Igår var det ett stort steg framåt i min klättring. Efter att jag och Ida sprungit runt hela klippan i Hell på äventyrs promenad och letat eventuella möjligheter att sätta topprep insåg vi att det verkligen är ett sportklätterparadis. Vilken fantastisk stenkvalitet och så mycket roligt att klättra. Jag och Ida gjorde oss redo för att jag skulle göra min sportklätterdebut, lite pirrigt och nervöst men mest taggad var jag. Först testade jag att hänga i quickdrawen i första bulten för att få in känslan och sedan gick det som på räls upp till ankarpunkten. Jag hade klarat min första sportklätterled, utan att tappa fästet eller känna mig rädd och osäker. Det var en sådan otroligt härlig känsla att stå där uppe och titta ner på Ida och prata med henne, vara totalt bekväm och säker på vårt teamwork och göra ankaret innan jag kopplade in mig och Ida tog ner mig på marken igen. High five, hjärtat som slog i 220 och lycka i hela kroppen med ett leende i hela mitt ansikte. YES. Nu vill jag bara klättra mer. Och mer och mer. Det började regna så vi packade ihop och tog oss ur vår bubbla vid klippan för regnet öste ner påväg till bilen. Men vi alla tre var lyckliga, för vilken eftermiddag det hade varit. Hur brukar ni känna när ni klarar av något som ni väntat länge på att få göra?

Idag regnar det, är grått och mulet utan att det gör speciellt mycket. Det kommer betyda fysövningar & planeringshäng. Jag är en av många ambassadörer för kvinnliga äventyrare och vad passar inte bättre än att sitta i planeringsmode med Ida inför höstens äventyrs resa. Mer om det när mer är klart men vad det kommer innehålla är nog rätt tydligt, klättring.  

 Sankt Petersburg är en av de finaste städerna i Ryssland, och det verkar också som att staden är ett populärt resmål inom landet. På grund av detta finns det oerhört mycket att göra i Sankt Petersburg, och oberoende vad ens intressen är, finns det en likasinnad grupp i staden. Om du är i staden på affärsresa, eller som turist, kan det ibland kännas väldigt annorlunda än Sverige. Då kan det vara kul att höra att även i Ryssland går det att spela på de bästa svenska casino. Låt oss nu ta en titt på vad man kan göra i denna vackra stad.

Gå ut ur centrum…

...och upptäck en helt annan stad. Om du är intresserad i historia, kan det vara kul att se hur staden såg ut under kommunisttiden. Ett sätt att göra detta är att besöka de många Khrushchyovka-husen. Bästa sättet att se dessa är genom att ta metron och färdas ett par stationer ut ur stadskärnan. Bra ställen var det finns massor av dessa typers byggnader är Komandantskiy Prospekt eller Prospekt Veteranov.

Naturen

Något som många St:Petersburgare älskar är naturen, och därför är den också en viktig del av staden. Den kändaste parken är säkerligen Yelagin Island, en ö som är populär speciellt på veckosluten. Besökare kan hyra ut roddbåtar med vilka man kan åka runt i öns kanaler och dammar. Det går också att hyra cyklar eller rullskridskon. Har man med sig småbarn kan man också gå på miniatyrtåg och lekparker. Det finns till och med ponnyn barn kan rida på. Gillar man att gå kan man vandra runt på stigarna på ön, vilka är många kilometer långa.

Broarna

Sankt Petersburg är en stad var broar finns överallt, och varje natt öppnas de upp så att stora lastfartyg kan köra igenom. Detta spektakel är överraskande skojigt att följa med, och om man har en kamera på sig, finns det en stor chans att man får väldigt vackra bilder med sig som minne. Första bron öppnas 01.25 på natten, och resten öppnas en efter en, enligt vilka fartyg som åker längs ån just den natten. Det bästa sättet att se alla dessa broar öppnas, är med båtrundturer som ordnas just med tanke på detta. Dessa exkursioner tar ungefär två timmar och kostar ungefär 1000 rubel, vilket är ungefär 150 SEK. Under sommarmånader brukar den lokala befolkningen också fira dessa broars öppningar med champagne och andra festdrycker.

Om du känner dig för ett äventyr

Om du har tråkigt och vill testa på något nytt, kan du betala till en takläggare att öppna upp dörrar till taket, helt i centrum av Sankt Petersburg. Detta är inte direkt den mest lagliga verksamheten, men det är verkligen intressant att se på staden från ett så unikt perspektiv. Kom bara ihåg att ens säkerhet är upp till en själv, och att det inte finns någon sorts skyddmekanism på taken. Gå inte upp i hala eller högklackade skor.

Detta var en snabb genomgång av vad man kan göra i Sankt Petersburg. Hoppas ni fick någon ny information, som ni kan använda er av nästa gång ni är i staden.

Vejret var perfekt, humøret i top og det tog ikke mange skridt før vi drejede rundt om et hjørne og pist væk var vi fra hverdagens virkelighed. Ahh... ro! Omkring os, i kroppen og i sjælen.

Vi havde skaffet os selv fire dage på tur og efter at havde rådført os med Utsidans forum, trawlet internettet og ikke mindst konsulteret vores egen fornemmelse for hvor vi ville hen, fald valget på Skåneleden. Helt præcist SL1: Kust-kustleden, etapperne 3-6. Fra Östafors til Glimåkra.

Lørdag 8. april tog vi afsted med færgen fra Bornholm kl. 6.30 mod Ystad. Vi havde besluttet at parkere bilen i Glimåkra og derefter tage bus/tog/bus til vores startsted Östafors. Undervejs ville vi dog lige tanke op med diverse hos Willys og Clas Ohlsson, så selvom vi havde taget tidligt hjemmefra blev det omkring kl. 15 da vi endelig trådte ud på Skåneleden.

En hyggelig fordel ved at køre en smule nordligere end hjemstavnen er at se nyudsprungne anemoner igen!

Denne første etappe skulle tage os til lejrpladsen Bökestad og viste sig at være en rigtig fin og letgået tur. Hvilket var ret heldigt, for vi nu alligevel lidt trætte efter at have startet dagen ret tidligt...zzz 

En pudsig detalje - vi var ikke de eneste, der ville overnatte på lejrpladsen, der var desuden en lille gruppe med kanoer og to gutter på mountainbikes - Alle danskere!!! 

Søndag 9 april

Dagen efter fortsatte vi mod Brotorpet  - i vores sædvanlige rolige tempo, med tid til at se, opleve og ikke mindst holde pauser og spise chokolade!!!

Turen var skøn, solrig og meget afslappet.

Men så var der jo bare ekstra energi til at nyde den smukke aften ved Brotorpet 

Mandag 10 april

To dage var nu brugt og vi havde to dage tilbage til at komme tilbage til bilen og vores færge hjem, men vi havde ingen hast og kunne bare nyde landskabet og det gode forårsvejr, da vi fortsatte turen mod Vesslarp.

Ikke så ringe at have et stærkt pakæsel med sig (læs=min elskede)

Vesslarp var en skøøn lejrplads! og så huskede vi at geocache lidt, da vi endnu en gang kom frem i meget fin tid.

Tirsdag 11 april

Sidste dag måtte jo komme... efter et nat med åens rislen og klukken som baggrundslyd, var dagens mål Glimåkra/bilen...

men inden vi kom så langt, så fortsatte Skåne med at vise sig fra en meget smuk side

Hvor mon næste tur tager os hen?

"Nu spelar våren ljumma vind

i myrens gula starr

och sakta stiga sagorna kring

ön i Berga fors"

/Dan Andersson

Oavslutat 1: Våren

Just nu tillbringar jag mycket tid i en stuga som ligger bokstavligt talat vid foten av Kilsbergen. Själva huset måste nog sägas ligga på Närkeslätten men på andra sidan vägen, en sådär sju meter bort, börjar Bergslagen.

Sittandes vid den vedeldade spisen i köket, lyssnandes på Sofia Karlssons Dan Andersson-tolkningar blir man lätt blödig i sinnet. Det är något trollskt magiskt med dessa skogar och berg. Kan inte sätta fingret på riktigt vad det är som gör det. Kanske är det granarna. Kanske de otaliga sjöarna och tjärnarna. Eller åarna. Dessa livsnerver som en gång försåg alla små bruken med energi och transportmöjligheter. Eller är det kanske i alla de kulturlämningar i form an kolbottnar, slaggvarpar, körvägar, gruvhål och gamla tynande bruksorter som den magiska laddningen ligger. Antagligen är det kombinationen av alltihop som gör det. Kraftigt kryddat och underblåst av farfars historier från förr.

Har ingen aning om varför jag började skriva det här inlägget eller vart jag vill komma. Kanske för att jag gjort två korta turer i just Bergslagen sen jag skrev sist, om man bortser från ryggsäcksinlägget. Problemet är att jag inte har något särskilt att berätta från dessa turer. Förutom att det snöade på den ena; en kortis längs Silverleden och att årets första utedopp skedde på den andra; på Valborg. Båda var mycket mycket trevliga dock....//

Oavslutat 2: En tur till Sommen

I södra Östergötland ligger sjön Sommen. En stor sjö med klart fint vatten. Utmärkt paddelsjö sägs det med många öar. I sjöns västra del finns ön Torpön. Eller om det är en halvö. Landsvägen går ut på den och det som ev gör den till en ö är i så fall en några meter bred kanal/ å. I vilket fall ligger byn Hestra några kilometer från bron på fastlandet. Hestra, som ju är en välkänd handsktillverkare i friluftskretsar.

På Torpön finns 30 km vandringsled och två vindskydd. Hit begav sig sonen, jycken och jag en helg sent i maj. Direkt man kommer ut på ön finns en parkering och ett av vindskydden. Därifrån utgick vi och styrde stegen mot det andra vindskyddet på öns östra sida. Inledningsvis uppför längs trevlig skogsstig.

Utsikt mot nordväst mot Hestra/ Tranås.

Vädret var vackert och egentligen var det lite för varmt för att vandra. Speciellt vårt pälsdjur tyckte det var tramsigt att vara ute och gå en sådan dag. Då ska man ju ligga växelvis i solen på trappen hemma och i tvättstugans svalka enlig henne.

T travade dock på som vanligt, för att gå på tur med flocken gillar hon ju. 

Vatten är ju ett av problemen vid sommarvandring i mellersta och södra Sverige. Hunden är inte så knusslig men vi människor får ju bära eller skaffa vattenfilter. Eller som göra som jag brukar göra; dricka ändå från större sjöar eller rinnande vattendrag. Vilket jag visserligen bara gör i skogstrakter väl bortom jordbruksmarkernas avrinningsområden.

Mina blogginlägg handlar ju endel om mat. Denna gång körde vi på enkelhet som ledord. Korv är enkelt. Och gott. Dessutom blir man säkert både stark, snygg och smart av det. Det hävdar i alla fall min kollega Olov:-)

Kvällen bjöd på vacker solnedgång och säsongens första strid med myggen. Detta är ett problem med vindskydd som sovplats. Mygg. Blä. Och usch! Är inne på att övergå till hängmatta av den anledningen. Då kan man ju sova under myggnät. Nu fick man snällt ligga djupt ner i en för varm sovsäck med mygghuva på huvudet. 

Leden från vindskyddet till bilen gick längs väg. Både grus och asfalt....//

Oavslutat 3: Silverleden - i Majjens fotspår 

Svartälven. 

Vandringsleden går rakt igenom folkparken Krokborn i utkanten av Hällefors.

Utsikt över Hällefors.

Annan utsikt. Över Svartälven. Och nä, det är inte vinter. Det är vår. April.

Vindskyddet vid Svenstjärnen. Välordnat, men jag föredrar den mer traditionella varianten där golet ligger lite högre. 

Aprilquesadillas. Inte lika gott som novembervarianten, men funkar ändå rätt bra.

Kyligt och blaskigt. Trötnade och gick tillbaka till bilen p morgonen. Tog kortaste vägen. Vilket innebar väg :-)

....//

Våren har varit torftig ur både frilufts- och därmed bloggsynpunkt, men förhoppningarna på sommaren är stora i dessa hänseenden.

Snart blir det mer ryggsäcksrenoveringsinlägg.

Tills dess: God tur!

Tanken har från början varit att tjejerna och jag skall träna att jobba tillsammans. Så igår i Hundestedt och Fredriksvaerk så tog det sin början! Med oss var min gode vän Lars, duktig på det mesta. Det är bara att konstatera, det är inte enkelt. Men heller inte omöjligt. men mer träning måste till. Tjejerna är underbart duktiga och naturliga på kameran, men sedan är det ju alltid lite stressigt, för dem tråkigt och trögt. Men det är en tränings sak.

 Så vi möttes all tre på T-Centralen, tog tåget till Kastrup, som med sin ombyggning krånglade till lite med att hitta biluthyrningen, men där väntade en överraskning. En Audi som skulle säljas, så vi fick hyra den, med bästa försäkringen och betala bara för några mil, sammanlagt 280 danska kronor. Billigare än att ta tåget och billigare än lunchen!

 Först åkte vi till Frederiksvaerk där de samlat Knuds alla noteringar och bilder från alla Thule Expeditionerna. Museiinspektören Sören tog emot oss och visade oss kort hur arkiven såg ut. Jag kikade nära på ett brev från Knud till Christian Poulsen. Spännande! men tjejerna tänkte nog mest på hamburger måltiden med pommes frites som vi åt till lunch! 

Härifrån åkte vi ut till Hundestedt och Knuds arbetarslya får man väl kalla det. Den brann nästan ned 2011, så den har renoverats och såg därför mycket ny ut. Allt gick väldigt fort, så frågan är hur det blev då, men jag har kikat på resultatet och förutom en del sönderblåst ljud, ser det helt ok ut. Det blåste och regnade hårt, så kameran fick en duvning. Tempot måste ned, det utsätter alla för onödig press.

 Huset älskar jag, trots renoveringen. Favoriten är huvudrummet på ovan våningen, med en sagolik utsikt mot Grönland och målade bilder av Moltke ovan matbordet från den första Expeditionen som kallas den Dansk-Litterära Grönlands Expeditionen som initialt leddes av Ludvig Mylius-Ericsen vars familj ägde marken där huset är byggt på. och vinden, utsikten och stämningen, ja, den är stark och tjejerna uppskattade platsen direkt! Men det gick för fort...men vädret hjälpte inte till!

 Hem gick det snabbt och enkelt, men det höll på att sluta illa! När vi gick av i Malmö, kånkades de två klumpiga barnstolarna, så glömde jag kameraryggsäcken....ja, du, ja, du.....jag tänkte inte på det förrän vi åkt rulltrappan upp på Centralen och just skulle gå ut. Jag vet inte hur vi lyckades ordna det, ajg lyfte upp tjejerna hade barnstolarna med mig, ned i full fart, knuffandes folk utför rulltrappen, tåget stod kvar, på tåget i en sorts förblindad vision, ingen aning var vi hade setat men denna gång hade jag pratat med vår tåggranne och mindes därför henne. Hittade platsen, tog säcken och hann precis av. Benen darrade. Där räddades Grönlandresan! Och bäst av allt, tjejerna var verkligen till hjälp!

 Hemska, hemska tanke om jag glömt den. Kanske var det ett tecken att jag verkligen måste fixa försäkringen nu!

 Läs mer hur det går med förberedelserna för Grönlandsresan här!

Längtan efter att få komma ut på vandring sliter och drar men jag får ägna mig mest åt tålamodsträning och rehabträning. Emellanåt smiter jag i alla fall ut på lite kortare turer med tron om att det ska lindra lite av vandringssuget. Fungerar det? Nej. Suget minskar inte. Det ökar.

Jag skadade knät förra sommaren under en vandring på Höga kustenleden, opererades i vintras och får nu som sagt ordentlig träning av tålamodet. Sjukgymnasten säger att jag inte är 20 längre och jag är helt oförstående till vad han kan mena… ;)

I helgen har jag i alla fall varit ute på en liten tur vid naturreservatet Surö bokskog och Harnäsleden som ligger vid Sjötorp utanför Mariestad. Bokskogen är Sveriges nordligaste, men en bokskog är en bokskog och ger ändå en riktigt skön skånekänsla.

När man inte kan vandra kvantitativt så får man istället vandra kvalitativt. Det har förstås sina fördelar att man kan ta sig tid att se och uppleva andra äventyr i naturen. Ett sådant äventyr var att ta del av Hackes arbetsamma föräldraskap. Tusan vad de fick slita med att ge den hungriga ungen mat. Läckra larver och smaskigt slingriga maskar serverades gång på gång men ungen bara fortsatte att skrika efter mer. En bottenlös unge. Troligen längtar hackspettsparet till att ”Lill-Hacke” ska bli flygfärdig. En farhåga är dock att han kommer att vara alldeles för trind den dag han ska försöka komma ur boet.

Trots att själva vandringen inte blev mer än ca 7-8 km så var det ändå en härlig dag i en mycket fin natur. Harnäsleden följer kusten längs en halvö i Vänern, vilket innebär att det under nästan hela vandringen är sjöutsikt. Det finns alltså många möjligheter till bad, fina rastplatser för matsäck och softande på solvarma klippor, vilket jag ägnade en stor del av min tid till.

Knät verkar hålla. Det ger hopp. Kanske, kanske det ändå kan bli en del vandringsturer i sommar.

Önskar er alla en härlig vandringssommar och ser fram emot att få ta del av era berättelser! 

Stockholm Marathon 2017 gick helt enligt plan. Jag ville ju in på under 3h 30min, och jag korsade mållinjen på 3:28:52.

Det är helt klart så att jag är nöjd med det, även om det smärtar lite att vara 12minuter långsammare än föregående år.

Man kan ju alltid skylla på vädret, den klena dagsformen, att man inte har de bästa löparskorna, att det var folk i vägen som man fick sicksacka mellan, och gicketvis att publikstödet var klent :)

Fast egentligen var allt perfekt och jag har egentligen inte tränat tillräckligt mycket.

Men men. Nu blir det nya tag!
Nästa tävling blir Mora Trail i juli. Kommer att bli riktigt skoj!

Vill även passa på att nämna att det finns många bra gratis träningsprogram för er som vill börja med löpning, vill springa ett maraton, eller som bara vill hålla igång konditionen.

Det handlar inte om så många veckor. Bara fyra eller fem i Skåne, kanske sex. Antagligen färre ju längre norrut i landet man kommer. Denna tid, när träden har slagit ut och mycket fortfarande är ljusgrönt, och alla flyttfåglar hunnit anlända från fjärran länder. Under dessa snabbt övergående veckor pågår en aktivitet bland fåglarna som är okänd för de flesta människor men som är väl värd att uppleva. Då fylls kvällarna och nätterna av fågelljud som man annars inte hör, från ängar, skogar och sjövassar. En del av dessa fåglar kan säkert visa sig och sjunga på dagen också. Men det är sena kvällar och nätter som är deras egentliga tid.

Kvällshimmel vid Krankesjön i början av juni.

Vassångaren

En av dessa hemlighetsfulla är vassångaren. Liksom många sångfåglar har den ett ganska oansenligt yttre utan några iögonfallande kännetecken. Den hör hemma i stora vassområden vid sjöstränder. Därifrån ljuder dess märkliga sång, ett slags maskinmässigt surrande som kan höras hundratals meter. Fågeln är sällsynt och i Lunds kommun hörs den inte varje år. Men detta år fanns den, upptäckt den 13 maj. Vid 22-tiden på kvällen var vi en skara entusiaster som gick utmed en bäck vid Krankesjön för att höra den på nära håll. Svårt att lyckas, för den satt så långt ute i ett blött vassområde att det var omöjligt för en människa att ta sig dit. Vi fick nöja oss med att lyssna på sången på avstånd.

Den oansenliga vassångaren. Fotot taget vid ett annat tillfälle (juni 2006). Denna hane satt gärna i en buske och sjöng, men vassen var inte långt ifrån. Det fordrades en hel kväll av tålamod i ett lerigt träsk för att få några foton av den.

Bland insekterna i gräset

Den kvällen hörde vi även en annan sångare: gräshoppsångaren. Den är nära släkt med vassångaren och sjunger liksom den med ett hastigt surrande ljud som har en slags maskinmässig jämnhet. Men den låter mjukare än släktingen och kan sägas mer likna en gräshoppa eller syrsa. Tonerna kommer absolut exakt utom vid de få tillfällen då den hoppar över ett enda slag för att sedan fortsätta i samma takt. Så kan den hålla på långa stunder, ofta från en äng eller öppen plats, och gärna i närheten av vatten. Man hör också hur ljudet än blir svagare, än starkare. Då vet man att den vrider på huvudet!

En sen kväll tog jag cykeln och färdades ett par kilometer utmed Kävlingeån, vid Flyinge Kungsgård. Under denna sträcka kunde jag notera 6 stycken sjungande gräshoppsångare. Dessutom två rörsångare och tre kärrsångare. Ja, vi får inte glömma kärrsångaren. Han är den skickligaste härmaren i den svenska fågelfaunan och närmast exploderar i räckor av allehanda härmljud.

Här vid Kungsgården har det vissa år hänt att ytterligare en nattlig "maskinfågel" sjungit: flodsångaren. Den har en långsammare sång än sina två släktingar och ljudet leder tankarna till en jättelik vårtbitare. Vet man inte vem det är som sjunger så skulle man nog gissa på just det.

Den tid dessa fåglar sjunger är alltför kort. Näktergalen brukar sluta omkring midsommar, så det är inte lång tid kvar om man vill höra den innan den tystnar för i år. Gräshoppsångaren trappar ner gradvis och jag har funnit att aktiviteten minskar betydligt i början av juni. Men det händer att en och annan fortsätter ända in i juli eller augusti och blandar sin röst med de riktiga syrsornas.

En uppvisning i skymningen

En annan kväll befann jag mig återigen vid Krankesjön. En man stod med en kamera i handen och vi började prata om de fåglar vi hörde och såg. Det mörknade alltmer. Vissa fåglar tystnade och andra tillkom. När skymningen kommit ganska långt upptäckte vi tre fåglar i snabb flykt i luften. De såg nästan ut som tornseglare och rörde sig lika skickligt. Men de var större, med kraftigare vingar. Fåglarna flög med hastiga vingslag och hejdade sig ibland, gjorde tvärvändningar, dykningar och stegringar. Jag visste genast vad det var: lärkfalkar som fångade trollsländor och andra insekter i luften. Medan mörkret tätnade susade de omkring och kom ibland riktigt nära. Jag tänkte att någon av dem kunde vara en mer sällsynt fågel, en aftonfalk som synts till i området. Men det var omöjligt att urskilja några färger, falkarna var bara svarta siluetter mot kvällshimlen. Det var bara att njuta av skådespelet som verkligen var av högsta klass.

Några kvällar efter lärkfalkarnas uppvisning tog jag kameran och tänkte att jag skulle fånga deras insektsfångst på foto. Men de hade flyttat sig och jagade mycket längre bort. En av falkarna kom tillfälligt närmare och fastnade på en bild. Men det var ingen lärkfalk utan en aftonfalk! På den infällda, förstorade bilden syns det ljusa huvudet som visar att det är en hona. Senare fick jag veta att två "affar" befunnit sig vid Krankesjön, bägge honor. I skrivande stund är de troligen fortfarande kvar.

Det känns en aning tomt och öde när försommarnattens sångfåglar tystnar. En sen kvällsexkursion eller övernattning i tält är inte detsamma utan dem. Men det finns annat som hörs istället: kackel och oväsen från vassruggarna, pipande uggleungar och ibland (fast mycket sällan) någon vaktel eller kornknarr. Men befinner man sig längre norrut, i skogarna med gran och tall, kan man länge på sommaren höra det mest trolska ljudet av alla: nattskärrans surrande, spinnande sång. Den som oväntat fått höra det långt inne i en öde och nattmörk skog glömmer det nog aldrig.

Nu är det bara en vecka kvar till midsommar. Jag skulle vilja ta tillvara många fler av dessa försommarkvällar innan nattsångarna tystnar, men det är annat som kommer emellan. Näktergalen kan jag dock njuta av varje kväll fram till min resa till fjällen. Den sjunger nämligen en liten bit från min lägenhet i Lund och jag behöver bara öppna balkongdörren. Men när jag kommer tillbaka en dryg vecka in i juli så har den tystnat för detta år.

Silverstämman på fjället

Till sist några ord om den sångfågel som nog är min absoluta favorit: nordsångaren. Den är så sällsynt i vårt land att den vissa år knappt hörs alls. Den färdas en osannolikt lång väg, dess vintertillhåll är sydöstra Asien. Den passerar således aldrig Skåne, vilket nästan alla andra flyttfåglar gör. Till vårt land anländer den bland de allra senaste sommargästerna, omkring midsommar. Sedan sjunger den inte många veckor, och enda möjligheten att höra den är i de nordligaste fjällen. Sången är en ihållande drill som ibland kan få en alldeles enastående ren silverklang. Jag har hört den bland annat en gång i västra Sarek och jag lyssnar efter den varje fjällvandring och hoppas att jag ska träffa på den igen.

Modifierar en Vaude Jolly Comfort bärstol med extra packutrymme inför "ensamvandring" med barn på 1,5 år.

På sidorna bakom dotterns ben spänner jag fast två 12-liters ultratunna reservryggsäckar från Biltema. Sådana där som packas i sin egen ficka och blir små som snusdosor. Här tänkte jag bära allt regnrelaterat. Skalplagg, regnskydd. Och den svarta påsen. (Blöjpåsen alltså.)

Sidoväskorna komprimeras med resårsnören och då blir de kanske snarare 8 liter var. Jag såg ut som en total packåsna när jag i ett första läge testade fylla ryggsäckarna helt. Fick gå på tvären genom ytterdörren för att komma ut. Jag bestämde mig för att försöka åstadkomma lite mer tublika sidofickor samt att föra över mer vikt framåt.

Två 5-liters midjeväskor, sedermera höftväskor, sys fast på vardera sida av midjebältet. De är ofodrade och lätta men ändå rejäla. Dessutom passar de som en smäck på bärstolens avbärarbälte när jag kopplat ihop dem bakom ryggplattan. Fyndade dem i den lokala sportbutiken, ibland är slumpen väldigt genialisk.

Höftväskorna hamnar under mina armbågar och sticker inte ut väldigt mycket, så det kommer funka bra. Kanske bär jag en liten midjeväska mitt på också. Planen är att i dessa förvara diverse prylar: mobil och ministativ, hygienrelaterat, godis, matprylar. Dessa väskor kommer jag att regnskydda med ett ryggsäcksregnskydd som jag drar runt om under bärstolen.

I utrymmet på 20 liter i själva bärstolen planerar jag packa värmeplagg, ombyte till dottern, lunch och termos.

Totalt packutrymme cirka 45 liter. Vikten blir troligen inom det bärbara men i överkant för detta bärsystem. Vaudebärstolen sitter jättebra men är knappast lika skön som min Arcteryx Altra vid tyngre vikter. Det blir en minimalistisk packning, vilket är en utmaning för en frusen.

Kommer bo på fjällstation och det lutar mot att jag investerar i helpension med hänsyn till det begränsade packutrymmet och bristande erfarenhet av att ge dottern frystorkat eller konservmat som annars finns att tillgå på fjällstationer. Det blir en provtur till Helags och en eller två övernattningar där.

Beroende på hur hon är på nätterna (vore bra om hon kan ligga själv) hade jag även tänkt testa göra en tälttur till fjälls i sommar, vilket förstås kräver stora ryggsäcken. Det blir i så fall en kort vandringssträcka till lämpligt kalfjäll dit dottern får gå själv, med bärsele som backup. Hon fixar lätt gå någon kilometer på våra skogsturer, bara man håller henne distraherad från att äta sten.

Fler som vandrat ensamma med med små barn och med packning för mer än dagsturer? Hur har ni gjort?

I en vecka har jag nu befunnit mig här i Jostedal där jag trivs tokbra och alla är så oerhört trevliga. Förövrigt har jag nog aldrig åkt igenom så många tunnlar som i det här landet och vilken tid det tar att köra i jämförelse med hemma men det gör mig ingenting då jag har ett fantastisk landskap att vistas i. Wow säger jag bara.

Glaciärerna och glaciär sjöarna är där jag håller hus och delar boende med två argentinska kollegor som jag har mycket att lära av. Varje morgon när jag vaknar för att stiga upp till jobbet, eller ja för mig är det ett äventyr varje dag att få ta med gäster ut på glaciären, möts jag av berg genom fönstret och får känslan av "nyp mig i armen bor jag här?". Det känns som en dröm och jag är så lycklig att jag har fått chansen att vara en del av detta gäng denhär säsongen. Att få se glaciären förändras i både färg och form, paddla i olika väderförhållanden, regn/moln/dimma som ger dramatik i omgivningen och solen som tittar fram då och då. Vädret skiftar som på en femöring och man vet aldrig vad man lan förvänta sig så det gäller att vara beredd och jag uppskattar verkligen regn och dimma för det ger en sån fin dramatik i landskapet. Än så länge har jag varit på två av de tre glaciärerna vi har turer på eftersom den tredje fortfarande är i vinterförhållanden. 

Tunsbergdalsbreen

Har den senaste tiden följt snöläget i fjällen. Någonting som inte kommer att hända är att vandra i Sarek om det är snö och blött.

Så, jag följer utvecklingen med stort intresse. Har lite sidor att titta på.

Det blev ett kort inlägg nu.

Vad är lycka?

Ni som känner mig vet ju att jag funderar mycket på det här med meningen med livet. Och nu senast under ett London besök och tunnelbaneåkningar funderade jag på detta med hur folk måste arbeta som galningar för att det skall se bra ut. Det är ju inte för enkel överlevnad utan för att det skall framstå som bra för andra, vilket är ju oerhört korkat egentligen. Ja, att någon bryr sig om detta är en gåta för mig. Och på vägen hem läste jag den alldeles utmärkta boken Sapiens En Kort Historik Över Mänskligheten (ett måste för alla som ägnar en skvätt åt funderingar av meningen med allt) av Yuval Noah Hariri där han då helt rätt beskriver eländet som följde när vi övergick till att bli vetebönder från jägar och samlarskrået med följden att vi blev många fler, och mångt flera fattiga än tidigare som jägare och samlare när vi hade en mindre, men varierad kost där behovet av att arbeta för överlevnad sträckte sig till någon timme per dag i snitt.

Vad jag kan säga det är att alldra största lycka, förutom mesta tiden med döttrarna, det är när jag joggar ned till Stapelbäddsparken, ganska sent när de flesta är inomhus hemma, måsarna skränande och duvorna grunkande, och jag utan några hjälmedel (ok, lite krita och klättrarskor) ägnar en timme åt att försöka hitta nya leder som utmanar. Allt som behövs är den egna kraften och inget annat. Så enkelt.

Så målet måste ju vara att göra sig av med en massa krafs och få till ett enklare liv med mer ledig tid.

Läs nya rapporter från förberedelserna för Grönland http://www.mikaelstrandberg.com/tag/gronland/

 *Bildtexter: 1. Stapelbäddsparken 2. Goda vänner som Olly Steeds är livet även i London 3. Grejer från Normarks inför Grönlandsturen.

Helgen 7-9 juli kommer det anordnas Læstadius- och Linnédagar i Kvikkjokk. Det är två föreningar, en Læstadiusförening samt Linnésamfundet Polcirkeln, som anordnar föredrag, exkursioner med mera. Det är framför allt två personers minne som kommer att uppmärksammas, Carl Eric Læstadius och Carl von Linné.

Jag har blivit ombedd att ha ett av föredragen vilket alltså handlar om fjällstigen till kapellet vid Álggavárre. Att Linné på sin lappländska resa år 1732 besökte Kvikkjokk och färdades en del av Präststigen känner nog många till. Mer okänt är att Carl Eric Læstadius, som var präst i Kvikkjokk i början på 1800-talet, gick den i tjänsten åtskilliga gånger (han var för övrigt äldre halvbror till Petrus och Lars Levi Læstadius). Den sista gången han gjorde denna resa blev han sjuk och fick bäras tillbaka till Kvikkjokk. Året därefter dog han, och det är precis 200 år sedan.

Flera av samlingarna under fredagen och lördagen är offentliga och kommer att hållas dels i Kvikkjokks kyrka, dels i ungdomsgården/prästgården. Föredraget om Präststigen är kl. 13.30 på lördagen, i kyrkan. Se vidare program på föreningarnas hemsidor. Programmet kommer säkert att sättas upp på några ställen i Kvikkjokk så att lediga fjällbesökare får möjlighet att besöka samlingarna. 

Læstadiusföreningens hemsida finns här.

Linnésamfundets hemsida finns här.

Den ljusa årstiden är här! Ljuset finns där när man vaknar på morgonen , lite mer energi har kommit tillbaka, ljusa kvällar, naturen har fått liv igen, dags att jaga solnedgångar.

Den 1 april 2017 inviger jag utesäsongen med en tur till favoritsjön Ågelsjön. Känns som att komma tillbaka till en kär gammal vän. Jag vandrar runt sjön och såklart tar jag en tur upp till toppen. Jag är säker på en sak, att jag kommer att jaga många solnedgångar här sommaren som kommer.

Toppvandring med barn den 14 juni. En regnig kväll efter jobbet tog vi bil till Ågelsjön, för att gå upp till toppen. Precis när vi var framme sprack det upp. Mycket överaskningar i 5-åringens ryggsäck gick det åt, som ostbågar och godis och mycket vatten. Det var lite halt och blött på vägen upp men blev en väldigt fin kväll.

Ibland är det som allra vackrast precis när det har regnat. 14 juni 18:06.

Statement:
Jag har sagt det förr. Och är nu än mer övertygad. Så jag börjar med det, så är det sagt: Ramryggsäckar är bärmässigt överlägsna allt annat vid vikter runt 20 kg och över!

Min nya kärlek: en kraftigt modifierad Haglöfs Skarja med avtagbara sidofickor från en Berghaus Vulcan. Utomordentligt fantastiskt bra blev den.

 Nu till själva blogginlägget!

Prolog (tänk i svart-vitt och med berättarrösten från en gammal SF-jornalfilm)

”Den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor…”
Skolavslutning. Sommarlov. Glada skutta barnen ut till sommarens alla äventyr efter ännu ett avklarat skolår.
Alla åtnjuta dock inte denna ystra fröjd ännu. Hårt måste de vuxna kämpa på bak sina datormaskiner ännu några dagar och i vissa fall veckor innan de också kunna åtnjuta sommarens frihet.
Den unge sonen bleve därför skickad till fjälls några dagar på STF ungdomsläger i väntan på att även föräldrarna skola påbörja sina efterlängtade ferier.

Fjällen. Det sunda livets plats. Fostrande och vederkvickande både för kropp och själ. Det unga gossebarnet spenderade ett par dagar i goda kamraters lag under kunnig ledning av två drivna fjällvaraner. Vandring med övernattning, topptur, vadning och räddningsövningar i kanot stodo på det späckade programmet.
Föräldrarna som inte riktigt kunnat hålla sig ifrån att invänta att semestern på riktigt skullo infinna sig, bilade upp för att möta upp den sommarlovsfryntlige sonen vid lägrets slut. Tillsammans govo sig nu familjen ånyo ut på fjället. En tre-fyra dagar funnos disponibla innan arbete åter skulle fylla delar av familjens vardag.
Någon egentlig plan för turen funnos inte mer än för dess utsträckning i tid. Men detta bekom inte dessa fjällvandrare nämnvärt då de alla voro erfarna friluftsmänniskor och deras utrstning av prima kvalitet. Humör, väder och ork skulle helt enkelt få bestämma!

21-25 juni 2017, Grövelsjön, (färgfilm igen med din egen inre berättarröst igen)

Dag 0 och 1: Uppfärd och ut på fjället
Tisdags kväll. Bilen upp till min mor i Dalarna, där vår vandringskamrat, hunden Tilja, ska få vara. Hon är inte riktigt i skick att följa med den här gången. Vi vuxna sover över för att på onsdags morgon sätta fart mot Grövelsjön. Detta vårt närmsta fjällparadis.

Klockan två var vi framme vid fjällstationen och vår väntande son. En fika och lite planerande senare var vi på väg...

Målet var de små pluttsjöarna i änden av bäcken uppe mellan Digerhøgda, Lifjellet och Sushøgda. Vi valde altså norska sidan. Vädret var som synes mycket bra om än lite väl blåsigt. Rak motvind. Såklart. Men vi skulle ju bara en sådär sex kilometer, och motlutet var ju inte särskilt farligt så på det hela taget var det en mycket trevlig promenad.

Halv sju på kvällen var vi framme och tältet restes. Snabbmackisar, nån smaklös pulversås och falukorv stod på middagsmenyn. Vi brukar köra frystorkad friluftsmat till lunch och hemmagjord friluftsmat av varierande färskhetsgrad till middag. Ska man inte vara ute så länge går det att lyxa med tung färskmat tycker jag. Vi bar 23, 15 resp 13 kg när vi gav oss av.

Andra dagens middag. Serverades med bönpasta och torkade tomater. Såååå gott. 

Någon vecka innan skolavslutningen konstaterades att sonen vuxit ur sina kängor och ett par nya inhandlades. (Han är 13 år och växer bitvis i sådan takt att man antagligen kan se med blotta ögat hur han blir längre, bara man koncentrerar sig.) Påverkad som han är av sin far så ville han ha ett par till skalkängor. I det här fallet ett par Lundhags Vandra High. Problemet med nya sådana är ju som bekant att de behöver gås in ordentligt innan de blir riktigt bra. Risken för skav är ju inledningsvis stor. Ja näst intill garanterad.

Nån mil hann grabben väl gå i dem innan lägret, men han insåg själv att det var för lite och att skavsåren skulle komma. Men vetgirig som han är så bad han att få lära sig tejpa fötter ordentligt innan han åkte på lägret. Så vi gick igenom grunderna och testade lite hemma. 

Några skavsår fick han aldrig. Men väl omdömet av ledarna för lägret att han var extrem noggrann när han lade på tejpen. Likaså var koncentrationen total i tältet när han tejpade sin mors fötter. Och tro mig: snyggare tejpning har jag aldrig sett. Och jag kan ändå skryta med att ha sett ett gäng...

De höll säkert på i en halvtimme...

Dag 2: Mot Storsteintjønnan

I strålande sol och måttlig vind gav vi oss iväg norrut mellan Sus- och Digerhøgda. De första kilometrarna var lätt utför på gångvänlig hårdvall. Det hela liknade rätt mycket själva sinnebilden för perfekt fjälltur.

Vi skulle inte så långt hade vi tänkt; 8-9 km bara, upp till Storsteintjønnan. Samma område som jag bodde vid förra året på min solotur.

Jag tror inte vi gått mer än en halvtimme eller så, förren vi stannade för en kaffe och kaka.

Som den obsevante lagt märke till så figurerar det två olika kök på bilderna. Ett stort Trangia och det lilla Optimus enmansköket ovan. Klart vi hade klarat oss på ett egentligen, men de är bra till lite olika saker och fyller således lite olika syften. Och så gillar jag ju att ha lite redundans. Säkerhet. Ja, ni som läst mina tidigare inlägg vet hur jag resonerar. Men hur som helst, köken: Optimusköket är i mitt tycke odugligt att laga mat på men fantastiskt att koka vatten med och att bära på. Trangiat är lite segare men på det kan man ju laga riktig mat och byttorna är stora nog för tre portioner. Men så är det ju både stort och tungt. Men kombinationen är klockren, tycker jag. Frukost och middag på Trangiat och fika och vatten till pås-lunchen på Optimuset.                                                 Går jag solotur vår, sommaren och höst har jag givetvis bara ett kök med, det räcker, men i vintras hade jag två kök fast jag var själv. På vinterfjället måste man ju som bekant ha marginalerna på sin sida hela tiden så då tar jag hellre det säkra före det osäkra. Och bär/drar några hundra gram extra.

När vi var nästan nere vid Grøvelåa käkade vi lunch och sov middag i solen. Det är sååååå skönt att sjunka in i drömlandet så där en kvart-tjugo minuter efter maten ibland. Oavsett om det är på en kökssoffa eller på ett liggunderlag till fjälls.

Någon vaknade lite innan de andra två och förevigade det hela...

Turens enda vad genomfördes när vi kom ner till Grøvelåa Detta var en av de saker som sonen övat på under sitt läger och han var noga med att berätta allt han lärt sig för att säkerställa att vi gjorde rätt. "Triangelvad" var en för mig ny metod som han lärt sig, så han fick instruera och så testade vi. Visserligen var det ett grunt och snällt vad så det var inga problem att gå över själv, med det är ju alltid kul att testa nytt. I synnerhet om man får lära sig av sonen! Det hela går ut på att man står efter varann i triangelform så att bakomvarande stödjer framförvarande med en hand på axeln. På så sätt stabiliseras alla och dessutom bryts strömmen något för de som går längre bak. Det är dock svårt att göra med ryggsäck på den främsta personen.

Så jag fick gå över med min rygga först. Och sen tillbaka till de andra för att ingå i triangeln. Och fjällbäckar och sjöar är som bekant kalla... som tur var värmde solen skönt så fort man kom upp igen.

Dock var det inte kallare än att den i fjällen obligatoriska tvagningen genomfördes varje dag. Men det var bara en dag som vädret inbjöd till ett helt dopp.

"Dalkarl i motljus" hade den hetat om det varit en målning av Anders Zorn

Fjällyoga är ju populärt nuförtiden

Dag 3: Midsommarafton.

Ingenstans är väl vattnet så klart som i en fjällsjö

Midsommaraftonens morgon var gudonligt vacker; solnoch nästan helt vindstilla bitvis. Terrängen vid Storsteintjønnan är lite besvärlig med småkullar, block, rikligt med dvärg- och fjällbjörk. 

Träd är facsinerande. Se bara på den här fjällbjörken. Stammen var helt uppfläkt och sprucken. Och bitvis rutten. Men levde gjorde det ändå. Äkta seghet.

Roligt att caf'ekedjan Ryggsäcken börjat sprida sig såpass i fjällkedjan. Man hittar ett fik nästan bak varje sten nuförtiden. Här ett som låg en bit upp på Revlingklettens sydost sluttning.

Väl framme vid dagens etappmål; Røa, ån mellan Rønsjøen och Grövelsjön, var det väderomslag på gång. Efter ett snabbt dopp blev det en klassisk SOS med tillbehör till förrätt.

Huvudrätten var också den av enklare slag; lite halloumi och ölkorv som var kvar från dagen innan.

Vi hade köpt ett fiskekort för Femundsmarka nationalpark och vi hade ett litet teleskopspö med så grabbben gick och kastade lite. Starx därpå blev det ett himla liv nere vid vattnet och han kom upp med en liten öring.

Den glupska fisken hade svalt hela trekroken och fick bli avmed huvudet för att den skulle kunna lösgöras. Sen fick den ligga lite ourtagen medan han fiskade vidare. När han senare skulle ta ur öringen och höll den som brukligt är ungefär som man håller en korv med bröd för att öppna upp buken nerifrån så slant hela fisken ur handen. Ner i ån. På nytt ett himla liv nerifrån vattnet och en moloken son kom snart traskandes.

Klockan nio var det läggdags och snart sov vi alla gott till regnsmattret mot tältduken.

Dag 4: Tillbaka mot fjällstationen

Morgonregn i fjällen är inte någon av mina favoriter. Men som bekant en inte helt ovanlig företeelse. Midsommardagen började så. Och så höll det i sig till fem tiden på eftermiddagen då det sprack upp och blev soligt och fint igen. Men det visste vi ju inte då, på morgonen.

På med regnkläder. Göra lite mer av packandet inne i tältet. Vårat HB Nallo 3GT är föredömligt rymligt för sådana övningar. Inga problem att stöka runt tre personer där inne med ryggsäckar och allt. Till den facila vikten av 3,6 kg.

Soppmellis på ett av de otaliga Caf'e Ryggsäcken. Som synes hade lokalföreningen av VandringskängornasRiksförbund styrelsemöte där samtidigt

Uppför Sylvola. Nedför Sylvola. Ner mot norra änden av Grövelsjön. Fjällnära skog är vär rätt epitet på terrängtypen nere i dalen där. Leden var dock rätt ok på vägen ner norrifrån och riktigt bra på väg upp för Salsfjellet.

 Väl ovanför trädgränsen igenfick vi god överblick över terrängen vi just korsat. Den meandrande ån som rinner ut i sjön på bilden är Grøvelåa och omedelbart bortom den kan man skymta Røas utlopp, fast det ser mer ut som en vägsnutt. Det är i alla fall det ljusa strecket ovanför den övre kroken på Grøvelåa.

Det regniga vädret höll i sig hela dagen och frågan var om vi skulle stanna på fjället och sova sista natten eller gå ner till fjällstationen och ta ett rum. Vi ville i vilket fall komma iväg tidigt på söndagen eftersom hela dagen mer eller mindre skulle tillbringas i bilen. Så om vi bestämde oss för fjällalternativet skulle lägerplatsen få bli någonstans vid riksgränsen och renstaketet nedanför Sjøhøgda/ Sjöhöjden.

Det här lunchstället hade uppkoppling! 

När vi rundade Sjøhøgda Regnade det fortfarande. Faktiskt ännu mer än tidigare. Så vi åt upp det sista godiset i form av en efterlängtad Japp och fattade beslutet att lyxa på fjällstationen.

Oppigårds, om gottegrisen själv får välja....

Rävlingen då, frågar sig ju vän av ordning. Hittills har det handlat om fjäll och borttappad fisk. Och ramryggsäcken är berörd. Men inte Rävlingen.

Jo forstår ni. En kväll när S satt och kikade på kartan fick hon syn på Riksröse 142 med det fantasiäggande namnet Rävlingvålröset. -"Vad i hela friden är en Rävling?" utbrast hon. Vi skojade lite om det men det föll snabbt i glömska. Tills jag i bilen hem i backarna ner innan Idre kom på det! Självklart vet jag ju hur en Rävling ser ut!

Det obestämbara hundliknande djuret med två eller fler ben som jag använder som "bomärke" är numera inte obestämt! Det är ju en Rävling! Syns ju på långt håll egentligen. Eller hur!?!

Epilog

Som ett led i mitt missionerande för ramryggsäckens förträfflighet så erbjuder jag mig att fixa till din gamla ramrygga med ”nytt”, eller i alla fall bättre, bärsystem (har två kvar) till sjävkostnadspris och frakt. Borde hamna på en 5-600 kr totalt. Skicka ett Meddelande här så gör vi upp om detaljer.

Vill man läsa mer om den rygga jag bar nu finns det ett inlägg från förra året här: https://www.utsidan.se/blogs/nyingensblogg/index.htm?date=2016-06-01 

Det var det det. (Vad konstigt det blir när man skriver talspråk ibland...) Nu ska jag klura ut vad man kan göra på semestern när man inte är i fjällen. Jag var nämligen den lyckligt lottade delen av de två stackars vuxna som inte behövde tillbaka till jobbet efter den här fjällturen :-)

Så till nästa gång: God tur och hoppas ni också får semester snart!

Första gången jag besökte det Kungliga Geografiska Sällskapet I London var i samband med min Sibirien-föreläsning 2005. Det sades att jag var den fjärde svensken i historien (Sven hedin, Otto Nordenskiöld och Valter Schytt) att föreläsa i dessa anrika lokaler som fick sin början 1830 i syftet att upplysa om den geografiska världen. Kanske är den mest känd för att ha ”sponsrat” Expeditioner som senare blev historiska, allt från Livingstone och Stanley till Shackleton.  Men egentligen har det varit ganska tyst sedan 1970-talet, kanske var Wally Herberts promenad över Nordpolen den sista stora sponsringen, men ändock så tog andra saker över folks intresse. Typ månlandingar! Det till trots var ryktet lika starkt den dag jag gjorde min föreläsning där, vilken till viss del var avgörande för mitt professionella liv, men jag kände mig överväldigad av det hela!

Åren har gått och jag besöker lokalerna där på Kensington Gore 1 så ofta jag är där i London. Idag är det en kamp mellan den akademiska delen, geograferna, och den s.k explorerdelen, där de först nämnda är klara vinnare. Idag finns den historiska känslan kvar i den anrika byggnaden, mer som ett museum, men alla lär överleva, så här är mycken konferensverksamhet, jag har affärsmöten i lokalerna, en låg kostnad för s.k Fellows, men framförallt kommer jag hit för kartrummet, som det heter. Här finns alla bilder, alla kartor, alla lämnade rapporter från historien. Idag finns det mesta på nätet av alla nya Expeditioner, dock inte de historiska. Så jag kom hit för att söka material om Grönland. Gällande denna jätte ö, så är nog det kungliga danska geografiska sällskapet bättre, ändock fann jag foton, kartor och skrifter mer än 100 år gamla som är av stort intresse.

Främst kartorna där jag då kan se exakt var inlandsisen var placerad, för att kunna jämföra med idag. Även foton är av stort värde. Men mycket fanns det inte. Britterna var mer fokuserade på att bli först fram till endera Nordpolen och eller öppna Nordvästpassagen. Vår egen (och finnarnas) E.A Nordenskiöld ville ju utforska om det fanns en tropisk värld mitt på Grönland. Självklart hittade han inget då men om man nu ser på den historiska klimatutvecklingen att ön faktiskt täcktes av skog för miljoner år sedan, ja, kanske inte helt fel ute.

Kanske är det så att den gamla lystern håller på att försvinna, men jag skulle ändå vilja säga att de historiska lokalerna är värde ett besök för alla de som har intresse av geografiska upptäckter! Ok, maten är med världens sämsta, men den historiska uplevelsen är kvar!

Kanske det är en ynnest från ovan?

”Jag har inte haft en enda dag som det här!” påpekar Pam som varit i Nuuk en månad.

Klar blå himmel och en storslagen soluppgång. Från fönstret i lägenheten ser jag ett fenliknande berg, fjorden och några av samhällets färggranna huslängor. Korpar och måsar seglar i termiken ovan och förbi den huslänga vi bor i. Min första känsla, trots min rese erfarenhet, jag befinner mig i en dröm. En månads halvväder och så kommer vi och bästa dagen anländer.

”Jag gillar inte mjölken”, hör jag Dana säga i bakgrunden.

”Ser du några kor här?” hör jag Pam svara henne lite skarpt och fortsätter: ”Allt är inte som Sverige, där mjölken alltid är färsk.”

Dana skrattar. Hon är på lysande humör. Igår lekte hon och hennes äldre kloka, resvana syrra två timmar ute i -15 grader, när vi väntade på flygplatsen i Kangarlussuaq och jag insåg att det var just detta jag vill de skall få uppleva. Frihet att bara gå ut och leka utan att det endera är farlig trafik, människor som inte gillar ”lösa” ungar eller andra storstadsbekymmer.

Frihet var precis det jag kände när vårt flygplan från Kastrup seglade in över den grönländska inlandsisen. Under mig såg jag ett landskap av dalar, småbackighet och inga spår av människor. Men en total oändlighet. Den grönländska inlandsisen. 3 km tjock. Jag kände att jag har varit borta alldeles för länge från den här världen. Det är nog här jag hör hemma. Jag känner en sorts närhet, storslagenhet och lycka på samma gång. Och känslan av ett sant privilegium att få se detta. Och förhoppningsvis upptäcka och vara en del av snart!

Tidig morgon i Nuuk som har lite av både Jakutien och Svalbard över sig. Min känsla på färden hit och de människor jag sett på både stora och små flygplan för att komma hit och i väntsalar. Främst barnen är mer sociala och lekfulla. Redan har flera något äldre grönländska pojkar lekt och busat med Eva och Dana. Det gillar jag. Även om en fick Dana att gråta. De äldre grönländarna är vördnadsfulla, varma och hjälpsamma. De mitt emellan, de som kommer direkt från Köpenhamn, ja, de har en lätt arrogans över sig, som om de vet hur livet skall vara, vilket jag kan förstå. Köpenhamn och Danmark är någonting helt annat än största staden på Grönland, Nuuk. Det skall bli intressant och se hur allt fungerar så att säga.

Ja, detta är då mina initiala observationer och mitt första riktiga grönländska nedslag!

Och tjejerna vill ut och leka…

PS. Åh, jag lärde mig alldeles nyss i en glättig och oerhört tråkig lokal turistbroschyrs om kallas Colourful Nuuk att fiskfensberget heter Sermitsiaq. Broschyren är helt vinklad att folk som har råd över måttan att komma. Det har konstaterats inom turistbranschen att det leder till en för tidig död….Att satsa bara på de som har pengar, man missar ryggsäcksresenärerna, de som i regel blir de som skriver för större medier som folk läser och ser på. DS

*För er som har ett djupt intresse kan färden följas närmare här (Jag kommer att rapportera reguljärt för Utsidan så klart, men allt har att göra med tillgången på Internet):

Hemsida

Facebook

Instagram

Vår familjemedlem, vandrings- och jaktkamrat, beagletiken Tilja har gått ur tiden.

Jag tror inte på nån himel eller helvete för oss människor, men jag är övertygad att hundarna har en trevlig plats att komma till när de dör. En plats där de får hur mycket torkade grisöron, leverpastej och hundkex som helst. Och alla dagar är åka-till-skogen-med-husse-dagar.

Tidiga anlag för storvilt!?! 

Långåsstigens Tilja hette hon egentligen. Men vi kallade henne Fjonkan. För hon tyckte om att gå och fjonka på gården. Nosa lite här, tugga på nåt litet där eller gå ner i hagen och se hur korna eller hästarna hade det. Ibland slank hon över till grannen Lasses uthus också. 

Typiskt höstfjonk...

Samtidigt som vi fick hem Tilja kom också katten Sotis. De första åren kunde man ibland få se dem så här även om det var ovanligt. Inte för att de inte tyckte om varann utan för att båda var lite enstöriga av sig. Allt som oftast följde dock Sotis med på hundpromenaderna i skogen, och om han var på bushumör sprang han och lade sig i bakhåll för Tilja för att göra överfall när man kom förbi.

Liten hundvalp behöver mycket trygghet... trött husse behöver mycket hundgos...

På skogen ett par tre mil väster om Älvdalen för rätt många år sedan; det gäller att vakta över husse i båten där ute. Vatten är inget vidare! Annat än till att dricka och titta ut över.

-"Till och med jag fattar ju när det är gudomligt vackert..."

Tilja var ju en jakthund. Rådjursren harhund. Precis som beaglar ska vara i min släkt. Även om det naturligtvis begränsar jakten på sitt vis så innebär det också ungefär 2 månader längre jaktsäsong. Man får börja lite tidigare och sluta lite senare. 

Varför får han korv och inte jag?

När vi skaffade Tilja bodde vi på jaktmarken och hade mycket goda förutsättningar för injagning. Och vi var mycket i skogen då, jag och Tilja. Vi visste mycket väl var vi hade våra harar så det var lätt att få upptag. Och som hon höll i! Perfekta fina drev i 3-4 timmar. Oftast har vi ju kommit hem tomhändta men det har nästan aldrig varit Tiljas fel. Hon har alltid varit mycket bättre jägare än jag...

Men det har aldrig gjort så mycket. Tilja har aldrig brytt sig så mycket om hararna när vi väl skjutit nån, utan det är själva jakten som är grejen. Och så är det för oss harjägare också. Så länge hunden får jag är det ok. I övrigt räcker det med nån enstaka skjuten hare om året, mest för att på nåt vis ge hunden ett kvitto på bra jobb. Annars eldar och fikar vi harjägare mest, förhoppningsvis till ljudet av ett klingande hardrev en kall vintermorgon med nysnö.

Tiljas sista jakt i slutet av februari 2017.

Förutom att jaga så tyckte hon mycket om att vandra. Att vara ute och gå med hela flocken och få krypa in i ett tält på kvällen tillsammans, det var nog nästan lika bra som att jaga.

I norska fjällen 2010 eller 2011.

-15 grader i närheten av Storvätteshågna. Lite i kallaste laget var det väl både för hund och barn. Men de klarade sig bra båda två om de bara fick röra på sig ordentligt.Anledningen till att hon ser så eländig ut på bilden är att hon just trampat igenom skaren...

Kontroll av ev kakrester under förra årets fjälltur i Jämtlandstriangeln.

Även om hon var en mycket aktiv hund så är ju hundars natur att sova väldigt mycket. En så där 16 timmar om dygnet får nog ses som normalt, vilket inte ens tonårssonen kommer upp i... och sovplatser hade hon gott om. Vissa soffor fick hon vara i och så hade hon sin sacko (ni vet puffsäcken från 80-talet) och en sån där köpt hundbädd med lite filtar i. Men frågar ni mig så är det här det bästa sättet att sova på: eftermiddagslur på kökssoffan med hunden på benen efter en förmiddag i skogen.

I oktober 2016 blev Tilja dålig och hon fick en stor böld bak i rumpan. Det visade sig vara malignt melanom. Veterinären trodde inte hon hade många veckor kvar, men det var svårt att veta eftersom vi inte visste om det spritt sig än. När provsvaren kom efter nån vecka efter undersökningen så hade hon redan kryat på sig och bölden i rumpan började gå tillbaka, för att så småningom helt försvinna. Vi bestämde att så länge hon var pigg och glad skulle hon få vara kvar. Framme i december var hon så pigg att vi åkte till skogen och jagade igen. Visserligen lite lika länge som förut, hon var nöjd efter en och en halv- två timmar redan, men ändå.

Fram på vårkanten blev så allmäntillståndet åter lite sämre stegvis och vi fick åter på riktigt brottas med den där hemska frågan om när det är dags. Man vill ju inte att hon ska lida. Samtidigt vill man ju ha henne kvar...

Men så den 3 juli Kom den dagen. Jag och Tilja åkte till veterinären en sista gång. Lika roligt som det var den där gången jag åkte och hämtade henne som 8 veckors valp, lika hemskt var det att göra den här resan. 

Men som liten tröst intalar vi oss att det var väl avvägt i tid. Inte för tidigt och inte för sent. 

Tilja är den jag tillbringat mest tid i skog och mark med av alla. Och det har varit fantastika tider! Det kommer vara tomt utan henne...

Jag önskar er, och jag är säker på att Tilja med gör, en god tur varthän den än må föra er!

Och så gjorde jag ett podinslag med tjejerna under packning strax innan avfärd hit. Här kan ni lyssna på det:

PODINSLAG: Packning inför Grönland