Torsdag 21 september samlades vi utanför vårt kanotförråd. En spänd väntan var över, idag skulle vi vada i Västerdalälven. Ett vad som sannolikt skulle leda till bad. Vi hade ett väder som vi vid den här tiden hade vant oss vid i Malung… Regntunga moln med kyliga vindar. Och alla vi visste att den mörka älven skulle kyla ner oss än mer.

Alla fick våtdräkt och en flytväst, sen packade vi in oss i bussen. I bussen på väg till forsen var det nervöst men förväntansfullt. Vi diskuterade vad vi hade packat, någon av oss hade glömt sitt underställ… jag hade glömt ett extra par skor. Men vi löste det kamratligt genom att låna av varandra.

När vi var framme övergick vår spända väntan till tristess av Hannibals teoretiska babbel. Vi skulle lära oss läsa av forsen. Var, när och hur kan vi komma över denna fors. Jag och Daniel bildade par, vi ritade av forsens mönster på ett A4 papper. Vår taffliga beskrivning nedkletat med en sämre tuschpenna blev mycket uppskattat av kursföreståndaren. “Det här är top of the line” sa Hannibal.

Sen var det dags att hoppa i vattnet. Kylan från det iskalla vattnet slog mot mina fötter och sakta kröp det upp under våtdräkten. Efter en stund var det som om kroppen vant sig vid kylan, nu fick vi istället försöka parera hala stenar och en allt mer tilltagande fors.

Jag och Daniel vågade oss allt längre ut. Med en stav i handen och Daniel som stöd bakom mig gick det bra. Det var kallt när man kom till den klassiska “pungen når vattnet nivån”, men vi kände oss trygga och gick längre ut.

Vi hade kommit långt när jag till slut tappade fotfästet… Forsen slet med sig mina fötter och jag försökte krampaktigt få mitt fotfäste tillbaka. Daniel, denna tyska man, var en klippa och han fångade upp mig i min prekära situation. Vilket fick våra vänner närmare stranden att brista ut i skratt. Det hade sett ut som jag framåtböjd vilat mig med min rumpa i en inbjudande position för Daniels finare regioner.

Slutet gott allting gott, efter att jag blött ner mig lite mer återfick jag fotfästet. Vi tog oss in till land och återförenades med våra vänner. Med skratt och ett torrt ombyte på åkte vi sen hem för att äta lunch i trevligt sällskap.

/ Kristofer

Vi fick i uppgift att anordna en friluftsdag för hela skolan. Vi delade in oss i grupper och varje grupp bestämde vad de ville erbjuda för aktivitet. Tillsammans kom vi fram till följande aktiviteter: Paddeltur, soluppgångstur, rallarvandring, klättring, utsiktstur och vandring i Sälenfjällen.

Jag och Rebecca höll i vandringen i Sälenfjällen. Vi valde att gå Södra Kungsleden, runt Östfjället, en led som är 9 km lång med varierande terräng. Det var mycket som skulle förberedas inför dagen; vi såg ut lämpliga rastplatser för fika och lunch, vi läste på om Sälens historia och läste om de växter som finns i Sälenfjällen.

Vi var sju stycken som skulle vandra och vi började vandringen från Högfjällshotellet i Sälen klockan 10. Vi gick i lugnt tempo upp till vårt första rastställe där vi fikade i solen, sedan fortsatte vi vår vandring på fjället mot Östfjällsstugan. När vi gick längs med leden pratade vi lite om blommor och träd. Väl framme vid Östfjällsstugan åt vi lunch och njöt av det fina vädret. Efter lunchpausen vandrade vi vidare mot Gruven. Vi stannade efter ca en timmes vandring för att ha en meditationspaus då vi satt tysta för oss själva och tittade ut över det fina landskapet, därefter fortsatte vi gå den sista biten av leden. Klockan 15 var vi tillbaka vid Högfjällshotellet.

Det var några av deltagarna som aldrig hade vandrat i fjällen förut så för de var det här en helt ny upplevelse. Alla hade uppskattat att det var en vandringstur som var lätt men samtidigt utmanande. Det var en lätt vandring på det viset att leden var väldigt snäll, den gick inte brant uppåt och var inte för lång. Utmaningen var att det var väldigt varierande terräng, det växlade mellan asfalt, grus, stenar samt myrmark.

Alla var väldigt nöjda med dagen och vi hade väldigt tur med vädret!

/ Ida

Det är dag3. Längre än till Kalbo har jag inte kommit. 

Lägerplatsen är skit. Jag vågade inte fortsätta, så jag lägrade. Men vila fick jag inte. För buckligt. Glömde saker kvar i pulkan men jag orkar inte.

Vandringens första km var bra resten... Ville gå ikväll, då kom det regn.

Men jag ger mig inte. Dock går allting sirap och jah är som en vandrande trimmad köttbulle. 

Hej

Detta är mitt första inlägg här, jag har en annan blogg egentligen men jag vill tipsa om en grupp jag startat på Facebook som heter frilufsdejting. Syftet med den är att du ska kunna hitta en partner som gillar friluftslivet som du själv.

Om mindre än 48h påbörjar jag min resa.
En tung färd. Det är inlagd som aktiv tur här på Utsidan.
150-170mil, tunga mil. För mig själv och för alla andra; annorlunda vandrare och frilufissar. För mig och alla andra fotande nördar med annorlunda förutsättningar.
Förutsättningar som många gärna tystas för det är lite fult.
Jag vill förändra mig själv, förändra mitt läge och om det hjälper någon annan att ändra sitt läge med, bonus!
Till saken hör till att jag kommer inte vara tyst, jag kommer inte sticka under stolen att jag är allt annat än funktionabel och full av defekt. För vet ni vad?
DET ÄR OK!

Jag är annorlunda men inte mindre än någon annan.
Med min resa vill jag visa (inte bevisa) det.

Huvudet är tungt i skrivande stund.
Många undrar om det är pirrigt men jag är för upptagen och stressad för känna något annat är just stress.

Typiskt autistisk och en rejäl dos av ADD, har jag och med mig andra skjutit upp på saker. Filmer blev aldrig redigerade klart, foton aldrig tagna. Maten lyckades jag fixa till för nästan hela turen, dvs, de 6månader jag är borta. Men nästa är inte det jag behöver...
Varvat med sängliggandes, brainfog, sjukhusbesök och tafatta försök och befinna mig på jobbet har dagar sakta men säkert krypit fram till nu.

Men mycket har ändå blivit gjort.

 
Pulkan är testad, ordentlig körd och hjulen anpassad med stöd efter de barnsjukdomar de hade i starten.

Prylar till höger och vänster skaffade och testade. Allt är inte optimalt, det mesta aningen tyngre än vad man egentligen kunde haft.
Pengar flödar dock inte, skulderna är som ett isberg...
..så man tager vad man haver och gör det bästa av det.

Med lite distans är jag ändå lite nöjd. Tänker man på hur lite jag egentligen tränat, hur många sjukdagar jag haft och allt där emellan, så led inte min kropp särskild mycket av 75kg packing. En vecka och där jag hade mest ont var i armar och mage från alla ofrivilliga situps det blivit från toa-besk mitt i natten från sovsäcken.

Blåmärken och brännmärken samt sår hit och dit,har det blivit gott om.
Tack och lov, är det lånade tältet gudomligt rymlig och praktiskt, jag är glad för de råd jag fick att överge mitt lilla Bergans för ett riktigt vinterredig boning.

Karta och kompass är genomgångna men jag medger att jag är lika bra att navigera med karta såsom jag är på att se utan glasögon. Det går men det går kanske på annat än önskvärtvis.

Hur som haver är jag ganska redo.
Packar håller jag på ännu, för skjuta-påarn gör så klart sådant idag, lagom dramatiskt.

Före kaos kommer ordning, det är det jag håller vid  just nu.
För jag vet, efter Simonstorp, då är jag själv, äntligen själv.
För jag vet, när jag är själv, på vägen så finns bara jag, resan och naturen kvar (ok, och bilisterna på väg 55/56). Då är jag hemma, då kommer lugnet och jag kan slappna av.

Alla har vi slitit håret med att försöka finna den ultimata ryggsäcken, en kompromiss mellan enkelhet och funktioner, stryktålighet och lättvikt, bekvämlighet och design samtidigt som den gärna får se bra ut.

Direkt kan vi nog komma fram till att det inte finns en ryggsäck som funkar ultimat till allt, men någorlunda bra till mycket eller så får du helt enkelt ha lite olika modeller! För att guida dig rätt i djungeln, tänkte vi dela med oss av våra erfarenheter kring hur vi tycker att olika ryggsäckar ska vara. Vi tänker inte gå in på ryggsäckar för vandring, då det ligger lite utanför vårt ämnesområde utan syftar till ryggsäckar för klättring, alpinism och skitouring. 

Kategori 1: Klätterryggsäckar/Alpinism
Vikt: Under 1000g, gärna runt ca 500g
Dagsturssäck 30-35l  
Flerdagarssäck 40-50l 
Ordet är enkelhet. Här vill du ha en ryggsäck som inte väger mer än den borde, inte har en bedrövligt massa spännen, remmar och fack överallt. Självklart är det bra om den har något litet fack där du kan sortera bort de viktigaste sakerna, till exempel en bar eller två, pannlampan eller kameran men då får facket gärna vara på utsidan så att det är enkelt att komma åt!
Remmarna (typ kompressionsremmarna) är bra om de går att ta bort de gånger du inte behöver dem.

Tanken är också att den skall gå att klättra med, vilket innebär att den måste vara rörlig i "ryggplattan".
Här finns både funktionella och smidiga lösningar vilket vi älskar, där ryggplattan är ett sorts liggunderlag som skapar tillräcklig styvhet i ryggen för att bära "tungt" men tillräckligt mjukt för att klättra med. Dessutom går dessa liggunderlag att använda som nöd-underlag vid en oväntad(eller planerad) natt utomhus eller för diverse första hjälpen åtgärder, tänk SAM-splint. 

Höftbälte är viktigt för approachen, samtidigt som det inte får vara i vägen vid klättringen, antingen löstagbart (vilket inte får vara för tidskrävande att göra) eller smidigt så att det enkelt kan spännas bakom ryggen eller utanpå ryggsäcken då den inte används. 

Vattentät/vattenresistent - det är inte många ryggsäckar som faller inom denna kategori, och vi kan inte förstå varför.
Packpåsar eller regnskydd i all ära, men varför inte bara göra hela ryggsäcken till en enda packpåse? En genomblöt ryggsäck väger mycket, och sovsäcken eller förstärkningsjackan är det sista du vill ha blöt när det kommer till kritan. MER VATTENTÄTA RYGGSÄCKAR ÅT FOLKET!! 

Fästen för dubbla isyxor är ett krav, likaså en rem för att kunna spänna repet ovanpå ryggsäcken. 
En stor fördel är att ha många olika öglor färdigsydda på ryggsäcken, dels på sidorna och dels på framsidan. Varför? Jo för att med dessa små öglor (se bilder) kan du bygga på din ryggsäck med till exempel tillfälliga skidfästen (A-frame) eller med lite gummiband skapa stegjärnshållare eller nya förbättrade fästen för isyxorna, superbt!! 
Det finns också ryggsäckar med åtkomst till huvudfacket ifrån sidan/ryggen, vilket vi tycker är sjukt smidigt för att enklare komma åt saker längst ner i ryggsäcken, det innebär dock att ryggsäcken möjligtvis blir tyngre och får sämre hållbarhet (fler saker som kan gå sönder)..

Ryggsäcken skall alltså klara av allt från multipitchklättring sommartid, till isklättring vintertid, snabba klätter/alpinturer med bivack och även turer på skidor där klättring ingår. 
Så fort det blir lite mer packning, dvs tält eller mer mat så måste volymen ökas till förmodligen 40-45 liter, men egenskaperna är fortfarande densamma. 
Nu kan dock ryggsäcken kanske ha ett topplock som går att ta bort för att ytterligare skapa fler fack för ex hygienartiklar, extra batterier osv. 

Funktioner- 
Löstbagara delar, remmar, topplock, höftbälte etc.
Dubbla fästen för isyxor
Fäste för rep
Skidfäste (A-frame /diagonalt)
Utrustningsloopar som gör att du kan modifiera ryggsäcken enligt egen smak.
Vattentät
Sidoöppning
Rull/drag stängning vid topplock, minimera dragkedjor då de för det mesta tjorvar. 
​

Bergans Helium PRO 40, våran to-go toppturs/vintertur ryggsäck, där bekvämlighet och funktioner går först! Fortfarande möjlighet att "banta" ryggsäcken mycket för att ta bort vikt, ex topplock, spännen och remmar.

Kategori 1: Klätterryggsäckar/Alpinism
Under 1000g
Dagsturssäck: 25-35l  
Flerdagarssäck : 40l och uppåt

Bekvämlighet, och funktioner går lite före enkelheten i dessa ryggsäckar, även om mängder av fack och remmar sällan är nödvändigt. Ett bekvämare höftbälte med mer vaddering är klart att rekommendera då du går med dessa ryggsäckar betydligt  längre och förmodligen lite tyngre lastade. 
Det som skiljer en toppturssäck mot alpinsäcken enligt oss är dels bekvämligheten och funktionaliteten men också ett dedikerat fack för lavinutrustning. Även fast lavinutrustning används i alpinryggsäcken är det inte alls i lika stor utsträckning, och den tycker vi man snabbt ska komma åt utan att tappa ut hela innehållet i ryggsäcken först. Dessutom kommer du bära skidor på ryggsäcken oftare med dessa ryggsäckar, så ett par rejäla skidfästen med en snabb och enkel fästning är ett måste, vi föredrar A-frame (dvs på sidorna av ryggsäcken). 
Annars tycker vi funktionerna från alpinryggsäcken skall finnas även på dessa ryggsäckar, (löstagbara delar, sidofack,dubbla fästen för isyxor, repfäste, vattenresistent, låg vikt). 
Något att tänka på kan vara själva ramen i dessa ryggsäckar, vi pratade om en mjuk rygg till alpinsäcken medan i dessa fall kan vara mycket mer stum för att ytterligare förstärka bekvämligheten såväl utför som uppför. Många av ryggsäckarna har en ergonomiskt formad metallskena som går att ta bort från ryggen för att få ryggsäcken mer följsam när man önskar det. 

Sist och minst, ett hett tips vid klätterturer där du ska återvända till botten av leden: " The leader pack" som vi kallar det, en ultralätt liten packryggsäck som man packar det allra mest nödvändiga i,  (pannlampa, förstahjälpen, mat och något varmt att ta på sig).  Den tar inte mer plats än ett litet äpple när den är ihoppackad men gör att du sparar otroligt med plats och vikt uppe på väggen. 

I vilket aktivitet som helst gäller tillgång till vaten A och O.  Vi pratar om släcka törst såväl såsom matlagning.

Vatten har egentligen varit en bristvara. Fast jag planerat i över 1 år med kartan så har det varit mycket som varit annorlunda än skogsvandring. 

Gå landsvägar funkar men det sliter på fötter och knän. Det gör inte saker bättre när vatten nivåer är låga, det är för mycket Kal hygge och avverkning när det knappt finns snö. Jag klagar inte, utan förklarar läget. Jag saknar skogen och ännu mera kylan och snön. Visst, rump-värma-dansen i över 2h hade jag sluppit men jag har en dejt med älgarna hellre än som nu tvingats till diverse andra sovlösningar. 

Sörmland har varit ett trist landskap att gå genom. Jag längtar till Dalarna, som aldrig svikit mig hittils varken sig med sevärdigheter eller väder.

Gå sakta har stört mig men gå fortate har det inte heller gått. Gäller att infinna sig att man är en snigel. :)  Detta resulterar i stök med depåer, omberäkning av mat och beräkna dagsmarsch dag för dag.

Mycket lärdomar på bara en veckas tur, trots knappa 10mil. Struligt och omväldigande kommer det vara i 170mil,men ack så roligt.

Det här med att tex nån som bor på vägen å bjuder in en på lunch bara hux flux, det är lite av guldkornen. Däremot tror jag få fattar hur det är att gå/vandra sjuk...  Många verkar besvikna för att jag inte kan/ha gått längre. Jag ger gladeligen bort min ohälsa :D

Inatt blir det tält. Lääängtar. Det utlovades snö och ner till - 7. Jag vågar inte helt att hoppas men.. 

Ombara Stockholm kunde dela med sig sitt snö till Sörmland... 

Men har jag roligt då?

Ja,ganska.

Vilket fantastiskt väder vi haft i helgen! Vi har passat på att vara ute så mycket som möjligt. Ena dagen åkte vi en mil åt ena hållet och andra dagen, en mil åt andra hållet. Det är verkligen ett privilegium att inte ha längre än så  till den vackra naturen!

Så, i lördags blev det naturreservatet Ågelsjön, några timmar när det var ljust. Vi gick runt ungefär halva sjön, den kuperade delen. Solen lyste, sjön låg stilla och blank. Någon vildmarkskänsla fick man dock inte, då det var väldigt mycket folk runt sjön och många grillade vid eldstäderna. Ågelsjön är verkligen ett populärt område.

I söndags åkte vi ut till naturreservatet Djurön, vädret var nästan lika fantastiskt. Det har blivit lite av en tradition att åka ut till Djurön på våren, när vitsipporna står i full blom och det är verkligen något speciellt men det är väldigt vackert den här årstiden också. Ljuset och färgerna var magiska, gråblå isiga toner och solen stod lågt på himlen. Isiga stenar och kala träd, påminde verkligen om ett sagoislandsskap. Vi gick runt reservatet, stannade vid vattnet för lite matsäck. Och sedan tog vi en annan väg till bilen. Jag hade gärna stannat lite längre men det började redan skymma vid tre-tiden och mitt sällskap ville gärna hem och äta pepparkakor och lussebullar. Sällskapet är 6 år, så det är lika bra att han får som han vill, iallafall när det gäller en sån sak.

De här två upplevelserna gav verkligen mersmak för minusgrader. I bilen hem funderade jag på en vintertur. Vad härligt det skulle vara att uppleva naturen i is och kyla, snö kanske. Uppleva vinterns färger, solen som står lågt på himlen, göra upp en brasa som man är helt beroende av och sedan krypa ner i ett tält och sova sig igenom vinternatten. Det är kylan som avskräcker mig mest. Jag har absolut kläderna för att vara ute en hel dag i minusgrader, jag fryser inte när jag är ute en hel dag. Rejäla kängor, ullunderställ och överdragsbyxor, extra fleecetröja på överkroppen samt vindtät jacka och tjocka vantar och mössa. Men att övernatta en hel natt eller några nätter är en helt annan sak. Men på drömmar lever man, inte sant? Så jag drömmer vidare..

Vackert vädet och matsäck vid vattnet, Djurön

Is och magiska färger, Djurön

Lek och solen står lågt på himlen, Djurön

Skönhet och det börjar skymma, Djurön

Lördag och spegelblankt, Ågelsjön

Lite höjd och nästan som sommar på toppen, Ågelsjön

Det är av drömmar man lever av.

Vi tar bilen till jaktmarken strax utanför norra Stockholm. Väl där möter resten av jaktlaget upp. Det är kallt, runt nollan när vi kliver ur bilen. Det ryker ur min mun när jag andas och jag drar snabbt på mig min varma jaktjacka. Jag gillar verkligen inte att frysa!

Vår tax Norma gnäller där bak i bilen. Hon låter som en liten fågelunge, liksom kvittrar bara så där som taxar kan göra. Hon vet precis var som är på gång.

I baksätet står min jaktväska fylld med allt jag behöver för en dag i skogen med jaktlaget. Jag tar fram min radio och knappar in den pilotton vi alltid använder här. Mina skyddslurar krånglar men till slut får jag in sladden och kopplar lurarna till radion. Min sambo ler sitt underbara leende mot mig där från andra sidan bilen under tiden han också fixar med sina prylar. Så tyst vi kan stänger vi bildörrarna och ansluter de andra i jaktlaget.

Jag kramar om de underbara männen i jaktlaget. De här som lär mig allt jag behöver veta för att bli en skicklig jägare. Alla skojar friskt med varandra precis som det brukar vara innan Bertil, som är jaktledare, börjar dela ut jaktpassen.

Jag blir tilldelad passet vid rishögen, uppe på berget och sedan snävt in till höger. Det är ett bra pass. Här passerar alltid rådjuren någon gång under jakten. Bertil och alla andra i jaktlaget kan den här jaktmarken innan och utantill. Jag känner spänningen och värmen stiga inom mig. De här männen som bara vill mig väl och ger mig bra pass för att jag ska lyckas skjuta mitt första rådjur.

Bertil är så gullig. Efter utdelning av passen tar han mig lite åt sidan. Berättar att jag ska gå upp från sidan så inte mina spår tvärar över den stig rådjuren brukar ta. Han ger mig en klapp på axeln och säger att idag så händer det.

Jag slänger en blick åt min sambo som nickar glatt och uppmuntrande. Tänker att jag har sådan tur. Tänk att just vi två, min sambo och jag, hittade varandra. Mer hinner jag inte tänka innan det är dags att hoppa in i bilen igen för att köras ut mot mitt pass.

Jag är nervös. Tänk om det är idag det händer. Att just idag blir det jag som får närkontakt med vilt. Jag går upp för stigen precis som Bertil sagt åt mig att göra. Ser djurstigen som Bertil pratade om och väljer att gå in i skogen lite innan stigen för att inte avge min doft.

Jäklar. Kissnödig! Det är alltid så för mig. Kissnödig när det är som mest olämpligt. Suck! Väljer att gå tillbaka och kissa lite längre bort från passet. Det är säkert ingen bra lösning det heller men vad ska jag göra?! Nöden har ingen lag.

Går in på mitt pass och ställer upp min ryggsäck med inbyggd pall. Jag rapporterar till resten av jaktlaget att jag är på plats. Laddar bössan med två patroner hagel, slår ihop bössan och känner så säkringen är tillbakadragen. Jag darrar till. Är nervös. Det känns som att idag är dagen då det händer.

Allt är så tyst här ute i naturen. Jag älskar verkligen tystnaden. Det är en mild förvinter och några fåglar sjunger strax bakom min rygg. Fåglarna har i alla fall accepterat att jag står här i deras skog.

I radion hör jag min sambo Fredrik säga att taxen är släppt, att hon väcker och att hon är på väg i riktning mot mitt pass. Tar ett stadigare tag om min bössa. Lyssnar och nu hör jag Normas ljusa skall. Hon driver, det hörs på skallet. Jag hör hur Normas skall kommer närmre och närmre. Känner pulsen bulta innanför mitt underställ. Är nervös och spanar åt det håll jag hör Normas skall. Nu ser jag rådjuret. Det passerar mitt pass lite längre fram ungefär 60 meter framför mig. Det är för långt för att kunna skjuta med hagel. Bannar mig själv lite. Stod jag inte helt stilla? Hörde rådjuret mig eller står jag inte riktigt där Bertil menade?

Så här fortsätter dagen. Jag ser rådjuret men det är för långt borta från mig. Bertil däremot skjuter en bock för Norma och taxen blir överlycklig när hon väl får komma fram och lukta. Tänk att det finns så mycket jakt i en så liten hund.

Efter jakten är det dags för sedvanlig grillning och eftersnack. Som afterski men mer afterjakt! Alla plockar fram grillpinnar och korv. Jag tittar mig omkring och tänker att de här männen är så himla snälla och hjälpsamma.

Jag hinner även reflektera över #meetoo och att det inte existerar någon överlägsenhet i det här jaktlaget. Det gör mig varm och glad!

Om du vill se fler bilder från vandringar eller jakter jag varit med om så gå in på min blogg/webb www.vandringstjejen.se

/Helena Traneving

#jaktmedtax #vandringstjejen

Då kliver man över det!
Stora som små, ibland möter man dom: bumpar.
Min resa, som tagit längre tid och enbart blev 17mil, kom till en bump. Jag ämnar kliva över det, så att säga, sen fortsätta.

Någon annan tanke har jag inte.
Inget att sörja över.

I måndags blev jag akut sjuk och fick snällt åka plingplong taxi till Västerås lasarett.
Som vanligt är kunskap kring autism och Endometrios obefintlig, så utan vettig undersökning eller behandling skickades jag "hem" 7 timmar senare.
Då jag inte fick tag i min behandlande läkare, tjatade jag till mig en vårdtid och till slut fick undersökning som visade sig om återfall och inre blödning. Då jag har överkänslighet mot vissa läkemedel, kunde de inget göra på plats utan hänvisade till min behandlande läkare (som i sin tur visade sig vara på semester).

Beslutet blev att åka hem för att få vård och så skyndsamt möjligt kurera så att jag kan fortsätta.
Operation hade varit bra men tyvärr är operation dåligt för mig. För varje operation riskerar jag försämras med typ 300% om vi ska slänga en siffra för referens.
Istället är alternativet som redan diskutteras, en spruta, en hämnande behandling som används även till cancerpatienter (prostata och bröstcancer). Den är dock inte heller problemfri, så det är det vi ska utreda på om den kommer påverka mig såpass negativt så att jag måste avblåsa allt eller om jag kan fortsätta. Den benskörhet dessa preparat orsakar mig, för att jag blir väldigt sten men också me hög risk för frakturer. För inte tala om nästan ohanterlig smärta.

Tyvärr är det inget jag kan bli frisk ifrån heller och det här med "det finns kvar nästa år" existerar inte i en kronisk sjuk människas liv. Nästa år är jag kanske ännu sjukare.
Jag kan inte, jag vill inte ta den chansen.
Så till varje pris, inom hälsomässiga rimliga gränser är det kämpa på så att jag kan fortsätta.

Jag har avsatt tid tom Juni 2018, så när jag än fortsätter, hur långt jag än kommer, så är dene tidsramen som gäller.
Vad ska man en pulka annars om man inte kan dra den på snö?
Dessutom vill jag ha det gjort för jag är urless på alla dessa "Jehovas Vittnen"-folk som inte kan sluta tjata om "men det är ju viiinter, det är juu kallt och uuush det är ju mörkt".

Jag kanske ska börja toktjata på sommaren, varje glad semestrare om "vet du, du skulle inte behöva glass om det var vinter, då kan du ta snö, det är mycket billigare" eller "känner du dig varm? Kan inte du ta av dig? Vet du, på vintern har du inte det problemet.."
Rädd för ormar? Mygg? Brännässlor? VINTERN BOTAR ALLT DET! Ingen vatten i sjön? I snöiga fjällen har du oooändligt med vatten (snö) så du behöver inte tänka på saken.

----------------

Har jag haft roligt då?
JAA!!
Varje dag hade jag sådan iver, jag ville gå längre och till nästa ställe. Längtan till Norrland är obeskrivlig. Att kunna GÅ dit.
Det ekade i mitt huvud som en trasig melodi.
För varje snöflinga som sällsynt droppade på vägen var lyckan totalt. Varje frostig natt och jag sov som en princessa.

Som en känd robot sa: "Ill be back!"
(Förhoppningsvis har vintern kommit ikapp och jag får mötas av snö snö snöö! Och ja, egentligen är jag ELSA men berätta inte det till nån)

Pam väckte mig kvart I fem. Norrsken. Igen. Så jag skyndade mig upp och ut med kameran i högsta hugg. Glömde hur man spotmätade, men vilket evenemang det är varje gång. En riktig, riktig höjdare i livet!

Jag har nyss fyllt alla husets kastruller med snö. Slut på vattnet. Dusch röret har fryst. Minns ni det där dyra duschhandtaget? Det läcker. Jag har ringt till leverantören, han skulle skicka en rörmokare, men han måste ha åkt fel. Ännu inget. Så ingen har duschat sedan jag kom hem. Vi går till en vän och gör det. Hantverkarna här är som i övriga världen, dyra och kommer aldrig.

Kylan har anlänt. Det har varit runt 20 minus några dagar nu, lite varmare idag, kanske 12-13 minus, men visst är vintern här. Färjorna verkar ha slutat gå, helikoptern har anlänt och viken här nedan har bitvis frusit till is. Det känns kallare än förväntat. Lite sibiriskt över det hela, så det gäller att vara ute så mycket som möjligt, för dagarna blir allt mörkare. Solnedgång runt halv tre, så tjejerna går till skolan i mörker och kommer i stora drag hem i detsamma.

Jag säger äntligen!

Kylan och vintern är helt klart en av anledningarna att vi är här. Jag har varit ute och skidtourat ett antal gånger nu och det är en oerhörd frihet och kärlek jag upplever. Lokalborna är ute med hundarna och slädarna. Även de tycks älska denna tid! Men kylan tar kraft, jag är trött om kvällarna, helt klart och det tar tid at hitta rätt med alla grejer igen. Expeditionspjäxorna har ställt till problem med öppna sår på vänsterbenet, livsfarligt om det var en polarfärd, men nu är det ju inte det. Än. Bäst av allt, Pam ha också kommit ut och älskar det.

Jag känner att vintern blir fantastisk. Därute. Men tuffare inomhus.

Dag 2, 19/6, fortsättning.

Jag låg alltså i vattnet efter att ha ramlat vid vadning av Boarekjåhkå vid Boarekjávrres östra ände. Jag låg på höger sida mellan stenar och bara mitt huvud och vänster axel låg över vattnet. Även ryggsäcken täcktes av vattnet. Höger knä gjorde rejält ont. Strax intill låg is kvar i gölarna så temperaturen i vattnet var därefter.

Det 50 m breda vadet över Böarekjåhkå sett från norra sidan.

Den första reaktionen efter fallet var instinktivt att genast försöka resa mig. Men det gick inte. Vattentrycket på ryggsäcken och att jag låg på sidan och bara kunde trycka ifrån med högerarmen gjorde att det blev för tungt. Efter några djupa andetag lugnade jag mig och övervägde situationen. Inga ben var brutna och belastningen vid resningsförsöket orsakade inte några extra smärtor trots att knäet värkte. Så långt var allt gott och väl.

Innan jag började vada hade jag lossat midjebältet men trots några försök fick jag inte av mig ryggsäcken. Jag skulle behövt hjälp av högerarmen men den låg under mig. Sakta började jag istället vrida mig över på magen i små steg. Efter en stund kunde jag använda båda händerna för att skjuta ifrån så att jag kunde resa mig. Eftersom jag var dyblöt behövde jag inte längre söka efter en väg över stenarna för att få ett mindre djupt vad. Istället gick jag 10 m uppströms och ut i gruset där det var djupare (8-9 dm) men betydligt lättare att gå. Jag hade ingen tanke på att vända tillbaka till södra sidan varifrån jag kom, utan gick över till norra sidan trots att det var längre.

Så här i efterhand kan jag se från min GPS-logg att jag låg ca 3 minuter i vattnet och att det tog 4 minuter till för att komma iland. GPS:en låg i byxorna högst upp i ryggsäcken och klarade att bestämma positionen trots att den låg i vattnet. Efteråt har jag förvånats över att vattnet inte alls kändes så kallt när jag väl ramlat i. Samma iakttagelse har jag gjort tidigare då jag vält med kanot ett antal gånger i kallt vatten.

Väl uppe på land igen såg jag mig om efter en plats lämplig för att byta kläder. Marken efter vadet är blöt och spången fortsätter. Jag följde den in mellan videsnåren men hann inte längre än 30 m innan jag upptäckte nästa problem. En 3 m bred, djup och dyig kanal. Bron, som ska finnas där, har brutits sönder av isen och bitar av den låg spridda på stränderna. Kanalen kändes bottenlös och trots att jag var genomblöt hade jag ingen lust att gå i vattnet igen. Jag befann mig alltså på en ö mellan kanalen och vadstället. Ön var vattensjuk och låg knappt över vattnet. Hur skulle jag ta mig vidare?

Bron över kanalen hade brutits sönder av is och snö och var borta.

Brons delar låg sönderbrutna runtomkring. En regel hopspikad av två stycken 2-tum-4 som jag hittade var precis så lång att den räckte tvärs över mellan kanalens kanter. Men den enbart skulle inte duga att gå på eftersom den mer eller mindre flöt i båda ändar. Genom att samla ihop sönderbrutna delar av bron kunde jag kasta ihop en tillfällig bro där vissa delar tjänstgjorde som flytunderlag för andra delar. Med några snabba kliv kunde jag ta mig över utan att den hopkastade bron rämnade eller sjönk. Jag var över. Puh!

Min bro av ihopkastade sönderbrutna delar från den tidigare bron.

Efter ytterligare 100 m på spången nådde jag lite högre mark och en sten att sitta på för att kunna byta om bekvämt. Först av med stövlar och regnbyxor. Mitt högra knä och skenben var helt nedblodade men efter avtorkning så visade det sig att såret inte var så stort men djupt då det fortfarande flödade. Dubbla plåster och leukoplast på. De enda blöta klädesplaggen som jag behövde byta var kalsongerna och undertröjan som jag gick i. Efter klädbyte, urtorkning av stövlarna, tillbaks med de torra sulorna och mina torra dubbla sockor i stövlarna var jag åter i samma skick som innan vadet så när som på knäet. Allt i min packning var torrt, vilket jag tillskriver mitt något egna sätt att packa. Jag bär nämligen min utrustning i några drybags som jag spänner fast direkt på ryggsäcksramen. Hade jag använt originalsäcken på ramen hade det mesta varit genomsurt. Dessutom hade säcken då blivit mycket tyngre och gjort det ännu svårare att resa sig upp ur vattnet..

Min packning bestående av flera drybags fastspända på ramen. Inte så snyggt kanske, men effektivt och praktiskt.

Målet var nu att så fort som möjligt hitta en lägerplats för att kunna vila och ta det lugnt. Efter knappt ett par km på stigen kom jag vid sex-tiden fram till en lämplig tältplats strax väster om samelägret. Värken i knäet hade jag inte känt av så mycket förrän jag vid matlagningen skulle ställa mig på knä. Då smärtade det till ordentligt och alla rörelser i och utanför tältet fick sedan utföras utan stöd från mitt högra knä. Mina plåster var genomblodade och byttes på kvällen. De blöta plaggen hängdes upp i en björk och stövlarna ställdes upp för torkning i en svag vind i kvällssolen. Innan sovdags var allt torrt.

Min tältplats väster om samevistet. Tjievrra, tv, och Boarektjåhkkå,th, i bakgrunden.

Dag 3. 20/6.

Natten hade gått bra utan större problem med knäet. Men plåstren var återigen genomblodade och fick bytas. För att inte störa läkningen av såret låg jag still i tältet till mitt på dagen. Sedan kunde jag inte hålla mig i stillhet längre utan gav mig ut på en liten tur på några km uppför stigen i riktning mot Sähkok. Ibland försvann stigen under stora snöfält vilket gjorde den svår att hitta igen på andra sidan. Vädret växlade mellan solsken och lätta regnbyar. Högre upp snöade det i byarna. Med den fantastiska utsikten över Pårekslätten och bergen runtomkring funderade jag över min fortsatta vandring. Dagens få kilometrar utan packning hade gått utan egentliga problem. Men skulle jag fortsätta över mot Rapadalen som jag ursprungligen tänkt? Dit var det två dagars vandring till och därifrån skulle det vara fyra dagars vandring tillbaka till Kvikkjokk om knäproblemet skulle förvärras. Visserligen hade jag en nödsändare med mig, men den ville jag inte använda om det inte var absolut nödvändigt. Om mindre än två år blir jag 70 och hoppas kunna fortsätta att vandra i flera år än. Det ville jag inte riskera men beslöt ändå att vänta med det slutgiltiga beslutet till nästa morgon. Till saken hör också att jag har en instabil högerfot som ett resultat av en ryggoperation gjord för många år sedan. De senaste åren har foten blivit sämre och hade förmodligen bidragit till fallet vid vadet.

Utsikt över Pårekslätten.

Vy mot Njoatsosvágge och Vallespiken söder om dalen. De högsta topparna utgörs av Darregájsse.

I närheten av min tältplats hade jag upptäckt att det var problem med att finna stigen och undersökte det lite närmare. De tre kartorna Lantmäteriets Fjällkarta, dito Topografiska karta och Calazos Sarekkarta i skala 1:50 000 visar olika dragning. Skillnaderna framgår av nedanstående bilder tillsammans med mitt gps-spår. När jag började gå här för 50 år sedan gick stigen från Boarekjávrre direkt upp till samevistet. Numera är stigen dragen längre västerut, förmodligen för att samerna ska få färre nyfikna besök i lägret.

Jämförelse mellan mitt GPS-spår och tre olika kartor. Det är nästan svårt att tro att de visar samma område.

När jag söderifrån kom till punkt C vek stigen av kraftigt åt höger. Där gick en spång över en jokk och försvann in under videsnår som lagt sig över spången. Det såg ut som i bilderna nedan.

Så här såg spången ut i början av sträckan CB.

Lite längre fram försvann spången in under snö och vide.

Med stort besvär gick jag runt videt och vid punkt B tappade jag bort stigen vid ett stort snöfält, men alldeles intill fann jag en lämplig tältplats vid B. Enligt Fjällkartan skulle stigen inte ha svängt av vid C utan fortsatt i stort sett rakt upp mot A. När jag senare sökte efter denna bit av stigen fann jag den inte, men terrängen där var inte svår att gå i. Stigen CB finns inte alls med på Fjällkartan men den finns på Topografiska kartan som också innehåller biten CA. Efter visst letande runt B fann jag en tydlig stig BA som i närheten av B låg gömd under ett stort snöfält. På Calazos karta finns båda sträckorna CB och BA inritade men inte CA vilket stämmer bäst med verkligheten. Jag skulle dock rekommendera att ta vägen CA pga av svårigheterna på sträckan CB. Det rör sig bara om ett par, tre hundra meter, så det är under alla omständigheter inga stora problem.

På kvällen lade återigen om mitt knäsår. Det blödde fortfarande.

Dag 4. 21/6.

Såret på mitt knä blödde fortfarande om än inte så mycket som tidigare. Men det gjorde fortfarande mycket ont när jag försökte stå på knä. Jag bestämde mig för att ta det säkra för det osäkra och återvända medan jag kunde göra det under kontrollerade förhållanden. Före vadet använde jag mig av min ihopkastade bro över kanalen igen och med några snabba kliv var jag över. Vid vadet klev jag direkt i det djupa vattnet (ombytt förstås) och gick över i gruset hela vägen. Inga problem. Under dagen fortsatte jag i makligt tempo ner till Stuor Dáhtá och tältade på samma plats som tidigare. Vädret var mestadels soligt men uppe på Pårekslätten blåste en kylig västlig vind med byar upp till 12m/s. Det var skönt att komma ner i skogen på väg mot sjön.

Lunchrast i lä i en svacka bakom enbuskar. Bårdde i bakgrunden.

Hjortronen blommade på myrarna.

Mitt humör under dagen präglades av visst vemod över att inte ha fortsatt vandringen och tankarna kring att det här kanske var min sista vandring hit. Men beslutet att vända tillbaka i förtid ångrade jag inte. Så här i efterhand kan jag tycka att jag kunde ha stannat några dagar i Pårek innan jag började gå tillbaka. Mat hade jag ju. Men jag var nog lite uppskakad och skärrad av min situation och av det som hänt. Det kändes tryggast att vända tillbaka.

Dag 5. 22/6.

Återigen en fin dag med behaglig temperatur omkring 10°C. Vandringen ner till Kvikkjokk gick även denna dag i maklig takt. Spängerna hade bytts ut och de nya råa plankorna var bra att gå på.

Sista rasten vid bron över Njáhkájåhkå.

De gamla plankorna var nu utbytta mot nya.

Det var midsommarafton och på kvällen åt jag middsommarbuffé på Fjällstationen i gemytlig stämning tillsammans med andra gäster. Min egen sinnesstämning var fortfarande melankolisk. Var det här min sista vandring till  Pårek och kanske min sista flerdagars fjällvandring över huvud taget? Men så illa kunde det väl inte vara?

2013 - En utenatt i månaden

2013 genomförde jag (och mitt ex) projektet "en utenatt varje månad". Det innebar att vi skulle sova i tält eller vindskydd minst en natt varje månad i ett helt år.

April månads utenatt längs med Sörmlandsleden

Facebookgrupper har skapats

Detta äventyr har idag (2017) skapat både facebookgrupper och gett inspiration till många andra äventyrare. Det är roligt att kunna inspirera andra att också komma ut i naturen och att verkligen våga tälta året runt.

Maj månads utenatt, paddling på Tämnareån

Ett lärorikt äventyr som inspirerat

Genom att genomföra projektet lärde vi oss mycket om vad som gäller för att sova ute under årets olika månader och temperaturer. Jag lärde mig att jag måste ha en varmvattenflaska med ner i sovsäcken om jag sover ute i minusgrader. Jag har investerat i en liner som värmer gott de kallare månaderna osv.

Du kan följa mina äventyr på min facebooksida: https://www.facebook.com/vandringstjejen/?ref=bookmarks

/Helena Traneving

www.vandringstjejen.e

Det är verkligen mörkt och trist ute. Man får tänka att man inte bor på västkusten för den vackra vinterns skull. Man bor där av andra anledningar. Som närhet till havet och en av världens bästa städer Göteborg, och det är undersökningar som pekar på det. Ett nöje är att besöka olika sidor med inspiration om Bushcraft...eller som man säger på svenska friluftsliv. Lite coolare att säga bushcraft och visst ligger det något mer i det ordet än bara friluftsliv!? Hur som helst, inspiration är bra. Tänker att jag ska försöka få till minst en övernattning ute varje månad. Självklart inget löfte, gillar inte den typen av löften när det handlar om känsla och sinne. Har ju investerat i en tarp som verkar vara mycket användbar. Ska bara öva på att sätta upp och tar ner den smidigt. Tänker att den ska slitas ut, för det är ju meningen med saker som tält, sovsäckar, kök...osv. De ska slitas ut eller åtminstone så får man göra ett gott försök. 

Efter kajak-kursen i höstas har jag med tydlighet konstaterat att jag är en stolt fika-paddlare. Det ska ju vara skönt att vara ute och det finns ingen anledning till att vara macho och paddla i höga vågor nära klipporna. Gör man inte det så finns ingen anledning att vara rädd för klipporna. Själva syftet med paddlingen är ju lugnet, upptäckten och sinnesnärvaron i nuet. Att man iakttar naturen där man är. Det är syftet för mig i alla fall och det står jag för. Självklart så är det viktigt att testa på vågor, att undervisas i räddning och säkerhet. Sen kan man välja att ge sig ut eller inte. Bra va? 

Men just nu får man sitta inne i soffan och sippa på en whisky och inspireras av internets många källor till just inspiration. 

Tänk att kunna gå på topptur á 850 fallhöjdmeter innan jobbet? Bor du i Abisko kan du det.
Igår stod termometern på -26 grader på parkeringen till Vassitjåkka kl 09.00. Vi hade på oss de varmaste kläderna vi hade och traskade in mot foten av berget, beräknad tid till toppen : 2h 10 minuter.
Det betyder att vi borde ha god marginal till att hinna tillbaka till arbetet som börjar kl 14.30.

Det känns lite som att vara på en annan planet, kylan, ljuset och stillheten bidrar gemensamt till det här, det känns overkligt-  som att människor inte skall vara här nu.

Vi traskade på, hårt underlag med ett litet fint lager av kallsnö ca 5cm djupt gav hopp om trevlig åkning tillbaka ned.

2 timmar senare stod vi på toppen, 10 minuter tidigare än beräknat och kunde blicka ut mot de sovande bergstopparna som omgav oss. I norr dominerade den mörkblåa himlen och i söder kunde vi skymta en hint av solsken långt bort i söder.
På toppen var det varmare, 16 minusgrader, men här blåste det istället, så vi drog snabbt upp huvorna och satte på oss skidorna och vände neråt, ni vet blåst och kyla är ingen bra kombination.

 Snön var så bra som den verkade och det var ren njutning att åka de 850 fallhöjdsmetrarna till bilen.  Väl nere startade inte bilen, men det är en annan historia och hör inte hemma hos de stilla och vackra landskapen.

Lunds kommun innehåller många naturområden som drar till sig fåglar, och därmed också fågelskådare. Kommunen är en inlandskommun, vilket innebär att många kustfåglar sällan syns till. Vissa arter i princip aldrig. Men vi har två sjöar där det året om finns änder och gäss. Den största är Vombsjön, med en yta av ca 12 kvadratkilometer. Inte jättestor alltså, men faktiskt inte så liten heller. Särskilt under höstarna strövar jag utmed stränderna, mest den sydvästra där det växer fin tallskog som är ca 200 år gammal och som planterades för att stoppa sandflykten.

Igår plingade det till i mobilen. Det hade upptäcks en riktig raritet, en svartnäbbad islom. Troligen en fågel som de flesta inte hört talas om. Den är ännu större än de smålommar och storlommar som häckar här i landet, en verklig jätte som kan bli bortåt 90 cm lång. Närmast häckar den på Island där jag sett den. Under framför allt höstarna kan man sällsynt se den flyga förbi utmed kusten, även i Skåne. Och nu hade alltså ett exemplar landat i inlandet, i min hemkommun! Så vitt jag vet har den aldrig setts här tidigare.

Men åka kunde jag inte, jag var på lägenhetsvisning med en av mina söner. Så det fick bli ett försök idag istället. Jag hoppades att den skulle ligga kvar, men man vet aldrig med fåglar. Ibland är de försvunna efter bara några minuter.

Och med lite hjälp från andra, och en språngmarsch genom Vombs fure, så kom jag ner till stranden där man kunde spana efter den. Och den var inte svår att hitta, den låg bara ett par hundra meter ut från stranden!

Ovan. Lommen pustar ut efter en serie dyk. Att detta är en ungfågel syns på fjällmönstret på ryggen. Dessa fåglar håller sig mycket under vatten. Ibland andas de bara några sekunder innan de dyker igen. Det kan dröja minuter innan de kommer upp. Lägg märke till den otroligt grova, dolkliknande näbben.

Stilstudier.

En lustig detalj i sammanhanget är att den 9 december såg jag troligen just denna fågel när jag gick utmed stranden. När jag tittade i min handkikare över sjön fanns en kraftig, mörk lom plötsligt i synfältet en bit ut på vattnet. Efter bara några sekunder dök den. Jag kastade mig över min systemkamera med teleobjektivet, men den syntes inte mer och skogen skymde dessutom. Jag kunde inte tro att jag sett rätt, och intalade mig att det nog var "något vanligt". Jag hade för övrigt helt andra saker att tänka på - livet innehåller ju sådant som faktiskt är mycket viktigare än en sällsynt fågel. Och strax hade jag glömt alltihop. Men några gånger därefter kom jag att tänka på den igen och undrade vad jag egentligen hade sett. Även om det väl inte går att bli helt säker så tror jag att det var denna.