighet att utnyttja med pangväder i Norge – kan det bli bättre förutsättningar?

Vi har båda grubblat lite över vad vi skulle vilja göra på vår födelsedag den här gången, eftersom vi sällan egentligen varit så brydda om att fira det desto mer. I år skulle det bli annorlunda kände vi nog båda två, så vad ville vi helst fylla dagen med?
Vila, tårta, en härlig promenad i solen, en god middag, vin, en fest? Det vore kanske det mest logiska att göra egentligen, det är väl så man firar?
Vi kände nog inte riktigt så, vi ville ju ut på något storslaget äventyr där ute på någon bergssida någonstans, då smakar middagen och vinet betydligt bättre efteråt dessutom. Så blev det, och vi bestämde oss för att köra till Kuglhornet i Efjord på vår födelsedag istället där vi skulle klättra Östkammen till dess topp. Tidig morgon i vanlig ordning, utan frukost på sängen (trots födelsedag) och stabila minus 28 grader vrider vi igång bilen och fräser över till Norge.
Kl 09 är vi nere på parkeringen vid Kuglhornet, solen har börjat lysa på topparna sedan en tid tillbaka, värmen ökar och vinden är obefintlig – jäklar vad bra det känns.

Approachen går fort i bara storskor eftersom det är stenhårt överallt, det tog oss 1.5 lugna timmar upp till starten av klättringen, pratandes i telefon emellanåt för att ta emot gratulationer.
Synen av den sylvassa kammen får det att suga till i magen precis som förra gången vi var här för några år sedan, den gången på sommaren.
Vägen till förtoppen går fort fram på den hårda men väldigt branta snön, vi klättrar löpandes hela vägen. Där börjar sedan det riktiga äventyret, den riktigt vassa kammen.
Det ser ut som att första replängden blir en väldigt väldigt exponerad travers på snö/is utan desto större möjligheter till att placera några säkringar.  Väl förbi det cruxet återgår man till solsidan och förvånansvärt torr klippa med lite isiga sprickor där isyxan agerar jam. Vi hade egentligen ingen beskrivning utan körde bara på känsla och ville hålla oss uppe på ryggen så mycket det bara går , vilket förmodligen visade sig vara en något svårare väg, men däremot väldigt spektakulär. Det fortsätter med mixad klättring i drygt 2-3 fulla replängder med några hak som faktiskt visade sig vara ganska tekniska med stegjärnen på. Till slut kommer vi fram till sista replängden under den stora stenen på toppen. Första diedret är kanonfint och isfyllt med lite frusen mossa, medan det andra hörnet är helt torrt. Det är väl det som är mixad klättring, ena sekunden is, andra sekunden torr klippa? Vi tog oss upp på det knottriga svaet med stegjärnen på och kunde sedan återigen blicka ut i det magiska norska landskapet från toppen av Kuglhornet.  En magisk födelsedag, och ännu var vi bara halvvägs igenom den, nu skulle vi köra tillbaka till Abisko för vin och middag på Abisko Mountain Lodge.
Totalt tog turen oss lite mindre än 7 timmar, bil till bil.

Det är något speciellt att gå på is. Och det är inte varje år som man kan vandra på isen i mars. Igår, lördag, vandrade vi runt vandrings- och klätterparadiset Ågelsjön, runt sjön fast på isen. Och det är något speciellt med ljuset mitt ute på sjön. Det blir som en explosion av ljus..det öppna landskapet, snön som reflekterar alla solstrålar..ljust, ljust. Ljuset var verkligen magiskt igår där ute på sjön. Det var helt vindstilla, himlen var blå, ungefär 5 minusgrader. Snö låg på isen men inte så mycket att vandringen blev ansträngande. 

Jag förälskade mig i sjön för många, många år sedan. Kanske är det vattnet här, så rent och klart. Kanske är det klipporna, branta stupar de ner i sjön. Kanske är det en kombination av berg och vatten som gör att man måste älska denna plats. Jag har simmat rakt mot solen en vacker sommardag. Jag har klättrat på branta klippor. Jag har suttit på en strand och tittat upp på en stjärnklar himmel, för att sedan krypa in i ett tält och somna med en känsla av att jag är i paradiset. Ja, för denna plats liknar paradiset... Trots att jag tillbringat många sommarnätter här var upplevelsen ny att komma hit på vintern. Det finns ju många aktiviteter att göra här på vintern också, som att vandra, åka skidor eller skridskor, om isen tillåter. Eller varför inte, isklättring..Visst ser isvattenfallen inbjudande ut?! Det blir liksom som en helt ny sjö på vintern. Ett helt nytt perspektiv. 

Isvattenfall. Ett spännande fenomen, tyckte 6-åringen. 

Nu börjar ljuset komma åter. Man märker att dagarna blir längre. Hundarna har fått vila ett par dagar men till helgen bär det åter ut på tur för dem. Tog för ett par dagar sedan en 7 mil lång tur upp mot fjällen. 

Här har vi stannat för att ge hundarna ett litet mellanmål. Då dom springer långt behöver dom lite vätska och mat liksom vi.

Här är två av dem. Förväntansfulla.

Kvällsljuset är bara så fantastiskt. Man tröttnar aldrig på det. Kameran fick följa med. Men det är inte alltid så slätt att fota när man kör hundspann. Ett problem är att få hundarna att stå stilla under tiden. Risken är att dom river upp snö ankaret och helt enkelt ger sig iväg. Måste stå på släden och ha ett grepp utifall att.

Den här bilden kallar jag de nygifta. Ser ni dem? Alla vittnen som sitter runt om och nickar. Eller så ser ni bara en snötung gran. Man kan i alla fall förundras över hur mycket färg det är i vit snö. Jag har fotat utan något filter. Det här är väl just i mellanrummet mellan röda timmen och den blå. Ett ljus jag älskar. Ja det är bedårande vackert. Nu börjar fina tider för turer till fjälls. Tyvärr är föret ganska tungt. Vi får bara mer och mer puder snö. Några vill nog ha det. Men inte vi som kör hundspann. Jag gillar nästan alla väder förutom det hårdaste fjällvädret. Akta er för svaga isar i år! Har varit på några fisketurer och blev nästan chockad över hur dåliga isarna var. Höll på att gå igen isen på ett ställe där jag fiskade förra året. Då fick jag skotta och använda borr förlängare! Det tjocka snölagret pressar upp varmt vatten från myrarna som äter isen underifrån. Snön ligger och isolerar. Man kan inte se vart det är svagt! Varning.

Jag har mest delat bilder. Men nu tänker jag skriva lite med. Det här med uteliv är så många olika saker. Själv har jag flera olika förhållanden till att vistas ute. Ibland är det mitt jobb. Ibland är det min fritid. Det är jakt på hösten eller fiske. När jag tänker efter så är det så mycket. Man behöver inte resa långt för att komma ut. Vart jag än varit och bott så brukar jag ta mig ut på nåt vis. Just nu är jag lyckligt lottat att bo mitt i vildmarken. Centralt för mig alltså. Var årstid har sin charm. På vårvintern blir det mycket isfiske. Det innebär färder med. 

Ofta är det ändå rätt kallt och blåsigt. Brukar bo några dygn i närheten av nån fjällsjö där jag kan fiska. Boendet kan vara allt från tält till stugor. Tältkåta med kamin är fantastiskt. Men det måste ju transporteras förstås.

Tältkåtan från Fritex AS med kamin är rena lyxen. Men det blir oftast då jag kör stora hundspann i sällskap eller när jag tar snö skotern. Man måste ju ha ved till att värma upp med. När jag reser ensam tar jag ett tält och ett fotogenkök istället. På sommaren eldar jag oftast ved. Då har jag inte alltid med nåt tält. Brukar ha ett stormkök med rödsprit. Men det händer att jag glömmer nåt.

Brukar vara sparsam med öppen eld då jag vandrar. Väljer att rasta där det är eldat sedan tidigare. Men här hade jag avlagt en hel dagsmarsch och befann mig långt över trädgränsen. Det var sent på kvällen. Passade på att fota i kvällsljuset. När jag så skulle ta mig lite kvälls te upptäckte jag till min förtvivlan att rödspriten var kvar hemma. Hade tänkt vara ute i tre nätter! Det fick bli eld istället. Nöden har ingen lag som det heter. Hittade en del ved som tur var. Enris brinner även om det är fuktigt och torra grenar från vide ger hetta. Det behövs inte mycket. Ett par flata stenar som vindskydd. Städade efter mig och lade tillbaka stenarna. Lämna platsen vacker.

Ett av alla foton jag fick denna sommar natt! Kallar bilden Sapmi. Det är just vad den föreställer också. Taget från Njuktjere. Gick från Rissjö Storbäck över mot Saxnäs Södra Lappland. Ingen kryssmarkerad led.

Mitt fina ressällskap huskyn Ronny. Han beundrar midnatts solen han med. På turen hade jag två rejäla husky hundar som bar var sin klövje väska. Då kan man njuta av lite extra lyx som färsk mat och extra utrustning för fiske och foto. Dom slapp bära bränsle dock. Flugspöet fick givetvis följa med. Färsk mat är bäst i test!

Bada i ljus men inte värme. Det kan bli riktigt kallt om nätterna. Brukar ha ljus i en liten lykta i tältet. Jag hatar att frysa och har bränt upp ett tält en gång. Men jag föredrar värme. Numer har jag gått över till fotogen kök istället för bensin. Hade ett bensinkök som exploderade en gång och sedan dess gillar jag inte bensin kök. Jag brukar faktiskt alltid ha två kök på vintern. Ett fotogen kök som jag verkligen uppskattar. Så tar jag ett litet lätt gaskök och en tub med mig. Om man fryser utav bara den är det skönt att köra snabb värme i tältet! Att gå med tuben i kläderna eller ha varmt vatten i en thermos kan hjälpa att få gasen att brinna. Lite säkrare med med två alternativ.

Lagar ofta mat ute. På sommaren äter vi ofta middag utanför huset bara. Vi har en gammal tvättmaskins tunna vi eldar i. Det kan bli en fiske tur i någon liten tjärn och sedan sen middag med öppen eld. Man ska inte krångla till det för mycket. Då blir det så jobbigt att ta sig ut! Ofta glömmer jag nåt. Det händer nästan alltid.Men det går bra ändå. Otaliga är alla fjällturer då jag glömt kaffe panna eller mugg. Eller så ligger maten kvar på bordet. Tändstickor eller skithus papper. Bränsle. Jag är hopplös! Brukar nästan alltid tänka? Vad har jag glömt den här gången? Värst var ändå när jag glömde solglasögonen och körde en hundtävling i fjällen i steksol. Efter tio mil var snöblindheten ett faktum! Nåt man sällan ser i utrustningslista för fjällturer. 

Nu börjar en underbar tid i fjällen. Vårvintern. En av alla 8 årstider. Fjället har öppet. 

Turerna väntar. Gör inte fjällvistelsen för krånglig. Man klarar sig med ganska få saker. Det är vanligt att packningen blir för tung. Att följa med på vädret är viktigare än svindyr utrustning. Gå inte i för dåligt väder. Det är bara så trist. Se istället till att ha god tid! God tid är det bästa du packar ner. Då kan du invänta vädret. Du behöver inte stressa. Jag brukar säga gå inte ensam fast jag gör det ofta själv. Men det är fint att ha en kompis med. Det värsta att ha med ut på tur är stress och dåligt humör. Skit i klockan. Ät då du är hungrig och sov då du är trött. Stressa inte. Bry dig inte om hur långt du har gått eller ska gå. Det får ta den tid det tar. Då blir utbytet av fjällturen bäst. Ge dig tid att bara vara och ta in det du har runt om. Nåt jag brukar vara noga med är karta och kompass. Navigering. Det ger en stor frihet och trygghet. Så härligt att kunna ta sig fram i okänd terräng. Karta, kompass,god tid och bra humör. Kläder för alla väder. Ett framgångs recept. Så brukar dom säga så här. Kunskap är inte tung att bära. Det är den bästa fjällutrustningen just kunskap. Även fast jag är uppvuxen i fjällmiljö bland fjällfolk lär jag mig nåt nytt hela tiden. Små saker som underlättar mina utevistelser. Det är en del av fjällglädjen. Att lära.

Fem dagar vid månadsskiftet februari-mars skidade jag i södra delen av Muddus nationalpark, med start i Sarkavare i sydöst. Temperaturen hade legat ordentligt lågt i ett par veckor, men såg ut att börja mildras något. Landskapet, in till varje barr, var inbakat i snö. Väldigt vackert, men samtidigt väldigt svårorienterat.

Vägs ände i Sarkavare

Jag tänkte vid ett par tillfällen hålla mig längs sommarleden, vilket dock visade sig svårt då de oranga målningarna på trädstammarna låg helt dolda under tjock snöbark. Det gick helt enkelt inte se var jag befann mig. Istället höll jag mig längs vinterlederna över myrmarkerna, vilket ju samtidigt gick så mycket lättare då där fanns skoterspår att följa. Snön i terrängen var förhållandevis bärkraftig, men med en tung pulka i släptåg var skillnaden ändå som natt och dag.

Kall skymning vid parkgränsen

Jag sov ett par nätter i stugorna vid Nammavare och Muddusfallet, annars under bar himmel och i tält. Första natten var den kallaste och låg på -24°C.

Nammavarestugan. En liten mysig koja som fort blir varm.

Folk såg jag inte mycket av. Tre skotrar passerade utan att stanna i närheten av Måskoskårso. I övrigt tycktes jag ha hela parken för mig själv. Ödsligheten är väl en del av tjusningen med Muddus, men samtidigt lite synd, med tanke på hur fint här är. Tillsynsmannen hade varit förbi och fyllt på gas och ved i stugorna samma dag som jag kom in.

Ett par dar gammalt lodjurspår över klipporna vid Muddusfallet.

Spår i snön av liv fanns lite här och var, men känslan var att det mesta antingen låg i dvala eller hade flytt landet. Lappmes 2, Tjäder 2, Havsörn 1, Dalripa 1, Korp hörd, Tretåig hackspett 1, Sparvuggla 1, sammanfattar allt jag såg av fåglar. Skogen var väldigt tyst.

Muddusfallet

Video från turen

/E

Till sist hamnade vi i Köpenhamn. Så den första operationen gick bra! Jag kan bara konstatera läkare och sjuksköterskor, så bra det går på alla nivåer. I allt eländet, så var detta rätta platsen att hamna.

Vi bor nu på ett sjukhem för grönländare i stadens utkanter. Även det helt perfekt och det bästa av den grönländska värmen. Detta är ett stycke Grönland i Köpenhamn med grönländsk personal, grönländsk mat och värme. Helt perfekt. Även en vän från Grönland är här!

Ända sedan inledningen på vår Grönlandstid så insåg jag att det här är en färd där jag bara kommer att uttrycka positiva känslor. Jag förklarar i framtiden. Det här är helt klart en av de allra svåraste färder jag gjort på många vis. Och att det här hände med Eva nu, ja, jag är inte förvånad. Det är en sådan period av utmaningar i livet som måste hanteras och lösas. Stora som små. Små typ att laptopen kraschade, dvs. jag behöver köpa ny för dyra pengar, jag har fått en vadinflammation och kan inte springa. Inte heller sluta äta stora portioner, så vikten kommer snabbt.

De stora domineras av Evas ögon. Just nu vet vi inte när vi kan återvända till Grönland. Och om. Nya besked nästan varje gång vi träffar en läkare. Även de tar en dag i taget.

Under tiden har jag fått en möjlighet att vara mycket nära mina döttrar. 24 timmar om dygnet. De två delar en säng, jag har en egen (after hårt arbete och diskussioner!). Pam har återvänt till Grönland för sitt arbete i första hand. Vi är bra på att dela uppgifter. Så döttrarna och jag försöker nu komma in i en rutin. Lite läxor, lite fysisk träning, läsning, lyssna på ljudböcker och så medicin varje timme samt läkarbesök. De dagar vi besöker en läkare, då är vi alla tre helt utmattade. Så här känslomässigt trött har jag inte varit på många år.

Tjejerna klarar det mycket bra. De är sannerligen en gåva från ovan.

För er som vill läsa alla artiklarna, gå till www.mikaelstrandberg.com

Jag har drömt att jag en visa skulle sjunga

om alla själarnas fasor, alla himlarnas ljus

om när jag all världen ser dansa och gunga

och darra i dåraktigt rus.

Jag har drömt att när alla stjärnor skina

över vildmark som viskar vad i ensamhet har hänt

att alla vindar som kring kärnlanden vina

skulle lära mig att kväda vad jag känt.

———

// Dan Andersson

Mörkret och elden. Sidfläskets sälta. Värmen i ansiktet. Kylan bak ryggen. Känslan av lugn. Att bara vara här. Och nu.

Allt det där, det magiska, är ju ett ständigt återkommande tema här på bloggen, men så lär det fortsätta tills jag lärt mig att på riktigt ”kväda vad jag känt”. Och det dröjer nog innan jag kommer dithän. Så ni får stå ut...

Skidor och pulka i Kilsbergen

Fast det var ju inte det jag skulle skriva om egentligen, utan om lite blandat friluftsliv i vardagen. Eller kanske snarare på helgen.

Tycker man som jag om snö så har den här vintern varit trevlig. Till och med Närke har ju fått sin beskärda del. Bilden ovan från en dagstur med sonen i Kilsbergen. Nedan är tillpassning av skidbindning innan.

Vi har sedan ett tag tillbaka bestämt att göra en påsklovstur i Jämtlandsfjällen och just nu är grabben hyperfokuserad på vinterturer. Så där ”all in” som nästan bara tonåringar kan vara. Vi har därför nu börjat ordna med utrustningen och göra testturer. Skidor kan han åka men ska vi ut ett par dygn på fjället måste ju prylarna vara tillpassade. 

Ett av målen för den här turen, som gick av stapeln strax före sportlovet, var att pöjken skulle få öva att dra pulka. På platten är det ju inte så märkvärdigt, men vi åkte bara lite där det var platt :-) Vi åkte desto mer där det lutade. Och träd växte. Men det redda han ju ut galant så det är inte bara jag som behöver dra när vi är i fjällen. 

Halvvägs under pulkturen vankades det godsaker. Kolbullelunch. Pulkan var ju tvungen att väga lite så bla en stekpanna i gjutjärn var bra att ha med. Och har man pannan med blir det oftast kolbullar! Det är sen gammalt.

Utrustningspyssel

Tycker man som jag att välanvända retrogrejjor är coolt så är symaskinen ens bästa vän. Har modifierat nästan all min friluftsutrustning för att passa mig och mina behov. Kul är det också. Det ger liksom en känsla av att friluftsaktivitet fast man är hemma.

Min ramrygga saknade en bra packpåse nertill så jag fick helt enkelt sy en här om veckan. Till sommarens Sarektur kommer antagligen ramsäcken väl till pass då vi räknar med en tio dagar på fjället och eftersom vi inte kör ultralätt så kommer den väl väga endel. Och ni vet ju min inställning till hur tunga bördor bärs bäst... :-)

Och vill man inte lägga 5000 spänn på ett par Bib-byxor kan man ju sy om ett par gamla halvslitna brallor. Funkar riktigt bra. Resår i ryggen och elastiska hängslen. 

Skidmys i verkstan. Envisas man med träskidor måste de ju också hållas efter. Jag ska skaffa moderna plastskidor. Sen. Kostar massor och inte vet jag om jag kommer uträtta några större stordåd på dem än jag gör med trälaggen nu. Och tjärdoften är ju så härlig :-) Så det kanske dröjer lite. Just de här på bilden råkade vi hitta i en sopcontainer 1998. Funkar bra fortfarande. Alltså plastskidor: Sen. Inte just nu.

Dagstur i Kilsbergen

Kokkaffe. Alla tiders kaffe! Helst skall det drickas i träkåsa. Min kåsa fick jag vid ett utbyte med finska armen för 15 år sedan. Enligt traditionen som beskrevs vid överlämnandet skulle den ”mättas” med konjak i några dagar innan den togs i bruk. Men eftersom jag aldrig riktigt gillat konjak fick det bli whisky istället. Men det går lika bra det kan jag meddela :-)

När jobbet var extra intensivt och utebehovet blev för stort en lördag för några veckor sedan fick det bli en lunchtur på skidorna.

Vegetarisk couscousrätt som blev kvar efter sommarens fjällturer blev en bra lunch efter några kilometers skidåkning.

Tälttur i Östergötland

Efter nyårsturens äventyr fattade jag beslutet att byta vintertält. Efter en annons här inhandlades ett stycke HB  Keron 3GT och ett Nallo 3GT avyttrades. Nallot var ju rymligt det med, men Kerontältet ger ju känslan av att befinna sig i en badmintonhall... Jäklar vad stort det är! Och bra ventilationsmöjligheter har det. Och dubbla absider. Fast det väger väl en sådär 1,5 kg mer än det förra tältet. Närmare 5 kg alltså...

Jag och sonen skidade ut till en liten dunge på en myr i lördags och upprättade nattläger. På en sån här tur hade vi ju naturligtvis kunna tagit nåt av tvåmanstälten vi har, men syftet var att kontrollera Kerontältet innan fjällturen om några veckor.  Det är ju inte där ute man vill upptäcka att nåt är trasigt...

Pannan var med även nu. Vi valde dock att variera oss lite och istället för kolbulle blev det nygräddat bröd och stekt halluomitill middag. Och sidfläsk. Det behöver inte vara så märkvärdigt alltid. Det räcker ju med att det är gott. 

Är så glad att dela friluftsintresset med tonårssonen. Har förstått att alla inte har riktigt samma tur just i den fasen av barnens uppväxt...

Vi satt och pratade vid elden till halv elva på kvällen innan vi kravlade ner i sovsäckarna. Några minusgrader bjöd nog natten på för när jag var upp och gubbkissade bet det på rätt bra. Trots det sov vi bra och vid halv åtta på morgonen var vi på benen igen. 

Till frukost körde vi samma meny som på kvällen innan men halluomin byttes ut mot äggröra.

It ain’t over ’til it’s over... 

Väl hemma måste man ta hand om prylarna. Men det är ju ett kärt besvär. Särskilt när man får putsa kängor. Love it!!

Bonusbilder

Vi gick igenom sovsäckslagret i skrubben. Längst in, föga använd de senaste två decenierna hittade vi denna! Kultigt värre! :-D

Den här kartongen hittade vi på vinden för några år sedan. Ville bara dela den för den är så fin. Används numera som dekoration i en vägginstallation avsedd för vinterhalvåret. Undrar vad det stog på de andra skridskolådorna? De utan stålskenor alltså... ;-) Nog för att jag vet att benskridskor förekommit i vissa gamla kulturer, men riktigt så gamla är de ju inte.

Det var allt för den här gången. God tur!

Ps

Nästan allt.

 En tur jag själv inte var med på men bilden utstrålar så mycket friluftslycka att den måste delas. S tog bilden.

Så fint det kan bli antar jag. Sonen på Nipfjället.

S tog också den här bilden på temat ”Alla livets vägval”  eller om det var ”Vikten av att inte glömma att båda skidorna bör åka på samma sida om trädet” ;-D