16 km

9:00-14:45

Sömnen var god. Jag tror inte det var kallare än kanske 8 grader i natt men på morgonen hängde molnen tunga och låga så det var rejält fuktigt överallt. Även golvet hade fuktgenomslag idag, trots footprint. Jag steg upp klockan 7 och efter de sedvanliga två timmarna var jag iväg.

Jag svängde in vid Servestugan och köpte märket, kanske inte helt konsekvent eftersom jag inte bott där, jag köpte ju inte Tjäktja tex, men å andra sidan, vem bryr sig? Där var mannen med den skällande hunden, han skulle till Tärnasjö idag, jodå.

Det blev en molnvandring idag också, men inte i samma utsträckning eller lika tjock som igår. Jag stannade ofta och njöt, drack i så många jokkar jag kom åt och åt sncaks på en dimmig kulle. Strax före lunch kom jag ikapp de fyra pensionärerna från Aigert som strävade på. Jag mötte också en japan som hälsade bugandes. Värden i Serve undrade om jag mött honom än (eller om det var någon annan). Några asiater var tydligen på väg till Abisko nu vilket inte förefaller helt genomtänkt. Det är sent på säsongen, det blir snabbt både mörkare och kallare och än viktigare, snart stänger stugorna. Här i söder har de öppet till 25/9 men norröver stänger de en vecka tidigare, dvs om en vecka. Och med tanke på att det tagit mig fyra veckor att ta mig hit... Lägg därtill att båttransporterna som måste fungera. När tar de tex upp båtarna norr om Jäkkvik? Och så jämför vi med herr Klug som planerat och förberett i två år...

Direkt efter lunch mötte jag två damer från Bohuslän. De stannade och ville prata och höra om min vandring. De var fascinerade, ställde frågor och var så positiva till min vandring att det smittade av sig. Själv skulle de gå "bara" till Ammarnäs men med tanke på att mamman (det andra var dotter) gick med en knäprotes och två höftproteser får väl det ses som ok. "43 mil, det är ju som hemifrån och till Stockholm! Vilka härliga människor det finns!" Det är ju bara att hålla med. Efter mötet med dem fick jag ett annat klipp i steget, en lätthet i vandringen och en rakare rygg. Fascinerande reaktion.

Lite längre fram kom ytterligare en herre som stannade men det berodde mer på att han var stugvärd i Tärnasjö och hälsade mig välkommen eftersom han inte skulle vara där när jag kom. Han skulle gå och möta sin kompis, han med den skällande fågelhunden. Jag gjorde en mental notering att välja hundfri stuga ikväll. Den sista biten av etappen gick i björkskog och färgerna nu blir bara mer och mer intensiva för var dag som går. Det är inte mycket som är grönt längre, vare sig i lövverk eller i undervegetation. Jag tror inte att jag upplevt dessa skiftningar på samma sätt tidigare, jag har i alla fall inte varit så varse dem.

Ibland, idag var en sådan dag, händer det att jag liksom pressar på, ökar farten och tar ut steget fast det inte behövs, vare sig på grund av tid eller kilometer. Pulsen går upp och svetten tränger på, både framåt, uppåt och neråt. Det är helt enkelt för att jag vill Det är skönt att ge sig själv en liten fysisk ansträngning på egna villkor. Att få bli flåsig för att jag själv utmanar kroppen på egna villkor, inte för att det är motlut, stenigt eller annan yttre påverkan. Det fick mig att tänka på hur jag ska komma igång med träning efter hemkomst. Ska jag kanske till och med ta upp löpningen igen? Nu bör jag lättat några kilon? Troligen inte, men kul att tanken finns där. Och i anslutning till det kom jag på att jag har några F1-lopp inspelade hemma att komma ikapp med! Känslan av att veta att jag kan ta timmar i soffan och bara slappa med det var något speciellt.

Det har också varit lite känslosamt på fjället idag. Jag har tänkt på familjen, på min gudinna Lotti och våra älskade barn. allt jag utsatt dem för under åren, kärlek i grunden men osäkerhets på toppen. Det har varit många duster och explosioner, men dessa stormar är utridna nu. Det faktum att de står fortsatt vid mig är på ett sätt obegripligt men jag är oändligt tacksam för det. Och i de tankebanorna travade jag på, kämpandes med både en och två klumpar i halsen.

Den sista biten in mot stugan var i en vansinnigt vacker björkskog och när jag kom fram var danskorna mycket riktigt på plats. Pensionärerna kom strax därefter och så var vi åter samlade som en stor vandrarfamilj. Vedspisen sprakar, bädd är tagen. Två nätter kvar efter denna.

Dagens lärdom: Att vara ensam bland andra kräver sin man.

Myggindex: 0

Steg: 27 950

Naturobservationer:

- Dvärgbjörken skapar ett eldhav på fjällsidorna i rött och orange

- Någon enstaka korp

- I övrigt går naturen stadigt mot vinterdvala

PS. Prognosen för i morgon är regn. Mycket regn. Som tidigare har det ingen betydelse, det är bara en omständighet att anpassa sig till. Man blir blöt. Sedan torkar man.

Fuktig morgon

En får ticka

Dagens lunchställe

Den smälter liksom in i det grå

Någonstans här mötte jag japanen

Älgsjön

Tärnasjön närmar sig

Så har det hänt. Känslan påminner om när man paddlar runt en udde, från kav lugnt i lä, till styv kuling. Eller när man cyklat alldeles för långt och snabbt i kraftig medvind och vänder hemåt. Lite som en smäll på käften. En plötslig insikt att det här kommer göra ont. Förmodligen oundvikligt, alla ådras, men ändå. Inom några veckor hamnar jag i kategorin 35-40 åringar. En del kanske inte tycker det är så farligt. Men då ska man komma ihåg att min högstadielärare bestämt hävdade 34 var den bästa åldern i ens liv. Och den tiden är mycket snart förbi.

Insikten att jag inte är 20 längre har fått mig att fundera lite över ålderskriser i allmänhet och mitt liv i synnerhet. Så länge jag kan minnas har ålderskris beskrivits som något negativt och lite småpatetiskt. 50-åriga "gubbar" som skiljer sig från frun efter 25 års äktenskap för en (ofta kortvarig) affär med en 27-åring. Män med stora magar som plötsligt skaffar motorcykel och tighta skinkläder. Personer som efter årtioende av stillasittande plötsligt köper neonfärgade tighta (för tighta) träningskläder och anmäler sig till Klassikern eller Stockholm maraton. Något vemodigt, sorgligt och fult, något att skämas över. Inget kunde vara mer fel. Ålderskris är en välsignelse. Jag menar förstås inte att upplevelsen är en välsignelse, den är som tidigare beskrivet en käftsmäll. Jag förespråkar heller inte att någon ska skilja sig. Det tycks bara leda till att man får andra problem, visserligen inte de man hade tidigare, men ungefär lika stora och ungefär lika många. Jag menar förstås att käftsmällen tvingar oss att fundera över våra liv och vi får därmed chansen att förändra dem. Det är ju underbart om en 55-åring tar MC-kort och köper en Harley Davidson. Vilken dröm som går i uppfyllelse! Om någon börjar träna och upptäcker hur bra det får en att må, fantastiskt! Vad kunde vara mer välsignat än att (om än under tvång) påminnas om sina drömmar och värderingar. En resa som aldrig blivit av, ett hus eller jobba man egentligen inte vill ha.

Kommer att tänka på en god vän och turkompis, vi kan kalla honom Lars (han heter nämligen så). Han inspirerar mig mycket. Tror visserligen inte att det i just hans fall beror på en ålderskris men de senaste åren har han gjort ett antal större förändringar i sitt liv. Förändringarna är inte helt olika de vissa gör till följd av en ålderskris. Han kan därför få tjäna som exempel. Lars vill vara ute mycket och när han upptäckte att hans liv inte tillät det vidtog han ett antal åtgärder. Han bytte jobb från en chefstjänst till ett arbete där det är lättare att vara borta längre perioder. Han och sambon sålde villan som krävde en del arbete och köpte ett radhus de kan lämna i månader. De köpte en stuga i fjällen inom rimligt avstånd från sitt hem. Lars började också auktorisera sig enligt fjälledarnormen för att kunna guida i fjällen och startade ett företag för aktiviteter utomhus. I sommar blev han och sambon stugvärdar hos STF och för något år sedan sprang Lars sitt första fjällmaraton. Han fokuserade på det han vill och sedan gjorde han det. Dessutom har Lars passerat 50. Sådana här livsriktningsförändringar förknippar vi kanske med 20-åringar. Men så behöver det inte vara. Även 50-åringar kan springa sitt första fjällmaraton! Tänk om min ålderskris kan leda till att jag gör bara en av de förändringar Lars gjort de senaste åren, i så fall kan jag knappt vänta på nästa. Ålderskriser är en välsignelse!

Än har jag inte kommit så långt att jag vet vad jag tänker göra till följd av min kris. Men det har fått mig att fundera på vilka delar av mitt liv som jag vill ändra. Jag lever nu och vill jag slippa ännu mer ångest när jag fyller 40 gäller det att ta vara på det. Samtidigt känns det tröstefullt att påminna mig om att det inte är slut bara för att jag blir några år äldre. Lars gör mycket kul efter 50 och min pappa, som nästan 70 år gammal, klättrade Pionjärrutan på Falketind med mig i somras.

Måste det till en ålderskris för att vi ska göra det där vi egentligen velat så länge? Egentligen borde det inte behöva vara så, min vän gjorde det utan kris. Vill du ha en Harley Davidson, gå Kungsleden, göra klassikern eller lära dig glaciervandring? Vänta inte på nästa ålderskris, vi kan leva nu!  

Nej, det är inte jag på bilden, inte än!

Besök gärna min blogg:RunPerRun.blogspot.com

eller följ mig på instagram:@runperrun

15 km

8:20 - 12:45

Det blev plötsligt väldigt gemytligt i stugan igår kväll. Den där vandrarfamiljen började bete sig som bästa kompisar sedan länge och de nya tillskotten i denna stuga inkluderades snabbt. En ny herre från Umeå gick ut och plockade kantareller som han frikostigt delade med sig av vilket bara ökade den familjära stämningen och höjde aktiviteten. Då drog jag mig undan. Jag har accepterat och till och med lärt mig att uppskatta den ytliga gemenskap som finns på fjället. Frågorna, vandrarsnacket, tipsen, nyfikenheten. Där finns dock alltid en sorts barriär av anonymitet och kanske är det just den som gör att jag kunnat ta till mig den här lite speciella samvaron. Igår kändes det som att den barriären försvann till stor del och då var det dags gör Jochen att göra sorti för kvällen.

Jag har tre dagar kvar på vandringen, två nätter. Jag vill så länge jag kan hålla kvar vid känslan av avskildhet i gemenskap, vildmarken i lightversion och jag med mig själv på äventyr. Det blir svårare och svårare ju närmare målet jag kommer, inte minst för att detta är populära vandrartrakter, men jag är inte intresserad av om det finns mobiltäckning eller inte, vad någons dotter jobbar med eller vart de brukar resa när de inte vandrar. Inte nu. Kanske tisdag kväll i Hemavan, men inte nu.

På ett sätt var det också skönt att jag kände så här på kvällen, då det på sätt och vit gav ett kvitto på att jag inte har genomgått någon stor personlighetsförändring under resans gång. Jag kände igen mig i känslan och till viss mån även i beteendet. Det finns en skillnad i reaktion och känslomässig påverkan jag inte kan sätta fingret på, men i grund och botten är det samma gamla gubbe som kommer hem, är inte det rätt skönt ändå?

Väderprognosen för dagen var regn. Vid 07 hade det ännu inte börjat. Jag hoppades inte på sådan tur att det skulle ha blåst över, men jag gick ändå upp före alla andra med en liten tanke att en tidig start kanske kunde medföra en lite torrare morgon i alla fall. Det blev inte riktigt så. Det hade börjat regna och det häll i sig i stort sett hela etappen. Det blev en kort period av uppehåll när det var fem km kvar men uppe på kalfjället tog det i igen och började dessutom blåsa. Då beslöt jag mig för att ta stugnatt även i Syter och hoppas på tältväder i Viterskalet. Efter en stund var vi "alla" samlade i stugan, plus ett gäng på nio som redan bodde där och några till som kom under kvällens gång. Jag pratade en del med killen från Umeå och med stugvärdens man som kom med helikopter men när den gemytliga kvällsstämningen började infinna sig drog jag mig undan till mitt rum för att skriva om dagens händelser, vis från igår.

Kort efter ankomst förändrades vädret, det blåste styv kulting och regnet stog som spön i backen, fast från sidan. Beslutet om stugnatt var gott. Det förde också med sig att alla personer ville in i torkrummet så inom kort var det bara fuktig luft där inne och noll möjlighet till att torka någonting. Rådet från stugvärd Margareta var att tända en liten brasa i det egna rummet, stor nog för att kunna torka grejerna bara. Sagt och gjort, efter en stund sprakade det gott och jag flyttade in mina grejer till det tvåbäddsrum som, precis som i Tärnasjö, jag än så länge fick ha för mig själv. I morgon har jag tolv km till Viterskalet så ingen brådska, jag får hugga lite ved innan jag far. Det är lite underligt att målet ligger bara på andra sidan fjället... Så nära, två dagar bort.

Idag gjorde jag så den filosofiska slutsats/upptäckt som skulle kunna vara svaret på frågan varför jag gör detta alternativt vad jag fått ut av det, lärt mig, under vandringen. Jag gick och resonerade med mig själv åter igenom det faktum att det lite tråkiga vädret ju faktiskt inte spelade någon roll för min resa, inte heller att jag på dessa tre dagar sett väldigt lite av den prakt i Vindelfjällen som jag läst om, eftersom det varit så mycket moln och dimma. För den här resan har inte varit om scenerier, om kilometer eller om höjdmeter. Inte heller om ett visst antal höjdmeter, specifik fysisk prestation eller att kryssa fjälltoppar. Så vad har det handlat om då? Den gamla klyschan att "ladda batterierna" flöt upp i skallen och då slog det mig! Det här handlar inte om att ladda batterier, det handlar om att byta ut batterierna mot nya, andra batterier, av annan sort. Till batterier som andra och/eller fler energikällor än de jag vanligtvis använder, men som kanske än viktigare inte lakas ur av samma saker som det vardagliga livet innehåller. Batterier som fungerar fint oavsett väder, underlag, färdsträcka eller motlut. Som hämtar kraften i det stora, i det ofrånkomliga och i det naturliga i att det bara är att fortsätta. Det här är en känsla som är svår att beskriva i ord, i skrift, men jag vet att det är rätt, att jag kommer hem med nya bränsleceller, anpassade och utrustade för den nästa fas i livet jag står inför. Ett liv utan barn hemma, de sista yrkesverksamma åren, måhända med barnbarn, kanske flytt från huset, med åldrande föräldrar och, om man ska vara krass, även utan föräldrar. Alla dessa yttre och inre förändringar jag nu står på tröskeln inför - jag är redo för dem och räds dem inte.

Dagens lärdom: Även vuxna människor kan bete sig som bortskämda ungar

Myggindex: 0

Steg: 26 380

Naturobservationer:

- Mycket grodor som hoppade i regnet på spängerna, i övrigt rätt dött.

PS. Idag testade jag kaffeosten. Omdömet är att det lämnade mig helt ogiltig. Det var smaklöst, men vare sig smaskens eller äckligt. Kaffet blev lite simmigt av fettet i osten och osten hade tagit lite smak av kaffet och hade lite halluomi-textur. Kan definitivt testa igen.

Vädret inbjöd inte till fotografering. Myrarna söder om Tärnasjöstugan

Skärgården i södra Tärnasjön efter passagen på de många broarna

Mitt lilla skrivkrypin i Syterstugan

14,5 km

8:30 - 12:15

Jag undrar vad de tänkte hemma när "klar för dagen".mailet kom redan klockan 12:30. Då hade jag blåst fram genom Syterskalet och landat i Viteskalstugan. Det är elva km kvar till Hemavan, dvs kanske 3,5 - 4h, men ingenting i världen kan få mig att jäkta fram den sista dagen på fjället. Jag har kommit in i den fas jag och Lotti var i sista dagen av FC. Jag vet att det håller på att ta slut men vill dra ut så mycket som möjligt på det.

När reveljen gick hade en hel del moln skingrats men vinden var fortfarande betyndande. Killen från Umeå skulle gå över Sytertopparna och såg lite skraj ut men beslutsam. Solen steg och belyste topparna och jag fann att mitt beslut att inte ta toppturer var klokt. Efter frukost gick jag ut och sågade samt högg ved som ersättning för det jag eldade igår. Jag gjorde en hel låda och delade med mig till Umeå. Nio-gänget som belamrat torkrummet igår ojade sig över att kängorna inte torkat, men fysikens lagar är svåra att rå på. Med för mycket kläder blir det ingen cirkulation i luften och all fukt stannar kvar. Men det är ju klart, den tunna sidenscarfen måste ju också vara i torkrummet, annars torkar ju inte den.

Den mycket sympatiska stugvärden Maggan, från Eslöv, vinkade av mig och jag påbörjade vad som sägs vara den sista ordentliga stigningen på Kungsleden. Man behövde inte komma långt upp på fjället förrän man kände att det skulle bli blåsigt idag. Det tog i mer och mer och blev snart "hålla i hatten"-läge. Det kom västerifrån så det hjälpte föga att man efter ett tag gick ner i dalen och svängde tvärt västerut i Syterskalet. U-dalens utformning förvandlade dalen till en vindtunnel och motvindens dån var öronbedövande. De fyra pensionärerna hade hittat en liten kulle att pausa bakom, själv knatade jag på tills jag kom till en liten raststuga som stod halvvägs. Lugnet på läsidan var förlösande. Jag tittade upp mot norra Sytertoppen och skänkte Umeå en tanke, fy fan vad det måste blåsa där. Det blåste in en del mörka moln övre södra Syter och ett kort tag stänkte det också men det blev inget allvar av det. Jag bytte från hatt till mössa och gick vidare i dalen. Vandringens nära slut kom till mig igen och utan att märka det själv sänkte jag farten. Jag stannade ofta och såg bakåt, upp på det branta bergssidorna, på vattenfallen som ormade sig ner, samlade ihop sig och bildade bäckar med fullständigt kristallklart vatten jag behövde vada över med jämna mellanrum. Solen sken mig i ryggen och baske mig om inte vinden avtog lite. Precis innan dalen svänger söderut gick stigen upp mot Norra Syter och jag såg en väldigt fin tältplats. Jag noterade tiden för att se om det var lönt att gå tillbaka, beroende på hur platserna såg ut vid Syterskalet. Runt nästa kräk såg jag stugan, det rörde sig om maximalt en kvart.

När jag kom fram var det tydligt att vädret stabiliserat sig. Vinden hade avtagit även om det blåste fortfarande, och solen sken, bara några molntussar strök framför den då och då. Jag var så glad, jag skulle kunna tälta min sista natt! Stugvärden kom ut och mötte, visade på en fin plats som jag högg direkt och gjorde mig sedan ett par varma koppen till lunch. Värden påpekade att jag dragit vinstlotten ikväll eftersom stugan skulle bli full. Dels kom det ju för mig känt folk från Syter, men från Hemavan kom dessutom en skolklass. Jag skulle nog få det bra i min lilla lya. En egen bäck precis bredvid, kvällssol och förhoppningsvis även lite morgondito.

Det kändes lite lyxigt att  slå läger såpass tidigt på dagen. Att sedan kunna sitta på solsidan av huset och bara njuta av värme, sceneri och att få se nio personer jobba med att måla stugorna var bara ännu bättre. Jag satt länge och lapade sol och rätt var det var kom Umeå runt knuten. Han var helt slut men väldigt nöjd och vi gratulerade honom till en riktig insats. Det hade gått bra men det hade varit riktigt jobbigt och på toppen hade det mycket riktigt blåst jävel ihop med lite regn som blev till snö och is. Mitt beslut att stanna här nere framstår fortsatt som klokt. Han skulle dock gå vidare några kilometer idag för att ha chansen att hinna med direktbussen till Umeå utan att behöva stressa. Själv fortsatte jag att dra ut på dagen.

Jag hade blivit tipsad att vara färdig i köket till 18, då skulle 12-åringarna börja ramla in och få mat av deras egna kock som tydligen skulle komma också. Det hade varit tidig frukost och lunch så middag vid 17:30 var helt OK. Kvällssolen blev det inte mycket av, solen gick ner bakom ett fjäll och då blev det snabbt kallt så 18:30 var jag ombytt och nerbäddad i tältet för sista gången den här gången. I morgon sover jag på hotell. Nyduschad. I säng med lakan. Märkligt.

Alla frågar hur det känns nu när det ska ta slut. Och jag svarar som de förväntar sig att jag ska svara, att det är kluvet, att det givetvis ska bli skönt att komma hem, men att det kommer kännas konstigt att inte ta på sig ryggsäcken och ge mig iväg på morgonen. Men det där är ju bara delvis sant. Det ligger lite idet, visst, men i grund och botten ser jag ju fram emot att gå i mål. Målet är ju tydligt, det är något jag strävat efter och och i morgon ska det ske. I morgon är jag färdig och tro fan att jag vill bli färdig. Inte för att detta varit tråkigt och att jag vill sluta utan för att jag då har gjort det jag tänkt att göra, det jag satte mig ut för att klara av. Återstår att se då om jag känner likadant i morgon kväll när jag ligger där i hotellsängen... En bidragande orsak är nog också att jag kom till den där batteri-insikten också. Hade jag inte gjort det finns nog risken att jag inte känt mig lika färdig, att något liksom fattades. Men som det är nu är det ju inte så och det är ju bara att tacka och ta emot!

Jag har kommit på att jag saknar att skriva brev till Lotti. efter att jag skickat depån från Ammarnäs har det inte varit någon idé eftersom jag troligen skulle komma fram före ett sådant brev. Att skicka det med depån var ju naturligt och det var ett brev som växte fram kväll efter kväll sedan depån i Jäkkvik. Nu har jag bara denna bok och det är inte fy skam, men ändå. Jag har för övrigt funderat på om depån hinner hem innan hon åker till Chicago. Jag lämnade in den på torsdagen och mellan södra Sverige och Norrland brukar det ta två dagar = den skulle vara i Edet som idag. Det är en låda som ska aviseras och den avin kanske hon inte får förrän i morgon och då ska hon ju åka till Chicago, tveksamt om hon har tid att gå och hämta paket då. Det ger sig. Jag kommer hur som helst ringa henne det första jag gör när jag gått i mål. Hoppas bara jag hinner fånga henne innan hon kliver på planet.

Jaha, nej, då är det väl bäst att kura ner sig i säcken för den sista natten på fjället. Jag somnar mellan fjälltoppar och med en fjällbäck porlande intill. Precis som jag hoppats.

Dagens lärdom: En mans tält är hans borg.

Myggindex: 0

Steg: 26 080 (snitt 30: 22 370)

Naturobservationer:

- En liten renfamilj passerade inne i Syterskalet. I övrigt väldigt lugnt.

PS. Det var inte bara skolungdomarna som fick mig att gå till tält tidigt. Tendensen från tidigare kvällar håller i sig och i kombination med att jag nu har ett ökat behov för att kontemplera slutet på vandringen blev det väldigt naturligt att dra sig tillbaka.

PPS. Ungarna kom först efter 21. Jag hörde tillrop som "Kolla, ett tält, coolt" och "Jag ser stugorna!" innan stojet försvann inomhus. Jag låg bra i mitt tält.

Lämnar Syter över Svärfarsbäcken

Sytertopparna föröver

Uppåt, uppåt

U-dalen öppnar sig

Det gäller att veta vart man ska

In i vindtunneln!

Solen hägrar

En blick bakåt innan vi viker söderut

Framme vid Viterskalstugan

Tältet uppe och redo

Min bäck till höger

Västerut. Bra sista natt

12,5 km

9:05 - 12:10

Hur ska jag börja? Det är på sätt och vis både tomt och fullt i skallen. Lika bra att ta det metodiskt.

Jag vaknade som vanligt ungefär när det ljusnade. Ingenting kunde få mig att stressa idag så jag öppnade tältet och låg länge och bara tittade på fjället utanför. När klockan passerat 7 gick jag dock ut och påbörjade morgonbestyren. Jag visste inte exakt när Lottis plan skulle lyfta, runt lunch någon gång hade hon sagt, så jag trodde att 9 kunde vara en bra starttid. Det rörde på sig i stugan, målarna satte igång och jag gick runt och plockade blåbär till gröten en sista gång. Strax efter 9 kom de fyra pensionärerna förbi och sa hej då. Den äldre av bröderna uttryckte sin tacksamhet för mötet och bekantskapen och för de fina minnen till deras resa som jag bidragit med. Jag blev lite ställd och sa väl tack detsamma eller nåt när hans fru sa "Ja, man träffar så många trevliga människor" när hennes man sa "Men få så trevliga som denne man!". Jösses. Jag? Trevlig? Där ser man.

När jag var färdig för avfärd hade morgonskyarna skingrat sig och jag slängde upp säcken en sista gång, den kändes väldigt lätt, och gav mig av. I stort sett hela etappen gick på skrå på fjällsidan med vyer åt alla håll som var mer överväldigande för var gång jag stannade och såg mig omkring. Det var mislvid siktvidd med snöbelagda toppar, färgsprakande dalgångar med björkskog, dånande forsar, tvärbranta svarta stup och fjällsidor åter igen, iscensatta av dvärgbjörk i ett eldhav av färger. Allt i en strålande sol. Efter ett kort tag åkte jackan av och kort därefter kvalades skjortärmarna upp. Hade jag inte skickat hem shortsen vette fan om jag inte bytt till dem.

Stegen var väldigt lätta. Givetvis hjälpte vädret till, men att det var sista dagen hade också sin effekt, tveklöst. Jag kunde inte fatta att jag haft sådan tur, detta väder som avslutning? Jag fotade, filmade, njöt och drack ur så många jokkar jag kom åt. Jag tog mig tid och såg till att få ut maximalt av dagen. Det slog mig att tiden gick och att det skulle vara på håret att jag skulle hinna ringa Lotti efter målgång. För att vara på säkra sidan tog jag tillfället i akt vid en solig fjälltopp där jag hade täckning och tog ett par bilder som jag skickade iväg till henne tillsammans med en hälsning. Efter ett tag fick jag svar och det var klokt att göra såhär för när jag några minuter efter målet försökte ringa kom jag inte fram. Hon var på väg till Chicago.

På väg ner mot Hemavan klev jag över ett krön och fick syn på skidliftarna. Plötsligt blev slutet, målet väldigt påtagligt. Om några kilometer skulle jag vara färdig. All planering, all förberedelse, alla steg, all svett, alla tankar, allt skulle vara över. Det brast för mig och jag blev väldigt känslosam. Tårarna rann utan att jag egentligen begrep varför. Det blev bara väldigt mycket på en och samma gång. Jag hade gjort det, klarat av det och allt detta på egna villkor, för egen kraft och utefter eget huvud och egna beslut, såväl före som under vandringen. Allt hade klaffat, kroppen hade hållit, utrustningen varit den rätta oavsett väder och förutsättningar. Tacksamheten och glädjen över detta fick det helt enkelt att rinna över. Stora karln, lipandes på fjället. Ja, jag säger då det.

Min tanke var någon käck kommentering när jag filmade min målgång, men jag fick inga ord ur munnen. Lite kan det ha berott på att tre tjejer stod precis där, men jag tror inte det. Jag var helt enkelt mållös (badum-tss!). När jag stannat efter porten frågade de om jag hade gått hela vägen, jag såg ut som en som gått 43 mil. Ville jag att de skulle ta några kort på mig? Ja tack! Så gav de mig en vägbeskrivning till mitt hotell, jag började traska och bara sådär var äventyret slut. Det snurrade i huvudet och jag försökte sortera tankarna och tänka tillbaka på delar av de senaste fyra veckorna, men det var bara rörigt. Gratulationer från när och fjärran började ramla in och sakta men säkert tror jag det började gå upp för mig att jag var färdig, att jag gjort det, att det var klart.

Jag inkvarterade mig på rummet, fixade med packningen inför flyget och stog på tok för länge i en på tok för varm dusch. Varmt vatten i ansiktet, det visste jag inte att jag saknat. Vid 17-tiden tog jag en sväng till ICA för att handla lite att ha som lunch på bussresan i morgon och vem satt inte där på en mjölkpall om inte Hannah med föräldrar! Vi gratulerade varandra till respektives framgångar och jämförde lite upplevelser och äventyr. Hon är inte riktigt halvvägs ännu... Kul att se henne hur som helst. På väg tillbaka från ICA blev det hamburgare på det lokala gatuköket, det kändes märkligt att äta lagad mat på servering men oj vad gott!

Solen var på väg ner och jag gick mot hotellet. På mjölkbänken satt nu vad som föreföll vara Hemavans original. Tandlös och med en pava starkvin i rullatorn började han prata så jag stannade till. Han påstod sig varit med och byggt Kungsleden till Ammarnäs för 30 år sedan och att han tog sig fram och tillbaka till Ammarnäs för att kontrollera spängerna på 14 timmar. det visade sig också att han bott i Älvängen och gått i realskolan i Lilla Edet. Om detta stämde kan man bara konstatera att världen är liten.

Dagens lärdom: Ett avslut kan vara en början

Myggindex: 0

Steg: 22 300

30 dagars snitt 23 112 (= 693 360)

Naturobservationer:

Fjällen, i sol, i september, denna sista dag.

Så nu sitter jag här, skriver dessa sista rader och firar med 25-årig Laphroaig. 

Jag tror jag har sagt allt jag behöver säga. 

Jag är färdig nu. 

Jag gjorde det.

Morgon sista dagen

Blick norrut

Färgerna

Glad toppbild till Lotti

Mållös

Skoja inte

Skidliftarna i Hemavan. Bring on the waterworks

Så ser man ut efter 43 mil

"Ska vi ta kort på dig?!"

Jämför gärna med bilden från 14/8

Jag lämnade cirka 15 kilo på fjället

Det löste sig med frukosten på hotellet. Jag kunde komma lite tidigare så det var inga problem att hinna med bussen. Det var en skolbuss så vi fick både underhållning och sightseeing på väg till Tärnaby där byte skedde för färd till Umeå. Danskorna var med på bussen liksom ett annat par som skulle upp till Ammarnäs för att påbörja sin vandringsvecka. Jag smaskade snacks, gick igenom twitterflöde och påbörjade arbetet med att lyssna ikapp mig på alla podcasts jag samlat på mig under de senaste fyra veckorna. Jag var i en lite egen bubbla, fortfarande upprymd av min upplevelse och förstod inte riktigt att det inte syntes på mig vad jag gjort. Taxin hämtade mig i Umeå och körde mig till flygplatsen, byte på Arlanda och innan jag visste ordet av klev jag ut på Landvetter och togs emot av min lilla Susanna som stod där med skylt och allt. Hon körde mig hem, följde med in, hjälpte mig att äta de pannkakor Lotti gjort åt mig som stod i kylen, vi tittade på bilder jag tagit och så åkte hon hem. Jag var ensam i huset och gick och la mig i min egen säng.

De kommande dagarna pysslade jag med utrustningen, njöt av att landa, tog emot många gratulationer och hälsningar från folk, var ut och gick, såg på tv och hade ständigt kontakt med Lotti där hon roade sig i Chicago. När det var dags åkte jag till Landvetter för att hämta henne och den pirriga spänningen från när besked kom att hennes plan hade landat tills hon klev ut genom dörrarna liknade den jag kände i början av vårt förhållande, när hon kom med tåget från Helsingborg för att hälsa på en helg. Så var vi tillsammans igen, nu var allt som vanligt igen, och det var gott.

Det har varit väldigt roligt att gå igenom min dagbok från ett år tillbaka igen. Många känslor har kommit tillbaka, en del med igenkännande leenden, andra via händelser eller möten jag redan hunnit glömma. Jag är väldigt sugen på att återse alla sex timmars film jag tog, men det får ske i omgångar tror jag... Då och då har jag längtat tillbaka till livet på väg, livet i tält, livet med naturen på ett sätt så att jag varit definitivt sugen att göra om alltihop. Det vare sig vill jag eller kommer jag givetvis att göra. Det här var en engångsgrej, det skulle aldrig bli samma sak igen. Men visst vill jag ut igen, bo i tält igen, vara i rörelse igen, en del av omgivningen, igen. Nästa år planerar vi för Höga Kustenleden, förhoppningsvis blir det någon helgtripp innan dess, nu tillsammans med Lotti, inte ensam.

Blev det om jag hade tänkt mig? Jo, det blev det. Jag skriver ganska utförligt om det i detta inlägg som jag skrev några veckor efter målgång. Det är en sammanfattning av det ni nu förhoppningsvis orkat ta er igenom som var mina dagboksanteckningar. En del känner ni igen, annat är reflektioner medan äventyret fortfarande var aktuellt i tankebanorna. Jag tänker inte upprepa det i detta inlägg utan komplettera med ett par sista saker:

En vanlig fråga jag fått är om jag skulle kunna tänka mig att göra det igen. Alternativ: "Vad blir nästa utmaning nu då?" Ganska tidigt stod det klar för mig att jag skulle vara nöjd när detta var över. Jag har inget som helst behov av att trumfa mig själv genom att gå Gröna Bandet baklänges, hoppa PCT på ett ben eller att runda någon topp i Nepal enbart livnärd på jakmjölk och nötter. Det här handlade aldrig om att bevisa någon sorts fysisk prestation för mig, det var bara något jag kände för att göra, något jag ville ha gjort. Jag insåg givetvis utmaningen, såväl den kroppsliga som den mentala, men aldrig att jag hamnade i situationen där jag kände mig tom och var tvungen att ersätta detta men något annat, något längre, högre, tuffare, svårare. Något liknande, gärna. Något annorlunda, absolut. Det finns så mycket att uppleva.

Jag gick inte sällan och pratade högt för mig själv. Fråga mig inte varför det bara blev så. Resonerade, frågade, svarade och småtrallade. Jag sjöng lite på både det ena och det andra och hur det nu blev så var det ett antal låtar som liksom fastnade i huvudet på mig, ni vet sådana där "earworms" som liksom inte släpper taget, oavsett om man gillar låten eller inte. Jag började försöka komma ihåg vilka som dök upp i mitt undermedvetna och det är väl ingen överraskning att en del av dem var Pink Floyd-relaterade? Kanske Bo Kasper och Emil i Lönneberga är lite mer otippade, för att inte tala om Mörbyligan. Till slut fick jag göra en lista för att komma ihåg dem och när jag kom hem skapade jag en spellista. Den är lite rolig att lyssna på, klicka här och ta en titt själva, vad förvånar dig av mina val?

Då återstår bara den tredje delen i filmtrilogin, den som avhandlar Ammarnäs till Hemavan. Regnovädret vid Syter är uppenbart, känslorna inför målgång likaså. Jag tog några bilder även på hemresan men de känns futtiga i jämförelse med de som förevigade min vandring. 43 mil från Abisko till Hemavan. En resa jag verkligen rekommenderar, tack för att du följde med!

Inför varje fjällvandring brukar det vara något nytt som ska testas. En pryl, ett förfarande. Graden av förväntan och förberedelser kan variera. Att t ex fjällvandra gravid är något mer spännande än låt oss säga en Esbit titansked. Jag vill till och med påstå att det är mer spännande än mitt knallgula Thermarest 40th Anniversary Limited Edition med originallogotypen från 1972. Även om det den låga vikten till trots har ett R-värde på 4.8, är tjockare än alla jämförbara modeller OCH är tyst om man rör sig! 

Två rejälare fjällturer blev det under graviditet för ett par år sedan, d v s turer med tält och packning. En tur i vecka 12 som jag ska skriva om nu, och en betydligt mer andfådd tur i vecka 18 som kommer i nästa inlägg.

Folktomt fjäll nära hem

Alla som har varit gravida vet vad det innebär att passera den magiska gränsen 12 veckor. Då kan man andas ut. Och jag var i princip där. Ett uns av oro fanns – om det skulle skita sig skulle jag vara ensam mitt ute på fjället. Men jag fann faktiskt ro i just den tanken.

Femundsmarka kändes som ett bra val, även om jag aldrig varit där tidigare. Bara 2,5 timmars bilresa från Mora, förbi Grövelsjön och in över norska gränsen där fjällen med ens skjuter upp som ”riktiga” fjäll, till skillnad från de mjuka kullarna i norra Dalarna. 

Det bästa med Femundsmarka är i mitt tycke avsaknaden av människor. Jag mötte endast ett sällskap på tre dagar i juli månad. Det trots att turen till hälften gick längs leder, fina sådana.

Valdalen-Salsfjellet-Elgåhogna

Det nyupptäckta fjällområdet levererade verkligen. Utgångspunkt parkering på kalfjäll två mil in i Norge. Bara det, att slippa harva sig upp genom björkskog!

Parkeringen efter Valdalen gård, ända uppe vid trädgränsen.

Min tredagarsvandring gick först upp vid Rundhøgda och vidare in mellan de fyra topparna kring Digerhogna. Därefter bjöds det på underbar milsvidd utsikt över dalafjällen vid fikapaus på ett riktigt guldkorn till fikaplats, där jag stannade och vilade ett bra tag.

Vandring upp för Rundhøgdas sluttning. Utsikt mot Sølen.

Till denna fikaplats med utsikt över dalafjällen återvänder jag gärna. Fin tältplats också om man inte bryr sig om solnedgång. 62° 7'3.48"N  12°11'38.75"O.

På eftermiddagen vandring väster om och längs med Salsfjellet. Natten spenderades vid den norra toppens fot, vilken jag på morgonen kilade upp på utan packning. Härifrån utsikt över Femundsmarka nationalpark såväl som Grövelsjöområdet och en bit åt Rogenhållet till, för att inte säga halva Dalarna i allt ljusblåare kurvor mot horisonten.

Området är lättvandrat även utanför led. Möjligen är vadet längs leden vid Grøvelåa något besvärligare än ”bara gå över” – det krävdes kängavtagning och jag var glad att stavarna åkt med.

Lättvandrat utanför led, här längs Salsfjellets västsida. Utsikt mot nordväst.

Vyer från Salsfjellets topp.

Grøvelåa krävde kängavtagning.

Slutligen gick turen vidare mot Elgåhogna och en ytterligare övernattning gjordes längs leden på tillbakavägen. Det hade gått utmärkt att avklara detta som en tvådagarsvandring men jag föredrog ett betydligt mer avslappnat upplägg.

Jag minns denna vandring som skön. Att vandra ensam innebär ju alltid att få gå in i den egna bubblan och i all bemärkelse bara rå om sig själv. Jag njöt extra mycket av att ha det utrymmet. Jag pausade precis när jag ville, hur ofta jag ville och hur länge jag ville. Och det blev ofta. Det var ett helt annat sätt att fjällvandra på än vad jag gjort innan. Kravlöst är ordet.

Regn och dis förstärkte känslan av lugn.

Förbereda inför det ovissa

Det är många gravida som söker efter tips när de planerar inför en fjällvandring. Men bara ett är säkert, det är olika för alla.

Att fjällvandra gravid var i mångt och mycket ett experiment. Jag hade ingen aning om hur kroppen skulle svara eller vad jag skulle förvänta mig. Det var inte det lättaste att förbereda. Ner i packningen i åkte således det mesta. Och tur var väl det.

Minnesflashback från kväll 1: Den kväljande tanken på frystorkad chili con carne. Det går bara inte. Till och med den kära parmesanosten, den tunga, färska frukten och godiset blir liggande i ryggsäcken. Jag äter nudlar.

Jag har ingen aning om hur nudlarna hamnade i packningen, jag har aldrig packat nudlar innan, kommer aldrig göra det igen. Men då gjorde jag det av okänd anledning så det räckte som huvudsaklig föda i tre dagar.

Vatten och nudlar. Jag sa ju att det skulle bli spännande!

Med all mat som kånkats med i förebyggande syfte blev det uppåt 15 kilos packning. Det hade jag inte fixat bära några veckor senare. Nästa gång såg jag därför till att ha vandringssällskap, som utöver att hjälpa mig med en del av packningen även stod för underhållningen när han stresstestade ett 50-kronorstält på kalfjäll.

Nästa inlägg kommer snart...

Eftersom mina efterforskningar av Präststigen inte var avslutade behövde jag upp i Kvikkjokksfjällen en gång till innan boken om stigen kunde skrivas färdigt. Under våren hade jag dessutom fått en förfrågan om jag kunde berätta om stigen på ett kulturarrangemang i Kvikkjokk den 7-8 juli. Det enda som fungerade för mig var att förlägga vandringen före detta föredrag, således direkt efter midsommar och 1½ vecka framåt. Jag hade inte hittat någon som kunde följa med på färden så detta skulle bli en ensamfärd i 11 dagar.

Vintern som inte ville ge med sig

Under försommarens rapporter om kvardröjande snö och kyla blev jag alltmer betänksam. Skulle snön hinna försvinna innan midsommar? Skulle det bli problem att gå i fjällen överhuvudtaget?

Rapporterna som kom in strax före avresan berättade om massor med snö i Padjelanta och Sarek. Folk avrådde från att åka upp. Jag har ju gått i sommarsnö i fjällen åtskilliga gånger förut så direkt orolig var jag inte. Men det kunde ju bli omvägar och ta extra tid.

När jag kom upp till Kvikkjokk fick jag genast höra historier om någon som hållit på att råka riktigt illa ut på Padjelantaleden. Han hade brakat igenom ett snöfält och hamnat i en kraftig jokk som rann under. Somliga hade säkert avskräckts av snörapporterna och uppskjutit sina fjällresor. Men det fanns som vanligt en del folk från kontinenten som var tidigt ute och hade planerat att gå. Stugorna skulle öppna 29 juni. Det var några dagar kvar dit men de som hade tält med sig gav sig av.

Upp på Vállevárre

Jag fick båtskjuts över Gamájåhkå den 26 juni och började gå den långa backen genom skogen upp till Prinskullen. Det var hyfsat väder, med en aning duggregn men också några solglimtar. Myggen hade börjat dyka upp men de var inte många och besvärande.

På den flacka platån Vállevárre var det i princip snöfritt. Jag fortsatte mot de små sjöarna i andra änden där det finns bra lägerplatser. En flock med minst 11 fjällabbar drog omkring som ett gäng pirater på heden. Detta tydde på att det var ont om sork och lämmel i fjällen och att de inte tänkte häcka denna sommar. Jag såg heller inga fler labbar under resten av vandringen. (När jag sedan var uppe med vänner i augusti såg vi dock en vilsekommen labb så några gnagare fanns det uppenbarligen. Vi såg en lämmel också.)

På stigen mötte jag en man som kom gående i hög fart. Han hade varit ute ett par veckor och hade siktet inställt på en sen kvällsmat som han blivit lovad på fjällstationen. Det skulle dröja 6 dygn innan jag pratade med någon människa nästa gång. Men det visste jag förstås inte då.

Mot vinden

På natten blåste det upp. Vinden fortsatte på morgonen och kom från Vállevágge, den dalgång jag skulle upp i. Jag skrev följande i dagboken: "Är inte van vid detta liv, det känns delvis egendomligt. Men rutinerna sitter nog i kroppen och kommer fram, den ena efter den andra. Det kan bli tufft att ta sig igenom Vállevágge om blåsten trycker på." Trots att jag vid det här laget har hunnit med ett stort antal fjällfärder så hinner kropp och själ under vintern glömma vad det innebär. Jag har stor respekt för vad som kan inträffa i naturen och precis i början av en färd känner jag det starkast.

Förmiddag på min lägerplats på Vállevárre. Ryggsäcken är packad och jag är redo att gå mot Vállevágges djupa ravin som skymtar i bakgrunden. Molnen över ravinen gjorde mig betänksam. Just då såg det ut att kunna bli vilket slags (o)väder som helst.

Dagen blev otroligt blåsig, med en kraftig och kall vind rakt mot kroppen. Trots att jag har glasögon som tar mycket av vinden rann ögonen ofta. Ibland var det till och med svårt att se. Kylan sög musten ur kroppen medan jag pressade mig framåt. Det var frestande att bara tänka på själva vandringen men jag hade ju ett arbete att göra också. Det fanns rösningar att dokumentera och jag behövde fler foton till bokmanuset. "Glöm inte att få med folk i bilderna", hade förlagschefen sagt. Jaha. Men här fanns inte en kotte inom synhåll som jag kunde fotografera eller be om hjälp.

Sedan var det en rösning jag som gärna ville hitta. Jag hade hittat ett svartvitt foto av den i en bok från 1988 och jag har letat efter den flera gånger utan resultat. Så här ser den ut:

På fotot ser man att den står på östra/norra sidan av Vállevágge, dit jag alltså var på väg. Där hade jag förra året, tillsammans med vännerna Henrik Micael och Laara, funnit en rösad väg. Men just denna vägmarkering hade vi inte lyckats se. Och inte heller nu hittade jag den. Fanns den verkligen? Eller hade den fallit omkull och försvunnit? Men jag kunde inte ens upptäcka den stora flata stenen som rösningen stod på. Så kanske jag trots allt hade missat den. Jag hoppades på en sista chans på hemvägen. (Foto: Lars G Hedlund 1987, med tillstånd.)

Kylan ökar

Jag hade tänkt att gå genom hela Vállevágge och ha nattläger några kilometer efter den. Men vandringen var tröttande och tog tid. Dalen ligger högt, ca 1000 meter och däröver, och det låg stora snöfält kvar. Snön gick i och för sig ganska bra att gå på, eller gå runtom. Däremot kom jag inte så långt som jag hade tänkt. Redan ett par kilometer före passpunkten beslöt jag att stanna och slå läger.

När jag skulle packa upp ryggsäcken fungerade inte mina händer som de skulle. Det var inget som märkts när jag var i rörelse. Fingrarna var så stela att jag inte fick upp alla snäpplåsen på remmarna. Den sista remmen fick jag dra ut för att komma åt packningen. Lyckligtvis klarade jag sedan av att sätta upp tältet (även om det gick väldigt fumligt). Innan jag orkade laga mat slumrade jag i sovsäcken ett par timmar. Kroppen hade säkert blivit rejält nerkyld under dagen.

På morgonen var vattnet utanför tältet fruset. Ett par snösparvar landade helt nära och hoppade omkring en stund. Andra snösparvar sjöng med ödslig ton i närheten. Fjällets fåglar har mycket av just ödslighet och melankoli i sin sång, tycker jag.

Morgon vid tältet. Platsen bestod av en liten markplätt där någon byggt en ring av stenar för att få skydd mot vinden. Detta är ett av (väldigt) många foton som jag tog under vandringen, med systemkameran monterad på ett litet stativ. Med andra ord: selfies tagna till en helt ny nivå.

Lägerplatsen från en annan vinkel. Stenringen hade jag fått vetskap om förra året av Henrik Micael som kände till den sedan tidigare. Vi passade på att positionera den med GPS. Även om jag inte är så förtjust i sådana byggnadsverk i fjällen så kom den väl till pass nu. Intill finns en låg rygg av blockmark som gav ytterligare skydd mot den iskalla, hårda vinden. GPS: N 7437679, E 604790 (SWEREF 99 TM).

En tanke om lättpackning

Under de senaste 15 åren har min packningsvikt efterhand minskat, men jag är långtifrån någon lättpackare - än. För när det kommer till den riktigt lätta utrustningen är jag ambivalent. Både lockad och tvivlande. Kan en enkel tarp duga i ett väder som detta? Och ett minimalt liggunderlag och en "halv" sovsäck?

Jag vet inte för jag har aldrig provat. Men vad jag däremot vet är att ett tält som effektivt tar vinden - som mitt Akto - känns som en varm och skön bostad att söka skydd i. Som då på kvällen, när en närmast nollgradig kulingvind rasade fram över fjället efter att ha blästrat mig hela dagen.

Nu vet jag ju att utvecklingen av friluftsutrustning går med rasande fart. Så jag misstänker att det finns alla sorter av exempelvis "bostäder", mellan enklaste tarp och 4-säsongers tygbunker. Den metod jag hittills använt är att välja något som är lite lättare än det jag tidigare haft. Men det är ju inte särskilt radikalt och förändringstakten blir låg. Med den metoden hinner jag nog inte bli en "riktig" lättpackare förrän jag fyller 90 (om jag nu blir så gammal). Och då tänker jag inte ens bära grejerna utan bara köra dem på min rullator.

Nya upptäckter

Jag packade ihop och gick vidare. Solen lyste från blå himmel och det hade nog blivit en varm dag om inte det inte blåst så mycket. Det var inte lika kallt som dagen innan och i slutet av Vállevágge kändes temperaturen ganska behaglig.

Nära passpunkten låg stora mängder snö kvar. Men det var inte direkt svårt att ta sig fram. Själv passpunkten tänkte jag inte passera eftersom Präststigen inte gör det. Jag satte istället kurs mot en rösning som ligger flera hundra meter vid sidan om och som är den bästa vägen. Det var faktiskt väldigt bra att det låg snöfält kvar. Ett nerfallet röse jag aldrig sett förut avtecknade sig mot allt det vita bakom. Dessutom var detta röse en saknad bit i det stora stigpusslet. Det kunde tolkas som det ställe där prästföljena (åtminstone ibland) gick över från den östra till den västra sidan av Vállevágge. Mitt fynd gjorde mig upprymd och glad. Det blev fler selfies.

Färden gick vidare nerför den mycket steniga sluttningen mot Habres och Ruonasvágge. Trots att jag gått här en handfull gånger så fann jag några nya vägmarkeringar. Det finns helt enkelt många i detta område. Då blir en viktig del av mitt arbete att bedöma vilka som är tillräckligt gamla för att vara intressanta. Vilket är svårt.

På den sista biten ner till jokken i Ruonasvágge kan man stöta på gamla stigar. En del av dessa användes säkert för både 175 och 325 år sedan, alltså både av prästerna och av gruvfolket.

Nästa läger hade jag vid Slihtavágge, precis före uppgången till den minimala sjö som kommer före Buojdes. Hela backen var täckt av ett stort snöfält som vinterns stormar från nordväst hade lassat upp. Som kvällsunderhållning hade jag de ljuvliga tonerna från snösparv och ljungpipare.

Natten blev återigen kall, dock inga minusgrader. Solen värmde tältet tidigt på morgonen men det var bara tillfälligt. Jag var fortfarande ovan vid detta nya liv och kände mig lite konstig till både kropp och själ. Men efterhand som förmiddagen fortskred så blev det bättre.

Sjön Buojdes var till stora delar istäckt. Men storlommarna hade intagit sitt revir och simmade och dök om vartannat.

Efter sjön Bajep Buojdes går vandringen på en sluttning som lutar ner mot Tarradalen. Söderut ser man hela vägen Stájggás (Staikas) isiga profil.

Arbete bland snöfälten

De följande fyra dagarna fortsatte mina undersökningar av Präststigen. Jag inventerade området efter sjön Buojdes, och särskilt noga mellan Gárránisjåhkå och Tjåggŋårisskájdde. Det blev långa, ljusa dagar på min favoritarbetsplats - fjället (som ju dessutom är den bästa platsen för mental vila som jag känner till). Jag hade "vita fläckar" som skulle finkammas och åtskilliga tips från andra vandrare att följa upp. Samt en hel del idéer från förra årets vandring med Laara och Henrik Micael. Det var oerhört spännande, varje dag och varje timme.

Ovan: En snödriva från vinterns stormar. Det blir ofta sådana på läsidan av raviner, sluttningar och branta berg. Men inte alla är så här stora. Denna fanns väster om sjön Vássjájávrátja.

Efterhand fylldes kartan på med nya rösningar. Fler och fler avsnitt av Präststigen blev tydliga. Jag tror nu att bilden är ganska komplett. Men helt säker kan man inte vara. Det finns fortfarande vissa arealer som jag inte hunnit med och där kan finnas markeringar för alternativa vägval. För man gick nog inte alltid på exakt samma sätt utan tog ibland en väg vid sidan om.

Det finns även några förbryllande rösen som står på "fel" ställen och vars funktion jag ännu inte kunnat klura ut. Området innehåller alltså hemligheter som inte uppdagas sådär utan vidare. Men det är sådant som gör historia och arkeologi väldigt spännande!

Ovan: ett nytt fynd för i år. Vägmarkeringen står nära den punkt där Präststigen sannolikt korsade nutidens nationalparksgräns och gick över till Padjelanta. Denna pusselbit har jag saknat. Det är nästan två kilometer från den plats där jag för ett år sedan trodde att övergången kunde vara! Ett viktigt fynd, alltså.

En av mina lägerplatser. Denna ligger på en långsträckt avsats på Vássjábáktes nordvästsluttning, ett par kilometer norr om (den stora) sjön Vássjájávrátja. Dagen efter packade jag ihop och fortsatte undersökningarna. Det tog många timmar, och när det var dags att hitta en ny lägerplats var denna den närmaste och bästa. Så det blev oväntat två nätter i rad just här. Bakom tältet syns ett litet stigröse. Fotot taget mot söder.

Ovan: Mitt kök som jag uppgraderat med ett hemmagjort vindskydd. Skyddet + 3 metallpinnar väger 35 gram. Bottenfolien är dock Primus och medföljde köket. Den kan även fungera som lock till en kastrull.

Kvällsljus över Padjelanta, på andra sidan gränsen mellan de två nationalparkerna. Inte mycket barmark där. På sareksidan låg det också en hel del snö (se nästa foto) men inte lika mycket. Ju längre västerut desto mer snö, således. Åtminstone detta år.

Folk på fjället

En av dagarna såg jag vandrare. Det var fyra personer som kom norrifrån, från Tjåggŋårisskájdde. Jag satt just då på en sluttning i Njoatsosvágge och åt lunch. Gruppen tog sig långsamt fram på snöfälten (det var mycket snö i gränslandet mellan Sarek och Padjelanta). De stannade flera gånger och såg ut att diskutera vägvalet. Så småningom gick de vidare in i Njoatsosvágge som på den nivån var nästan helt täckt av snö och is. Jag misstänkte att de skulle få en hel del svårigheter om de tänkte ta sig över glaciärjokkarna längre fram. Hoppas verkligen att det gick bra för dem.

Foto: Njoatsosvágges nordvästra mynning. Vandrarna har satt kurs in i dalgången. Fjället var en mosaik av snöfält och barmark om vartannat. I mitten i bakgrunden syns den flacka ryggen av berget Álggavárre (Alkavare).

En lätt tanke till

Samma dag som jag mötte de 4 vandrarna lämnade jag ryggsäcken några timmar för att enklare kunna undersöka några områden. Naturligtvis var det skönt att slippa packningens tyngd och kunna röra sig med mindre ansträngning. På den punkten är jag helt överens med dem som förespråkar lättpackning.

Men så är det detta med skodon.

Mina skalkängor från Lundhags fungerade utmärkt att gå omkring med, både på och genom snöfälten. Och jag passerade enkelt smältvattenjokkar som var 2-3 decimeter djupa. Och så vidare. Visst väger kängorna något, men i denna snöterräng höll jag mig torr och varm hela tiden, även när jag vilade.

Skulle jag kunna tänka mig att byta ut dem mot någon typ att låga skor som kanske bara väger en tredjedel av vad kängorna väger? Jag tvivlar. För kan man verkligen gå med meshskor (eller liknande) i flera decimeter djup snö, våt och smältande, med både synliga och osynliga rännilar under? Håller man fötterna varma eller tvingas man till ständig rörelse för att producera energi? Och kommer inte strumpor och fötter förr eller senare att blötas ner av svett, kondens eller iskallt vatten?

Ja, så funderar jag. Men det kan ju hända att jag någon gång i framtiden ändå prövar. Fast då tänker jag ha snällare omständigheter än de jag hade nu. Gott om tid ska jag också ha. Och naturligtvis mina kängor i närheten. Som reserv.

Fåglar vid Vássjájávrátja

Sjön var till stora delar istäckt, men det fanns öppna vattenytor. Där simmande alfågel, vigg och ett bergandspar. Bergänderna gjorde mig glad, men ännu gladare hade jag blivit om jag kunnat påvisa att de häckade. Det är nämligen mycket svårt att få sådana rapporter från fjällen, och fågelforskningen efterfrågar det.

Detta andpar var kvar två dagar senare, men det var konstigt att inte en av dem låg på bo. Även andra gånger har jag sett bergänder i fjällen under denna tid men utan att kunna få något säkert bevis för att de häckat.

Utsikt mot norr från den låga bergsrygg som ligger mellan den lilla och den stora Vássjájávrátja. Präststigen går på sluttningen på andra sidan sjön.

Även detta foto är taget från bergsryggen, men åt sydost. Topparna är, från vänster: Vássjátjåhkkå, topp 1773 (med Tsahtsa som den vita toppen bakom) samt 1401 (den lilla knölen längst till höger).

Några funderingar om hur man gick förr

En av dem som gett mig många tips om rösningar och små stenhögar är Hans Pettersson här på Utsidan. När jag följde upp några av hans tips i området mellan Gárránisjåhkå och Vássjájávrátja slog det mig att gamla tiders resenärer tycktes undvika fördjupningar i terrängen och istället föredra höjdryggar. Medan vi nutida vandrare ofta tänker precis tvärtom: finns det en grund jokkravin så följer vi gärna nere i den. Men förr gick man istället på kanten, eller på en förhöjning vid sidan om!

När man tänker efter så är det ju ganska självklart. Där en jokk rinner är det ofta stenigt och blött. På sommaren ligger snön kvar längre. Däremot är förhållandena på markförhöjningar ofta bättre, det är torrt och och snön försvinner snabbt. Därför går Präststigen i allmänhet på sluttningar, förhöjningar och platåer. Under min vandring låg det stora snöfält kvar på många ställen men Präststigen var enkel att gå överallt. I princip alla rösningar var framtinade och lätta att se. På grund av snön var de rentav extra väl synliga, vilket gjorde det enklare för mig att upptäcka sådana jag inte sett förut.

Någon att prata med?

På den femte dagen av min tur började jag fundera på om jag skulle gå ner till stugorna i Darreluoppal och övernatta där. Jag hade ju inte pratat med någon människa på hela tiden och kände att det skulle vara trevligt att få några ord med stugvärd och gäster. (Detta tog jag som ett starkt bevis för att jag inte är någon enstöring utan i själva verket ganska social.)

Nu hann jag inte med allt jag skulle göra, så jag fortsatte med mina undersökningar en dag till. Så först efter 6 dygn, på kvällen den 2 juli, satte jag kurs mot stugorna. Vid det laget hade själva Padjelantaleden varit snöfri länge så jag var säker på att det var gott om folk ute på vandring.

Men som vanligt har man ju inte rätt om allt det man tror sig veta. (Fortsättning följer.)

Förra veckan fick jag chansen att besöka nya Stensdalsstugan för första gången. Som många av er vet brann den gamla stugan ner 2010. Senast jag besökte platsen fanns bara grunden kvar. Sommaren 2014 stod den nya storstugan klar. I den finns 22 av Stensdalens 34 bäddar. Stugan ligger vackert vid Stensån på 800 meters höjd alldeles under trädgränsen.

Jag gillar vad STF gjort med stugan. Ett alternativ hade ju varit att bygga en ny stuga i samma stil som den gamla. Men nya storstugan är något helt annat. Hall, självhushållskök och allrum sitter ihop med öppen planlösning, ljusa material och högt i tak (säkert 5 meter högt). Stora fönster ger utsikt mot både lilla och stora Stensdalsfjällen. Här äter du frukost med utsikt. Butiken ligger i angränsande rum med ingång från allutrymmet. Det är trevligt och praktiskt att slippa klä på sig och gå till ett annat hus för att få tag i stugvärdar och köpa förnödenheter (CHOKLAD!).

En kamin i hallen ger hög myskänsla och diskhoar med avlopp (inget mer bärande av kladdiga och överfulla slaskhinkar) är mycket bekvämt. Sköna soffor känns hemtrevlig och inbjuder till samtal och nya bekantskaper. Solpaneler ger tillräckligt med elektricitet för att ge stugan tillräckligt med ljus och dessutom möjlighet att betala med kort. 

Alla sovplatser har sänglampa och ett eget litet fönster. Här finns också bra med förvaringsutrymme. Kort sagt, nya stugan är en mycket positiv bekantskap. Klart värt ett besök.

Följ mig gärna på instagram:@runperrun

Nu när höstens färger börjar pryda Norges fantastiska natur och min säsong hos Icetroll för denhär sommaren är över är det dags att utforska mer av Norge. Efter att ha städat ur vårt guidekollektiv och rullat ur underbara Jostedalen tog min vil, Haggan, mig till Fondsbu. Fondsbu ligger i södra delen av Jotunheimen och här jobbar min kompis Lisa. Vi bestämde oss för att ta en långtur igår och fick hit min kollega Matias dessutom. Väderleksrapporten visade molnigt, lite regn, inte så blåsigt men att det skulle skina igenom sol under dagen. Kring 9 på morgonen traskade vi iväg från Fondsbu, längs med sjön Bygdin och i alla nyanser av orange. Anmarschen var låååång  men vacker innan vi nådde foten av första lilla berget på 1850 möh som vi skulle ta oss över påväg mot Slettemarkskampen. Det var dimma, halt och mycket scramble. Vidare upp mot Slettemarkskampen möttes vi av massvis med snö, ripor, nyfikna vesslor och vi fann vår väg upp till kammen som var helt täckt med snö. Fortfarande molnigt och på gränsen till whiteout nådde vi Slettemarkskampen (2032m). Utsikten därifrån sägs vara fin men vi såg inte så mycket just då. Därefter hittade vi oss neröver mot ryggen till Slettemarkspiggnenocy repellerade oss ner och scramblade över. Sista stigningen upp innehöll endast snö, vi kröp på alla fyra ibland och letade stabila stenar att hålla oss i. När vi var på förtoppen sprack det upp och blev BLÅ himmel och sol ovanför molnen. Vi kunde se alla 2000m+ toppar sticka upp över molnen som små upp och ner vända glasstrutar. Som ett stort fluffigt duntäcke täckte allt vi såg. Sista kammen och själva Slettemarkspiggen (2164m) var dagens krux då det var lite klurigt och väldigt smalt. Vilken pangdag vi hade och time ing att nå toppen precis då. Vägen tillbaka vart spännande då vi möttes av dimmen igen innan vi kom under molnen och solen lyste upp alla toppar och dalar i magiska färger och Matias var hungrig som en femåring och undrade hur långt det var kvar i evigheter samtidigt som han sa "what tha hack are you having for breakfast because your'e always so energetic". 

Jag har stora problem att sova och koppla av. Pam likaså. Tjejerna klarar det bättre. Men jag vill bara vara ute hela tiden, utnyttja ljuset i vad om tycks vara den eviga solen i detta område och helst fiska! Vila får vi göra när mörkret kommer.

Så jag fick låna en rulle av grannen. Lite osmord, oanvänd, men fullt duglig, så å det snaraste rusar jag över fjället till Eqalunnguit, so betyder Öringens plats. För det första är det en mycket vacker plats. Fina runda, sammetslena berg, en stort fjord, där isberg flyter omkring och den friskate och mest hälsosamma av luft. För det andra är det 10 meter av stenig ström som skiljer havet å ena sida, och en fjällsjö å den andra. Jag har noga kollat kartan, men som alltid får man känna sig för lite. Det ser djupare ut på sjösidan och jag vill inte fastna igen, eftersom jag redan fått mitt Shimano spö förstört av idioti. Efter några kast får jag upp två sjuryggar. Beniga, knotiga och inte vackra, men har ett kött som smakar som abborre.

Men jag är ju här för att förhoppningsvis få fjällöring, så jag traskar västerut längs strandkanten och betar av så mycket jag kan. Just när jag vill ge upp, nappar det. Och det blir direkt kamp, plötsligt ett hopp ovan ytan, ser ut som en stor fin fisk, säkert öring, så jag håller ned spöt för att undvika hopp. Så har jag den. En oerhört vacker fjällröding!

Det går bara inte att beskriva lyckan. Det är tio år sedan jag fiskade på allvar och jag inser direkt hur mycket jag saknat känslan av att fiska i det fria och den stora fantastiska naturen. Med den bästa känsla som finns. Det känns…jordnära, äkta, rätt och spännande. Oj, hur jag har saknat detta! Jag visste inte!

Lika spännande är det att visa tjejerna den här oerhört fina fisken, ack, så vacker. Lika god är den att äta. Nästa dag får jag en stor 4 kg tung grönlandstorsk på spöt! Det går av igen, men jag har den. Nu är oron, hur skall vi klara vintern om jag inget spö har?

Bäst av allt dock är när hela familjen gör en 14 km lång fjälltur, samma dag som jag får torsken, och jag ser hur tjejerna älskar naturen. Speciellt Eva. Blyg i skolan, men på fjället kommer hon till sin rätt. Klok, tålig, hjälpsam och hon verkligen älskar att vara ute och upptäcka.

Följ färden närmare på https://www.facebook.com/explorermikaelstrandberg

Lovade i mitt inlägg om kompressionstights att jag skulle återkomma efter ett långpass och rapportera eventuella problem med skavsår i röven. Ni kan läsa inlägget här: Kompressionstights. En bekant upplever problem med ökat skav mellan skinkorna vid långpass om han använder kompressionsbyxor. Det är en av orsakerna till att jag väntat så länge med att prova sådana. Förstår att många av er legat vakna om nätterna och funderat sedan dess. Äntligen kan jag ge lugnande besked. Ni som läst mitt senaste inlägg om nya Stensdalsstugan vet att jag var i Jämtlandsfjällen för några veckor sedan. Sista dagen passade jag på att springa Jämtlandstriangeln innan jag åkte hemåt. Jag genade lite vid Sylarna då jag har en bit att köra för att komma till Gävle, men det blev 43 km finfin löpning. Gav mig iväg klockan 7 och efter 4 timmar och 40 minuters löpning kunde jag glatt konstatera att jag inte hade några skavsår i röven alls. Faktum är att det var riktigt skönt att ha lite kompression även vid långa pass. Så nu kan ni äntligen sova gott igen. Långpass + kompression = utmärkt!

Följ mig gärna på Instagram:@runperrun

En tid har gått sedan Chamonix, och vi har redan hunnit avverka 3 veckor i Abisko på Abisko Mountain Lodge. Hösten börjar göra sig påmind med råge, löven börjar sakta ändra sin nyans från grön till orange och den första snön har visat sig på topparna. 

Vi har givetvis även varit lediga vilket gett tid till äventyr på Lofoten och en trip till vårt favoritfjäll i hela världen - Stetind, men mer om det senare. 

Vi tänkte att vi bör bidra med lite “must do” turer i Chamonix, enligt våra egna erfarenheter. Det är rätt övermäktigt att sortera ut vilka turer man ska göra om man kommer dit för första gången och dessutom har ett begränsat tidsspann. Vi hoppas våran lilla lista ska hjälpa att prioritera de finaste turerna utifrån de förhållandena som råder. De klippturer vi valt att ta med skall i de allra flesta förhållanden vara möjliga (om de inte är blöta), bortsett från Harald et Maud som kan ha en besvärlig Bergschrund och otaliga sprickor på approachen om det råder torra förhållanden. Alpina turerna däremot är betydligt mer känsliga för att förhållandena skall vara rätt, gå därför till “Les Guides de haute Montagne” för att fråga om rådande förhållanden om du precis anlänt till byn. Frendo Spur är till exempel beroende av att klippan gärna får vara så torr som möjligt, medan det fortfarande ligger kvar tillräckligt med snö på övre delen av leden. Värt att nämna är också att timingen på denna är otroligt viktig, dels för stenfall och dels för att ha frusen snö på toppen. Lite samma dilemma ligger på Aréte du Diable, som du vill ha torr klippa men fortfarande hård snö i approach-colouiren. 
Dorées Traversen är en makalöst lång och fin alpintur, som har fördelen att vara ett utmärkt alternativ om det är riktigt torrt, dvs senare på
säsongen.
BILDER:
 http://www.outdoorsouls.se/blog/outdoorsouls-top-3-a-la-chamonix

FLER BILDER: http://www.outdoorsouls.se/blog/stetind6012580

Ett av sommarens mål på "hemmaplan" har varit att återigen få klättra upp för Stetinds magiska granit, denna gång via Vestveggen. Vestveggen är till skillnad från klassikern Sydpilaren hårdare och mer ihållande i sin grad, och stabilt väder är ett måste då denna led är betydligt svårare att vända från. En lucka med stabilt väder kan vara sällsynt här, men när chansen kom i samband med ledighet, då var väskan färdigpackad och vi var redan påväg mot Tysfjord. Innan vi kör in i Tysfjord uppdaterar vi väderrapporten en sista gång innan täckningen försvinner, för att inte ännu en gång behöva bli överraskade av ett oväder, men så verkade det inte... 

Stetind i kvällssolen får en ännu en gång att förstå varför man fortsätter att dras hit, det är inte vilket berg som helst. Äta middag utanför tältet och förbereda sig mentalt inför morgondagen, och samtidigt kunna titta på siluetten som ska klättras imorgon. 

04:00 Ringer alarmet och mot sin vilja tvingas man upp ur sovsäcken i gryningen. Kallt i luften, men en blå himmel utan ett enda moln lovar gott inför dagen. Sen är det bara att gå ca 1,5 h till starten på leden och börja klättra på en kall klippa som inte kommer bjuda på en enda solstråle förrän till eftermiddagen. Redan på replängd nummer 4??? kommer den mest välkända replängden som kallas för Djävulens Dansgolv grad 6+, en travers med lite nedklättring som avslutas med en superfin fingerspricka. Sedan efter totalt 8 replängder är man uppe på den perfekta lunchhyllan och får mötas av solen, en enorm hylla med några 100 meter scrambling innan man når vesteggen med sina sista 6 replängder innan toppen. Av dessa 6 så är flera tuffare med bland annat tunna sprickor och långa off-widths, tacka vet jag camalot 4...

På toppen kan vi återigen blicka ut i kvällssolen, denna gång med vetskapen om att mörkret är på ingång, men choklad och lite vila hinner vi med, innan den ca 2 timmar långa nedfärden startar. Efter en timme lyser pannlamporna upp vägen åt oss sista biten ner mot en efterlängtad middag och en efterlängtad säng. Det är först när man kommer ner och i mörkret ser siluetten av Stetind som man äntligen kan slappna av och istället fyllas av både trötthet och glädje, över att ha fått förverkliga ännu ett mål och under dessa förhållanden dessutom. Stetind, vi ses nog snart igen.

Jag anlände till stugorna tidigt på kvällen. Ingen människa syntes till så jag ställde ryggsäcken utanför en av stugorna och gick den långa stigen mot stugvärdens hus. Knackade på, hörde röster som ropade och steg in. Värdparet bjöd mig på kaffe. De verkade glada över att få besök och vi pratade en lång stund medan jag njöt av nylagat kaffe. De sa att det var lite folk i fjällen (det hade jag ju märkt) och att jag var deras första nattgäst. Där ser man. Stugorna hade ju ändå varit öppna i 4 dagar.

Under vår samvaro kom vi förstås också att prata om Präststigen. De berättade då något intressant. Den snörika vintern för två år sedan var många rösen på Padjelantaleden begravda i snö och alltså osynliga. Till skillnad från Präststigens rösningar där de äldsta är placerade högt och på vindblåsta ställen för att vara synliga över snön och/eller tina fram snabbt. Padjelantaleden rösades i etapper mellan ca 1930 och 1965, och kanske en del som utförde arbetet inte kände till hur man rösar på bästa sätt?

Jag köpte glödkakor, öl och fyllda kex av hotellchefen Astrid och förberedde mig på en behaglig kväll i min stuga. När jag lämnade värdparet kom en liten fågel flygande och pep och hade sig. Jag reagerade genast på lätet, det där var ingen vanlig piplärka. Rödstrupig! Jag har bara hört den en gång förut i fjällen, på höststräck inne i Sarek. Men detta var på häckningsplats, det är liksom finare. (Vi har dem i Skåne också, men det är bara några få veckor under flyttningen på vår och höst.) Senare på kvällen gick jag en runda och spanade efter piplärkan men den gick inte att återfinna.

Återfärd mot Kvikkjokk - och vädret förvärras

Stugmyset med glödkaka och kaffe återupptogs på morgonen. Utanför hade det börjat blåsa kalla vindar, och från och till kom regn. Det väntades mer av samma vara de närmaste dagarna. Jag städade logementet, pratade en stund med det trevliga värdparet och gav mig iväg, tillbaka till Prästvägen och Kvikkjokk. Fortfarande hade ingen annan vandrare stannat till. Men när jag följde jokken (Gárránisjågåsj) uppför sluttningen såg jag två vandrare komma från Såmmarlappa med kurs mot stugorna.

På grund av regnet och snösmältningen innehöll Gárránisjågåsj ganska mycket vatten. Kullen längre upp heter Nuortap Gárránistjåhkkå och den skulle jag passera strax till vänster om.

En bit längre upp vände jag mig om och såg tillbaka. Grått och regnigt över Darreluoppal och Badjelánnda.

Vinden var ganska kraftig och kom (precis som under de tidigare dagarna) från väst eller nordväst, beroende på terrängförhållandena. Det underlättade att jag hade den i ryggen. Jag hade hoppats på att rasta och laga lunch någon gång på eftermiddagen, men väderleksutsikterna hade varit så pessimistiska att jag redan vid stugorna förberett mig på problem. I så fall tänkte jag hoppa över lunchuppehållet och bara leva på nötter, frukt och godis tills jag kom fram till en bra tältplats vid Buojdes.

Och tufft väder blev det, tuffare för varje timme. Vinden var hård och duggregnet gjorde inget uppehåll. Jag gick i ett sträck mellan kl 13 och 18. Rastade och tog av mig ryggsäcken bara en enda gång. Men det var en kort stund, för på grund av kylan behövde jag hålla mig i rörelse hela tiden för att kroppen inte skulle gå i strejk. 

Att finna en tältplats blev mer och mer efterlängtat. Jag hade ställt in siktet på östra änden av Buojdes där jag tänkte testa ett ställe som jag sett folk använda. Men blåsten var extrem och värst var det där jag tänkt ha läger. Vinden fick extra fart tvärs över öppet vatten och förhållandena för ett tält var hopplösa. Det var bara att bita ihop och fortsätta en stund till.

Så det blev alltså att jag för andra gången hamnade på en plats jag använt förut: Slihtavágge. Vinden var inte särskilt varsam där heller, men höjdryggen Slihtavárre mildrade kraften. Jag var helt genomfrusen när jag skulle sätta upp tältet och mina fingrar fungerade inte som de skulle. Men tältet kom upp och förankrades med stenar. Alla kläder var våta, kängorna likaså. Yllesockarna hängde jag upp i tälttaket. Dem vred jag vatten ur 3 ggr med en stunds mellanrum.

Finns det bortkastade dagar?

Vad är egentligen en fjällupplevelse värd när regn, kyla och busväder regerar? Från besvikna semesterfirare hör man ibland uttrycket att en sommar har "regnat bort". Friluftsfolk är väl i allmänhet mer tåliga, men även här finns exempel på förväntningar som kan slå fel. Jag föreställer mig att exempelvis alpinisten som tänkt bestiga en åtråvärd bergstopp kan uppleva att insatsen var helt värdelös om målet inte nåddes. Eller den som sysslar med tävlingar i naturen, om resultatet inte är bra nog.

Men hur är det då för fjällvandraren, med en dag som denna? Är den helt bortkastad på grund av hårt väder, dålig sikt och diverse oönskade strapatser? Nej, jag kan inte se det på det sättet. Även de tuffa och svåra dagarna innehåller något av fjällupplevelsens omistlighet. Inte ens regn och storm kan fördriva det som jag i brist på ett bättre uttryck kallar fjällvandringens själ.

Själva kärnan i detta är - om jag nu lyckas uttrycka det jag menar - att man färdas i fjällvärlden med öppna sinnen och att man upplever och uppskattar naturen i alla dess skiftningar.

Detta innebär att det finns något unikt och värdefullt även när förhållandena inte är idealiska. Därför var det inte med en känsla av att en dag gått till spillo som jag nådde min lägerplats. Utan snarare att dagens strapatser var lyckligt genomlevda och att de blivit ett nytt minne för livet. Och ofta är det så att just de svåra dagarna sätter sig fast i minnet och förblir levande, medan de genomsnittliga bleknar bort och försvinner i mängden.

Lägerplatsen i Slihtavágge. Vinden slet i tältet hela natten. Även på förmiddagen blåste det så hårt att det föll regnstänk trots att det inte fanns några synliga regnmoln någonstans. De måste varit långt borta och regndropparna transporterades långa sträckor. Det var mycket i packningen som var blött sedan gårdagen och behövde torkas.

Den följande dagen hade jag ganska skapligt vandringsväder och gick till nästa lägerplats som jag hade på sluttningen mellan Ruonasvágge och Vállevágge. Jag letade rösningar och annat hela vägen och gjorde en del nya fynd.

Gammal rösning som syns tydligt när man går norr om Ruonas. Berget i bakgrunden är Låptåtjåhkkå.

Stenar lagda på ett större block, sannolikt från modern fjällvandringstid. Ser ut som ett rastställe med vindskydd. Norr om Ruonas.

Stigfragment norr om Ruonas. I detta område går det att hitta många sådana, både gamla som är övervuxna och sådana som används nuförtiden. En del av de nyslitna är säkert renstigar. Den avrundade kullen längst bort i bakgrunden (strax till höger om mitten) är Vallespiken som visar var Vállevágge börjar.

Jokken i början av Ruonasgårsså. Under snösmältningen har det runnit så mycket vatten här att det inte fått plats i "avloppet" under snöbryggan. Det har då runnit ovanpå och grävt ut den här isfåran. En ganska vanlig syn när man går tidigt på säsongen. Att fåran är svart visar att vattnet innehöll glaciärvatten, annars skulle den varit vit. Prästföljena gick över på en sådan snöbro ett par hundra meter längre uppströms. Resorna skedde i slutet på juli, så det var mer snö på den tiden.

Det var nu inte långt till min lägerplats där jag tillbringade ytterligare en blåsig natt. Som vanligt var vinden så kraftig att alla lätta utrustningsdetaljer fick en sten på sig för att inte riskera att blåsa bort medan jag ordnade lägret.

Mot Vállevágge

Nästa dag fortsatte jag upp på blockterrängen mot Vállevágge och det högsta stigröset. Uppe på platån hade jag bra utsikt åt alla håll och fick syn på ett gäng unga vandrare som hade slagit läger precis efter att de kommit ut ur Vállevágges nordvästra del. Det var två, tre hundra meter blockterräng som skilde oss och jag gick inte ner till deras lägerplats. Vädret var nästan behagligt och dessutom tog vinden i ryggen. Det var en fin vandring just då. Jag tänkte på det okända röse jag beskrev i det förra blogginlägget. Det som jag inte lyckats finna trots flera försök. Nu hade jag kanske den allra sista chansen för i år. Skulle det lyckas?

Innan jag kom så långt så hamnade jag vid en lägerplats ungefär en kilometer innan stenringen som jag beskrev i det förra inlägget. Denna är nog ganska väl känd och har bland annat omtalats av utsidankompisen bandersson, med text och ett foto här. Den har jag gått förbi ett antal gånger och tänkt använda vid lämpligt tillfälle. Men nu fanns där ett byggnadsverk som jag inte sett förut.

Denna rastkonstruktion med vindskydd och sittpallar(?) måste gjorts nyligen, i år eller möjligen förra året. Om en grupp med flera tält vill övernatta här så måste de städa först. Det är helt oacceptabelt att lämna efter sig en sådan lägerplats. 

Några tankar om aktsamhet

Detta med att vara varsam i naturen innebär gränsdragningar som inte alltid är så enkla. Präststigens rösningar kan tjäna som exempel. De äldsta rösningarna var praktiska och kanske helt nödvändiga för att hitta vägen. Sedan har en del rösningar tillkommit som mer tycks vara ett utslag av någon slags "hjälpsamhet". Men i vissa fall är det nog ren tanklöshet, för en del nya rösningar är inte till någon hjälp för vägvisningen utan helt onödiga.

Sluttningen från Vállevágge ner till Ruonasvágge är ett bra exempel på det. I princip alla tänkbara vägval där innehåller små stenmarkeringar. Så nästan hur man än går finns det "rösen" som bekräftar att man går "rätt"! Men den allra bästa vägen är den som jag menar är den äldsta. Således är de yngre vägmarkeringarna överflödiga. Ska man då ta bort dem? Nej, inte i detta fall. Många har hunnit stå där en lång tid och är alltså gamla lämningar. Då ska de få stå kvar.

Ibland får vi vandrare nog lust att sätta upp ett eget röse någonstans. Innan man gör det tycker jag man ska tänka sig för både en och två gånger. Är det verkligen nödvändigt med ett röse där? Vi har ju numera bra kartor, kompass och GPS. Det är sällan det behövs nya rösen.

Här passar jag på att säga en sak till. Ibland är det nödvändigt plocka stenar för att förankra tältet (det gjorde jag själv de flesta kvällar denna tur). Om man går Präststigen - och naturligtvis inte bara då - så gäller det att vara noggrann med varifrån man hämtar stenarna. Man kan nämligen ha otur och ta dem från en gammal nerfallen rösning. Sådana finns ibland just vid lämpliga lägerplatser. Den som gör så gör det troligen av tanklöshet och inte avsiktligt. Skadan blir dock densamma, man förstör en gammal kulturlämning och omöjliggör en framtida arkeologisk undersökning.

Ett efterlängtat rösefynd

Jag gick vidare i Vállevágge och hade några saker jag skulle kolla upp. Mest mest angelägen var jag att hitta Lars Hedlunds röse som han i en bok ansåg vara över 300 år gammalt och därmed från silvergruvans tidsperiod. 

Och nu fann jag det verkligen, betydligt högre upp på sluttningen än jag förväntat mig! På fotona nedan (mitt t.v. och Lars Hedlunds t.h.) ser man att på de 30 år som gått mellan tillfällena har röset bevarats i stort sett. Men den översta traven av stenar ser ut att ha fallit ner och sedan satts upp igen, fast med färre stenskivor.

Det kändes mycket tillfredsställande att ha hittat denna rösning. Jag gick vidare och kom till renvaktarstugan på Vállevárre där utsikten ner i Änok är fin. Jag slog upp tältet en bit från stugan.

Sista morgonen på fjället blev solig. Det blåste naturligtvis hårt på natten - vad annars? Men frukosten kunde ätas i någorlunda vindstilla väder. Sedan satte blåsten igång igen.

Renvaktarstugan med den vidsträckta platån vid Sähkoknuohkke i bakgrunden. Längst bort Pårtemassivet.

Kulturdagar

Fredagen 7 juli och lördagen 8 juli arrangerades kulturdagar i Kvikkjokk. Det var två föreningar, en Læstadiusförening och en Linnéförening, som ansvarade tillsammans. På fredagen var det Carl Eric Læstadius och 200-årsdagen av hans död som uppmärksammades. På lördagen var det Linnés lappländska resa. Jag skrev något om dessa dagar tidigare i sommar här.

Jag hade blivit ombedd att hålla föredrag och bildvisning om Präststigen. Linné gick ju ungefär två tredjedelar av den, mellan Kvikkjokk och Darreluoppal. Men även Carl Eric Læstadius gick Präststigen ett antal gånger eftersom han var präst i Kvikkjokk och höll gudstjänster i Alkavare kapell. Föredraget om Präststigen passade därför bra in i båda föreningarnas program. Det var också roligt att kunna dela med mig av några färska upptäckter, bland annat detta med hur bra stigen fungerar i snörika fjällförhållanden.

Læstadiusföreningen består av släktingar till Lars Levi som växte upp i Kvikkjokk. En grupp læstadianer hade kommit resande med buss från Finland. För dem var Lars Levi en mycket respekterad andlig ledare. Den finska gruppen talade bara finska så både mitt och andra personers föredrag fick tolkas. Deltagarna på dessa dagar var alltså en blandad skara där alla inte förstod varandra.

Ett antal intressanta föredrag hölls. Bland annat talade tre professorer. Men vi var några andra också som inte var lika akademiska. Mellan samlingarna träffades deltagarna för spontana samtal och diskussioner.

Under dagarna fick jag också tillfälle att träffa utsidankompisen Hans Pettersson som ju hade meddelat att han tänkte resa upp och lyssna på mitt föredrag. Förra året undersökte han delar av Präststigen mycket noggrant och delade med sig av sina upptäckter till mig. Vi bodde i samma rum på fjällhotellet och hade många goda samtal om fjällvärlden och Präststigen. När jag styrde kosan hem mot Skåne så begav han sig upp i Tarrekaise och Vállevágge. 

På söndagen gjorde jag en utflykt upp till berget Sjnjerak. Det går en stig från Kvikkjokks centrum och det är ganska mycket folk som promenerar upp till toppen. Därifrån har man en förnämlig utsikt ner mot Kvikkjokk. Man har också mycket fina vyer in i Sarek, över Vállevárre och mot bergen västerut. Fotot visar Kvikkjokks delta.

September i norra landet blev en grå och blöt tillställning, och även mild. Kanske är det därför som färgprakten blivit så försenad, och björkarna inte riktigt vill få den klargula färg som dom brukar kunna. Men september är september, och ut måste jag förstås ändå, så den tredje veckan i månaden tog jag kajaken på biltaket och körde inåt.

Tjeggelvas är en stor sjö i Piteälvens övre del, som ligger där vägen tar slut. Egentligen mer som två sjöar med ett sund emellan. Den är stenig och klippig, trevlig att paddla med alla vikar och öar, speciellt i den västra delen. I fem dagar rörde jag mig runt sjön, dock bara i den östra för den här gången.

Sandstränder är inbjudande lägerplatser.

---

Älven trycks ihop och strömmar ljudligt i sundet mellan Tjeggelvas och Skierfajaure.

---

I öster gränsar sjön mot Skierfajaure, med ett smalt sund emellan där hela älvens vatten tränger sig igenom med ett hörbart väsande. Virvlarna på ytan får kroppshåret att resa sig. Jag har paddlat genom sundet en gång i tiden, åt båda hållen, men denna gången nöjer jag mig med att respektfullt beskåda platsen från land.

Lulep Ramanj, likt ett enormt städ vid Tjeggelvas norra strand.

---

Eljest är den östra delen tämligen tam och ospännande, och jag rör mig så sakteliga tillbaka västeröver, där det är lite mer dramatik i landskapet. Lulep Ramanj på norra stranden bjuder på just sådant; likt ett enormt städ med lodräta sidor. Vid dess fot det gamla nybygget. Jag vet inte om jag skulle vilja vakna varje morgon under den klippan. Lite hotfull ter den sig allt, och speciellt en höstdag när vädret är grått och dystert. Jag går iland och strosar mellan byggnaderna. Det syns att någon brukar vara här. Stigen är röjd, och trappstången till ytterdörren är nybytt. I övrigt är det mesta slitet och i varierande stadium av igenväxning.

Ramanj, nybygget vid klippans fot.

---

---

Nästa anhalt är ön Paktesuolo mitt i sundet som delar Tjeggelvas i en östra och västra del. Rakt in mot land i söder ligger Örnvik, där vägen tar slut. Härifrån går en del båttrafik, sannolikt mest fiskare.

Ännu ett strandhugg.

---

Utsikt från Paktesuolo mot sundet i väster.

---

Paktesuolos östra sida reser sig lodrätt ur vattnet, så vill man gå iland så får man gå runt till den västra. Jag bestiger klippan, den är inte speciellt hög, men utsikten är god. I väster blånande fjällryggar. Åt öster böljande skogsland och lågfjäll. Ett par havsörnar leker i luften rakt över ön. Örnarna ser jag titt som tätt, fisket är antagligen bra.

Ser ni tältet?

---

Asparna får stoltsera med den största färgprakten. Björkarna går mest i intetsägande brunt denna höst.

---

Färden går tillbaks åt öster och bilen vid Stenudden. För två år sedan gjorde jag en tur i motsatt riktning, även då med kajaken. Den turen finns beskriven här. Återstår så bara filmen från turen:

---

/E

Vi tycker det är coolt med kunskap, vi tycker det är coolt att våga fatta det rätta beslutet och vi tycker det är coolt att vilja förmedla det budskapet vidare.

Vi är sjukt stolta, nervösa och förväntansfulla över att ännu ett år få möjligheten att representera stiftelsen Skiers Left som ambassadörer. 
Skiers Left är en ideell stiftelse som står för att sprida kunskap om lavinsäkerhet och säkerhet bland bergen. Till exempel genom att anordna gratis lavinutbildningar och lavinföreläsningar över hela Sverige.
Gå in på www.skiersleft.com för att läsa mer och donera pengar för att arbetet ska kunna fortgå med arbetet att sprida kunskap och säkerhet!

Ännu ser vi tyvärr otroligt stora mängder av knepiga beslut där ute, en del som får en att stänga ögonen av rädsla för en stund. Det finns inga genvägar in i den här världen, ingen utrustning du kan köpa för att ersätta kunskap. Det är förstås frestande att inte låta den där sluttningen stabilisera sig, du har ju bara den här helgen kvar av ledigheten, eller kanske var det enda chansen det här året att åka den där rännan du lurat på uppe i Lyngen? Tänk om. 
Betala för en lavinutbildning, läs böcker och praktisera teorin, var ute och gräv anteckna och bara vistas i bergsmiljö (utan objektiva faror) och det kommer ge dig både rolig kunskap men också en trygghet och mer nöje när du är där ute bland bergen.

Det finns en intressant tabell ur Bruce Tempers "Staying Alive in Avalanche Terrain" som leker med tanken om att en person utan lavinkunskap som totalt ignorerar riskerna vistas ute i 100 dagar om året kommer förmodligen också förolyckas inom det första året. Låt säga att personen undviker att vistas ute de dagar det är dåligt väder,  och personen klarar sig högst i något år.  
Det kan inte vara mer tydligt att kunskap, förståelse och erfarenhet är ett måste för att vistas säkert i bergen, låt oss tillsammans sprida det vidare!

Friluftsfrämjandet firar 125 år i år och kalaset gick av stapeln igår i Hagaparken, Stockholm. I strålande sol och kyliga höstvindar samlades en massa friluftsfolk och barn från I Ur och Skurförskolor för att fira. På plats fanns också kronprinsessparet Victoria och Daniel för att premiärspringa Skogsmulles hinderbana. 

När Friluftsfrämjandet bildades 1892 hette det Skidförbundet, då var det industriarbetarnas hälsa och kondition som behövde förbättras. Idag är det barn och ungas hälsa med alltmer stillasittande som står i fokus. Nu arbetar man för att öka deras aktivitet och rörelse både i skolan och på fritiden. Forskningen visar att mer rörelse både ute och inne främjar både hälsa och inlärning. Det görs en del redan idag i skolorna med nätverket "Spring i benen" och Skogshjältarna som arbetar med barn i utsatta områden, men mer måste göras.

Det hölls ett seminarium om barn och hälsa med en blandad panel av forskare, politiker och verksamma inom skola och förskola. Panelen bestod av Maria Hagströmer, docent i Fysioterapi, Karolinska Institutet,  Gisela Nyberg, medicine doktor, Karolinska Institutet, miljöminister Karolina Skog, Vanessa Bernekorn, lärare som jobbat med Skogshjältarna, Christer Oja från nätverket ”Spring i benen” och Lars Lundström, generalsekreterare i Friluftsfrämjandet.

Det gäller nu att nå de barn och unga som inte känner att en idrottsaktivitet lockar, för det är inte intensiteten i en aktivitet som är viktig utan att röra sig mer och sitta mindre. Där kan friluftslivet komma in. Men friluftslivet är inte särskilt jämlikt idag, det är många grupper som av olika skäl står utanför och det är där de stora organisationerna Friluftsfrämjandet, Scouterna och Sportfiskarna kan vara med och bidra. Samtidigt måste mer rörelse och aktivitet in i skolornas vardag förutom den schemalagda idrotten. 

Här är lite bilder från dagen:

Lars Lundström, generalsekreterare i Friluftsfrämjandet.

En I Ur och Skurförskola uppträdde med sång och rörelse.

Cajsa Rännar höll proffsigt i trådarna och ställde frågor till panelen. Här miljöminister Karolina Skog och Christer Oja från nätverket "Spring i benen".

Här värmer barnen upp inför invigningen av Skogsmulles hinderbana.

Kronprinsessan Victoria och prins Daniel stod på startlinjen tillsammans med barnen.

Guldfärgade jubileumskåsor och äpplen. 

Sista stationen i hinderbanan är en stor lövhög att slänga sig i.

Nu kan jag äntligen pusta ut lite och äntligen presentera mitt lilla projekt på riktigt:

Jag, snart 40-årig tant med multi funktionsnedsättningar från Norrköping, tänker ta en liten vintervandring  till Kiruna.
Avresedatum är 11 November.
Godkänt och i samråd av  berörda myndigheter samt vården
Solo planerat (sisådär 3 år), förberett och det är solo som jag genomför det.
Budget har varit min pension, försäljning av behörigheter och transparent kontakt med sponsorer.
Packning dras på pulka (vid snöfria sträckor, med hjullösning). Packning kommer ligga på ca 70-80kg, kläder och skor inkluderat. Depåer plockas på vägen ca var 14e dag.
Det blir till fots eller med snöskor.
Små inspirerat av Vita bandet, har jag i sin tur valt att göra resan utan större avbrott men ämnar att ansöka till Fjällrävens Polar 2018.


Kartan på hemsidan är inte preciserad av säkerhetsskäl.
Man kommer kunna följa mig live på hemsidan
Länk till sociala medier finns på hemsidan, www.panicmode.se

Texterna och videos kommer hållas till svengelska;  ibland svenska ibland svenka. Jag översätter när tid finnes.

Har jag möjlighet så kommer jag så klart blogga här också!

För ett mer INKLUDERANDE FRILUFTSLIV! FÖLJ! :) 

Välkomna!

Förra veckan fick jag chansen att besöka nya Stensdalsstugan för första gången. Som många av er vet brann den gamla stugan ner 2010. Senast jag besökte platsen fanns bara grunden kvar. Sommaren 2014 stod den nya storstugan klar. I den finns 22 av Stensdalens 34 bäddar. Stugan ligger vackert vid Stensån på 800 meters höjd alldeles under trädgränsen.

Jag gillar vad STF gjort med stugan. Ett alternativ hade ju varit att bygga en ny stuga i samma stil som den gamla. Men nya storstugan är något helt annat. Hall, självhushållskök och allrum sitter ihop med öppen planlösning, ljusa material och högt i tak (säkert 5 meter högt). Stora fönster ger utsikt mot både lilla och stora Stensdalsfjällen. Här äter du frukost med utsikt. Butiken ligger i angränsande rum med ingång från allutrymmet. Det är trevligt och praktiskt att slippa klä på sig och gå till ett annat hus för att få tag i stugvärdar och köpa förnödenheter (CHOKLAD!).

En kamin i hallen ger hög myskänsla och diskhoar med avlopp (inget mer bärande av kladdiga och överfulla slaskhinkar) är mycket bekvämt. Sköna soffor känns hemtrevlig och inbjuder till samtal och nya bekantskaper. Solpaneler ger tillräckligt med elektricitet för att ge stugan ljus och möjlighet att betala med kort. 

Alla sovplatser har sänglampa och ett eget litet fönster. Här finns också bra med förvaringsutrymme. Kort sagt, nya stugan är en mycket positiv bekantskap. Klart värt ett besök.

Följ mig gärna på instagram:@runperrun