Den höga lägerplatsen på sluttningen ner mot Habres gav en vidsträckt vy över många fjäll i både Padjelanta och Sarek. Att se sådana landskap gör starkt intryck på mig, och de tankar de väcker bär jag med mig när jag reser hem. Under vinterhalvåret återkommer minnena ofta. Även om fjällresor är förknippade med en hel del möda och strapatser så är det ingen tvekan om att jag snart längtar upp igen. Det känns alltid för långt med ett helt år mellan gångerna. 

Den steniga sluttningen

Men nu gällde det inte enbart dramatiska vyer utan att söka upp spår efter den gamla Präststigen. Rösningen med beteckningen VG14-27-R, som jag fotograferade på avstånd förra året, hade blivit besökt och dokumenterad kvällen före (se föregående artikel). Det var spännande att se om det skulle finnas fler rösningar i närheten av vår lägerplats och under fortsättningen av vår väg. Vädret var dock inte det bästa, moln drev in och skymde bergen och det väntade kanske regn. Men vi klarade av alla morgonprocedurer utan att bli våta och kunde börja vår dagsetapp. Det dröjde inte länge förrän en vägmarkering upptäcktes.

Rösningen HS15-01-R (HS = Habres). En underbar vägmarkering som visar tydliga tecken på att vara gammal (riklig lavbeväxning mellan stenarna, likartad beväxning på flera stenar, mm). Den lilla vattensamlingen på bilden är en göl som finns utritad på fjällkartan, strax under 1000-metersnivån.

Från det håll vi kom var den synlig, men bara från ganska nära håll. Kommer man däremot från andra hållet och är på väg upp mot Vállevágge kan den skarpögde se den på mycket långt håll eftersom den avtecknar sig mot horisontkanten mer än en halv kilometer bort. Fotot taget dels utan, dels med, telezoom. Till vänster skymtar Vallespiken, och det känns frestande att hålla närmre åt det hållet, eftersom nivån ser mycket lägre ut där. Något lägre är den också, men man får en kortare väg om man siktar på denna rösning. Detta har betydelse, eftersom terrängen är stenig överallt och ganska tidsödande att gå. Och - inte minst – man kommer rakt på VG14-27-R och den efterföljande lättvandrade terrängen på den västra sidan av Vállevágge.

Karta över de viktigaste rösningarna (-R) och stigarna (-SG) mellan Vállevágge och Ruonasvágge. HS= Habresområdet. Den gröna prickade linjen är min ungefärliga bedömning hur de flesta nutida vandrare går. De allra flesta passerar passpunkten i Vállevágge, där det finns en väl synlig rösning (påbyggd i modern tid och markerad med en gul prick på kartan). Ansamlingen av röda och orangea prickar NV om passpunkten visar att man förr gick något högre upp och ett par hundra meter längre bort från den gröna ”leden”. Tre sådana rösningar ligger mellan HS15-01-R och den gröna prickningen. Dessa rösningar är troligen gamla, men ett par av dem är små och inte så tydliga. Jag tror att man även förr i tiden hamnade än här, än där, så något exakt spår handlar det inte om.

Rösningar - och en sopstation

På väg till den lilla gölen strax under 1000-metersnivån korsade vi jokken som kommer från den gamla glaciärskålen norr om Tjiláktjåhkkå 1824. Där fann vi flera intressanta fynd. Denna konstruktion upptäcktes av Lovisa, 16 år. Det är nog någon slags förvaringsgrop, med lock av sten som passar att täcka över med. En bit bort från denna fanns en vit sten som såg ut att ha placerats för att markera platsen. Hur gamla dessa lämningar är vet jag inte.

Ett tredje fynd på samma plats. Under stenarna skymtar en gammal konservburk. Således en äkta sopgömma. Visserligen lär plåtburken för konservering ha uppfunnits redan 1810 men vem skulle våga påstå att denna burk är från prästresornas tid ;-). Vi hann inte plocka fram den utan gick vidare.

Ned mot Ruonasvágge - och fler fynd

Efter dessa blandade stenlämningar fortsatte tydligen stigen utmed gölens norra kant. Efter sjön fann vi ett par gamla ledmarkeringar, men sedan såg vi inga fler i färdriktningen. Vi spanade istället längre åt höger och skymtade på avstånd en rösning som Diana och jag fann redan förra året, HS14-24-R. Nära den ligger också HS14-25-R.

Efter dessa följde ett antal mindre rösningar i riktning mot Ruonasvágge som jag har ritat ut på kartan men utan att skriva in beteckningar. Vi närmade oss jokken som kommer från sluttningen norr om toppen Málmmatjåhkkå 1705. Denna jokk kan nog vara strid ibland, men vi tog oss ganska enkelt över. Vi pausade, och då såg jag några hundra meter uppströms något intressant: en stor rösning uppe på ett stenblock.

Rösningen HS15-21-R som avtecknade sig på långt håll mot den vita sluttningen bakom. Här har jag gått fram till den. Stenen är ca 2,7 meter hög där rösningen är placerad. Själva rösningen är närmare 80 cm hög. Den är full av lavbeväxning och säkert mycket gammal. Dess placering på stenen, dess storlek och dess egendomliga form gör att man lägger märke till den.

HS15-21-R fotograferad från ett annat håll. Berget i bakgrunden är Ruonas.

Bredvid denna stora rösning fanns en mindre rösning som stod direkt på marken (HS15-22-R). Den såg ut att vara raserad och återuppbyggd. Med tanke på att den inte var lika lätt att se på långt avstånd får man förmoda att den lilla är byggd tidigare än den stora på stenblocket. Frågan är varför man byggde en så magnifik rösning långt från huvudstigen. För hur jag än spanade kunde jag inte se att det fanns vägmarkeringar i någon riktning, utan huvudstigen tycktes gå några hundra meter längre ner på sluttningen. Kanske markerade den ett vadställe över jokken som kommer från Málmmatjåhkkå 1705. Jokken var ganska enkel att korsa när vi passerade, men så har det kanske inte alltid varit.

Jag återvände till vårt sällskap som nu hade börjat oroa sig för om något kunde ha hänt mig.Det tyckte nog att jag varit borta länge, men det tyckte inte jag. En vecka senare hade Diana och jag ett samtal om saken, där hon påminde mig om min utflykt och att de blivit oroliga. Dialogen blev ungefär följande.

- Du var borta länge, så hon.

- Bara en liten stund, svarade jag.

- Du var borta 25 minuter!

- Omöjligt! Jag var iväg högst en kvart.

- Jag tittade på tiden. Det var 25 minuter!

- Ok, kanske lite mer än en kvart. 20 minuter, då?

- Vad är detta? TORGET?!

Men denna konversation hade alltså ännu inte skett. Vi fortsatte ner mot dalbotten i Ruonasvágge. Och här kom nästa fynd: en tydlig stig. Jag hade läst i Studia Laplandica 9 att Lars G Hedlund hade hittat delar av den trampade stigen i Ruonasvágge, och att han var säker på att det var den gamla Präststigen. Och här var en sådan stig!

En djupt nedtrampad stig i marken, och rejält överväxt, vilket visar att den inte har använts av renar på länge. I fjällen tar det mycket lång tid för en stig att växa igen, så jag tror att Lars Hedlund har rätt. Denna har jag betecknat med HS15-30-SG. Fotot taget åt norr. Berget till höger är Ruonas. Till vänster om det skulle vi gå upp, i den flacka dalen mellan bergen.

Prästernas första lägerställe

Andersson skriver: ”När vi hunnit ur denna ödedal (Vállevágge, min anm.) stego vi öfver lösa kullerstenar och hällar utför Tarrikaisins sluttning ner till det leende Roudnas-fjellet. Men innan vi passerat den snöbro, under hvilken en strid bäck dånade, mötte oss den sköna synen af Arnica alpina, sparsamt prydande glareösa kullar, hvita af Dryas, Draba muricella och Wahlenbergii; i ett kärr bredvid växte Saxifraga rivularis jemte Carex pulla ymnig, och mellan stenarne frodades Salix polaris. Under Ruodnas uppslogs tältet, ett häftigt slagregn afbröt min undersökning af branterna, och om natten snöade och stormade det förfärligt.”

Den snöbro som Andersson nämner tycks ha legat nere i Ruonasvágge, väster om Ruonasgårsså. Jag och mina följeslagare gick över en sådan snöbrygga, strax innan jokkarna från väster i Ruonasvágge möter bäcken som kommer norrifrån (och som rinner strax öster om den lilla toppen 1138). Därefter störtar den samlade vattenmängden ner i Ruonasgårsså. Kanske gick den Anderssonska expeditionen över på ungefär samma ställe som vi. Strax efter övergången verkar de ha slagit läger.

Man måste beundra den tidens människor för deras styrka och kondition. Det är nästan två och en halv mil arbetsam fjällterräng från Kvikkjokk till Ruonasvágge.

Gott om snö i Ruonasvágge när vi passerade på väg mot Alkavare. Men när Diana och jag återvände en vecka senare var det inte mycket kvar av snöbryggan. Vi undvek då att gå över på den och vadade istället. Foto: Diana.

Lunchpaus vid Ruonasvágge. På mina färder i somras testade jag att ha med ett litet paraply, vilket medförde att vissa inte kunde hålla sig för skratt. Men när det kom regnskurar, eller man behövde ge sig ut på nödvändiga ärenden utanför tältet i regn, då var det ingen som skrattade. Foto: Diana.

Prästen Nensén tycks också ha haft nattläger här år 1841, även om hans beskrivning är en aning oklar (jag har nämnt om detta i en tidigare artikel om Präststigen).

Fortsättningen gick säkerligen utmed den där bäcken som kommer norrifrån. Jag har ett antal gånger följt den västra sidan av detta vattendrag och inte hittat någonting särskilt. På tillbakavägen från Sarek hamnade Diana och jag på den östra sidan. Och nu såg vi spår av en nästan helt övervuxen stig! Jag tror alltså att det var på den sidan man vanligtvis gick.

Stigen på den östra sidan vattendraget. Vi moderna människor har hittat på många konstgjorda nöjen, men att leta efter fornlämningar i fjällen är roligt på riktigt. Och att hitta en (nästan) bortglömd stig känns mycket bättre än att vinna på lotteri. Kanske är detta stigfragment från prästfärdernas tid, det är delvis övervuxet och ser inte ut att ha använts särskilt mycket på senare tid. Stigens beteckning: RS15-02-SG, orangemarkerat. RS=Ruonasområdet. Foto: Diana.

Vidare mot Slihtávágge och Buojdes

Den andra dagens vandring beskrev N J Andersson på följande sätt: "Morgonen därpå fortsattes vandringen upp på Roudnas, ner på ett slätt, ödsligt fält omgifvet af snöfjellen på alla kanter, der Andromeda tetragona lik Ljung beklädde en hel kulle jemte Pedicularis hirsula, som nu började blifva allmän. Vadande öfver Kamajock, som här, i sitt ursprung, flödade ur den lilla sjön Puoetisjaur, sneddade vi öfver sluttningen af de stupande fjellen (=Puoetisbacken), der Pinguicula alpina, Wahlbergella apetala och Draba alpina nu först insamlades, och trädde upp på det nedanför Welkespoult utsträckta fjellfältet Karraneskoppi, genomvattnadt af en mängd nedstörtande bäckar."

Den uppmärksamme läsaren noterar att Andersson nämner Kamajokk. På vår fjällkarta heter den ju Buojdesjåhkå när den rinner ut ur sjön.

Här följer en karta över området, fram till sjön Buojdes, så att det går att följa beskrivningen av rösningar och andra fynd.

Kommentar till kartan. Jag har ritat med blå prickar så som jag tror att Präststigen gick. Detta stämmer väl med Generalstabskartan från 1890. På ett ställe väljer nog de flesta nutida vandrare en annan väg, nämligen förbi den lilla sjön som ligger norr om RS14-20-R. Man går väster om, enligt med de gröna prickarna. Men på sjöns östra sida är det lättgånget och här finns en tydlig stig. Om man följer den vägen kommer man också rakt på rösningarna BS15-01-R och BS14-19-R. Går man väster om vattnet missar man troligen dessa.

Men låt oss återvända till stigen efter Ruonasvágge. Efter den korta sträckan med spår av stigen var det inte långt kvar tills den flacka dalen planade ut. När vi närmade oss de två små vattensamlingarna som ligger NNO om topp 1138 upptäckte vi en ny rösning, en samling mindre stenar som var placerade på en låg klippa. Den var synlig på ganska långt håll.

En grupp stenar som med stor sannolikhet placerats som vägvisare. Stenarna var rejält lavbevuxna på flera sidor, jag bedömer rösningen som gammal. Beteckning: RS15-04-R. Fotot taget i färdriktningen, och bakom syns den norra av de två gölarna. Längst i bakgrunden till vänster Låptåtjåhkkå.

Nästa rösning, RS15-05-R. Även denna består av några mindre stenar. De är placerade i lutande ställning på ett större block. Mycket lavar tyder på hög ålder.

Bakom RS15-05-R syns mitt i bild en rösning som jag gick förbi redan 2013 och som jag på kartan har betecknat RS13-06-R. Den är det nog ganska många vandrare som lägger märke till. De bägge rösningarna står på varsin sida av den bäck som man ser rinna i bilden. Bäcken finns med på fjällkartan.

RS13-06-R i närbild. De översta stenarna kan ha lagts på senare, eventuellt blivit återuppbyggda efter att ha fallit ned. Men rösningens undre del ser gammal ut med likartad lavbeväxning på stenarna. Flera stenar har dessutom samma mönster på lavbeväxningen som det stora blocket, vilket indikerar hög ålder.

RS15-08-R. Denna står på en liten sluttning som man inte har någon anledning att gå upp på när man är på väg mot Buojdes. Därför är det nog inte många som ser den, man måste spana. Liksom många andra rösningar som står lite "vid sidan om" så har den fått vara ifred.  Den verkar vara helt intakt. Och urgammal. Ganska nära intill fanns dessutom en bit av en tydlig stig, men jag har inte tagit med den på kartan.

RS15-11-R är intressant. En smal stenskiva som är lutad mot en låg sten. Men är det en vägmarkering eller en naturlig stenformation? Helt säker kan man nog inte vara, men jag har ändå tagit med den som en rösning (gulmarkerad, dock). Det är två skäl till detta. Det ena är förstås att den står ”rätt”, den passar med de andra markeringarna. Det andra skälet är att skivan är placerad så att den någorlunda anger färdriktningen, dvs att man går i enlighet med hur den är vinklad. Även om jag inte sett många exempel på sådana vägvisare på Präststigen så tror jag att denna kan vara medvetet placerad så.

De följande rösningarna fram till vadet av Buojdesjåhkå tänkte jag inte säga så mycket om. Jag har behandlat nästan alla i en bloggartikel jag skrev i höstas om Präststigen. Ett par små fynd har gjorts i år, men de bekräftar stigens sträckning, så som den är angiven på Generalstabskartan.

Men en rösning tar jag med igen. Det är BS14-18-R som är värd att beundra. Det är säkerligen en stenkonstruktion som är gammal. Den ser ut att ha blivit underhållen och är prydd med ett renhorn. Den är mycket iögonenfallande, och alla som går denna väg lägger märke till den och får vägledning.

Att vada över Buojdesjåhkå var på grund av snösmältningen inte lika enkelt som det brukar vara, men vi lyckades ta oss över med kängorna på. N J Andersson ägnade inte många ord till sträckan förbi Buojdes, och även Nensén var kortfattad. Om sträckan efter första lägerplatsen skrev Nensén bara:

5. Dalar uppföre och utföre (med mindre skravel, ofta slätt, stadig och behaglig väg).

6. Bredvid Puoitesjaure.

Själv har jag inte mycket till övers för sträckan utmed norra stranden av Buojdes. De gånger jag gjort det har det varit mygg eller regn, och oftast bägge samtidigt. Terrängen är väldigt stenig och ojämn samt övervuxen med örter och buskar som döljer alltihop. Men ser därför inte alltid vad som finns på marken där man ska sätta sin fot. Jag har inte sett någon rösning där, men det behövs ju inte heller. När man följder en sjöstrand ser man ju ändå vart man ska gå.

Efter att med viss möda tagit oss förbi sjön - med regn och mygg - hade det hunnit bli kväll. Trötta segade vi oss en bit uppför backen och hittade en bra lägerplats.

Lägerplatsen. Fotot taget nästa morgon.

Sammanfattning

Vår lilla expedition hade nu ägnat två och en halv dagar åt att leta vägmarkeringar och spår efter den gamla Präststigen. Antalet fynd utmed vår färdväg - från och med Vállevágge - var uppe i ett åttiotal! Så gott som samtliga fynd var dokumenterade med foto och positionerade. Hittills hade Generalstabskartans framställning i princip stämt hela vägen, möjligen med ett frågetecken för den västra sidan av Vállevágge.

När det gällde nästa dags fortsättning visste jag att även där hade den gamla kartan rätt, men jag ville hitta fler rösningar som bekräftade det. Skulle vi hitta sådana? Det var en viktig uppgift.

Vad  jag däremot inte visste då var att Generalstabskartan längre fram hade tagit miste ordentligt. Förra året letade Diana och jag förgäves efter stigen på vissa sträckor, och vi skulle nästa dag inse att det var Generalstabskartans fel att vi inte hittade den. Men jag ska inte gå händelserna i förväg. Det blir en ny liten artikel om detta.

Grundmaterial för kartorna: Lantmäteriets fjällkarta på webben.

Det var längesen jag var på färd med cykel, sist var Gotland runt 2008. Häromveckan packade jag min nyinköpta begagnade cykel och begav mig av. Vädret var strålande vackert och jag började trampa norrut.  

Färdväg (250 km): Örebro - Stakadammen (övernattning) - Nora - Hjulsjö - Stjärnfors (övernattning) - Ställdalen - Yxsjöberg - Palahöjden - Hällefors - Grythyttan (övernattning) - Loka brunn - Örebro.

På väg genom Kilsbergen

Kvällning i Stjärnfors

Stjärnfors

Gruvpark norr om Striberg

Nordväst om Ställdalen

Huggorm ligger och gottar sig

I närheten av Yxsjöberg

Vy mellan Palahöjden och Hällefors

3 km från Grythyttan vid sjön Sörälgen

Frukost vid sjön Sörälgen

Ungt par från Schweiz vid sjön Sörälgen

Hade riktigt bra väder under hela turen. Färden gav också mersmak och fler sådana här små turer kommer det att bli, dock (tror jag) ingen mer i år. Nu är det höst med alla dess färger och svalare temperaturer...och då lockar vandring lite extra mycket:-)

Gräsmarkerna kring sjön Bajep Buojdes är så stora att femtio eller kanske hundra tält skulle få plats. Jag upplevde miljön som ovanligt fridfull och vacker, trots att växtligheten inte hade kommit så långt på grund av den kalla och snörika sommaren. Hit skulle jag vilja återvända och tillbringa ytterligare en natt eller två. På vissa platser känner jag att jag mår bra. Detta är en sådan plats.

Vårt lilla expeditionssällskap, bestående av fyra personer, vandrade vidare i denna vänliga natur och följde prästen Nensén (1841) och botanisten Andersson (1845) i spåren. Flera rösningar passerades, allihop sådana som Diana och jag dokumenterade förra året. De finns med på kartan nedan, och deras beteckningar börjar med BS14-. Nya fynd detta år börjar med BS15- (BS=Boujdesområdet).

Undertecknad i full gång med dokumentationen. Sjön Bajep Boujdes i bakgrunden. Foto: Diana.

Några rösningar nämner jag helt kort utan foton (foton av dem finns i en artikel från förra året om Präststigen). BS14-17-R är en smal, lutande stenskiva som jag markerat med gul färg eftersom jag inte är helt säker på att det är en vägmarkering. Det är däremot nästa, BS14-16-R. Utseendet pekar på att det kan vara raserat och återuppbyggt. BS14-15-R, söm följer därefter, är en stenskiva som är lutad mot en större sten. Den har jämn beväxning som överensstämmer med den sten som den lutar sig emot. Kan alltså ha funnits här länge.

Nedanstående rösning förtjänar en bild.

BS14-14-R ser mycket gammal ut. Riklig lavbeväxning mellan stenarna vittnar om att den stått i samma position i många år.

Nordost om Bajep Buojdes. Härlig gräshed för tältläger.

BS14-13-R är en intressant rösning. Består av en enda sten som är lutad så att spetsen sticker upp och syns på långt håll. Stenen i sig ser ut att ha varit med om mycket. Men det är inte självklart hur länge vägmarkeringen har haft detta utseende. Bredvid ligger en annan sten, kan den ha används tidigare? Har konstruktionen tidigare sett annorlunda ut och rasat, och man senare har nöjt sig med att resa upp den spetsiga stenen? I bakgrunden berg i Padjelanta. Det lilla berget Nuortap Gárránistjåhkkå sticker upp som en svart vårta längst till höger. Det var ungefär i den riktningen vi var på väg.

Bredvid BS14-13-R finns en grotta som är så stor att man kan krypa in flera meter i den. När vi tittade från öppningen in i mörkret skymtade vi ljuset från en mindre öppning ett tiotal meter bort.

Nya fynd – en bekräftelse!

Vi vilade en stund vid grottan, och jag förberedde mig för dagens första utmaning: att försöka hitta rösningar som bekräftade Präststigens sträckning fram till nästa rösning som befann sig 2 km längre bort, i ungefärlig riktning NNV. Trots letande förra året hade Diana och jag inte hittat något på dessa två kilometer, men vi hade troligen letat för långt västerut. Vi gick en stund och hittade ingenting. Vi gick en bit till med samma nedslående resultat. Men rätt som det var fick jag syn på något.

Ovan: NG15-01-R. En gammal markering med stenar. Varken särskilt stor eller iögonenfallande, men definitivt placerad där av människor för länge sedan. Sedan dröjde det inte länge innan nästa fynd. Och nästa. Stigens sträckning var bekräftad, vi var på rätt spår! Vid en av rösningarna fanns till och med spår av en gammal stig, delvis igenvuxen. (NG=området vid Nuortap Gárránistjåhkkå).

En kuriös detalj om den följande rösningen NG15-02-R är att jag nyligen upptäckte den på ett foto jag tog redan 2013. Då passerade jag högst hundra meter öster om den. Den är inte särskilt enkel att se från det hållet, och även om man ser den tänker man inte på att det är en vägmarkering.  

Efter dessa nya fynd var det bara en liten bit kvar till en av förra årets mest fantastiska rösningar (NG14-12-R). Vid det fyndet hade jag mycket hjälp av att detaljstudera och försöka tolka generalstabskartan.

NG14-12-R är en mycket fin vägmarkering, ca 70-80 cm i diameter. Kraftigt lavbeväxt och gammal. Det översta lagret består av noggrant placerade kvartsstenar. På dem växer knappt någon lav. Rösningen syns bra på långt håll på grund av den ljusa överdelen. Berget Kierkevare i bakgrunden.

Karta över området mellan Buojdes och Gárránisjågåsj. Den blå prickningen överensstämmer bra med hur generalstabskartan har markerat stigen till Alkavare kapell. Den gröna prickningen är min ungefärliga bedömning av hur nutida fjällvandrare vanligtvis går. Som synes hamnar vi då upp till flera hundra meter från den gamla Präststigen. Det är därför inte konstigt att t ex den fina rösningen NG14-12-R är okänd bland vandrare. Eller att den sten som jag tror är Prästemansstenen är så svår att hitta.

Efter en kort lunch fortsatte vi nu mot den sten som jag tror är generalstabskartans Prestemanssten. Det var en utsidankompis, Lars Hedegaard Larsen, som återfann den år 2013 och föreslog den som kandidat. Någon annan sten i grannskapet som skulle passa bättre till den gamla kartans markering tror jag inte finns. Stenen är gulmarkerad på min karta (se ovan) och betecknad med ”STEN”.

Stenen är ca 2,5 meter hög på sin västra sida (vänd mot fotografen), vilket gör den väl synlig från det hållet. Spanar man däremot från öster, alltså från det grönprickade vandringsstråket, syns den knappt alls. Mycket snö omkring stenen i år. Det troliga är att Prästemansstenen markerade ett stigskilje där en stig vek av åt väster ner mot Tarraluoppal (markerad med lila prickar på min karta ovan) och en annan (Präststigen) fortsatte norrut mot Vássjájávrátja. Den lila prickningen tillhör den s k ”Linnés väg” från Kvikkjokk, den väg man tror att Linné färdades på sin resa 1732.

Om man istället skulle till Alkavare kapell gick man något åt höger upp mot ett väl synlig rösning som fungerade som vägmarkering (och som kanske också markerade ett vadställe över Gárránisjågåsj).

När vi hade kommit så här långt på vår vandring blev vi vittnen till en jakt. En fjällripa med flera ungar attackerades av en fjällabb. En liten unge – redan flygfärdig – kom ifrån de andra och fick labben efter sig. Jag tänkte att den skulle vara chanslös. Labben dök ner mot marken flera gånger och gav sig inte. Men slutligen så upphörde attackerna utan att den fångat ungen.

Signaturen JoBer på Utsidan fann denna gamla rösning invid Gárránisjågåsj. Väl synlig. Det är ingen tvekan att den är mycket gammal. Från Prästfärdernas tid, eller kanske ännu äldre?

Nu blev det så att vår grupp beslöt att dela på oss. Dianas och mina följeslagare, alltså pappan och hans dotter, ville gå ner till Tarraluoppalstugorna som låg 2½ km från oss. De två hade gjort en kämpainsats i tuff terräng och i skiftande väder de senaste dagarna. Nu kände de behov av att ta det lugnare. Vi tog farväl och skiljdes åt. Diana och jag fortsatte själva vår färd mot Alkavare kapell, dit vi hoppades anlända på eftermiddagen nästa dag.

Den gäckande stigen mot Vássjá

Efter den stora rösningen vid Gárránisjågåsj skulle stigen - enligt Generalstabskartan - fortsätta i princip rakt norrut mot Alkavare. På väg dit skulle sjön Vássjájávrátja passeras och dit var det ungefär 5 kilometer. Vi tog ut kursen och siktade till att börja med strax öster om punkt 1082 där det finns en fördjupning i landskapet som är mycket naturlig att gå mot. Denna väg har jag gått två gånger tidigare utan att ha sett skymten av någon rösning. Terrängen är ganska översållad med större och mindre stenblock, och om det ska vara meningsfullt med en vägmarkering här måste den avvika tydligt från alla de stenar som visar sig mot horisonten.

Ungefär 2 kilometer efter punkt 1082 hamnade vi - också ganska naturligt - vid de två minimala sjöarna norr om. Inga rösningar så långt ögat nådde. Därefter började terrängen snart luta nedåt. Vi gick ungefär som de gröna prickarna på kartan visar. Förra året gick vi ungefär samma väg åt motsatt håll, men detta år höll vi något mer åt öster när vi närmade oss sjön, för att spana av nya områden. Men fortfarande inga vägmarkeringar. Finns de inte? Eller är det bara så att vi inte hittade rätt väg? Gick den gamla stigen kanske ännu längre österut?

Det känns inte tillfredsställande med en sträcka på en halvmil utan ett enda röse-fynd. Mysteriet är ännu i skrivande stund olöst.

"Frisk natur och död ödemark" – några tankar om naturen

Under en vandring är man sysselsatt med många praktiska ting, men ändå hinner man tänka en hel del på vad man ser. Naturen omkring Vássjásjön är rofylld. Här skulle man kunna vandra omkring en hel dag och låta det vidsträckta landskapet tala till en. Man kan släppa vardagslivets höga tempo och få ett annat perspektiv på sitt liv och på det samhälle vi lever i. Även 1845 hade man tid att reagera på landskapet. Så här skrev botanisten N. J. Andersson (som uppenbarligen inte hade blicken enbart riktad ner i marken): 

"(Vi) trädde upp på det nedanför Welkespoult utsträckta fjellfältet Karraneskoppi, genomvattnadt af en mängd nedstörtande bäckar. Här var en vidunderlig anblick. Till höger reste sig en mängd fjellspetsar, klädde af ofantliga snöfält och nyfallen snö; längst i söder spirade det ståtliga Staika upp ur den dal, som grönskande och skön genomslingrades av Tarrajock. Det var en underlig förening af frisk natur och död ödemark. På Karraneskoppis sterila, isbrända fält insamlades Wahlbergella apet., Camp. uniflora och Gnaphalium carpathicum, som ymnigt nog förekom här och der."

Här nämns landskapsområden vars namn inte finns på vår moderna fjällkarta. Karraneskoppi bör vara detsamma som västsluttningen av Låptåtjåhkkå. Welkespuolt är omnämnd på generalstabskartan och är området på västsluttningen av Vássjábergen.

Vad präster som exempelvis Jonas Nensén, som färdades här fyra år tidigare, tänkte är inte lika lätt att veta. Hans anteckningar var synnerligen kortfattade. Men här och där fick han in några subjektiva omdömen. Han skrev om detta område:

7. Wassjas slätt - vacker slätt under gråberget Wassja, där andra lägerstället vid en bäckstrand och källa, här öppen utsikt, strax invid, söder om, är lilla sjön Wassja.

8. Vackra dalar uppföre och utföre omgiven av smärre fjäll.

Prästresornas lägerplats nummer 2

Ända sedan jag började intressera mig för Präststigen har jag velat hitta de platser man hade nattläger. Lätt är det inte.

Det som Nensén kallade ”Wassjas slätt” i citatet nyss kan identifieras som ett flera kvadratkilometer stort område i närheten av Vássjá-sjön (framför allt öster om). Exakt var i detta område den andra lägerplatsen låg har jag funderat mycket över.

En tänkbar plats är den gräsbeklädda platå som ligger rakt norr om sjön. Då skulle Nenséns notis om väderstrecket stämma perfekt. Problemet är att området med gräshed till stora delar är fuktigt, det är nästan som sankmark. En jokk rinner förvisso i närheten men man kan knappast kalla den för källa. Då passar det bättre att tänka på området en bit öster om sjön. Där rinner bäckar från flera håll, och de gräsbeklädda ängarna är enormt stora. Även i sydöst finns ängsmark som skulle kunna fungera bra.

Foto över gräsängarna vid Vássjájávrátja, taget ca 1 kilometer söder om. Den stora, gröna platån norr om sjön syns tydligt mitt i bild. Marken där är ganska sank. Det gröna, låglänta området närmast öster om sjön är ännu blötare. Men till höger i bild börjar den torra hedmark som kanske är det mest troliga lägerområdet.

Kan det som N. J. Andersson skrev ge någon ledtråd? Fortsättningen i hans resebeskrivning lyder: "Vid slutet af detta fält (Karraneskoppi, min anm.) stego vi utföre en brant backe, vadade över Wassjabäcken och slogo upp tältet på en grönskande gräsplan tätt under den ena af de 3:ne snödigra Wassjakullarne."

Två av de 3 ”snödigra Wassjakullarna” måste vara Vássjábákte och Vássjátjåhkkå, och den tredje bör vara höjd 1401. Men någon exakt platsangivelse är ju detta inte, utan man kan tänka sig flera möjligheter. Bokens fortsättning, som beskriver början på nästa resdag, kanske kan kasta ytterligare ljus över saken:  "Tredje dagen gick vår vandring i början upföre Wassjakullarnas nedra afsatser…”.

Eftersom de rösningar som ligger precis norr om sjön kan sägas ligga på en avsats (dvs platå) tror jag att Andersson inte hade läger på själva platån norr om sjön utan på de stora gräsplanerna öster om sjön, i det stora område som på våra fjällkartor kallas Vássjágåhpe (gåhpe = rund sänka). Nästa dag gick de då upp på platån och sedan vidare. Men längre än så här har jag inte kommit om lägerplatsen. Och några rösningar på de stora gräsplanerna kunde Diana och jag inte se.

Vägen efter platån – hur gick de egentligen?

En annan av förra årets överväldigande fynd var de 3 stora (och några mindre) rösningar som står på denna gröna platå rakt norr om Vássjájávrátja. Denna sträckning stämmer alldeles utmärkt med Generalstabskartans beskrivning. Vidare hade vi funnit en rösning fyra kilometer längre norrut, mycket nära där renstängslet korsar gränsen mot Padjelanta. Problemet var bara att på hela denna fyra kilometer långa sträcka hade vi inte hittat någon rösning alls. Se kartan härunder.

Men detta år var jag fast besluten att vi skulle lyckas hitta något. Jag misstänkte att vi hade gått för långt åt öster, alltså för högt upp på Vássjás sluttning. Nu skulle vi leta något närmare Padjelantagränsen, vilket också verkade stämma med Generalstabskartan. På fjällkartan har jag ritat ut med gröna pickar den väg jag tänkte att vi skulle undersöka. Vad jag inte visste var att Generalstabskartan lett mig på fullständigt fel spår. Men tack vare en annan utsidankompis, Ole Dahlgreen från Danmark, skulle planerna inte bli som det först var tänkt.

Det började dock inte så bra. Den senaste timmen hade Diana och jag kämpat genom regn. Myggen var många och blodtörstiga runt sjön. Regnkläderna gjorde att jag svettades vid minsta ansträngning. Det kändes olustigt att hantera kameran och försöka leta efter rösningar. Frestande att få alltihop avklarat så snabbt som möjligt. Vi började gå i regnet. Under tiden funderade jag på en rösning som Ole och hans son hade fotograferat redan 2013. Den var ganska stor och såg gammal ut på fotona. Av någon anledning hade jag missat att leta upp den förra året, trots att Ole hade gett mig sina koordinater till den. Kanske tänkte jag att den verkade stå alldeles för långt åt öster, och på för hög höjd.

Ett kort uppehåll i regnandet gjorde att jag bestämde mig. Trots att jag tänkte att det kunde bli en jobbig omväg tog jag upp GPS:n och la in koordinaterna. GPS:n visade att det var flera hundra meter att gå, uppför sluttningen. Arbetsamt, varmt och myggigt. Men inget regn.

Vi kom upp på en höjd och fick utsikt tillbaka ned mot sjön som låg på en marknivå långt under oss. Jag kände igen det från Oles foton. Men ingen rösning sågs till när vi kom fram till platsen. Vi hamnade istället mitt i ett snöfält (om jag inte missminner mig). Koordinaterna stämde alltså inte, något var fel. Men positionen var korrekt inmatad, det var jag säker på.

"...små stenrösen på höjderna"

Det var bara att börja leta i lite olika riktningar. Och rätt som det var stod jag inför en ganska stor stenhög. Det var ingen rösning – men det hade en gång varit det.

Här har stått en rösning men nu var det bara en hög med stenar. Sjön syns långt därnere, och med kikaren kunde jag se flera av rösningarna vid den gröna gräsplatån. Vi var något på spåren! Denna stenhög har fått beteckningen VS15-01-R. VS=Vássjáområdet.

Uppmuntrad av detta fynd letade vi vidare. Det började bli kväll, men Diana var angelägen om att vi inte skulle slå läger för snabbt utan hinna gå en bit till. Morgondagens etapp till kapellet ändå skulle bli ganska lång. Men det var inte lätt att skynda på mig nu för jag hade fått upp vittringen av stigen. På en höjd en bit bort såg jag en stenhög till. Och den var inte raserad.

Nästa gamla rösning, vilket visade sig vara den som Ole Dahlgreen och hans son funnit 2013. VS15-02-R på min karta.

Men det tog inte slut här. Så fort vi kommit fram till en rösning kunde vi spana in en annan på en kulle längre bort. Så här i efterhand har  jag kommit att tänka på vad jag läste i en reseberättelse i Svenska Turistföreningens årsskrift år 1892 (jag har citerat detta i en tidigare artikel om Präststigen). En anonym resenär berättar om sin vandring från Alkajaure på Prästvägen år 1871: "Vägen var textad, d.v.s. angifven genom små stenrösen på höjderna." Detta var exakt vad Diana och jag såg nu. Och inte nog med det: alltsammans stämde också med det som botanisten Andersson skrev: "Tredje dagen gick vår vandring i början upföre Wassjakullarnas nedra afsatser…”. En utmärkt beskrivning av hur vägens sträckning är dragen på denna sträcka.

Kartan visar raden med nyfunna rösningar. Allesammans står lite vid sidan om de nutida färdstråken och har fått vara ifred. Därför var det inte svårt att bedöma dem som gamla, och de har fått röd färg på prickarna. En intressant detalj är att vägen mellan platån och röset PA14-06-R inte undviker höjd utan att den verkar stiga ungefär 60 höjdmeter mer än vad den behövt. (Nu är det i verkligheten inte riktigt så eftersom den lägre vägen går betydligt mer ner och upp i smådalarna.) De som gick här måste ha bedömt att terrängen är så lättvandrad och jämn att det uppväger arbetet att ta lite extra höjd. De kunde på den tiden! Dessutom var väl folk på den tiden ganska vältränade och inte rädda för kroppsansträngning.

Här följer nu en liten bildkavalkad med nyfunna rösningar.

VS15-03-R, placerad på en kulle som finns utritad på fjällkartan. Fotot taget i den riktning vi ska gå. Sarvestjåhkkå och Tjåggnårisvárásj i bakgrunden till höger, bakom den gröna sluttningen. En kuriös detalj är att denna och föregående rösning finns med på fotot i avsnittet Prästresornas lägerplats nummer 2 (men mycket svåra att se på grund av förminskningen av fotot). De avtecknar sig mot himlen som små prickar. Hade jag spanat noga med kikare när jag tog det fotot hade jag kunna se dem!

Även VS15-04-R står på en liten kulle som är utritad på fjällkartan (men som döljs på min karta).

VS15-06-R är den mindre av två rösningar. I bakgrunden står VS15-05-R som är huvudröset och synligt på längre avstånd. I bakgrunden Padjelantas flacka fjällandskap.

VS15-07-R, den enda rösningen som vi hittade på Prästigen som stod i ett snöfält. Jag misstänker att man var noga med att sätta upp rösningarna så att de inte skulle begravas av snö under de år som sommaren var sen.

VS15-07-R synlig från vår lägerplats på drygt tusen meters höjd.

Där vi tältade fanns även VS15-08-R på mycket nära håll. Föregående rösning synlig på snöfältet i bakgrunden.

VS15-09-R var synlig från vår lägerplats. Vi hade alltså tre fascinerande rösningar på Präststigen i omedelbar närhet till vår lägerplats! Avståndet till renstängslet är längre än vad man kan tro, fotot är taget med ett kort teleobjektiv. Berget i bakgrunden längst till vänster är Tjåggnårisvárásj och bakom detta reser sig några snöklädda toppar i Sarvestjåhkkå-massivet. Njoatsosvágge ligger i sänkan hitom bergen.

Rösningen VS15-09-R på nära håll. En stor och bastant sak där varje stenskiva väger åtskilliga kilo.Om man kommer norrifrån, från Padjelanta, syns den på långt håll.

Kvällen vid vår lägerplats var fin, men myggen gjorde vad de kunde för att störa oss. Att ha utsikt över Padjelanta tycker jag är trevligt, men Diana föredrar alltid Sareks dramatiska toppar. Senare på kvällen och under natten blev det regn och blåst, som under de flesta nätter på denna tur. Nästa dag fortsatte vi mot kapellet, dit vi hade ungefär 12 kilometer. Trots ivrigt spanande såg vi inga fler rösningar i närheten av vår lägerplats så vi tog sikte på en rösning vi fann förra året, PA14-06-R (PA= Padjelanta).

Detta avsnitt har vid det här laget blivit så långt att den sista dagsetappen får ett nytt avsnitt i bloggen. Det blir således en del 4 i denna lilla följetong. Då blir det också en liten redogörelse för händelserna vid Alkavare kapell och foton på en vanlig fjällfågel med ett ovanligt utseende.

Kartunderlaget är hämtat från Lantmäteriets fjällkarta på webben.

Under mina färder i mitt hemlän - Örebro - stöter jag med jämna mellanrum på olika typer av lämningar från våra förfäder. Dessa har börjat intressera mig allt mer och det händer numera ganska ofta att jag planerar mina turer och övernattningar utifrån dessa.

En speciell typ av lämningar som intresserat mig den senaste tiden är alla de ristningar som finns på stenar och berghällar runt om i länet. Utöver ett antal runstenar har Örebro län har inga kända ristningar från vår forntid. De ristningar man hittar här dateras från 1700-talet och framåt. 

Med ett undantag vet man inte säkert vem eller vilka som utfört ristningarna. De kallas med ett gemensamt namn för "vallareristningar" eftersom man antagit att det varit vallpojkar som utfört dem. Detta kan delvis vara sant, men knappast för alla. De flesta ristningarna utgörs av bokstäver (initialer) och årtal, men det finns också flera som har ganska avancerade symboler och bilder.

En sak som slagit mig när jag stött på ristningar i länet är hur oskyddade och dåligt omhändertagna de är. Inom några år kommer de att vara nerslitna eller övervuxna om inget görs. Livskamraten och jag hade denna helg ambitionen att göra något åt detta, och utrustade oss därför med rotborste och for iväg i riktning mot Klockarhyttan för att besöka två olika ristningsområden som helt eller delvis är övervuxna. När vi kom fram blev vi mycket glatt överraskade över att riksantikvarieämbetet hade satt upp pinnar och plastband vid ristningarna och det syntes tydliga tecken på att de påbörjat friläggningsarbete. Våra rotborstar kunde ligga kvar i ryggsäcken.

Den första ristningen vi besökte var Kyrkstenen. Det är en ristning som visar hur Närkes Kils kyrka såg ut innan ombyggnaden år 1909. Traditionen berättar att det var kyrkobesökare långväga ifrån som brukade rasta vid den kvadratmeterstora stenen.

Nästa stopp blev i skogarna mellan  Klockhammar och Blankhult. Här finns två stora områden med ristningar och även här pågick arbete i riksantikvarieämbetets regi.

Utöver dessa båda ställen har jag tidigare besökt tre olika ristningsområden. Vid Saxhyttefallet strax norr om Grythyttan finns ett sådant område. Här hittar man en bild av Grythyttans kyrka, en solursliknande ristning samt det äldsta årtalet - 1702. Strax intill dessa ristningar låg Grythyttans avrättningsplats där den sista avrättningen ägde rum år 1833.

Mellan Degerfors och Karlskoga - på östra sidan av Möckeln - hittar man den - enligt mitt tycke - intressantaste ristningen. På en berghäll finns en mängd bokstäver, tecken och mönster av olika slag samt en mycket vacker runslinga. Dessa ristningar är dock mycket hårt slitna. Bland annat kan man se att  någon kört med en crosscykel rakt över hällarna. Detta handlar troligen inte om  medveten förstörelse, för en stig går i stort sett rakt över ristningarna. Jag hoppas innerligt att riksantikvarieämbetet gör en insats även här.

De enda ristningarna som man säkert vet vilka som utfört är de som finns uppe på Lekhytte klint. Här uppe finns fundamentet till ett brandbevakningstorn. De som tjänstgjorde här på 40- och 50-talen roade sig bland annat med att rista in sina namn i berghällen, till exempel "113 Krohn 1940". 

Det sägs också att här ska finnas en ristning föreställande en Volvo PV, modell 1947-48. Den har jag inte hittat.

Om någon vill ha mer exakt vägbeskrivning till någon av dessa platser så är det bara att höra av sig.

Positioneringen gäller ristningarna mellan Blankhult och Klockhammar.

Här följer en berättelse från en paddling som jag gjorde i mitten av juli i Piteälvens sjösystem, från Tjeggelvas och uppströms till Kåtaselet. Hela turen finns även att beskåda i videoformat. Länk till videon ligger i slutet av inlägget.

Det var från början tänkt att ta mig ända upp till fiskecampen Miekak, strax under Pieskehaure, men så långt kom jag aldrig. Vissa paddlar hela sträckan upp till Norge och byn Sulitelma, eller tvärtom. Det är en lång sträcka, och många slitsamma lyft. På min paddling gjorde jag två lyft (åt vardera hållet) vilket var fullt tillräckligt! Ska man ta sig längre upp så bör man ordna ett annat färdmedel i den ena riktningen. Att veta att man har att göra om alla lyft ytterligare en gång tär inte så lite på motivationen...

Vägs ände i Örnvik, Tjeggelvas

___

Tjeggelvas är en stor sjö i ett land av klippor och sten. Branta bergssidor stupar på många håll rätt ner i vattnet, och ger en mäktig känsla där man sitter liten i bräcklig farkost. Blåser det upp kan vågorna gå höga, så kajak kan vara ett tryggare val jämfört med en öppen kanot.

Det karismatiska Tjeggelvas med sina öar i sten

___

Bara en tur runt Tjeggelvas ger tillräckligt med möjligheter för några dagars spännande upptäcktsfärd, om man inte känner sig hågad att kämpa sig längre upp i systemet. Och är man dessutom fiskare så har man nog tillräckligt att göra. Det är populära fiskevatten.

Byn Västerfjäll med kapell i väglöst land. Under fjället till höger går Kungsleden, bara ett par mil vidare upp till Kvikkjokk

___

Jag tog mig så sakta åt väster över ett soligt och spegelblankt Tjeggelvas med fjällen uppmuntrande i fonden. Det är fördelen med att göra turen i västlig riktning. Paddlar man åt öster så har man fjällandskapet mestadels i ryggen.

Behaglig färd över ett spegelblankt Tjeggelvas

___

En kajak ej i sitt rätta element. Dvärgbjörk kan dock duga som underlag i brist på vatten

___

Fram på eftermiddan kom jag slutligen fram till Piteälvens inlopp, där också Kungsleden passerar. Och där tog den behagliga delen av dagen slut. Det är ungefär en kilometers bärning upp till Falehaure. Jag har en plastkajak som är oöm, så jag tänkte vara smart och dra kajaken med packning och allt rakt genom terrängen. Det är kuperat och klippigt, men faktiskt möjligt att snirkla sig upp genom landskapet på det sättet. Men slitsamt! Ett par kanotister kom upp med en kanadensare vilande på tvärsan över en motorbåt när jag precis skulle inleda min ansträngning. Dom valde den mer sansade varianten att gå två gånger och bära packning och kanot var för sig. Det var väl en timme att kämpa, men jag kom upp, och slår sedan läger vid forsnacken mot Falehaure.

Vackra rastplatser råder det ingen brist på! Vila i lä på Falehaure.

___

Nästa dag blåser det närmare kuling, rak motvind! Falehaure är en liten sjö, men de tre kilometrarna blir slitsamma och jag får ta rast en stund på en vacker strand i lä. I andra änden av sjön väntar nästa bärsträcka, denna gång endast cirka 300 meter, och i mer flack terräng. Det går förhållandevis smidigt och jag når vattnet i Kåtaselet efter knappt en halvtimme.

Skoterleden över Kåtaselet. Det rikliga regnandet under försommarn har gett extrema vattenflöden.

___

I Kåtaselet paddlar jag upp till det vackra vattenfallet och forsen där Piteälven kommer in, rastar och funderar över fortsättningen. Jag har fortfarande många lyft kvar upp till Miekak. Vetskapen om att varje lyft som jag gör måste göras om på tillbakavägen gör att jag beslutar mig för att stanna. På kvällen tar jag en promenad upp på lågfjället Buoktjatjåkkå och får en fin överblick över landet som jag har färdats igenom, och fjällen runt om. Här uppifrån ser avstånden inte så märkvärdiga ut.

Vy uppifrån Buoktjatjåkkå över den del jag paddlat. Kåtaselet närmast, Falehaure där ovan, och längst bort till höger skymtar Tjeggelvas

___

Jag tältar på stranden av Kåtaselet och påbörjar så sakta min returfärd nästa dag. Vinden lägger sig helt, det blir varmt och ett par fantastiskt sköna paddeldagar.

Det är lätt att hitta lika myggfria som bedårande lägerplatser ute på Tjeggelvas. En av många fördelar med att röra sig på vattenvägar under sommaren

___

Länk till video från turen:

https://youtu.be/ytX3zW0p4BU

/E

Den senaste turen i hemmatrakter gav verkligen mersmak. Och när prognosen i förrförra veckan visade sol och uppehåll (i flera dagar framåt) kunde jag ej hålla mig. Tog mig en titt på kartan och kollade in några intressanta platser. Skissade sedan upp en rutt. En färdväg där jag kunde övernatta vid ett vindskydd eller koja, de ligger ju avskilt och oftast mysigt till, också att man då har tillgång till vatten/toalett och ved. Man får därmed lugna och sköna kvällar...och en bra start på dagen.

Färdväg (250 km/6 dag/ 5 övernattningar) Örebro - Mogetorp - Storå - Stråssa - Ramsberg - Kloten - Grängesberg - Yxsjöberg - Djupdalshöjdens naturreservat - Eskils koja - Kopparberg - Kindla naturreservat - Nora - Örebro

Undvek de större vägarna så mycker som möjligt

Vy in mot Fåsjön norr om Nora

Nu är det höst

Hmm...vilken väg ska jag välja...

Ett utav målen med denna färd var att bevittna solens upp - och nedgång - från Kindlahöjden. I förväg visste jag ju att vädret skulle bli riktigt bra. Vistelsen vid och i Kindla naturreservat blev utan tvekan resans höjdpunkt.

Bilderna nedan är tagna från Kindlahöjden 425 m.ö.h

Skymning

Skymning

Skymning

Skymning

En ny dag randas

Gryning

Gryning

Gryning

Efter Kindla kändes det lite som att turen var över. Trampade lugnt ner till Nora för att där äta lunch. Fortsatte sedan mot Örebro. Sista natten sov jag vid ett vindskydd i Ramshyttan.

Ramshyttan

Med den förra bloggartikeln kan det verka som mysteriet med Präststigen norr om Vássjájávrátja blev löst. Men om jag ska vara lite självkritisk så är jag inte säker på det.

Jag citerade i artikeln hur botanisten Andersson beskrev sin färd och sitt växtletande efter nattlägret vid Vássjájávrátja: ”Tredje dagen gick vår vandring i början upföre Wassjakullarnas nedra afsatser, der Gnap. carpathicum och Wahlbergella frodades, upp på ett fält, som, naket och genomskuret af en mängd sterila sandkullar, sträckte sig 2 mil framåt. I söder höjde Kirkivaara sina dubbla, isiga kupoler, jemte Alas snömassor skymmande Wirihjaur för våra ögon…”

Diana och jag höll inte samma hastighet som Anderssons sällskap så vi behövde ett fjärde nattläger. Det låg några kilometer norr om Vássjá-sjön, på dryga tusenmetersnivån och inte så långt från renstängslet.

Vår tältplats med utsikt norrut över Padjelantas flacka fjällhed. Fotot taget på kvällen.

Kartan visar med blå prickar hur man går om man följer rösningarna norr om Vássjájávrátja – och vi gick nästan precis så. Vårt nattläger hade vi där prickningen har en "knyck" och viker av något åt vänster, nedför sluttningen mot Padjelantagränsen. De gröna prickarna är vägen som jag först hade tänkt att vi skulle gå föregående dag, men Ole Dahlgreens rösning fick oss på "rätt spår" (se förra artikeln) med den blå prickningen. Som synes har generalstabskartan inte lyckats rita den väg som rösningarna anvisar. Man kan undra om det ens var avsikten att den skulle göra det.

Eftersom Diana och jag letade rösningar ungefär utefter de gröna prickarna förra året (utan att hitta någon) ser det ut som Präststigen alltså följer de blå. Men när det gäller Anderssons resa har jag börjat tvivla på att det var den vägen han följde. För fortsättningen av hans text lyder: ”…upp på ett fält, som, naket och genomskuret af en mängd sterila sandkullar, sträckte sig 2 mil framåt.” Vad är det för fält han talar om? Det låter ju inte som han följde rösningarna uppför sluttningen till vår tältplats. För rösningarna leder inte till ett fält, de leder upp till krönet av en platå och sedan ner igen. Nej, jag får intrycket av att han håller nivå – som de gröna prickarna visar – och kommer fram till det flacka hedområde som stiger mycket litet i höjd och fortsätter in i Padjelanta. 

En rösning vid sidan om?

Som om inte detta vore nog. Det finns en annan omständighet också. Ole Dahlgreen hittade inte bara en rösning 2013 utan tre. Två av dem fanns med på min karta i förra artikeln, VS15-02-R och VS15-03-R. Men han hittade en till, norr om renstängslet, i det område på kartan ovan som jag ringat in med rött. Jag har inga koordinater på den (inte Ole heller) men på foton kan jag se att det måste vara en gammal rösning.

Man frågar sig varför det finns en rösning där. Är det en slags "anslutning" till Präststigen från Njoatsosvágge? Eller är det Präststigen som faktiskt tog den vägen innan den sedan styrde ner mot Padjelantagränsen? Eller – vilket är den allra mest oroväckande frågan – markerar rösningarna norr om Vássjájávrátja inte alls Präststigen utan en helt annan stig som så att säga "kopplar på" nere vid Vássjájávrátja (med andra ord: kan generalstabskartan trots allt ha rätt med sin markering av stigen)?

Att leta efter Präststigen är kanske en never-ending-story. Trots allt jag hittar tar frågorna inte slut. För varje fråga som besvaras kommer strax någon ny. Men jag håller det för sannolikt att rösningarna faktiskt markerar just Präststigen. Generalstabskartan visar ju inte parallella stigar in närheten utan bara en. Men mer undersökningar ser ut att behövas, det kan finnas ytterligare vägmarkeringar.

Vår fortsatta väg

På lördagsförmiddagen lämnade Diana och jag vår lägerplats och gick i riktning NNV ner mot en rösning vid Padjelantagränsen. När vi gått en bit vände jag mig om och såg tillbaka. En av våra rösningar syntes på långt håll uppe mot horisonten. Vi spanade efter andra också, helst sådana vi inte hittat, men inga fler kunde upptäckas.

Rösning VS15-09-R på nära håll.

I närheten av nationalparksgränsen stötte vi på en orolig fjällabb. Detta är en adult (gammal) fågel. I närheten någonstans fanns kanske en ung labb.

Karta över de sista rösningarna på vägen till Alkavare kapell. De som är gula och orangea bedömer jag som inte lika gamla eller tillförlitliga som de röda.

Rösningarna PA15-02-R och PA15-03-R var nya fynd för i år. Här ett foto av PA15-03-R som står mycket nära renstängslet där det korsar jokken som utmärker gräns mellan nationalparkerna. Vi gled behändigt igenom vid de röda käpparna.

En botanikers intryck av Sarek

Andersson kom på detta sätt nära Sarek och beskrev vad han såg när han passerade mynningarna av Njoatsosvágge och Sarvesvágge: "...till höger öppnade sig efter hvarandra de hiskligaste fjelldalar man väl nånsin kan få se. På ömse sidor skjöto ofta 6 fjell efter hvarandra sina än sylhvassa, än rundade och knaggliga af eviga snöfält täckta spetsar mot himmelen, och mellan dem, djupt ner i den öde afgrunden, dånade brusande vattenfall."

En blick in mot Sarvesvágge. En av landets "hiskligaste fjälldalar". Om man tycker som botanisten Andersson, alltså. Han hade väl inte helt fel, för när Diana och jag passerade hängde ovädersmolnen mörka och tunga inne i Sarek. Dagen därpå – när vi besökt Alkavare kapell – skulle vi få känna av kraften i ovädret när vi gav oss in i djupet av denna "öde avgrund". Men det är en historia som jag redan har berättat: färden mot Svenonius´ glaciär.

Men Andersson glömde snabbt Sarek när han såg framåt i färdriktningen: "Och midt framför oss i den nordliga fonden reste sig Alkavaara, och bakom det topparne af fjellen bortåt Torneå Lappmark. – Fältet, hvarpå vi befunno oss, kallas Tjågnåris, och på de nyssnämnda kullarne sökte jag länge och fann slutligen af Arnica alpina ymniga bladrosetter men få blommor, der de skönt gullgula förgyllde den sterila sandåsen. Här och der bredde sig myrer bevuxna med fjellformer af Carices (synnerligast aquatilis, som här, i en mängd former, är talrikast af alla), och från Rissabergen nedstörtade den brusande Rissabäcken."

Även Diana och jag gick över Rissájåhkå. På väg mot båtplatsen vid stranden av Álggajávrre stötte vi på en fågel som jag först blev förbryllad över.

Först senare förstod jag att detta var en ung fjällabb. Vuxen och flygkunnig men med en helt annan färg än de gamla fåglarna. Denna var mycket mörk, men det fanns ungfåglar som var betydligt ljusare också. Som på fotot nedan.

Ung fjällabb över sjön.

Framme vid kapellet

Andersson beskrivning slutar på följande sätt: "Sedan vi väl öfverfarit den af ett besynnerligt blågrönt vatten fyllda, djupa Alkajaur, uppstego vi på Alkavaara, resans mål."

Diana och jag rodde den korta biten över till andra stranden. Vattennivån var så hög att alla andra metoder att ta sig över var omöjliga. Det kom under dagen folk i en gles ström som också tog sig över med båten. Både nere vid stranden och uppe vi kapellet såg man tält. Vi valde den fina stranden som lägerplats.

Utsikt över sjön uppifrån kapellet. Stranden fungerade som tältläger för ett tiotal tält. Kyrkklockan bars upp genom fjällvärlden av en man i sällskapet. Men trefoten förvaras i en låst byggnad bredvid kapellet.

Under lördagen blev det till slut ett 30-tal personer som var med på gudtjänsten kl 18. Flera utländska turister också, och någon som bara haft vägarna förbi. Bland deltagarna fanns ett par som gift sig i kapellet exakt 30 år tidigare.

Ärrade fjällveteraner står och småpratar på söndag förmiddag före gudstjänsten. Även på söndagen var det ca 30 besökare, delvis andra än på lördagen.

Altarbordet i kapellet dukat till gudstjänst. Prästen och några andra medverkande övernattade flera nätter i sina tält på området.

Gemenskap efter gudstjänsten. Till kyrkkaffet serverades wienerbröd. Att dricka kokkaffe med wienerbröd inne i Sarek var en exotisk upplevelse. Damen längst till höger träffade vi redan på bussen mellan Murjek och Jokkmokk.

Den obligatoriska bilden som bevisar att vi var där. Är det detta som kallas "fotografisk arkebusering"? Fotografens namn är okänt men mobilkameran tillhör den tuffa tjejen till höger i bild.

Att vara med på kyrkhelgen har jag länge sett fram emot. Att delta i gudstjänsten, sjunga psalmer och lyssna till predikan var på sätt och vis också att vandra i spåren av Jonas Nensén och botanisten Andersson. Det blev som helhet ett fint dygn med gemenskap och samtal med trevliga människor. Mycket annorlunda karaktär än de vanligtvis folktomma dagsetapperna i ödslig vildmark. Men Diana och jag skulle snart nog återvända till det karga fjället. Svenonius´ glaciär väntade på oss.

Sammanfattning av årets röse-färd

Från Vállevágge och fram till Rissájåhkå hade vi utökat fynden av rösningar, stigar och andra möjliga vägmarkeringar till nästan det fyrdubbla jämfört med förra året. Listan innehåller nu omkring 110 olika fynd, och så gott som alla är dokumenterade med foton och koordinater. När man ser på kartan hur de är placerade kan man inte undgå att se att de bildar ett tydligt spår: en väg eller stig. Att det skulle funnits någon helt annan väg genom detta område än den stig som kallas Präststigen (eller Prästvägen) är ju väldigt osannolikt, så det måste vara just den som är markerad.

Däremot är det ju inte säkert att alla rösningar vi funnit är så gamla att de kan ha tillhört Präststigen. Många av dem är nog svåra att åldersbestämma. Men fynden som helhet visar ändå hur Präststigen var dragen genom landskapet (även om det finns några sträckor som fortfarande är lite oklara). Det kan heller inte uteslutas att en mindre andel rösningar hör till någon annan stig, stigar som anslöt till Präststigen.

Förutom allt spanande efter gamla stenhögar kommer jag minnas denna färd för det fantastiska landskapets skull, och för gemenskapen på fjället. Främst med Diana men också med mina två andra färdkamrater och med människor som vi mötte.

”Titta inte bort” , ropar Naomi åt mig när jag läser hennes bok och ger mig samtidigt en örfil: ”Vakna! Förneka inte klimatförändringarna!”

Jag måste bara säga att Naomi Kleins bok Det här förändrar allt: kapitalismen kontra klimatet är en av de viktigaste böcker jag någonsin läst. Det är just en sådan här bok jag kommer att rekommendera för läsning av alla jag känner. Den förändrar verkligen allt. Det är exakt så som hon inleder sin bok nämligen att hon har förnekat klimatförändringarna så länge hon kan minnas och det är en sanning som gäller även mig. Hon skriver dessutom:

”Vi kikar på problemet några ögonblick och så tittar vi bort.”

Och de flesta av oss gör samma sak. Vi undviker att se de klimatförändringar som sker runt omkring oss i omvärlden. Naomi Klein har definitivt ruskat om mig och tvingat mig att se vad jag har vetat om en lång tid. Jag har ju på nära håll sett de ganska dramatiska klimatförändringar som skett i Sibirien, norra Dalarna, Kazakstan, England och många andra platser. Det är ju så att de senaste 50 åren har det skett dramatiska förändringar globalt och de sista tjugo åren så har världen egentligen utan att någon riktigt begripit, delats upp i två läger.  Det fåtal som har makt och pengar. Och flertalet som inte har något av detta. Och gapet bara växer för var dag som går. Inte bara utanför västvärlden.  Jag såg denna tilltagande upp delning  på mycket nära håll i Moss Side, strax utanför Manchester där familjen bodde under drygt ett år. Och jag börjar förstå att det är dessa få självcentrerade som har makt och möjligheter som fått oss att titta bort och ge upp kampen om en dräglig framtid för våra efterlevande.  Vi vet ju att det är ett stort problem, detta med klimatförändringarna, men vi tittar bort. Vi har gått på marknadsföringen från denna lilla grupp individer och deras fenomenala marknadsföringskunskaper och köpt det faktum att det är lika bra att förstöra allt eftersom det är för sent att göra någonting åt det. Så duktiga är de att sälja in denna felaktighet. Jag har sett det på nära håll.

Jag har framförallt upplevt detta på nära håll när jag haft äran att tillbringa tid med olika urbefolkningar världen över. Nästan utan undantag blir de hela tiden överkörda av de som vill utnyttja deras mark att borra efter olja, genomföra fracking, stjäla deras rättigheter att jaga och fiska på deras egen mark sedan urminnes tider och förändra deras livsföring till det mycket sämre. Jo, det är värre idag än på mycket länge. Kanske någonsin. Bara för att många urinvånare idag kanske har bil, TV och en närbutik som säljer skräp, betyder inte att deras levnadsstandard höjts, tvärtom. Inte allt för länge sedan färdades jag genom världens kallast bebodde plats, Jakutien, ett område som sett ganska dramatiska klimatförändringar de sista åren. Och då pratar jag inte om de förändringar som sker normalt genom en naturlig cykel utan om de som uppstår mest hela tiden nu. Exempelvis, mina vänner evenerna som gör sina årliga turer med ren från ett ställe till ett annat, för både handel och betningens skull, de håller i det närmaste på att tvingas sluta med sitt urgamla värv. Isarna förtunnas i förtid, mitt i den starkaste kylan uppstår varmväder, vilket får till följd att det lager av snö som är närmaste marken fryser till is.  Det för med sig att renarna inte kan komma åt sin föda utan många svälter till döds.  Men få i omvärlden bryr sig om detta, även om det för everna leder till stor tragik.

Naomi Kleins bok är ingen enkel läsning. Det är så mycket information på varje sida, att man får ta sin tid att läsa ett kapitel åt gången och fundera på det någon dag. Jag gillar hennes sätt att använda sig själv på olika sätt för att få fram resultat, exempelvis tar hon upp ämnet missfall, som hon drabbas av under en lång tid, för att till sist komma fram till en förklaring som heter duga. Hon lägger ett pussel genom boken som till sist blir perfekt. Och tveklöst är det så att det är de här klimatförändringsförnekarna som är det stora problemet. De har de resurser och den makt som krävs för att köpa tystnad på olika sätt och vis. Jag var inte förvånad att Donald Rumsfeld och Dick Cheneys namn dök upp igen. För mig då som är intresserad av Mellan Östern frågor, så vet jag vad de kan ställa till med. Jag ser fram emot Naomis dokumentär med samma namn, men läs boken.

Ändock är det viktigaste jag tar med mig från boken att det fortfarande finns hopp. Och det beror på att de senaste åren har det uppstått en sorts massrörelser och grupper av människor som står upp mot denna utplundring av vår jord.  Typ Occupy Wall Street rörelsen eller grupper av urbefolkningar som envist hävdar sin rätt

För jag är helt övertygad om, och har varit så länge, att svaren till ett hållbart sätt att leva har att göra med att vi lär oss av de som vet. Urbefolkningar. Det går att anpassa till det liv vi har med en del kanske smärtsamma förändringar. Vi måste fråga oss, om vi i den här delen av världen verkligen måste ha det så här bra på andras bekostnad. Jag skall i alla fall försöka göra förändringar. Mitt arbetsliv framöver skall präglas av detta och jag gör mitt bästa i vardagen att göra min del. Kanske det gör noll skillnad när det gäller klimatförändringar, men jag mår bra av att veta att jag försöker. 

Jag skriver också det här för att jag tycker det är dags att folk inom min s.k genre måste förändra sitt sätt att göra expeditioner, äventyr, film och mera. Jag tror vi måste försöka undvika att köpa den anglosaxiska modellen att jaget är viktigast av allt. Även om jag förstår att personliga berättelser är riktigt bra för att berätta något. Men kanske bli mer av en aktivist och dessutom göra skillnad. Och peka ut dessa skillnader mellan människor och de problem som uppstått till följd av dessa dramatiska klimatförändringar. Min familj och jag försöker göra rätt. Vi har ingen bil, vi går överallt, duschar inte för mycket, har en låg temperatur inne, äter inte kött, så vi försöker förändra. Och jag tackar personligen min tid i Moss Side för min egen attityd förändring!

Frozen Frontier - CNN Feature from Outwild TV on Vimeo.

Vi samlas utanför, någonstans mellan personalhuset, stationen och Kläppen. Morgonhimlen är grå, men temperaturen är skön. När alla är klara ger vi oss av, norrut. Steg för steg närmar vi oss asfalt och vägen till civilisationen. Steg för steg lämnar vi sommarsäsongen bakom oss. Vi är på väg ner till Storulvån för att avrunda denna sommar. Sakta spricker molntäcket upp och vi äter lunch i solskenet. 

Ca 100 dagar tidigare gick vi upp till Sylarna genom ett snöprytt landskap för att öppna upp för ännu en ny säsong. De första tiden var snötäcket så pass täckande att de gick att åka skidor både långt och brett. Lagom till midsommarafton slog vi upp portarna på stationen och det efter att ha lagt en hel förmiddag på att gräva fram sommarentrén.

Någonstans där juni övergick i juli gick Sylälven upp, betydligt mycket senare än vanligt. Efter en del grävande i snön kunde vid den 11 juli, i samband med matleveransen, lägga på bron över älven med hjälp av helikopter. 

Vårvintern gav sakta efter och nätterna fortfarande långa och ljusa. 

Först kom purpurbräckorna och sen blommade hela fjället. Inte som det brukar, att de lila och rosa kommer först för att avlösas av de vackra vita blommorna och sen övergå i gult.

Nae, nu blommade nästa allting i en salig och otroligt vacker blandning. 

Så sakta började fjällsommaren göra sig påmind...

Dags för Nepal igen. Var där i somras också, hjälpte till efter jordbävningarna, gick toppenbra och samlade samtidigt in över 75 000 kronor via Facebook och swish. Fast jag har inte bloggat om det, kommer en sammanfattning i nästa inlägg.


På måndag bär det av igen. Tre veckor i Nepal och sen två veckor i Turkiet, tänkte dra till flyktinglägren, kolla hur de har de och se om jag kan göra lite nytta där också.


Mangoutdelning i tältlägret borta på gatan, de kallade mig för the Mango Lady. Hihi. 

Packar för resan. Folk frågar ibland vad man ska ha med sig. Tja, det är ju individuellt. Vad man gillar. Har prio på. Vad man ska göra osv. Så här blir det för mig den här gången. 

Tänkte jag kör light den här gången. Bara handbagage. Lite kruxigt med tanke på så olika ställen. Kläderna ska funka till så olika grejs. Finstyle. Leva utomhus-style. Hänga hemma och må bra-style. Småkallt- och regnigt-style. Stekhett-style. 

Blir inte all in lightweight, kunde ju ta packpåse istället för necessären men äh, det behövs inte och jag gillar den. Lite prio på gillastyle också. 

Ett par extra byxor. Det blir mjukisbrallorna. Bara måste ha dem. Men vad ska jag ha på mig. Vill ha mina favoritjeans men det kommer bli ruskigt varmt i Dubai. Men kan bli lite kyligt i Turket sen. Vill ju ha mjukisshorten men de är för korta för Dubai. Ta längre shorts. Nä. Aggh. Får bli två par vanliga brallor då. Kanske. Har inte bestämt än. 

Vill bara ha ett par skor men noop, skinnconversen funkar iiinte längre. Nooop. Vad ska jag då välja. 

Och ska jag ha tunna dunjackan eller en ulltröja. Dunjacka. Älskar den. Skön om det är bara lite kallt. Och en jättetunn regnjacka till Turkiet sen. Det blir en varm kombo. 

Och tre par extra kallingar, en extra bh som är himla bra i varmt klimat. Två extra t-shirts varav en långärmad, och ett extra linne. Åker i linne och t-shirt. Och ett par tunna strumpor ifall jag får skoskav eller nåt. Och nya faviritsockorna jag fick av en facebookvän kommer med, blir mina myssockor. Och kompressionsstrumpor till flyget. Bästa som finns. Det räcker. 

Makeup och hudvårdsprytslar. Ifall jag ska föreläsa eller på viktighetsmöte. Puder mot värmeutslag. Olala. Iiiinte igen. Och allmänna toaprytslar och en liten handduk. 

Glasögon, solglasögon, kontaktlinser, och liten flaska linsvätska. 

Och svenskt tvättmedel. Eftersom jag är lite känslig. Och en liten tvättlina och några klädnypor. Alltid himla bra att ha. 

Öronproppar, specialgjutna för jag har så jäklans känsliga hörselgångar. Alltså hundarna i Kathmandu, de är livat värre på nätterna ibland. En ögonmask som jag gillar. Har varken nattflygningar eller långflygningar på den här resan men störtskönt ändå ibland när jag vill vila mitt på dagen. Pappersnäsdukar och miniflaska med handsprit. Föredrar tvål och vatten men just in case för Turkiet, tänker trasiga människor och grejer. 

Simglasögon så jag kan hänga i poolen i slapparstyle utan att tappa linserna. Älskar ju det. Nä. Ryker det en lins må det vara hänt. Tar bara näsklämman. Noop, skippar badkläder, kör svarta ulltrosor, bh och svart ullinne. Anneli multi-use-style. 

En solladdare, kontakt och sladdar till vanligt ladda x 2, batterier, en ficklampa, internetbankmoj, visitkort. Föreläsningsgrejs, alltid med. Minneskort, microkorthållare och minneskorthållare med usb. Litet kamerastativ. Lite pappersgrejs. Och pass, extra foton om jag behöver något visum. Två bra kulspetspennor, en liten blyertspenna och ett sudd. En liten anteckningsbok. Körkort, dykcertifikatet är alltid med, vet aldrig var jag hamnar, två extra VISA-kort och några rullar cash. 

Men en dator, två telefoner och två små kameror. Alltså. Tänkte ha lite mer prio på fotning den här gången. I vart fall testa. Förr reste jag utan allt sånt. Ingen kamera. Ingen telefon. Kontrast. Känns som det kommer att bli en kontrasterna resa. Och hörlurar och extra hörlursploppar. 

Och ett litet hänglås till dragkedjan på väskan, ett lite större hänglås som är ganska säkert och en inplastad stålvire så jag kan låsa fast ryggsäcken vid något. Måste ju sova ibland. Tänker på Turkiet sen. Ryggssäcken är ganska regntålig men ett extra regnskydd, skyddar mot nyfikna händer också. 

Och en gais-halsduk som jag lovat att ge till någon behövande. 

Men hallå, var är det nepalisiska sim-kortet, det har jag ju glömt. Lalala. 

Och så fattas lite förstahjälpen-kit. Ligger en färdig liten kit nånstans. Och ett litet sykit. 

Tyngst av allt är mitt nitbälte. japp, tar det, trivs så med det.

Sen tror jag att jag reder mig för att hänga ute i världen. Får lätt plats i handbagaget. Fast tja, jag skulle klara mig på hälften om jag ville. Men då kan jag inte jobba samtidigt.



Får allt det här plats i handbagaget?? Ja, inga problem alls. Här är en vanlig liten ryggsäck, typ storlek som en skolryggsäck. Det mesta är nerpackat. Saknas några grejer. Det är dunjackan som ligger i påsen, den tar jag på mig när jag åker.

Kommer ha en liten väska också, för lite smågrejer. Det blir ca 8 kg, skulle det bli trubbel tar jag på mig regnjackan som har stora fickor och stoppar tunga grejer i den och så fixar det sig, men har aldrig varit med om att någon frågat så länge man har en liten väska. 

Vill man hjälpa till är det varmt välkommet, i nästa inlägg kommer mer om hur jag hjälpte sist. 

Swish +46738462752
Bankgiro 334-0502

Varmt tack till alla som hjälpte till sist!

Nu kör vi! 

Här är alldeles min nya hemsida!
Här kan man följa mer live på min svenska Facebook!

Jag fotade barnen, gick och printade bilder och gav till dem för att ge dem lite gladpimp, stor lycka!

Jag och en kompis har utmanat oss själva att avverka Skåneleden på 12 månader. Först tänkte vi oss kust-kustleden men insåg när vi beställt kartan att den inte riktigt lämpar sig för dagsturer. Mitt inne i Skåne är det svårt med tåg- och bussförbindelser. Så vi studerade lederna lite närmre och fastnade för Österlenleden, en cirkelformad led med 14 etapper och 188 km. Så det får bli vissa månader med mer än en etapp.

Första etappen blir på lördag och en liten mjukstart med 10 km mellan Ystad och Nybrostrand. Vi väljer dock av praktiska skäl att vända på riktningen. Vi tänker oss att bila ner till Ystad på morgonen och hinna med en buss till Nybrostrand kl 10.10, och sedan vandra tillbaka.

Väderprognosen verkar hyfsad, förhoppningsvis slipper vi regn. Provianten är inhandlad och till lunch väntar det frystorkad viltgryta med ris. Passande höstmat för två gamla gubbar. Ska passa på att inviga min nya fina träkåsa som jag fick i födelsedagspresent.

Återkommer med rapport när vandringen är genomförd.

Den 16 -20 oktober var det dags för min äldre syster och jag att göra vår årliga hösttur för att skåda fåglar på Gotland. Det blev 3 dagar med skådande större delen av dagarna, dock inte lika intensivt som tidigare. Det märktes att dagarna blivit kortare och att många arter redan flyttat. Totalt fick vi se 50 arter och några av dem var nya för oss.

16/10. Ankomstdagens sena eftermiddag kollade vi in fågellivet i Klinteviken eftersom vi bodde i Klintehamn. Viken är ett pålitligt tillhåll för änder, hägrar, doppingar och svanar. Så ock denna gång. För första gången fann vi smådopping där.

17/10. Dagen tillbringades vid Lausviken. Där fanns inte så många arter men ett otroligt stort antal vitkindade gäss, 50.000 - 100.000. De gav ett enormt mäktigt intryck när alla lyfte samtidigt. Något hundratal sångsvanar rastade i södra delen av viken och däribland fanns också några tundrasvanar. Den senare var ny för oss. Det finns två fågeltorn vid viken och vi blev glatt överraskade av att det sydligaste renoverats och att stigen fram dit iordningställts. Vädret var mulet med en svag nordostlig vind. Inget regn.

18/10. Gotlands Ornitologiska Förening, GOF, anordnade denna dag en guidad fågelskådartur till Faludden nere på Sudret. Turen började 07.00 och vi steg upp 05.15. Vi var första deltagare på plats om vi bortser från guiden som var där redan 06.00. Då var det mörkt och först vid 7-tiden var det någorlunda ljust. Soluppgången över havet i öster var magisk. Dagen blev varm, ca 14 grader, och nästan helt molnfri. Svag vind från nordost.

Skådandet började med en rivstart och inom bara några få minuter hade vi sett havsörn, pilgrimsfalkar, ormvråk, sparvhök och fjällvråk. De kunde vi sedan se upprepade gånger under förmiddagen. Falkarna satte sig med förkärlek i den höga radiomasten vilket gjorde att vi kunde se dem bra. De fågelsträck över havet som vi hoppats på lyste med sin frånvaro. Det gjorde också den troliga brunsångare som rapporterats från det s.k. Alkärret i närheten dagen innan. Dagen avslutades med ett besök vid det ombyggda fågeltornet vid Stockviken.

19/10. Vi gjorde ett besök vid ön Asunden strax öster om Slite. Ön var tidigare ett militärt skyddsområde men kan numera besökas av allmänheten. Härifrån har man bra utsikt över den grunda Vägumeviken som är en bra fågellokal. Vi noterade ett stort antal gråhägrar och en kungsörn. Gråhägrarna verkar ha kommit från Storsund en dryg mil söder om Slite eftersom när vi besökte det ombyggda fågeltornet där så såg vi inte en enda. I maj fanns det ett femtiotal hägrar där.

Några bilder från Faludden

Ett öppet sinne och ovärderliga möten 

22 oktober kl. 09.30 Balikpapan Borneo

Om vi svenskar beskrivs som ganska stängda (generellt) så är indonesier raka motsatsen. 

Det bemötandet jag får här går inte att värdera i pengar! 

Jag är så glad och tacksam för alla jag möter, de är så snälla, glada, hjälpsamma, sociala och öppna.
Och jag försöker vara likadan tillbaka. 

Jag försöker ha ett öppet sinne för de personer jag möter och alla situationer jag hamnar i. 
Säga ja till inbjudningar, prova maträtter jag aldrig provat, fråga så mycket jag kan när jag inte förstår.
Jag vill utvecklas och utveckla.
För de är nyfikna tillbaka och vill veta mer om vår kultur i norden. 

Du skapar själv dina möjligheter, Du har alltid ett val i varje situation. 

Att säga ja eller nej, att tänka positivt eller negativt. 

Situationen är densamma men resultaten av dina val kommer skilja sig(mycket eller lite).
Och varje resultat öppnar eller stänger nya dörrar. 

Bara Du bestämmer och vet vilken väg du vill gå. 

Om du skulle välja ”fel” väg så är det inte ett misslyckande, endast en lärdom vilket gör att du utvecklas ännu mer.
Våga prova det du är rädd för. Du blir starkare, modigare, ödmjukare och mer öppensinnad. 

Att vara sårbar och tycka att vissa situationer är jobbiga och skrämmande är naturligt men också utvecklande. Det som är jobbigast för mig på denna resa är att jag saknar en viss person så extremt mycket, och han är på andra sidan jorden. Det är jobbigt. 

Men varje gång jag vill lägga mig i fosterställning och gråta och hoppas att jag är hemma när jag öppnar ögonen så tänker jag att jag har två val. Tänka positivt eller negativt. Jag väljer det första …(för det mesta) 

Sen när vi ses den 4 januari kommer jag vara glad att jag haft en lärorik och rolig resa och vara lyckligast i världen för att jag är hemma. 

Genom att säga ja till att följa med till Samarinda så har jag fått ett ovärderligt nätverk av blivande guider, ordföranden i olika organisationer, hotellägare mm. Och framför allt massa nya vänner och upplevelser. 

Vill ni läsa mina tidigare inlägg från resan så hittar ni dem här: KattisSandberg

Naturen har inga landgränser! 

Allt som händer (bra som dåligt) påverkar hela vår jord och alla som lever här. 

Efter att jag själv börjat hostat och känna av röken här i Borneo så har jag gjort en del research om hur situationen är i landet. 

Det jag läser och hör är skrämmande. Det är skrämmande för det är en stor naturkatastrof och det är skrämmande att situationen inte får mer uppmärksamhet. Vilket också medför att de som jobbar dygnet runt för att försöka släcka bränderna (utan tillgång till bra utrustning) inte heller får den hjälp de behöver. Utan mer hjälp från regeringen eller andra länder är det enda som kan stoppa bränderna är regn, mycket regn. 

Här kommer utklipp från artiklar och inlägg jag har läst om situationen i Indonesien. 

Även länkar till de sidor där ni kan läsa mer. 

"The regional pollution is a global responsibility, not just of the Indonesian government."

Källa: http://www.bbc.com/news/world-asia-34440946

--- 

South East Asia haze: Deadly cost of Indonesia's burning land

19 October 2015 Last updated at 23:30 BST

The Indonesian health ministry says hundreds of thousands of people are now suffering from respiratory illnesses after breathing in hazardous smoke caused by peatland fires.

The fires, often started to clear forest for plantations, have been burning for weeks, sending heavy haze across the region.

The city of Palangkaraya in Central Kalimantan has been one of the hardest hit areas.  

The Pollution Standard Index, which measures air pollution levels, has reached more than 2,000 at times - anything above 300 is considered hazardous to health.

As Rebecca Henschke reports, it's having a devastating impact on children.

Källa: http://www.bbc.com/news/world-asia-34571356

 ---

The Orangutan Tropical Peatland Project (OuTrop), which is based Palangkaraya, described the situation in Central Kalimantan as a major environmental disaster. “The largest area of lowland rainforest left in Borneo is burning and the world’s largest orangutan population is at risk.”

In Pekanbaru, the capital of Riau province in Sumatra, where pollution hit levels of about 1,000, infants aged below six months in 12 sub-districts were put into a special evacuation nursery in an air-conditioned city hall building.

“The orangutan babies are the worst affected by this situation as they are still so young and their immune systems are too immature to fight these extreme environmental conditions,” the foundation said. “Six of our 13 orangutan babies are receiving treatment from our veterinarians for acute respiratory infections and eye infections. Judging from the deteriorating situation, it looks likely that more medical cases will undoubtedly arise.

“All the orangutan babies are currently limited to playing indoors which is not optimum, but the safest option we currently can provide.”

Most recent estimates indicate that fewer than 6,000 Sumatran orangutans and fewer than 45,000 Bornean orangutans survive in the wild today. Estimates point to a loss of between 3,000 and 5,000 every year.

The Global Forest Watch fires tool indicated that, from July 1 to October 6, 2015, there were a total of 69,413 fire alerts in Kalimantan, Sulawesi, and Sumatra, Meijaard said.

On the NASA-linked Global Fire Emissions Database it is estimated that about 600 million tonnes of greenhouse gases have been released as a result of this year’s forest fires – roughly equivalent to Germany’s entire annual output.

Källa: https://time2transcend.wordpress.com/2015/10/18/forest-fires-rage-on-in-indonesia-endangering-the-lives-of-people-and-wildlife/

 ---

Many wildlife species on Borneo are forest dependent, or at least prefer forest. The destruction of peat-swamp forests by fire reduces available habitat, and is a key driver behind population declines for many forest-dependent species. For example, a recent OuTrop study in the Block C of the fire-prone ex-Mega Rice Project indicates that about 70% of the area’s forest has been lost since 1996-97, resulting in the loss of 55-60% of the orangutan population within just two decades. This is why we consider fire to be the most serious threat currently facing orangutans in Sabangau.

Källa: http://outrop.blogspot.co.id/2015/10/impacts-of-peat-fires-threat-to-forests.html

 ---

LATEST UPDATE: OCT 22nd

Now fresh fires are igniting across BOS's Mawas Conservation Program in Central Kalimantan. Already, more than 15,000ha is estimated to be affected.

The Mawas Conservation Program is home to over 3,000 Orangutans and protects 309,861ha of natural peat forest.  It is, without doubt, one of the few remaining strongholds for wild Bornean orangutans in Indonesia.

Fire prevention methods were put into place as soon as it became apparent that the situation across the region was only going to get worse. But minimum infrastructure and limited access to the hot spots makes fighting fires incredibly difficult, so extensive areas of forest have already been lost to fire.

See more at: http://opf.org/donate/start#sthash.8pMYYfGS.dpuf

http://opf.org/donate/start

 ---

This year, more than 94,000 fires, most in carbon-rich peat lands, have engulfed the island nation of Indonesia, sending thick, acrid smoke into the air. The haze is affecting the health of millions of people there and in Malaysia and Singapore. It is also creating a diplomatic nightmare and enforcement problem for government officials.

Källa: http://www.eenews.net/stories/1060026643

--- 

While the haze problem from fires in Kalimantan and Sumatra is still worsening, the news seems to be slowly slipping from the headlines. Apart from the approximate 40 million people breathing in noxious smoke day in day out, not many media outlets here or overseas really seem to care about the issue. I find this astonishing. Not only is there appalling human suffering, with hundreds of thousands of people ill and many dead, the fires are a massive economic cost to the Indonesian economy.

Checking the list of the worst man-made environmental disasters ever, Indonesia’s fires are probably the biggest global environmental disaster of the 21st century.

Haze in 1997 significantly reduced bee populations and these took about three years to recover. Bees are the most crucial species in pollination. No bees, no onions, no tomatoes, no potatoes, no eggplants, and no water melons, to name a few. As Albert Einstein said: “if the bee disappeared off the surface of the globe, then man would have only four years of life left. No more bees, no more pollination, no more plants, no more animals, no more man.” At least Albert got it.

If the government of Indonesia cares for its people, its economy, its wildlife, and for people elsewhere in the world, it immediately must do more.

Erik Meijaard coordinates the Borneo Futures initiative. Follow @emeijaard 

Källa: http://jakartaglobe.beritasatu.com/opinion/erik-meijaard-indonesias-fire-crisis-biggest-environmental-crime-21st-century/

---

Video: https://www.youtube.com/watch?v=NvvggPCFld0

 ---

Det händer sjukt mycket hemskheter i världen just nu! 

Och man kan inte hjälpa alla, men alltid någon eller något. 

För mig är det viktigt att börja från grunden, vårt hem, jorden. 

Om vi inte har en fungerande jord så har vi inget. 

Och ju sämre jorden mår desto mer svält, mer sjukdomar, ännu mindre rent vatten, fler naturkatastrofer, mer föroreningar och så vidare… 

Tänk om, tänk om vi människor var lite smartare… då kanske vi hade tagit hand om vår jord och tänkt lite mer långsiktigt. 

"There is nothing on a dead planet"

Bildtext: этап детей перед отправкой поезда Copyright Болашак университет, Карагандинский

Titta på den här bilden här ovan. För mig som människa och förälder så är det här med den dystraste och mest tragiska bild jag någonsin lagt ögonen på. Barnen ni ser här har alla fråntagits sina föräldrar och är på väg att deporteras till ett barnhem eller till ett av Stalins många straffläger som kallas GULAG, det vill säga Huvudstyrelsen för Korrektions- och Arbetsläger. Eller annars har de precis anlänt och står utanför järnvägsstationen i staden Karaganda i nuvarande Kazakstan, där det läger som var störst i yta av alla som fanns utspridda över hela Sovjetunionen fanns beläget, KARLAG. Vilket betyder Karagandas Korrektion- och Arbetsläger. Flertalet av dem återser aldrig sina föräldrar igen. De har till och med tvingats skriva under ett papper på att deras föräldrar är statens fiender och att de aldrig vill ha med dem att göra igen. Åtminstone om de inte under hårt arbete, våld, tortyr och de hemskaste omständigheter, tar sitt förnuft till fånga och blir så förvandlade att de blir upptagna till Homo Sovjeticus och passar in i de regler som de styrande -ja, i stora drag envåldshärskaren Josef Stalin- kräver och så att de passar i samhället. Alltför många föräldrar klarar inte av det hårda arbetet, den bristande födan, den ständiga skräcken för att utsättas för våld eller tortyr, utan dör i fångenskap. Överlever de, bär de med sig dessa vidriga upplevelser resten av livet. Detsamma gäller barnen. Tänk er själva, ja, jag vet då att det skulle ha hänt mig om jag hade varit född där under denna tid, om ni då hade en liten avvikande åsikt, drog ett felaktigt skämt, ja, inte ens det bara var på fel plats vid fel tidpunkt, så knackade det på dörren en sen kväll. En snabb blick utanför fönstret, där står den svarta majan (fångtransporten, svart av modellen studebaker van) och väntade och du visste, att nu var livet förmodligen över. Men det var inte dig säkerhetspolisen kom för att hämta först, utan dina barn. Jag kan inte ens föreställa mig, men flertalet kunde inget göra, utan timmar eller dagar senare hämtades de för långa och svåra transporter till något läger efter låtsas rättegångar med straff upp till 25 år.

Här väntade 12-16 timmars arbetsdag, varje dag, år ut och år in, i regel 600 gram bröd att äta per dag, miljoner dog. Än fler tog stryk för livet. Några överlevde. Några finns kvar än idag. Det är dessa unika människor jag är på väg att träffa i Karaganda nu, tillsammans med den brittiska filmaren Theo Goble och den amerikanske läkaren Ken Kamler, som forskar på vad som gör att vissa människor överlever och andra inte. Han har tidigare ägnat nästan all tid åt överlevare från Nazisternas koncentrationsläger, men vi vet att de sovjetiska straff lägren skiljde sig på många sätt från de nazistiska. Grundidén var se till att störande element i samhället, från vanliga brottslingar som tjuvar och banditer till politiska motståndare, tränades om genom hårt arbete och indoktrinering att passa det sovjetiska samhället. Inte som nazisternas koncentrationsläger som var dödsläger i första hand.

Straffläger i Ryssland har ju funnits sedan 1600-talet där de kallades för katorga, hårda straff läger. Och många av bolsjevikernas ledare, exempelvis Stalin, tillbringade år i dessa innan de tog makten 1918. Och Lenin var en stark förespråkare för att man skulle inrätta ett system av arbetsläger till ekonomisk nytta för staten och för att träna om de som tyckte annorlunda. När han dog, så kom georgiern Stalin till makten och med tiden så var det inte bara vanligt kriminella och politiska motståndare som hamnade i dessa utan hela klasser av människor som stämplades som kulaker, självägande bönder, och under den s.k Stora Terrorn som följde samt andra världskriget, så hamnade hela grupper av olika nationer, tyskar, ukrainare, tjetjener, balter, och finnar, i de allt hemskare strafflägren. Det fanns ingen i Sovjetunionen under denna tid som inte på ett eller annat sätt fick sina liv förstörda av denna sinnessjuka konstruktion. Stalin han raderade ut det mesta av sin egen familj innan han dog 1953. Med det försvann detta stora system av läger, även om de fanns kvar långt in på sjuttiotalet, kanske mer.

I Karaganda, som är geografiskt placerad på den vindpinade, på sommarn stekheta, på vintern iskalla, stäpp, låg KARLAG. I byn Dolinka fanns dess administrativa centrum och i Karaganda finns ett lokalt arkiv över i stort sett allt som hände här under den tiden. Mycket av den information som vi i världen har idag angående dessa läger kommer från information från arkiven i Moskva som öppnades för utomstående 1990. Där har de mer kända författarna och forskarna Robert Conquest och Annie Applebaum fått mycket av sin bakgrund till sina böcker. Länge trodde man att dessa arkiv var de enda, men idag vet vi att varje straff läger hade sin egen administration och sina egna arkiv. Vi hoppas få kika på dessa i KARLAG. Och dessa arkiv ger ytterligare en bild av livet i dessa straffläger. Det skall dock sägas att den absolut bästa beskrivningen av dessa läger och av människan i sig självt, dess goda och onda sidor finns beskrivna i den bok jag anser är nog historiens bästa, GULAG arkipelagon av Aleksandr Solzjenytsin, som tillbringade år som straff fånge under artikel 58, i en del av KARLAGs lägerområde och i byn Ekibastuz.

Och vi har fått kontakten med några av de få överlevande som fortfarande finns vid liv i Karaganda med omnejd. Och jag upplever en hel del oro hur mycket mötet med dessa helt fantastiska överlevare skall påverka mit tliv och hur vi skall kunna göra en rättvis dokumentär om dessa människor, denna hemska tid och detta idag fantastiska land och område. Jag vet redan nu att det här är den allra viktigaste resan och jobbet i hela mitt ganska undermåliga liv.

Ja, vi har anlänt och redan besökt museet i Dolinka tillsammans med vår fantastiske medhjälpare Nurshat Jumadilova och vår guide Julia Pertnikova. Mer i nästa rapport. Ja, tack till den fantastiske Nurlan Dulatbekov vid Bolashak Universitet för all hans hjälp.

Tiden började rinna iväg för att hinna med den sista toppen i vår expedition inom den beslutade tidsramen. Samtliga helger framöver under oktober var fullbokade i kalendern. Senare på året kommer snön så tiden tickade verkligen på. I slutet av september fick Jag en lucka i kalendern. Vid tillfället var Helena uppbokad på annat håll och ett gemensamt beslut togs – Jag själv skulle plocka den sista toppen som var Jämtlands högsta. Bestigningen av Templet är den sista i av alla 25 under Peak of Sweden.

Idén blev verklighet

Idén till vår expedition ”Peak of Sweden – Det bästa av Sverige” föddes redan 2010 då Helena läste en artikel i STF:s tidning Turist. I artikeln listades alla Sveriges 25 landskap med högsta punkt. Efter funderingar samt planeringar kring idén beslutade vi att beslutade vi att expeditionen skulle genomföras under 2014 och 2015. Sverige är stort och att genomföra expeditionen samtidigt som vi båda jobbar heltid innebär att alla äventyr ägde rum på helger och under semester. Här får du följa min sista resa under Peak of Sweden.

Peak of Sweden innebär att vi ska besöka alla landskap och län i Sverige under 2014 och 2015.

#Peakofsweden - Det bästa av Sverige - Innebär
1. Vi ska besöka Sveriges samtliga 25 landskaps högsta punkter. #25topparisverige.
2. Vi ska besöka Sveriges samtliga 29 nationalparker
3. Vi ska vandra en bit på varje huvudvandringsled i landskapet - #29nationalparkerisverige
4.Vi ska även Geocacha på samtliga toppar och lägga ut så många egna cacher som möjligt på topparna

Har varit ett jätteroligt och spännande projekt Om du vill testa själv kan det ju räcka med en av ovanstående som alla nationalparker eller toppar
Vi kommer att lägga upp allt eftersom på vår hemsida www.traneving.se
under fliken Peak of Sweden

Dag 1 – Starten för Expedition Templet

Tågresan startade 22.30 på fredag kvällen från Stockholm till Duved i Jämtland och därifrån med buss till STF Storulvån. Att ta nattåget direkt från Stockholm till fjället har sina fördelar eftersom jag kunde påbörja min vandring mot Sylarna redan vid 10 tiden morgonen därpå.

Sträckan från Storulvån till Sylarna är 16 km lång och är en del av Jämtlandstriangeln. Redan från start och hela vägen fram till Sylarnas fjällstation blåste det styv kuling och ett konstant ihärdigt regn föll från en grå himmel. Naturen och höstfärgerna var storslagna men den där riktiga lyckokänslan försvann lite när det inte gick att se speciellt långt fram.

Framme vid Sylarnas fjällstation runt 16.30. Någon rumsbokning hade jag inte kunnat göra innan avfärd eftersom STFs webbplats uppgav att alla var fullbokade. Däremot garanteras alltid att en vandrare får en sovplats och jag fick en säng i en sovsal som delades med 20 andra trötta, frusna och blöta vandrare.

Under kvällen hade jag diskussioner med olika personer och det visade sig att Storsylens bergstopp som jag trodde jag skulle bestiga, var Storsola (Templet).

Templet (1728 meter över havet) är den högsta toppen i Jämtland. På vägen mot Storsylens topp passerar man Jämtlands högsta punkt, men själva toppen ligger i Norge. Och det är ju just toppar vi jagar i vårt äventyr, inte högsta punkter.

En av killarna jag träffade var bergsbestigarguide. Han gav mig den exakta vägen till Templet vilket underlättade för min planering i hur jag skulle nå mitt mål.

”Jag tänkte att själva bergsbestigningen inte skulle bli så svår … men jag hade väldigt fel.”

Fortsättning följer------

Se mer bilder på vår hemsida på
http://traneving.int2.se/hiking/peakofsweden-avslutat-med-drama

När jag hörde om jordbävningen i Nepal i april 2015 bestämde jag mig för att åka dit och hjälpa till. Nepal har hjälpt mig med både äventyr och inre stillhet och jag kan landet ganska bra så jag tänkte att jag kan åka dit istället för en vanlig semester. Nu är jag här igen!



Jag bloggade inte om den resan men tänkte blogga nu, så för att ni ska hänga med – här är en sammanfattning av den resan! Det kommer lite mer detaljer i nästa inlägg. 

NEPAL will rise again!

Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra men det ordnar sig på plats. Strax efter andra jordbävningen bar det av. Landet var i kaos. Människor som följer mig på Facebook ville gärna hjälpa till så jag ordnade med swish och "NEPAL will rise again" hade fötts. 

The Mango Lady

Det blev en fantastiskt resa där jag framför allt pimpade människor med glädjefyllda upplevelser, allt ifrån att dela ut mangos till att fotografera folk och printa ut bilder och ge till dem till. I Kathmandu kallades jag för The Mango Lady. Allt för att hjälpa människor att hitta glada känslor igen i all stress.

Punk style

Jag pimpade också några unga grabbar med deras stora dröm, en riktig tatuering. På Facebook kallades jag en moder Theresa i punk style! Haha, det där med moder Theresa var för mycket men punk style – jag älskar det! 

Att få finnas

Jag hjälpte svårt utsatta människor med mat och att bli accepterade. Alltifrån personer med lepra till svårt psykiskt sjuka. Oerhört starkt också för mig. 

Life rules!

Pengarna räckte även till även större projekt. På en klinik i Kirtipur, en by på en av kullarna i Kathmandudalen, startade jag ett terapiprogram för kvinnor som farit illa under jordbävningen, en del rent av begravts levande under hus som rasat. Och en flicka vars mamma som brännskadats svårt av sin make och inte kunde ta hand om sin dotter och som riskerade att säljas till trafficking plockade jag med hjälp av vänner hem till Kathmandu och placerade i skola.

Mitt älskade nepal

Efter fem veckor åkte jag hem och det hade då blivit 75 000 kronor till Nepal. Då jag själv stod för mina egna omkostnader med resa och boende har pengarna använts 100% till hjälp på plats.

The world is calling - again

I oktober reste jag tillbaka och nu är situationen tung i Nepal då Indien vill pressa Nepal politiskt och har stängt gränsen för import av gas och bränsle. Folk har stora svårigheter att transportera sig och har ingen gas till matlagning. Jag fokuserar återigen på att pimpa folk med glädje , köper skor men har även fokus på att människor behöver näring och delar ut matpaket med näringsrik broccoli, rödbetor, gurkmeja till riset och ingefära till teet och take away-påsar med färskpressad juice. Vi får se vad det blir mer, jag har precis kommit. 

SYRIA will rise again!

I november 2015 åker jag vidare till de syriska flyktinglägren vid den syriska gränsen i Turkiet. Vi får se hur det blir då. 

Allt stöd är varmt välkommet!
Den 25:e oktober passerade vi 100 000 kronor. 

Kanske en life rules- stiftelse i framtiden?

Det här är ingen kontrollerad insamlingsstiftelse. En stiftelse kostar mycket både tid och pengar att driva och en del av de ensamlade medlen försvinner i administration. Det är dessutom svårare att ta in pengar via insamlingsorganisationer till Nepal då myndigheterna lägger beslag på en del av pengarna. Tyvärr nådde de större organisationerna fram med så lite som 10% av de insamlade medlen till faktisk hjälp på plats i Nepal. Eftersom jag själv står för mina egna omkostnader med resa och boende kunde jag använda 100% av de insamlade medlen till hjälp på plats. 

Det här är något jag gör på egen hand och har främst riktktat mig till vänner och bekanta och andra som känner mig och litar på mitt engagemang. Kanske det kan bli en insamlingsstiftelse framöver. 

Vid mitt besök i Kvikkjokk vid månadsskiftet maj/juni i år hade jag en del diskussioner med båtförare Björn Sarstad. Jag råkade i min okunnighet säga något om att förutom glaciärernas tillbakagång så hade väl det varmare klimatet inte ännu hunnit inverka så mycket på naturen i fjällen. Björn opponerade sig och sa att det märktes tydligt för dem som bor däruppe. Som vanligt brukar Björn ha rätt och jag tänkte illustrera det med några bilder som jag tog senare på sommaren.

Vid Hasse Petterssons och min vandring i slutet av juni i år kunde vi inte vada jokken vid Boarekjávrre utan stannade tre nätter vid en sjö i södra delen av Pårekslätten. Vi gjorde lite utflykter därifrån, bland annat till Lulep Várddo. Jag har alltsedan jag såg Axel Hambergs panoraman i hans Sarekbok från 1922 fascinerats av dem och velat göra sådana själv. Jag visste att ett av dem var taget från Lulep Várddo och därför tog jag en hel serie med bilder från norra toppen för att sedan kunna sätta ihop panoramor därifrån. Tre av dem finns i artikeln nämnd ovan.

I Hambergs bok är hans panorama från Lulep Várddo benämnd figur 3 på plansch 1. Den är sammansatt av bilderna med nummer 1212 och 1213 i hans samling som finns att se på Uppsala universitets biblioteks sajt. För att få en bättre bild än vad en skanning av bokens bild ger har jag satt ihop de två bilderna till en för att den ska kunna jämföras med bilder som jag tog i somras.

Överst Hambergs panorama taget 12 juli 1903. Underst mitt från 26 juni 2015. Hamberg använde ett objektiv med kortare brännvidd så han fick med mer av den närliggande marken. Flera av stenarna kan identifieras i båda bilderna.

Det är svårt att i bilden ovan se några stora skillnader i växtlighet eftersom den ligger relativt långt bort i synfältet. Men om man är noga kan man se att Standárjåhkå som rinner bakom höjden till vänster syns på Hambergs bild, men att den skyms bakom fjällbjörkar på min.

Hambergs bilder med nummer 1224 och 1225 är också tagna från samma plats och förmodligen samma dag. Jag satte ihop dem till ett panorama och jämförde med ett eget. Där syns skillnaderna i växlighet tydligt. Hambergs bild visar ett kalt berg medan min bild visar hur samma berg täcks med björksly, björkar och andra växter.

Panoramor österut från Lulep Varddo. Överst det jag satt ihop från Hambergs bilder. Det är troligtvis taget samma datum som hans panorama ovan. Underst mitt från 26 juni 2015. Av perspektivet att döma är Hambergs bild tagen några meter närmare kalklinten än min. Min bild är tagen vid 10-tiden på dagen och på en av stenarna i nederkanten av bilden syns en tydlig skugga. På Hambergs bild är den delen av stenen solbelyst så bilden är tagen senare på eftermiddagen. Vissa enskilda stenar kan identifieras på båda bilderna.

För att göra skillnaden i växtlighet tydligare har jag delat upp bilden i två och valt ut områden kring själva kalklinten.

Detalj av ovanstående panorama. Två identifierbara stenar är markerade i båda bilderna. Det syns tydligt hur marken nu täcks av björkbuskage.

En till detaljbild av ovanstående panorama. Två identifierbara stenar är markerade i båda bilderna. Det syns tydligt hur marken nu täcks av växtlighet. Notera särskilt hur marken bakom de markerade stenarna täcks av flera meter höga björkar och att björkarna i södersluttningen till höger växt sig riktigt stora.

För att skillnaderna i växtlighet ska bli så här tydliga krävs att de studeras i närheten av trädgränsen. Längre ner i skogen syns inte förändringarna så tydligt, inte heller högre upp på fjället. För att se förändringarna krävs också långa tider, i det här fallet skiljer det 112 år mellan fototillfällena. Men för dem som bor i området kan det räcka med betydligt kortare tider för att förändringarna ska märkas. Sedan mitt förra besök på Pårekslätten har det gått cirka 45 år och själv kunde jag inte upptäcka några förändringar eftersom jag inte har några tillräckligt detaljerade minnen av hur det såg ut då. Jag tänkte inte heller vid mitt förra besök på att ta bilder som skulle visa på hur klimatet förändrades.

Vetenskapliga studier av trädgränsens förändring i Jämtland och Dalarna visar att den har höjts med i genomsnitt 70 - 90 m under de senaste 100 åren. I några extrema fall har den höjts med upp till 200 m. Jag gissar att någonting liknande hänt i Sarek. Klart är i alla fall att Kapten Björn hade rätt. Klimatförändringarna märks.

Om jag hade vetat vad som väntade mig denna dag hade jag nog varit mer nervös när jag gav mig iväg på morgonen från fjällstationen. Detta kom att bli en av mina mest äventyrliga dagar någonsin. Det var 4 grader i luften, blås och spöregn. Trots oroligt väder tänkte jag att bestigningen inte skulle bli så svår. Toppbestigningen inleddes med en vandring från Sylarna mot Nedalshytta som ligger i Norge. Efter 6 km vandring vek jag av från leden och påbörjade bestigningen rakt upp mot Templet.

Vandringen gick brant uppför men bara efter 200 meter började det snöa och blåsten tilltog ännu mer – det var snöstorm.

Jag ger mig av strax efter dagens arbetspass. Det är den lätta ryggsäcken som sitter på ryggen och löparskorna är knutna. Ner för den första lilla sluttningen, via spängerna och strax innan Gamla Sylen tar jag höger och oledat tar jag mig bort mot Långtjärnen. Eftermiddagssolen skiner, luften är skön och snön uppe på östra Endalshöjden glittrar. När uppför övergår till utför flyger jag fram över snöfälten och ner till Storforsen. De späda och ljusgröna fjällbjörksbladen vajar försiktigt i vinden. Jag fortsätter bort mot Gåsån och vattenståndet är bra mycket högre än vanligt, både solen och tidpunkten på dagen har nog gjort sitt.

Sista kilometern fram till Gåsens fjällstuga är marken snötäckt. Ibland trampar jag igenom, ibland går det rätt så bra. Väl framme välkomnas jag med varma hjärtan av stugvärdsparet Håkan och Ingrid. Jag få av mig mina blöta skor och sjunker ner i en stol i deras kök. Det var ett år sedan vi sågs sist och det är med glädje vi sitter och samtalar i någon timme. Jag får sova i gamla stugan, den med hundrum, trevåningssängar och kamin. Precis som förra gången och gångerna dessförinnan. Håkan har redan antagit att jag gärna vill sova där och tänt i kaminen. Jag petar in ett vedträ, tittar ut och fylls av ensamhet. En nyttig och ytterst närvarande ensamhet. Jag sätter mig framför kaminen och känner på lugnet, känner på ledigheten.

Morgonen är tyst och jag behöver den. Lite disträ ger jag mig av, vinkar hejdå och småspringer över snöfälten för att inte bli för kall om fötterna. Till Storulvån är det 5 roliga kilometer utför till att börja med följt 15 km slingrig och fin stig på platten. När jag anländer Storulvån är ordningen återställd och lugnet har gett mig leendet tillbaka. Dagen därpå möter jag upp bussen och min vän, tillsammans går vi upp till Sylarna. Emellanåt är det uppehåll, men varje gång vi stannar för att fika börjar dropparna att falla. 

Det följande vädret är gråmulet och dassigt. Det är mer ofta en sällan det är nederbörd i luften men vintern har släppt taget. Fjällets invånare har förökat sig och i fjällbjörkskogen hörs fågelsång. 

Så kommer det uppehåll och sprickor i molntäcket. Vi går på tur, via Ekorrdörren och ner till Nedlashytta. Till middag serveras vi römmegröt och på frukostbuffén finns brunost.

Vi går tillbaka till Sylarna, via Vaktklumpen. Det är soligt och vackert men helt plötsligt drar mörka moln in och snart befinner vi oss bland dimma, hagel och spöregn. Stigen är smal och ibland är den inte alls där. Nivåerna i de små vattendragen stiger och det är lika mycket vatten innanför som under skorna. Vi håller oss i rörelse, utsikterna är borta men landskapet är bekant. När vi rundar Arvids hopp har vädret återigen växlat och uppehållet bjuder på vackra fjäll. 

Hemma är bastun varm och välkommen och längtan efter högsommaren ligger och gnager.