Bok 13 + 4 + lite... Suunto 19,8

Start 9:30 Mål ca 17:15

Idag är tredje dagen. I knappa fyra veckor till ska jag leva såhär. Lite svårt att greppa, speciellt som jag har sådan sagolik tur med vädret. Enligt prognosen i Alesjaure kommer helgens regn att utebli och det kommer bli sol eller vxl moln fram till tisdag. En vecka till alltså. Nå, har det ändrat sig en gång kan det ändra tillbaka sig. Vi får se i Sälka.

Idag gick jag ifrån färdplanen. Tanken var antingen hela 25 km till Sälka eller stanna halvvägs i Tjäktjastugan. Det blev ingetdera. Väl framme vid Tjäktja såg det tråkigt ut och ont om tältplatser så den plan jag börjat grunna på redan igår fick aktiveras. Det var 4 km till Tjäktjapasset, dvs en dryg timme. Därefter tänkte jag att jag kan ta ett par kilometer till och finna en lägerplats i dalgången efter passet, utmed jokken. Jag la upp planen (...) för det och såg till att jag hade vatten. 17:30 hade jag kommit ner men stannade precis före dalgången, en bra plats med hyfsat schysst morgonvy till gröten.

Natten i Alesjaure var väl sådär... Tältet lutade ju åt alla håll så jag låg kors och tvärs och tyckte att jag lät som ett tröskverk var gång jag vände mig. Å andra sidan, gott om folk runtomkring som snarkade. När jag vakande "på riktigt" kröp morgonsolen in i fotändan på tältet och det skulle bli ännu en solig dag. Shorts och tisha! Gick på toa och fixade med vaselin på insida lår, kokade sedan gröt medan solen gjorde sitt med de kondenstyngda tältdukarna. Tysken vinkade god morgon. De flesta höll på att packa ihop runt omkring och han kom förbi, önskade god morgon igen och konstaterade att jag inte hade något footprint, det har ju han till sitt Suulo. Jag sa att mitt ligger hemma, 250g för helvete! Han upplyste mig då att han var tvungen att gå på toaletten och att "we shall see us".

9:30 kom jag iväg, det var en orsak till att inte gå hela vägen till Sälka, och det var med lätta steg jag klev iväg. Sömnens återhämtande effekt är makalös. Jag hade ont i huvudet när jag vaknade, troligen pga all sol. Jag har varit duktig med pauserna idag. Var timme, av med skorna och dricka/äta. Det har också gått lättare. Lunchen tog över en timme på ett ställe jag & Lotti satt i fjol. Jag får passa på, om några dagar finns inga fler.

Det rullade på, tysken kom förbi och sa att han behövde skaffa en vätskeblåsa, man hejar på samma folk om igen och det är ytterligare en anledning till att jag ändrade planen idag. Kanske kommer jag i en annan rytm då, en som inte så många håller. Vi får se. Jag menar, jag vill ju göra detta ensam. Jag är inte rädd för andra människor och berättar gärna om mitt äventyr, men jag vill inte få inofficiella resesällskap. Det roliga är att många verkar tycka lika. Det är rätt ansträngda och på gränsen till pinsamma "hej" när man går om någon för femte gången samma dag. (Förresten, undrar om det står i guideböcker för icke-svenska turister att vi gärna hälsar på alla med "Hej!" ungefär som "Bon Camino"? Alla säger nämligen hej, oavsett nationalitet)

Att ta sig över Tjäktjapasset var jobbigt, men så värt det efteråt, riktigt skönt att ha det bakom sig. Tältplatsen jag funnit är bra, står i väst-östlig riktning så jag hade kvällsol till ca 19:00 och hoppas på morgonsol i huvudändan. En bäck porlar någon minut från tältet, där hämtar jag vatten och tvättar fötterna. Jag kan se andra tältare, men de är långt, långt borta. Vi stör inte varandra.

Jag undrar när motorvägen drar igång i morgon. Det är cirka 8 km till Sälka så omfolk börjar vid 7-9 från Tjäktja är de här från 8:30. De som kommer söderifrån är nog här någon timma senare. (om de inte tältat på vägen då)

I morgon blir det nog fälttältning igen. 8 km till Sälka är för kort, å andra sidan  är det ytterligare 12 km till Singi och det blir för långt, speciellt som jag planerat att tälta söder om Singi. Så sett ligger jag alltså efter planen redan från början men att jag tillåter mig att göra det är väl ett sundhetstecken.

Dagens lärdom: Blaska av ansiktet på kvällen, saltkristaller i ansiktet är inte roligt.

Myggindex: 1 (mest på morgonen i Alesjaure)

Steg: 107 977

Naturobservationer:

Väldigt lite. Någon korp

Fjällummer

Knappbräcka

Slåtterblomma

Vippvedel

Klippveronika

Fjällblära

(artade via bilder)

Och så ett gäng rovspindlar som håller till på min tältplats, med kannibalistiska drag!

Galet bra väder

Slutet av dalgången söder om Alesjaure

Bra lunch

Månlandskap söder om Tjäcktastugan

Halvvägs upp på Tjäktjapasset, blick norrut

Belöningen

Duktig kille!

En av topp tre tältplatser under vandringen

En dag i augusti 2017 vandrade jag runt Ågelsjön. Sträckan, den orangefärgade, är ca 1,2 mil och är en del av Sörmlandsleden. Eftersom jag gjort det förut och känner sjön utan och innan, såg jag det mer som ett träningspass istället för en vandring för att upptäcka nya vyer och platser.

Det är spännande att vandra på platser man inte gått på förut men det kan vara riktigt fint och nyttigt att vandra på välkända platser också. Det är avkopplande och man tränar benen lika mycket.

Hur som helst, till den välkända vandringen. Jag började åt motsatt håll i jämförelse med hur de flesta vandrar(tror jag) jag började på grusvägen. När jag sedan kom till sjöns slut, där sjön vänder är det skog och skog.

Och efter skogen och en landsväg kommer man till en riktig mördarbacke. När man har kämpat sig upp för den får man njuta av många små bergsklippor med fantastisk utsikt. Det blev molnigt när jag kom över till andra sidan sjön så inga vackra bilder lyckades jag ta men en vacker dag eller kväll rättare sagt kan det se ut så här:

När man befinner sig bland bergstopparna är det inte så lång kvar till badstranden. Vid ett ställe får man klättra ner genom att hålla sig i ett rep och sedan sluttar det neråt och så är man vid badstranden. Det tog ca 2 timmar att gå, utan paus. En trevlig eftermiddagstur eller kvällstur. Eller en dagstur med många fikapauser.

Jag avslutade vandringen med ett bad i sjön. Såklart.

Bok: 8+4 Suunto: 24,75...

Start 9:50, i mål ca 17:40

Idag blev det väderomslag. Det fina vädret gällde nog bara Alesjaure. Av den anledningen fick jag anledning att agera snabb och fatta beslut.

Jag har funderat en del idag på det här med att skapa sig förväntningar och måla upp bilder och scenarios av vad som kommer att hända. Jag märker att jag gör detta löpande under vandringen i form av att jag går och funderar på hur jag ska beskriva allt detta  för andra när jag kommer hem. Varför då? Jag gör ju inte detta för dem hemma, jag gör ju det för mig själv. Visst, alla kommer fråga och undra och vilja veta hur det var, men måste jag vara förberedd på det, kan jag inte bara ta det som det kommer? Måste jag ha en "story" klar? Givetvis inte. En annan sak är också detta att måla upp en bild av hur saker, som denna vandring, kommer bli. Jag vet, jag har sagt att jag ju får vara förberedd på allt, att jag inte kan göra något åt vädret osv, osv, men erkänn, den där bilden man har framför sig är den i shorts och t-shirt på ett soldränkt fjäll. Och precis så började det ju. Allt förll på plats och jag bara trampade på. Rutinen föll in och ner och det såg ut som att jag skulle klara mig med fint väder över helgen + några dagar till! Så jag började planera för det, och förvänta mig saker därefter. (Killen bredvid mig är stormförkyld...)

Så utifrån gårdagen var planen 8 km till Sälka, en lång fin lunch i solen, bada fötterna, njuta. Sen gå kanske 5-6 km till och hitta en fin tältplats. (Han breder också ut sig med armbågarna...) Men. När jag närmade mig Sälka tog vinden i från en sydlig bris till rejäl blåst. Det visade sig då att ett lågtryck nu kom in söderifrån nere vid Keb, regn var på gång på kvällen, enligt en lätt vimsig stugvärd. Inga märken hade han kvar heller.

(Men han bjuder på kokkaffe)

Så nu kullkastades allt. Den soliga lunchen var bokstavligen som bortblåst och jag hade svårt att njuta av stunden då jag funderade mycket på vädret och fortsatt vandring. Skulle jag stanna och tappa ännu mer tid? Lita på min tur och köra enligt plan? Hitta på något annat? Jag märkte att jag blev lite störd över hela situationen och sen störd över att jag blev störd. Det var ju inte så här det skulle vara. Jag skulle ju ta allt som det kom. (En annan av dem sitter och sjunger hummande) Så vad gjorde jag? Jag la långa benet före för att hinna före regnet. Efter 3 km sa min klocka att jag gått i 33 minuter och då for fan i mig. Om jag skippar paus och och matar på borde jag vara i Singi på lite drygt två timmar! Nästa två gick på samma tid, jag var på gång! Jag började resonera också att jag ju förköpt en natt i de norra stugorna och om jag inte nyttjade den i Singi var den ju förbrukad. Vinden tog i. Det var inte tal om att titta på vyerna, lyfte jag på hatten riskerade hatten att blåsa av. Skit samma, jag hade sett detta förut. Värden i Sälka hade föreslagit rastskyddet i Kåpertjåkka så jag började resonera med mig själv att om ingen annan var dr skulle jag sova där. Väl där blåste det jävel, säkert 20-25 i byarna. En skylt förkunnade att det var 7 km till Sälka, jag var alltså inte riktigt så långt som jag trodde. 5 km kvar. 1,5h? Rastskyddet skulle dessutom bara användas för övernattning i nödfall. Hård blåst och regn räknades nog inte dit, så det blev skaljacka på och mössa istället för hatt och iväg igen.

1,5h stämde väl. Det fanns gott om plats i stugorna så jag tog en bädd och nöjde mig för dagen. Det blev minst 2 mil idag igen. Talte med en dam från Mora som led efter stenleden från Keb och hit. Ett större gäng höll på att laga mat, kacklade massor på dålig engelska trots att de var svenskar eftersom de hade ett par utländska kompisar. Även med varandra, märkligt.

Jag får ta med mig min frukost, min morgon. Sol över bergskammen och hela Tjäktjadalen framför mig. Tystnaden, porlandet, ljuset. Inte för att resten av dagen blev skräp, men den morgonen var något speciellt...

Dagens lärdom: Planera inte för långt.

Myggindex: 0 (tro fan det med den blåsten)

Steg: 148 510

Naturobservationer:

Fjällvråken jamade på natten

Fullmåne rakt in genom Tjäktjadalen

En ren gick över spången precis framför mig

En humla försökte desperat hålla kvar i sommaren med hjälp av en Rödnävel (?)

Ängspiplärka

Blåbär (ÅT!)

Mer hjortron, fortf ej mogna

Lappljung

Utblommad mosippa

Groda hoppade över spången

Morgon mellan fjällen...

Tjusiga vyer på väg söderut

Någonstans där borta - Sälka

Än så länge inget spår av dåligt väder

Jag klagar inte

Molnen börjar samla sig. Efter Sälka var sedan fokus på annat än att fotografera...

17 augusti 2017. Då var det dags att utforska Kolmården lite mer, och på egen hand.

Jag tog bussen till Vildmarkshotellet. Solen lyste från en klarblå himmel och dagen bjöd på högsommarvärme. Vädret var helt enkelt perfekt för utforskar-aktiviteter. Jag hade laddat ryggsäcken med keps och mackor.

Vid parkeringen vid Vildmarkshotellet fanns det skyltar. Jag gick leden mot Bråviksbranten, den är orangefärgad och ingår även den i Sörmlandsleden. Om det fanns en tävling i snygga utsiktsplatser tror jag den här leden skulle vinna första pris! Jag hittade så många fina utsiktsplatser att jag nästan tappade andan. 

Efter nån kilometer kom jag fram till Kopparbo, en liten idyll som ligger precis vid vattnet. Jag hade tänkt innan att jag skulle gå längs med vattnet och komma fram till skogen på andra sidan med det gick inte. Däremot så fortsatte leden genom samhället och man kom till skogen på andra sidan, där Bråvikenbrantens naturreservat började. Jag fortsatte på den leden, också orangefärgat. Jag hittade många fina ställen med utsikt här också, valde att vända och gå tillbaka samma väg när jag blev trött i benen och kände att min upptäckarlust blivit tillfredställd.

En väldigt vacker dag och en fantastiskt vacker tur på ca 6-7 km i bitvis brant och tuff terräng. Tack Kolmården!

Tänkte eventuellt sätta på mig gummistövlarna och plocka lite svamp i helgen.

Är det någon som har varit ute runt Stockholm och plockat? Finns det något eller är det lite för tidigt?

Kan tipsa alla om ett jättetrevligt självplock som jag och min fru besökte förra veckan. Ligger utanför Södertälje och heter Trädgårdn. Här har ni en länk: http://www.tradgarn-sodertalje.se/

De som driver är jättetrevliga, de odlar allting ekologiskt och säljer till flera restauranger runt om Stockholm.

Vi plockade på oss lite zucchini, olika kålsorter och tomater. Tomaterna var kanske något för dyra men supergoda! 

Jag tog lite bilder, ska försöka lägga upp under helgen...

Bok: 13 km Suunto: 15,5 (verkar vara 20% mer...)

10:50 - 15:10

Det kräver sin man att bo i stuga. Samarbete och hänsyn är inget som är medfött, tydligen. Nu är det kväll och jag sitter i ännu en stuga, nu i Kaitumjaure. Det var lugnt och fridfullt fram till för en halvtimma sen när en trio damer ramlade in efter att ha vandrat ända ifrån Keb idag, något de glatt berättade. In i rummet där jag och en tysk valt var sin sida, deklamerandes att de minsann tänkte kampera här och bad tysken att flytta på sig. De trodde jag var tysk också och tilltalade mig på engelska. Kanske också därför de hade den ton de hade. Öppnade fönstret på vid gavel för alla mygg att ramla in, gnäll över att det inte fanns el och att det var mörkt, lysande med iPhone och ständigt kacklande, sådär halvhögt så att alla skulle höra, vare sig de ville eller inte. Jag stålsätter mig, damen från Uppsala och jag konstaterar att man snabbt vänjer sig vid tystnaden. Nu håller de på vid gasspisen, tändstickor går åt ("borde de inte hålla med det?") Ja, jösses.

Jag kommer iväg senare och senare. Idag var klockan nästan 11. Det blåste lite men var uppehåll. Regn förutspåddes för kvällen. Jag hade kommit i tid till Singi, någon timma eller så efteråt regnade det. Det friskade till under kvällen men hade mojnat nu. Molnen rullade över fjällen västerut, det skvätte lite då och då men inget att kalla regn. Solen försökte bryta sig igenom här och var och det såg ut som att det skulle lätta. Jösses vad fokuserad på väder man blir. Jag kom på mig själv att hålla på att planera för olika scenarios och fick säga till mig själv på skarpen flera gånger.

Jag knatade på i denna frö mig otrampade mark, njöt av landskap, käkade blåbär, lyssnade på fågellivet och gick egentligen alldeles för länge. Det fanns inga bra vattendrag efter en timme så det dröjde till efter två timmar innan jag satte mig ner. Några fjälljoggare drog förbi och jag bara skakade på huvudet. Strax efter 15 var jag vid stugan. Min ben och mina fötter säger nu att jag borde tagga ner lite. Jag har gått i fem dagar varav tre av dem närmre 20 km. Jag har inte ont, men en trötthet sprider sig.

Jag kan i skrivande stund inte komma på vad som rört sig i huvudet idag. Antingen är det ett gott tecken eller bara en effekt av att de tre damerna flyttat in och tror sig äga hela stugan. Jag kämpar på, trots koncentrationssvårigheter. Det är inte utan att jag längtar till efter Kvikkjokk.

Myggindex: 0 (bortsett från några på stugtrappen)

Naturobservationer:

Ljungpipare klagade över jåkken

Mycket fjällsippa, tydligt varför Singi har det som symbol

Brudborste (ser ut som tistel)

Gullris

Svarthö

Steg: 176 518

Dagens lärdom: Lyssna på kroppen

PS. Före kvällsbestyren gick jag ner till jåkken, efter en skylt mot "BAD 250m". En liten stund, iskallt vatten, ett lätt duggregn och jag. Tvättade mig, cirkulationen kom igång i fötterna och jag bara njöt. Halvvägs dit kom jag på att jag glömt kameran. Väl där var det ännu tråkigare eftersom stället var så fint. Men så tänkte jag: Ah. Några saker från den här resan kan gott få förbli bara mina.

Lämnar Singi söderut

Jåkk och fjäll, ständiga följeslagare

Molnen rullar in

Välventilerad kåta

Blåbärssnacks fanns det gott om

Framme i Kaitumjaurestugan

8-17

Bok & skylt ca 15. Suunto 20

Idag blev det regnbyxor på. Inte för att det regnade utan för att det hade regnat under kvällen och natten och markerna var blöta. Då tempen visade 10 klockan 7 och det faktiskt såg lite ljust ut på molnfronten med tydliga sprickor här och var bestämde jag mig för att köra shorts under och gå i t-shirt. Jag är ju ändå rätt varm av mig. Väderprognosen från stugvärden var "skurar" under dagen och ihållande regn i morgon eller övermorgon.

Idag ramlade jag. Ganska rejält också. Den sista biten mot Teusajaure är riktigt brant neråt. Alltså riktigt brant. Gårdagens regn hade gjort det blött och lerigt och trots försiktighet och stavar försvann plötsligt vänsterfoten under mig, jag tappade balansen och föll handlöst baklänges. Blev liggande som en sköldpadda i branten, gränslöst tacksam för att ha en ryggsäck som stötdämpare och att jag inte föll framåt, då hade det slutat illa. Nu pustade jag ut, reste på mig och gick vidare.

Jag startade tidigt och gick de nio kilometerna till Teusajaure utan paus. Jag vet inte varför, det bara rullade på. Jag stannade och njöt av utsikt och allt flera gånger givetvis men satte mig aldrig ner (om man inte räknar vurpan då) och tog av mig säck och skor. Det här är inte bra. Jag har trots egna bannor inte kunnat sluta tänka planerande på dessa kommande etapper. Delvis har det att göra med att det nu helt plötsligt finns en busstid att passa. Samtidigt vill jag ta min vilodag och komma fram til Saltoluokta för att hämta mitt paket. Av dessa orsaker har tider och alternativ snurrat runt i huvudet på mig. Hur långt ska jag gå? När måste jag börja? Hur fort ska jag gå? Ska jag skippa raster? Damen från Uppsala har ju hållit samma tempo och hennes plan är att ta 15-båten i Teusajaure och sedan gå minst 6 km till på väg mot Vakkotavare för att hinna med bussen 12:20. Det lät rimligt så jag hade väl motsvarande idé i huvudet. Då skulle jag vara i Salto söndag em och kan avgöra om jag tar vilodag där eller senare.

Jag vet inte riktigt varför jag kom iväg så tidigt, jag hade ju ingen brådska, båten går ju när den går. Vid 11 var jag framme, pratade med stugvärden och konstaterade att även här var märkena slut, tog mig sedan till stugan för att vila fötterna och äta lunch i väntan på båten. Efter kanske tio minuter kom Uppsala ikapp. Inne i stugan satt en stockholmare och två skåningar. Skåningarna, två kompisar via varandras fruar, hade varit ute i tre veckor nu, hade en vecka kvar och verkade fjällvandra med den inställning jag önskade att jag hade. De tog allt som det kom, rastade när de ville, gick sällan längre än 10 km/dag (vilket kan ha berott på att de bar med sig ALL mat för en månad, 36 kg) och slog läger där det passade, de behövde bara vatten. De hade börjat vid Riksgränsen och sedan zick-zackat sig söderut, inte nödvändigtvis på leder alltså utan mycket karta och kompass. Och då slog det mig att "felet" med Kungsleden är dess stugor, den bekvämlighet de medför och den automatiska inramning och indelning. Dessa etapper gör ju att du redan vid starten ser ditt mål, du vet vart du ska och hur du kommer att bo när du är klar för dagen.

Vi språkade en del, de skulle också med båten, tänkte ta sig till Salto och tillbringa sista veckan med det som bas och göra dagsturer. Sträckan Kvikkjokk - Ammarnäs lockade som aldrig tidigare. Inga stugor, färre folk och ingen att hålla jämna steg med (tüzken hade kommit till Kaitumjaure under kvällen och trots "We will see us!" så såg jag inte röken av honom i Teusajaure. Märkligt, kort sträcka och han åt frukost när jag gick). Båten gick 15:00 innehållande förutom mig: Uppsala och de två skåningarna. De gick iväg först, därefter Uppsala och sedan jag tätt följd av en Gröna Bandare som med hjälp av två andra herrar rott tre gånger över sjön. De pratade om att vara i Vakkotavare ikväll (15-16 km) så de la på en rem. Själv kämpade jag på. Kraftigt motlut i minst 4 km, de första i tät björkskog, de följande på fjället. Suunto har ju visat sig inte vara maximalt pålitlig så jag hade lite svårt att bedöma hur långt jag gått. Jag började på allvar fundera på att gå hela kvällen och slå läger så nära Vakkotavara som möjligt, allt bara för bussjävelns skull.

När jag kom till en djup ravin med ett vad hade skåningarna slagit läger. Vi hade nog gått 5-6 km. De vinkade och föreslog att jag också skulle slå upp mitt tält. Jag tvekade. Borde jag inte gå längre? Kan jag slå läger här, med dem? Blir inte det lite nära? Jag svängde in och pratade lite med dem. De var nöjda för idag och här fanns vatten. De hade inget som helst emot att jag tog en plats här också. Beslutet fattades och jag tog av mig säcken.

Känslan var omedelbar och magisk. Det var ju såhär det var meningen! En bra plats, oavhängigt av antalet vandrade kilometer, mer eftersom det passar. Jag har ingen egentlig koll på hur långt jag har kvar till bussen men så fort jag stannat spelade det ingen roll. Jag vaknar i morgon och går iväg. Hinner jag med bussen är det bra, annars får jag stanna en natt där och dagen därpå får bli min vilodag. Lugnet var totalt.

Jag slog upp tältet och gjorde mig lite mat. Moln gled över, det skvätte lite, men ingen fara. Det blev lite kyligt när solen försvann men det gjorde inte mycket. Efter maten gick jag en vända på fjällsidan och hittade ett renhorn. Kvällssolen kom tillbaka och jag stod länge och samspråkade med min skånska tältgranne innan det blev dags att krypa till kojs. Flugor, mygg och knott svärmade runt oss men inget kunde förstöra min bild av livet just nu. Jag tackade dem för att de fått mig på rätt spår, kröp in i tältet och då kom första regnskuren. Precis lagom. Väderprognoserna vi får är inte mycket att hänga i julgranen. De ger en hint, men tidsaspekten verkar vara fel. Det blir vad det blir lik förbannat.

Dagens lärdom: Även om stenen verkar torr är det inte säkert att sulan på din känga är det...

Myggindex: 2

Steg: 199 816

Läggdags: 20:00 (Nu 21:20)

Naturupplevelser:

En ljungpipare syntes ett tiotal meter bort

Färgerna på fjällsidan i kvällsol!

Ett renhorn

Älgspår vid Kaitumjaure

En spyboll?

PS. Strax efter att jag stannat kom Uppsala ikapp (jag hade gått förbi henne när hon tog av ett lager kläder). Hon pratade lite med skåningarna och jag tyckte mig höra ett skämtsamt "ger ni upp redan?". Givetvis inget ont i det, men min reflektion var att det jag gjort var allt annat än just det.

Det blev inte heller "skurar". Det kom en skur när vi satt i stugan och väntade på båten. Återstår att se vad det blir i morgon.

Efter Kaitumjaure

Över fjället...

...in i tystnaden

Vid Teusajaure

Mina skånska vänner på väg över sjön

Efter nästa krön finns alltid ett till

Klar för dagen. Bra tältplats.

Kvällssolen leker med fjällsidan

Strax före läggdags

Bok 9-10 km

Suunto 9,6

8:55 - ca 13

Det kom några skurar under natten (den första bara minuter efter att jag krupit in i tältet) men vad gör det om man har ett bra tält? Det var också ganska kallt, fick dra upp dragkedjan på säcken hela vägen och sov med strumpor. Varför jag inte tog på mig mössan har jag ingen aning om. Var väl för trött helt enkelt. Vaknade vid 5, gick ut och pissade i den svala fjälluften, gick sedan tillbaka och somnade efter en stund om till runt 8. Börjar bli en hejare på att fixa havregrynsgröten nu och få mig en kopp kaffe samtidigt med minimal diskmängd. I morse kryddades det med en en handfull nyplockade blåbär och odon. Mina grannar gick upp ungefär samtidigt men de är lite snabbare i sina morgonbestyr och var iväg någon halvtimma före mig. Under packbestyren kom plötsligt en flock renar över bergskammen ner mot vårt läger. En bit bort, men ändå (sa sörlänningen).

Det började med en lång seg uppförsbacke som bitvis blev insluten i lågt drivande moln. Då sjönk temperaturen betydligt och underställ under långbyxor kändes som ett klokt val. Väl uppe blev lönen för mödan ett vidöppet kalfjäll med milsvid sikt. Böljande fjällsidor med fler renflockar, stenpartier med porlande jokkar och ett molnskådespel i olika gråa nyanser som var ständigt skiftande. Ibland blev Sarek-fjällen synliga och rätt som det var sprack det upp och sjön i Stora Sjöfallet låg framför ens fötter.

Nedstigningen till Vakkotavare beskrivs som den jobbigaste på Kungsleden men jag tycker gårdagens var värre. Möjligen spelar vädret in, idag sken solen rakt i ansiktet på mig när jag gick ner och stigen var förhållandevis torr. Hade den varit lerig som igår hade det troligen varit en annan femma. Nere vid stugan satt Uppsala och skåningarna och åt lunch med stugvärden. Jag köpte tältplats och fick en finfinplätt nere vid sjön. Klockan var strax före 13 och det var skönt att låta kroppen vila. Allt eftersom ramlade fler och fler in, många kända ansikten, en del nya. Några ställde sig och liftade eftersom sista bussen gått och trots att det bara kom 3-4 bilar på 45 minuter fick de napp! Jag åt varma koppen till lunch och gjorde slut på brödet jag köpt i Sälka. I morgon ska jag plocka upp en depå och innan jag påminns om vad som finns i den vill jag tömma så mycket som möjligt.

Vi lever våra dagar så inrutade i rutiner, tider, tabeller. När vi går upp, när vi åker till jobbet, möten, avresor, telefonsamtal med mera. Självklart är en hel del av detta nödvändigt för ett fungerande samhälle och arbetsliv men det lite läskiga är att det blir en så naturlig del av ens vardag att man fortsätter även när man är ledig, trots att behovet minskar drastiskt! Det sitter liksom inpräntat i ett beteendemönster och det blir väldigt tydligt när man är ute såhär. Visst, jag kan planera kilometer för kilometer, timme för timme, dag för dag och grovt sett gör jag det också. Men jag behöver ju inte, jag har ingen tid att passa, det går en båt/buss i morgon också och det är bara att slå upp tältet och vänta. Jag erkänner att det är lättare sagt än gjort, men efter sju dagar på leden tycker jag att jag börjar bli bättre på hela inställningsgrejen. Det ska nog bli folk av mig med.

Dagens lärdom: Det finns alltid ett krön bortom nästa

Myggindex: 3 på morgonen, 1 resten av dagen

Steg: 217 951 (glömde i tältet)

Naturobservationer:

- Flera renflockar

- Akkamassivet i Sarek från en kvällsmatplats vid sjön är att dö för

- Stenfalk på fjället

PS. Kanske egentligen ett PS från igår men efter maten kom solen fram lite mer bakom molnslöjorna i väster på sin väg ner för dagen. Jag kunde inte förmå mig själv att gå därifrån. Jag satt kvar en extra timme och barta följde dess väg över himlen. Akkamassivet lystes upp av den och jag kunde se att på ett par andra klippor hade Uppsala och Skäggtysken som jag träffat förut i Kaitumjaure stannat upp med samma syn för ögonen. En så fin kväll, vilken solnedgång! Jag kom att tänka på killen som valsade in i Kaitum och slängde i sig frukost på en kvart innan han jagade vidare efter att ha gått 80 km på två dagar. Han stannar nog alrid upp och ger sig själv tid att njuta på detta vis. Han har säkert trevligt på sitt vis på sin resa, men lite missar han allt. Stackars honom.

Frukost!

Med moln som kompis

Stora Sjöfallet visar sig

Här såg jag stenfalk

Sol i plytet

Redo för kvällsmat

Gott om vatten

Solen på väg ner

Sjöfallet österut

Hej då, solen!

ca 7,5 km

13:50 - 16:15

Den glade mannen från Stockholm som jag stötte på i Teusajaure kom ikapp oss igår och var lika glad och trevlig då. Han slog upp sitt tält mellan mig och Uppsala och snarkade en del under natten. Jag somnade om men idén med öronproppar är inte dum, tveklöst. I alla fall när man tältar ihop med andra.

Bussen mot Saltoluokta skulle gå 9:40 så 7 steg jag upp och gick ner på klipporna och gjorde min morgongymnastik. Helt OK vy, klar himmel och morgonsol på Akka-massivet. När jag var tillbaka och gjorde min frukost vaknade Stockholm och började genast vissla och sjunga inne i tältet. Vilken skön snubbe. Vi pratade lite, han skulle tydligen egentligen blivit tandläkare men på sydsluttningen av Akka 1969 blev han "bergtagen", åkte hem, skippade odontologin, sadlade om till botanist, naturvårdare och fotograf (även om bilderna han tog av mig blev rätt dåliga...). Nu verkade det som att han var pensionär, han hade ingen egentlig plan utan åkte dit han ville, dag för dag.

Jag blev färdig i lagom tid, utan stress, köpte märket och inväntade bussen. Den skäggige tysken hade nu gått färdigt sina åtta dagar och skulle till Gällivare för att på vägen hem till Stuttgart göra nedslag i Luleå, Umeå, Uppsala och Stockholm. Jag tipsade om CG:s i Luleå, han hade haft det jättebra sa han, lite vemodig över att äventyret var slut, men naturen, människorna, leden - han var nöjd.

Bussen kom mer eller mindre i tid och det var gott om folk som skulle med. Efter en halvtimmas färd stannade bussen vid Stora Sjöfallet och det var paus i 45 minuter... Busschauffören, iförd Hälge-slips, tog sig en röka bredvid bensin- och dieselpumparna och jag köpte en glass. Stället verkar vara en camping/stugby för det fanns reception, restaurang mm. Jag såg folk som paddlade i närheten, det här får jag kolla upp mer efter hemkomst, kanske ett bra ställe för mig och Lotti att fjällsemestra? Två danskar kom i tält igår och sitter nu grötande på bussen bakom mig. Jag hörde dem nämna "efter Kvikkjokk" - jag hoppas de går snabbt och före mig.

Väl framme i Saltoluokta (efter båtfärd) plockade jag ut min depå och packade om. Det blev en påslunch ute på gården, lite shopping av märke och nötter och sen bar det av. Skåningarna kom och sa hej och tio i två gav jag mig av. Jag gick i dryga två timmar (varav minst en var uppför) och sen slog jag rast. Jag hade tänkt att gå minst 9 km men det blev bara cirka sju. Rastplatsen var så bra att jag beslöt mig för att slå läger för natten. 19:50 kröp jag in i tältet, 20:05 kom regnet. Återstår att se hur väl jag valt plats.

Idag blev en märklig dag, det är första dagen jag har känt att det här är lite tråkigt, att jag inte är direkt sugen på att ge mig av. Man kan ju resonera att det inte är konstigt, att jag ju faktiskt vandrat sju-åtta dagar i sträck nu, eller att det blev en omstart nu när de kända ansiktena från den första etappen lämnade mig. Jag åt en lätt moloken kvällsmat, drack whisky för första gången på resan och gick sedan och väntade på regnet och på att gå och lägga mig. Jag försökte tyda molnen, men tji fick jag, de gick åt andra hållet och ändrade sig hela tiden.

(Det öser på bra nu)

Det är idag en vecka sedan jag startade och jag stör mig på att jag måste anpassa mig efter båttider och inte kan göra som jag vill (om jag inte vill ro). Jag vill ha strapatsen gjord, men jag vill inte bryta. Jag funderar på om jag behöver ändra min inställning, en gång till alltså. Jag kan ju inte tvinga mig själv in i någon sorts sinnesfrid, den måste ju komma av sig själv. Jag behöver stänga av alla vardagsknappar och gå på autopilot. Nu låter det lite som att jag går och lider, det gör jag definitivt inte. Sceneriet är fortfarande magiskt, min kropp håller upp till fullo (peppar peppar) och huvudet är sprängfyllt av intryck och upplevelser.

Jag glömde att fråga efter meddelade i Salto, jag hoppas inget har hänt.

Jag var länge ensam där jag bor, bortsett från en ren som slog sina lovar närmre och närmre medan hen gick och betade. Men var gång det kom vandrare på leden pep den iväg och fick börja om. Sen slog ett par störiga danskar upp tält kanske 3-400 m från mig och sedan dess har jag inte sett den. Jag hör dock danskarna väl så jag antar att renen gör detsamma.

Att "trafiken" på leden glesnar efter Singi är bara delvis sant. Ja, det är nog färre som vandrar men å andra sidan samlas alla ihop till de påtvingade transporterna med buss och båt varvid de flesta startar ungefär samtidigt och känslan av att vara del av en gruppaktivitet istället för något jag gör själv blir påtaglig. Just nu tvivlar jag på om jag kommer vara så ensam efter Kvikkjokk som jag trott och sagt till folk. Bra eller anus? You tell me.

Under ompackningen i Salto passade jag på att ladda ett av batterierna till videokameran. Det hann inte bli klart men när jag skulle ta det ur laddaren gick det i två delar. Kewl. Som tur är har jag två till, men att börja med reklamation vid hemkomst känns ju jättekul. I receptionen i Salto fick kocken syn på min lanyard och frågade om jag jobbade på Ale kommun. När jag förklarade visade det sig att han visste mycket väl vem Lotti var, att de fikat ihop många gånger. Anders (Andreas?) Källqvist (Källström) hette han. Överallt...

Det lär bli mer regn, dödade precis en stor spindel inne i tältet. Nej, nu tar vi och sover och satsar på att ta morgondagen precis som den kommer och så det känns bra.

Dagens lärdom: Ta av dig hatten innan du försöker ta på dig underställströjan.

Steg: 234 232

Myggindex: 2 (vid tältplats)

Naturobservationer:

- Inte jättemånga, var ju transportdag idag.

- En ripa tjattrade vid gårdagens tältläger.

- Renen som betade nära tältplatsen

- Ljungpipare och ängspiplärkor överallt

- En falk flög över tältplatsen, oklart vilken sort dock

- Ganska säker att en blåhake satt och sjöng i videsnåren här på kvällen

- En violett stenart

PS. ?

Sned horisont men schysst fond till morgongymnastiken

Tandläkarens bild av mig

Blickar bakåt på väg från Saltoluokta

Nog för idag

Ser'u eljen?!

Nyckfulla moln

9-20

15+7

Jag kan förlika mig med de allra flesta av väder. Köld, regn, värmebölja, ruskväder. Blåst däremot, det kan jag inte förlika mig med. Man kan ju liksom inte gör något åt det. Visst, en vindtät jacka hjälper men vinden tar likväl tag i allt. Hugger och rycker, jagar och drar. Natten var regnig och blåsig och när det var morgon var bara blåsten kvar. Men det var den med besked. Ingen idé att sitta, ingen idé att ha hatt. Den enda fördelen var att tältet gavs en chans att torka. Skyarna jagade kapp med varandra över fjället och det var omöjligt att veta om det skulle regna eller klarna upp. Jag gav mig iväg strax före 9 och knatade söderut. Nordöstanvinden högg tag bakifrån och det var riktigt skönt att gå åt det hållet jag var på väg. De jag mötte såg pinade ut med huvor och vantar.

Efter cirka fem km kom jag fram till "mina" tio meter av Kungsleden och det var roligt och lite speciellt. Strax därefter tog jag en liten snackspaus och tänka sig då kom solen fram! Över ett vidöppet kalfjäll njöt jag av varenda steg hela vägen till Sitojaure. Siktvidden var gigantisk och vädret gjorde ju inte saken sämre. I stugan satt värden och var pratsjuk vid den blåsiga sjön. Vi pratade om folk som har bråttom och folk som ger sig ut att ro på sjön trots bristande erfarenhet. Jag hade ju missat morgonbåten, nästa gick 17, så jag hade lång tid kvar. Jag satte mig utanför paret Blinds hus och väntade. Efter ett tag kom ett franskt par och strax därefter danskarna från igår kväll, de visade sig dock vara holländare eller nåt. De väntade ett tag men så flög de upp och gick sin väg. Senare skulle det visa sig att de beslutat sig för att ro istället, något som Blind bara skakade på huvudet. Blåsten gjorde den grunda sjön krabbig och svårnavigerad och när vi körde om dem med motorbåten hade de redan hållit på i en timme och hade säkert ett par timmar kvar.

Nu blev det lite märkligt. I land stod det 9 km till Aktse. Jag hade funderat på att tälta direkt vid stranden då jag trodde det var 13, men nu tyckte jag att jag lika gärna kunde gå ta några km. Problemet var bara att efter några km fanns inga vattendrag längre. Klantigt, jag borde kollat. Så jag travade på och det blev RIKTIGT brant så mitt vattenförråd kom till användning där, inte till frukostkök. Rätt som det var var det lika bra att gå till Aktse, eller i alla fall i närheten av avtagsvägen till Skierfe, för bestigningen i morgon. Men där fanns det inte heller några platser att nyttja, dessutom var det en stenig och hemsk brant neråt så jag beslöt mig för att skippa Skierfe.

Tiden gick och klockan var över 20 när jag kom fram. Kalla mig latmask men jag tog en stugnatt. Hamnade i en med ett gäng lite äldre herrar och damer som var ute på äventyr. Tröttheten efter dagens strapats visar sig i dessa rader. Väldigt lite reflektioner och tankar. I morgon går båten 9, jag lovar att ta en kortare etapp, då blir mer tid.

Dagens lärdom: Det blir inte som man tänkt sig

Myggindex: 0

Steg: 205 753

Naturobservationer:

- Mycket ren

- Gräsloppa

- Korp

- ETT Hjortron

PS. En bra dag känslomässigt, det har rullat på och fungerat bra! Men den blev för lång och jag hann aldrig reflektera i efterhand.

Blåsten under natten hade ryckt i tältet

Sjäksjo såg mysigare ut i sol

Mina tio meter!

Sol och siktivdd

På andra sidan sjön, söderut mot Aktse

Därifrån jag kom. Kvällssolen kastar långa skuggor

Det ska betvingas. Kroppsvärmen är redan påtaglig. Det blev inga fler bilder denna kväll...

12,5 km (+ 1,5 km till båten)

9:20 - 14:50

Strax före 4 vaknade jag av ett migränanfall bortom vad jag varit med om någon gång tidigare. Jag vaknade alltså av huvudvärken. Troligen var det triggat av strapatsen, solen och att jag inte åt som jag borde, men ändå. Det var omöjligt att somna om, så fort jag rörde mig dunkade huvudet och magen var i full katarr-mode. Jag vet att tabletter inte hjälper i dessa fall, men till slut gick jag upp ändå för ett desperat försök. Då hittade jag inte min sjukvårdsväska. Att röja runt då i en stuga full av folk var inget alternativ så jag drack lite vatten och gick och la mig igen.

Jag upptäckte att om jag la mig utanför sovsäcken så lindrade den svala luften något. Jag låg blick stilla och efter en stund somnade jag. Kort därefter vaknade jag av att jag var kall,  rörde på huvudet: tusen nålar. Vid 7 gav jag upp och gjorde gröt istället.

Båten gick 9, ca en km från Aktse, så jag köpte biljett och märke vid 8 och gick iväg. När jag höll på att ta på min ryggsäck började en göteborgare att tjôta om klockor och solcellsladdare och halvvägs till båten upptäckte jag att jag hade glömt mina stavar. På väg tillbaka mötte jag göteborgaren: "Ångra du daj?!" Nå, till hans försvar bjöd han på äppelslivovic i väntan på båten så... Också frukost, liksom.

Laitujaure låg spegelblank och glaciärgrön. De franska bergsgetterna tog roddbåten medan vi susade fram i solen med porten till Sarek vidöppen i morgonljuset. Vilken syn. Vi var nio i båten, en av dem var en tyska jag först stött på i Teusajaure. Hon skulle med båten då också men ställde sig på fel ställe, trots mina instruktioner. När vi andra åkte över stod hon och viftade - vi vinkade glatt tillbaka. En viss oro över att hon var sur på mig för detta kändes bekräftad när hon jobbade hårt för att komma med den första båten nu, på bekostnad av mig. Jag brydde mig inte, men som sagt, vi kom med båda två. På andra sidan hörde jag henne säga till en av de andra att hon skulle till Hemavan... Jag tog tid på mig så hon kom i väg före men tror du inte hon gick "vilse" och hittade leden precis före mig... Nu gick hon framför och pratade om att hon minsann gick ensam, att hon hade tung ryggsäck och fick rasta ofta och allt möjligt. Plötsligt frågade hon vad jag hette och då vi konverserat på engelska blev det lite märkligt när jag berättade. Hon hette Daniella, minsann. Efter ett tag gick jag dock om henne (jag tror hon inte ville ha mig bakom henne helt enkelt) och sen har vi gått om varandra växelvis. Jag tror hon kopplade att jag inte var på leden för att skaffa nya vänner.

Den "naturliga" etappen från Aktse är till Pårte, 20 km bort, men efter gårdagen fanns inte en chans att jag skulle påfresta mina ben så mycket. Till Kvikkjokk var det 36 så jag beslöt att dela den på 3x12 istället, konsulterandes kartan efter bra rastställen efter gårdagens miss. Första delen var inne i jättefin gammelurskog. Efter ett tag passerades gränsen till Sarek och sen började stigningen. Stenigt, brant och rakt upp på kalfjället. Riktigt, riktigt jobbigt. Jag blev genomsvett samtidigt som vinden friskade i och därmed kylde av lite. När det värsta var gjort tog jag lunch i lä av ett klippblock, men jag blev kall så det blev ingen långlunch direkt. Två stockholmare av elitsoldattyp som startade samtidigt med mig i Salto gick förbi och pustade. Väl uppe på fjället fick man dock som oftast sin belöning med vackra vyer och vidunderlig utsikt. Halvvägs till Pårte fanns en raststuga och där satt ett gäng men jag gick vidare. Jag hade siktat in mig på ett området kring en jokk med en bro och efter ett par km till var jag där. Jag gick över bron och ner utmed jokken och fann en bra tältplats. Bra Jochen, det blev som du tänkt dig!

Klockan 19 kröp jag in i tältet. Solen hade försvunnit bakom Favnoajuvve och blåsten var lite kylig. Jag hade ätit och i tältet är det varmt. I morse visade termometern i Aktse 4 grader...Det började soligt men mulnade på framåt dagen och blåste en del på fjället. Jag gissar på 10-12 grader. Det är fortfarande mycket folk på leden. Båttransporterna blir ju naturliga uppsamlingsheat, men ändå förvånande folktätt. Vi får se efter Kvikkjokk. Undrar hur det gått för danskarna och holländarna.

Idag har jag tänkt på och saknat Lotti extra mycket. Vad gör hon därhemma? Går hon och funderar på hur jag har det, kollar på kartan och jämför med planen? Kanske inte varje dag men då och då. Tänk ändå att hon låtit mig göra detta. Att själv få åka iväg, lämna hem och bestyr till henne såsom att ta hand om målaren, betala mina räkningar, skicka in milrapport till jobbet med mera. Hon kunde sagt stopp så många gånger. Jag hoppas hon saknar mig lite också... Man ser flera par av bröder, kompisar, far/son som jag gissar är ute en vecka, och det är ju en sak. Här pratar vi om minst en månad. Jag har det väldigt bra och jag jobbar på att bli bättre på att uppskatta det.

Först de senaste två dagarna har de där domningarna i stortån dykt upp. De kom snabbare i fjol. Jag undrar om det har med vana att göra eller att det är för att jag det senaste inte sköljt fötterna på kvällen. Vi får se. Jag får hålla ett öga på dem, domningar kan ju bero på dålig cirkulation och jag vill ju inte att de ska svartna och falla av...

Dagens lärdom: Liiite planering skadar inte

Myggindex: 0 (däremot en del envetna flugor)

Steg: 205 356 (Känns inte rätt)

Naturobservationer:

- Älgspår

- Mycket ren, en kvartett sjukt nära tältet på kvällen

- En död lämmel

- En hackspett som frenetiskt gav dig på ett träd behängt med skägglav

- Daniella som gick framför mig någon kilometer?

PS. Naturobservationer av udda slag är inte lätt på leden. Det babblas nämligen på tok för mycket. Jag raljerar ibland om att tjejer verkar vara fysiskt oförmögna att inte kackla om de är en grupp om två eller fler som går tillsammans, men jag kan konstatera att gubbar är likadana och det är oavsett nationalitet. De franska bergsgetterna såväl som det österrikiska far/dotter-paret. Och det verkar vara om vardagliga ting, ungar, skolan, jobbet, teknik; inte om det man upplever nu, det som händer just här. Och med den ljudnivån i skogen är det lätt för vildlivet att dra sig undan i god tid.

Morgon i Aktse, Skierfe i fjärran

Beslöjad Skierfe vaktar porten till Sarek

Nammatj?

Frukost med göteborgare före överfart.

Ja jösses...

Lämnar skogen...

...för lunch på fjället

Man ska vända sig om då och då och blicka bakåt.

Scoutar tältplats

Found it!

Rätt nöjd med den

Färgerna blir tydligare

Där uppe går leden. Här nere bor jag.

Besök på kvällskvisten

En ledig torsdag i slutet av augusti valde vi att utforska Nedre Glottern. Vi tog buss 430 till Torshag och följde den orange markeringen upp i skogen till sjön.

Vädret var strålande, det var som om sommaren aldrig hade funderat på att ta slut och temperaturen låg på 22 grader. Vi hittade många små fina klippor att sitta och filosofera på. Precis i början av sjön fick vi lite 'blå-lagunen-känsla', blå blå...

Bitvis går man på Östgötaleden och vandringen runt sjön är 13 kilometer lång. Vi valde att inte gå hela vägen utan vända istället när vi var nöjda och så hade vi en buss att passa också, så cirka 5 kilometer blev alldeles lagom.

En vacker, somrig, lagom svår vandringstur halvvägs runt Nedre Glottern. Tack naturen för den här dagen!

Ja nästan så känns det. Det är två och en halv månad sedan jag kom hit till Jostedalen, och klyschigt men sant så har tiden gått fort eftersom vi dels haft ett enormt högtryck på våra turer men också så fantastiskt roligt och extremt lärorikt. Jag har utvecklats så mycket. Nu har jag fått uppleva och guida på alla tre glaciärer vi gör turer på och pärlan för mig är helt klart Austdalsbreen, magin av att paddla över sjön och hela tiden se glaciären för att sedan ta upp kajakerna nästan vid fronten av glaciären. Man känner sig så otroligt liten i jämförelse till isens maffiga storlek och om någon annan av våra grupper befinner sig på glaciären så ser de ut som myror som går omkring. I alla olika väder har jag varit där, i allt ifrån ihärdigt regn till strålande solsken och knappt ett moln och alla väder har sin egen charm. Hur glaciärerna förändras över tiden är så ballt men samtidigt skrämmande eftersom det är som ett tecken på att mycket händer med vår moder jord. Jag har hittat väldigt mycket fräna formationer och jag önskar att jag hinner se den kalva, för just nu har vi bara paddlat förbi alla fräna isberg som är rester från kalvning. 

För ett par dagar sedan kom jag hem ifrån Kiruna efter att tillsammans med en kollega guida 14 Taiwaneser mellan Nikkaloukta och Abisko under Fjällräven Classic. Det var en fantastiskt kul erfarenhet, lärorik på många sätt och vilken rackarns tur vi hade med vädret. Tredje natten som vi spenderade ca 5.5 km från Alesjaure blåste det säkert 20 m/s (ungefär så man skulle kunnat kita med Ica kasse), regnade och var dimmigt men det gick superbra för allihopa med tälten vilket var så skönt. Fem fina dagar till fjälls helt enkelt där vi fick visa våra vänner de svenska fjällen och de var helt klart imponerade men tyckte att det var rätt kallt oftast. Det var tydligen runt 35 grader när de lämnade Taiwan, och vi hade ungefär strax över 10 som max. 

Nu börjar det bli lugnare tider för oss här i byn, men än är säsongen igång.

ca 16 km (inkl letande efter tältplats)

8:20 - 16:30

Idag har varit en väldigt bra dag. Jag har känt mig i stort sett avkopplad och ett i det jag gör hela dagen. Det har varit lugnt, ostressat, vackert, och ensamt...

OK, jag erkänner att när jag vaknade och konstaterade att regnet under natten inte upphört, då var jag inte harmonisk. Samtidigt, jag kan ingenting göra åt det och det är ju inte som hemma där jag bara kan strunta i att gå ut. Teoretiskt skulle jag kunna stanna i tältet en dag men det är ju inte därför jag är här. Jag låg och väntade kanske en timma på tecken att det skulle lätta men beslöt till slut att agera. Det fick bli powerbars och nötter till frukost, ingen gröt idag. Sen fick jag klä på mig sittandes i mitt enmanstält, tillika packa ihop allt sovtyg, kläder, kök och annat som stod framme från igår i en förberedelse för östlig sol. Till slut kravlade jag mig ut i full regnmundering för att fälla det blöta tältet. Då lättade regnet... Eller ja, regn & regn, min tältplats var liksom mitt inne i ett moln, och det var hur det rörde sig som avgjorde hur mycket det regnade. Jag skakade av tältet så gott jag kunde och så bar det av.

Några siktvidder eller vackra vyer var det inte tal om. Molnet/dimman låg så tät så jag knappt såg nästa ledmarkering. Allt var blött och halt så det gick långsamt, långsamt. Ett steg i taget. Jag tittade således mest på mina fötter när jag plötsligt i ögonvrån såg något som rörde sig. Framför mig på stigen gick ett par dalripor (ev fjäll) och sprätte. Vi tittade på varandra ett tag, sedan flög de iväg. Mycket stenblock och när nedstigningen började i kombination med fuktig björkskog. Återigen, lugnt och försiktigt.

Leden går här i en bit av Sarek och skönheten i denna urskog går inte att beskriva. Träden, mossan, rötterna, myrarna, en komplett Elsa Beskow-skog. Tomtebananernas hemvist, jag lovar! Jag tog en kompletterande fika/frukost vid en jokk, det hade slutat regna men markerna var ju våta så jag behöll regnställ på. En perfekt miljö att äta sin varma koppen i.

Sarek fortsatte att trollbinda men tog så småningom slut och inom kort var jag vid Pårtestugorna. Vilket ställe! I totalt stillsam miljö invid en sjö, tystnad, lugn, ro & frid. Stugvärden kom ut och hälsade, vi språkade lite, jag köpte ett märke och sen gjorde jag lunch, ensam i stugan. Jag tog god tid på mig, tog en kopp kaffe, satt och kollade kartan, filosoferade. Gick på dass, gick runt och kollade, tog kort. Helt avslappnad. Till slut fick jag ändå börja röra på mig, men jag satt länge på trappan innan jag gav mig av. Jag ville inte lämna Pårte.

Resten av dagen var mer skog och myrmark tills jag kom fram till en sjö jag sett ut som hållpunkt för dagen. Det fanns gott om rastplatser men inte så många tältditon. Var de inte för lutande så var de för knöliga eller för sumpiga. Eller för utsatta för vinden som friskade i rätt bra över sjön. Jag höll på och letade rätt länge men till slut hittade jag en som dög, en bit från leden, nära sjön. Jag hoppas bara jag hittar tillbaka till leden i morgon. Vinden hjälpte till att torka upp det blöta tältet men moln på flera fronter hotar med att blöta ner det i natt igen. Jag käkade middag, tvättade fötterna, njöt av kvällssolen och kröp sedan i säcken. För att lufta fötterna efter badet testar jag att sova utan strumpor, vi får hoppas att det inte blir för kallt bara.

Jag vet inte vad som gjort mig så tillfreds idag. Det kan givetvis vara att jag acklimatiserat mig och äntligen börjar släppa på alla saker runt omkring. Men det kan också vara att jag i stort sett varit ensam idag. Jag mötte ett par i dimman på morgonen och ett annat i björkskogen på väg ner. En ensam vandrare kom till Pårte precis när jag gick och vid sjön mötte jag ett par med hund. I övrigt bara jag. Inga franska bergsgetter, Ingen Daniella, ingen göteborgare. Och jag går i min egen takt.

Dagens lärdom: Det finns en tältplats, det handlar bara om att leta tillräckligt länge.

Myggindex: 0

Steg: No more, den har lagt av.

Naturobservationer:

(mitt PS från igår torde bevisats idag. Aldrig är renarna så nära, fåglarna så många, som när jag går tyst själv)

- Riporna på stigen i dimman

- Rödvingetrast skuttade i skogen efter Pårte

- En handfull (minst) lavskrikor flög runt i björkarna mellan husen i Pårte

- Tre renar i regnet på en spångad myr

- Nordisk Stormhatt

- Plus en blå blomma jag inte hittar i boken

- Storlom på sjön

När regnet lättar i björkskogen

Rinnande vatten i det fria. Känner hur det vattnas i munnen...

Sarek, mina drömmars skog

Pårte, lugn och ro...

... och dass

Hyfsat stilla

Solen, skogen och jag

Den som söker skall finna

Det är inte synd om mig det minsta

“Berätta om det då!” kräver Pam både irriterat och uppmuntrande.

De senaste tio åren har jag bott i stora drag bara i urbaniserade miljöer. Åren har rullat på. Så hamnade jag då här på Grönland i ett av de mest orörda naturområden som finns på jorden idag. Och så återvände det bara en dag, den där oerhört dominerande livskänslan som är så svår att sätta ord på och som väldigt få människor präglas av idag. Jag kallar det Skriet från Vildmarken. Inte bara för att Jack London´s succéroman från 1903 exakt beskriver vad jag menar och var den bok som en gång i tiden fick mig att inse att det fanns någonting mer intressant på andra sidan staketet där hemma i byn, utan för att det är ett varande som i det närmaste är okontrollerbart och som har förmågan att ruinera de flesta förhållanden med andra människor.  Det är behovet att få vara fri, där ute i den stora naturen, helt ensam, tidlöst och bara känna att man är en liten del av den fantastiska omgivningen. Jag vet inte om det är den friska luften, den rena och oförstörda andningen som gör att jag inte kan få nog av det. Det känns som jag kan andas fullt ut. Det är okomplicerat, enkelt och alltid spännande. Tankarna är koncentrerade och aldrig störda av oviktigheter. Den har återvänt efter tio år nu, det här behovet av att få vara där hela tiden i det stora hela, eller vad man kan kalla det.

Pam var upprörd för att hon tyckte jag tappat koncentration på relationen. Jag förklarade vad som hänt. Hon förstod vilket var en oerhörd lättnad, uppskattade att jag berättade och refererade till någon nutidsfilosof and antropolog jag aldrig hört talas om. Han försökte också förklara det, men jag tror ingen riktigt kan förstå vad det är, om man inte har det. Säkert var det en viktig beståndsdel hos människan innan den urbaniserade världen tog över. Säkert är det ett varande som inte passar in mer i en modern livsmiljö. Men för mig har den återvänt och det oroar mig. För jag vill bara vara där ute. Fiske, vandra, springa, klättra, jaga och spåra. Ensam. Dygnet runt.

Därute känner jag mig helt trygg. Hemma. Fri. Pigg. Äkta. En känsla som bara kan överträffas av kärleken till familjen. Den är starkare. Frågan är om jag törs introducera dem till den här världen? Eller kanske har de den redan. Vi får se. Imorrn drar vi allihop ut på en lånvandring till fjorden med isbergen, så får vi se. Men jag måste lära mig att åter kontrollera skriet från vildmarken.

Läs mer på hemsidan eller följ på Instagram.

Arjeplogsfjällen vid mitten av augusti. Tanken var att gå från Silvervägen upp till Ikesjaure. Jag justerade planen något efter start och hamnade istället i en magnifik liten dalgång utan namn, in mot norska gränsen vid Jiervas.

Läger vid Jurun

---

Stigen upp till Jurun är kuperad och småtråkig. Forsarna när man når bron över Sieldutjåhkå desto mer sevärda, med vattnet färgat vackert turkosa. Över fjällen i väster vilar hotfullt mörka moln, och jag skyndar mig att sätta upp tältet.

Rosenbinka. Det blommar fortfarande i fjället, men mycket börjar vara blekt och slitet. Hösten vilar runt hörnet.

---

Jag lämnar stigen och siktar mot högfjällen i väster. Ett hinder på vägen är Ikesjåhkå som saknar bro. Den går dock bra att vada vid inloppet i Jurunjaure, där jåkken delar sig i tre fåror. Nu följer jag Stuor-Jiervasjåhkå upp i den högt belägna dalen under Stuor-Jiervas. Det var något som Claes Grundsten skrev om dalen som lockade mig. Ett sandursdelta, och en säreget innesluten plats omgiven av högfjäll. Stigningen går liksom i gigantiska trappsteg. Det översta steget avslutas med ett magnifikt vattenfall.

---

Sedan står man inför dalen, med det norska fjället Argalaitjåkka rakt i väster. Det är kargt med mycket sten och lite grönt. På de omgivande fjällen ligger stora snöfält. En känsla av isolering och tidlöshet kommer till en. Grundsten hade rätt, det är verkligen en plats för eftertanke och reflexion. Men vädret ska bli sämre, vintern krypa på, och en känsla av ogästvänlighet och tungsinthet ta över.

Det norska Argalaitjåkka dominerar i dalens västliga riktning. Till vänster det speciella sandursdeltat.

---

Vattnet har den karakteristiskt turkosa glaciärfärgen.

---

Regnet kommer på morgonen när jag inleder min vandring västerut genom dalen, och håller sedan i sig oavbrutet fram till min hemresa dagen efter. Det övergår snart till rent snöfall av den blöta sorten. Temperaturen pendlar uppskattningsvis mellan noll och tre. Det blir en kontrasternas vandring.

---

Norska Björntoppen, Bärgna, 1709, skymtar en kort stund när molnen tillfälligt behagar öppna sina slöjor. Nysnön målar topparna i grått.

---

Jag passerar omärklig över gränsen till Norge, rundar Uhtsa Jiervas genom det 1200 meter höga passet och står sedan inför Argalaivagge. Detta är också Junkerdals nationalpark. Molnen öppnar sig för en kort stund och det karga men magnifika landskapet, med Björntoppen, Bärgna rakt i söder. Här rör sig nog aldrig någon människa. Ett verkligt bakvatten. Är det isolering man är ute efter så är det rätt plats.

Min sista lägerplats. Kargt var ordet!

---

Min sista lägerplats blir vid den svensk-norska gränsen in mot Laddevagge på 1100 meters höjd. Nu är det mesta blött, inklusive sinnelaget. Jag saknar ett rejälare tält som kan erbjuda ett torrare klimat. I sånt här klimat blir det sköra skyddet från tältet allt man har, att kunna krypa in i och försöka hitta lite trivsamhet. Och när det är blött och fungerar illa så blir det onödigt kämpigt. Men mer om utrustningsproblemen sedan.

Isflak i Laddejavrre

---

Vandring österut genom Laddevagge är dalen med sandursdeltats raka motsats. Här härskar vintern och svårmodet. Den är besvärlig att vandra och inget jag rekommenderar. I Laddejavrre ligger stora isflak. Väl igenom och i sluttningen ner mot Jurunvagge blir den avlägsna grönskan som en overklig hägring. Det finns fortfarande liv i denna värld!

Neråt sluttningen övergår snöfallet i regn, och jag beslutar mig för att gå milen tillbaks till vägen i ett svep. En till natt i det blöta tältet, med den nu ännu blötare sovsäcken, känns helt enkelt bara för motbjudande!

***

UTRUSTNING

Några ord om den bristande utrustningen. Tältet, ett Nordisk Telemark 1 LW, har onekligen sin fördel i den låga vikten. 930 gram allt inräknat, vilket känns oerhört smidigt och behagligt i packningen. Jag har ägt det i ett par år nu och sovit upp mot trettio nätter i det.

Tältet är helt spänt på utsidan, men klarar inte att hålla emot regn, och ännu mindre snö, och hänger därför ner och trycker mot innertältet i långändan. Den redan låga takhöjden får innertältsduken att tynga än mer mot sovsäcken. Ventilationen funkar dåligt i det blöta och kalla klimatet och kondens ligger som en smet över såväl ytter som innertältsväven. Det går helt enkelt inte komma undan. Sovsäcken blir blöt, något som bara inte får ske, inte på det viset!

En skada som jag upptäckte på yttertältsväven. Det måste vara gjort på nån tidigare tur, oklart hur. Gissningsvis har duken dragit mot en skarp kvist. Tre-fyra centimeterlånga revor i en linje.

Den sista skadan skedde med liggunderlaget, ett Exped Synmat UL som jag ägt och njutit av att använda under två-tre år nu. En kväll när jag bytte position i sovsäcken hördes en smäll underifrån. Jag stelnade och väntade att luften skulle börja pysa ut ut underlaget! Inget mer hände och jag lät det bero. På morgonen såg jag att två av kanalerna hade blivit till en! Delamination har jag läst om på dessa underlag, och nu var det min tur. En knöl att ligga på, inte så bekvämt, och när ska nästa fog gå upp?

Det är först i en utsatt situation som man verkligen börjar värdera sin utrustning, och inser att pålitliga grejer är det viktigaste, även om de väger lite mer. Jag antar att ultralätt utrustning kommer med ett pris. Gissningsvis kommer jag att ersätta tältet och underlaget med något som kanske väger mer, men som jag törs lita på även när det gäller!

Tältet är till salu till bra pris (förslagsvis 1800kr) för den som känner sig hågad att laga det (de små revorna i yttertältsduken alltså. Även packpåsen är trasig, men den går ju ersätta med valfri förvaringspåse om man inte kan laga den).

Och så förstås, här är filmen från turen:

/EN

Då var det dags att göra en liten dagsvandring med barn, en dag i slutet av augusti. Augusti månad är perfekt för vandringar, är den inte? Man slipper värmebölja och det är friskt och krispigt på morgonen och dagen kan spricka upp i en behaglig värme framåt lunch.

Planen för den här vandringen var att den skulle vara liten. Dels ville vi inte åka för långt med bil eller buss och dels så hade vi barn med oss, så ingen lång sträcka tänkte vi avverka, denna lördag.

Sagt och gjort, bestämde vi oss för en led som ingår i Östgötaleden och som ligger drygt en mil utanför Norrköping, Torsklintsleden. Man når leden genom att åka ut till Kvillinge och sedan fortsätta förbi Kvillinge kyrka till Lida. Där finns en liten parkering och skyltar.

Leden är 2,5 kilometer lång och redan efter 700 meter kommer man till en fin utsiktsplats, något som verkligen uppskattades av 6-åringen. Bitvis går det uppför men skogen var gammal och intressant, riktig urskog med lavar som hängde ner från träden. Där såg jag mitt tillfälle att lära barnet lite naturkunskap. Visst lär man sig bättre när man får se, känna och röra samtidigt, det gäller oss vuxna också. Lavar är organismer som består av en alg och en svamp som lever i symbios. Lavar har inga rötter. Det finns mer än 2000 olika arter av lavar och många växer på berg eller träd. Lavar är väldigt känsliga för föroreningar så hittar man lavar i skogen tyder det på en ren luft. Dessa lavar som vi såg hängde i träden, jag antar att det var skägglavar men jag får nog läsa på lite mer om den saken. Magiskt var det iallafall för 6-åringen, vem har glömt sitt skägg i skogen, kan det vara tomten?

Utsiktsplatsen 110 meter över havet var också magisk. Vi såg Bråviken åt ena hållet och Glan åt andra hållet. Det smakade väldigt bra med matsäck och lite vila där.   

På väg mot Torsklintsleden, himlen håller på att spricka upp, vi hade visst tur med vädret ändå.

Vandring i urskog.

Utsikt från Torsklint.

Det blev en fin liten vandring och 6-åringen var väldigt nöjd. Mest spännande var nog mammas naturvetenskapslektion mitt ute i det fria! Tack sällskapet, naturen och det soliga barnet!

I de sidste dage inden kalenderen gik fra forår til sommer, gik jeg fra at være kæreste til at være hustru. Min elskede livskammerat og jeg gav hinanden vores JA og det skulle selvfølgelig fejres med en bryllupsrejse til fods og med teltet i rygsækken.

Vi overvejede flere områder, men valgte at kaste os over Bergslagsleden, så vi tog atter færgen til Ystad, kørte til Kloten, parkerede bilen og startede vores første eventyr som mand og kone.

Dermed blev det at vores anden nat som ægtefolk, blev i et telt på den lille men hyggelige såkaldte vildmarkscamping i Kloten.

Kloten - Lilla Kroktjärn

Vi startede VARMT og det fortsatte... op og ned og gennem dejlig og fredfyldt skov. Indtil vi kom til Lilla Kroktjärn - der var der så skønt, at vi måtte slå lejr!

Ingen andre mennesker kom forbi, der var helt stille, smukt og spændende... ok, nok mere korrekt at sige vi blev nysgerrige, for efter kort tid hørte vi en lyd, vi ikke genkendte. En sådan lidt truttende lyd - vi fik lokaliseret lyden til at komme fra en fugl, som fløj i cirkler oppe over den lille sø... Mon nogen her har en ide om hvad det kan have været for en fugl? I så fald vil vi være meget taknemmelige for en kommentar!

Lilla Kroktjärn - Gillersklack

På anden dagen blev solen skiftet ud med skyer og regn, men det gjorde på ingen måde turen mindre fantastisk. Vi blev dog ganske våde, for på de smalle stier blev vi våde af den våde vegetation, våde af regn og våde af de utallige oversvømmede stier og spanger efter senvinterens snefald, som lige blev toppet af regnen. 

De tunge skyer tog en del af udsigten, men turen til Gillersklack bød dog alligevel på flere smukke perler.

Gillersklack er ikke just super egnet for telt, men vi fandt en ok plads og så udnyttede vi med glæde en servicebygning! Så næste morgen var vi og udstyr helt tørre igen.

Gillersklack - Olovsjön

Vejret blev også tørt i løbet af natten, så vi vågnede til sol og det fulgte os hele dag 3. Endnu en dejlig tur, som også bød på lidt historie og minder fra tidligere tiders minearbejde.

Jeg kunne have valgt så mange billeder fra denne del, men valget faldt på en stump jernbane som vi passerede, da vi nærmere os vores udtænkte lejrplads. 

Der er noget magisk ved sådan et spor... det pirrer i hvert fald min rejselyst og drømme om eventyr (så hvor mon turen går hen næste gang?)

Vores mål for tredjedagen var shelterpladsen ved Olovsjön og hvilket super valg! 

Vi slog som altid teltet op i stedet for at benytte shelteret som sovested, men det var så lækkert at sidde der og indtage vores aftensmad, men udsigt over den lille strand til søen. Det blæste dog rimeligt, så vi sprang bålet over og smuttede i soveposerne efter maden.

Olovsjön - Stjärnfors

Fjerde og sidste dag på Bergslagsleden for denne gang, viste vejret sig igen fra den lækre side og lod solen skinne på os. 

Vi kom atter forbi og igennem smukke landskaber - sand, skov og klipper!

Men alting har sin ende, så pludselig var vi fremme i Stjärnfors... 

Herfra valgte vi så at gå til Kopparberg. Vel fremme ringede vi efter en taxa, som kunne køre os tilbage til vores bil, som vi havde efterladt i Kloten.

Fremme ved bilen kørte vi lidt sydover - nu ville vi have luksus for resten af bryllupsrejsen, så vi havde booket en campinghytte hos Husabergsudde Camping ved Askersund. Super hyggeligt og meget rart sted!

Tilbage mod hverdagen...

Dag seks brugte vi i og omkring Askersund. På gåben selvfølgelig :-) og fik tillige shoppet lidt...

Men på sidste dagen, dag syv, kørte vi til Tiveden. Vi følte os slet ikke færdige med at gå i smuk natur.

Tack...

Tak Sverige for en helt igennem vidunderlig bryllupsrejse! Tak for at jeres natur er så åben og tilgængelig og tak for de skønne mennesker vi mødte på vores vej.

ca 11 km

10:10 - 13:45

I natt var det kallt. Påminnelse att kolla historiken på SMHI för KVikkjokk denna natt 25-26/8. Smålänningen i Kvikkjokk hade haft frost!

Inget regn men riktigt, riktigt kallt. Jag frös inte, men jag kände av det. Tur att man har bra grejer. Resultatet blir dock att även insidan på innertältet är kondensfuktigt, jag hade till och med droppar på utsidan sovsäckens fotände. Turligt nog sken en generös morgonsol så jag tog god tid på mig att komma igång. Ett tag stog jag bara i strålarna och lät dem värma mig. När de nådde tältet blev dess insida snabbt varm och säcken "torkade" men kondensen mellan ytter- och innertält är svår att bli av med. Jag gjorde frukost, drack två koppar kaffe och tog en uppfriskande morgontoalett i sjöns svala vatten. Lommen lät någonstans ute på sjön, de nyplockade blåbären passade fint i gröten.

Jag hade ju avvikit lite från leden men det var inga problem att hitta tillbaka. Förbi det fallna trädet, över bäcken, upp på klipphyllan, ner på andra sidan när många tydligen tyckt att det passade bra som dass med tanke på allt toapapper som låg där, och sen var vi på leden igen. Det är ändå märkligt vad folk grisar ner här ute. Ölburkar, pappersservetter, gasolflaskor, plåtburkar, skräp i största allmänhet. Man tror ju på något sätt att de som är ute och vandrar så här har en inställning till naturen som skulle förhindra sånt, men icke... Jag kan förstå till viss mån tanken att ett papper med tiden bryts ner, men det tar lång tid och det blåser på fjället - vill du ha ett toapapper flygandes i ansiktet på dig? Det går visst att lägga en sten på, men det är lika lätt att elda upp.

Det var åter igen skogsvandring idag, vackert och trolskt. Solen sken in mellan trädstammarna och skapade en sådär mysig stämning. Till en början var jag lika ensam som igår men ju närmare Kvikkjokk jag kom desto fler blev mötena. En trio med två grabbar och en tjej där en av grabbarna bar all packning. En ensam vandrare med STOR ryggsäck, jag undrar hur långt han skulle. Helt plötsligt gick jag ikapp ett par som också såg ut att ha packat på sig för mycket, därav den låga hastigheten.

Rätt som det var stod den bara där, max 50 meter framför mig på stigen. En björn. Den tittade åt mitt håll och lufsade på ett ögonblick in i skogen. Jag höll andan och tog tag i kameran för att vara redo när den dök upp igen. det gjorde den inte. Istället kom en tysk familj med tre ungar och två hundar gående norrut. En av hundarna var brun i pälsen och bar på en brunaktig klövjeväska som gav den ett något bredaxlat intryck. Snulle...

Det är inte lätt att komma in i det där meditativa lunket som blev så naturligt när vi gick till Santiago de Compostela för några år sedan. Jag tror orsaken är att underlaget ändrar sig så mycket här och  det är sällan det är så jämnt och slätt länge så att man helt kan släppa blicken på var man sätter fötterna. Det blir orytmiskt och ryckigt och hela tiden koncentrerat på vad man gör just nu. Därmed inte sagt att tankarna inte fladdrar iväg, men det är hela tiden mer medvetna tankar, inte det där tomma kontemplativa.

Jag hade ju gått 5-6 km efter Pårte igår så det borde enligt Grundsten inte vara mer än 10-11 kvar till Kvikkjokk även om skylten i Pårte sa 18... Mycket riktigt, efter dryga 9 km kom en skylt som förkunnade att det var 1,3 km kvar till fjällstationen. Jag gick in genom träporten och var riktigt nöjd. Ännu ett etappmål uppnått. 18 mil avklarade, 25 kvar.

Min depå hade kommit fram och jag bestämde mig för att ta en natt på vandrarhemmet. Mina förköpta nätter gällde inte här så det var tältplats  + nyttjande av kök för 100:- plus 140:- för lagerhållning av depån i sju dagar (den hade kommit fram på två dar!) eller lägga till en hundring och få ett rum. De hade en bädd kvar så jag snöt den! Nu kunde jag torka upp skor och underställ ordentligt inför de stuglösa kommande 18 milen samt se till att all elektronik var fulladdat, utifall jag inte skulle få någon sol. Jag bad att få beställa båttransport över deltat och fick veta att andra beställt redan (kan det vara Daniella?) och att båten går 10:30. Lite sent för min smak men det får duga. Det tråkiga är ju att vi kommer i samma takt igen. Kan elitsoldaterna, danskarna och andra också vara på gång? En runda i shopen gav märke, knäcke, messmör och cashewnötter. Som om jag inte hade nog att bära efter depåfyllnaden. Men - hellre tungt att bära här än att fastna och bli hungrig. Lotti hade lagt i en liten hälsning, den värmde mycket, trots att motivet på vykortet var en flugsvamp. =)

Många vill passa på, unna sig, koppla av, på fjällstationerna och tar en fika, duschar, äter trerätters med vinpaket, tar en pilsner i solen på gården. Jag har full förståelse för det och när jag väl kommer till Hemavan kommer jag högst troligt göra något liknande. Men tills dess slår jag inte ens på telefonen. Jag sitter inte i lobbyn, jag är kvar på rummet. Jag tar inte hotellfrukosten, jag har frystorkat. Saken är nämligen den att jag inte vill tappa känslan. Den vilda känslan. Utelivet. Jag vill inte att innan jag ens är halvvägs bli fräsch, lite salongsberusad som vilken helg som helst och sedan i morgon "börja om" med min vandring. Jag vill vara i vandringen hela tiden tills jag är klar. Fan, ett regelrätt WC känns nästan som fusk. Jag förstår om detta kan förefalla konstigt, ofräscht och udda men det är så jag vill göra det. Vilken tur då att jag får bestämma själv.

Dagens lärdom: Allt är inte björn som lufsar

Myggindex: 1

Naturobservationer:

- Troligen bergfink i skogen

- Skogsnäva

- Klubbsporre

- Stormhatt

- Torta

- Daggdroppar på ormbunke

- Tysk hund

PS. Jag delar rum med en tysk långvandrare, en kille som tydligen såg mig i Salto och en tjej. När jag kom in var fönstret vidöppet så efter ett tag stängde jag. Satt ensam större delen av kvällen. När tysken kom frågade han om det var ok att öppna för det var så varmt. Jag sa ok och det stod sedan öppet hela natten. I morse när tysken gick upp såg jag att han hade tagit på sig mössa under natten...

Skägg i morgonsol

Utrustning på tork

Mot Kvikkjokk!

Stambyte på gång

Den här vägen!

[Här nedan tar jag tillfället i akt att även lägga in den första av tre filmen jag lagt upp på YouTube över vandringen. Lämpligt nog täcker den vandringen från Abisko till Kvikkjokk. Mycket nöje!]