Hittade en stuga på nätet, till Salu för 90 000 kr. Stugan finns i Jämtland, mitt favoritlandskap (förutom Västkusten, där jag bor). Var där för några år sedan och hade en fantastisk vecka ihop med ett par kompisar. Tänker att det skulle vara fantastiskt att komma upp till en stuga, installera sig och ägna en vecka åt att flugfiska och laga enkel mat. Men varför är det så långt dit? Att köra över nio timmar gör man inte över en helg precis. Får stilla min fantasi och hitta på något annat tror jag? Kanske utnyttja det som finns närmare? Kan ju alltid utveckla fisket efter havsöring eller makrill när man ändå är ute med kajaken? 

Nu börjar det suga i kajaktarmen också. Känner ett behov av att komma ut, skitväder. Men man ska väl paddla även i väder som inte är sol och fina förhållanden? Har tankar om att ge mig ut i riktigt skitväder en dag och känna på den delen av naturens kraft. Självklart med säkerhet främst. 

Att landa på en klippa och laga lite mat i lugn och ro är en upplevelse i sig. Ganska otroligt egentligen hur fort man faller tillbaka till naturen, hur fort man får kontakt med sina rötter. Tragiskt hur lite folk i allmänhet bryr sig om sitt ursprung och sin koppling till naturen. Hade de vetat och verkligen förstått hur viktig naturen är för oss så hade nog fler varit rädda om sin livsnerv. Hoppas verkligen att det attityden ändrar sig snarast. 

Vaknade strax före fem på morgonen, vet inte varför? Misstänker att det var för att jag kvällen innan packat bilen och lagt upp kajaken på taket för att åka till Marstrand. Tog det dock väldigt lugnt och mediterade en halvtimma, eller vad man ska kalla mina försök att tygla tankarna!? Stundvis går det ganska bra, får nog fortsätta att öva. 

Kom iväg runt halv åtta och en timma senare låg kajaken i vattnet. Turen gick från en vik på Koön, medsols runt till Marstrandsön. Första delen var lugn och trevlig, men en bit innan Albrektssunds kanal gungade det ganska bra. Ingen fara, men det skvalpade en del av de naturliga vågorna och alla båtar kors och tvärs. 

Tog en paus strax innan Marstrandsön, det blev några bitar fett rökt fläsk, ett par koppar kaffe och nån slags vaniljbulle. Bästa fiket i trakten gissar jag!? 

Efter fikat gled jag genom södra inloppet till Marstrand, betraktade alla båtar som låg förtöjda där. En del var helt normala, eller vad man ska säga, och en del var enorma och påkostade. En stilla tanke, vem äger en sån båt? Sen tänkte jag bara: Än sen, jag har min kajak och upplever det jag möter och mitt ego behöver inte mer...eller mer? Man kan inte få mer!  

När jag går ut i det norra inloppet skvalpar det rejält och jag tänker att jag nog inte ska gå för nära bränningarna mot klipporna. Ganska snart inser jag att det är rejäl sjö, inte så att vågorna bryter. Det är snarare dyningar som är upp mot en och en halvmeter. Nu åker jag berg-o-dalbana med kajaken. Det är nog det svåraste förhållandet jag hittills mött och en viss oro infinner sig. Snart märker jag att kontrollen är helt ok i vågorna och det blir nån slags skräckblandat förtjusning i paddlingen.

Snart är jag förbi det gungande havet och vattnet ligger stilla, skönt. Nu går jag genom ett nålsöga mellan två öar och runt udden som lämnades i morse, fast från andra hållet. Tillbaka efter en underbar tur! Snart ska det paddlas igen...undrar vart det blir? 

Anekdoter, redogörelser, tankar och reflektioner. Samt en fundering.

Reflektion kring ett berg

Kebnekaise. Sverges högsta punkt. Jag har aldrig varit där förut. 

Det var långt att gå dit upp. Och brant var det. Och konstruktören av berget var en elak en, för när man klättrat uppför, ännu mera uppför och sen jättemycket uppför gick det jättemycket nedför. Och sen ännumer uppför. Fast längre. 

Men det är värt det. Det vet ju ni som varit upp redan. Hade turen att ha riktigt bra väder med full sikt åt alla håll. Häftigt. På riktigt. Där uppe. I övrigt en rätt trist dag. Mest jobbigt gående liksom. 

Jag var uppe med tuppen och höll väl ett rät bra tempo så jag mötte de flesta andra toppbestigarna på väg ner igen. Det är häftigt att se variationen av männskor som ändå företar sig detta lilla äventyr.

Litet och litet. Nog så stort för somliga. All heder åt alla de som timmar efter timmar släpar sig upp och ner för sluttningarna! Satt bredvid några damer i 50 årsåldern igår som hade tagit 18 timmar på sig upp och ner. Och för er som inte testat så kan jag berätta att det är skitjobbigt att gå i 18 timmar! På riktigt riktigt jobbigt. Men ändå satt de där och skrattade, åt och drack gott efter sin trekvartsdygnspromenad. Älskar sånt. Visst rastar man bort all tid är det kanske inte jättejobbigt men annars är jobbigheten ju lite mer en produkt av tiden än sträckan, även om det givetvis finns ett sambsnd däremellan.

Ja, jag vet att jag tjatat om sånt här förut, men det är viktigt för mig så ni får stå ut med lite till :-) Hur som, ovanför öppna spisen i Alesjaurestugornas reception satt en trätavla med ett Dag Hammarsköld citat:

"för var och en efter sin förmåga"

Och om själva kärnan i friluftslivet i sig är naturen så är väl kärnan i själva utövandet just det som citatet ger uttryck för. 

Anekdot från sydtoppen
Hade just ätit lunch; en blå bandspåse, vid nya nödstugan precis nedanför toppen. Mätt och belåten packade jag ihop thermos ochskräp, tog några efterrättskakor och satte fart igen. Bara några hundra meter kvar. Inte ens jobbigt ju!över det sista platta snöfältet och sen bara slutlutningen kvar. Det är några där uppe som håller på med nåt. Trist. Jag hade velat få vara där uppe nån minut för mig själv. Jaja. Det blir säkert bra ändå.
Upp. Kommer närmare. Figurerna verkar bekanta på nära håll. Jaha. Såklart. -Tjena! Läget?
Mina två fd kollegor kikar förvånat upp från varsin grop de håller på att skotta. Världen är rätt liten ibland.
De höll på att sätta snöankare för rep inför efterföljande dags evenemang då ett 80 tal personer skulle upp mer eller mindre samtidigt. Utöver det normala antalet besökare. Så ett rep på slutet var nog ingen dum ide, för det kunde nog bli svårgått i snön när solen fått ligga på lite.
Hur som helst var det väldigt trevligt att träffa S och L däruppe och tjata lite. Och dessutom hade de ärende en bit ner på sluttningen efter en stund så jag fick några minuter för mig själv där uppe ändå.

"... å då tänkte ja fäl söm så, hä ä bäst te å blötte på, För strupen törkar fortare än kläna gör ändå!" 

Anekdot från Kebnekaise fjällstation
Söndag, vilodag
Sitter i servicehuset på Keb fjällstation och äter en sen lunch bestående av nudelsoppa och bröd. Har vilodag. Är nästan ensam i köket. Sitter och kikar på kartan och funderar på hur jag ska lägga upp resten av turen. Har ju ingen egentlig plan. Det som jag skulle vilja få med innan jag går över till väster om Kungsleden är Tarfala, Nallo och Kebs sydtopp. Ser svårt ut att få ihop, åtminstone Nallo, om man inte ska gå en massa fram och tillbaka. Om man nu inte kan fortsätta över passet från Kaskevaggi till Unna Räitastugan. Tveksamt. Då skulle det ju ha funnits en föreslagen färdväg där. Och det gör det inte. Misströstar.
In kommer ett sällskap på två äldre lite grånade herrar och en kille i yngre tonåren. Gamla fjällrävar. Det ser man ju på långt håll. Närmare 60, god fysisk form och praktisk om än bitvis lite ålderstigen utrustning. Som vart med förr.
Börjar småprata lite om vart vi vart och vart vi ska sådär som man gör. Mycket riktigt; den ena av herrarna har varit i stort sett överallt i fjällvärlden och dessutom stugvärd på ett antal platser. När jag beskriver ungefär vad jag tänkt mig och min undran om det går att gå över passet till Unna Räitas skiner han upp och utbrister:
-Jojoleden! Visst går det. Den fanns med på gamla kartor men är borttagen. Den gick över en glaciär då, men den är borta nu.
Hahaha. Jojoleden…. Ja, vad säger man… jo att den måste jag ju gå. Såklart ;-)

Redogörelse för färden längs Jojoleden
Tisdag, Keb-Tarfala-Guobirvaggi-Kaskevagge
Upp till Tarfala går fort. Lättgånget. Inte mycket att säga om vägen upp. Inget särskilt i de nedre delarna om ni frågar mig. En massa sten, lite grönt, lite berg på sidorna och en led.

Det är det i och för sig uppe vid stugan med, med undantag för det gröna som helt saknas, men där är det riktigt vackert. Bergen på tre sidor. Sjön. Glaciären. Jo det är en vacker plats.

Pratade lite med stugvärden och gosade lite med hennes släthåriga Vorsthee. Supermjuka öron. Hunden alltså. Inte stugvärden. Eller det kanske hon också hade men jag kände alltså inte... ähh ni fattar. Hunden. Öron. Ja. Mjuka! 

Den här jojofärden börjar med utrullad lina så man får sätta spinn på sig själv rejält för att uppbåda energi nog att komma upp…

Väl uppe når man det alla kallar Svartsjön. Gaskkajavri heter den på samiska. Kanske betyder det Svartsjön. Vad vet jag. Vackert var det i alla fall. Om möjligt ännu kargare än nere i Tarfala. Men häftigare.

Traskade vidare och stötte på en gäng grabbar i gymnasieåldern från Gävle. De var ute på dagstur och hade basen nere i Tarfalastugan. De bjöd på kaffe så jag tog en paus fast jag just rastat borta vid sjön, bara 500m därifrån. Kul att träffa folk på fjället och få språka lite. Jag framstod nog som ett urtidsdjur för de här killarna när jag berättade om mina första turer på fjället på tidigt nittiotal. Fast lite cool tror jag nog de tyckte att jag var.
Sen vidare över en massa stenskravel och snart var jag framme vid kanten till nästa dalgång. Hela sluttningen var ett enda stort snöfält. Till vänster om mig med en rejäl bäck som brutit igenom här och var. Snöfält är luriga. Gillar dem inte, trotts att de är relativt lättgångna både upp och nedför. Nåja. Läser man terrängen runt om och tänker efter lite så är det inte så farligt. Tror jag. Men av spåren att döma är det inte alla som förhåller sig så till dem… Hugaligen vilka vägval endel har gjort…

Jaja. Eller jojo. För nu gick det nerför. Ner till ett till 90% snötäckt Guobirvaggi. Det var egentligen bara en bit högst upp i nordöstra delen av sjön som var barmark plus nån liten fläck här och där.
Mötte ett par som där nere gjorde samma tur som jag fast omvänt. Vi utbytte lite information om kommande väg och möjliga tältplatser innan förden fortsatte. Uppför. Uppför. Uppför. Huga vad jobbigt. Och sen nedför igen.. Kaskevagge var betydligt mer snöfri men bestod i övrigt mest av sten. Några tältplatser fanns dock och snart stod mitt fina röda Enantält där och maten puttrade i köket..

Onsdag, Kaskevaggi – Unna Räitastugan -Nallo
Fram till Kaskevaggi finns Jojoleden utmärkt som möjlig färdväg på kartan. Här nere i dalen viker de röda prickarna dock av ner längs dalgången mot Kungsleden. Jag skulle ju nu inte dit utan till Unna Räitastugan. Således bar det av uppåt passet mellan Knivkammen och Pyramiden. Vägen bestod i snöfält uppblandat med långa moränsträngar. Jag antar att den östligaste glaciären nedanför Knivkammen förr bredde ut sig över hela eller delar av passet.

Nu har den i alla fall krympt ihop i sin lilla skål i bergssidan. Sorgligt. 10 000 åriga isar som smälter. Nåt fel är det.
Väl uppe i passet var utsikten givetvis magnifik. Precis som i de tidigare passen. Fast kanske lite coolare här eftersom man här såg den mäktiga nivåskillnaden vid vattenfallet vid Unna Räitasstugan. Nästan 200 meter tycker jag det ser ut som på kartan.

Själva stugan var i mycket ledsamt skick även om det går att bo där. Men lite handpåläggning och kärlek skulle den definitivt må bra av. Jag åt lunch och kokade kaffe utanför i solen. Vädret var mycket fint. Ett nytt stort lass ved var uppkört till stugan och jag drog mitt strå till STF stackengenom att hugga lite tändved och riva näver som jag lade in i stugan. När det gäller ved så har STF ett litet problem som jag ser det. Eftersom det är självhushållningsprincipen som gäller så eldar alla med sur ved. Den hinner nämligen inte torka när det jag huggit upp ska användas av nästa gäst. Visst. Tillslut efter lite pill och tålamod brukar det gå. Men jag skulle tro att många har gett upp sina försök att få en mysig brasa i kaminerna. Dessutom börjar det ju bli lite si och så med eldningskunskaperna bland befolkningen numera… Nåja. Nån lösning på problemet har jag inte så vi får väl fortsätta elda surt. (I Sitasjaure finns eller har funnits en 'vedoma' som stugvärd, så där är det ordning och torr ved!!!)
När jag höll på att packa ihop mig för fortsatt färd kom två killar från Nallohållet fram till stugan. Så jag gjorde lite mer kaffe och språkade lite med dem innan jag begav mig. Trevliga grabbar med gedigen fjällvana tycktes det mig. Fast den enas ryggsäck var väldigt blöt och de mumlade nåt om en vadincident…
Några timmar senare efter en behaglig promenad anlände jag till Nallostugan. Varför ville jag så gärna hit? Jo, jag har två stycken Hillebergstält av modell Nallo… så jag har länge velat besöka platsen de är uppkallade efter. Utomordentliga tält om ni frågar mig.

Över stugan tronar det mäktiga Nallo!

Reflektion kring en led
Jojoleden då? Jo den gör skäl för namnet och den bjuder storslagna vyer. Och framkallar en del svett. För den är jobbig. Inte överjävlig på nåt sätt, men jobbig. Men har du ont i ett knä, känningar i en vrist eller dålig balans kanske du ska vänta till en annan gång. För det är stenskravel och backar hela tiden! Och var försiktig på snöfälten om det är sådana!

Är man frisk och i någorlunda kondition är det dock inga problem. Då är den värd all möda och jag tycker absolut man ska ta den. Kanske lägga några dagar till på den till och med bara för att det är fint och trevligt. Men har man bråtton är det faktiskt fullt genomförbart att gå hela sträckan Tarafala -Unna Räitas på en dag om man ligger på lite.

Redogörelse för sträckan Nallo – Sälkastugorna-Nordkalottleden
Torsdag
Jag sov naturligtvis i stugan nu när jag var här. Vi var inte så många gäster. Var och en hade en hel alkov för sig själv. Kvällen innan bjöd en av de andra gästerna på vaniljkräm och vi var tre som satt och pratade nån timme innan det var sovdags. Mycket trevligt.
Kom iväg i hyfsad tid neråt Sälkastugorna. Lättgånget och jag kom påmig själv med att ha ett tok högt tempo. Tramsigt. Slog av på takten och satt mig ner och kokade kaffe. Traskade vidare i betydligt beskedligare tempo och nådde Sälka efter knappt tre och en halv timme. Storhandling. Sista chansen att proviantera innan Ritsem. Duktiga jag hade tänkt till och gjort en inköpslista kvällen innan. Kalaset gick på en tusenlapp. Huga. Det är dyrt i fjällen. Och ryggan blev två-tre kilo tyngre också. Men de hade ägg! Älskar äggröra till frukost på fjället.
Vid lunchen kom jag i samspråk med två yngre killar som skulle upp den väg jag just kommit från Nallo. Den ena var gymnasielärare och den andre visade sig vara kollega med S. Världen är rätt liten ibland.
När jag var klar vid Sälka traskade jag söderut längs Kungsleden i några kilometer. Första gången någonsin på Kungsleden för mig tror jag. Några kilometer neröver går Nordkalottleden iväg västerut och så gjorde även jag.

Uppe vid de första sjöarna kände jag att det fick vara färdiggått för dagen och jag började leta tältplats.

-Nämen! Ligger du här alldeles ensammen!?! Vill du följa med upp till tältet och titta på mina etsningar?

Efter tvagning och middag testade jag mitt nya flugspö i någon timme. Har aldrig flugfiskat förut. Det var svårt, men jag fick ut lina i alla fall. Kanske inte så långt och på så graciöst sätt som andra kan, men ändå. Det kommer väl om jag får träna lite.

Reflektion över lycka

Fredag
Idag är det vilodag. Allt, eller nästan allt, är packat. För jag har beslutat mig att gå ett par tre kilometer ändå. Byta dalgång och vinna lite höjd. Nu är jag vid Vuolimus Cuhcajavris västra ände (ruta N35E34)och tänker gå upp till förlängningen av Neasketvaggi, närmare bestämt sjöarna omedelbart norr om Unnar Ruskkas.
Med lite tur blåser det lite mer där uppe så man slipper myggen. Det senaste dygnet har de varit svåra.

Nu ligger jag i solen och dricker kaffe och kikar på fiskarna som just fick napp lite längre ner i dalen. Är inne på påtåren. Så skönt att bara sitta och inte göra någonting. Annat än att vifta undan lite mygg och lyssna på forsens brus.
Vet ni vad lycka är? Det är att hitta en kaka till när man trodde de var slut!

Nu ska jag packa ihop det sista och börja dagens etapp med ett vad i änden av sjön här. Får nog ta av byxorna också den här gången…

Förslag på en annan tur
Jag antar att många som hänger här på Utsidan är sådana som ”frigår” när de är i fjällen, dvs inte nödvändigtvis alltid håller sig till de större lederna. Men jag tänker ändå slå ett slagför att ni som ev inte gör det ska våga lämna Kungsleden och göra någon avstickare. Det blir ju en helt annan upplevelse att ha en hel dalgång för sig själv! Ok, en del kanske känner att de inte ”kan”. Många jag pratat med under turen nu uttrycker någon obestämd rädsla för att inte hitta vägen. Onödig farhåga. Man går ju i nio fall av tio i dalgångar så nog kommer man rätt allt. Och led/ stig finns ofta också.
Hur som helst: här är ett enkelt förslag:
Dag 1: Nikkaloukta- Keb fjällstation
Dag 2: Keb fj stn- Singisstugorna – sov väster om bron 2 km norr därom.
Dag 3: Neasketvaggi -sjöarna norr om Unnar Ruskkas
Dag 4a: Gå norrut till tex vadet i västra änden av Gasskamus Cuhcajavri- fortsätt Österut mot Kungsleden, ev upp till Sälkastugorna eller ner till Singi igen.
Dag 5a: Fortsätt upp mot Abisko eller ut mot Nikka igen
Dag 4b: fortsätt ut till broarna söder om Hukesjaurestugan- välj norrut till stugan och sen tillbaka mot Kungsleden enligt ovan fast meden övernattning på nåt trevligt ställe eller söderut och åk hem från Ritsem med två-tre övernattningar på vägen ner.
Jag tror att många skulle uppskatta att komma bort från fjällmotorvägen lite. De vet bara inte om det än.

Anekdoten om ripan

Plötsligt kacklade det till och små dunbollar for iväg åt alla håll och åt ytterligare ett håll for en riphöna iväg. Hon slog med vingarna och burrade upp sig så mycket hon kunde. Och kacklade. Och sprang. Allt för att dra till sig en ev predators uppmärksamhet. Bort från ungarna. Hon for som en stolle i sick-sack mönster framför mig åt det håll jag gick, vilket var bort från redet där kycklingarna varit. Nu ville det sig att min färdväg var mellan en sjö och en klippvägg, kanske 50 meter brett och den duma fågeln fortsatte springa framför mig. Nu mindre kacklande och flaxande men hon höll noga koll på mig. Jag försökte bli av med henne för jag tänkte att hon borde gå hem och samla ihop barnaskaran istället. Jag stannande och stod still. Jag böt riktning. Fösökte springa om henne. Men icke. Det dumma fjäderfät skulle gå 7-8 m snett framför mig. När vi var 300 meter hemifrån och en stor sten kom emellan oss försökte jag igen. Satte mig på en annan sten och satt blick stilla. Ingenting. Ingenting. Och … en riphöna kikar upp över kanten på den stora stenen och spänner sitt ena öga i mig. (Som de flesta djur som inte äter andra djur har ripan ögonen på varsin sida av huvudet och måste vrida sidan till för att fokusera)
Jag satt blickstilla. Ripan med. Hon vickade lite på huvudet och fortsatte titta på mig. Det såg ut ungefär som hon tänkte: -”Det var en enfaldig jävla fjällvandrare som tror att han kan gömma sig sådär sittandes på en sten mitt på ljusa dan…”
Efter en stund tröttnade hon på den uppenbart korkade vandraren och gick hem.

Funderingar kring en låt
Igår kväll unnade jag mig en liten musikstund. Har bara två spellistor för offline-bruk på telefonen men det räckte gott till lite tältmys med country och whisky.
Resultatetblev dock att jag idag har gått och nynnat på en och samma låt i tid och otid. Ni vet mär den fastnar i hjärnan sådär.
Den är himla bra så det gjorde väl inte så mycket men jag har funderat mycket på texten. Den är genialisk och jag skulle så gärna ha velat vara den som skrev den…
”I heard the Buritos out in California could fly, higher then the Byrds/ birds.
Roger McGuinn had a 12 string guitarr, it was like nothing I’d never heard.
The Eagles flew in from the west cost. Like the Byrds/ birds they were trying to be free, while in Texas the tugs turn into Outlaws, like Willie, Waylon and me.”
Nu är det ju inte jag som skrivit den utan det är det ju David Allan Coe som har. Men. Det jag funderar på är om båda gångerna jag skrivit Byrds/ birds är en hänvisning till musikgruppen The Byrds. Eller om det bara är första gången. Eller bara andra. Eller ingen!?! Nä, att det inte skulle vara nån gång tror jag inte på. Resten är för fyndigt för att det inte skall vara en hänvisning till dem. Men att bygga två ordvitsar så nära inpå varann på samma grupp… nä det känns inte heller rätt. Så. Alltså borde det vara nåt av de andra alternativen. Och nog var de säkert rätt höga till och från, killarna i the Byrds. Det låter i alla fall så om man lyssnar på deras musik. Så det skulle alltså kunna stämma in på det första potentiella Byrds. Men med samma resonemang även på den andra…
Ja, sånt här upptar vandringsmannens tankar en dag när han traskar fram över det flacka lågfjällslandskapet västan om solen och östan om evigheten på väg mot nästa tältplats neråt Sitasjaure till.

Bjuder på vers två med. För den är nästan lika bra.
”They say that the Beatles was just the beginning of everything music could be,
Just like the Stones I was rolling along, like a ship lost out at the sea,
And Joplin would die for the future, and Dylan would write poetry,
While out in Texas the tugs turned into Outlaws, just like Willie, Waylon and me.”

Reflektion kring vädret
Klockan är halv sex på morgonen. Ligger i sovsäcken och lyssnar på regnet som smattrer mot tältduken för första gången på över en vecka. Det är ett lätt regn. Ett regn som befinner sig i gränslandet mellan duggregn och vanligt regn. Tältduken rör sig inte alls; det ät är nästan helt vindstilla.
Senast det regnade var när vi gick högst upp i Vistasvaggi. Sedan dess har det varit mer eller mindre strålande sol hela tiden.
Uppe i Tarfala böt jag om till shorts för att det var så varmt. Glömde dock att smörja benen med solkräm vilket resulterade i illröda svidande vader...
Nu har regnet avtagit lite. Det hörs knappt längre.
Stannar nog här i sovsäcken ett tag till ändå. Har ju inte bråttom nånstans!
---
Somnade om efter frukosten. Nu är klockan halv tio och det regnar lite mer ordentligt. Och blåser. Huga! Men man kanske ska packa ihop sig och släntra ner mot Sitasjaure ändå.

Tankar i Sitasjaure
Undrar hur man ska förhålla sig till det här med staviningen av samiska ord. Jag har här på bloggen varit fullständigt inkonsekvent och blandat hej vilt. Ska jag vara ärlig harjag oftast skrivit av detsom står på kartan. Och den är ju inte heller konsekvent. Jaja. Fördelen med svensk stavning är att det ger i alla fall en liten hum om hur nåt uttalas.
Nu sitter jag i alla fall här i Sitasjaurestugan.

Eldar i kaminen. Regnet har tilltagit och det smattrar rejält mot plåttaken. Stugvärden är i Ritsem över dagen stod det på en lapp. Kåsans kant hag gått sönder ännu mer och kakorna är slut.

Ligger några dagar före tidsschemat. Här hade det räckt att jag var på tisdag. Nu är det söndag. Den 16:e dagen. Klart jag hade kunnat disponerat tiden annorlunda, men nu är det som det är. Visste om att det skulle bli busväder fram på söndagen. Frågan är nu vad jag ska göra. 22 km grusväg till Ritsem. Regn. Mysig stuga här. Ombokningsbara tågbiljetter.
Tja om det här vädret håller i sig så tror jag nog att jag stannar här inatt. Och kör en snabbmarsch ner till Ritsem imorgon förmiddag. Borde fixa den sträckan på dryga fyra timmar utan problem. Innebär att jag kan vara där klockan tolv. Klockan 14 går bussen till Gällivare. Om jag nu lyckas boka om. Annars får jag väl ta en lyxnatt på fjällstationen i Ritsem. Eller i värsta fall på campingen.
För jag tänker så här: efter 16 dagar varav mer än hälften i mer eller mindre strålande sol; vad kan två och en halv dag till i spöregn i lågfjällsområdet härikring tillföra? Inte mycket. Nä, så får det bli.

Tankar om att njuta kontra bita ihop
Ibland är det ju rätt jobbigt rent fysiskt det här med friluftsliv. Keb var jobbigt. De dryga två milen på väg ner till Ritsem var jobbiga åt fötterna. Och att brotta sig fram genom snårskogen på sluttningen ovanför Aliseatnu med 29 kg på ryggen var jobbigt. Och så vidare.
Även om jag har det skitjobbigt just för stunden här och nu brukar jag trösta mig med att det aldrig är det värsta jag gjort. Och i nästan alla fall är det helt sant och i de fåtal fall det ev inte är det så kommer man ändå ihåg det där andra jobbiga som så jäkla jobbigt att det nog ändå måste vara värre. Så där tänker jag för att hålla mig igång när det tar på. Fysiskt och mentalt. Och om det inte räcker så brukar jag ta till andras prestationer; det finns alltid nån annan som har det jävligare utan att lipa för det. Förresten, lipa, det är mitt jämförelsekriterium för om nåt är jobbigare än mitt jobbigaste. För den gången grät jag mig till sömns insmord hela jag i tigerbalsam med en kropp som värkte från topp till tå, det var dat jobbigaste jag gjort. Med 37 blåmärken som jag själv kunde räkna och det var bara torsdag första veckan av tre… Då höll jag på riktigt på att ge upp och sluta. Men gjorde som tur var inte det. Det gjorde ju lite mindre ont på morgonen efter…  Så, intill dess att jag inte gråter mig till sömns vet jag att jag gjort värre saker. Och trygg i den vetskapen är det bara att bita ihop och gneta på lite till.
Sen måste man naturligtvis vara vaksam på gränsen för när man riskerar att gå sönder på riktigt. Men det är skillnad på bli trasig och att ha ont. Fast det kräver naturligtvis erfarenhet och självkännedom att se den gränsen. Än så länge har jag lyckats hålla mig på rätt sida som tur är. Och jag är djupt tacksam för alla de möjligheter jag haft att utmana mig själv till det yttersta, oftast på jobbet. Så jag tror mig ha rätt god koll på vad jag kan och inte kan så vissa saker behöver jag inte testa på då jag har klart för mig att skaderisken är för stor helt enkelt. Och ”living on the edge” är inte riktigt nåt för mig.
Men nu var det ju inte självförhärligande det här skulle avhandla även om jag ju är en sjutusan till hårding…(hahaha) Nä, poängen tror jag skulle vara att även om alla klarar lite mer än man tror så handlar ju friluftslivet för de flesta av oss om att njuta, eller hur. Och då måste vi ju hitta den där balansen mellan utmaning och reellt goda chanser att lyckas njuta. För att nå dit tror jag att man ärligt måste värdera sin egen förmåga kontinuerligt. Och man måste planera och förbereda sig så man får rätt förutsättningar att lyckas. Som till exempel att gå in kängorna ordentligt innan man lägger semesterkassan på en fjälltur. Eller testar om ens knän klarar att bära ryggsäck 10-12 km. Tejpa fötterna för att inte få skavsår istället för att tejpa när de uppstått för att lindra smärtan. Och kanske planera in lite mer luft i programmet när man är på fjällsemester. Det är ju rätt gott att bara vara. Eller att inte behöva ringa fjällräddningen.
Nåja. Det finns många sätt att gå i fjällen på. Och på 16 dagar hinner man se många olika sätt. Fast alla sätt är bra, utom de dåliga. ”för var och en efter egen förmåga..” eller vad han nu sa, den däringa Hammarsköld ;-)

 Epilog

Hur blev det då? 

Inte som jag bestämde i Sitasjaurestugan i alla fall. Fick ett infall och lite svajjiga väderunderrättelser och blev impulsiv. Hastade iväg och gick ner till Ritsem på sena eftermiddagen istället för att sova i stugan. Det var jobbigt att gå 22 km på grusväg  märktes att man vant sig med mjukare underlag.

Fjällstationens reception hade stängt när jag kom fram. Bastun var avslagen och låst. Så det hela framstod som en rätt dålig ide. Kände mig duktigt snopen. 

Men som alltid ordnar det sig. Vid receptionen låg en tavla som på äkta STF-maner förklarade att det var stängt men fanns lediga sängar i rum 6 och att det bara var att göra sig hemmastadd. Så jag gjorde det. Och det kändes rätt bra ändå tillslut. Somnade sött strax efter tio. Och vaknade när fyra finnar i samma situation som jag nyss var i, klampade in i rummet strax före klockan ett på natten. I fyra-bäddsrummet. Som tur var hade jag sett extramadrassförrådet tidigare på kvällen, så det fixade vi snabbt.

Och nu har jag ätit burgare på Susie Q i Boden i väntan på tåget hem. Ska bli skönt att komma hem. Är mycket nöjd med min tur i fjällen,även om den nog inte riktigt får kallas långtur längre. 16 dagar är inte långtur. Möjligen kan den passera som en ganska lång tur. Men inte långtur. Vilket 19 dagar kan. Men, men då har jag ju långturen kvar till en annan gång!! :-)

Till dess: god tur på er, kort som lång! Turen alltså. Eller ja, oavsett om ni råkar vara korta eller långa också. Eller mittemellan med för den delen. Lika mycket god tur till alla!

Som ett barn på julafton, någon mer som känner igen sig när man öppnar en ny friluftspryl? Jag köpte en vattenrenare, en Gravyl UL Water Purifier på Naturkompaniet och idag var det äntligen dags att prova den. Och jag var som ett barn på julafton även för denna upplevelse!

Tanken när jag köpte vattenrenaren var att jag skulle använda den på tält-turer, vandringar i närheten av sjöar, kajakturer(på sjöar)och cykelturer. När jag till exemplet tältar i naturen brukar jag släpa på vattendunkar som jag fyller på hemma. Och när vattnet börjar ta slut är det dags att plocka ner tältet och bege sig hem. Oavsett om man känner för det eller inte! Kanske öppnar en vattenrenare upp för lite mer spontanitet, så länge som det finns en sjö i närheten så finns det dricksvatten!

Jag bestämde mig för att prova vattenrenaren vid favoritstället Ågelsjön. I Ågelsjön är vattnet rent, så rent att en del dricker av det som det är medan andra är mer tveksamma. Jag har använt sjövattnet för att laga mat eller diska men man ser tydligt små djur som simmar omkring i det. Kanske mygglarver och annat?

Hur som helst, vattenrenaren är väldigt enkel att använda. Man öppnar bara upp flaskan och fyller på den yttre delen med sjövatten. Sedan pressar man ner den andra, inre delen. När den är helt nerpressad kan man dricka!

Vattnet smakar inget konstigt, utan riktigt gott och det var helt rent och klart, jag kunde inte se några partiklar i vattnet. Min vattenrenare fungerar och nu är jag mätt på sjövatten och belåten precis som ett barn  på julafton!

Fördelar med denna vattenrenare: Vattnet smakar gott och ser klart ut. Det går fort att rena vattnet, ca 15 sekunder. Vattenrenaren väger inte mycket och tar inte mycket plats.

Nackdelar: Om man vill rena mycket vatten får man fylla på behållaren flera gånger eftersom behållaren bara rymmer 0.5 liter. Man kan bara använda vattenrenaren i sötvattensjöar, alltså inte ute i skärgården. Vattenrenaren kan upplevas lite tung, just när man pressar.

Sammanfattningsvis tycker jag att den fungerade mycket bra!

Och till sist, lite fakta om vatten. Vatten är livsviktigt för människor. Man kan överleva flera veckor utan mat men bara några dagar utan vatten! Vuxna består av 60 procent vatten och små barn hela 80 procent. Barn är känsligare för uttorkning än vuxna. Normalt behöver en vuxen ca 1,5 till 2 liter vatten varje dag och upp till 3-4 liter vid fysisk prestation och/eller värme. Symptom på uttorkning, eller dehydrering som det heter med ett finare ord, är huvudvärk, intiativlöshet, koncentrationssvårigeheter, minskade urinmängder och sämre fysisk prestationsförmåga!

Så drick på!

(Vi fattar inte hur vi lägger upp bilder - förlåt för tråkig bildlös blogg. Skriv om du vill se bilder och tror du kan hjälpa oss med datamaskins-arbetet.)

Intro:

Cykelturen följde stort sett tre av de norska nationella cykelrutterna: nr. 5: Numedalsruta, nr. 7: Pilegrimsruta och nr. 8: Trolleheimen, se karta: https://www.vegvesen.no/_attachment/101244/binary/163769?fast_title=Prinsippkart+over+Nasjonale+sykkelruter.pdf och hemsida: https://www.vegvesen.no/trafikkinformasjon/Syklist/Kart

Rutten tog oss över vackra högfjäll, genom djupa dalar och längs med fantastiskt fina fjordar.

Cykelbanor längs med den huvudsakliga delen av sträckan var sällsynta. Övriga trafikanter verkade dock vana vid cyklister och var hänsynsfulla i omkörningar. Vi kände oss aldrig otrygga.

I bilbanan på huvudvägarna var asfalten utan undantag av bra kvallisort. På cykelbanorna tyckte svensken med sina 28mm-däck att underlaget sög, dansken på 38mm-däck var ganska nöjd. På mindre vägar möttes vi av allt mellan risig asfalt och grus.

Dag för dag:

Dombås till Oppdal - Söndag 23e juli

Distans: ca. 7 mil. Brant upp till högfjäll, därefter ett par mil platt och kraftigt nerför sista milen till Oppdal.

Vägförhållanden: E6 utan cykelbana. Mycket och tung trafik, vilket förstås kan bero på att vi körde sträckan en söndag i semestertid. Bra asfalt.

Proviantering: Inga mataffärer på sträckan. Första inhandlingsmöjlighet är Dombås centrum.

Boende: AirBnB på Mjøavegen strax söder om Oppdal. Rum på megaidyllisk 1700-tals gård, 360 SEK för två personer.

Wow-faktor: Jättefin utsikt från högfjällspartiet, vid Kongsvoll och ner i Drivdalen. Trevlig tur om en bortser från trafiken.

Vi ställde bilen på en rastplats ca. 8 km nordöst om Dombås på E6. Därför missade vi det branta uppförs-partiet på sträckningen.

Oppdal till Brandstadbu - Måndag 24e juli

Distans: ca. 10 mil, i stort set nedför hela vägen till Sunndalsöra.

Vägförhållanden: Cykelbana i drygt en mil från Oppdal, därefter fin asfalt på vägbana. Lite och lugn trafik.

Proviantering: Mataffär i Gjora. Ett flertal butiker och bankomat i Sunndalsøra.

Boende: Ubetjent DNT-hytta: Brandstadbu, 120 NOK per natt om du är under 26 (www.dnt.no).

Wow-faktor: Dansken tappade andan mer och mer för varje mil.

På måndag morgon började vi med kaffepaus i Oppdal. Där fanns ett bageri, flera mataffärer samt bensinmackar. Vi kände oss snåla och tog en morgonkaffe på macken i stället för lyxbolle på Bakeriet Sprø.

Øksendalstunnelen är stängd för cyklister. Anvisad alternativ väg innebär en ganska brant omväg runt näset (vägen är dock inte sökbar på Google maps). Omvägen via denna gamla riksväg bjuder på fin utsikt men är igenvuxen och har halvrisig asfaltskvalitet.

Vid Øksendal trampade vi med trötta ben in i dalen till Brandstadbu. En väl värd omväg.

Brandstadbu till Eikesdalsvatnet - Tisdag 25e juli

Distans: ca. 7 mil. Kuperat utan extremer.

Vägförhållanden: Bra väg, lugn trafik.

Proviantering: Bunnpris (mataffär), mack och café i Eidsvåg, mataffär i Eresfjord.

Boende: Primitiv hytta på Meringdal Camping, 300 NOK för två personer. Liten och trevlig camping med fantastisk utsikt.

Wow-faktor: Jättefin tur. Vi tyckte båda att det var helt toppen-smashing i nerförsbacken innan Eresfjord.

Skrøotunnelen, strax efter Jordalsgrenda är stängd för cyklister. Anvisad alternativ väg innebär en kort lättcyklad omväg runt näset (vägen är dock inte sökbar på Google maps). Denna gamla riksväg har halvrisig asfaltskvalitet.

Eidsvåg var ganska deppigt. Badplatsen 2km vidare på väg 660 gick an som trevligare rastplats.

Den lilla omvägen in i dalen till Meringdal camping är klart att rekommendera. Där bjöds på helt episk utsikt över höga fjäll och campingen låg precis vid en fin sjö med båtuthyrning. Sista 2 kilometrarna in till campingen är grusväg. Det är ingen försäljning av något slag på campingen. Betalning för logi sker med kontanter.

Eikesdalsvatnet till Skorgedalsbu - Onsdag 26e juli

Distans: ca. 8 mil (inkl. avstickare till Eidsbygda). Vägen mellan Eresfjord och Vistdal korsar ett 600m högt fjäll. I övrigt småkuperad cykling på juste väg.

Vägförhållanden: Bra väg med lugn trafik på väg 660. Från Åfarnes på väg 64 var det mer trafik, men inte slitsamt mycket.

Proviantering: Mattaffär i Mycklebostad/Vistdal, Mittet, Åfarnes och Eidsbygda.

Boende: Stor ubetjent DNT-hytta: Skorgedalsbu, med otroligt fin utsikt (www.dnt.no). 120-240 NOK per person.

Wow-faktor: Skitfint över fjället mellan Eresfjord och Vistdal. Sedan trevliga flackare fjäll och småfjordar. Ingen andnöd..., kanske vi hade vant oss vid landskapet nu?!

Efter en hård tur över fjället och en pinsam klipp-ut-krasch med nya spd-pedaler utanför affären i Myckelbostad fick dansken sig en välförtjänt glass med ett blödande knä. Pedalen justerades och turen vidare till Åfarnes bjöd på mjuka småbackar och rolig cykling.

Korta omvägen till lunch-inhandling i Eidsbygda var fin men går att missa också.

Omvägen till Skorgedalsbu är att rekommendera ifall du har pigga ben, lust till 4km dålig och jättebrant grusväg toppat med 20 min. brant promenad på stig (cyklarna är bäst att lämna vid parkeringen). Om benen däremot är slaka finns det camping i närheten av Torvika och vid Isfjorden.

Skorgedalsbu till Åndalsnes, tåg till Bjorli, cykling till Lesjaskog - Torsdag 27e juli

Distans: ca. 3 mils cykling och ca. 5 mil med tåg.

Vägförhållanden: Cykelväg nästan hela sträckan, tung trafik på väg E136.

Proviantering: Matffärer och caféer i Åndalsnäs, mataffär i Bjorli, mataffär med begränsade öppetider i Lesjaskog.

Boende: Primitiv hytta på ganska deppig men helt ok Lesjaskogvatnets camping. 400 NOK för två personer.

Wow-faktor: Fint runt Romsdalsfjorden. Satt i relation till resten av turen var det rätt trist på sträckan efter Bjorli. Tågsträckan mellan Åndalsnäs och Bjorli är en riktig höjdare.

Trötta ben fick nog väl framme i turisthålan Åndalsnes. Här går det att få kallbryggt kaffe och eko-pizza för den med spenderarbyxorna på. Vi satte dock blöjbyxan i tågsätet och blev med amerikansk inspelat röst guidade upp över fjället. Ett tips är att köpa biljett direkt av konduktören på tåget, med möjlighet till billigare pris.

Vi hade önskat att vi bokat boende i Åndalsnes på förhand då alla billigare alternativ verkade fulla under semestertider.

Bjorli var den sorligaste byn på turen. Den bestod av en huvudväg med tung trafik, en säsongsstängd skidanläggning, en bensinstation och en tråkig Bunnpris. Vid Lesjaskog höjdes stämningen marginellt.

Det finns dock billiga hytter på Bjorli Camping med macken som granne.

Bjorli till Dombås - Fredag 28e juli

Distans: ca. 5 mil, kuperad väg utan extremer.

Vägförhållanden: Cykelbana i princip hela vägen, tung trafik på E136.

Proviantering: Mataffärer längs med E136 i närheten av Lora, i Lesja, och stort köpcenter i o-charmiga Dombås. Jättefint fik i början av väg Fv496 vid Lesja bygdemuseum (undvik fiket i nybyggda delen och ta istället en billig kaffe och en våffla i 1700-tals huset).

Boende: Bil hem.

Wow-faktor: Satt i relation till resten av turen var detta en ganska tråkig sträcka. Med färre grå moln och mindre motvind kanske den stått i annan dager.

Sträckan mellan Lesja och Dombås på E136 undviks genom att istället köra på Fv496. Disans och höjdmeter bliver desamma, men en slipper tung trafik.

I en tråd på FB var det en gång en kvinna som skrev ”Jag trodde inte det gick att vandra på gotland”

Min fråga blev då: Finns det någonstans det inte går att vandra?

Vi har säkert alla en bild av vad vi tycker är att vandra, hur en vandring ser ut och i vilken miljö det ska vara.

För mig är vandring kort och gott en tur med ryggsäck vart som helst. Även om jag själv vill ha minst en hel dagstur om jag själv ska få känslan av vandring. Och ska jag vara riktigt petig vill jag nog att det ska vara minst en tältnatt.

Jag bor på gotland, alltså blir det här som jag i största utsträckning vandrar. Jag och min sambo, i bland även hunden Sune.

Vi håller på med gotlandrunt. Vi går i en,-två,- eller tredagarsetapper. Det är lätt vandring på så vis att ingen karta behövs för att inte komma vilse men det är ändå ganska skönt att ha kartan för att kunna planera lite, veta vart på ön man är, hur långt man gått o.s.v Det blir skönt avslappnat just när man inte behöver vara uppmärksam för att slippa komma vilse.

Det är få ställen man inte kan komma fram längsmed kusten och måste bryta in mot land. Ajnenäs – Lergrav på nordöstra delen av ön är ett sånt ställe, om man inte vill leka djungeläventyrare ;)

Vatten, på gotland kan man inte räkna med att det finns vatten längsmed turen man valt ut. Har man ett reningssystem finns det små sjöar på enstaka ställen man kan fylla vatten på, men det absolut bästa är att bära med sig det som behövs och inte lita på turen, turen är sällan med i krissituationer. De bäckar och diken som syns på kartan är i regel torra, gotland är och förblir en torr ö.

Det är en häftig känsla att vända sig om och se tillbaka på den kuststräcka man lagt bakom sig, man ser långt tillbaka och fylls av glädje över att ”där borta i det vackra var jag för en stund sedan, nu är jag här mitt i det vackra här”

Att ha havet som närmsta granne hela dagarna och somna till havets vaggvisa varje kväll, att vakna till havets morgonsång varje morgon fyller en med energi, glädje och ett lugn som känns ända in i hjärtat och lägger sig som bomull i magen.

JAG ÄLSKAR ATT VANDRA PÅ MIN Ö.

Tog en dagstur i hemmavatten, Billdal. Det var där man började paddla och vattnen är ganska kända. Fast jag har inte lyckats lära mig namnen på öar och holmar ännu. Spelar egentligen mindre roll, har mina egna associationer till olika platser. På något sätt så föredrar jag också att mest driva omkring och sätta mig på en klippa utan att fundera så mycket på vart den är eller vad den heter. 

Det var en dag full av liv. Det är fascinerande vilken känsla det är att se vilda djur på nära håll. Såg tornfalk, som häckade i en holk på en bergssida. Knölsvan, var längesedan jag såg dem nu. Ett par vitkindade gäss flög förbi, vilket var lite överraskande när man annars ser Kanadagäss överallt. Hägern är en mäktig invånare på kusten. Alltid lika graciös på något sätt och det verkar vara den mest vaksamma av alla fåglar jag möter. De lyfter när man är på behörigt avstånd. Ejder, Strandskata, Skarv, drillsnäppa, sädesärla, kråkfåglar och diverse måsfåglar fanns ju såklart också därute. Ett rikt djurliv och självklart alla vackra växter, både på land och i vattnet. I vattnet såg jag också ett stim makrill som drog förbi precis under min kajak, försökte få ett foto men det är snabba rackare. 

Det går inte att inte leva i nuet när man sitter på en klippa i havet och lyssnar på vågorna, måsarna och båtar som surrar omkring. Jo, man kan ibland tycka att båtarna stör friden. Men på något sätt så hör de till i sammanhanget. Får se vart man lägger i kajaken nästa gång? 

Ja, det blev tyst. 
Det tog stopp helt enkelt. Hälsan svek.
Fast det visst jag redan, att det kunde göra. 
Precis så värdefullt är denna resa, hur jobbigt det än är.

Livshotande läge

(ja, de lät mig ha mobilen i handen för ta bilder...måste dokumentera ju)

När jag började planera min 150mil till Kiruna, så var min hälsa ganska stabil även om den hade sina ups and downs.
Under våren så svängde det, redan direkt efter Höga Kusten Winter hajken så blev det diskussion om operation men läkarna av oense. I slutet av Maj, efter mycket bortfall från "jobbet" och träningen, så blev läget kritiskt och jag fick snabbt komma in på operation. Olyckligt blev det operation på riktigt först i mitten på Juni.
Även om operationen gick bra, krävs det att jag har en pågående behandling så att jag inte insjuknar igen. Dock finns det ingen garanti att behandlingen hjälper.

Skräll i träningen

Minst 4 veckors vila efter operation (iaf från att bära vikt) och så går man upp i vikt av behandlingen...
Som tur är så har hade jag faktiskt ett backup-plan ifall något sådant skulle ske och det är just de 180 dagarna!
Tekniskt sett, om jag hade varit mer fit, hade jag klarat distansen på kanske dryga hälften av den tiden.
Men jag räknar kallt med att ha det kämpigt pga bristande för-träning, så, förhoppningsvis räcker 180 dagar....
Vem vet, avfärd är inte tidigare än v.42, så ett mirakel kanske sker tills dess?! :D 

Ännu en ändring av rutten och matmeny

Just ja, för den som följer, så kommer det vara några ändringar i rutten. Jag har en pågående medicinsk behandling som kräver sjukvård var 4e vecka, så jag måste ta mig in till något samhälle för detta.
Under resans gång så kommer jag också ha kontinuerlig stöd och kontakt med läkare, så jag har eventuella smärtor och annat under kontroll.
För att vara på den säkra sidan, har jag fått ändra min kost också. Ett just nu pågående arbete.

150mil till Kiruna vs Vita bandet

Jag är väldigt glad att jag valde att avstå vita bandet och istället väljer att genomföra sträckan så här istället.
Det blir en upplevelse för livet, trots handikapp och motsättningar.
Att vänta på den dagen jag är frisk nog för göra vita bandet är inget alternativ.
Denna vandring är mitt första solo långtur och på så många dagar, men det kanske också vara mitt sista.
Istället för vänta på en chans som kanske inte kommer igen, väljer jag göra detta oavsett hur det blir.
Även om jag bara kommer till Gävle, så ska jag försöka vara nöjd ändå.

Hur som helst, längtar jag till avfärd.


(1vecka efter op, trotsade jag och gick uppför trappan i Söderköping.Det gjorde ont, det tog tid men HA! Upp kom jag!)

Nu blir eller, det blev inte så mycket tält och vandringsbilder och inlägg som jag visualiserade det hela men jag hoppas kunnat bjuda på sådan under vandringen istället.
Just nu ligger allt fokus på förberedelserna.

Från väg 95, aka Silvervägen väster om Arjeplog, är det bara att parkera och välja startplats åt det håll man vill vandra. Det blir förstås enklast med egen bil, men här går också en buss större delen av vägen. Jag stannade vid Vuoggatjålme och vandrade västerut, mot Guijaure.

Ruonekgårttje, Ruonkejåkks mäktiga språng ut i Sädvajaure

---

Det finns två leder att gå åt det hållet: Ruonekjåkkå, eller rakt över fjällheden via Guoletisjaure. För att täcka in så mycket som möjligt av landskapet, och speciellt för att uppleva blomsterprakten i Ruonekdalen, så gick jag båda. Stigen går inledningsvis längs Sädvajaure och är väldigt kuperad och knotig upp till Ruonekjåkks utlopp i sjön. Väl inne i dalgången blir det inledningsvis bättre, men är fortfarande kuperat. Stigen böljar ideligen upp och ned.

Läger vid Ruonekjåkkå. Morgonregnet övergick snart i solsken.

---

En utmärkt lägerplats vid Ruonekjåkks strand finns ett par kilometer upp från utloppet, där stigen touchar älven rakt nedanför Tjapkavardo, med plan ängsliknande mark i gles björkskog, och plats nog för ett stort antal tält.

Nordisk stormhatt

---

Nu i skiftet juli-augusti är blomsterprakten helt enastående. Hela vägen genom dalen går man genom böljande blomster i alla storlekar. Nordisk stormhatt, tolta, midsommarblomster, smörblomma, svarthö, nyckelblomster, kung karls spira, mm, mm... samt en myriad av marknära små varelser, som man behöver ta av sig ryggsäcken för att avnjuta.

Sluttningen upp mot Tjapkatjåkkå. Solen ligger rakt på och bromsarna är aktiva. Insekterna alltså.

---

Smörbollar mot Fierras

---

Efter att leden har delat sig vid bron över Ruonekjåkk blir stigen genast svårorienterad och igenväxt. Det märks att den här vägen sällan används för färder upp mot Guijaure. Jag väljer snart att vika av upp på kalfjället vid Tjapkatjåkkå. Utsikten från toppen av lågfjället är mycket vacker, speciellt oväntad blir den när man kommer rätt upp från den högst begränsade sikten nere i dalen. Man har fri sikt över hela högfjällspanoramat. Ruonektjåkkå med sin enorma glaciärnisch, Fierras, Vaulatjårro, Guijaurtjårro, m fl fjäll allt längre bort.

Utsikt från Tjapkatjåkkå åt väster, med Smuolevagge i centrum

---

Glaciärnischen i Ruonektjåkkå

---

Jag siktar nu rakt på Guijaurtjårro i nordväst, rätt över den besvärligt kuperade, sumpiga och steniga slätten. Regnet återkommer och jag är sliten innan jag är framme och hittat en bra lägerplats vid foten av fjället. Det slumpar sig så att det blir alldeles vid "Jakobs knabbe", en rostig klippformation som avviker tydligt från omgivningen, en historia från 1646. Här bröts sulfidmalm under ett år innan verksamheten upphörde. Man kan väl anta att Jakob är namnet på upptäckaren.

Jakobs knabbe, en gruva i miniatyr från 1646. Man kan gå upprätt rakt igenom hålet klippan.

---

Läger under Guijaurtjårro

---

Nästa dag blir den blötaste på turen, det regnar mer eller mindre oavbrutet ända fram till kvällen. Jag har planerat att gå upp till toppen av Guijaurtjårro. Ett lågt moln ligger parkerat över toppen, men öppnar sig och jag väljer att slutföra bestigningen, om än inte ända fram till själva toppröset. Regnet begränsar sikten, och vinden är olustig, så det blir ett kort besök. Bestigningen är okomplicerad, det är bara ett tiotal meter närmst toppen som händerna måste till för att komma vidare. Regnet gör stenar och klippor hala och det hela förstås lite mer riskabelt.

På väg upp på Guijaurtjårro, 1312möh. Okomplicerad vandring längs kammen.

---

---

Återfärden sker enligt plan över slätten via Guoletisjaure. Här möter jag människor för första gången på turen. Det är helt klart den här vägen folk använder för färder in till det här området, vilket förstås är helt naturligt med tanke på att den är kortare. Men ingenstans här är frodigheten den samma som längs Ruonekjåkk, så vill man få fullt upp av växtlighet och blomster så rekommenderar jag att åtminstone gå ena riktningen genom den dalen.

Det blir en solig och stilla dag och jag får tillfälle att torka blöta kläder och skor. På kvällen vid turens sista lägerplats, i ett småkulligt och trivsamt område strax ovan björkskogen, perforerat av en mängd småsjöar, vågar jag på mig ett välgörande bad. Imorrn åker jag hem.

Video från turen

---

/EN

Nikkaluokta - Mårma - Abisko
via Leavasvaggi, Siellavaggi och Ballinvaggi
10 - 17 juli 2016

Avskräckta av berättelser om elände i Mårmapasset bestämde vi oss för att istället gå från Nikkaluokta till Mårma genom Leavasvaggi, via den gamla sameleden från Vistasdalen över passet mellan Roavitjåkka och Ruohketjåkka, som beskrivs i den fina lilla boken "Fjällsmultron" av Göran Fagerström.  

Vi är fyllda 50 resp 46, håller ett rätt lugnt tempo, tar gott om pauser, stannar ibland för att bättra på gamla rösen och bygger ett och annat nytt, spanar in fåglar och försöker identifiera blommor och stannar bara för att insupa vackra vyer - kort sagt satsar på att njuta av hela fjällupplevelsen. Etapptiderna är m a o inte direkt elitmässiga. Vår rutt innebar också att vi fick bära med oss tält, och allt käk, både vårt och hundens. 

Dag 1: Från Nikkaluokta och Vistasdalen via den gamla sameleden

Efter älgbiffslunch och invägning (20 resp 18 kg) i Nikkaluokta tog vi båttransporten uppför Vistasdalen, vinkade åt en kungsörn, blev landsatta vid 12 km-stället, på "Vistas beach" kl 13. Stigen går direkt åt höger från avlämningsplatsen och når efter ett par hundra meter Vistasleden, som vi tog åt vänster, åt nordost uppför dalen. Därefter följde vi den utmärkta beskrivningen i "Fjällsmultron" som beskriver samernas vandringsväg från Vistasdalen till Leavasdalen, uppför Vistas norra sluttning, mellan jokkarna (ravinerna) Roavigorsa och Marffigorsa.  

Efter bara några hundra meters vandring på Vistasleden dyker den grandunge som omnämns i boken upp som är det första riktmärket. Där lämnar man Vistasleden och viker av tvärt åt höger med sikte mot en grupp tallar en bit upp. Nerifrån dalen ser man också mycket tydligt den nakna klippan längre upp som man ska passera till vänster om, samt högre upp även renvaktarstugan som finns med på kartan (FK01 - Kebnekaise). Vi fick till en början leta oss fram litet över några våtmarksområden men det gick hyfsat smidigt att komma upp till talldungen. Därifrån blev det brantare och snårigare och inte alldeles lättvandrat, men utan större problem, och med allt finare utsikt över Vistasdalen, tog vi oss förbi klippan och upp till renvaktarstugan och tog en fika i solen på dess lilla entrétrapp.

Sen bar det vidare på skrå åt vänster uppför sluttningen mot passet, med mestadels lättvandrad fjällhed. Vi höll oss hyfsat nära Roavigorsa, där underlaget enligt beskrivningen vara något lättare (inte så nära att man går nere i dess ravin). 

Vi hittade en fin tältplats en bit före den lilla namnlösa sjön nordväst om Ruohketjåkka och efter ca sex timmars vandring från stället där vi klev av båten slog vi läger, käkade frystorkat, tog en hutt tjeckisk lingondricka och somnade prompt till en podcast om maritim historia. 

Dag 2: Leavasvaggi - Mårmastugan  

I allt klarare väder bröt vi lägret kl 9.30 och gick vidare norrut mot passagen över till Leavasvaggi. Inga rösen syntes till men så länge sikten är god är det inga problem utan bara att streta på över omväxlande fjällhed, sten/mossfält och mera Gorgoroth-liknande underlag.

Efter det flacka "passet" väster om Bealzzacorru visar sig den karga men majestätiska Leavasdalen bit för bit i all sin härlighet.

Vi gick åt väster efter passet och höll höjd för att få en kortare väg och slippa en del vad, men det såg också ut att kunna gå bra att fortsätta åt norr rakt ner i dalen och istället gira åt väster/vänster längre ner.

Rikligt med pyttejokkar gjorde att vi aldrig behövde släpa på vatten och underlaget var mestadels lättvandrad fjällhed, om än bitvis litet blött.

Lunch intogs vid "Hastings" (sjön 1066), där vi mötte sex glada ynglingar från München som inte verkade ha någon närmare koll på vart de var på väg men var glada i alla fall och tyckte att dalen var toppen och Sverige det vackraste landet på Jorden! 

Efter lunchen stretade vi vidare upp mot passet över till Mårma.

Efter många smååsar och mycket "Mordor" varvat med partier av jord/mossa/sten var det lyxigt att på andra sidan passet få svischa nedför ett stort snöfält med stora kliv i den mosiga snön på väg mot Mårmastugan.

Strax innan den gråfärgade Mårmajokken landar i dalen, klev vi av snön och upp på den väl rösade och lättvandrade leden ner mot stugan på dalens högra sida.

Till all lycka var stugan ledig när vi kom fram, vid 18.30-tiden - skönt tycker vi, även om det finns flera förberedda tältplatser runt stugan. Efter paniksnabb tvagning i den iskalla jokken, frystorkat krubb, torrdassbesök och tjeck-shot kröp vi till kojs, med ömma fötter men lyckliga till sinnes - äntligen i Mårma! Ett helt fantastiskt ställe med urandanentagande vyer åt alla håll. 

Dag 3: En skön dagstur till närliggande 1800-topp  

Efter nattligt helikopterbesök intill stugan (vi fick senare bekräftat att man faktiskt vallade strörenar med helikopter mellan kl 02 och 03!) tog vi sovmorgon, städade ur stugan, gömde ryggsäckarna en bit bort och gav oss iväg på topptur mot en av Höktopparna: 1810. Vi vadade Mårmajokken (den gråa grenen) bara ett par hundra meter söder om stugan (uppströms) utan problem.

Sen tog vi oss uppför det stora snöfältet, där vi följde två vajor med kalvar (undankomlingar från nattens helikopterövningar?) i fotspåren och sedan vidare uppåt längs med bergskammen på ömsom snöfält och stenskravel. Mestadels okej men ibland litet knepigare underlag.

Rätt brant och ansträngande bitvis förstås men inget överjävligt och efter tre och en halv timme nådde vi toppen.

Helt underbart att komma upp och se de högalpina, vresiga topparna närmast runt omkring! Dessutom sektorer av vidunderliga vyer över bergen kring Lapporten, Leavasvaggi, Kebnekaises toppar, Sarek och en bra bit in i Norge. Vi kunde också konstatera att verkligheten inte stämmer till 100 procent med kartan (FK-01); den smala ryggen mellan 1810 och Höktopp 1888 är verkligen helt omöjlig att vandra över - den kräver alpin klättring. 

Vi ville aldrig lämna toppen, som förutom allt ögongodis bjöd på stiltje, ljummen temperatur och dessutom litet otippat plötsligt perfekt mobilmottagning. Kändes fint att kunna skicka en allt väl-groupie hem mitt i en veckas total radioskugga. Men alltmer mörka moln drog ihop sig runt om oss och till slut bröts magin av en regnskur och efter en toppentimme (!) började vi nedstigningen.

Riktigt sköna kliv nerför snöfälten blandat med högkoncentrerat hoppande över litet regnhalt stenskravel. Oväntat knepigt att hitta precis samma väg tillbaka men man ser hela tiden Mårmastugan så det ordnar sig. Det gäller att inte falla för frestelsen att gena åt vänster för tidigt, utan stanna på kammen för att undvika de brantare partierna på nordsidan. 

Detta är verkligen en topptur att rekommendera alla -  även dem som inte är elitvandrare men för den skull inte räds litet strapatser. Det är väl värt dem - vi lovar!!  

När vi kom ner efter totalt sex timmars tripp hade vi turen att för andra dagen i rad komma till tom stuga och återinstallerade oss snabbt innan en större regn- och åskskur vräkte sig över dalen. Mysigare med vindskydd än tält då...

Dag 4:  Exit Mårma, mot Siellavaggi  

Vår galna tur med vädret höll i sig och i strålande solsken lämnade vi Mårmastugan kl 10.

Problemfri vandring nerför längs Mårmajokken och med den gröna Alisvaggi sakta framträdande.

Trots högsäsong såg vi bara tre vandrare och mötte ingen längs vägen - detta är verkligen en underutnyttjad led. Allt mer mygg ju längre ner i dalen vi kom, men inget som inte Mygg & fästing (Sjö&Hav; bäst i test 2015!) rådde på. Nedanför renvaktarstugan får man hålla litet höjd (vi följde rösena längs stranden litet för länge och fick gå rakt uppför en bit) för att komma rätt ovanför en dunge med videsnår och fjällbjörk.

Efter bron över Mårmajokken och den lilla kroken som leden sedan gör åt öster, strax före bron över Alisätno, försvann plötsligt stigen och vi hamnade i sån där hopplös våtmark med täta videsnår. Efter en stunds stretande och svärande hittade vi tillbaka till stigen. Vi måste ha råkat ta av åt vänster för tidigt, men det var rätt lurigt. (Varför är det så svårt att gå tillbaka 100 meter när man har hamnat fel...?)

Fika efter Alisätnobron och in i den rätt blöta spenaten upp mot nästa renvaktarstuga.

Uppe vid leden träffade vi på ett trevligt par från Bjärred som hade gått från Abisko genom Lapporten och berättade gripande historier om färden längs Bahkabahoktjåkkas sydsluttning med vilsegång i vildsinta videsnårskärr med påföljande äktenskapskris, vilket fick oss än mer övertygade om att vår planerade rutt genom Siellavaggi och Ballinvaggi är den rätta. Vi tog västerut på den välrösade leden och gick genom den vackra blomstrande grönskan uppför Alisvaggi.  

Vi hade läst om stora besvärligheter med passagen mellan Alisvaggi och Siellavaggi, med videsnår och elände och letade därför efter andra möjligheter än den kortaste. Vi fastnade för ett tidigt alternativ: strax efter att man lämnat björkskogen och kommit ut på fjällheden men väl före jokken Lulip Hongganjira, finns ett klart urskiljbart mörkgrönt och litet bergigt parti med en vit dolomitklippa mitt i. Det ser brant ut, vilket det också är, men det saknar helt videsnår. Med små försiktiga steg och god hjälp av stavarna tog vi oss upp för branten till hyllan ovanför, som är lättvandrad.

Klockan 21, efter elva timmars etapp, rätt slut i både kropp och knopp, hittade vi en finfin tältplats i kvällssolen ovanför sjön 1062, under det mäktiga, litet Matterhornliknande Siellatjåkka. Vaggvisor överflödiga. 

Dag 5: Genom Siellavaggi till Ballinvaggi  

Tog vår tur med vädret slut nu? Vinden slet hårt i tältet hela natten och temperaturen föll men morgonen bjöd ändå på blekt solsken och uppehåll.  Vi morgnade oss en god stund, åt vår mumsiga frukostgrötvälling (vatten, kokosmjölkpulver och mjölkpulver, fiberhavregryn, alla möjliga frön och krossade nötter samt bär), rev lägret i lugnt tempo och kom iväg vid 11.30. Siellavaggi är inte direkt flirtig: karg, kärv och stenig, idag blåsig, de omkringliggande topparna i tjockt molntäcke och med en mörk djup sjö med en isbergsliknande snöklump i ena änden. Vi lämnade den sista glimten av ett solbelyst Mårma, redan med ett styng av saknad, och klev över tröskeln in i den gråa och litet dystra men pampiga dalen.

Det fanns en del rösen, f a i början, som ledde oss rätt längs med den första sjöns högra strand och vidare längs dalens östra sida. Hela dalen är hyfsat lättvandrad med ordinärt fjällunderlag; ömsom stenfält med alla tänkbara storlekar och kvaliteter av sten, mossig lera och fjällhed. 

Efter dalens högsta punkt bildas efterhand Siellajokka, som efter ett par kilometer börjar äta sig ner i en allt djupare och maffigare ravin.

Vi höll höjd ovanför ravinen för att underlätta svängen in till Ballinvaggi, även om det innebär rätt kämpig skrågång. Där Siellajokka böjer av åt väst gick vi åt ost, passerade renvaktarstugan, som ligger mitt på fjällsluttningen, ser ut som en lite kantig kåta och som blev grundligt utskälld av vår misstänksamma hund.

Så kom vi in i den svarta Ballinvaggi, som ser ut som något hämtat ur en av Astrid Lindgrens mörkare sagor och varken lockar med blomsterprakt eller vackra vyer men väl med svart majestätisk upphöjdhet. Vi tog lunch i lä bakom en murformad stenrad och fortsatte sedan sista biten upp mot passet, en mycket lättvandrad och fin sträcka. Obligatorisk paus för att bättra på det lilla röset på den gulliga kullen mitt i passet! 

På andra sidan passet böjer dalen av åt vänster (norr) och strax efter kröken finns ett vackert delta av småjokkar med tungor av alldeles platta gräsöar emellan, dit vi kom fram vid 17-tiden. Det är lätt att hoppa och vada över de små vattendragen och vi tog oss in till den mittersta ön som höjer sig i vart fall nån meter ovanför vattnet vilket gör att marken är torr. Den närmast perfekta tältplatsen!

Kvällen blev kylig och litet blåsig och kvällssolen lyste endast med sin frånvaro. Ett blaskdopp i en av bäckarna, som inte var riktigt lika kall som Mårmajokken, sedan tältliv fram till nannardags. 

Dag sex: Ballinvaggi till Abisko 

Efter en orolig natt med knallhårda vindbyar som ville dra med sig både tält och vandrare lugnade det ner sig något och i kyligt men regnfritt väder bröt vi upp kl 10 och följde rösena nerför Ballinvaggis östra (för oss högra) sida.

Strax innan jokkens delta går ihop till en ravin bör man hålla litet höjd för att slippa skråa i ravinen. 

På sluttningen ner mot Abiskojokken och Kungsleden blir rösena mer sporadiska och renstigarna som ena sekunden är hur tydliga som helst försvinner ideligen, men man ser då och då "Tältlägret" (som finns med på kartan). Underlaget är fjällhed och härligt (när man går nerför) fjädrande kråkris och det är enkelt att ta sig ner.

Från Tältlägret är stigen mycket tydlig. Sista kilometerna gick vi på Kungsleden, där vi mötte omkring femtio gånger så mycket folk som under veckan dittills. Vackert längs med den feta jokken men ack så slitet underlag. Blicken i backen; litet som i "Mordor", fast på promenadväg. 

Ca 16.30 ankom vi till Abisko och tog en efterlängtad kall öl i receptionen på fjällstationen och sedan en möjligen ännu mer efterlängtad bastu på vandrarhemmet. Sex dagars fantastisk - högst rekommendabel! - vandring var till ända. 

Vi hade lagt in litet marginal i schemat i händelse av dåligt väder och nu hade vi två dygn till hemtåget. Vi drog till Narvik och tog en titt, otroligt fin tågresa och två fina museer (Krigsmuseet och Museum Nord), kul att ha varit där, men kanske inte jättemycket att titta på i övrigt, bodde på fint hotell - kändes löjligt lyxigt!

Karolina Sonesson, Mattias af Malmborg och japanska spetsen Morris, Stockholm 

+26 kg packning/barn, plus dotterns Fjällvandrarvarge, fastspänd på den överpackade bärstolen med spännrem. Första fjälltältturen med min 1,5-åriga dotter är härmed avklarad.

Dottern blir alldeles till sig när jag plockar fram tältet. Det är en hoppborg! Både utvändigt och invändigt kan man kasta sig på det och det studsar så kul. Tältpinnar kan dras loss ur marken, kastas eller bankas med i tältduken. Man kan försöka stampa på tältlinor även om det är svårt att få ner dem till marken när de är utspända. Man kan dra i dem i alla fall. Då kommer mamma springande och ropar ”nej, nej, nej!” och det är så oerhört roligt eftersom vi kan det ordet båda två.

När dottern för ungefär femtionde gången och inte femte kastar sig på den halvuppsatta, svindyra tältduken iförd grovsulade kängor, skrattar mot mig med busblicken och lyckligt frågar ”nej!?”, brister mitt tålamod. Nu har jag hållit på i en halvtimme att försöka sätta upp tältet - det nya Helsport Ringstind-tältet som liknar Akto men är ungefär femtio gånger mer omständligt. Först, efter att ha mutat med russin, var det nästan uppe, men då tyckte jag vinden hade vänt, och medan jag igen försökte hålla ut tältet i vinden för att fatta hur det la sig, kastade hon sig på det om och om igen så att jag omöjligen fick det rätt, fick lyfta upp henne, bära iväg henne långt och sätta ner henne, springa tillbaka och snabbt börja om igen innan hon kom och snodde tältpinnarna. Osv, osv.

Nu lyfter jag helt enkelt upp henne, sätter henne bredvid Fjällvandrarvarge, ger henne hela matkassen med kex, russin, falukorv och majskrokar. Det håller i ungefär 5 minuter, sedan är tältet mest intressant igen, men då är jag äntligen färdig med uppsättningen.

Kompromiss: val av väder

Något behövde kompromissas för att komma iväg ut själv med både dotter och tält. Inte komfort och inte mat. Det fick bli distansen, längden och tillfället för turen. Det fanns egentligen ingen anledning att dra iväg särskilt långt, i många dagar eller i ostadigt väder. Inte för att göra en testtur med tält. (Vi hade redan testat det där med skitväder och lite längre distanser.)

Så jag inväntade under min två veckor långa vistelse i Ljungdalen helt enkelt det mest strålande högtrycksväder, skippade regnkläder och värmeplagg, kilade upp för Torkilstötens lift och fram till Stortjärnen, där jag fann den mest magnifika tältplats framför en liten strand, lät dottern bada, äta falukorv och hoppa runt i tältet under en två timmar lång "sövning", kunde sedan båda sova gott i öppna sovsäckar i sommarnatten och gick efter frukost, avslappnad ihoppackning och förmiddagsfika i solen ner igen genom att runda Stötliden, tog bilen till byn och köpte glass.*

Kilade upp är kanske att ta i. Jag har aldrig burit så tungt innan, trots att packningen var nedskalad till absolut minimum. Men kroppen vänjer sig och efter en stund var det inte så farligt, trots uppgång i slalombacke och 25 grader varmt. Jobbigast var att krångla upp packningen på ryggen och sätta ner den utan att tappa den, mest med tanke på att det dyrbaraste jag har satt i den. Sedan hade jag kunnat gå betydligt längre än de få kilometer som jag gjorde.

Packning i avsaknad av tillräckligt utrymme

Jag skrev förut om hur jag utökat packutrymmet på bärstolen med två lättviktsväskor från Biltema samt två midjeväskor som jag använder som höftväskor. Lösningen har fungerat suveränt på alla möjliga turer. Det har inte funnits behov att sy fast något permanent på bärstolen. Lättviktsväskorna kunde knytas fast vid fyra punkter med sina band, och med elastiska snören om hålls väskorna på plats och kan komprimeras bra. Midjeväskorna är fastspända bakom bärstolens ryggplatta och blir som ett extra avbärarbälte.

I bärstolens huvudfack packade jag i princip bara ett långt och ett kort liggunderlag och en varm tröja var. Så var det fullt. Sovsäckarna knöddes utan packpåsar ner i varsin sidoväska. Ombyte, blöjor och smått och gott till dottern, så var midjeväskorna fulla. Det ska sägas att de rymmer betydligt mer än man kan ana! Mat och termos (för att underlätta frukost) bars i Kånken, mest på bröstet och lite i handen. Tältet bakpå och dottern i bärstolen.

Jag är helnöjd. Att göra det bästa jag vet med det bästa jag har kan inte bli annat än underbart. Jag längtar efter den dag vi kan göra en riktig långtur tillsammans. Dottern får bestämma hur mycket nytt och hur strapatsrikt det kan vara, vi gör en sak åt gången, då blir det bra.

Att bada i fjällsjö är ändå en erfarenhet som inte ens alla vuxna fjällvandrare upplevt.

_{* Nu var jag kaxig. Som om det varit något finväder att tala om denna sommar. Vi hade allt väldig tur!}

Yxbacken är en populär skidbacke på vintern men den har även något att erbjuda på sommaren. Man kan vandra upp och ner eller cykla upp och ägna sig åt downhill-cykling nerför.

Jag utgick från Ågelsjön och vandrade  uppför Yxbacken en dag i augusti, då naturen stod i sensommarskrud.  Yxbacken är 107 meter hög och 330 meter lång.

Några vackra vyer träffar man på när man är på väg mot Yxbacken och kommer från Ågelsjön.

Den första delen av yxbacken är brantast. Och det är rejält brant, så det gäller att ha benmuskler eller motivation. Något av dessa två egenskaper, eller båda två helst. Det här är bra träning för Trolltunga, tänkte jag och knatade på, fast jag var tvungen att stanna upp vid vart tredje steg ungefär. Det kändes som jag skulle trilla bakåt när jag stod stilla i backen den allra första biten. Nåväl, det blev lite lättare när jag kom förbi den allra brantaste delen i början. Jag gick upp på sidan av stora backen, där liftarna går och ner på den blåa nerfarten.

När jag väl kom upp till toppen var det väldigt fin utsikt. Här kan man stanna och njuta ett tag! Hus och träd ser ut som små minihus och miniträd!

Man ser Bråviken långt därborta någonstans.

Fin utsikt 107 meter upp i luften! 

Tillbaka från yxbackens topp. En inte så lång vandring men ganska krävande. För alla som älskar höjder och bor i Norrköping eller dess omgivning är det ett måste!

Jag har funderingar på att skriva en artikel om kallkällor i Örebro län. Känner du till någon? ALLT är av intresse.

Jag har detta ämne som en tråd i forumet. Svara gärna där så kommer det förmodligen fler till del. Du hittar den här.

Om du läser detta på fb så svara där.

Tack på förhand!

HåkanF

5 veckor kvar har jag på testa utrustning och max 8veckor totalt kvar på ha allt från utrusning till mat, packat och klart för avfärd; både i pulkan och i depåer.

Det börjar närmar sig på riktigt

Trots diverse motgångar med hälsan, så finns inget återvändå, bara att blicka frammåt.
Stressen gör mig grymt deprimerad men siktet på målet sviktar INTE!
Efter lite samråd med Makers of Sweden, kom vi fram att bästa hjullösningen på pulken var något färdigt som man kunde modda på språng och underhålla (tex om däck går sönder eller annat) på vägen.
Efter lite om och men, ser valet att bli 2x av någon kajakkärra.

Först blev prova en lånekärra i våras och nyss blev det att prova på Biltema (med snäll personal som tom satte sig på pulkan för kolla att vikten höll).
Eckla och Sea to Summit är andra kandidater.
Det som säger emot Biltema är deras inte så alltför bästa telefonkundtjänst. Sea to Summit är egentligen kandidat för att jag är redan sponsorad av dem med några små grejjer, så jag vill vara lite lojal. Eckla's vagnar verkar dock vara optimala, både vikt och punkteringsfria däck med kullager verkar vara robusta nog för vinter.

Rostfritt stål och punkteringsfria däck, ja tack!

Biltemas lösning tar 90kg per vagn och väger 3.51kg medan Ecklas tar 80kg per vagn och väger 3.4kg (osäker dock om det är samma vikt med de punkteringsfria däcken).

VARDE LJUS!

Nu är det äntligen mörkt ute så det blir att testa pannlampa (som kom idag), andra lampor och lyktor samt kameror i mörker. Dock kommer jag undvika regn.
Inte för att jag ogillar regn men jag ska inte resa till tropikerna så jag behöver inte väta ner utrustningen i onödan.
Under andra omständigheter så hade jag gjort tvärtom!
För det finns egentligen inget dåligt väder bara dåliga kläder eller hur var det?

I morgon är det ett år sedan jag påbörjade ett av de större äventyr jag troligtvis kommer ge mig på. Jag gick hela Kungsleden, 43 mil, från Abisko till Hemavan. Jag skulle  kunna slänga ut mig klyschan att det inte har gått en dag sedan dess utan att jag har tänkt på denna vandring men så är det givetvis inte. Vad som däremot är helt sant är att jag med jämna mellanrum, jag skulle till och med säga ofta, får anledning att återgå i tanken till olika tillfällen under dessa fyra veckor, kontemplera över tältnätter, känna spänningen när det var vilt i närheten, affirmera euforin kring övervunna hinder (såväl mentala som geografiska) och nypa mig i armen över att jag faktiskt gjorde det jag satte mig för att klara.

Jag bläddrar ibland i de bilder jag tog, jag kollar någon av de tre filmerna jag klippte ihop och jag längtar efter att använda tältet igen. Inte nödvändigtvis en så här lång promenad, men att återuppleva den där känslan. Jag och alltet, mitt hem på ryggen, dagen som den kommer, luften och tystnaden.

I vardagen har dock livet kommit emellan, som det gör, och det har inte blivit några fjällvandringar eller liknande upplevelser. Dagsturer och till och med någon tvådagars har avverkats men det har varit andra resor och evenemang som tagit upp tiden. Så i väntan på en vecka i Lofoten, en långhelg på Skye eller en arrangerad tripp till Bad Gastein fick jag idén att åka på ett mentalt återbesök till de svenska fjällen genom att dag för dag gå igenom mina dagboksanteckningar från vandringen tillsammans med bilderna från just den dagen. Därifrån var steget inte långt till tanken att skriva ner dem på denna blogg och helt enkelt publicera dem, ocensurerat och rakt av. Vad tror ni om det? I vissa lägen kommer det märkas att jag bara svamlar, i andra att jag nog undermedvetet haft en tanke på att publicera dem på ett eller annat sätt redan tidigt.

Så häng med, i morgon börjar vi lite försiktigt med resan från Lilla Edet till Abisko innan vi tar de första trevande stegen mot målet, sisådär 700 000 steg längre söderut.

//Jochen

Klockan ringde strax efter 5:00 och efter en snabb frukost var det bara att packa in sig i bilen och dra till Landvetter. Manfred var med då han skulle vidare till Lund efter sommaren och Lotti skulle passa på med ett snabbt besök i Torekov.

På Landvetter var det ett par som såg ut att vara på väg till fjällen också och ju närmre man kom målet desto fler kängor och ryggsäckar blev det. Flera av dem jag såg på Arlanda var sedan med på bussen till Abisko och paret från Landvetter var med hela vägen.

En pratglad tysk satte sig bredvid mig på bussen. Hans engelska var inte den bästa, men jag tror han också skulle gå hela KL. Han hade tre veckor på sig, det var vad semester han hade. Hans packning vägde 23 kilo och då var 7 kg av det mat. Han verkade dåligt påläst gällande transporter och annat, var orolig för att inte kunna proviantera mera. Jag gjorde vad jag kunde för att lugna honom.

På turiststationen fick jag mitt rum och satte igång att stuva med packning för att vara så klar som möjligt till morgondagen. Jag tog en sväng till butiken, skaffade tygmärke, gas, salt , deo och ett sittunderlägg som jag korkat nog glömt att ta med mig. All olika apparatur sattes på laddning, jag kollade karta och läste på om morgondagens ruttbeskrivning.

Allt har således fungerat, ryggsäcken känns bra, jag är helt enkelt redo.

Vädret i Abisko: Sol från en något beslöjad himmel, 14 grader.

Avsked i väst

Det SKA gå...

Gruvligt spännande

Torne Träsk

Porten till äventyret

Kvällen före

Let's go!

13 km enligt bok, 18 enligt Suunto...

3:52 = ca 3,5 km/h

Jag sov gott, men inte länge. Vaknade med huvudet fullt av tankar, idéer och grejer jag inte fick glömma. Hade lust att posta lite på twitter och instagram men valde att inte göra det. Telefonen skulle stängas av senare, lika bra att dra strecket nu.

Det blev en stadig frukost samtidigt som fler lyckönskningar på vägen ramlade in. Jag blev lite rörd över vad alla verkar bry sig, hur de uppskattar och respekterar mina val och mitt arbete inför det här. Själv fylldes jag av en känsla som inte gick att beskriva. Det var en kombination av tomhet, förväntan, rädsla, engagemang, nervositet och fullständigt lugn. Jag har aldrig varit med om liknande. Jag ville iväg med en gång samtidigt som jag ville vänta en dag till. Jag dubbelkollade allt engång till, slängde sedan upp säcken på ryggen och lämnade rummet.

Jag kom ner till receptionen för att checka ut. Jag fick låna deras våg (som FC-deltagarna lyckats paja fästet på) och tog av mig säcken igen. Jag mätte upp till 22-23 kg (den var svår att hålla still) och jag var lite förvånad. Jag trodde det skulle vara mer när nu gas och vatten och allt var i. Jag undrar vad jag glömt... Receptionisten log och sa att det var lugnt. Någon tidigare i veckan hade gett sig av med över 35 kilo på ryggen... Kanske han jag såg i Kiruna.

Upp med säcken igen och iväg. Under järnvägen. Tog vänster och insåg att jag gick fel. Bra start. Tillbaka och till porten vid ledens början. Selfie med tummen upp, och så av med säcken igen för att sätta igång SPOT-sändaren. Sms till Lotti, publicera ett sista blogginlägg och så sätta igång klockan. Märks det att jag var uppjagad? Sen satte jag den ena foten framför den andra och var iväg. Jösses, nu hade jag börjat.Det var roligt att gå på sträckan där vi gick förra året. Jag kände igen mig, platser där vi fikat, broar och annat. Inte utan att man ville dela med sig, men nu var jag ensam.

Det var inte mycket folk, jag mötte bara en handfull de första timmarna och lika många passerade mig när jag pausade. Pauser ja. Första efter cirka 1:15, andra vid 2:45. Slarv alltså. Borde pausat tidigare, tog inte heller av skorna. Det här måste jag sköta bättre framöver. Det stod snart klart att minklocka inte hade koll på antalet kilometer, troligen hade den fått spatt i början, inte ovanligt. Skyltar och böcker har sagt 13 km till Absikojaure så jag går på det och efter knappa fem timmar komm jag fram. Det var alltså mer eller mindre mitt på dagen så jag hade kunnat fortsätta lite, men jag ska gå i många dagar, det finns ingen anledning att slita ut sig den första. Jag bestämde mig för att tälta här, tog en varma koppen som lunch och slog upp tältet, åter igen där jag och Lotti tältade förra året.

Rent instinktivt vill jag höra av mig till någon, dela allt detta och sprida glädjen. Men det kan man ju inte. Lustigt hur det där verkar ha blivit en naturlig del av ens vardag, något man bara gör. Jag undrar hur lång tid det tar innan jag slutat tänka på detta. Ett par dagar? En vecka? Inte alls? Samma sak gäller med tankebanor. Jag funderar, planerar och resonerar precis som vanligt. Vad ska jag göra när? I vilken ordning? Har jag förberett det? Får allt plats? Detta vill jag komma ifrån. Jag vill att dagen bara ska flyta på, att inget är krångligt, att det här livet blir norm.

Framåt 17-tiden började fler anlända till stugan. Flera av dem sådana jag kände igen från både flyg, buss & Abisko. Lustigt. Hur långsamt har de gått, eller när startade de? Nå, alla är olika, det syns på stil, packning och utrustning. Tveklöst kommer diversiteten öka under veckorna som följer. Och ja, min pratglade tyske kompis var här när jag kom, turligt nog fanns andra tyskar för honom att underhålla.

Bastun är igång, men jag tvekar. Det kommer bli fler tillfällen och idag vill jag nog bara skriva i denna bok i kvällssolen, göra mig lite mat och krypa ner i tältet. Jag har 22 kilometer framför mig till Alesjaure, jag gissar att det kommer ta åtta timmar inkl pauser. Jag bör komma iväg vid 8. Se där, nu planerar jag igen.

Vädret har varit perfekt. 12-14 grader, växlande moln och då och då en liten vindpust. I stort sett myggfritt. Klart väder och solvarmt efter 14-tiden. Det är kristallklart och alla detaljer på Kieron står ut. Man känner sig liten och man vet att jag ska passera det i morgon. Ett tufft pass att starta dagen med. I fjärran ligger pudersnö på Adnetjårros toppar och glaciärer. Vädret ska enligt prognos hålla i sig ett par-tre dagar. Vi får väl se.

Myggskala:

0: Denna dag, inte ett liv

1: Några enstaka kryp, inget att skriva hem om

2: Myggmedel nödvändigt, men inget besvär

3: Myggmedel hjälper fortfarande, men mängden irriterar

4: Mygghatt på, nu är det rejält

5: Seriöst?

Idag: 1

Naturobservationer:

- Hörde fjällvråk (jamande läte)

- Några omogna hjortron

- Korpar över Abiskojaure

- Småfågel och någon måsfågel jag inte kunde arta

Steg: 30 212

Lärdom: Byt om utanför tältet

Läggdags: 20:00

PS. På kvällen pratade jag med en holländska som vandrat Kungsleden och runt omkring de senaste fem åren. När hon kommit till Abisko skulle hon ta sig till Jäckvik för att vandra norrut och se Sarek från det hållet så vi kanske möts. Hon hade hört att man skymtat järv strax utanför Alesjaure och att det vid sidan om leden i höjd med Tjäktjastugan fanns två fjällrävsfamiljer. Bäst att hålla ögonen öppna då!

Det gäller att ladda!

Nu kör vi!

Ditåt!

Nya spänger

Snart framme vid Abiskojaurestugorna

Känd tältplats

Kieron, din djävul...

VANDRING I MÄKTIGA ANDERNA

Gröna bergssluttningar, lamor som strövar omkring och vita bergsstoppar är vad du kommer att minnas efter en vandring i Anderna. Inkaleden är den mest kända vandringsleden, men Salkantay- och Lares trek är minst  lika fina alternativ. När du vandrar i Anderna bor du i tält och har med dig åsnor som bär största delen av packningen. Kockarna som är med i turteamet ser till att du har tillräckligt med energi för att klara de höga bergspassen som nästan är 5000 meter höga. 

HISTORISK UPPTÄCKFÄRD I BERGSSTADEN CUSCO 

STORSTADSLIV MED HAVSUTSIKT I LIMA 

 

BO PÅ VASS-Ö HOS AYMARA-INDIANERNA I TITICACASJÖN

BESÖK SPÄNNANDE MACHU PICCHU

 

BESTIG EN VULKAN VID AREQUIPA

Arequipa är Perus näst största stad och är omringad av vackravulkaner. Arequipa är en modern stad som ständigt bjuder på liv och rörelse samtidigt som man har bevarat sin charmiga sida och det kulturella arvet. Arequipas historiska centrum har välförtjänt blivit utsett till UNESCO världsarv. Misti Vulkanen (5825 m)  och Chachani vulkanen (6075 m) är två av de vulkaner som ligger närmast som även är möjliga att bestiga. Båda är utmanande höjdmässigt, men tekniskt lätta och kräver inga förkunskaper när det kommer till bergsklättring.

DJUNGELÄVENTYR I AMAZONAS

SPANA PÅ KONDORER OCH VANDRA I COLCA CANYON

Drömmer du om att besöka Grand Canyon? Colca Canyon är dubbelt så djup som Grand Canyon och en av Perus populäraste sevärdheter och ligger i närheten av Arequipa. Landskapet i dalens sluttningar är kargt, med kaktusar längs bergssidorna och mäktiga kondorer som svävar högt ovanför. En vandring i Colca Canyon är som en omvänd bergsbestigning som börjar med nedförsbacke och avslutas med över 1200 höjdmeter för att ta sig upp ur dalen. Däremellan vandrar du i dalens botten som är en grönskande oas med fruktodlingar och turkosa forsar. 

Bok: 22 km. Suunto: 22

56:30 + 5:45 = 6:40 vandring. Totalt knappa 10h 8:30 - ca 18

Det var inte svårt att somna, svårare att sova kontinuerligt. Var gång man behövde vända sig vaknade jag. Det var lätt att snarka också... Det blev kallt under natten, svårt att veta hur, men när jag gick förbi väderstationen vid 6:30 var det 7°. Resultatet var mycket kondens på insida yttertält, dagens lärdom är att öppna alla ventiler. Jag hade ont i halsen också men det var bara resultat av den kalla luften och snarken. Bestämde mig för att göra gröten i köket för att spara gas och vem satt där om inte tüsken. Han var klar och satt kvar som sällskap och drack sitt kaffe. Han var impad av min idé att ha pulver i petflaskor.

Idag var ett långt pass, 22 km. Planen var att komma iväg 8 så jag klev ur tältet 6, men det blev 8:30. Passet över Kieron är tufft, jag tog det lugnt. Första paus efter en timme, andra efter två. Där satt jag och lyckades se en kungsörn stiga på uppvindarna vid Siellanjunni.

Nästa paus skulle bli lunch, men tillgången på vatten här är begränsad så det dröjde två timmar. Inte bra. Magen kurrade och orken tröt. Jag satt å andra sidan över en timma, det var nödvändigt, men mitt tidsschema sprack. Skit samma, jag har ingen tid att passa. Tysken passerade och meddelade att han tänkte ta båten. Så inte jag. Givetvis.

Det är mer folk på leden idag. Man går om varandra med de som håller samma tempo. Ibland fick man vänta på spänger för att folk skulle passera. Å andra sidan finns det långa sträckor då du går helt själv också.

Väl framme i Alesjaure kom kvittot, det var i stort sett fullt i stugorna. Inte helt vanligt här. Jag skulle ju tälta och jag behövde inte betala om jag inte använde köket, där förutspådde de nämligen kaos ikväll. Med tanke på vilken usel tältplats jag fick (knott, snett åt två håll, ojämnt) var det lika bra.

Jag kokade mat i snålblåsten och åt den i storstugan. Jag har fått mycket sol idag och är helt färdig. Mycket tyder på att jag inte går hela vägen till Sälka i morgon. Jag sover tills jag vaknar och kör sedan när jag är färdig. Mycket gående och sol/svett har också gjort sitt för insida lår som måste tas omhand ikväll.

Jag konstaterar att absiden är precis så att min 75l får plats. Den ligger dock mot duken. Jag måste få upp en bra rutin för detta kommande regndagar.

Tankarna har vandrat iväg mer idag och vid ett tillfälle blev jag sådär tagen av allt det storslagna igen. Fortfarande en del planerande och "bloggande" i huvudet men det går nog över.

Ingen järv i Alesjaure :(

Det blir nog läggdags vid 21 idag.

Myggindex:

2, främst vid tältplats

Naturobservationer:

Renflock på snölega

Kungsörn

Hört labb och fjällvråk

Fjällkvanne

Fembladig vit blomma jag får kolla närmre

Lingonriset börjar slå över till rött.

Steg: 67 046

Upp och över Kieron!

Paus i solen

Österut. Mäktigt.

Alesjaure

Lunchvy

Lunchgubbe

Sned och vind tältplats,

vyn kompenserar dock.

Det finns så otroligt många lockande alternativ att välja mellan när det gäller vandring. I mitt huvud snurrar det olika leder hela tiden och när jag läser ett namn på en led jag inte hört om förr måste jag genast googla med påföljden att jag tänker ”Den måste jag gå!”

Jag blir som ett barn i en godisbutik!

Lyckan av att vara mitt i allt det goda.

Vetskapen att allt detta finns där för att jag ska kunna välja.

Spänningen i att titta och känna efter, vilken ska jag ta?

Känslan av rikedom, rik på valmöjligheter.

Känslan i att valet bara är mitt, jag har friheten att välja vad jag vill!

Ja! Jag är som ett barn i en godisbutik!

För plötsligt finns det för många val, oron över att ”välja fel”

Så likt ett barn snurrar jag runt bland alla val i en beslutsångest som resulterar med att stressen gör så att jag bara hugger något i högen.

Det blir sällan fel, eller har aldrig hänt att det blivit fel.

För en vandring kan aldrig bli fel. En vandring smakar sällan beskt eller surt.

Jag blir lycklig av att packa min ryggsäck, jag ler när jag klär på mig mina vandringskläder och jag fylls av tacksamhet när jag knyter mina kängor.

Att lämna en tältplats, eller lämna en led, avsluta en vandring är som att säga hejdå till ett hem, en vän. Lite sorg, lite vemod men även glädje över att få ta del av denna bit av vår vackra jord.

För att i nästa stund känna spänningen över att nu! Nu finns det en annan del av landet som väntar på mitt besök!