16,8 procent skulle väl kunna vara en rimlig siffra för att beskriva kängornas betydelse vid vandring. Siffran fick jag fram genom att räkna antalet foruminlägg jag gjort på temat kängor och relaterat. 44 av 262, för att vara mer precis.

Hemma hos mig:

-Kom och kolla, vad tror du om det här?

-‎Vad är det? undrar sambon intresserat.

-‎Jo, alltså jag såg en bild på den där Skywalksulan och...

-‎Neeej!

Det intresserade i hans uppsyn är förbytt mot fasa.

Eller:

-Lyssna, jag har en fundering..., säger jag.

-‎Absolut, vänta, jag ska bara lägga ifrån mig disktrasan så kommer jag... Vad var det?

-‎Jo, jag tänkte om man trär kängsnöret inverterat i avsaknad av låshake...

-‎NEEEJ!! Snälla skjut mig nu!

Sådär kunde det låta.

Det var innan jag fick hem, testade inomhus och senare la en heldag på att blöta, fetta och gå in de nya Jörnkängorna.

Nu är det verkligen INGENTING annat! 

Men snälla Utsidan-folk, varför har ni inte berättat för mig att skalkängor är så här bra!

Här har man gått i sina tunga, styva, vadderade kängor och trott att de var bekvämast och mest funktionella, och ingen har bestämt argumenterat att Jörnkängor sitter som gjutna, är lätta som gympaskor, har foträt passform och att det enkla lagret läder åtsnörat känns som en strumpa, som ger en perfekt kombination av stöd och rörlighet för vristen!

Alla bara hyllar gore-tex hela tiden!

(ironi)

Gore-texens varande eller icke-varande bryr jag mig personligen inte så mycket om. Jag lider inte av varma kängor, så andningsförmågan är inget jag lägger vikt vid. Jag vaxar dem och håller dem vattentäta och hamnar således inte i det ofta argumenterade 'när gore-texen börjar läcka efter något år är det bara att slänga dem'.

Nej, gore-tex är väl bra på många sätt. Det är uppbyggnaden av dessa pjäxor som plötsligt blir obegriplig. Jag kan mycket väl tänka mig en tunnare känga med gore-tex, till situationer där membranet fyller sin funktion. Motsättningen står väl, när fördelarna och nackdelarna dryftas, ofta inte mellan gore-tex och skal, utan mellan 2/3/4/5-lagers och skal.

Inte perfekta...?

Jag har fortfarande ett par frågetecken som endast långvandringar kommer kunna ge svar på. Den mjuka Vibramsulan: Räcker stödet? Exakt hur halt blir det? Ska jag köpa ett par svarta kängor också? 

Är det på grund av den mjuka sulan som kängorna böjer sig fullständigt i tåvecken, så att cellgummit trycks ner både hårt, platt och kallt mot tåleden? Ska det vara så? Hur blir det när man går långt?

Jämförelsevis har mina halvhårdsulade Meindl Dovre Extreme börjat böja sig i tåleden först efter flera år, och ovandelen är så pass hårt uppbyggd att den trots allt inte böjer sig och krossar tårna.

Mina hårdsulade Crispi Gran Paradiso böjer sig överhuvudtaget inte, vilket är en skön avlastning med tung packning.

Men överlag, låt mig vara tydlig med det: Det är så här det ska kännas att snöra på sig ett par kängor!

...Men så gott som perfekta

Den rejäla uppenbarelsen kom efter att jag hade haft kängorna blötlagda i ljummet vatten och trodde att det skulle bli en kall och obehaglig promenad. Men det var när jag verkligen kunde dra åt det fuktiga skinnet om vristen som det kändes just så: Ett andra skinn. Och fuktigheten, den märkte jag inte ens av.

Nu ska ju de infettade och vaxade kängorna inte bli blöta. Oavsett känner jag inte den minsta oro för om de ändå skulle bli det.

Så varför all denna tvekan och oändliga foruminlägg?

Lundhagskängor sitter inte optimalt på mina fötter. Jag har provgått och provgått i butiker sedan flera år. Önskat att det skulle gå. Vid något tillfälle, med optilästade Vandra och Mira II, har jag känt att jo-men-kanske-ändå, men den självklara känslan av helt rätt har inte infunnit sig. Mira stel. Vandra så vid runt ankeln att sidorna gått ihop när jag försökt snöra åt. Och så är de ju alla så fruktansvärt smala i tåboxen! Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå varför Lundhags ännu inte utvecklat en modell för vanliga Eccofötter. Så ovanliga kan vi inte vara.

Jörnkängor å andra sidan, går det inte att prova innan köp. Tänk om även de skulle kännas lika nej-men-kanske-inte-ändå som Lundhagskängorna. Möjligt alternativ skulle vara att måttbeställa bredare Lundhagskängor, men då behöver man veta vad man vill ha redan innan man någonsin använt skalkängor.

Därav mina 16,8 procent.

Sedan är förstås kängor väldigt kul prylar, värda att skriva om.

Inte för att jag betraktar mig som kängfetischist. (Snarare prylfetischist i all bemärkelse i så fall!)

Men efter det senaste inköpet så vette tusan.

Tur jag har dottern att snacka kängor med.

Alpine Summer- en kortfilm om vår sommar i Chamonix, fångad genom linsen på våra mobiltelefoner. 

Glädje och en inblick i hur livet bland bergen kan se ut har gått före bildkvalitet eller proffsig redigering. 

Slå på högsta ljud och bildkvalitet och låt dig inspireras!

Leder som syns i filmen: Frendo Spur, Majorette Thatcher, Forbes Arete, Arete du diable, Traverse de dorees, Arete de la table, Laurence de Arabie, Papillions Arete, Harold et Maud, Mort de Rire, Amazonia, 

För ett par dagar sedan fick jag äntligen hem min första hängmatta - en DD-lättviktare. Redan innan dess visste jag var jag skulle göra mitt första häng.

Kilsbergen är ett fantastiskt område. En av de kändaste utsiktspunkterna kallas Rusakulan. Där är iordninggjort för besökare. Om man klättrar ner därifrån och sedan brant upp på höjden västerut så hittar man ensligheten samt en ännu vackrare utsikt.

Jag startade bilresan upp mot Kvikkjokk 14 juni. I år (2017) skulle den få ta 4 dagar istället för 2 som den brukar. Vanligtvis åker jag E45 upp genom Norrlands inland, den ger mig en så skön vildmarkskänsla och får mig att tänka på Canada. Men nu skulle jag göra en avstickare in till Gäddede, Stora Blåsjön, Ankarede, Stekenjokk och Fatmomakke. Där hade jag inte varit på 30 år och eftersom de gjort stort intryck på mig då så ville jag återse dem. På vägen upp mot Stekenjokk fick jag en försmak av hur sen våren var i de västra fjälltrakterna. Sjön Leipikvattnet på 468 m höjd var till hälften istäckt och när jag kom högre upp var det snö nästan överallt, bara i vissa sydlägen var det snöfritt. Det här fick mig att undra över hur det skulle bli att vandra i Sarek några dagar senare. Jag hade noga följt med i väder- och snörapporterna och visste att våren var sen i år, men också att det var stora skillnader mellan de västra och de östra delarna av fjällkedjan. Inte särskilt sent i öster, men mycket sent och mycket snö i väster. Jag skulle gå i de östra delarna så förhoppningsvis var det ganska snöfritt där.

Vid Stekenjokkvägen väster om Gelvenåhkoe.

Avsikten med min vandring var att från Kvikkjokk vandra upp till Rapadalens södra sida, öster och norr om Bielloriehppe och stanna där några dagar. Jag skulle anpassa min vandring till snöläget och det kanske inte ens skulle vara möjligt att ta sig fram till Pårek. Det hade inte gått två år tidigare på grund av för mycket is, snö och vatten och då hade vi ändå startat en vecka senare. Läs om det här. Men jag hade gott om tid och skulle kunna vänta flera dagar på att snöläget skulle förbättras. Eventuellt skulle jag ta en tur in i Tarradalen istället. Egentligen hade jag faktiskt redan skjutit upp resan en vecka. Det är så mycket som behöver göras hemmavid i slutet av maj och början av juni.

Som vanligt träffar man många intressanta personligheter på turiststationen i Kvikkjokk. Bland dem helt oväntat en skolkamrat från gymnasietiden. Det blev intressanta samtal.

Dag 1 18/6

Jag lät frukosten på turiststationen ta sin tid och jag fyllde på för dagens vandring. Ryggsäcken var inte färdigpackad och det tog tid att kolla att allt var med och få den färdig. Jag kom därför inte iväg förrän halv elva. Efter ca 2 timmar och 6 km nådde jag den första lilla bron som syns på Fjällkartan. Lunchdags.

Vädret var skönt, mest sol med lite lätta moln, ca 12 grader. Vandringen upp från Kvikkjokk innebar 200 höjdmeters stigning och så här i början av en vandring är ryggsäcken tung. Med mat för 14 dagar, kamera, stativ och tubkikare som extra tillbehör blev det uppemot 20 kg.

Stigen mot Pårek strax efter stigskiljet vid Kungsleden.

Stigen var torr och fin och inte alls som för knappt två år sedan. Då var våren och snösmältningen betydligt senare och leden påminde då mer om en bäck på många ställen än om en stig. I år hade nya plankor till spängerna körts ut och låg spridda längs stigen. Jag undrade om de skulle ligga kvar på samma sätt på tillbakavägen eller om jag då skulle få gå på de nya spängerna.

En bra tältplats finns vid Stuor Tatas nordvästra ände och när jag kom fram dit vid fyratiden beslöt jag mig för att stanna där och slå läger för natten. Sista biten av stigen väster om sjön är lite besvärlig med stora stenar och en del blöta och dyiga passager.

På natten lyste midnattssolen fint på Kablafjällen i öster. Det var skönt att vara till fjälls igen.

Dag 2 19/6

Natten var bra och jag vaknade utvilad. Efter frukost och packning var det dags att ge sig av. Vädret var fint som dagen innan.

Stigen är bra och vandrarvänlig men till en början rätt brant. Efter att ha passerat ett par mindre jokkar planar stigen ut och Pårekslätten närmar sig. När jag rundade Lulep Várddo i sista sluttningen uppför täckte ett mindre snöfält stigen. Annat var det för 2 år sedan då det var flera stora snöfält att korsa här och det var då lite svårt att hitta stigen igen. 

Snöfältet när Lulep Várddo rundades.

Uppe på Pårekslätten är stigen lättvandrad och där det är lite sankt är det spångat. Bara den allra sista biten fram till vadet över Boarekjåhkå vid Boarekjávrre är lite blockig och kräver viss försiktighet. Utsikten mot Pårtemassivet är magnifik och det är en härlig vandring över slätten.

Stigen slingrar sig fram över Pårekslätten med Pårtemassivet magnifikt i bakgrunden.

Vy västerut över den första sjön som stigen passerar. I mitten syns Tjievrra.

En sjö utan namn väster om stigen strax innan vadstället. Vallespiken till höger om mitten i bakgrunden.

Vid vår vandring för 2 år sedan var det så mycket is, snö och vatten att vi inte ens kom fram till vadstället. Den här gången går det, trots att det är en vecka tidigare än då. Precis innan  vadstället går stigen tätt intill en avsnörpt sjö med dyiga och diffusa kanter. Den täcktes nu till mer än hälften av snö och is.

Nära vadet går stigen förbi en göl med diffusa kanter, speciellt då den täcks av snö och is.

År 2015 kom vi inte närmare vadstället än så här. Det ligger bortanför träden och videbuskarna som står i djupt vatten.

Så var det dags att vada. Hela vadet är 60 m brett och vanligtvis går man över på ett område med stenar som vattnet skvalar över.  Det är inte särskilt strömt. Ovanför skvalet är det grusbotten och 2-3 dm djupare. Sommartid är vadet vanligtvis enkelt. Det finns träramar fyllda med stenblock som man kan gå på. Är vattenståndet lågt kan man ibland till och med  gå över torrskodd. I mitten av september 2017 vadade jag från andra hållet. Vattenståndet var då ganska lågt så jag började gå över på stenarna men fann att de var väldigt hala så jag höll på att ramla. Jag gick då några meter uppströms och ut på gruset. Det var platt och hårt som ett stengolv och jag kunde korsa vadet i mina 40 cm höga stövlar utan att få in något vatten.  Det krävdes förstås ganska korta steg eftersom vattennivån låg alldeles under stövelskaftens övre kant. Hade jag vetat att jag skulle gå på gruset hade jag satt på mig regnbyxorna, men det gick alltså bra ändå.

Den här gången var det högt vattenstånd. Vinterisen hade rumsterat om med träramarna som inte alls låg på plats. Jag var i valet och kvalet om jag skulle gå över på stenarna, då skulle jag kanske klara mig i stövlarna, eller om jag skulle vada vid gruset. Det senare alternativet skulle innebära att jag måste byta om till mina vadarskor, ta av mig byxorna  och gå i det nära nollgradiga vattnet. Djupet vid stranden var ca 70 cm och om det blev lite djupare längre ut skulle kalsongerna bli blöta.  Det senare alternativet kändes inte så tilltalande så jag valde det första.

Jag var inte säker på om stövelskaften skulle räcka till för stenvägen, så jag tog i alla fall av mig byxor, strumpor och sockor och la dem i packningen. Sen satte jag på mig regnbyxorna och tejpade dem omsorgsfullt utanpå stövlarna vid anklarna.

Det var nu problemen började.

När jag reste mig upptäckte jag att det fanns något störande i min högra stövel. Det gjorde ont när jag satte ner foten. Så kunde jag inte vada. Av med tejpningen och stöveln för tömning. Jag hade fått in en bit av en videgren i den. På med stöveln igen och ny tejpning. Den här gången blev det inte lika noga som förut. På med ryggsäcken. Då märkte jag att det var något fel med ena axelremmen. Den nedre sprinten till axelremmen hade åkt ur halvvägs och remmen höll på att lossna. Den ring som låser sprinten var borta. Jag förstod då vad som hade hänt tidigare men som jag inte undersökt. Ett par gånger förut under dagen var det något som fastnat i mina kläder när jag satte på mig ryggsäcken, men som släppt ganska omedelbart. Det var förstås låsringen som fastnat i kläderna och vridits runt så att efter några gånger hade den helt enkelt åkt ur sprinten. Det här problemet måste åtgärdas innan jag vadade. Jag kunde ju inte riskera att sprinten åkte ur och att jag skulle få bära ryggsäcken med bara en bärrem.

Tidigare har jag alltid haft med mig lite ståltråd för att användas vid eventuell reparation av utrustningen. Men jag har aldrig behövt använda den så nu hade jag lämnat den hemma utan att tänka närmare på det. Ståltråden skulle ha passat perfekt nu. Så dumt att lämna den hemma. Den vägde ju bara några gram och tog ingen plats. Nåväl, jag hade både persiennsnöre och extra tältsnöre så det skulle väl gå att fixa. Hålet i sprinten var för litet för något av snörena så istället för att fixa till något med snörena och diverse knutar beslöt jag mig för att dela på en av de tre övriga ringarna som höll fast de andra tre sprintarna. Nu skulle en tång ha varit bra att ha, vilket jag givetvis inte hade. Ringen är gjord av ganska hårt fjäderstål och jag lyckades inte få itu den genom att försöka böja den fram och tillbaka med fingrarna. Det blev till att knacka den mellan ett par stenar och efter en stund fick jag av den. Ringen bestod nu av två bitar något större än en halvcirkel. Att stoppa bitarna genom sprintarna var lätt men att sedan böja dem så att de inte skulle ramla bort var värre. Det gick inte med fingrarna. Även här skulle en tång ha varit bra. Återigen fick jag ta till stenarna och efter en stund hade jag lyckats böja till dem så att de inte skulle ramla bort. Nu kunde jag sätta på mig ryggsäcken och började vada.

Ganska omedelbart märkte jag att det var djupare än jag trott, även över stenarna. De var också ovanligt hala som jag observerat förra gången jag vadade här. Förmodligen beror det på att de under sommaren ligger nära ytan och att växter och alger kan växa på dem. För att vattnet inte skulle gå över stövelskaften kunde jag inte kliva i de mer stabila hålorna mellan stenarna utan jag måste kliva högre upp ovanpå dem. Efter 15 m hände det som inte fick hända. Mitt, som jag tyckte, stabila högra fotgrepp gled hastigt undan och jag föll handlöst i vattnet. Jag hamnade på höger sida och blev liggande mellan stenarna. Hela jag och ryggsäcken låg i vattnet. Bara huvudet och vänstert axel  låg ovanför vattenytan. Dessutom hade jag infernaliskt ont i mitt högra knä.

Uppenbarligen tog jag mig därifrån eftersom jag skriver detta. Men den som vill veta fortsättningen, får vänta till nästa avsnitt.

^{"Det är fantastiskt att kunna stå här en lördag morgon, efter att ha slutat jobbet klockan 16.00 dagen innan konstaterar vi"}

Det är en torsdag kväll, längtan efter att ta sig ut i naturen för någon sorts äventyr har i vanlig ordning sugit tag i dina sinnen, utnyttja ledigheten så att säga. Slänger ett öga på väderprognosen för att se om det fina vädret som varit hela veckan tänkt hålla i sig till helgen, det ska det, åtminstone fram till söndag.
Smider snabbt ihop en plan tillsammans med en vän, då Sofie denna helgen arbetar. Ingen av oss har tidigare varit upp på just Kebnekaise av någon anledning, det är ju dessutom så himla nära hemifrån, skamskudden på!
Packningen görs snabbt klar, med är vinterdunjackan eftersom det förmodligen kryper ner under nollan om nätterna så här års.

Vi kommer fram till Nikkaloukta kl 18.00, för att påbörja den 19km långa approachen till Kebnekaise Fjällstation, som denna tiden på året har stängt för säsongen. Det är med spänning och förväntan man knatar in genom bäckmörker och dimma de 19kilometrarna, och 4 timmarna tills man får slå upp tältet och sluta ögonen.
Imorgon väntar en bestigning av Sveriges tak, Kebnekaise, via ”Nygrens Led” till Nordtoppen, för att sedan gå över till Sydtoppen och ned Östra leden tillbaka till tältet vid fjällstationen. En tur som innebär omkring 1500 höjdmeter och cirka 12 km, tur och retur varav 400 höjdmeter innebär klättring av ca grad 3-4.

En tidig start i vanlig ordning för att kunna stå vid klättringens början i god tid, då vi egentligen inte vet hur pass länge det kan tänkas ta att klättra de 400metrarna till toppen. Väl uppe på nordtoppen kundevi konstatera att det inte tagit mer än ca 1 ½ - 2 timmar, vilket gav oss god tid att beskåda utsikten i det makalöst fina vädret. Solen gassade som om det vore en dag i juli, när vi helt ensamma 15 minuter senare stod på Sydtoppen, Sveriges högsta punkt och försökte urskilja de olika topparna omkring oss. Det är fantastiskt att kunna stå här en lördag morgon, efter att ha slutat jobbet klockan 16.00 dagen innan konstaterar vi, före vi påbörjar nedfärden mot Östra leden.
Även Östra leden gick smidigt och smärtfritt, och den var väldigt simpel att hitta med GPS-klockans hjälp. Snart var vi nere vid tältet för middag och återfärd de 19 kilometrarna mot bilen i Nikkaloukta. Denna gången var inte promenaden lika förväntansfull, och 19 kilometer kan kännas fruktansvärt långt kan jag lova. Men vi tog oss hem, lagom till kvällsfikat på lördagkvällen, och kunde vakna upp hemma i sängen på söndag morgon med en hel dag till av helgen, tänk vad mycket man kan hinna med på kort tid.

För den som söker information om Nygrens Led kan jag nämna att den i vårt fall hade relativt mycket snö kvar på sig, som var väldigt enkel att sparka steg i, klippan var torr och bjöd inte på några svåra passager (max grad 4). Klättringen gjordes löpande/kortrep hela vägen med ett litet set kammar och kilar. Värt att tänka på är toppdrivorna som kan växa sig gigantiska, framförallt vintertid men även under sommaren kan stora hängdrivor finnas kvar som riskerar att lossna.
God tur!  

Fler bilder på vår hemsida: http://www.outdoorsouls.se/blog/kebnekaise

Kaos!

Jag kom just innanför dörren efter att ha ruschat ned till Dana´s skola med ett par skalbyxor jag glömde skicka med henne inför dagens promenad med dagis. Och jag hann också precis till Eva´s skola för att lämna in hennes gymnastikkläder som jag också glömde i paniken att hinna iväg i tid samt filma detta nu på morgonen. Dessutom har jag tagit fel på dag för mitt filmande av folk jag stämt möte med. Det är fredag när jag skriver detta och det är åter behagligt varmt ute. Jag tänk hur tvärt temperaturerna skiljer sig från en dag till en annan. Igår kallt, idag varmt, i förrgår hällregn.

Jag misstänker att just så här uppfattar de flesta detta med klimatförändringar, smältande inlandisar, växthusgaser, global uppvärmning och allt varmare hav. De känner till att det finns, klarar inte av att tänka på det och vardagens små bekymmer tar över. Och ännu en dag går. Jag har ju följt hur diskussionerna går här på Grönland och i samhället angående just klimatförändringar och hur stora de är. Jag ser att större delen av landets media prata om det. Men nästan alltid i form av en artikel där en forskare eller något institut påstår det ena eller andra. Nu senast att snö- och istäcket på inlandsisen inte har smält som vanligt, utan tvärtom ökat. Detta till följd av orkaner på andra delar i världen. Men det ytterst få heltäckande artiklar eller ledarsidor i ämnet. Det är som resten i världen, flertalet orkar inte engagera sig. Man hoppas någon annan gör det.

Nu är det ju dock så att Grönland är en av några få platser i världen som verkligen gör en dramatisk skillnad gällande klimatförändringar och framtiden. Det beror främst på avsmältningen av den gigantiska inlandsisen som detta år till trots, har varit sanslös de sista åren och i korta drag, vad som då kommer att hända om detta fortsätter i samma tempo, och inget tyder på att det inte fortsätter, så höjs havsnivån och annat elände följer i dess spår. Ni kanske har följt det politiska spelet runt det s.k Paris avtalet och vet då att huvudmålet är att inte tillåta jordens värme att höjas utöver två grader, helst inte mer än 1.5 grad, för sker detta höjs då vatten nivån sju meter! Inte bara runt Grönlands kuster och generellt utöver hela jordklotet. Och för de då som bor i Holland eller exempelvis Göteborg, så är ju detta ett stort bekymmer! Och mycket mer elände.

Nu har vi ju klimatförnekare som Trump och hans anhang som påstår detta är skitsnack, så en av anledningarna att vi också är här på Grönland är ju att prata med lokalbefolkningen och se vad de tror och säger, så häromdagen träffade jag Albrecht och hans fru och pratade om just detta.

De bor i en fin, och varm, liten stuga inte så långt från oss och det var som att komma hem till morsan när hon levde, pedantiskt fint och fyllt av minnen och kitsch. Och god efterrätt med kaffe! Albrecht och hans fru var ju ett helt underbart par. Albert skrattar hela tiden. Hon backade upp honom, samtidigt som hon tittade på TV, sköt in kommentarer och väntade på den tid när det skulle vara dags att servera sin ostkaka! Det tog nästan två timmars väntan för henne. Albrecht hade varit fiskare större delen av livet och flyttat hit till samhället 1962 när det rådde bättre tider här.

”Förr om åren kunde vi ju färdas en stor del av året med hundar och senare med skoter över isen, men de sista åren har det varit en omöjlighet.”

”Vad menar han med de sista åren?” undrar jag genom min nya översättare Ava, eftersom Albrecht bara pratar grönländska, men hon skakade på huvudet som svar.

”Det var så kallt då att när hundarna sprang och deras utandningsluft, ja, man kunde inte se dem, så kallt ute var det, men det är borta nu. Både hundarna och kylan. Men jag har alltid levt med hundar, så svårt nu.”

Även Albrecht har ju hört talas om klimatförändringarna, växthusgaser och smältande isar. Människans påverkan på klimatet.

”Se på alla de här stora skogsbränderna vi har haft nu, torvbränder. Utan tvekan är det så att de startats av människor som inte begriper när man kan eller inte kan göra eldar. Folk blir alltmer frånvända naturen.”

Andra jag pratat med som varit med några år i samhället har nämnt det faktum att valrossen är helt borta, bortskrämd av motorer och oljud, den grönländska hälleflundran är en ren katastrof just nu.

”Helt klart överfiske” , påpekar Albrecht: ” Det är inte först gången det händer. Och så ser vi överallt att vädret är inte detsamma. Det är varmare, vi kan se att vattennivån höjs här i omgivningen bara och så har man fått överge två byar här norröver till följd av jordskred. Och de byarna är borta för alltid. Det är för farligt att återvända.”

Byarna Nuugaatsiaq och Illorsuit drabbades av en tsunami, så svar och så snabb efter jordskredet, att folk inte får flytta tillbaka till dessa orter, det är för farligt. Än finns inget bevis på att det har att göra med klimatförändringarna, men forskarna är övertygande att det snart händer igen i samma trakt. Albrecht vet heller egentligen inte varför allt det här händer, det som förändrat hans liv på en hel del vis. Någon fördel i det ser han inte. I år finns inga bär exempelvis säger han, det frös på för tidigt. Och vägarna spricker hela tiden, tjälen. Och det blommar mer än någonsin utanför vårt hus. Förr varande vintern till juli. När förr var får vi inget svar på. Ej heller hur framtiden blir, men jag tror det är vettigt att lyssna på folk med egna erfarenheter utöver det vetenskapen kommer fram till. Och i min bok just nu med samlade erfarenheter efter de första samtalen så innebär att vetenskapen har rätt. Så vi bör lyssna på de som vet.

Hej! Denna blogg startas nu av oss fjällisar på Malungs folkhögskola för att dela våra berättelser och erfarenheter under vårt super-friluftsår läsåret 2017/18! Syftet med bloggen är också att vänner och bekanta ska kunna följa vår nya vardag, för inspiration mellan intresserade frilufsare och dem som är nyfikna på utbildningen i framtiden. Varmt välkomna!

Om utbildningen: 

http://www.malungsfolkhogskola.se/sv/friluftsliv

Jag antar att vinjettbilden för Fulufjället måste bli Njupeskär.

Jag och goda vännen J möttes upp på onsdagskvällen vid Fulufjällgårdens vandrarhem; jag efter en lyxigt kort vecka på jobbet och hon efter 7 ännu lyxigare dagar på norra Dalarnas alla småpluttfjäll. En långhelg i oktober på ett halvpluttfjäll skulle få bli en liten ersättare för den tur vi planerat för i somras men som hon inte kunde följa med på då.

På den klara, kalla torsdagsmorgonen parkerade vi en bil vid turens slutdestination: norra parkeringen vid Göljeån och for sen upp till starten som fick bli Naturrum Njupeskär.

Mer fantastiskt höstväder kan knappast tänkas. Frisk hög luft. Full av energi. Full av fjälltursförväntan. 

I god fart gav vi oss av men valde att svänga uppför branten istället för ner mot fallet vid rastvindskyddet. Njupeskär hade vi båda sett förut och lockade inget vidare just nu. Hellre vidderna där uppe! Så ett kort på maximal zoom fick räcka innan vi klättrade vidare.

Väl uppe på platten, för Fulufjället är verkligen platt (för att vara fjäll alltså) blev det såklart fikapaus med vidsträckt utsikt. Man ska ju undvika att vara helt definitiv i sina utsagor så jag nöjer mig med att säga att jag tycker nog att det där är en av de gångerna som kaffet smakar som bäst. Smolket i bägaren var att vi, så mycket fjällvaraner vi nu anser oss vara, inte hade några kakor med oss... Har ni hört nåt så himla amatörmässigt va!?! Fast ingen skugga ska väl egentligen falla över J; det var jag som var matansvarig :-) Som tur var hade vi nötter och choklad...

Naturligtvis letade vi upp Old Tjikko. Inte för att den ser mycket ut för världen, men visst måste man känna vördnad inför dess ålder. Gammal är ju ändå äldst.

Träd är häftiga. På väg ner från fjället på söndagen gick vi förbi flera väldigt vackra, ståtliga furor, både levande och torra, och små seeeega, envisa, senväxta granar. Tyvärr var batteriet i telefonen slut och powerbanken kvar i bilen, så några bilder blev det inte.

Första natten sov vi i tält strax norr om Bergådalsstugan. Tält på hösten och vintern är inga större problem tycker jag. Visst det är ju kallt på morgonen när man ska upp ur sovsäcken, men i övrigt är det ju rätt trevligt. 

De andra två nätterna valde vi att bo i länsstyrelsens öppna stugor (100kr/natten). Mest för att kunna elda. Det är ju så trevligt:-) Och stugorna var i fint skick och ingen trängsel var det heller. Ingen alls faktiskt. Varken i stuga eller på fjäll. Kanske berodde det på helgvädret....

Om torsdagen var klar och fin så var fredagen och lördagen i motsvarande grad kalla, blåsiga och dimmiga. 

Lurvpösar. Eller om det var piggelsvin. Här och var var det fullt av dem i alla fall. Mot den mörka marken såg det rätt roligt ut. 

In i dimman! 

Det som hindrade J från att hänga på sommarens långtur i Lapplandsfjällen var lite krångel med en axel. Och eftersom hon fortfarande var i rehabfasen så fick det bli stora ryggan för mig. Antar att det hamnade på runt 20kg i början. Helt ok vikt rent bärmässigt. Helt ok med tanke på godsakerna som bars. Fast vi... öhum, jag, glömde kakorna. Nåja. Det lär aldrig hända igen!

På lördamorgonen var det klart och fint ända tills vi lämnade Tangåstugan, där vi sovit den natten. Dimman drog in i takt med att vi vann höjd och ganska snart var sikten nere på 20-30 meter. Det var dock inget större problem efterom vi skulle uppför till i princip högste punkten på sluttningen vi gick på, så så länge det lutade åt rätt håll var det bara att gå på.

En bit upp på Göljåfjället var det som Isdrottningen skridit fram och belagt hela värden med is. Och då menar jag hela världen. Har aldrig sett så häftiga ismönster förut. 

Den förhärskande vindriktningen framgick med tydlighet...

Superhäftigt helt enkelt.

Vad värre med isen var att stenar var nästan omöjliga att gå på. Man halkade helt enkelt omkull om man försökte. Och stenfält var det gott om. Så dem fick vi försöka runda hela tiden. I dimman. Och nu lutade det inte längre utan var platt som en pankaka i ett mjölkglas. Således gick vi på kompass för att inte virra bort oss fullständigt. Och ibland, efter att ha tagit oss runt nåt stenparti, kom vi ändå på oss med att vara på väg 180 grader i fel riktning... vid flera tillfällen fick vi dubbelkolla med två kompasser att norr verkligen låg där det skulle. Fast det gjorde det såklart :-)

Trots en ganska kall och fokuserad kompassmarsch kom vi fram till det som skulle fungera som uppfång så småningom: bäcken Storkällan strax söder om Göljåstugan. 

Väl i stugan, som verkade helt nyrenoverad, blev det pannkakor med smör och kanelsocker till lunchefterrätt. Mums! 

Ibland är naturens egen färgsättning häftigare än alla filter i hela världen. Som när man står på en liten knöl i en isvärld och spanar ut över Dalarnas blånande berg till exempel...

Så låt inte senhösten vara en ursäkt att inte ge er ut, utan tvärsom; se den som en anledning! 

God hösttur! 

Test av 50-kronorstält på kalfjäll, upptäckten av fjällområde med vildmarkskänsla inom dagstursavstånd från Ljungdalen och gravid i vecka 18. Det var inte jag som testade tältet - jag hade fullt upp med att vara andfådd och äta bananer. 

Under den solotur i vecka 12 som jag skrev om nyligen, hade graviditeten inte gjort sig nämnvärt påmind. Visst, jag kände av trötthet och kunde bara äta nudlar, men med ett kravlöst förhållningssätt tog jag dagen och vandringen som den kom. 

Nu i vecka 18 däremot! Jag var så fruktansvärt andfådd! Det var som att jag drog mer bensin. Jag behövde regelbundet och förebyggande fylla på förråden under fysisk aktivitet. Det kunde innebära att jag åt en banan omedelbart före en ansträngning (såsom en uppförspassage) och fick fylla på med en till banan direkt efter för att återfå energi. Vatten förtärdes oavbrutet. Stanna behövde jag göra väldigt ofta. Flåset räckte inte till.

Längtan att komma ut på fjället med tältet var stark. Men av olika anledningar var det skönt att inte dra iväg för långt. Nära tillbaks, men gärna med lite vildmarkskänsla ändå. Turen fick inte heller innefatta för branta uppförsbackar. På så vis kom det sig att även min andra gravidvandring ledde till upptäckten av ett nytt hörn av fjällen.

Husvålen runt med övernattning 

Med mig i Ljungdalen fanns min far och min bror Fredrik. Jag spenderade dagarna i stugan och läste medan pappa rostbehandlade ett uthustak och Fredrik jobbade på sin matteforskning. Vi gick till Kesubon och åt våfflor. Promenderade upp på Södra Ljungdalsberget. Vi pratade om hur det skulle bli att komma hit nästa år med en liten bebis...

Valet av rutt för tältturen gjordes alltså utifrån kriterierna lättvandrat-vildmarkskänsla-närhet. En annan angenäm ”kompromiss” fick bli att denna gång vandra i sällskap, och Fredrik följde gärna med! 

Vi tog stigen mot Husvålstugan och vek sedan av för att runda Husvålen på dess baksida. Ledlöst, i ett mindre besökt fjällområde och i mobilskugga. Perfekt!

På väg upp mot Husvålen.

Fjället som skymtar där borta är Helags. Men denna gång går vi åt motsatt håll.

Vyer på Husvålens baksida.

Lättvandrat, men tillräckligt flåsigt för en gravid. Utsikt mot Falkvåltjärnarna. 

Framåt kvällen bar Fredrik både min och sin packning den sista biten. Jag blev helt enkelt väldigt mycket mer andfådd än normalt. Det var ett bra val att inte ge mig ut själv!

Tältplats hittades nedan Tjaaksendurrie, dörren vid Dunsjöfjällets östra sida. Denna är fylld av någon form av moränkullar... Någon geologikunnig får gärna fylla i en kommentar med det korrekta namnet på dessa formationer. De är ju väldigt vanliga, finns t ex nedan Ekorrdörrens östsluttning. Men vad kallas de?!

Tjaaksendurrie: Vad kallas formationerna?

Fladdrande i natten

Det var här, denna disiga augustinatt bakom Husvålen, nedan Dunsjöfjällens östligare toppar och med utsikt över Falkvåltjärnarna, som jag kände det lilla fladdret inne i magen för allra första gången. Alldeles lätt, som om någon försiktigt strök med ett finger på insidan, eller som en fjärils vingslag.

Vy mot Tjakkse, de östliga delarna av Dunsjöfjället.

Vad som fladdrade betydligt kraftigare den natten var Fredriks tältduk. Han hade insisterat på att testa ett budgettält, Campx eller något hette det om jag inte minns fel, inhandlat på rea för 50 spänn. Och visst, är det någon gång man ska ägna sig åt vansinnesexperiment, så är det väl just vid tryggare turer som denna...

Att försöka sätta upp tältet i bara lätt vind visade sig vara omöjligt. Men inte på grund av tältets konstruktion som sådan, utan för att de runda tältpinnarna av typen campingpinne, helt enkelt blåste upp ur marken.

Vare sig ”stormlinor” eller golvpinnar ville sitta kvar. Det blev till att sätta fast tältpinnarna med sten.

På morgonen var jag tämligen överraskad över att finna samtliga linor förutom de vid dörröppningen som vinden legat på emot som värst, fortfarande förankrade.

Tältet stod någorlunda där det skulle. Det var bara smått deformerat. Yttertältet låg klistrat mot innertältet.

Jag ropade efter brodern, och jodå, han var där och hade sovit förvånansvärt bra under rådande omständigheter men mindre bra än vad man skulle kunna göra om omständigheterna var bättre.

Vi rekommenderar inte det här tältet...

Pricka rätt med kompass

Nästa morgon gick turen hemåt igen via Norra Ljungdalsberget. Strax ovanför vår tältplats låg ett par vackra småsjöar i terrass. En dimma kröp in och gjorde så att augustifärgerna kom allt mer till sin rätt.

Från uppkomst till krönet mellan Övre Lillvålen och Dunsjöfjällstoppen blev det en knapp kilometers vandring i dimma/moln, där landskapet var flackt eller lätt nedåtlöpande, och inte erbjöd några riktmärken.

Nog är det ett krav för att röra sig i ledlöst landskap att man kan orientera med karta och kompass även i avsaknad av visuella riktmärken, så kanske är det inte så stort som jag vill påskina: Men jag kan inte låta bli att känna mig lite som Lars Monsen på villovägar, och vinnarskalle som jag är jublar jag högt när jag nästan prickar målet perfekt!

På bilden dokumenteras framkomst till början av det vattendrag som jag siktade mot med kompassen.

Som ni kan se på bilden är jag 10 meter för långt åt höger. Det hade förvisso kunnat bli fatala 10 metrar ifall dimman legat lika tät nere vid vattendraget som den gjorde uppe på krönet. Men nu befann jag mig inte mitt ute i Kuusamo utan på vår bakgård. Och snart skingrade sig dimman över den välbekanta vyn över myrarna på Norra Ljungdalsbergets baksida.

Tråkig stig med klassiskt inslag

Vägvalet ner blev den tråkigaste sträcka jag vet i Ljungdalsfjällen. Den längs leden från Dunsjöskrevan.

Upptill är stigen vacker. I övre delarna av barrskogen står en gammeltall som är klassisk som utflyktsmål i min familj. 

Men de sista kilometrarna nere i granskogen utgörs av upptrampad myrmark. Man går i den gyttjiga återstoden av ett skoterspår. Usch.

Vilket ovärdigt avslut på en fin tur.

Friluftslivet har gått på sparlåga. Jag har varit upptagen med andra saker och inte kommit ut på ett bra tag. Sommaren är fylld med fina minnen men den känns avlägsen. Bleka minnen. Av fina solnedgångar, klippor, hav, vandringar, gröna ängar, sprakande eld, solvarma sommarvägar, sandaler och tältnätter.

En helg i augusti tältade vi vid Lilla Älgsjön i Kolmården. Vi var ett sällskap på både barn och vuxna och barnen lekte vid sjön och vi vuxna skrattade och hade trevligt. Efter god mat på en klippa vid sjön kröp vi in i tre olika tält och sov djupt i de tysta Kolmårdsskogarna. När vi vaknade kokade vi tevatten och badade i sjön. Så fort jag kom hem, längtade jag ut i igen. Till sjön, Till skogen. Till den krispiga luften.Till det kompakta mörkret och avsaknaden av stadens ljus. Till friheten. Till enkelheten.Det är så med friluftsliv, man blir lätt beroende. November står för dörren.

Snart blir dagarna ännu kortare och nätterna ännu kallare. Man kanske får vara tacksam om man kommer ut några timmar mitt på dagen när det är ljust, kanske behöver man inte ha mer krav den här årstiden på året. Sagt och gjort. Planen var att fånga ljuset mitt på dan. Där. Sjön som jag längtat tillbaka till, Lilla Älgsjön.

Äntligen tillbaka till sjön som jag längtat tillbaka till! Och vilka timmar vi fick! Hela sjön var i uppror av blåst och ljuset var magiskt! Vi rullade deg runt korv och värmde oss vid brasan medan det nästan stormade omkring. Luften kändes lika ren och krispig som jag mindes den. Det var helt enkelt magiskt och snart gick solen ner, 16.12. Kanske kommer jag tillbaka snart. Det måste jag! Till sjön som jag fortfarande längtar tillbaka till.

Som du säkert vet är jag en hängiven vandrare och är ute i naturen på olika vandringar varje helg. Med på mina vandringar är också min sambo Fredrik och våra två hundar taxen Norma och Schäfern Kosmo.

Jag tog jägarexamen i våras och från och med nu kommer det att vara jakt jag ägnar mig åt på hösten fram till och med januari då rådjursjakt med tax tar slut.

Jakt är ett väldigt trevligt komplement till alla vandringar jag ägnar mig åt övriga delen av året. Jag har ännu inte fällt mitt första vilt och när det sker ska det vara väl övervägt jägarmässigt.

1 oktober

Den 1 oktober startade rådjursjakten med drivande hund där jag bor

Vår tax Norma hade varit på helspänn de senaste två veckorna, precis som om hon känt på sig att jakten närmat sig.

Självklart släppte jag och min sambo Fredrik lös vår tax Norma i skogen den 1 oktober.

Vi såg 3 rådjur och Norma hade jätte fint drev på en stor get. De två andra rådjuren var troligtvis getens kid som hon ställde av i skogen när taxen började driva. Vi kopplade taxen efter 40 min och geten fick gå tillbaka till sina kid.

6 oktober

Det blir väldigt mycket jakt för oss och så håller det på fram till rådjursjakten är slut i januari.

Den 6 oktober var det åter dags att bege sig ut i skogen med tax och sambo. Vid denna jakt sköt Bertil i jaktlaget ett smaldjur för Norma. Norma hade jätte fint drev och var överlycklig när hon på slutet fick bita lite i det fällda djuret.
Jag fick vara med Bertil (som är jaktledare i jaktlaget) när han sotade och flådde djuret.

Så tacksam för allt de här fina männen i jaktlaget lär mig. Har så mycket att lära och de ställer så snällt upp och svarar på alla mina frågor och funderingar.

14 oktober

Den 14 oktober var vi åter ute på jakt. Först släppte Björn sin tax Scott. Scott fick fort upp vittring efter ett rådjur och efter 30 min drev kunde Björn skjuta ett smaldjur till Scotts glädje. Under tiden som Scott jagade rådjur passerade en räv mitt pass. Ovan som jag är lät jag den löpa vidare. Hade dock en mängd frågor om rävjakt när vi lite senare fikade .

Efter fikat var det dags för Norma att komma ut och leta rådjur på en ny såt. Hon sökte av jätte bra men lyckades inte få upp vittring efter något djur. Efter 40 min bröt vi jakten för dagen. En väldigt spännande vecka för mig eftersom jag för första gången är med på jakt med egen hagelbössa.

Jag har ett Aimpoint micro S1 monterat på min hagelbössa och är jätte nöjd!

14 okt 2017

Idag var det åter dags för rådjursjakt med min sambo Fredrik och taxen Norma. Naturligtvis var även resten av jaktlaget där. Ni vet de där goa männen Perra, Björn och Bertil som så tålmodigt lär mig allt de kan om jakt. 

Idag inleddes jakten med regn men jätte varmt. Svettades och hade helt klart för mycket kläder på mig. Björn sköt en hare för sin tax Scott. Norma fick upp ett jätte fint drev på rådjur men det var en get som vi lät springa vidare.

Efter jakten grillade vi korv. Arne kom ner och pratade jakt med oss vid lägerelden. När vi grillat klart passade vi på att skjuta lite hagel hos Arne. Mest för att ännu en gång kolla så mitt Aimpoint är rätt inställd. Det är den!

Må gott!

/Helena Traneving

Vill du ser mer bilder eller läsa mer om de olika vandringar eller jakter jag gjort så är det bara att gå in på min hemsida www.vandringstjejen.se

Du hittar mig även på

instagram; @helenatraneving

facebook: https://www.facebook.com/vandringstjejen/?ref=bookmarks

#vandringstjejen #kolmilansnorma #fjällrävenhunting #aimpoint

I vår familj gillar vi att hitta på äventyr i närområdet. Vi brukar kalla oss "Äventyrsfamiljen" på min hemsida www.vandringstejen.se

Idag har jag och Sixten 8 år klättrat i berg

Toppen av en fornborg var målet för dagen. Vi passade på att klättra i berg under tiden som min sambo Fredrik och min sambos dotter Ida jagade rådjur med vår tax Norma. De befann sig i samma område som vi och Norma sprang förbi oss på toppen två gånger under tiden vi var där uppe.

Vi valde at ta den svåra vägen upp. Du vet den där vägen där man måste klättra över stora stenbumlingar för att komma upp till toppen.

På vägen upp för berget hittade vi en grotta som Sixten provade.

På toppen av berget hängde ett gammalt träd ut över stupet

Vi hittade en geocache även om vi inte har appen. Sixten gjorde fyndet bakom ett stenblock nästan framme vid toppen. Vi gjorde en notering i boken och Sixten kolla in alla fina skatter som fanns i burken.

Vi samlade skräp på toppen. Någon hade ätit lunch där och sedan slängt pappkartonger & burkar i naturen. Det tyckte varken jag eller Sixten om.

Sixten ska bli arkeolog när han blir stor

På toppen hittade vi även fina stenar och olika mossa. Sixten ska bli arkeolog när han blir stor så vi undersöker allt väldigt noga. Vi hade med en kikare upp på toppen och där spejade vi efter båtar och svampjägre. 

När vi kom fram till bilen inväntade vi Fredrik och Ida som släppt taxen Norma på drev. Sixten var trött och undrade när de tänkte komma. När vi satt där på bilens stötdämpare började det regna. Vi som skulle grilla korv när övriga familjen kom tillbaka. Inte bra!

En väldigt skön dag i skogen med sambo ❤️ och bonusbarn. Korven åt vi hemma eftersom regnet bestämde sig för att vräka ner!

Vill du se fler bilder från vår klättring så är det bara att klicka dig vidare här: http://www.vandringstjejen.se/aventyr-med-barn/

/Helena Traneving (och Sixten 8 år)

#vandringstjejen #aktivfamilj #äventyrsfamiljen #gneis

Intervju med Hvitserkguiden Pål Røsrud som är guide på Hvitserks expedition till Ama Dablam.

Pål har jobbat som guide för Hvitserk sedan 2012. Årets Ama-Dablam expedition blir Påls åttonde besök till landet, och däremellan har han hunnit med hela 5 resor till Öst-Grönland, 5 turer på Kilimanjaro, 2 resor till drottningen av Anderna, Aconcagua, och otaliga expeditioner i Norge för Hvitserk.

Veckans Hvitserkguide - Pål Røsrud
Just nu är sju Hvitserkgäster i Nepal tillsammans med guiden Pål Røsrud för att bestiga de två topparna Lobouche og Ama Dablam – båda över 6 000 meter. Vi har pratat med Pål om vad han ser mest fram emot och om hans kärlek till fjällnationen Nepal.
Vem: Pål Røsrud
Vad: Guide för klätterexpedition till Lobouche och Ama Dablam, oktober 2017

Pål har jobbat som guide för Hvitserk sedan 2012, och under hans första år reste han till Öst-Grönland för att paddla kajak, bestiga Kilimanjaro och begav sig även till Nepal för att gå in till Everest Basecamp och bestiga vackra Island Peak. Från toppen av Island Peak är det omöjligt att inte låta blicken vandra bort mot Ama Dablam, och därmed föddes en dröm hos Pål. Årets expedition till Nepal blir Påls åttonde besök till landet, och däremellan har han hunnit med hela 5 resor till Öst-Grönland, 5 turer på Kilimanjaro, 2 resor till drottningen av Andesbergen, Aconcagua, och otaliga expeditioner i Norge för Hvitserk. Pål är även på väg att bli bergsguide och är medägare i firman Fjellsentralen.

Varför ville du vara guide på just den här resan?
-Sedan mitt första besök i Nepal har jag drömt om det här berget. Omgiven av Mount Everest, Lhotse, Nuptse, Tamserku, Lobuche och oändligt många flera 6-8 000-metrare är Ama Dablam en formidabel syn, och är enligt många ''världens vackraste''. Och jag säger inte emot, för det är en oerhört vacker topp som från en klättrares perspektiv skiljer sig väldigt mycket från alla andra berg och är extremt lockande.
Vad har du för förväntningar till denna resa?
-Jag förväntar mig att det blir en oerhört vacker och varierad resa, samtidigt som jag måste erkänna att jag är lite spänd. Det här är en helt ny resa i Hvitserks kalender, och acklimatiseringen på Lobouche är en innehållsrik sådan. Jag tror att själva ''turupplevelsen'' med den här varianten blir desto större än om vi hade tagit acklimatiseringen på Ama Dablam som är mer vanlig i jämförelse. Nu får vi chansen att prova på två olika 6 000 meters-toppar, och jag tror att våra gäster kommer att få en större upplevelse på det här sättet.
Jag tycker det är väldigt viktigt att fokusera på att det är själva resan och vägen fram som är målet. Toppen är bara en bonus, och har vi tur får vi kanske till och med uppleva två bonusar på denna resa, men det är omöjligt att veta på förhand hur vädret blir, hur alla hanterar höjden eller vilka andra utmaningar vi än kan tänkas stöta på. Det är många delmål under resans gång på en sådan expedition, och jag tror att gästerna kommer att minnas folket, kulturen i Nepal och sammanhållningen i gruppen mer än själva toppen.

Vad tror du blir den största utmaningen på väg mot toppen av Lobouche och Ama Dablam?
-Det tror jag kommer att bli att få tillräckligt med vila och att ta det lugnt i höjden. Det blir en utmaning att optimera resan för var och en av deltagarna. Ett som är säkert är att inte alla är i lika god form alla dagar, och kanske måste jag be någon hoppa över vissa delar av turen. Det är aldrig kul för en guide att be någon sitta kvar i campen när resten av gruppen är ute på äventyr, men ibland är det just det som krävs för att samla krafter till nästa delmål. Det är en krävande expedition, och förhoppningsvis kan vi sträcka upp våra armar över huvudet på två toppar, men tyvärr är det långt ifrån givet att det är möjligt. Gruppens säkerhet kommer alltid först!

Vem tror du detta äventyr passar för?
-Jag tror denna resa passar för erfaret bergsfolk som är i god form och som vill uppleva världens vackraste berg och folk. Just denna tur är ju relativt tuff, det är en klätterexpedition som kräver att man har varit en del i hög höjd tidigare. Vi har tack och lov andra fina och lättare resor till Nepal för de som önskar att se detta vackra land men som inte nödvändigtvis känner ett behov för att bestiga en bergstopp. Förutom turerna in till Everest Basecamp har vi både en tur in till Annapurna och en tur där Hvitserkgästerna är med och jobbar volontärt med lokala familjer för att sedan gå en fjälltur. Nepal är ett mycket fattigt land, och jag tycker det är fantastiskt att vi kan bidra till att förbättra situationen för lokalinvånarna som vi besöker och jobbar med på våra resor.

Detta blir din åttonde resa till Nepal, vad är det som gör att du alltid återvänder hit?
-Det är människorna i Nepal som gör att jag längtar mer och mer tillbaka för varje gång. Naturen är även den en stor del av anledningen till att jag tycker så mycket om landet som jag gör, förstås, men huvudsakligen så är det folket som gör det. Nepaleserna är oerhört gästfria och vänliga, de tar emot dig med stora leenden och öppna armar och har en enorm respekt för alla folkslag som besöker landet.
Nepal var helt stängt för utlänningar ända fram till 1949, och det var endast vissa klätterexpeditioner som i undantagsfall fick komma in i landet innan det. Olikt den urbaniseringen vi ser i största delen av världen är Nepal den raka motsatsen – flera och flera flyttar från de centrala städerna till små landsbyar.

Vad ser du mest fram emot med resan?
-ALLT! Det är så många saker vi ska hinna uppleva under resans gång – kaotiska Kathmandu, sherpahuvudstaden Namche Bazar, vandringen in till basecamp, bestigningen av Lobouche och Ama Dablam, gemenskapen i gruppen, kulturen och folket i Nepal... Det är inte möjligt att rangera de olika upplevelserna, jag ser bara fram emot absolut allt.

Härom dagen var det dags för tänja lite på gränserna och springa längre än jag någonsin gjort förut. Har sprungit östgötaleden från båda håll in mot Åtvidaberg förut. Tidigare har jag med Team NH Runners tagit tåget till Falerum och sprungit till Åtvidaberg. Idag följde jag med tåget lite längre, till Överrum och planen var att ta mig tillbaka springande på först Tjustleden till Falerum och sedan vidare på östgötaöleden hem till Åtvidaberg. Klockan ringde väl egentligen väl tidigt för att vara på lovet men morgontåget gick 06.15 från Åtvidaberg så det fick bli en tidig morgon. Det var kallt och svårt att klä sig och jag skulle bli tvungen att bära på alla kläder som jag tog på mig. Det blev en kompromiss, jag fick väl frysa lite i väntan på tåget. Framme i Överum starx innan 07.00 och kom igång strax därefter. Tog väl 1,5 km inne i Överum innan man kommer fram till Tjustleden. Både Tjustleden och Östgötaleden är inga leder som sköts med några tätare mellanrum och det var inte helt lättsprunget och lättnavigerat den första milen. Vissa delar av leden är ordentligt trixig och ganska kuperat.
Det är ju o andra sidan ingen led som ska vara anpassad för löpning utan vandring. Det var oerhört mycket nerblåsta träd på den första delen av Tjustleden. Det blev dock bättre när man passerat över 35:an och sprang mer norrut mot Falerum. Den roligaste sträckningen är ju den som är inemot Falerum i Uknadalen med mycket kuperat och härliga vyer. Däremot är de långa vägpartierna bl.a efter Falerum förbi Gärserum ganska tråkiga i jämförelse med löpningen på stigar. Det blev verkligen en kanondag med avslutningsvis lite ömma fötter och lite småstelt här o där. Det blev även ett distansrekord med dryga 53 km vilket är mer än det borde blivit...

November är vanligtvis mörker och ett besvärligt mellanläge av höst och vinter. Men ibland kan den trots det glänsa till. De få timmar av sol man får på dagtid kan vara helt enastående, med långa, hårda, blå skuggor mot den bruna färgskalan i landskapet. Och nattetid, med lite tur, vackert ljus på himlen i form av norrsken. Det gäller bara att lyckas acceptera och bejaka mörkret och hitta dom positiva delarna med det.

Jag packar ryggsäcken framåt kvällen för en enkel övernattning i skogen ett par mil utanför Skellefteå. Redan vid fyratiden på eftermiddan börjar det vara mer eller mindre svart ute, och jag fick leta mig fram i pannlampans sken. Det är något märkligt med att vandra i skogen i mörker. Det begränsade synfältet som ljuskäglan skapar får en att fokusera på vägen, och man vandrar förvånansvärt enkelt, liksom genom en ljustunnel utan att bekymra sig så mycket åt vad som finns runtomkring.

---

En pärluggla hälsar med ett kort "pjá". Alla varelser som skulkar i mörkret kittlar fantasin. Man kan med tur höra dom, eller se spår efter dom. Men visar sig gör dom sällan. De som lever sina liv helt och hållet här i skogen. Denna natt känner jag mig välkomnad och som en del av detta. En ytterligare skum figur som skulkar i novembernatten.

Ett tecken på att jag kliver in i de andras värld. Är jag värdig?

---

Jag gör mitt kvällsbestyr så stillsamt och respektfullt jag kan. Eldar och värmer mig vid min "eldbox", aka Firebox. Grillar en korvbit. Äter mina mackor. Över himlen brinner norrskenet i grönt och purpur. I öster stiger månen.

Mitt täcke för natten

---

---

Lägret blir det enklast tänkbara, ett par liggunderlag direkt i kråkriset. Det är stilla och ingen nederbörd ska komma i natt. Tre minusgrader. Med norrskenet som täcke somnar jag snart. 

Mitt enkla läger, direkt i kråkriset

---

Men innan jag slutit ögonen helt sveper en stor, svart skugga över mig och landar ljudlöst i ett träd cirka femton meter bort. I silhuett mot norrskenet blir jag ingående granskad av ännu en nattens varelse. En lappuggla. Den morrar ljudligt några gånger och sveper sedan vidare. Märkliga möten som man kan få när man sover under bar himmel.

Jag vaknar tidigt. Sömnen har väl inte varit så god, och jag vill upp. Jag är inte här för att sova! Vid morgonbestyret ropar sparvugglan sitt stigande höstläte. Gång på gång på avstånd. Vid åttatiden stiger solen. Dagsljuset återvänder, de skulkande nattfigurerna bleknar bort, och jag känner mig lättad över att ha bestått provet och visat mig värdig.

---

/E

Om mindre än 48h påbörjar jag min resa.
En tung färd. Det är inlagd som aktiv tur här på Utsidan.
150-170mil, tunga mil. För mig själv och för alla andra; annorlunda vandrare och frilufissar. För mig och alla andra fotande nördar med annorlunda förutsättningar.
Förutsättningar som många gärna tystas för det är lite fult.
Jag vill förändra mig själv, förändra mitt läge och om det hjälper någon annan att ändra sitt läge med, bonus!
Till saken hör till att jag kommer inte vara tyst, jag kommer inte sticka under stolen att jag är allt annat än funktionabel och full av defekt. För vet ni vad?
DET ÄR OK!

Jag är annorlunda men inte mindre än någon annan.
Med min resa vill jag visa (inte bevisa) det.

Huvudet är tungt i skrivande stund.
Många undrar om det är pirrigt men jag är för upptagen och stressad för känna något annat är just stress.

Typiskt autistisk och en rejäl dos av ADD, har jag och med mig andra skjutit upp på saker. Filmer blev aldrig redigerade klart, foton aldrig tagna. Maten lyckades jag fixa till för nästan hela turen, dvs, de 6månader jag är borta. Men nästa är inte det jag behöver...
Varvat med sängliggandes, brainfog, sjukhusbesök och tafatta försök och befinna mig på jobbet har dagar sakta men säkert krypit fram till nu.

Men mycket har ändå blivit gjort.

 
Pulkan är testad, ordentlig körd och hjulen anpassad med stöd efter de barnsjukdomar de hade i starten.

Prylar till höger och vänster skaffade och testade. Allt är inte optimalt, det mesta aningen tyngre än vad man egentligen kunde haft.
Pengar flödar dock inte, skulderna är som ett isberg...
..så man tager vad man haver och gör det bästa av det.

Med lite distans är jag ändå lite nöjd. Tänker man på hur lite jag egentligen tränat, hur många sjukdagar jag haft och allt där emellan, så led inte min kropp särskild mycket av 75kg packing. En vecka och där jag hade mest ont var i armar och mage från alla ofrivilliga situps det blivit från toa-besk mitt i natten från sovsäcken.

Blåmärken och brännmärken samt sår hit och dit,har det blivit gott om.
Tack och lov, är det lånade tältet gudomligt rymlig och praktiskt, jag är glad för de råd jag fick att överge mitt lilla Bergans för ett riktigt vinterredig boning.

Karta och kompass är genomgångna men jag medger att jag är lika bra att navigera med karta såsom jag är på att se utan glasögon. Det går men det går kanske på annat än önskvärtvis.

Hur som haver är jag ganska redo.
Packar håller jag på ännu, för skjuta-påarn gör så klart sådant idag, lagom dramatiskt.

Före kaos kommer ordning, det är det jag håller vid  just nu.
För jag vet, efter Simonstorp, då är jag själv, äntligen själv.
För jag vet, när jag är själv, på vägen så finns bara jag, resan och naturen kvar (ok, och bilisterna på väg 55/56). Då är jag hemma, då kommer lugnet och jag kan slappna av.

Ett snabbt fattat beslut, vi ska gå Sörmlandsledens alla etapper i kronologisk ordning. Söndagen när vi gick över till vintertid tog vi oss an de två första etapperna.

Leden börjar i Björkhagen i Stockholm och det går att åka tunnelbana ända fram till starten! Det är till och med skyltat från tunnelbanestationen så inga problem att hitta.

Vi började med att gå in i Nacka friluftsområde där det var mycket folk i farten, joggare, MTB-cyklister, barnfamiljer och hundägare. Här såg vi den här kreativa fågelholken.

Innan leden går in i skogen passerade vi delar av golfbanan och faktiskt två djurkyrkogårdar.

Solen sken men det blåste kallt så det var skönt att  komma in i skogen. Leden går förbi flera små sjöar men idag var det inte inbjudande att ta sig ett dopp trots solsken.

Att det hade regnat mycket märktes då det var mycket blött och lerigt.

Det var verkligen en riktigt höstvandring med löv som yrde i luften. 

Det är inte långt till stan, därborta skymtar Globen.

Här hängde det lite utsmyckning i en gran.

Det här är Sandasjöns källa med kallt och fint vatten att fylla vattenflaskorna med.

Det blev plötsligt omslag i vädret och snöflingor började yra i luften. Vi sökte skydd och lagade till en enkel lunch på trangiaköket med energibars som efterrätt. Sen fortsatte vi vandringen mot Skogshyddan, första etappens slut.

Här hade bävrarna byggt en rejäl hydda. Den var noga tätad med lera och jord men någon bäver syntes inte till. 

Här har vi gått 8,5 km och är framme vid Skogshyddan där den första etappen tar slut. Vi vandrade vidare mot Alby friluftsgård. 

Ahlstorp - det här är det enda helt bevarade båtsmanstorpet. Under nästan 200 år bodde båtsmän här med sina familjer. 

Här går leden nära stora betesmarker.

Så kom vi till slut fram till Alby friluftsgård och de två första etapperna i "projektet" är avklarade. Sommartid finns servering där men inte nu, så vi fick fixa kaffe själva innan vi vandrade vidare för att ta bussen till Gullmarsplan och tunnelbanan hem. Bussen går från Nyfors och dit kommer man genom att fortsätta och gå en bit på etapp 3 mot Tyresta by.

Det var en härlig dagsvandring med växlande väder och varierad natur.

Läs mer om Sörmlandsleden.

#sörmlandsleden #vandring

En dag i november, gjorde jag en vandring runt Övre Glottern. Trots att vädret inte var det bästa, solen lyste med sin frånvaro, det duggade lite lätt och var två grader kallt, så var det ändå underbart att få komma ut i naturen några timmar.

Det finns något rofyllt i det färglösa tillstånd som naturen befinner sig i nu. Inga färgsprakande färger, inga överaskningar, inga utsvävningar, inte ens någon stress att det vackra snart är förbi och inte så mycket folk ute. Bara ett stort lugn. Och en stillhet som är underbar.

Regndroppar på granarnas grenar. Jag stannade upp och tittade på dessa, när jag ändå hade all tid i världen, ja åtminstone tills mörkret la sig över skogen. Regndropparna, de obeslutsamma, hänga kvar eller kasta sig ut och krossas mot marken. Små detaljer som man inte stöter på i stan.

Lagom till mörkret kom var det ändå dags att bege sig hemåt och förbereda för en hemmakväll. Tända lite ljus och njuta av mörkret. Ja, för dagarna är korta nu och mörkret är stort. Men när man har varit ute en hel dag, då är det bara mysigt med mörker och kyla.

Jag kommer gärna tillbaka. Snart.

Vi kickstartade vårt utbildningsår med att åka till nordvästra Härjedalen och göra en 9 dagars vandringstur kring Helagsfjället. Den kallades ”sommarfjälltur” men vi insåg rätt snart att det inte handlade om något sommarväder direkt. :) Några av fördjupningseleverna som gått året innan berättade om deras tur året innan och hur de njutit av sol och t-shirtväder. Vi hade regn. Rätt mycket regn. Och extra mycket regn just i början. Tuff start. Men som de säger: det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder. Och vi har ju ändå valt en friluftsutbildning, så lite nederbörd skulle vi väl tåla. Förutom några dagar med "erkänt pissväder", så hade vi i övrigt ändå ”lagom trist och mulet” för det mesta och mot slutet också en del soliga stunder!  

Vi utgick från en parkering som kändes lite som mitten av ingenstans och vandrade de första dagarna västerut mot Helagsfjället. Vi gjorde två eller tre övernattningar längs vägen och bodde ihop i tältlag om tre. Dag två slog vi läger vid en otroligt vacker fjällsjö där vi (de modiga) passade på att bada – kyligt, men efteråt var man skönt varm i nya torra kläder och dessutom lite fräschare än innan. :) Vi fick lära oss att passa kartan och navigera med kompass, lära oss om glaciärer och vår lärare Hannibal visade varje dag några nya växter i vår fjällflora.

När vi kommit fram till Helagsområdet skulle varje tältlag göra en egen liten tur med övernattning och genomtänkt färdplan. Sedan skulle hela gruppen samlas igen dagen efter i ett basecamp en bit från fjällstationen i riktning mot Helags glaciär. Nu var det så att i mitt tältlag hade vi Ida och då hennes fot var skadad så blev vår egentur mycket kort (Ida tajmade in att dag 1 kliva lite snett i trappen utanför dörren och på väg mot bilen). Det uteblivna äventyret var dock ingen jättestor sorg då det vid just denna tidpunkt blåste starkt och regnade i sidled. Vi tog oss därför de futtiga kilometrarna vi behövde för att inrätta oss i Helags Fjällstations varma och bekväma soffgrupp resten av dagen. Gulaschsoppan och koppen med varm choklad och grädde gav en inre lycka som vi sent ska glömma. För att inte tala om våfflan! Den våfflan… :D  

Glaciärfärd! Turens avslutande dagar bestod av att vi fick varva dagsutflykter utifrån vårt basecamp med att turas om att vandra upp på glaciären i mindre grupper. Inbundna i rep och med stegjärn och isyxor i högsta hugg testade några att för första gången färdas på glaciäris. Vi provade oss fram genom att med stegjärnen gå i olika riktningar och olika lutningar och så småningom genom mindre issprickor och tunnlar. Vi fick även prova på hur det kändes att bli nedfirad i en glaciärspricka, att bli hängandes i denna och sedan uppfirad igen av kompisarna i replaget. För andra var detta inte första gången på glaciär och kunskaper och erfarenheter delades. Vi alla hade väldigt roligt! 

Topptur! Näst sista dagen gjorde några av oss slutligen Helagsfjällets topp på 1797 möh. Det var tufft, men lönade sig flerfaldigt, då himlen bokstavligen öppnade sig just när vi nådde toppen. Denna gång var det solen som bröt igenom på en blå himmel och vi hade plötsligt en magnifik utsikt åt alla håll – det var otroligt och oförglömligt!

Sammanfattat var sommarfjällturen både lärorik och väldigt rolig. Vi lärde känna varandra bättre och när vi kom hem igen kändes det redan som vi var rätt tajta de flesta. En särskild kärleksrelation uppstod mellan tältgrannarna Team Team och Dream Team och dessa tältlag förblev ”neighbours” under hela resan. 

/ Essa