Starten vid Selånger Kyrka

Det regnade rätt bra i början

I början av sommaren hittade jag av slump St Olavsledens hemsida och tänkte att det kanske kunde vara intressant att vandra någongång. När jag några dagar senare gick in på Utsidan sökte en person vandrings-sällskap just på denna led. Efter en del funderande över om jag vågade slå mig ihop med en total främling, beslöt jag mig för att prova. Lång historia kort, en regning måndag träffades vi vid Selångers Kyrka där leden startar. Pga regnet blev vi tvungna att vänta en stund innan vi gav oss iväg, men under dagen klarnade det upp och vid vandrade till en början i lätt duggregn som sedan övergick i sol och moln. Vackra vyer över fält blandades med mindre vägar kantade av skog och vi passerade också genom några mindre samhällen. I Gisselåsen blev vi bjudna på kaffe och smörgås längs med vägen av ett par som brukar bjuda in alla vandrare de ser, besöken kommer från världens alla hörn.

 Vackra vyer då regnet avtog

Generösa, glada människor som bjuder på fika i Gisselåsen

Efter kaffepausen vandrade vi vidare mot Vattjom och fann snart den första heliga källan som enligt legenden uppkommit genom att St Olav stött sin stav i marken. Kan man tro vad man vill om, vattnet var i allafall klart, kallt och gott =).

Helig källa

Första delmålet nåddes i Matfors och där pausade vi en ganska lång stund och passade på att äta middag på en pizzeria. Sedan inhandlades mat till frukost och lunch inför nästa dags vandring innan vi fortsatte mot Stöde, andra delmålet. Efter att ha vandrat ca 22km var vi trötta och började se oss om efter en lämplig tältplats. Helst ville vi vara nära vattnet, men det var ganska svårt att komma ned dit. Till sist hamnade vi i paret Olofssons Solgården. De hyr ut tältplats i sin enorma trädgård eller rum i en fin gäststuga. Dusch och kokplattor finns att låna i ett litet uthus. Mycket vacker utsikt från tomten över älven.

Skön syn då man inte hittar någon bra tältplats

Vacker utsikt från Solgårdens tomt

Efter en ganska blåsig och kall natt i rasslande tält vandrade vi vidare mot Stöde. Nu uppdagades det som jag absolut inte hade räknat med under vandringen, jag fick skavsår av mina vandringskängor. Jag har vandrat mycket i dessa kängor och aldrig haft problem förr och hade därför aktivt valt bort ett par andra kängor för att vara säker på att inte få problem med fötterna. Men det började med en tå, som tejpades, och sedan klämde på en annan tå osv. Det slutade med att jag till sist hasade fram ca 2 mil i ett par lila plasttofflor som jag hade med mig som "avlastningsskor", tänkta att användas på tältplatser. Vägen vi vandrade var vacker med fina möjligheter att bada och luncha. Men just då orkade jag inte ta särskilt mycket bilder, allt fokus gick åt till att ta mig fram till Stöde. Väl där måste lagens om alltings djävlighet träda in och vi blev fullständigt genomblöta av en störtskur som kom 500 meter innan vi var framme på Stöde camping. Efter denna dag var jag helt säker på att jag inte kunde fortsätta och mitt vandrings-sällskap förberedde sig på att vandra vidare på egen hand.

Om mina fötter kunde jubla hade de gjort det när Stöde kyrka dök upp

Ytterligare en kall natt i tält, sovsäcken har en komfort-temp på +6 grader, men jag var tvungen att ha både ylleunderställ, byxor och förstärkningsjacka på mig för att inte frysa. Fötterna kändes dock lite bättre och jag bestämde mig för att tejpa lite till och sikta in mig på korta sträckor av delmålet och se hur det kändes. Alldeles i början av leden gjorde vi en avstickare upp på Huberget med vackra gamla byggnader och en vidunderlig utsikt över Stöde och älven. Men mitt första mål för dagen var att ta mig till Viskan och se Långhuset som blivit känt via filmen "Miraklet i Viskan". Ett vackert gammalt trähus som ser lite förfallet ut, men är fullt beboeligt samt fylls av en blandning av små caféer och rumsuthyrare mm. Lite underligt och roligt ställe. Efter fika på Jens lilla cafè vandrade vi vidare mot Fränsta.

Lykta på byggnad på Huberget

Långhuset

Rumsuthyrning i Långhuset

Långhuset från vattnet

I Torpshammar åt vi middag på 50tals-haket Happy Days och bestämde oss sedan för att inte gå mot sträckans mål Fränsta, utan vi stannade på Mid Adventure camping i Torpshammar. En mycket vacker camping med trevlig personal, rekommenderas. Natten var dock inte varmare än de tidigare nätterna. Dagen efter fick jag höra att det varit minusgrader i Sveg, så vår vandringsvecka har nog varit ovanligt kall.

God mat, trevlig personal

Röd galonklädsel =)

Utsikt från campingen

Fötterna tejpades om ytterligare och färden fortsatte mot slutmålet Borgsjö dagen efter. Fler vackra vyer mötte på vägen mot Fränsta, men väl framme i samhället kände jag att jag och mina fötter inte hade ytterligare 17,5 km i oss. Fränsta var ett bra ställe för mig att sluta på och lätt att återkomma till när jag känner att mina fötter vill vandra igen. Så efter en sista stämpel i mitt pilgrimspass fick mitt vandrings-sällskap fortsätta sista biten på egen hand och jag satte mig nöjd på en buss mot Selånger för att sedan fortsätta hemåt.

Det finns många vackra vattendrag längs med vägen

Det var roligt att samla stämplar längs med vägen

Lärdomar att ta med mig när jag fortsätter mot Trondheim:

Jag ska alltid tejpa mina fötter, oavsett hur mycket jag vandrat problemfritt i mina kängor tidigare.

Jag ska alltid ta med mig sandaler som avlastar och går att vandra i.

Jag ska köpa ett lättare tält för att slippa släpa så tung packning.

Då var jag igång igen. Förr-förra inlägget har resulterat i ett nytt bärstsystemprojekt. Till en Skarja. Så det här är ett utrustningsnördinlägg. I kubik... :-)

En gammal stackars Haglöfs Shosho 60 som ändå bara låg oanvänd fick bidra med sitt avbärarbälte och axelremmar. 

Plattbanden var en aning styva (de blåa), annars var det inget fel på själva bärsystemet. Jag fick klippa sönder säcken för att få loss delarna så klart, men det gör inte så mycket. Väldigt mycket av själva säcken går att återanvända. Dels till det här projektet, och dels till nåt framtida.

Eftersom jag tycker att mitt eget avbärarbälte funkar bra rent fästmässigt så får det stå modell även för det nya. (Ska man hårddra det så är det samma grundkonstruktion som orginalet, men lite robustare och modernare.)

Mitt avbärarbälte

Den översta flärpen med de tre plattbanden på är själva fäststycket. Steg ett blev således att tillverka ett sådant.

Lite tyg som blev kvar från förra ryggsäcksprojektet hade bra tjocklek och därmed styvhet och hållfasthet och fick bli det nya fäststycket. Enkelt att sy på vanliga symaskinen.

Tada! Så blev det. Mellan öljetterna skall det vara en metallpinne, i det här fallet en 5 tums galvad spik med kapat huvud, och så skall tyget vikas just där så man kan se genom båda öljetterna. Spiken syddes in så den inte rymmer och samtidigt håller de sömmarna tyget vikt och i rätt position, vilket kan skymtas till höger på bilden nedan. 

Nästa steg var att sy fast fäststycket på själva avbärarbältet. Här stötte jag på patrull. För den vanliga symaskinen var det givetvis för tjockt. Men skomakarmaskinen borde ju funka! Nejdå. Såklart inte. Flera nålar hade jag av, svor gjorde jag och tråden gick av en miljard gånger däremellan.

Det visade sig att bältet hade en superseg gummikärna. Den gav givetvis väldigt bra stabilitet men var helt omöjlig att sy i. Men en vass skomakarkniv rådde bot på problemet. Jag skar helt enkelt bort en del av gummit och vips gick det att sy i bältet. Förhoppningsvis utan att stabiliteten fått ge för mycket avkall. Men det visar sig väl.

Sen var det bara att montera. 

Här med en provisorisk lösning med ett snöre. I och för sig är det säkert tillräckligt med snöre men tanken är att byta till en "wiresträckare".

Nästa steg var att få till något som påminde om det här axelremsystemet. Det jag hade att utgå från var två lösa axelremmar, så det som skulle till var den högra tvärgående delen.

Här gick det bra att återanvända motsvarande del från orginalavbärarbältet från min Skarja. Själva syendet var inte så avancerat förutom att det alltid är svårt att sy i gummerat material. Trådsträckningen muppar sig och man måste pröva sig fram en del.

Tvärdelen försågs med två nedåtgående plattband för att fästa i den nedre tvärstolpen i ramen. Det tvärgående fäststycket är här spännt med snöre men man skulle kunna använda en wiresträckare även här. Men här räcker det definitivt med snöre om man vill spara vikt.

En detalj som fanns på de tidiga Haglöfsprylarna är dessa spännen. 

Gjord av en lite utstansad plåtbit är det en fantastisk fästanordning. Och jag har svårt att tänka mig situationen när den går sönder. Trasiga plastspännen har jag därimot sett alldelens för många. 

Genom att trä tillbaka den lösa parten en gång till så är det helt och hållet omöjligt att bandet ska kunna glida upp an belstning från det andra parten av bandet:

Axelremmarna har givetvis spännband för att reglera ramens anliggningvinkel. Dessa har jag personligen fastsatta i översta ramdelen men kan de också sättas "en våning" ner så att säga. Allt utifrån kroppskonstruktion och hur man vill ha sin säck sittandes.

För övrigt uppmanar jag alla att köpa lite fallskärmslina och göra ett handtag eller förstärkning på befintligt sådan, på sin ryggsäck. Så har man ett par meter reservsnöre med sig. Coolare att knyta själv än att köpa ett armband om ni frågar mig. Det är jätteenkelt. Köp lina på nätet eller MÖP-affär (typ Terräng i Sthlm) och kika på instruktion på Youtube. Sök på "paracord".

Det roliga är att jag i stort sett bara använt material och delar från en annan Haglöfsrygga för det här projektet och tanken är att det ska sitta på just en Haglöfs Skarja. Haglöfs gör utmärkta prylar. Både nu och förut, det vill jag framhålla. Personligen tycker jag att deras tidigare produktion var bättre än den nutida, men det gäller för de flesta märken. Och det främsta skälet för denna åsikt är att målgrupp och ändamål ändrats för de flesta företag, inte att de egentligen gör sämre prylar. Företagslogik är ju att göra det som är tillräckligt bra och framförallt är efterfrågat. Det är därför jag skulle bli en usel företagare; jag skulle bara göra saker som helst aldrig gick sönder och inte efterfrågade av mer än en handfull entusiaster med mycket snäva kravställningar på sin utrustning. 

Hur som helst satte jag i alla fall dit en Rävling. Hade jag haft en brodyrmaskin skulle det ha stått "Modifierad av" ovanför Rävlingen. Men nån sån har jag inte så det får bara bli en Rävling. Så för att vara övertydlig: jag har gjort väldigt lite själv; nästan allt är Haglöfs orginal. Rävlingen har bara meckat ihop det hela på ett nytt sätt :-)

Basta ya och länge leve ramryggsäckarna!! 

:-p

Har fått lite uppgifter om att det är mycket snö och blött i fjällen så jag ändrar mina planer till att vandra i Jämtlandsfjällen istället.

Har sprungit mellan stugor, cyklat mellan stugor och vandrat i Sylarnaområdet. Nu blir det en solovandring...lite sugen på att gå till Storerikvollen i Norge.

Då det blev lite spontant nu så gör jag det lite enkelt och kör så enkelt jag kan med maten. Egentorkad mat...det får jag experimentera med senare.

Nu är planeringen i full gång, eller rättare sagt så är funderingarna i full gång. Hur ska jag gå? Viktigaste frågan är såklart: Vad vill jag uppleva?

Siktar på att åka upp någon gång efter den 16 juli. Start på ett ställe och avslut på en annan plats fungerar bra. Tåg och buss får det bli.

Någonting jag lärt mig med tiden är att förbereda mig, ibland väl och ibland lite mindre väl vilket man sedan fått äta upp. Nu ska jag till Jämtlandsfjällen och kom på att jag inte gått Jämtlandstriangeln i sin helhet någon gång. Det kommer jag inte göra nu heller, då det blir lite för kort denna gång.

Jag tänkte starta vid Storlien...vandra lite lagom lång om dagen och avsluta vid någon helt annan plats. Jag var inne på Storulvån, Vålådalen, Kläppen...

Jag tror att jag har bestämt mig för en tur. Idag packade jag ryggsäcken med 15 liter vatten, tältet och liggunderlaget och gick en sväng, för att känna efter hur allt kändes. Det blev även provvandring med byxorna, denna gång som shorts.

Kängorna kändes bra, men jag kommer att ha pelottsulorna i nästa gång jag ska provvandra hemmavid...dvs imorgon.

Shortsen kändes väldigt bra och luftiga. Nöjd!

Ryggsäcken satt som en smäck. Jag bar med höften och hade lagom med vikt på axlarna. Mycket nöjd med köpet!

Det blev 11 km...kändes väldigt bra. Ska bli minst 12 km i morgon.

Dagen trevligaste överraskning var alla blåbär som ropade: "Kom och ät upp oss!". Det blev lagom paus från vandringen.

Jag konstaterade att jag gick lite drygt 4 km/h, vilket stämmer med vad jag brukar gå i fjällen...3-4 km/h.

Förutom att gå/träna under veckan kommer jag att skaffa mat...bryr mig inte om att torka maten själv denna gång. Jo, kanske köttfärs...kanske...Å kanske något annat...kanske...

Jag har några, typ tillräckligt många PowerBar Energize Bar Bella Italia som jag tänkte ha på vandringen. Jag tyckte att den var ok, medans andra ansåg att den smakade ?!@!!, och alltså inte var ätbar. Visst är den ät(bar)...där fick jag till det :-)

That´s all folks!

Tiden bara flyger fram här i Norge, och jag känner mig så otroligt lycklig att min första månad är avklarad. Varje dag är ett äventyr & en erfarenhet rikare. Just nu sitter jag i vår otroligt färgglada 70-tals soffa i vardagsrummet i vårt guidehus som det ser ut som tiden har stått stilla i, sen just 70-talet som ligger i bortre änden av Jostedalen. Det är ett otroligt charmigt hus på en kulle med utsikt över dalen och fjälltopparna som omger oss är fortfarande täckta av snö. Just nu vill jag inte vara någon annanstans än här. Trots att ljuset ibland gör det svårt att sova och när gräset på stigen ner mot vägen är genomblött, vårt vatten eller lampor strejkar och vägen upp efter jobbet suger i benen så är det här helt underbart. Att få vakna varje dag, göra mig redo för dagens tur och ta med mig gäster ut i kajaken, för att sedan gå upp mot glaciären och vandra runt och visa dem alla coola formationer och skiftningar är drömlikt bra att kunna kalla för jobb. Jag får göra det jag älskar och ta med människor ut för att visa dem en annorlunda upplevelse, det ger mig så mycket glädje och personlig utveckling i de situationer jag ställs inför eftersom det kräver mycket av mig. Vilket är en av anledningarna att jag vill vara guide. Vilken dag som helst kan vi påbörja våra turer på den tredje glaciären vi gör turer till och jag ser verkligen fram emot att se den och skillnaderna mot de två vi redan befinner oss på. 

När möjlighet finns klättrar jag och utforskar närområdet och det finns så mycket kul att göra så att det skulle vara svårt å bli uttråkad. Har insett att det var säkert två veckor sedan jag hade en dag utan att hänga utomhus och jag är mer än tacksam för det, jag mår så bra. 

Nattåget till Storlien har man hört talas om. På söndag kväll åker jag detta tåg. Byte i Duved, och framme i Storlien på måndag förmiddag.

Det ser ut att komma lite regn i början av veckan...hoppas såklart på fint väder på vandringen. Börjar bli hög tid att ta fram prylarna jag ska ha med mig.

Hmm, vindskydd till köket...det har jag inte fixat...

Nåja, jag planerar vidare...

Så blev det dags för sommarens stora långäventyr i fjällen. Upplägget i stort kan sammanfattas så här: 

1) Abisko- Nikkaloukta, östra delen av Keb-massivet, hela familjen, 8 vandringsdagar

2) Ensamtur i ytterligare 11 dagar, omfattandes:

a) Keb-massivet inkl topptur om vädret tillåter

b) Sälja -Ritsem

Resorna till och från med natttåg. Komplettering av mat sker i Nikka inför del två. Har skickat ett paket till mig själv dit som förhoppningsvis ska hinna fram på en vecka. 

På Linköpings tågstation. Från vänster: 20 kg, 16 kg och 29 kg. God mat är lite tyngre;-)

På tåget upp hade vi sällskap i kupen av tre avdra trevlia vandrare. En dansk som likt vi skulle till Abisko och ett ett Stockholmspar som skulle till Saltoloukta. Trevligt med friluftssnack och förväntningar.

vi får se hur många delinlägg det blir. Rimligen borde det kunna bli i Nikka nästa gång och kanske ett efter Keb samt såklart efter hela äventyret i Ritsem eller på tåget under vägen hem.

Hur som helst, hoppas ni har en bra friluftssommar och till nästa gång; god tur !

Det här kommer inte att bli enkelt. Att göra en dokumentärfilm om Grönland. Jag har haft den känslan sedan jag började fundera och ta tag på hela projektet. Igår fick jag det helt klargjort för mig när jag besökte en av Nuuks näringslivschefer och en av huvudstadens mer kända fotografer. Först trodde jag deras kyliga mottagande berodde på att jag var en halv timme sen, till följd av att jag gick fel i snöyran och den kalla blåsten. Men jag förstod ganska snart att det berodde att här hade ännu en qallunaat dykt upp för att förstärka de förhärskande stereotyperna om grönländarna. (Qallunaat är inuktitut och grönländska som kan översättas som vita människor, men betyder ofta dansk idag). 

”Det enda filmer som görs av folk utifrån är endera om den här romantiska bilden av isbjörnsjägaren i norr som spejar in i horisonten i väntan på sitt byte samtidigt som han å ena sidan är shaman och den andra funderar på de djupare tingen i livet”, påpekar den medelålders fotografen med visst förakt och fortsätter: ”Eller annars någonting negativt om våra problem.”

”Verkligheten är ju så att den här noble jägaren när han fått sitt byte återvänder hem och super sig full i flera dagar”, anmärker företagsledaren. 

Jag förstår fullt ut att grönländarna är trötta på de här stereotyperna av sig själva, som är gjorda av alltför många utländska observatörer, tyckare, fotografer och filmare. Endera bilden av den noble vilden eller den grönländske fyllhunden. En sorts orientalism som den är beskriven av Edward Saïd. Han är mycket välkänd för alla som har något intresse av Mellan östern frågor. I korta drag menar Edward Said att västerländska forskare har skapat denna orientalism av ständigt återkommande bilder av negativitet för att framställa väst som bra och öst som ett dåligt alternativ. Dom mot oss. Skapad för att kunna fortsätta ha makt och dominera de andra. I det här fallet då en sorts eskimå orientalism. 

”Jag hade en utställning och föreläsning på The Smithsonian i Washington om klimatförändringarna och vad grönländarna hade för åsikter om denna och många besökare kom upp till mig och sade, men du är ju ingen eskimå!”, berättade fotografen med avsmak och tillade: ”Vi är ju bara människor vi också.”

 ”Jag vill gärna göra en positiv, men realistisk film om Grönland”, försökte jag lite tafatt, osäker på vad jag skulle säga, eftersom allt blev fel, men fotografen hade ett raskt svar: ”Gör bara en film som har en bra berättelse, oavsett om den är negativ eller positiv, det räcker att det är en bra berättelse.”

 Han har helt rätt. Och jag köper verkligen deras åsikter och har full förståelse för deras oro. Och mötet var verkligen uppfriskande. För om sanningen skall fram, så är det nog så att just dessa snedvridna bilder av Grönland är en del av det bagage jag har med mig. Jägarsamhällena i norr. Och missbruket i samhällena. För verkligheten är också sådan, att det är just detta man hittar när man letar efter information om Grönland på nätet och på bibliotek. Men av detta har jag inte sett något under den första tiden i Nuuk, dock ett mycket modernt samhälle som blir alltmer spännande för var dag som går.

”Men”, undrade jag innan jag återvände ut i snöstormen: ”Jag tror kanske lite av problemet också kommer från det faktum att om ni kikar på Visit Greenlands hemsida så säljer ju de slädhundsturer, jägare i norr och helikopter upp på glaciärer och den storslagna naturen. Just de här bilderna av Grönland som ni säger är fel.”

”Inte alls!” hävdade företagsledaren så övertygande att jag frågade om hon arbetade för dem, vilket hon inte gjorde, samtidigt som fotografen höll med mig.

 Här är hemsidan, så ni kan kika och avgöra själva. Jag kontaktade själv landets turistmyndighet i förfrågan om ett samarbete, men svaret var både otrevligt, ointresserat och även där fick jag känslan av att de fått nog av utländska observatörer, åsiktsmakare, filmare och fotografer som skall ge sin egen version av hur de upplever denna gigantiska ö med 55 000 invånare.

En utmaning i allra högsta grad för alla involverade.

PS. Idag var skolor stängda till följd av ovädret: men jag har kämpat mig hit för att skicka detta samt köpa bröd och smör åt hustrun. Du är jägaren som nu skaffar familjen mat, sade hon med en sorts orientalism när jag kastade mig ut is stormen. Älskar denna bris, detta väder! DS

*Mer rapporter finns här!

En måndag i juli tog vi bussen ut till Kolmården, Vildmarkshotellet. Tanken var att gå på tur i Kolmården och vi hade barn med oss, så vandringen fick inte vara alltför lång eller krävande. 

Vid Vildmarkshotellet hittade vi skyltar och sedan följde vi vandringsleden mot Marmorbruket, orangefärgat. En liten bit in i skogen delade sig leden och vi tog den övre, mot vindskyddet. Bitvis var det ganska brant men 5-åringen trampade på tappert.

Efter ca 1 km nådde vi vårt första mål, vindskyddet. Jag hade läst att vindskyddet hade blåst ner i stormen men där stod det alltså. Utsikten från detta ställe är bedårande vacker och just denna dag var det väldigt lugnt och stilla, ett spegelblankt Bråviken fick vi bevittna.

Efter att ha ätit lite matsäck vid vindskyddet fortsatte vi på den orange leden. Efter en liten sträcka kom vi till en högre utsiktsplats där det endast fanns några bänkar men oj vilken utsikt! Värt!

Vi fortsatte sedan ner mot Marmorbruket och gick tillbaka på den orange leden, fast längs vattnet istället. Den stigen är lite planare och lättare att gå på. Till slut nådde vi Vildmarkshotellet igen. En liten lagom sträcka på 3 km sammanlagt.

...och sen tänkte jag fortsätta med "...en utmaning" eller kanske "...oj, så det kan bli" eller varför inte "...jag trodde jag var redo". Men det känns liksom inte rätt för det gick ju så bra.

Förra året tog jag och dottern bilen till Storulvån. En modig resa på drygt nio timmar. Små stopp längs med vägen, leksaker och framför allt sagor på CD gjorde att vi tog oss fram utan allt för många missöden. (Att åka bil med barn kan vara ett äventyr i sig!)  Solen sken och alla bitande flygfän höll sig undan, dottern kunde leka i närheten medan jag slog upp tältet.

Att det blev just Storulvån (och inte Grövelsjön som jag funderat mycket på och frågat om här på Utsidan) beror på att man tänkt till just kring barnen. Bara det att det finns ett lekrum för de där regniga timmarna är underbart! Hästarna utanför blev snabbt hennes favorit (de heter förresten Markus och Malte om någon funderar), liksom Plupps sagostig.

Första dagen kom att handla om broar; höga och låga, av trä och metall, långa och korta. Ohyggligt spännande och ibland lite skrämmande. Om någon undrar hur många gånger man kan gå över samma bro så kan jag berätta att man kan göra det åtminstone en sjuttioelva gånger.

Stranden vid bron över Handödlan är härligt stenig och inspirerar till lek. Det blev torn och hus där allehanda fantasidjur fick bo. Vi hittade till och med en monstersten men den var för läskig och fick inte följa med hem. Det fick däremot säkert ett kilo andra stenar...

Nästa dag handlade istället om toppar. Första toppen, toppen ovanför den och så den högsta toppen. Jag trodde väl inte riktigt på att vi skulle kunna komma hela vägen upp på Getryggen, men så imponerad jag blev! Fem timmar upp och två timmar ner tog det men det gick! 

Från "första toppen" gick det fortfarande att se fjällstationen. Har man en egen vattenflaska och choklad-russin-nötter i ryggsäcken så klarar man mycket!

Snart uppe! Tänk vad trötta ben kan få ny energi när målet är i sikte...

Sen tog däremot orken slut och det fick bli en kort tupplur på vägen ner... Belöningen väntade på fjällstationen; ett gosedjur i form av en varg som av någon underlig anledning blev döpt till Mini. Redan i bilen på väg hem så bad dottern att få åka tillbaka varje år - bådar gott för framtiden!

Jag tittar på min snart åtta årige son som ligger mitt på leden och vääägrar röra sig. Inte en meter till skriker kroppsspråket. Han uttrycker det även muntligen;

"Jag går inte ett j*la steg till, j*la sk*t väder! J*la j*la uppförsbacke! Och vilken j*la idiot döpte det här j*la berget till Getryggen?! Var är den j*la geten?!"

Jag kan inte göra annat än att stirra på honom. Han svär! Det gör han ju aldrig annars. Bara för en liten stund sedan hade det ju varit så spännande med att hitta snö mitt i sommaren, "va tokigt!"

Först blir jag arg, sen förvånad och sen gör det lite ont i mammahjärtat. Han vill inte mer. Han kanske sa det för någon kvart sedan men vi andra svarade bara käckt att "vi går en bit till, det är snart dax för lunch!" Vädret är faktiskt dåligt; +5 grader, regn och vind snett från vänster som får regndropparna att nå kind och hals och göra dem röda och kalla. 

Jag tittar uppför sluttningen och ropar på maken och dottern. De hör inte. Kanske är det vinden eller så pratar de glatt med varandra. Hur som helst vandrar de vidare. "Kom igen grabben, en liten bit till. Vi måste komma ikapp de andra." "Men de går ju uppför! Kan du inte se att det är mer regn där uppe!" 

Jag bokstavligen lyfter upp honom från leden och med lock och pock lyckas vi ta oss så pass mycket närmare de andra att de hör oss. Efter en snabb diskussion bestämmer vi oss för att ta en tidig lunch och därefter gå ner, tillbaka till fjällstationen. Sonen tar argt emot en korv men vägrar sitta och äta med oss andra...

Barnen hade tidigare på morgonen glatt tillverkat flaggor som de skulle placera på toppen. Detta kommer sonen på nu. Stora tårar rullar nedför kinderna, han kommer inte kunna sätta flaggan på toppen, orkar inte fortsätta. Ett ohyggligt misslyckande... Vi pratar om alla andra som inte kommit upp, alla som försökt och gjort sitt bästa men inte nått hela vägen upp. Sen kommer vi fram till att det ju faktiskt är vädrets fel, att man inte kan bestämma över det. Vi letar därför reda på största stenen på bergssidan och har en improviserad toppceremoni. Grabben ler...

Vi börjar ta oss nedför bergssidan. Efter några minuter säger grabben "förut var det så jobbigt och nu går det så lätt!" Tänk vilken skillnad medvind, medlut och väntande belöning på fjällstationen kan göra. Nu kan han till och med tänka sig att stanna för att ta en slurk jokkvatten.

När vi kommit ner, fått på oss varma torra kläder och sitter på loftet och myser med en kopp varm choklad, tittar jag på sonen. Han tittar genom fönstret upp på berget. 

"Mamma, vet du vad som är bra med berg man inte kommer upp på? Det är att de är berg och finns kvar till nästa år då man kan försöka igen! Och går det inte då så finns de kvar nästa år igen! Och igen..." Inombords suckar jag lättat...han kan tänka sig åka tillbaka!

Ja, så stod det på kortet som barnen fått från receptionen på fjällstationen. Till uppgiften hörde en påse byggmaterial. Frågorna var många; vadå "förstörd bro"? Var någonstans? Och hur såg den ut tidigare? 

Men så kom de på något de läst tidigare! Satt det inte en skylt en bit bort längs med leden? Jo! Kom så springer vi och läser igen. På med regnkläderna och ut. Där, där är skylten! "Mamma, läs! Du läser snabbare!"

Och så tillbaka in på fjällstationen. Då kommer dottern på att hon var vid en bro året innan, när hon och jag vandrade i området. "Mamma, ta fram bilden på svängiga gungiga bron!"

Nu visste de var bron legat och hur den hade sett ut. Dax att packa ryggsäckarna med byggmaterial, extrakläder och fika. Två små energiknippen stod och hoppade vid dörren medan jag och maken plockade ihop det nödvändiga för +6 grader och regn... Så bar det av!

Väl framme kunde vi mycket riktigt konstatera att bron var borta.

Fram med byggsakerna, här ska byggas. Små kalla fingrar, regn och eltape är en svår kombination så vi vuxna fick hjälpa till med att skära och bryta av. Några minuter hade de fått ihop en riktigt bra kopia.

Nu återstod att testa, skulle den funka?

Ja! Uppdraget utfört! Dax för varm choklad (med sock-vantar på eftersom de andra paren fingervantar var plaskblöta...)

Påhittighet är toppen. Uppdragskort och -påse hade jag förberett hemma. Personalen i receptionen var snälla att spela med i leken. Tack vare ett femtontal små och stora uppdrag lyckades vi ha kul trots regn och rusk...

Det har ytterligare blivit två mindre turer på cykel i mina hemmatrakter. Och detta får väl då bli en förlängning på mitt förra inlägg Två små turer på två hjul

Färdväg 1 (246 km): Örebro - Nora - Striberg - små grusvägar till Grythyttan (övernattning) - Hällefors - Silvergruvan - små grusvägar till Älvsjöhyttan - små grusvägar till Kopparberg - Stjärnfors (övernattning) - Guldsmedshyttan - Mårdshyttan - Nora - Örebro

Längs Pershyttevägen

Grythyttan vid Vid Sör-Älgen

Strax innan Älvsjöhyttan

Oj då...ett hinder...på småvägar nedanför Sandsjökulle

Strax efter Stjärnfors

Grusvägen mellan Stjärnfors och Guldsmedshyttan såg jag några intressanta vägstenar - och en målad inskription i sten.

Vet ej vad detta betyder ?

Om denna sten hittade jag på nätet denna text " Sten med inskriptionen NID, AAS, EES, AS, OIS samt årtalet 1779. Osäker betydelse, men det kan vara en vägdelningsten och förkortningarna skulle då vara namnet på de personer som skötte sin del av vägen mellan Guldsmedshyttan och Stjärnfors"

Bland de bättre bevarade vägmärken jag sett

Färdväg 2 (310 km): Örebro - Garphyttan - Villingsberg - Karlskoga - Grythyttan (övernattning) - Hällefors - små grusvägar till Älvsjön (övernattning) - Fredriksberg - Ulriksberg - Nittkvarn - Kaljoxadalen (övernattning) - Bredsjö - Hjulsjö - Nora - Örebro.

Grythyttan vid Sör-Älgen...jag och massor av tyskar som paddlade kanot

Kvällning vid Sör-Älgen

Skymning och månen vid Sör-Älgen

Mellan Grythyttan och Hällefors

Strax utanför Hällefors

Längs vägen

På väg norrut utanför Hällefors

Väg mellan Fredriksberg och Sunnansjö

Lupiner Lupiner Lupiner

Cirka 10 km norr om Nittkvarn

Vid Bredsjö

Ännu ett fint bevarat vägmärke

Fåsjön i närheten av Nora

Det har nu blivit sju små (3-4 dagar/2-300 km per färd) cykelturer i mitt närområde och jag planerar och längtar efter fler. 

Att få en sådan här flagga är i alla fall ett tecken på att den projektidé man lämnat in, håller världsklass. Så skall ju allt genomföras också. Men när det gäller Grönland så är det lite speciellt. I danskarnas ögon, och i en hel del grönländska också, är Knud Rasmussens den största. Tillsammans med Peter Freuchen. På explorersidan. Freuchen var till och med chef för Explorers Club i flera år. Eller president som det kallas. Men det finns många grönländska ögon som ser explorern på samma sätt som en dokumentärfilmare, som något katten dragit in utifrån som ingen vill ha att göra med. Så det här blir en utmaning som ni förstår.

Det här är min sjätte flagga från klubben. Här nedan ser ni de övriga.

*Nya artiklar om Grönland finns då här då

Den första, Kolyma Expeditionen med Johan Ivarsson, 2004

Den andra flaggan, första Jemen Expedition 2011

Den tredje, 2012, andra Jemen Expeditionen med Tanya Holm.

Den fjärde flaggan, 2013, med Frozen Frontier i Jakutien tillsammans med ett helt gäng vänner.

Den femte flaggan, KARLAG, tillsammans med ett helt gäng vänner. Det hade att göra med överlevande från Stalins fångläger.

Den sjätte, ja, då, den är nästan helt baserad på en vetenskaplig idé uträknad av min partner, Pam, men här ingår hela familjen kan man väl säga. Dock fick inte döttrarna stå med som partners i ansökningen...för unga!

Ligger vid de två små sjöarna ca 7 km väst-nord-väst om Nikkaloukta när jag sammanställer veckans anteckniingar till det här inlägget. Imorgon går vi ner så S och B kan ta bussen till Kiruna och vandringens del två startar för mig.

Dag 0: Funderingar på ett tåg.

Nedre Norrland svishar förbi utanför fönstret. Nattågen har några år på nacken. Påminner om ett svunnet Sverige. De såg ju lika ut på tidigt 90-tal. Och det är ju ändå 20-25 år sedan nu. Eller ett kvarts sekel om man vill uttrycka sig mer poetiskt. Det har tillkommit en vertikal ramp med eluttag i huvudändan på britsarna, annars intet nytt. Hustrun säger att de ska renovera nattågen. Är nog en bra ide.

Under den lilla hatthyllan vid fönstret hängde en ensam galge i plast. Kom att tänka på att då, på 90-talet, när jag började åka tåg i lite större omfattning, fanns det alltid sex stycken galgar i sovkupeerna. I trä. Endel fortfarande med SJ eller klassikern ”Tillhör Statsverket” tryckt på.
Jag tycker det är kul med de där små detaljerna som skiljer. Nu och då. Det är de som vittnar om tidsandan på nåt vis. Tror inte det var bättre för. Bara annorlunda. Eller rättare sagt; jag är övertygad om att det inte var bättre för. Fast endel saker var lite trevligare. Som sex stycken klädgalgar till exempel. Det trista med dem var att de alltid slog mot varandra i takt med tågets rörelser med ett ljud till följd som gjorde en vansinnig…. Alltså: inte bättre förr… ;-)

På de gamla hederliga tågen går det också att dra ner fönstren på och kika ut på världen utanför. Kunde inte låta bli att sticka ut huvudet lite, men bara lite, och känna fartvinden i ansiktet. Det var längesen jag gjorde det senast. Mycket längesen. Men det var lika härligt fortfarande!

Dag 1: Abisko – ut på fjället
Klockan är strax före fem på eftermiddagen. Regnet smattrar friskt mot tältduken. Vi ligger i sovsäckarna, tar en eftermiddagslur och torkar kläder. Sonen börjar precis snarka lite lätt när jag skriver det här.
Tåget upp var närapå en timme försenat och vi klev av vid Abisko turiststation strax innan tolv. Först en kort visit in på fjällstationen för att handla ett märke till Bs rygga. Han tycker det är lite kul och coolt med dem. Och så åt vi lunch när vi ändå var där. En Chili con carne som verkligen var utsökt. Lagom mycket tomatsmak och en varm rund fyllighet. Smaskens!
Sen gav vi oss iväg. Från tågstationsparkeringens östra kortsida går en stig skyltad mot Poddas. Den tog vi uppför genom björkskogen. Ett lätt regn föll hela tiden och vi gick alla i regnkläder. Blöt blir man ju ändå men naturligtvis inte lika mycket som utan.
Vårt första etappmål på den här turen var att ta oss upp ovan trädgränsen där våran stig möter Nissonvaggi. Till stigkorsningen i ruta N81E59 (sweref99). Helst skulle vi velat nån kilometer till åt öster, kanske bort mot renvaktarstugan men vädret skulle få avgöra. Prognosen sade tilltagande regn vid fyrasnåret och vi tänkte oss att gå till dess.

Alldeles i början på vår färd passerade vi ett förevisnings-sameviste, eller vad man nu ska kalla det. Det föranledde i alla fall ett litet vandringssamtal om minoritetsfolk, kultur och exploatering av gammal kulturmiljöer. Sonen har insiktsfulla tankar trots att han ”bara” är 13 år. Det är i alla fall kniviga frågor det där, utan enkla lösningar. Tycker i alla fall jag.
Väderprognosen slog in och regnet tilltog rätt mycket klockan fyra. Och vi var framme vid stigkorsningarna. Så det var bara att leta tältplats och rinnande vatten. Vi hittade båda tämligen omgående och snart satt vi i tältet och drack varsin varm soppa.

Dag 2: Nissonvaggi

13 km var det. 13 km gick vi.
Vattenståndet i bäckarna var rätt högt och vi var lite oroliga för hur det skulle gå att ta sig över Nissonvaggitjåkko. Planen var att korsa bäcken högst upp i dalgången vid vattendelaren; vattnet rinner norrut norr om northing 73 linjen ungefär och sydöstut söder därom. Rimligen är det minst vatten i det området. Mycket riktigt. Precis nordväst om den långsmala sjön i ruta N72E62 var bäcken ett vackert deltalanskap som vi gick i stort sett torrskodda över.
Fram till dess var vandringen i övrigt ok. Det var lite för blött i marken och bitvis för mycket sälgbuskar för att det skulle kunna betraktas som riktigt lättgånget. Men som sagt: helt ok. 
Nattläger slog vi några hundra meter rakt väster om ledkorset där Nissonvaggi möter Bessesvaggi.

Dag 3: Söder Bahkkabahokchohkka
Efter en vacker och solig morgon begav vi oss av snett ner i sydvästlig riktning mot leden som går runt Bahkkabahokchohkka.

Planen var att följa denna fram till bron över Aliseatnu och en bit upp längs leden mot Mårmastugan. De första två marschpassen fram till bäcken Bahkkabahoknjira var trevliga och helt ok lättgångna. Vi såg ett par jagande Tornfalkar och en Kungsörn när vi rastade.
Marschpassen brukar bli lite för långa oftast när vi går. Upp mot 90 minuter. Det funkar ett tag men sen blir det en miljon kortraster istället och vi kommer ingenstans. Så den här dagen var ambitionen att korta ner passen till ca 50 minuter och en kort 10 minuters rast. Denna rutin höll vi i stort sett hela dagen och det funkade riktigt bra. Fast det visste jag ju egentligen sen innan, men har bara varit för lat för att hålla den. Givetvis hade vi lite längre fika och lunchraster efter två-tre marschpass. Men på det hela taget så funkade det här bättre än att bara pressa på tills man blir för trött.

Resten av dagen var rent ut sagt ett litet helvete. Leden försvann i vegetationen gång på gång och terrängen var på riktigt fruktansvärd med sälgbuskar, fjäll- och dvärgbjörk och backar överallt. Och så var det blött. Riktigt riktigt tröstlöst var det och jag är väldigt imponerad av vandringssällskapet; de bet ihop och kämpade tappert på trots umbärandena. Det är på det hela taget väldigt roligt och lätt att gå i fjällen med S och B. De är proffsiga som få!
På det hela tagen måste jag nog å det bestämdaste avråda från det här vägvalet. Det var i särklass en av de sämsta vandringsdagarna jag någonsin haft i fjällen!

Dag 4: Söder om sjöarna
En av de trevliga sakerna med att vara till fjälls är att man liksom anpassar sin dagscykel till omständigheterna mer än annars. Vi sov till halv åtta; ett tydligt tecken på att gårdagen varit ansträngande. I synnerhet S vaknar annars tidigt och sitter och filosoferar en halvtimme innan hon väcker mig.
Det småduggade när vi vaknade och jag bestämde mig för att köra på regnbyxa-och-underställsalternativ för dagen. Dvs skippa de normala vandringsbyxorna. Egentligen skulle jag vilja ha ett par tunna tights till det där men några sådana kom inte med den här gången. Synd. För ska man vara ute 19 dagar som jag skulle kan man faktiskt tillåta sig nåt extraplagg tycker jag. Klädmässigt kör jag annars med följande:
Att gå i
Korta tights
2par strumpor
Långärmad merinoulls t-shirt
Keb byxor
Lundhagskängor
Keps
Ombyte vid marsch
Merinoulls t-shirt
2par srumpor
Extra sulor
Förstärkningsplagg
Ylletröja
Goretexjacka
Goretexbyxor
Tunn vindjacka
Handskar , 2 par
Toppluva
Läger och sovkläder
Merinoullspolotröja
Kalsonger
Strumpor
Underställsbyxor

Ursprungsplanen den här dagen var att gå upp till Mårmastugan och sen fortsätta över till Vistasvaggi pådag fem (tisdagen). När vi tittade upp i passet nerifrån vårt nattläger så bestämde vi oss för att skippa den vägen. Snöläget såg ut att vara lite för besvärligt helt enkelt. Upp till stugan skulle säkert gå, men sen då…?
Hur som helst traskade vi vidare västerut längs Aliseatnu istället. Äntligen var det hyfsat lättgånget, även om bäcken från Suorijarvi beredde oss ordentliga problem. Vi vågade helt inte vada där leden korsade den. Istället hittade vi ett ställe fem hundra meter längre upp där vi kunde gå över på stenar. Bäcken Biegganija krävde ett vad men det var odramatiskt i knädjupt om än ganska strömt vatten i dubbla fåror. Dock fick vi stanna strax efter för att värma fötter som inte riktigt kom igång i fuktiga kängor.

Men några minuter i armhålan och torra strumpor gör susen!

Kvällsläger slog vi klockan åtta vidhalvön mellan och Miesakjarvi. Och då hade det småregnat till och från hela dagen, så vi var rejält trötta. Väder och vind tar på bra…

Vid dåligt väder slår vi upp tältet vid lunchrasten och tar loss halva innertältet, så vi kan sitta i den dåmera jättestora absidern...

Dag 5: Ahppasjarvi- Alisjarvi
Regnet slår mot tältet varje gång jag vaknar under natten, vilket jag normalt gör sådär fyra-fem gånger när jag sover ute. Och regnet slår mot tältet på morgonen också. Blä. Det tar emot att börja dagen i regn. Men det är ju bara att bita ihop. Så vi gjorde oss iordning som vi brukar och kom iväg efter två timmar ungefär. Klockan var då elva  Vi valde att somna om ett par ggr extra pga regnet. Kanske skulle det gå över om vi sov lite till. Men icke. Nu var det ju inget hiskeligt regn utan bara lätt duggregn. Men temperaturen var strax under fem grader och motvinden 8-10 m/s så det tog på krafterna ändå. Efter första marschpasset bestämde vi oss för att inte vika in i Vistasvagge som planerat när vi kom dit utan istället gå till Alesjaurestugorna och bo inomhus en natt och få saker torkade. Alla blev vi uppiggade av beslutet och vi traskade glatt på. En bit in på eftermiddagen upphörde dessutom regnet och då blev allt genast mycket roligare.

Alesjaurestugornas lilla kafe

S fick ont i knät de sista kilometrarna så B och jag tog lite extra packning för att underlätta. Vid det här laget skulle jag tro att B bar ungefär 14 kg, S 17-18 kg och jag 26-27 kg.
Väl vid stugorna som vi nådde kl sex på kvällen välkomnade stugvärden oss som brukligt är med varm saft. Sen blev det middag och bastu efter att vi tagit hand om vår utrustning.

Dag 6 Vistasvagge

Högst upp i Vistasvagge. En oerhört vacker dalgång! 

Underdimentionerat torkrum och förmiddagsregn gjorde att vi tog det lugnt på morgonen. Egenhändigt uppsatt torklina over kaminen i stugan gjorde dock susen för det som inte riktigt torkat under natten.
Upptäckte att en söm på min ryggsäck gått sönder. Märk väl att det var en fabrikssöm, inte en av mina ;-). Åtgärdades snabbt med en läderrem.

Det här var min första natt på fjällstuga någonsin. Spännande med alla olika människor. Några glada, några sura, några konstiga, andra roliga, vissa speciella och de flesta precis som folk är mest. Och många stilar och typer av vandrare finns det. Fjällvärlden har blivit väldigt tillgänglig för många människor på sistone. Det är i huvudsak bra. En hög grad av medvetenhet hos många människor borgar för att vi får ha de här värdena kvar även i framtiden.

Vi kom iväg sent. Halv tolv. Men vad gör väl det när ens största bekymmer är mat, torra strumpor och att få sova när man är trött!?!
Vistasvagge är fantastiskt vackert! Och kommer man från Alesjaure lutar det dessutom åt rätt håll 
Vi höll god fart och klockan åtta nådde vi Vistasstugan. Vilket litet paradis!!!! Vi beslöt att bo i stuga en natt till bara för att det var så mysigt. Och för att vila upp oss lite extra inför sluttampen på den första delen av turen.

Litet, enkelt och supermysigt!

Bastu är skönt!

Likaså att doppa sig i bäcken...

Pratade en del med stugvärden T om stugvärdskapet. Jag har sökt stugvärdskurs två ggr nu utan att bli antagen. Men skam den som ger sig :-)

Middag bestående av Cous cous, torkade (blötlagda sen eftermiddagsfikat) morötter, tomater och oliver med stekt halloumi och ölkorv. Till det ett spansk Vin. Mmmm…och så en bastu på det sen. Utomordentligt fantastiskt.

Dag 6: Upp mot Kaskevaggi och vidare mot Cievrralahku
Slömorgon i stugan. Gott om utrymme hade vi då vi var enda stuggästerna. Strålande sol och morgonkaffe på förstukvisten i trevligt samtal med stugvärden. Så småningom kom vi oss i alla fall iväg. Först fem km ner i Vistasvagge till bron och sen en km fram till foten av Njunni.

Sedan uppför uppför uppför. 400 höjdmeter. Målet för dagen var sjön 1127 SV om Vardu (N43E53) och vid åttasnåret var vi där. 13 km och en sådär en 950 höjdmeter (varav 700 uppför) avverkades under dagen.

Kort rast i vackert väder: man behöver inte förstärka klädseln och energi finns åt annat än att vila

Dag 7: Cievrralahku
Fantastisk morgon; strålande sol och bara lite små molntussar på himlen. Knappt någon vind. Och veckans i särklass mest lättgångna terräng. En fantastisk dag i fjällen. Bra att avsluta turer med bra förhållanden, så det är den känslan man kommer ihåg. Det blir ju lättare att ta sig ut nästa gång då.

Vi stannade flera gånger för att B skulle fotografera fåglar. Fjäll, Ljung- och större strandpipare har vi nog en miljon bilder på i kameran nu. Men han tycker det är kul att hela tiden komma lite närmre. Hela tiden försöka fa en lite bättre bild. Fast han har snart samma relation till strandpiparen som Kalle Anka har till den förtretliga hackspetten på julafton 

Slutligen kom vi fram till etappmålet där det här inlägget började. Den här gången redan klockan fyra. Det går snabbt när förhållandena är goda!

God tur på er till nästa gång!

Bonusbilder:

 Snygg va!?!

Väldigt jobbigt men väldigt vackert...

Koma-kalle rastar

Det finns en byst av Knud Rasmussen när man anländer till flygplatsen i Kangerlussuaq. Det finns en till i regeringsbyggnaden i Nuuk. Så stor är Knud Rasmussen, den dansk-grönländske upptäcktsresanden. För mig personligen har han länge framstått som positivt annorlunda jämfört med andra resenärer av sin tid, främst för att det i hans berättelser alltid fanns en lokalbefolkning som föreföll beundras av resenären själv. Men som så mycket annat beträffande mitt första möte med Grönland, så överensstämmer den bilden inte helt med verkligheten.

”Dom här bysterna är inget annat än en rest från kolonialtiden”, säger Klaus Georg, grönlänning född i Danmark, som forskat mycket i Knud Rasmussens liv och just gjort klar en PhD om Grönland: ”När min pappa kom hit första gången, så sade han som du, nu är jag förberedd och redo för Grönland, för nu har jag läst Knud Rasmussens böcker. Och det är ungefär som när man läst HC Andersen påstå att det är den rätta bilden av Danmark. Och det stämmer ju inte.”

Vi står inne i en halvmörk regeringsbyggnad som håller på att renoveras bredvid Knud Rasmussens byst och livfullt berättar Hans Georg vidare.

”Knud Rasmussen är ju en legend, en ikon när sammanvävd med Grönland och inuiter, men frågan är, vem är han ikon för och varför?” förklara Klaus-Georg: ”Han är ikon för Danmark och danskarna. Han är en betydligt mindre ikon för grönländarna.”

Redan när jag på hemmaplan läste en ny bok om Knud Rasmussen och insåg att han var son till en präst som hade mycket makt under Knuds uppväxt, så insåg jag direkt att här är det något som inte stämmer. Och mycket beroende på min tid i England, där jag efter många år förstod anledningen till att flertalet av mina kollegor hade så stort självförtroende och var så uttrycksfulla, jämfört med resten av befolkningen, som jag träffade på under mina färder där. Det hade att göra med att de hade föräldrar som ofta hade makt, ställning och möjligheter. Precis på samma sätt som för Knud Rasmussen. Jag säger detta för att jag vet att hade jag varit född en annan tid och i ett annat land, så hade jag inte haft de här möjligheterna jag har idag, för mina föräldrar hade varken pengar, makt, status eller möjligheter. Nu när Klaus-Georg berättade för mig och min besökande mycket gode vän, den mycket kunnige Lars Säfström, att den bild jag haft om den jämlike Knud Rasmussen, ja, den stämmer inte.

”Tänk själv om du växt upp i en liten torvhydda som de flesta grönländare hade gjort som kom till Ilulissat första gången och såg familjen Rasmussens hus” , berättar Klaus Georg där vi står i den gassande vårsolen utanför en kopia av föräldrarnas hus vid kyrkan i Nuuk: ”Det är klart att de direkt där kände sig mindre värda. Det måste ha imponerat på dem. Ett hus i tre våningar, en enda familj. Det visar på maktstrukturen som rådde.”

”Det måste väl ha gett Knud mycket självförtroende?” frågar jag med tanke på mina tidigare frågeställningar.

”Absolut. Knud såg mycket bra ut och hade mycket självförtroende, en svärmorsdröm, som gjorde expeditioner. Ja, hela sju stycken s.k. Thule Expeditioner. Men han brukade också leka med de grönländska barnen där han var alltid slädchauffören och de grönländska barnen hans draghundar och när han blev äldre och genomförde sina Expeditioner, så brukade han alltid ta de bästa hundarna i varje by han kom in för sin egen del. Och det retade många grönländare. Han tog det för givet att han skulle ha tillgång till dem.”

Att ha åsikter som inte är positiva rörande Knud Rasmussen är ett bekymmer. Att ha avvikande åsikter om Grönland än den gängse bilden som finns i Danmark likaså. Klaus Georg har svårt att nå ut i Danmark med en balanserad bild av både Knud och Grönland.

”De sista tio åren har det skrivits tusentals sidor om Knud Rasmussen i Danmark, där han är mycket populär. Det är han inte på samma sätt på Grönland. Han har gjort mycket för Grönland, satt ön och inuiterna på kartan, man vi dyrkar honom inte som en ikon här. I Danmark ser man Knud Rasmussen som grönländare, men han uppträdde som dansk här på Grönland med allt vad detta innebar. Och det gjorde att han inte var lika populär hos grönländarna, men det är det få som nämner i Danmark idag.”

Jag är ju heller ingen förkämpe för ikoner, eftersom jag aldrig träffat någon människa som inte bara är en vanlig människa som alla andra. Och så fort någon blir en ikon är det på uppdrag av någon som behöver få till att det skall vara så. Som Danmark med Knud Rasmussen. Och mitt besök här i Nuuk har ställt nästan allt jag fått med mig hemifrån angående ön, dess invånare och Knud Rasmussen på kant.

Upptäcktsresan fortsätter.

Cyklade ut till Ågelsjön med fullastad cykelvagn en dag i juli och tältade några nätter. Dagarna bjöd på sol och bad och kvällarna bjöd på magiskt kvällsljus över sjön. Och på natten sänkte sig tystnaden över sjön och månen lyste över det stilla vattnet. Inte mycket överträffar en solnedgång vid Ågelsjön, tycker jag. Underbara sommar, underbara Ågelsjön.

Del 3:

Denna del är ett gästinlägg från Fjällvaranen och supermatfixaren S. 

/ Nyingen

---

Det blev jag, S, som fick ansvaret för middagsmaten på långturen.

I våra rutiner så ingår frukost, ett mellanmål, frystorkad påslunch och egenlagad middag. Plus snacks i form av choklad, nötter och torkad frukt och smågodis.

Jag gjorde en grundplanering (se meny nedan) och sedan började vi torka det som lämpar sig att torka.

Detta torkades som råvaror:
Morötter
Palsternacka
Tomater
Paprika
Champinjoner
Lökblast
Tonfisk
Kålrot
Rotselleri

Detta tillagades innan torkning:
Köttfärssås med tomatpure och kryddor.

Middagarna packades prydligt i paket med mestadels egentorkad mat.

3 port i varje påse. Varierat med olika kolhydrater, grönsaker och protein. Några rätter kompletteras med färska råvaror med god hållbarhet.
Ambitiöst? Ja!
Men det blir så mycket godare än färdigrätterna som man köper på påse och bara rör ned vatten i och väntar 10 min. Färdig påsmat kör vi till luncherna när vi vill ha något enkelt och mättande. I kvällslägret finns mer tid att steka och koka. Maten är ju en viktig del av upplevelsen tycker vi, och vi bär med oss mycket och god mat (men tappar ändå alla i vikt när vi är ute mer än 4 dagar).

Cous cous, oliver, tomater, ölkorv och halloumi  serveras med ett spanskt rödvin från Systemets PET-flaskesortement. Observera det gamla fina STF-porslinet i Vistasstugan!

I planeringen var detta en ren tälttur med en rutt som inte passerade fjällstugor eller fjällstationer, utan all mat bars med. Tur att det i allafall finns en stark bärare.

Vår middagslista denna gång:
- Bönpasta, halloumi, oliver, ölkorv/ påläggskorv
- Ris, tonfisk, morot, tomat, sambal olek och soya.
- Veg tacosås (såsen köps färdig, finns i tacohyllan) majstortillias (lagades i stuga, annars hade det blivit pasta till) Tortilliasen lagades som stekpannebröd på majs-, durumvete- och vetemjöl.
- Couscos, ölkorv, tomater, oliver, halloumi
- Rotsakssoppa med purjo, bröd och pannkaka
- Potatismos med rotsaker, korv (påläggstyp) (korven kan gärna bytas mot sidfläsk)
- Köttfärssås med torkad svamp och grönsaker, pasta och pinjenötter
- Ris, viltgryta (wildchips, trattisar, morot, palsternacka, kantarellsås (färdig torrvarupåse))

Menyn ovan är grundplaneringen, sedan tillkommer förstås kryddor och div smakhöjare. Där tipsar jag om mjukost, messmör, socker, parmesanost, tomatpure, buljongpulver, olivolja...

Alla middagar var goda och det är svårt att peka ut en favorit. Men nästa gång ska jag nog försöka få till några asiatiska rätter.

Riktigt allt ovan är inte torkat (tex halloumi, korv, sidfläsk...), men det förhöjer verkligen matupplevelsen med en del färskmat, om man orkar bära.

Halloumi och korv.... mmmmmmmmm :-)

Mycket av den torkade maten blir bäst om man blöter upp den under eftermiddagen (t ex köttfärsen och tonfisken). Vi tar en eller två vattenflaskor med vid öppning och fyller till hälften med vatten och sedan i med det torkade. Se bara till att inte proppa fullt, det sväller mycket...

Köttfärssås i blötläggning. 

Rotsakssoppans grönsaker efter blötläggning

Vid mellanmålet gör vi alltid dryck (varm eller kall) och ofta tar vi kex eller en bit bröd. Dryck blandas lätt iordning i flaskan som var och en har. Våra rymmer knappt 5 dl.
Ofta behövs något varmt och det är bra att få i sig både salt och kolhydrater i någon form för att ha en OK balans i kroppen.

Dryckeslista mellanmål
- Varma koppen finns i ett tämligen stort antal smaker, både matiga och söta.
- Misosoppa (portionspåsar finns i asiathyllan)
- Buljongpulver
- Icetea (ljummet är mkt gott)
- Energidryck (ljummet är mkt gott)
- Resorb (helst variant i påse, inte brustablett)
- Nyponsoppa / blåbärssoppa (jag har pulver i en liten flaska)

Frukostar
- Äggröra, bröd och nypon-/blåbärssoppa
- Gröt i ett par olika varianter
- Nyponsoppa med biskvier och bröd
- Pannkaka (lagades i stuga eftersom det går åt mycket gas). Smör och socker/kanelblandning istället för sylt. Pannkakssmet av färdig köpeblandning.

Det blev efterrättspankisar en dag på Trangiat också...

Ägg går utmärkt att ta med på turen i hårdplastförpackning för ägg. Nästa år ska jag dock torka eget äggpulver att ta med.

Grötrecept till 3 pers: 3 dl fiberhavregryn, 2 msk chiafrön, 3-4 msk mjölkpulver, 2 msk socker, lite salt. Om man vill smaksätta så är det gott med 1 msk kakao. 

Vi använde torkade jordgubbar som topping och även "barnmatsklämmis" med fruktpure. En klämmis var lagom för tre pers.

Barnmatsklämmis

/S

Del 4: 

Äventyret fortsätter

Vad vore väl ett äventyr utan motgångar? Inte lika mycket äventyr i alla fall. Sen är det väl så att de flesta av oss föredrar  så få och ofarliga motgångar som möjligt. Åtminstone under genomförandet. (Efteråt däremot, om allt gått bra, så får ju motgångarna gärna vara av gigantiska proportioner så det blir en bra historia av det hela som man kan berätta i eldens sken vid nån skogstjärn i höstmörkret.)

Motgång ett den här gången kom redan en vecka innan avfärd mot Norrland. Mitt vandringssällskap för sista delen av vandringen var klok och vuxen nog att ställa in pga trasig axel. Klokt men supertråkigt :-(

Eller ställa in och ställa in. Skjuta upp bestämde vi oss för. Till en annan gång. Fjällen finns ju kvar som tur är. Det gäller att välja att se saker från det positiva hållet :-)

Hur som helst hade jag lämnat en dryg veckas hemmagjord middagsmat, av typen som beskrivs i del 3 ovan, till henne som hon skulle ta med när hon andlöt. Nu skulle det ju inte bli nåt med det så det fick bli ett uppskickat paket istället. J, som hon heter, halverade portionerna och packade om, handlde lite kompletteringar och kollade med Nikkaloukta Sarri hur man skickar paket dit. Perfekt!

Så i förrgår, torsdags kväll, när vi kom till vandringens sista lägerplats på fjällsluttningen ovan Nikka hade viju telefontäckning igen. Och därmed blev motgång två uppenbart.  När jag slog på telefonen och det plingade i alla apparna på samma gång och en veckas olika aviseringar rasslade in kom även en sms-avisering från Postnord som sa att jag hade ett paket att hämta på Coop i Kiruna... Åh nej. Dålig magkänsla. Hoppet överger en ju som bekant sist så ett tag tänkte jag att adressen som stod i smset var den officiella adressen till ett Coop i Nikka. Det ligger ju i Kiruna kommun. Fast J hade ju skickat till Sarri, inte Coop. Kartappen upplyste dock känslokallt om att det var 67 km till det Coop som mitt paket fanns på :-(

Blääää. Surade lite och började fundera på vad detta skulle innebära för den fortsatta turen. Efter att den första besvikelsen lagt sig såinsåg jag att det ju finns mer mat här i världen än min förberedda och att effekten på det hela taget inte skulle bli större än någon mer handling på stationer och stugor. Och det kan man ju leva med. 

Lite mat fanns kvar från turens första del och det var ju i treportionsförpackningar, så den middagen till exempel innebär ju tre middagar för mig. Och det fanns ju mat att handla i Nikka med :-)

Så, efter att vinkat av familjen och softat lite med en utsökt samisk slowfood lunch bestående av sik och potatis så var det dags att göra sig iordning och gå någonstans. 

Exakt vart detta någonstans låg hade jag inte bestämt. Men är man i Nikka så blir det väl allt som oftast Dag Hammarsköldsleden upp mot Keb. Så och för mig. Jag hade ju som delmål att gå upp på själva Keb så varför inte. Men jag kände att jag var i stort behov av en vilodag. Hade ju gått i 9 dagar nu totalt. 103 kartkilometer räknade sonen ut. (Vad det nu kan bli i verkliga...) och burit tungt hade jag. Slutvikt på min rygga i Nikka var 23,5 kg (Startvikt 29kg i Abisko).

Så: Vila. Proviantera. Komma upp mot Keb. Lyxa lite?

Bestämde mig för att gå till båtläget vid Laddjujavri och ta båten. De fem och en halv km dit tog en timme. Synnerligen lättgånget. Sen 6 km båt för 350kr. Väl värt för trötta ben som dessutom inlett dagen med 7 km ner till Nikka på morgonen från senaste lägerplatsen. 

När båten släppt iland oss igen vid skylten "Keb fjällstation 8 km" var det bara att börja gå igen. Ryggan vägde 19,3 kg när jag lämnade Nikka. Dvs avsevärt lättare än tidigare. Och i de dryga 19 kilona ingick nu mat för fyra-fem dagar. Kanske inte lika lyxig som planerat och utan både vin och pankaksmix. Men men. Det ska väl en karl överleva...

Nu var ju frågan hur långt jag skulle gå. Sträckan Nikka-Keb fjällstation är ju inte särskilt vacker om ni frågar mig och jag ser det enbart som en tråkig transportsträcka. Vid Tarfalajokki börjar fjällen igen efter att ha varit 17 km trök. 

Regnet låg hela tiden och lurade runt fjälltopparna och det var allmänt grått. Och jag var lite trött och less. Så jag traskade på. Tänkte att jag borde fixa de dryga 8 km på två timmar om jag "tog det långa steget före". Sagt och gjort. Jag ångade på. 1:57 tog det från ryggsäck på till ryggsäck av. 

Klev in på fjällstationen. 1 miljad människor. Utanför började det regna. Åhhh nej. Jag orkar inte. Vill ju bara vila upp mig. Men jag testar. Visst fick jag en "nödbädd". 705 kr. Absolut. Dyrt men vafan. Jag har ju semester. Mat, bastu och nån pilsner. Skönt. Det rycktades om att stationen tagit emot dubbelt så många gäster som man trott skulle komma den dagen...

Hur som helst, en god natts sömn efter drygt 21 km vandring blev det. 

Söndagen fick bli slödag. Vilodag. Det var svårt att ta det beslutet eftersom det var blå himmel och antagligen perfekt topptursväder, men... jag är ju sååå förståndig och principfast... (hahaha... not). Vilodag fick det bli. Ängnade mig åt lite utrustningsvård och fikande. 

Kaffe och nybakta kardemummabullar är gott. Även på fjällstationer. 

Utrustningsvården bestod i lite tvätt av svettiga vandringskläder och limning av kängsula. Som tur var hade S upptäckt att hennes kängsula släppt lite på ett förn innan vi åkte upp och limmat denna med epoxy. För säkerhets skull fick limmet följa med upp på fjället. Just in case. Väl på fjället när jag satt och smorde mina kängor en dag upptäckte jag att mina sulor också börjat släppa lite. Bara några mm längst fram.

Men jag kommer ju ihåg Fovves blogginlägg från Sarek med trasig känga och tänkte att han har ju redan provat och konstaterat att det var så där, och jag litar fullt och fast på hans omdömme, så Inriktningen måste vara att inte hamna där. Dock så behövde ju kängan vara helt torr när den limmades så reparationen fick vänta till vilodagen. Dvs den här dagen. Skrapade rent. Sköljde. Soltorkade. Gjorde rent med lite T-sprit och sen dit med lite epoxy :-) 

I övrigt har jag hunnit med att hjälpa andra bekymrade vandrare med lite tips för skavsårsomhändertagande och tryckande känga. Det första genom att ge bort min lilla skummgummikudde med lite instruktioner om tejpningoch nyttjande av den och det senare genom att visa ett alternativt sätt att snöra kängan. Snörningen gav genast effekt och kvinnan gav sig glatt iväg på dagstur. Om skummkuddarna hjälper får fotägaren väl reda på imorgon när hon skulle höra topptur. Det där med tejpning och sånt kanske får bli ett eget inlägg nån gång. Tror mig ha hyfsad erfarenhet på området och kanske hjälper det någon till en trevliare tur nån gång.

För trevliga turer ska vi ha! De är alltid bättre än de otrevliga.

Nu blir det några dagar utan täckning så ha det gott och god tur tills nästa gång!

Äntligen så blev paddlingen i bohuslän av. Köpte en kajak för fyra år sedan som jag hyrt. Den gav mig många goa turer utanför Billdal, Göteborg. Men jag kände att det behövdes en utveckling så jag köpte en Zegul Arrow Play MV av sea kayak i Billdal. En investering som jag ganska snabbt kände var rätt. Till det köpte jag en grönlandspaddel, bästa paddel jag hittills använt. Hursomhelst, nu slängde jag upp min nya kajak på takräcket och körde upp till Fjällbacka. Packade i mina grejer, som precis fick plats, och paddlade ut i Fjällbacka skärgård. Underbar tillvaro i två dagar. 

Massor med fåglar i luften och diverse liv i havet. Såg en säl, bara fem meter framför mig dök den upp och försvann lika fort. Coolt! Det var en aning svårt att hitta bra lägerplatser, men tillslut fick jag napp. En vik där en tidigare lägereld använts blev perfekt. Där kunde man slappna av och reflektera över dagen och livet. Längtar redan efter nästa tur, som planeras gå i området kring Marstrand. 

Sitter hemma och funderar på min nästa tur i kajaken. Marstrand lockar, kanske mest för att mycket tid i min ungdom ägnades åt det området. Vi badade, fiskade och gick på krogen då och då. Men aldrig någon paddling, hade inte upptäckt tjusningen med paddling på den tiden. Det kommer att bli kanon, blandning av gamla minnen och nya upplevelser. 

På nittiotalet höll jag på en del med dykning på västkusten och det var ju meditation på hög nivå. Tyvärr så flyttade jag till Uppsala och dykningen försvann. Jo, jag kunde tagit med mig det dit. Men det hade ju såklart inte varit samma sak när man växt upp på västkusten. Redan som liten pojk fiskade man strandkrabba och plockade musslor. Nu har kajaken samma funktion som dykningen, nästan. Meditation i kajaken och under alla strandhugg ger ju så mycket energi till resten av livet som rusar fram som ett tåg. Längtar!