Under 2014 cyklade jag 7000 kilometer runt Kalahariöknen i södra Afrika. Här är första delen i berättelsen.

Afrikas landsbygd var sig lik. Men var jag det? Var jag mig verkligen lik? De första fyra dagarna i bushen var hårda. Jag led mer av värmen än vad jag gjort på åratal. Det var i och för sig inget märkvärdigt – jag hade flugit ner utan att kunna acklimatisera mig. Det var bara att acceptera. Om ett par veckor skulle det vara en helt annan sak. Det var i alla fall vad jag intalade mig medan jag vilade huvudet på cykelstyret och tittade ner på mina skor som var begravda till hälften i gul sand. Afrikas landsbygd var verkligen sig lik. De torra vägarna. Hettan. Den röda solen i skymningen. Till och med risporna på benen var sig lika. Alla som campat i bushen i Afrika vet vad jag pratar om. Taggbuskarna! Andersson kallade dem ibland för ”vänta lite-buskar” på grund av att de alltid fick en att stanna upp och dra ur dem ur kläderna. Eller ur huden, beroende på hur snabbt man väntat lite. Jag ska förresten berätta mer om Andersson.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Vänta lite-buskar...

Innan dess satt jag i Windhoek och kunde inte bestämma mig. Faktum är att jag ska ta mig söderut och vidare mot Lesotho. Men jag ville även se lite av området norr om Namibias huvudstad. En slags bonusrunda. Frågan var om jag skulle lifta norrut och sen cykla tillbaka eller tvärtom? Eller skulle jag helt enkelt nöja mig med att cykla en liten bonusrunda? Allra helst skulle jag ha velat ta mig ända upp till Kunenefloden och börja turen där. Jag övervägde alternativ i flera dagar. Till sist ansåg jag att det skulle ta för lång tid att lifta dit upp. Några bussar finns inte, inte tåg heller såklart, och flyg till närmsta stad är för dyrt.

Jag cyklade ut ur Windhoek på en söndag. Jag hittade omgående rätt väg och var efter någon timme ute på landsbygden. Jag passerade tre ställen som på olika sätt stack ut. Det sista stället var von Francois fort som dök upp på mina högra sida. Det var bara en ruin och jag tog inte en närmare titt på det. Ska jag vara ärlig var jag vid detta laget redan sliten och istället för att utforska det gamla tyska fortet satt jag ett slag i den bristfälliga skuggan och såg noga till att inte spräcka mitt vattenschema. De fjorton literna som jag tagit med på cykeln skulle inte räcka så länge som jag trott. Långt ifrån. Efterforskningarna som jag gjort på nätet beskrev vägen som helt öde och få om inga bilar. Det var kanske en överdrift, det fanns en del farmer längs vägen, och trafiken var betydligt mer frekvent än vad jag läst. Det sistnämnda fick dock sin förklaring då en farmare som stannat för att se om jag var okej berättade att trafiken berodde på att det var söndag. Troligen är söndagen dagen då de tar ledigt och åker in till Windhoek för att handla eller helt enkelt åker över till grannarna för en smärre braai. -I morgon kanske du inte ser några bilar alls, fyllde han i. - Min farm ligger tre mil härifrån. Två kilometer från vägen, ner i en dal. Kom och fyll upp vatten i morgon så skjutsar vi upp dig till vägen igen. -Du ska absolut ta varje chans att fylla på vatten här ute, fyllde hans fru i. Det var skönt att veta att vattnet var säkrat och på kvällen drack jag betydligt mer än vad jag hade gjort om jag inte farmaren hade bromsat in och frågat om allt var okej.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Jag hade fortet i ryggen när jag tog detta fotot. Visst är min hoj mer intressant?

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Vägen där berättelsen börjar. Namibia. Hett. Torrt. Och tre, nej,  fyra kudus...

Det mellersta stället som stack ut var ödehuset Liebig. Det enorma huset hade haft flera olika ägare och en av dem var Alexander Scotland som under denna tyska epok i Namibia faktiskt var något så romantiserat som en brittisk hemlig agent. Nu för tiden är Liebig mest ett mytiskt spökhus för Windhoeks ungdomar. Jag satt en stund på trappan och åt och lade samtidigt märke till ett par welwitschior som växte i den gamle spionens trädgård. Det är en mycket intressant växt och vissa forskare kallar den för en levande fossil. Den lever ofta i över tusen år och vissa exemplar kan bli över tvåtusen år. Tänk om växter kunde prata. Fast om de faktiskt kunde det - skulle vi förstå? Och skulle vi lyssna?

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Spökhuset!

Det första stället som stack ut var egentligen bara en sliten skylt och en avtagsväg. När jag såg den stannade jag till en stund och letade i minnet. -Namnet stämmer, tänkte jag. Det var här. På skylten stod det Matchless Mine. Andersson hade under några år varit gruvans chef. Överallt fanns det spår, begravda under tid och sand. Detta var ännu ett.

Jag hade fyllt på drygt fyra liter vatten hos farmarna och fortsatt slagsmålet mot vägen under resten av andra dagen. Korta men stenhårda backar, bland de brantaste jag sett. Att cykla dem var omöjligt. Jag knuffade min cykel säkert 20% av tiden. Till sist kom jag till en korsning. Bakom en stängd grind började en väg. Vägskyltarna pekade ut riktning och vägnummer men inte några ortsnamn. Min karta visade dock en svart punkt fem mil nordväst om grinden. Ovan punkten stod det ”Otjimbingwe”. Ännu ett spår, ännu en påminnelse. Otjimbingwe var en gång i tiden en stort handelscentra i denna del av Afrika, inte helt olikt självaste Timbuktu i Mali. Men kanske inte i samma enorma skala dock. Andersson hade en gång i tiden bott här och det var här han gifte sig och det var här flera av hans mytomspunna resor ut i vildmarken påbörjats. Nu hade byn ärligt talat inte kvar mycket av sina forna glans. Där fanns en sandig huvudgata, ett par handelsbodar, en kyrka, ett torg där ett antal berusade män låg eller halvsatt under sessioner av filosoferade. Jag stannade en timme och passade på att köpa en lunch. Jag undrar hur det såg ut på Anderssons tid.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Grinden och vägen mot Otjimbingwe...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Khomas Hochland

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Nära gränsen mellan Khomas Hochland och Erongo...  Jag slog upp mitt tält här... någonstans...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Namibia!

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Vägarna varierade från bra till inte lika förträffliga.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Pojke i Otjimbingwe hjälper till med att fylla på mina vattenflaskor.

Charles John Andersson. Det är ett intressant namn. Anglosaxiskt och nordiskt på en och samma gång. Hans riktiga namn var egentligen Karl Johan Andersson och han föddes 1827 i Norra Råda församling i Värmland. Efter uppväxten i Vänersborg reste han till Sydvästafrika. Han blev den första europé att nå fram till vad som idag är Etosha Nationalpark - den södra infarten till parken heter just ”Andersson gate”. Han var även den förste som tog sig fram till den sägenomspunna Ngamisjön ifrån väster (David Livingstone var först från andra hållet) och han var den förste västerlänning att se Okovangofloden. Han dog 1867 i ett försök att öppna upp en handelsväg norr om Kunenefloden. Han begravdes av sin assistent, Axel Eriksson, som var blott 19 år gammal när han gav sig ut tillsammans med Andersson. Charles John Anderssons grav ligger några kilometer in i vad som idag är Angola. Så här skriver Ola Säll i SvD:

”En av Anderssons söner skickade på 1930-talet ut på en expedition från Sydafrika för att hitta graven och utsmyckade den med staket och en namnplakett. Sedan dess har graven varit bortglömd.

I maj 2007 utrustades ännu en expedition. Christer Blomstrand och hans hustru, Sveriges Namibiaambassadör Lena Johansson Blomstrand, och två namibiska vänner reste till gränsbyarna och sökte information.

En kvinna som växt upp på den angolanska sidan hade hört talas om en vit mans grav intill en liten sjö. Hon gick med på att visa vägen. Fem kilometer in i Angola fann de sjön och snart även graven. De rensade bort buskarna runt den övervuxna gravplatsen, där en av Sveriges viktigaste upptäcktsresande vilar.”

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Charles John Andersson.
Bild: The Royal Geographical Society

Axel Eriksson, den unge assistenten som begravde Andersson, samlade under många år fåglar som han stoppade upp och skickade hem. Idag utgör denna fågelsamling en av världens finaste från denna del av världen och kan beskådas på museet i Vänersborg. Eriksson kom att stanna resten av sitt liv i Afrika och blev med tiden en mycket respekterad man, både av ursprungsbefolkningarna och boerna. Bland annat köpte Eriksson upp boskap i norra Namibia och sålde dem sen i Transvaal i Sydafrika. Dess boskapsförflyttningar tog ofta över ett år och gick rätt igenom Kalahari. Eriksson dog i maj 1901 under en resa i norra Namibia och ligger begravd i en by 30 kilometer väster om Grootfontein. På en inskription vid graven kan man läsa:

”This is the last resting place of Axel Eriksson, well known traveller, hunter, trader and pioneer, through whose intercession the cape goverment sent food to the distressed thirstland trekkers in 1879 thus rescuing various families from certain death"

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Axel W Eriksson efter mer än 30 år i Afrika. Han var känd hos Hererofolket som Karuwapa Katiti ("the small white person")

Vägen ut ur Otjimbingwe gick stadigt uppåt i tio eller tolv kilometer. Jag hade druckit flera liter i byn men blev snabbt törstig igen. På toppen fanns det några få hus varav det ena spelade latinomusik och där ett par stycken törstiga unga herrar höll till. Jag köpte något att dricka och drog vidare. Vägen blev bättre, och dagen svalare. Och kom på mig själv flera gånger att titta på klockan för att se hur mycket hon var. Jag önskade ständigt att hon skulle bli fem då det blir svalare. Jag gjorde strax över 80 kilometer under dagen, vilket får räknas som långt under liknande förhållanden. Jag satte upp tältet medan solen blev röd. Senare stod jag utanför i mörkret, pannlampan var av för att inte locka till sig insekter, och borstade tänderna. Ingen mänsklig närvaro någonstans, inga byar, lampor eller motorljud. Stjärnhimlen var ofattbar vacker. På avstånd hörde jag ljud. Kanske schakaler, kanske vildhundar... eller något annat större flocklevande djur. Jag stod där och lyssnade en stund innan jag kröp in i tältet och somnade.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Dagen efter cyklade jag in till Karibib, som ligger på huvudvägen mellan Swakopmund och Windhoek – och liftade in till huvudstaden. Det tog mindre än fyra timmar. Bonusrundan var över. Fortsättningen följer...

Ni kan följa mig på min Facebook om ni vill! Och jag vill hemskt gärna att ni köper min bok som jag skrev om min cykeltur mellan Tyskland och Sydafrika. Ni kan beställa den HÄR. Ni kan även följa mig på Instagram.

Nu var det dags att försöka ta sig ner från berget på säkrast möjliga sätt Under uppfärden hade jag satt ut flera waypoint i GPS en för att kunna hitta rätt väg tillbaka
Image may be NSFW.
Clik here to view.

Jag hasade och kasade och klättrade nerför det isiga berget
Image may be NSFW.
Clik here to view.Jag kom till ett kors
Ja här hade någon dött
Image may be NSFW.
Clik here to view.Hm Vad gör jag här egentligen
Image may be NSFW.
Clik here to view.Image may be NSFW.
Clik here to view.
Sparade lite tid på slutet och åkte rutschkana över snön

Efter ett par timmar nådde jag leden som jag lämnat på morgonen

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Trött och hungrig Väl framme vid fjällstationen kunde jag få i mig en stadig middag och värma kroppen. Helt slut var jag
Image may be NSFW.
Clik here to view.

Morgonen därpå vaknade jag med en obeskrivlig lycka efter gårdagens toppbestigning. Varje muskel i kroppen skrek av smärta men nu var det dags att vandra samma väg tillbaka till Storulvån där bussen till Duved väntar
Image may be NSFW.
Clik here to view.
För första gången på denna vandring fick jag fint väder Plockade några geocacher längs vägen
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Sikten och vyerna var strålande och äntligen kunde jag njuta på riktigt av de svenska fjällen
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Framme vid Storulvåns Fjällstation STF och jag ville fira mitt uppdrag med en öl innan jag tog bussen till Duved och vidare hem till Stockholm

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Bestigningen av Templet var ett av mina bästa äventyr under expeditionen Peak of Sweden Trots tuffa väderförhållanden och oväntade hinder var envisheten det som drev mig mot mitt mål. Under 2014 och 2015 har jag och Helena besökt och geocachat

1 Sveriges samtliga 25 landskaps högsta toppar
2 Sveriges samtliga 29 nationalparker
3 Vi har gått en etapp, del av en huvudvandringsled i alla landskap
4 Satt ut egna cacher eller Geocaching på alla toppar och nationalparker

Expeditionen har gett mig och Helena ovärderliga intryck och vi har verkligen fått uppleva det bästa av Sverige Varje landskap är noga besökt och upplevt Tänk vad mycket vacker natur vi har i Sverige. Inte behöver man åka långt för att uppleva ett äkta äventyr Bara ens egen fantasi sätter gränser

Se fler bilder från expedition Peak of Jämtland på vår hemsida

http://www.traneving.se/hiking/del-3-nedstigning-fraan-templet-storsola-med-hemlaengtan

Jag lämnade Windhoek på en söndag. Sju år tidigare hade jag trampat samma väg och haft med mig tretton liter vatten på cykeln. Sju dagar tidigare hade trampat en närliggande väg och haft med mig fjorton liter. Och det hade varit långt ifrån tillräckligt. Denna gång hade jag femton liter med mig då jag rullade ut ur den namibiska huvudstaden. En liter mer än för sju dagar sen. Två liter mer än för sju år sen.

Men jag mindes att jag någonstans fått tag på vatten den sistnämnda gången, antagligen vid någon farm. Jag kom ihåg att jag klättrat ett par meter upp i ett torn och vridit på en kran. Klarare minnesbilder än så kunde jag inte frambringa. Om tornet fanns en eller tre dagar bort visste jag inte. Hur som helst var jag övertygad om att jag skulle kunna få tag i vatten utan att behöva vänta speciellt länge. Mycket av den första veckan efter att jag lämnat Windhoek kom att bli precis så här. Som en resa tillbaka till 2007. Under mina år i sadeln har jag endast cyklat samma väg tre gånger: här i Namibia och i södra Bolivia samt i norra Turkiet. Jag gillar att se helt nya områden. Fast det var ändå med viss förtjusning som jag lämnade Windhoek med femton liter vatten för att ta upp jakten på mina sju år gamla hjulspår.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Ska vi leka den gamla leken "hitta tältet"?

Återigen trampade jag över Khomas highlands gula, brända, öde kullar. Jag tog mig upp till strax över tvåtusen meter och hänfördes över de storslagna vyerna. Under vissa bitar av vägen så kände jag igen mig, men de flesta var spårlöst borta ur mitt minne. Här någonstans passerade jag 80150 cyklade kilometer. Lika långt som två varv runt jorden via ekvatorn. Namibia var ett bra land att börja varv nummer tre i. Två dagar och två nätter tog det innan jag kom fram till avtagsvägen mot Spreetshoogte pass, ett för långfärdscyklister, mytisk bergspass i närheten av Namiböknen. De flesta bilar undviker vägen. Den är längre och brantare än de mer tämjda alternativen. Kommer man från öster så är det egentligen inte mycket av ett pass. En kort liten backe och sen öppnar sig världen och plötsligt står man där stum av förundran utan att förstå vad som egentligen just hade hänt. Utan förvarning försvinner världen och återkommer inte förrän sexhundra höjdmeter längre ner. Det är den sorts vy som gör en ödmjuk.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Passet...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Spreetshoogte pass i september...

Jag rullade ner och trampade vidare mot värdshuset i Solitaire men strax innan stannar en vit turistjeep och en tjej räcker skrattades ut en ljummen Coca-Cola. Hon hade tältet bredvid mitt i Windhoek och jag skämtade och sa att om hon ser mig längs vägen så måste de stanna och ge mig något att dricka. Hon tog mig på orden. Utmärkt! För femte gången i mitt liv passerade jag stenbockens vändkrets. De andra gångerna var i Australiens outback 2005, i Namibia och Paraguay 2007, och i Chile 2013. Det blir en sjätte gång senare under denna resa.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
För femte gången...

I Solitaire stannade jag ett par timmar och åt och drack mig belåten. Jag fyllde på nytt vatten och fortsatte söderut. Backarna i Namibia är som vågorna på ett världshav. De finns ständigt där, men ofta är de så stillsamma att man inte riktigt märker av dem. I Namibia har det hänt att jag cyklat uppför en anonym backe, och sen har jag fortsatt ner på andra sidan och slutligen upp för ännu en backe som inte heller ser speciellt lång ut. Men så plötsligt ser jag hur solen blivit röd och hur den närmar sig horisonten i samma takt som dagen närmar sig sitt slut och att cykeldatorn samtidigt närmar sig åtta eller nio eller tio mil. Och då kanske jag vänder på huvudet och kan nästintill se bergsformationen där jag campade natten innan. Många mil bort. Eventuellt är det lite disigt eller så kanske jag har solen i ögonen, men det spelar ingen roll, för bergsformationen finns där och jag ser den, den är både nära och långt borta på en och samma gång och jag förstår aldrig hur det går till.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Mitt hem mellan Solitaire och Sesriem.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Namibia!

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Ett av världens absolut vackraste länder...

Vägen här var sämre än vad jag mindes från 2007. Kanske var den sämre, kanske är det bara mitt minne som är dåligt. Men djurlivet var fantastiskt. Förutom de vanliga antiloperna och en och annan familj av babian såg jag bland annat vandrande pinnar, enorma ”ground crickets” och en kamelspindel som bodde under en sten jag lyfte på för att ha som stöd till tältet. Tyvärr undrar jag om jag inte skrämde livet ur henne då jag lyfte på stenen, för hon såg ut att ha kilat vidare riktigt nyss. Jag har även sett ett par stora varaner och några intressanta arter av myror, som jag i och för sig främst brukar roa mig med att studera medan kaffevattnet kokar upp om morgnarna. Myror är djur värda beundran. Jag och Karl Bushby satt på krogen och drack och och pratade om myror en lång stund när vi träffade på varandra i Mexiko 2011. Han höll med om djurens dignitet och berättade bland annat många intressanta historier om myror från sin korsning av Darien Gap.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Acanthoplus discoidalis. Armoured ground cricket. Har du ett svenskt namn - berätta! 

Vid ett par tillfällen så jag även ormar, men de försvinner så snabbt att man tyvärr inte hinner studera dem. Men en eftermiddag såg jag en relativt stor orm liggandes på vägen. Jag bromsade in och tittade på den. Den var död. Tyvärr. Det var en vacker orm och efter lite efterforskningar på nätet kom jag fram till att det var en kapkobra. En av Afrikas farligaste ormar. Annars var några av de mer fascinerande djurmötena de som skedde nattetid. Jag såg dem inte, men jag hörde dem utanför mitt tält. Ibland var det sniffande ljud, ibland frustande och någon gång ljud av galopperande hovar. Jag har dessutom köpt en ficklampa med UV-ljus för att kunna se skorpioner. Hittills har jag bara tagit kortare promenader sent på kvällen – men inte hittat någon. Men det lär jag göra.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Död Kapkobra...

Namib Rand Nature Reserve var exakt så vackert och ödsligt som jag mindes det. Detaljerna var borta men de generella dragen fanns fastetsade i mitt minne. De surrealistiska färgerna, de hallucinatoriska avstånden, de ståtliga djuren som antingen flyr i mild panik eller som efter en stunds betraktande ståtligt vandrar tillbaka in i den orörda vildmarken. Klippformationerna som inte liknar något annat, höga berg som blir lila i skymningen, gul sand, och röd sand i världens äldsta öken med världens största sanddynor, en öken som fanns där miljoner år innan mänskligheten och som kommer att finnas kvar långt efter det att de sista spåren av vår art är borta för alltid. Det är den sortens vyer som gör en ödmjuk. Namiböknen har legat där i 80 miljoner år. Röd och förvånansvärt full av liv. Vägen jag befann mig på kanske har funnits i hundra år.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Namib Rand

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Namiböknen. Denna väg går till en lodge så jag cyklade den inte...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Namib Rand

Image may be NSFW.
Clik here to view.
En stund senare...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Och morgonen därpå...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Namibias öde grusvägar...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Ett träd med ett fågelbo... (vävarfågel).

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Vägarna var ofta tuffa...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Men ibland stannade bilar och gav mig saker...

Jag kom till affären i Betta där jag fyllde på vatten och köpte på mig en del sockerbaserade artiklar. Jag tog god tid på mig och avvägde vad jag behövde mot vad jag ville ha och vad jag hade råd med. Jag hade glömt att ta ut pengar. Eller kanske inte glömt, utan struntat i det. Eller kanske inte struntat i det, utan ignorerat det. Hur som helst hade jag sett en bankomat i Sesriem men tog liksom ändå inte tag i saken. Fast jag stod en meter ifrån den. Att cykla åtta mil om dagen i ökenhetta är okej, men att ta ut pengar är för jobbigt. Det gäller att prioritera. Men som tur var så sa det ena tjejen som jobbade i Betta att det fanns en bankomat inne på hotellet i Helmeringhausen. När jag dagen efter kom till Helmeringhausen var det första jag upptäckte att den affären var stängd och att det inte alls fanns någon bankomat inne på hotellet. Antagligen trodde tjejen i Betta att det skulle finnas en bankomat på hotellet - och sen framställt hon det som rena och skär fakta? Liknande saker har man ju varit med om världen över. Ja, nu är jag sannerligen tillbaka i Afrika, tänkte jag. Nästa tanke: Afrika? Just det. Kontinenten där allt alltid löser sig? Jag cyklade tillbaka till den stängda butiken (jag hade alltså fortfarande lite pengar kvar) och började prata med de första människorna jag såg, vilket visade sig vara två äldre herrar som vilade sig i skuggan framför grannbutiken. Jag frågade om de visste var ägaren till affären höll hus och om det eventuellt skulle gå för sig att han eller hon kommer och öppnar butiken för min skull? Kanske kan ni ringa eller hämta ägaren? Svaret jag fick var att kvinnan i paret var och spelade tennis och att mannen inte skulle öppna hur mycket jag än bad. Jag blev förvånad. Jag hade trott att det skulle ha blivit så här: någon skulle komma och öppna butiken för att tjäna lite pengar och därigenom bli glad, jag skulle få mat och bli glad, och de äldre herrarna som organiserat alltihop skulle få en fixarbelöning och också bli glada. Då skulle det sluta med att alla var nöjda och glada och vi skulle säkert ta varandra i hand och önska varandra lycka till och trevlig kväll. Nu blev jag besviken, de äldre herrarna blev utan fixarbelöning och blev därför också besvikna - och ägarna fick inte tjäna några extra pengar och blev säkert besvikna fast de såklart inte visste om det. Vi var tre öar i ett hav av besvikelse. Min slutsats är, om jag får generalisera in absurdum, är att moderna europeiska tankesätt och mina afrikanska erfarenheter krockade där på den sandiga gatan i Helmeringhausen. Hade det hela utspelats i norra Europa så hade jag vetat om att om en affär är stängd så är den stängd. Då hade jag planerat bättre och tagit med mig mer mat eftersom jag visste att helgen var på intåg. Hade det däremot utspelats i ett område i Afrika med mindre europeisk bakgrund så kan jag svära på att någon hade kommit och öppnat – eftersom alla vill tjäna pengar och kanske t o m titta nyfiket på den vita turisten. Nu stod jag där i en by där 50% var Europa och 50% Afrika och blev hungrigare för varje minut.

Som tur var kunde jag beställa ett par måltider i hotellets restaurang och betala med mitt Visakort, men det var verkligen ingen bra deal om man räknade ihop spenderad dollar kontra mätthet och smakrikedom. Men jag skulle överleva de nästa åtta milen till Bethanien och det är väl egentligen den enda riktigt viktiga anekdot i denna berättelse. Efter att ha tillbringat lördagseftermiddagen på jakt efter mat i Helmeringhausen så cyklade jag alltså in i grannbyn runt lunchtid på söndagen. Det fanns en bankomat, vilket var bra, men den fanns inne i banken som var stängd, vilket inte var bra. Jag hittade en kiosk och kunde handla upp mina sista dollar på mer sockerbaserade varor. Så mycket annat fanns inte. Konstigt nog var jag på strålande humör och skämtade om min situation med tonåringarna i kiosken. Efter en stund hänvisade de mig till en stängd butik där jag knackade på - och nu hade min tur återvänt med råge. Butiken var stängd men ändå full av personal som inventerade varor. De släppte in mig och det fanns en bankomat där jag kunde ta ut pengar. Butiken var även en restaurang och lodge och efter att jag berättat om min resa lagade de till en enkel måltid åt mig och lät mig låna en dusch. Dessutom hade ägarna de plockat isär diverse fjärrkontroller och ficklampor från sitt privata hem för att kunna ge mig några AAA-batterier som jag misslyckats med att hitta inne i butiken.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
År 2007 passade jag på att klättra lite i bergen mellan Betta och Helmeringhaausen. Det gjorde jag inte denna gång eftersom det höll på att gå så illa förra gången. 

Naturen var som alltid spektakulär. Inselberg och formationer av dolerit kantade ibland vägen i häpnadsväckande konstellationer. Enorma stenbumlingar som balanserade på varandra på ett sätt som inte borde vara möjligt. Två våningar, tre våningar, fyra våningar. Sen en liten rund sten och sen en större fyrkantig. Eller tvärtom. Stenarna och klipporna lös i rött och det torra gräset under dem i gult. Den knallblå himlen ramade in det hela till ett konstverk. Jag hade hemskt gärna campat vid några av dessa klippor, men de dök alltid upp vid fel tillfälle. Eller om de var jag som dök upp vid fel tillfälle. Det var ett paradis för både bouldrare och naturfotografer. Och långfärdscyklister.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Just denna doleritformation är från ett ställe längre söderut...Och relativt liten... Förresten vet jag inte om det heter "dolerit" på svenska. Om inte, förlåt.

Jag hade dock gjort ännu ett misstag när jag inte köpte på mig tillräckligt med mat i Bethanien. Nästa ortsnamn på min karta var Seeheim - och där hade jag tänkt att bunkra upp mat för några dagar. När jag kom till Seeheim var jag glad att det åter var måndag och att butikerna garanterat skulle vara öppna. När jag såg Seeheim spärrade jag upp ögonen och svor. En minnesbild från 2007 kom över mig: jag släpade min cykel uppför backen enbart med ett par apelsiner jag fått av någon av personalen. Seeheim är ingen by. Där finns ingen affär. Det är ett hotell. Det finns en restaurang, men det hjälper ju inte om man ska proviantera för flera dagar. Och det var andra gången som jag kommit till Seeheim och trott att det funnits en butik. Jag ska personligen se till att all världens kartritare hädanefter märker ut Seeheim som det hotell det är och inte som en by.

Det enda stället på tjugo mil, kanske det dubbla beroende vilken rutt du planerar att ta, och det enda de säljer förutom restaurangmaten är t-shirtar med turisttryck, nyckelringar i form av zebror och miniatyrgiraffer i mörkt trä. Precis vad alla overlanders vill ha efter dagar på öde ökenvägar. Nyckelringar. Jag står och hänger över bardisken och funderar på vad jag ska göra. En turistgrupp kommer in och frågar efter en affär. Den generade unga bartjejen skäms. Ingen skänker avdelningen med miniatyrgirafferna och nyckelringarna ens ett ögonkast. Den tyskättade ägarinnan i bakgrunden är troligen tillräckligt rik för att sälja vad hon vill – istället för nödvändiga varor för områdets farmare och förbipasserande. Hon intalar sig säkert att området allra mest skulle vara i behov av en chic boutique och utspärrade lillfingrar och att miniatyrgiraffer i alla fall är en bit på väg mot den stora drömmen. Jag fick däremot lägga om mina planer helt och cykla fyra mil åt fel håll för att kunna köpa på mig mat. Ända in till Keetmanshoop. Jag passade på att stanna i tre dagar och tre nätter.

Image may be NSFW.
Clik here to view.Undertecknad latar sig utanför tältet och passar på att skriva ner dagens händelser.

Det var allt för den här gången. Feedback är alltid kul!

Kom ihåg att det även går att följa mig via Instagram och via min Facebooksida.

//Lars

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Äntligen är dokumentären Frozen Frontiers (Frusna Gränser) klar som i stora drag handlar om färden med 35 renar, 4 evener, tre jakuter och så jag under 8 veckor. Se trailern här:

(Även om det står att den inte funkar, så gör den det, tryck bara på bilden!)

FF Festival Trailer 100915 from Outwild TV on Vimeo.

Jag hoppas den kommer på svensk TV, men de är svårt att säga nu. Det här mer en klassisk National geographic rulle.

Mer finns att läsa här!

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Jag skulle ju skriva lite om hur det var i somras, nä, det får inte plats, livet rusar förbi här i Kathmandu, här kommer lite rapporter från veckan som gått!

Jag hänger med livet, promenerar runt och kollar på livet som jag ju gillar, och gör en insats i det som kommer i min väg. Går på magkänslan. 

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Image may be NSFW.
Clik here to view.

Så var det en tjej som jag kände jag från i somras, hon bodde i tältlägret här i stadsdelen Jawlakhel som jag bor i. När jag kom hejade hon, följde ibland efter lite på håll, kom ibland fram och hejade om jag satt och drack te eller nåt, pratade lite. En dag stod hon utanför caféet när jag var därinne. En annorlunda tjej. 

Och en dag kom det. 

Hennes mamma hade ramlat och skadat benet. Hon sa att de var brutet. Men de hade inte råd att gå till doktorn. Jag frågade när hon hade ätit sist. Frö 12 dagar sedan. Nä, hon är ju pigg, det här stämmer inte. Men hon är ju inte så gammal, hon förstår inte hur galet det låter. Kan vi ses här i morgon säger jag, så följer jag med hem och kollar in hur det är med mamma. Javisst, gärna. 

Så jag gick dit. Herregud. Herregud min skapare. Mamman var samma kvinna som fick min mormors filt i somras, när de bodde i tältlägret efter jordbävningarna. Hon hade den omkring sig. Och pappan är den blinda farbrorn som tigger pengar utanför zoo. Hemmet var ett kolsvart skyffe, sååå smutsigt, och där låg mamman med ett knä svullet som en ballong. Och inga fötter. Amputerade.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Jag planerade att ta henne till sjukhuset nästa dag. Kolla upp knäet. Så länge köpte jag två kassar mat till dem. en med färdiglagat och en med frukt och grönsaker. Så här skrev jag på Facebook sen. 

"Jag gick alltså hem med flickan för att kolla läget med mamman som skadat benet. Fann mamman i ett oerhört smutsigt, mörkt och trångt rum där hela familjen bodde. Det fick mig att tänka på Per-Anders Fogeltröms bokserie Barn av sin stad och hur fattigdomen beskrevs i Stockholm för ett par hundra år sedan. Som jag för övrigt läste första gången när jag låg med lunginflammation här i Jawlakhel 1998 och norska konsuln hjälpte mig till sjukhus. 

Och kvinnan hade inga fötter! Men den kvinnan kände ju jag sen tältlägret i somras, japp, det var hon som fick min mormors gamla filt som jag hade tagit med för att ge till någon behövande. 

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Fötterna var amputerade sen tidigare. Nu hade kvinnan fallit och skadat knäet. Och flickans pappa visade sig vara den blinda mannen som sitter utanför zoo och tigger pengar. 

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Jag tänkte ta henne i en rullstol från sjukhuset som ligger i närheten men det har regnat så det är alldeles lerigt överallt så det skulle inte funka att köra henne i rullstol på geggiga lergator utan jag fixade en ambulans. Jag fick ta kvinnan på ryggen ut till ambulansen. Tur jag är van att bära. Hon var tapper men herregudars att jag hörde att det gjorde ont. 

På sjukhuset röntgades knäet, som är minst tre gånger så stort som det oskadade knäet och sen in till ortopedläkaren. Menisken eller knäskålen eller vad det nu pataella nu är på svenska, visade sig vara spräckt. Och en hejdundrande blödning inne i knäet. Det är inget de opererar utan hon fick en skena hon ska ha i sex veckor, och jag köpte även ut den medicin läkaren ordinerade till henne. Och sen kunde vi ta ambulansen hem igen, och in igen på min rygg. Nu är hon hemma och vet att det inte är någon fara å färde med knäet. När det har läkt kan hon gå igen med hjälp av sina kryckor och proteser. 

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Varmt tack för allt stöd! 

Det har kommit in mer pengar än vad sjukhusräkningen, ambulanstransporter, skena och medicin gick på så jag kommer använda pengarna att hjälpa familjen. 

Någon har föreslagit att jag ska köpa gas till dem. Grejen är att det finns ingen gas att köpa. Man måste ha superspecialkontakter för att få tag i gas. Såna superspecialkontakter har jag inte. Men det har el ett par timmar om dygnet så jag kan se om jag hittar en elplatta till dem. Det behövs en speciell grunka som reglerar spänningen också, annars går propparna bums. Eller det börjar rent av brinna. Det har vi till varenda kontakt här jag bor. Ska se om jag kan hitta. Grabbarna hjälper mig nog. Och fylla på deras matförråd också. De fick två kassar med mat idag, en med färdiglagat och en med frukt."

Bilderna är i dålig kvalitet för det var så mörkt och jag har försökt ljusa upp dem lite, så gott det nu gick. 

Image may be NSFW.
Clik here to view.

I det där rummet bor mamman vars fötter är amputerade och som nu skadat knäet, hennes gamla mamma, hennes syster, hennes blinde make och två döttrar.

Rummet är ca tolv kvadrat, de har en säng till hela familjen, rummet har stengolv och kalla stenväggar, de har ljus när elen är på, ett par timmar om dagen. Från den enda lampa de äger. De har inget vatten utan hämtar i en pump ute, med så smutsigt vatten att jag inte vill dricka ett endaste glas. Ingen toalett utan finns gemensamma lite här och var. 

Sen tänkte jag att de behöver hjälp. Så jag började shoppa en leverans till dem. Här en säck med 25 kilo ris. 

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Det blev lite av varje, en rejäl påse lök, och en med linser som de äter mycket här, två kilo mjöl, ett kilo av vardera salt och socker, en packe med toalettpapper, tvålar av olika modeganger, tandborstar, tandkräm, 30 engångspåsar schampo, rengöringstrasor och svampar och grejer, diskmedel, disktvålar, fem påsar tvättmedel, två packar med ljus, ska köpa fler ljus, rejält med olika kryddor, konserver med sardiner, tonfisk och lite annat, en paket te, två påsar kaffe, en burk honung, ett paket cigaretter, japp, vet pappan, den blinda farbrorn, gillar att röka när han kommer över en cigarett så vi tar lite bus style också.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Sen var det dags för leverans. Herregudars. Så här skrev jag på Facebook. 

"Jag är helt slut. Inte för att det var fysiskt jobbigt att fixa hem grejerna till familjen. Och köpa en riskokare. Utan för att se deras reaktioner. 

Allra starkast var det att se Kamalas, flickan – först trodde jag hon hette Cordelia men nä, Kamala, hur som – att se hennes reaktioner när vi köpte riskokaren. Hon var så oerhört glad. Och skuttade fram i hoppsasteg.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Och vi behövde en liten kontaktgrejs för att konvertera deras väggkontakt med tre piggar till så man kan sätta i en kontakt med två piggar. Vi köpte en sån så de kan använda riskokaren. Direkt när vi kom hem satte hon den i väggen för att kolla om den funkade. När hon såg att den gjorde det, dvs. att de nu har möjlighet att använda elgrejer med tvåpiggskontakt, hon var så oerhört lycklig. Och den den kostade 80 rupies. 6,70 kronor. De hade inte haft råd att köpa en sån och kunde inte använda elprylar med två piggar. Hon var så oerhört glad. 

Och sen packade hon upp riskokaren som om det var finaste julklappen på julafton, så ivrig, satte ihop den och testade om den fungerade. När lampan lös, herregud min skapare. Och hon är ju bara ett barn. Igår fyllde hon tretton år. Finaste presenten hon någonsin fått, tyckte hon. En riskokare. 

Hon hade kollat priset på minsta billigaste riskokaren. Men vi köpte en större. Så de kan laga mat till alla på en gång. 2,500 rupies. 210 kronor. Och nu kan de laga mat till hela familjen 6 timmar om dagen. Det är alltså en elektrisk riskokare. Det finns ingen gas att få tag i för Indien har stängt gränsen för import av gas, bensin, diesel och allt sånt så folk har ingen gas att laga mat med. Men det finns el 6 timmar om dagen. Har man en elektrisk riskokare så kan man således laga mat. 

Ska se om jag hittar en vattenkokare till dem också. Och en grenkontakt. Och se om jag kan hitta en lysdiodlampa som man kan ladda med elektricitet så de har lyse när det inte finns någon el. De har kolsvart inne i sin skrubb 18 timmar om dygnet. Eller rent av två lampor. 

Kamala blev också väldigt glad för de 12 paket dambindor som jag hade köpt. 

Ja herregud. 

Och mamman, hon med amputerade fötter och krossad knäskål, blev så inibänken glad för maten. Hon tjuvrökade en cigarett, jag hade stoppat med ett paket cigaretter, och hon ville att jag skulle ha en jag också, så satt vi där och smygrökte. Hur gulligt var inte det då. Hon visste inte vad man skulle ha trasan till. Tvätta golvet sa jag. Jaha, ja, det skulle behöva tvättas, sa hon. Fast de ville hellre ha den till att tvätta kroppen med den. Ja men ha den till det, så köper vi en till, sa jag. Då blev hon jätteglad. Kostar 2-4 kronor beroende på storlek. 

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Och så kom pappan hem, han som är blind, så oerhört tacksam, han önskade gärna kex om det blev något mer, att ha i morgonmjöken. Men det är ju inte nyttigt, sa jag. Men det är väldigt gott sa han, med goaste leendet. Hahaha. Hans favoritkex kostar ungefär en krona paketet. Och en trasa till. Och så blev vi en tandborste kort. Moster bor visst där också. Sex personer i den där skrubben. Herregud. Mamman var nöjd som det var. Kamala önskade en barbie om det blev något mer. Eller en varm filt. Det är så kallt på nätterna. Herregud.

Det här blev oerhört starkt för mig. 

Varmt grattis på födelsedagen Kamala. Du är en oerhört modig liten kickassbrud.

Ska se om jag kan hitta fler som behöver en riskokare. Så oerhört enkelt och så oerhörd stor hjälp."

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Jag var helt slut efteråt. Många har det så fruktansvärt tungt men de har sådan livsglädje, vänlighet och ett enormt hopp. jag blir helt knockad. Inte för att det tunga och svåra, det hade jag ju kunnat bli, men nä, utan av allt det fina. Jag tog mig en vilodag, och gosade med hunden här i huset, och nu är jag back on the streets of Kathmandu. Idag ska jag träffa flickan jag fixat skola till, lite pirrigt! 

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Man får så klart hjälpa till med stöd. Jag står för mina egna utgiftifter för resa, boende osv själv så allt stöd gå 100% till hjälp på plats. Vi, dvs. alla som bidragit med stöd, har nu passerat 141,000 kronor. Helt otroligt, jag skulle ju bara åka och hjälpa till lite. 

Swish 0738462752
Bankgiro 334-0502

Varmt tack till er som hjälper till här från Utsidan också! 

Min hemsida – ny! 
Till min svenska Facebook där jag gör dagliga uppdateringar. 

Etapp 1 på Skåneledens Österlenled går mellan Ystad och Nybrostrand. Det är en liten lagom uppmjukning på 10 km. Vi gick den i andra riktningen av praktiska skäl. Vi tog oss med bil till Ystad och sedan tog vi bussen till Nybrostrand. Bussen tog bara 9 minuter så det kändes nästan lite fånigt att ha det som en dagsetapp, men som sagt, en bra början. Vädret var mulet men inget regn, inte alltför blåsigt eller kallt. Leden är lätt att följa och går hela vägen längs med havet. Efter någon kilometer leds man upp till stora vägen och får följa den en bit för att sedan åter komma ner till havet. Vi fortsatte dock rakt fram längs havet och gick genom ett litet naturreservat. På norra sidan om oss flöt det plötsligt en liten å. Vi blev lite misstänksamma och började fundera på vart den ån skulle ta vägen. En snabb koll på kartan visade att den rinner ut i havet och skär därmed effektivt av vår lilla strandpromenad. Vi var för lata för att gå tillbaka och bestämde oss istället för att hitta ett bra vadställe. Det var ganska strömt och rejält djupt i mitten på fåran så vi valde till slut att vada över precis vid havskanten. Det gick utan större problem men så här i slutet på oktober är vattnet rejält kallt. Efter detta lilla äventyr sökte vi lä och tog en första fikapaus. Vi hann knappt bli hungriga igen men var ju tvungna att få i oss lite lunch också. Vid några fiskebodar slog vi läger och festade på Blå Bands viltgryta och varsin alkoholfri öl som kompisen smusslat med i packningen. Sista biten fram till Ystad går man igenom ett industriområde vilket är mindre charmigt men i övrigt är det en fin och lättvandrad led. Mot slutet började vi diskutera hur vi ska lägga upp strategin för resten av etapperna. Vi kom fram till att det är bättre att spara etapperna längs med havet till fram på våren och ta inlandsetapperna nu i vinter. Därför kommer vi att som nästa tur i november ge oss på etapp 12 mellan Snogeholm och Ystad. En lite längre tur på 24 km.

Efter en oktober dominerad av förkylningar och jobb var det befriande att till slut få en dag ute i den fria naturen. I vackert frostig senhöstskog. Senhösten är rogivande vacker, om man bara hinner ut dom korta ljusa timmar som är. En promenad med kaffekok över öppen eld i skogarna runt Skellefteå har blivit standard när jag vill ut och andas, må bra och ibland kanske testa nån friluftspryl.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Svårt att misslyckas med tjärved

___

Just elden är viktig. Den ger anledning att stanna upp lite längre, och liksom en närkontakt med jorden. Och kokkaffet. Kaffe i termos är bekvämt, men det blir aldrig samma sak, och inte i närheten lika gott.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Elden för trivsel och kaffemak

___

Det är bara en minusgrad, men ovanan gör att det ändå känns lite kyligt, och jag är glad över min nya 400 grams ullfrottéjacka under skalet.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

___

Alltid när jag fikar ute så lämnar jag något gott åt småfolket. Eller lavskrikorna, talltitorna och sorkarna, om man så vill. Det känns naturligt, som ett slags tack för att jag fick sitta här och ha en fin stund i deras skog.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Korv åt de små!

___

Länk till video från turen:

https://youtu.be/YL0rXdOLOcw

/EN

Att torka äpplen är en toppenbra konserveringsmetod. Vi  plockar en massa äpplen på en gård i Södermanland på höstarna, och passar alltid på att torka en rejäl omgång.

Med en äppelsvarv så blir äpplet skalat, skivat och urkärnat på en och samma gång. Bäst resultat blir det med de allra rundaste äpplena. Fruktköttet får gärna vara saftigt och fast så håller äpplet ihop bättre.

Torkställningen vi använder är ett hemmabygge med smala pinnar av bambu. Dessa fästs mellan två träplankor cirka 5 cm breda, vilka har borrade hål med ungefär 10 cm mellanrum där bambupinnarna fästs. Hela konstruktionen går att plocka isär när torkningen är klar.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Äpplet trycks fast i äppelstrimlaren.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Här skalas, skivas och urkärnas äpplet.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Jag kupar handen runt äpplet så det inte faller sönder när det matas ut, utan kan hängas upp som en äppelspiral på pinnen.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Vid upphängningen så går det att försiktigt dra isär äpplena så att luft kan komma in mellan skivorna. Rumsfläkten på golvet gör så att luften cirkulerar bättre och påskyndar torkningen.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Nu har de torkat, det tar mellan 4 - 7 dagar för äpplena att torka på detta sätt. De är lite sega i konsistensen men ändå torra. Sedan är det bara att dra av dem från pinnarna och packa i burkar eller påsar.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Packat och klart.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Här syns konstruktionen för torkställningen lite bättre.

Under torkningen sprider sig en härlig äppeldoft i huset!

Nu är det bara att packa ner äppelringar till utflykterna, fungerar både som snacks, till efterrätter, i gröten eller som förstärkning i nypon- och blåbärssoppa. Eller varför inte blanda ner i "jägarsnuset". Jag klipper ner dem i müsli också. Mums!

Efter tre dagar och tre nätter i Keetmanshoop så rullade jag österut. Först en bit längs den stora vägen och sen söderut längs en mindre. Det är alltid en härlig känsla att få svänga av och byta ut asfalten, trafiken, de krossade ölflaskorna och resterna av alla sönderslitna bildäck mot frid, lantlig idyll och fågelsång. Den lilla vägen skulle dessutom vara väldigt vacker. Vissa partier gick brant uppför, andra ännu brantare nedför, vägen slingrade sig genom dalgångar och över uttorkade floder. I fjärran tornade Karasbergen upp sig. Första natten tältade jag bakom några taggiga buskar, inte långt ifrån en liten damm. I leran vid dess kanter kunde jag se spåren efter många olika djurarter, allt från småfåglar till större antiloper av olika slag. I skymningen gick jag dit med förhoppningen om att få se något intressant – men dammen var helt öde. Kanske kommer djuren mitt i natten eller i gryningen. Eller så hade de vädrat cyklistdoft och höll sig undan.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Någonstans sydöst om Keetmanshoop!

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Mycket bra cykling i Namibia...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Sinnessprängande brant!

Jag kom ut på en större väg och svängde av mot vinden. Avstånden som vanligt hallucinatoriska, byn där nere? - Jag är där om femton minuter. Skitsnack. En halvtimme senare har byn bara vuxit en aning och är fortfarande långt borta. Vägen ner till Grunau var ett strålande exempel. Jag var helt slut när jag äntligen kom dit och blev sittande utanför den lilla Shellmacken i över en timme. Sydafrikaner i stora vita fyrhjulsdrivna jeepar stannade vid ett par tillfällen och ställde nyfikna frågor om min cykeltur. De var turister precis som jag. Fast de reste på ett annat sätt. Jag fick de vanliga frågorna och jag svarade på dem. Men så plötsligt fick jag en fråga som jag aldrig tidigare fått: Var ingen hemifrån Sverige modig nog att följa med? Jo, svarade jag, många har vad som eventuellt krävs för resorna, för strapatserna, för nätterna under stjärnorna. Men de är inte tillräckligt modiga för att säga upp sig från jobbet. De måste tänka på sina banklån och är rädda om sina karriärer. De verkar leva för att jobba, medan jag jobbar några månader om året, för att kunna leva. Sydafrikanen nickade och sa att jag gör helt rätt. Det får jag ofta höra hemma i Sverige också, tänkte jag.

Jag fyllde på vatten på en öde camping bredvid macken och cyklade några mil till. Jag letade sovplats på höger sida om vägen och cyklade sakta på en stig längs med järnvägen som gick parallellt med vägen. Jag hittade ingen plats som var bra nog. Solen gick ner. Jag insåg att jag skulle behöva vidga mina vyer och även leta på vägens vänstra sida. Jag drog tillbaka cykeln till vägen och såg omedelbart en bra plats cirka hundra meter in i bushen på andra sidan. Den låg tillräckligt långt från vägen och dessutom i någorlunda lä från den vansinniga vinden från väster. Men den var inte perfekt, jag skulle inte få sval morgonskugga. Det är viktigt att tänka på att man inte slår upp tältet i kvällsskugga, om man vill ha morgonskugga. Och tvärtom. Fast ibland gör jag just det, om jag vill gå upp tidigt. Då sätter jag upp tältet på en plats där jag vet att solen kommer att väcka mig, steka mig, tvinga ut mig ur tältet. Naturens egen väckarklocka kan man alltid lita på. När tältet var uppsatt tittade jag runt om mig och såg att det lös uppe på en kulle. Först trodde jag att det var några hus jag inte lagt märke till. Sen trodde jag att det var ljusen från en bilkö. Sen insåg jag att det var Karasburg och att ljuskällorna befann sig mer än tre mil bort. Avstånden är hallucinatoriska även när solen gått ner. Jag stod där en stund och tittade bort mot staden. Ljusen lös som ögon i mörkret. Konstigt nog började jag tänka på den gången för många år sedan då jag ledde cykeln upp till den mytomspunna korsriddarborgen Krak de Chevaliers i Syrien. Då hade också byarnas ljus lyst som ögon i mörkret.

Efter Karasburg följde jag väg C-10 fram till gränsen till Sydafrika. Även denna väg skulle vara något speciellt, fast de första sju milen var ganska intetsägande. Det var platt, och gult torrt gräs så långt ögat nådde. Rätt som det var stannade en bil. Två personer i fram- och en i baksätet. De frågade om jag var okej och gav mig ett par vattenflaskor. Killen i baksätet, en skäggig lirare i 45-årsåldern med stort rött skägg och få tänder i munnen presenterade sig som McGregor, och räckte över en öl. Vi pratade om min resa ett tag och McGregor sa att om jag skulle cykla förbi hans by i Kalahari så kunde jag bo i hans gästrum. ”Just ask - evrrryone knowsss McGrregorr” sa han med en extremt stark skotsk dialekt. "I have lived in the Kalahari for a long time! Evrrryone knowss McGrregorr", sa han igen och började skratta med sin tandlösa mun. Tandlösa skottar med stora yviga röda skägg som pratar om sig själv i tredje person och dessutom bjuder på öl längs namibiska ökenvägar får alltid mig på bra humör. Så jag började skratta jag med. Sen körde de vidare och jag satte mig på en sten och drack upp ölen som fortfarande var förvånansvärt kall.

Vägen blev verkligen något speciellt de sista tre milen. Färgen på sanden jag cyklade på ändrades från blekt gult till skarpt rött. Berg och klippor dök upp i fjärran och snart kunde man ana hela den dalgång i vars botten Orangefloden flyter fram. Den sista milen var mer än speciell, den var extremt vacker. Jag stämplade ut mig ur Namibia vid den enklaste gränsövergång jag någonsin gjort i Afrika. Tre personer var närvarande på platsen, varav jag var en. Den ena gränsvakten berättade att han hade jobbat där i två år och att jag var den förste han någonsin sett som kommit dit på en cykel. Det kan mycket väl stämma eftersom nästan alla andra cyklister väljer gränsövergången vid Noordoewer, precis som jag hade gjort 2007. Instämplingen till Sydafrika gick även den smidigt. Jag pratade en stund med vakterna och fick en flaska vatten av en av dem. Han var ganska kort, och hade glasögon. Jag visste det inte då, men fem dagar senare var jag bara några sekunder från att slå honom på käften.

De dryga fem milen från floden och gränsen till den första bosättningen – en liten stad vid namn Pofadder, var ett helvete. Det var helt ärligt en av de mest svårcyklade vägar jag någonsin cyklat på. Fast kanske överreagerar jag en aning. Hade jag befunnit mig längre norrut på kontinenten så hade jag kanske inte sågat vägen. Men i Sydafrika? Jag trodde alla vägar var bra här. Nästan. Men vägen var fortsatt spektakulär och det är ju huvudsaken. Efter att ha slagits mot vägen i relativt stort antal timmar tog jag in på en camping nära stadens centrum. Jag stannade två nätter.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Orange river...  Oranjefloden... Orangefloden... Oranjerivier... Gariep... Senqu... kär flod har många namn.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Sydvästafrika alltså...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Vacker vy från vägen mellan floden och Pofadder...

Efter mina dagar i Pofadder så började ett slags mellanspel. Det var asfalt. Det var någorlunda platt. Det var vingårdar. Ett tag följde jag Orangefloden, men lämnade den senare. Det var på ett sätt vackert, på ett annat helt ointressant. Det var inte trångbott, men ändå svårt att hitta bra campingplatser. Farmer, stora som små europeiska länder, bytte av varandra. Skulle jag slå upp mitt tält ute på ett fält så skulle storbonden komma inom en timme. En taktik är ju att helt enkelt rulla fram till gården och fråga om campinglov. Men det är liksom inte min stil. Någon gång tog jag in på ett billigt hotell och resten av nätterna fick jag helt enkelt leta lite extra tills jag hittade något godtagbart. Oftast i någon uttorkad flod där träden och buskarna gav ett bra skydd. En morgon hittade en beriden cowboy mig. Jag hade vaknat av att jag hörde hans telefon ringa en bit bort. Jag förklarade vem jag var och han sa att han skulle ringa sin boss. Jag bad honom berätta att jag var en svensk turist som håller på att cykla runt Kalahari. Efter en stund var cowboyen klar med samtalet och berättade glatt att hans boss hade sagt att det inte gjorde något att jag tältat där och att jag i lugn och ro kunde packa ihop mina saker. Den vansinniga vinden från väster fortsatte och dra en stor del av lasset under detta mellanspelet. En dag gjorde jag hela 141 kilometer vilket nog är den längsta dagen sen Mauretanien 2009.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Fence &  Flowers var det gott om i Sydafrika...

En dag stannade det två bilar en bit framför mig. Fem killar öppnade dörrarna och vinkade åt mig att stanna. Det var inte det loja vinkandet som man ofta möter i Afrika, alltså någon nyfiken karaktär som bara vill fråga vart man är på väg eller be om en cigg. Detta var kraftiga vinkanden, som betydde: Stanna! Nu! Vad är nu detta, tänkte jag. Kanske borde jag ha fortsatt att cykla, men då hade jag fått göra en gir ut i vägbanan för att komma runt männen, och jag hade trafik bakom mig. Dessutom hade de bilar och jag en cykel, så de skulle ju ändå bara köra ifatt mig. Så jag stannade. En lite kortare kille kommer fram och lägger huvudet på sned och stirrar mig rätt in i ögonen. -Känner du igen mig, frågade han i ganska tyst ton. Nästan viskande. Jag tittar på gänget. En kille precis bredvid mig. Tre ett par meter längre bort. Ytterligare en på andra sidan bilen. Flera av dem tatuerade på underarmarna. Macho attityd. Några bilar hade under dagen passerat mig i full fart och alldeles för nära, utan anledning, och ett par gånger hade jag berättat vad jag tyckte om den aktuella föraren med minst sagt oartigt kroppsspråk. Är detta en av dem som jag gav fingret och vansinnesgrimasen? Och nu ska jag bli rånad eller misshandlad på grund av att jag reagerade när de passerade mig på femtio centimeters avstånd fast det finns en hel bred väg att köra på? Jag överlade med mig själv. Hur ska jag göra? Jag kommer inte att ge bort mina prylar utan vidare, den saken är klar. Inte så länge de inte har vapen. Ska jag slåss för mitt liv, och sen springa allt vad jag kan med värdeväskan i famnen, när situationen vänder till min nackdel? Hur är det nu man slåss mot fem killar samtidigt? Slå först, såklart. Mot han som verkar bestämma... men sen då?

Adrenalinet flödar. Tunnelseende. Killen stirrar på mig och upprepar sina ord: -känner du inte igen mig? Han fortsätter fixera mig med blicken. Nu Lars. Nu. Men vänta... han tittar inte argt på mig... han stirrar på mig, men inte... argt... mer i... förvåning. Han är ganska kort och har glasögon... Vänta... Han känns på något sätt bekant! Nu skrattar han plötsligt och räcker fram handen till hälsning. Jag förstår ingenting. Adrenalinet pumpar. Jag mår plötsligt illa. Nu känner jag igen honom. Det var killen som stämplade in mig i landet fem dagar tidigare. Han som hade hämtat en flaska vatten till mig. -Shit, sa jag. -Killar... Jag trodde ni skulle råna mig. Jag var beredd på att slåss för mitt liv. Plötslig tystnad. Sen gapskratt.

När jag analyserat denna händelse i efterhand så har jag kommit fram till att den är en av de konstigaste jag någonsin varit med om. Jag hamnade i slagsmål med en rånare en natt i Ecuador för många år sen. Det kändes inte så här. Inte heller situationen med de berusade tonåringarna i El Salvador. Adrenalinpåslaget när jag satt på knä i den syriska öknen med händerna i luften och hade flera automatvapen några decimeter från mitt huvud kändes inte heller så här. Då var jag rent av lugn i jämförelse. Fast då visste jag inte att kriget som nu splittrat landet bara var några dagar bort. Inte konstigt att soldaterna var paranoida. Men kanske berodde mina olika reaktioner på att jag i de två första fallen var nästan helt säker på att gå oskadd därifrån. Under situationen i Syrien visste jag att det var kört och det var bara att lyssna och lyda. Denna situation var mer öppen, så att säga. Troligen reagerade jag som jag gjorde just därför. Ovissheten.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Denna bild har ingenting att göra med den otäcka våldsskildringen ovan. För detta är Vaalfloden.

Den vansinniga vinden från väster hjälpte mig fram till den gamla diamantstaden Kimberly flera dagar tidigare än vad jag beräknat från mitt tält i Pofadder. Det var meningen att stanna tre, fyra nätter och vila och blogga och allt det där. Men hotellen för dyra och på stans camping var det ingen som orkade vara närvarande på jobbet så jag kunde inte checka in. Så jag cyklade ut till ett backpackinghostel som jag hittat på nätet. Det var verkligen inget fel på stället, men det låg fem kilometer utanför citykärnan och jag var den enda turisten bland en arbetsstyrka på tjugo personer som stängde ner hela stället vid åtta på kvällen och var på fötterna redan innan sex på morgonen. Jag förstår verkligen inte dygnsrytmen i Sydafrika och Namibia. Man kan gå längs gatorna i en småstad klockan nio på kvällen och det känns som klockan är tre på natten. En motsvarande svensk stad sprudlar av liv i jämförelse. Jag hann dock med att besöka ”the big hole” - den gamla diamantgruva där rushen en gång i tiden startade. De Beers och Cecil Rhodes och allt det där ni vet. Om jag förstått det rätt så gruvan den största som någonsin grävts för hand. Jag vet inte om Mr Rhodes själv grävde eller om han lät urfattiga svarta människor sköta det åt honom. Men vem bryr sig, huvudsaken är ju att vita europeiska kvinnor får bära fina diamanter runt sina rena fingrar. Inget smuts från Sydafrikas gruvor under de naglarna inte. Tänk om alla medelrika och rika (de fattiga har ju inte råd) runt om i världen plötsligt skulle säga: ”Guld? Diamanter? Vad ska vi använda det till? Den egentliga värdelösa gruvindustrin skulle få slå igen, blodsdiamanter skulle bli ett minne blott, terrororganisationer skulle förlora en enorm inkomstkälla, miljön i områdena i fråga förbättras och mycket mer. Men som sagt. Vem bryr sig. Klart alla som vill ska få ha gamla kolbitar på fingrarna!

Image may be NSFW.
Clik here to view.
De Beers gamla lekplats. Undrar förresten om de grävde för djupt och väckte någon gammal balrog. Tolkien föddes ju ett stenkast härifrån och gruvan var redan övergiven när han skrev böckerna. :-)

När jag lämnade Kimberly hade jag bara några kilometer kvar av delstaten Northern Cape (Som är större än hela Sverige) och exakt samma antal kilometer till början på Orange Free State. Vägarna i den nya staten var betydligt sämre – och trafiken värre. Ingen bra kombination. Jag lyckades överleva ända fram till Dealesville där jag började följa en grusväg av nästan lika dålig klass som den jag följt mellan Orangefloden och Pofadder. Jag hittade ingen bra tältplats utan hoppade över stängslet och sov bakom en buske mer eller mindre helt synlig från grusvägen. Jag funderade ett slag vilken sida av stängslet jag skulle välja. Vägsidan – ingen farmare skulle komma och skälla på mig. Farmarsidan – ett skydd som tar en stund att forcera om nu en bil med fulla tonåringar skulle stanna och göra livet surt för mig. Jag valde att tälta på farmarsidan. Kommer ägaren så kan jag ju alltid säga att det var för min egen säkerhet. Det skulle de förstå. De verkar vara besatta av säkerhet. Ja, ända fram tills de sätter sig bakom ratten efter en ölkväll och kör hem i 120 kilometer i timmen. Då är det plötsligt inte så noga med säkerheten längre. Men ska jag vara ärlig så är det ju inte så att jag cyklar omkring och är rädd för de stora vita farmarnas eventuella vrede – det är enbart att jag känner mig respektlös när jag blir påkommen. Och de gånger jag har blivit påkommen av storbonden själv (Jag blev faktiskt det en gång, men har inte hunnit berätta om det än) så erbjud han mig lift till hans gård för morgonkaffe. Ska jag vara helt ärlig så är de vita farmarna i Namibia och Sydafrika några av de vänligaste människorna jag över huvud taget träffat. Det är just därför det känns så respektlöst att bli påkommen (blir jag inte påkommen så känns det inte respektlöst även om gärningen i sig är densamma. Det säger väl en del om mig själv, antar jag). Fast ska sanningen fram så är relationerna mellan de vita farmarna och de svarta medborgarna fortfarande oerhört ansträngt. Tyvärr.

Jag nådde byn Soutpan och hoppades att grusvägen mot Brandfort skulle bli bättre. Jag stoppade en pickup (med en vit farmare i) och frågade om råd. Han sa att vägen var ganska okej. Nu är det ju en viss skillnad på en okej väg beroende på om man kör fyrhjulsdriven pickup eller en bendriven cykel: vägen var inte okej. Vissa vägar kan jag som cyklist tycka är helt okej, medan bilarna har ett helvete. Till exempel om det finns en meterbred remsa av asfalt kvar av den ursprungliga vägen, den räcker ju fint att cykla på. Då har bilarna det värre. I detta fall, med de sydafrikanska grusvägarna har cyklisterna det jobbigt. Corrugations. Jag vet inte vad det heter på svenska. Tvättbräde kanske. Ett sånt jag hade på magen en gång i tiden. Vidriga att cykla på är de i alla fall. Jag trampade några kilometer på grusvägen. Stannade. Drack lite vatten. Och vände om. Den nya planen var att ta mig på väg 700 söderut till JRR Tolkiens födelsestad: Bloemfontein. När jag vände om såg att något hade hänt med himlen i sydväst. Längst ner fanns en remsa av purpurfärgade moln. Jag hade aldrig sett något liknande.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Nu har den börjat växa till sig...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Större...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Flera hundra meter hög - och jag började leta efter skydd...

En timme senare hade jag förstått vad det handlade om. Molnen var inte längre purpurfärgade. De var bruna. Och det var inte tal om en liten remsa. Molnet tog snarare upp en tredjedel av den synliga himlen. En sandstorm. En gigantisk sådan. Den höll sig länge på avstånd, men plötsligt var den tätt inpå. Jag cyklade in på en grusväg för att leta skydd när stormen slog över mig. Först på min vänstra sida. Sedan på min högra. Jag försökte filma med mobilen men tappade den och cyklade över den så att skärmen sprack. Jag skrattade till och tog upp den. Jag fortsatte att cykla men hade ingen chans mot monstret. Jag blev uppäten. Från en sekund till en annan blev det mörkt. Som en solförmörkelse i en värld av sepia. Sand i ögonen, sand i öronen och sand i munnen. Det sved lite när sanden träffade mig, men kunde fortsätta leda cykeln i shorts och t-shirt. Jag hittade inget skydd utan drog tillbaka cykeln till huvudvägen och började gå de sista 25 kilometerna till Bloemfontein. Jag hade motvind och det var omöjligt att cykla. Jag hoppades att stormen skulle dra över. Sanden försvann till en del, vinden gjorde det inte. Jag fortsatte att gå och insåg att det skulle ta mer än fem timmar att gå in till stan. Jag hade en liter vatten. Sand i munnen, sand över allt. Bestämde mig att tigga vatten om jag hittade en farm. Det gjorde jag inte. En bil stannade och chauffören sa med ett skratt att jag var en stupid fuck eftersom jag cyklade i en sandstorm. Han hade parkerat hundra meter längre fram och var knappt synlig. Han hade stannat och gått ur, skitat ner sig, fällt ner flaket till pickupen. Jag ville egentligen inte lifta, men kunde faktiskt inte med att säga nej. Det vore bara löjligt att gå i timtal med en cykel i en storm, när jag inte måste. Bara för att kunna säga att jag cyklade HELA vägen. Så nu får jag säga att jag cyklade allt utom tjugo kilometer i en sandstorm när en bil stannade självmant. Sånt är livet. Mannen i pickupen släppte av mig vid hans brors hotell där jag blev bjuden på två gratis övernattningar. Tack så mycket för det!

Det var allt för idag. Nästa gång för ni följa med till "The Kingdom in the Sky". Tack för att ni har läst ända hit.

Om ni är intresserade på mina tidigare äventyr så kan ni titta in här:  http://www.lostcyclist.com/cv/

/Lars

And this is how the baking went... 

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Dough done 

Image may be NSFW.
Clik here to view. 

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Our chef is helping

Image may be NSFW.
Clik here to view. 

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

The oven

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Why bake???

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Because of this...?

Image may be NSFW.
Clik here to view.

And this?

Image may be NSFW.
Clik here to view.

This?

Image may be NSFW.
Clik here to view.

What about them?

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Maybe them?

Image may be NSFW.
Clik here to view.

It is just a lot of reasons why we should  "Bake for Nepal"!

Grandma 

Jag väcks inte för jag har redan legat vaken i tältet sen 02.00 och tänk på dagen. Så kommer det; Good morning, namaste. Min tältkompis för natten mumlar: Och det här betalar vi för!!! Vi tittar på varandra och ler. Ja, det gör vi minsann! Hon drar upp sovsäcken och är färdigklädd. Bara det är ju hur roligt som helst kl 04.00, morgonen då vi ska högst upp på vår vandring. Själv har jag redan gjort min morgonritual.  Insmörjning av kroppen med för dagen frusen hudkräm. Tack kära storasyster för den.Och påklädning med risk för ledbrutna kroppsdelar. Har glömt hur det är att sova, typ, i tält. Dragkedjan på tältet öppnas och vi ser en leende kock med te i handen och en pannlampa på huvudet. Kolsvart och kallt. Bara bilden av oss, nyvakna, alla kläder på osv, måste ju förgylla hans dag. Kan inte tänka mej annat. It smells good in here. What? Tack igen kära syster för krämen. Vi dricker vårt morgon te i tältet och sen kommer nästa utmaning. Att ta sej ut. Glöm graciösa rörelser. Här gäller det för mej att inte fastna.....Det går bra. Har ju tränat ett par dagar. 

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Fruset tält!

 Sen blir det bråttom. Och kan ni tänka er: Vi har ett toa-tält, ett blått..... Supersmidigt och lyxigt?

En snabb grötfrukost i vår"matsal" minsann och sedan uppför.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Vår guide och sherpa.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Fint va? 

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Stannade kvar på höjden en bra stund och sedan bar det av ...nedför! 

Image may be NSFW.
Clik here to view.

men nä, inte med denna packningen. Vi hade 11 bärare med oss som skötte detta men jag kunde inte låta bli att pröva. 

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Imponerande människor på fler sätt än bara deras råstyrkan. Upp och ner gick färden. Genom djungel, odlingslandskap, betesmark och de bär! Det där med att "kan själv" fick verkligen stå åt sidan här. Är så otroligt tacksam över att dessa människor fanns till för min bekvämlighet och säkerhet. Jag hade fullt upp med att vandra....upp och ner.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

På väg ner till en by

Image may be NSFW.
Clik here to view.

och vår lägerplats.

-Våra två tält

-Guide och sherpa tält

-Ett koktält

-Matsalstält

-Vårt lilla blåa

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Har jobbat ganska mycket med scoutläger. Med mat och organisation men detta var en klass för sej. Speciellt den natten när vi träffades av ett åskväder med tillhörande störtregn.....stört-flods-regn hela natten och på morgonen när vi kryper ur våra tält, en del blötare än andra, ja då finns teet där. Den lilla baljan med varmt vatten för var och en av oss och frukost med nybakat bröd. Men herre gud hur gör dom! och bärarna som gör upp eld på , tycker jag, blöt bambu och kokar sitt ris under en uppspänd pressening. Det enda som inte stod pall denna natt var vårt "lilla blåa" men det sattes snabbt upp igen. Respekt!

Men bär dina egna grejer och koka din egen mat. Hur bortskämd får man bli????? Jobbar själv inom bergs turismen och jag är rätt nöjd när våra/mina tjänster behövs och används för då har jag jobb, en lön och kan resa på äventyr. Eller?

Vi vandrade inte bara utan vi roade oss kungligt på andra vis också och aldrig har väl Små grodorna dansats med sådan entusiasm som den som det visades prov på vid en gemensam kvällsstund på berget. 

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Här är dansbana

Det är lite! nivåskillnad i terassodlingen, det är kväll, mörkt och vi håller på att skratta ihjäl oss sjungandes och hoppandes Små grodorna. Plötslig försvinner en av våra Nepalesiska stjärndansare över en kant och ner, ganska långt, till nästa terass. Vi dog...av skratt men han mådde alldeles prima efter han kravlat sej upp igen. Skrattet, skämten ,buset var alltid så nära TROTS att många förlorat hus, hem och familj i jordbävningen. Detta förundrade mej och ökade både min respekt och ödmjukhet inför människorna jag mötte. Verkligen. Sen fick jag lära mej att gunga till himlen. Det var festival, inte ovanligt, och gungor var uppsatta lite var stans och jag gungade och gungade till himlen? 

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Det vet jag inte men roligt var det och det tyckte de som så på också och stundtals så kändes det faktiskt som att himmelriket var där. Så otroligt vackert och mäktigt. Nepal, den lilla del jag såg.

Skulle kunna visa bilder på allt fördärv som jordbävningen medfört. Berätta historien om pappan som dog. Om sönerna som inte kunde försörja sina föräldrar. Om flickan som får bo hos sin morfar för att mamman gift om sej när fadern dog i katastrofen.Bo i skjulet som byggts upp eftersom huset rasat. Om vägar som rasat. Skolor ,där barnen tack och lov inte var i, som rasat och som nu ersatts med plåtskjul. Men jag väljer att fortsätta berätta om de skratt som jag hörde ute på åkrarna. Den stolthet som lyste kring gymnasieflickornas när de vandrade till skolan. Den gästfrihet som visats mej. Det mod som både jag och chauffören var tvungna att ha när det skulle åkas bil på lite "bumpy roads"!!!! Om alla djuren som tycktes välmående. Om det, i mina ögon, okomplicerade förhållande och sätt som döden hanterades på. Alla växter. Barnen. Farmodern.

Så nu slutar jag med att säja. Res dit!...så får ni kanske träffa den mest tillbakalutade gestalten jag träffat på.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Grandma and The Goat Geeeeeetrud!

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Härom veckan satt jag med i en panel som handlade om frågan hur mycket spelar vatten in gällande den nuvarande utvandringen av människor från Mellan Östern. Detta inträffande på den legendariska The Front Line Club i London, som en gång i tiden startades av krigsjournalister som återvände hem från omvälvande intryck efter att ha rapporterat från krig, så att de hade någon att prata med om vad de gått genom. Därför är det idag ett fantastiskt ställe att besöka. Atmosfären sitter i väggarna på alla sätt och vis.

Panelen var väldigt engelsk, med en touch av privatskolor, så det blev en ganska knäpp debatt. Se den gärna här:

Den anordnandes av The Scientific Exploration Society och jag skulle företräda den gruppen. Ja, kika själva.

I mitt förra blogginlägg Klimatförändringar i Sarek visade jag några bilder från Sarek som tagits av Axel Hamberg vid 1900-talets början och jämförde dem med egna nytagna bilder från samma plats. Tydliga förändringar i växtligheten framgår.

Det var därför med stor tillfredsställelse som jag noterade att dagens radioprogram i serien Vetenskapsradion Forum i P1 handlade om hur fotografier från förr visar klimatets dramatiska påverkan på landskapet. Det är Tyrone Martinsson som tagit bilder av glaciärer på Spetsbergen och jämfört med gamla bilder från samma plats. Tekniken kallas environmental photography och är ett nytt forskningsbegrepp.

Som mina bilder visar så behöver man inte åka till Spetsbergen för att bedriva environmental photography. Hambergs bilder av Sarek uppgår till ca 2000 och ett antal av dem kan nog säkert användas på detta sätt. Så Sarekvandrare, bege er till samma platser som Hamberg och tag nya bilder!

Hambergs bilder

Fredag förmiddag. Jag stänger av radion. Inte ens jag orkar höra mer elände nu. Borstar första snön av bilen och baxar upp kajaken. Längs med grusvägen har en räv sprungit före och lämnat en snirklig spårlöpa. Snön gnistrar på träden. Det är helt stilla vid sjön.

En orre kuttrar förnöjsamt på en av holmarna och jag låter paddeln vila och glider sakta in mot den. Orren låter mig komma ganska nära innan den bestämmer sig för att jag är för närgången och därför ger sig iväg över till närmaste grannö. Det blir te och macka sittande i kajaken, det är så kallt om fötterna att kliva i och ur.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Lite snö faller från en tall. Den lilla rörelsen förstärker känslan av stillhet. Solen gassar. Tankarna kommer ändå krypande. Att välkomnande och tolerans ska vara ett så farligt hot mot de som lever av polarisering att de försöker bomba och sticka ihjäl dessa försök till samexistens. Och att röster höjs för att krig ska vara lösningen?

Image may be NSFW.
Clik here to view.

När jag tittar ut över det blanka vattnet är det svårt att tro att vi inte ska kunna ha råd att hjälpa mer, att Sverige ska stå på någon slags ruinens brant. Är demokrati och rättvisa en lyx eller är det en livsnödvändighet? Och är inte i själva verket orättvisan en förutsättning för det faktum att jag kan sitta här i min plastkajak och dricka te ur en billig termos. Njuta av stillhet och frid i ett rikt land. Det är åtminstone inte något jag har kämpat mig till utan jag har bara haft tur i det orättvisa lotteriet. Tankarna är inte nya och lär tänkas många gånger igen.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Längs strandkanten kryper stora fjäderformade iskristaller ut över vattenytan. Men än dröjer det nog länge innan det går att åka skridskor här. Sonen skickar ett sms om att han tagit en tidigare buss och vill bli hämtad. Jag börjar paddla tillbaka. Baxar upp kajaken, startar motorn och slår på bilradion. Verkligheten existerar på olika men parallella plan. Ibland är det svårt att se att de hänger ihop.

När den fösta snö som kom i år så var det mest blöt snö och det gjorde att träd fick mycket snö så dom blev krokiga Image may be NSFW.
Clik here to view. Några hade höll på att brytas mitt i tur så jag fick såga av domImage may be NSFW.
Clik here to view.Image may be NSFW.
Clik here to view.

Innan jag såg dessa skador i skogen så vart det strömavbrott i 24 tim och som tur har man ju en öppen spis som kunde hålla en varm och ha det mysig, sen innan man gick och sov kom sovsäcken fram och man kunde sova gott. 

Tur att kallkällan finns så man kunde hämta vatten till tvätt. Visst är vi människor i i-värden bortskämda när det gäller el och vi är beroende av detta också.

Med detta vill jag sluta med denna vinter bild.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Det var den sista natten i Sydafrika och jag hade slagit läger under en bro. Det var inte den sortens bro med vajrar, stålbjälkar och ståtliga pyloner, utan enbart två väggar och ett golv av betong och ett tak som tillika utgjorde riksväg åtta mellan Bloemfontein och Maseru. Tittade jag åt norr eller söder såg jag inte gnistrande vatten i kvällssol eller lummiga kanjoner - utan enbart förtorkat gult gräs och en långstjärtad vidafink som upprört flög fram och tillbaka. Hade jag däremot gått upp på vägen och tittat österut hade jag sett vackra inselberg i fjärran. I vanliga fall användes min lägerplats antagligen till boskapsförflyttningar och vattenavrinning. Och till den lokale storbondens traditionella söndagsinspektioner.

Jag vaknade av att en bil körde in under bron och stannade två meter från tältöppningen. Det var storbonden som precis hade hittat en skäggig svensk cyklist. Jag förklarade yrvaket men förvånansvärt snabbt vad jag gjorde där och bonden godtog det hela. Jag skämtade och sa att jag hade hoppats att inte bli upptäckt, trots att jag lagt märke till gyttjiga bilspår på betonggolvet. Han skrattade och sa att jag hade otur eftersom han brukar köra en inspektionsrunda runt sina ägor varje söndagsmorgon. Jag höll med om det var otur. Innan bonden inspekterade vidare så sa han att jag var välkommen till gården för morgonkaffe – men jag tackade nej för jag hade helt andra planer för den tidiga dagen.

Jag tog mig till gränsen via en grusig genväg som gick någorlunda parallellt med järnvägen och slapp på så vis ta vägen via byn Ladybrand. Jag stämplade ut ur Sydafrika och in i Lesotho. Atmosfären blev genast annorlunda. Där fanns drag åt mild kaos istället för det timida stillhet som rådde på den sydafrikanska sidan av gränsen. Människor ville ha min uppmärksamhet, ljudnivån var högre, mat lagades på enkla grillar direkt på gatorna, och försäljarna var betydligt mer påträngande. Det var helt enkelt en gammal hederlig gränsby. Jag fortsatte snabbt mot de centrala delarna av Maseru. Plötsligt tog en vit kvinna tag i mig i farten och berättade att hon också är cyklist, eller i alla fall har varit, eftersom hon numera är lärare, och att hon tycker det är jättekul att se en cyklist från Europa och att jag måste bo hemma hos henne och hennes familj och att det även är jättekul att jag är från Sverige eftersom hennes make är från Finland, men att jag får vara beredd på lite stök eftersom hon har fyra barn och att hon inte har mycket mat hemma eftersom hon inte får lön förrän vecka efter och att hon dessutom nyss betalat böter för att ha stannat över visumtiden i landet. (Ja, hon pratade faktiskt snabbt och mycket och utan punkt). Jag följde med och slog upp tältet i deras trädgård.

Jag lämnade Maseru en sen förmiddag och åt en lika sen frukost på en trappa till en butik och tittade samtidigt på när en knubbig kinesiska dirigerade veckans eller kanske månadens byte av affärens gasbehållare. De förvarades i en stålbur och nya och fulla behållare skulle in i buren och gamla och tomma skulle ut ur den och vidare upp på lastbilsflaket. Och det gäller att inte blanda ihop dem. Kinesiskan styrde upp det hela med järnhand. Jag kunde inte låta bli att titta en extra stund innan jag gav en svart gatukatt resterna av min mat och cyklade upp i bergen.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Strax utanför Maseru...

Jag trampade någorlunda enkelt över några mindre bergspass, eller kanske var det vanliga backar, innan den första utmaningen kom i form av Bushman´s Pass. Jag cyklade fortfarande på asfalt och trafiken var långt ifrån lika tung som i Sydafrika, men backarna var otroligt branta och ofta fick jag leda cykeln. Jag har aldrig satt prestige i att cykla hela pass, jag tycker det är skönt att hoppa av och gå ibland. Hastigheten är nästan densamma och när man går vilar man cykelmusklerna och tvärtom. Dessutom är det aldrig bra att bränna ut sig. Beroende på var man cyklar någonstans kan bergen fortsätta, i dagar och i veckor, kanske till och med i månader. På toppen stod två pojkspolingar och försökte sälja sten till mig. En vacker sten förvisso och killarna var ju uppenbarligen fattiga – men sälja sten till en cyklist är nog ett dödfött projekt. Men det är bra att de i alla fall säljer något istället för att bara uppgivet utbrista:”give me money”. Jag skrev någonstans att jag underskattade Lesotho. Och det gjorde jag verkligen. Landet som ligger helt omgivet av Sydafrika har få eller inga släktdrag med grannlandet. Fattigdomen var mycket större än vad jag hade räknat med och en stor del av landets medborgare lever uppenbarligen ett hårt liv. Vägarna var, efter att asfalten tagit slut i byn Thaba-Tseka, extremt dåliga. Verkligen extremt dåliga. Och då snackar vi huvudvägen genom de centrala högländerna. Hästar är fortfarande betydligt vanligare transportmedel än bilar. Cyklar är det ingen som använder. Knappt någon som åker kinestillverkade motorcyklar heller. De flesta går, sen är det ett steg upp till de som rider. Sen inget. Och sen till den lilla klicken som har bil eller har råd att köpa plats i en. Landet hade däremot en del släktdrag med Etiopien. Bergen, småbyarna med runda små hus, fast här var väggarna byggda av sten istället för trädgrenar. Om jag stannade och riktade blicken mot till synes öde bergssluttningar så såg jag snart herdar och deras får. I Lesotho har bergen ögon, precis på samma sätt som i landet på Afrikas horn. En del av herdarna hade hundar med sig som hjälp, och flera människor inne i huvudstaden Maseru hade varnat mig för dessa. De skulle vara stora och elaka. Sanningen är nog att de hundar i form av Caucasian ovcharkas och Tibetanska mastiffs som jag träffat på skulle kunna använda de lesothiska herdehundarna som tandpetare. Marco Polo lär en gång ha beskrivit de tibetanska jyckarna som ”stora som åsnor och med en röst lika kraftfulla som ett lejon”.

Lesotho, som under kolonialtiden kallades för Basutoland, är för övrigt det land vars lägsta punkt är högst i världen. Den punkten ligger där floderna Makhaleng och Senqu sammanflödar på etttusenfyrahundra meters höjd.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Den ena pojkspolingen...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Oden gav mig styrka att komma över passet. Tack Oden.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
The kingdom in the Sky...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
The kingdom in the Sky...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
The kingdom in the Sky...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
The kingdom in the Sky...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
The kingdom in the Sky...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
The kingdom in the Sky...

När klockan närmade sig fyra på eftermiddagen så började jag bli trött och började leta efter någonstans att tillbringa natten. Efter en stund kom jag till en lodge som låg i en vacker dalgång, nästan insprängd mellan klippväggarna. Där fanns en liten flod som gav upphov till grönska, något som är ovanligt i bergslandet, då nästan alla träd är nerhuggna. Men vem kan beklaga på det, det kan bli tjugo minusgrader i de högst belägna byarna och människorna vill såklart överleva vintern. Jag knackade hur som helst på och frågade om jag fick tälta i trädgården och bossen sa att de höll på att renovera och inte skulle öppna förrän om en månad, men att det gick bra att tälta. Dagen efter fortsatte jag uppför God Help Me Pass och sedermera även Blue Mountain Pass. Lesotho kan verkligen det där med namn och slogans. Landet i sig kallas ju i turistbroshyrerna för ”The Kingdom in the Sky” och det klingar ju onekligen bättre än till exempel: ”Falköping - Sveriges kotätaste kommun”. Jag vill inte säga det rätt ut, men Falköping borde nog hyra in Lesothos PR-konsulter.

Andra natten campade jag också på baksidan av en lodge – men denna var öppen och jag var tvungen att betala. På lodgen träffade jag de första turisterna på flera veckor. De reste runt i en jeep och hade nyss köpt land utanför Kamanjab i Namibia och planerade att öppna en egen lodge. Det var nästan så jag kände en viss avundsjuka.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Vägen ner till en flod. Sen bar det uppåt igen.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Senqu River - senare Orange River. Jag har korsat den några gånger vid detta laget...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
The kingdom in the Sky...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
En liten by någonstans längs vägen...

Den tredje dagen så hände det fruktansvärda. Det var den jobbigaste dagen hittills och jag hade gjort flera höga pass, varav det sista var precis under 2900 meter högt. Dåligt väder kom in och jag såg att regn föll över bergskedjan precis norr om den jag trampade över. Molnen blev blålila, men jag hann över passet innan ovädret drog in. Dock hann jag bara ner några hundra meter innan bakdäcket blev platt. Jag svor och kollade på himlen. Mörkare för varje minut. När jag några dygn tidigare befann mig i Bloemfontein så lagade jag fyra pyspunkteringar på framhjulet. De hade jag antagligen fått under under sandstormen när jag drog cykeln bredvid en större väg (sikten var noll och jag vill inte bli påkörd). Sen hade jag fått ytterligare en punktering på samma hjul tidigare här i Lesotho. När jag morgonen därpå såg att däcket återigen var platt fick jag nog och slängde innerslangen (den hade dussin lagningar och var ett par år gammal) och satte in min reservslang. Nu när jag stod där nedanför passet med dåligt väder på ingång hade jag tre lagningslappar kvar. När jag tog bort däcket såg jag att området mellan ventilen och själva slangen spruckit. Ventilen hängde bara fast i slangen till hälften, som i en sena på ett halvt avslitet finger. Jag försökte laga sprickan med mina sista lagningslappar, men det gick inte. Därmed var jag för första gången på över 82 000 kilometer utan lagningslappar. Det var tillika första gången på 82 000 kilometer som jag var utan reservslang. Och det var även första gången på 82 000 kilometer som ventilen gått sönder. Reservslangen hade jag ju satt in i det andra hjulet mindre än tjugofyra timmar tidigare. Vilka otroliga sammanträffanden! Men allt som kan ske kommer ju förr eller senare att göra det. Shakespeares apor och allt det där ni vet! Sen började det regna. Det var första gången på sex veckor.

Jag gick där i regnet på tvåtusenfemhundra meters höjd och kunde inte tro att jag en vecka tidigare hade åtta lagningslappar och en reservslang. Och nu inget kvar av det. Och att jag samtidigt befann mig i ett land där så gott som ingen cyklar. Jag hade kanske tjugo kilometer till Thaba-Tseka, och jag hann gå cirka fem kilometer innan det första fordonet passerade. Det var en lastbil med cirka trettiofem andra liftare ombord. En beriden herde med den klassiska ullkappan dök upp i samma ögonblick och hjälpte mig att få stopp på lastbilen. Jag slängde upp cykeln på flaket och fick trängas rejält resten av vägen. Mina medpassagerare fördrev tiden i regnet med att sjunga och klappa takten och glädjevrålen ekade bland bergen när även jag började klappa takten till deras sång. Inte för att jag planerar att sluta cykla och börja lifta på heltid, men ska sanningen fram så är många av mina mest minnesvärda stunder de gånger något liknande händer - något som inte handlar om cykling. Vilken ironi, egentligen. Hade det inte regnat hade ni fått se en bild.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Hjältarna! Lägg märke till ullkappan. Ett klassiskt plagg från Lesotho.

Jag campade återigen på baksidan av en lodge. Rätt över gatan låg det några bildäck och andra ting som vittnade om en enkel verkstad. Jag gick dit och visade min slang och någon tog upp en telefon och ringde till en annan person, och de sa att de nog skulle fixa det. Efter en timme kom det en äldre herre och han nickade bara en aning surt för att att han tvingats återvända till jobbet. Han skar ut en ventil från ett bildäck och fäste den på min fälg. Ventilhålet i fälgen fick han förstora med en rundfil för att få den grova bilventilen att passa. När jag gick tillbaka till tältet hade de fortfarande inte lyckats få slangen tät. Efter lite strul morgonen därpå fick jag tillbaka hjulet. Däcket var uppblåst och stenhårt. Jag betalade bra. Killarna sken upp. Jag gillar inte att bli lurad, men betalar gärna extra bra - för ett väl utfört jobb, för en tjänst eller för en vara som ändå är extremt billig. Jag ser det som, med en annan resenärs ord, som bistånd utan förskingring eller inkompetens. Från hand till hand utan massa omvägar via pappersvändande byråkrater som lärt sig världen via platt universitetsteori. Att resa i fattiga länder och betala bra för ett bra utfört jobb och bra utförda tjänster är det bästa biståndet. SIDA kommer inte i närheten.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Jag stannade för lunch i en by och när jag tittade ut så stod tre hästar bundna på ett av byns torg. Senare var det bara en kvar. Lägg märke till pålen hästen är bunden vid. Den finns såklart just där just för att binda hästar vid, när man har ett ärende på stan. Visst är det lite Vilda Västern över det hela?

Jag var orolig att ventilen plötsligt skulle lossna och jag krascha när jag lämnade byn. Jag bestämde att inte cykla snabbare än tjugo kilometer i timmen förrän jag lyckats få tag i en ny slang. Det var å andra sidan inga problem eftersom asfalten försvann till förmån för grus och gruset snart försvann till förmån för sten, klippor och djävulskt branta backar. Jag kom inte upp i tjugo kilometer ens när när det var nedförsbacke. Jag passerade en djup dal och tog mig över en flod via en mycket smal bro och sen var det dags att påbörja en tolvhundrametersstigning, som dessutom sjönk emellanåt så att den praktiska stigningen blev nog mer än tvåtusen höjdmeter. Nu nådde jag ju inte toppen, utan jag la av att cykla i byn Linateng efter cirka fyrtiofem kilometer. Klockan var sen eftermiddag och jag var trött. Jag såg ett sjukhus och gick in och frågade om jag kunde campa där. Det gick bra och jag fick till och med sova över i en lärosal av något slag.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Dessa vägar...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
The kingdom in the Sky...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Den första natten på sjukhus...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Sjukhuset från utsidan..

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Samma by ovanifrån. Sjukhuset är husen med de röda taken längst bort i byn.

Dagen efter fortsatte jag uppför. Efter elva kilometer hörde jag hur luften försvann från bakdäcket. Jag hade väntat på det men ändå hoppats på att klara mig över de två sista passen och in till Sydafrika där jag skulle kunna få tag i reservdelar. Men det gick inte. Jag analyserade min situation. Jag kunde inte laga slangen med traditionella metoder. Det är fakta. Jag funderade på vilka icketraditionella metoder som jag skulle kunna ta till för att fylla däcket. Gräs och löv? Rent teoretiskt skulle det nog fungera att klippa sönder några av mina civila kläder och fylla däcket med trasor, men ska jag vara ärlig så ville jag inte prova det alternativet av en ren ekonomisk anledning. Lifta eller vandra låg alltså på agendan. Skulle jag gå så skulle fälgen till sist bli förstörd. Alltså var det lifta som gällde. Dessvärre hade jag varit ute på vägen i tre timmar och inte en enda bil hade passerat under tiden. Jag började vandra uppför och efter en stund kom jag till en by där en röd pickup var parkerad. Jag knackade på det intilliggande huset för att fråga om jag kunde hyra bilen och en förare, men ingen öppnade. Jag väntade. Efter en stund kom det en kille och jag berättade att jag ville hyra bilen. Han sprang iväg för att leta rätt på ägaren. Efter en timme var de tillbaka. De ville gärna hjälpa till men berättade att bilen var i för dåligt skick för att ta sig över passet, så jag fortsatte att gå. Jag gick i en timme till. I byarna undrade folk varför jag ledde cykeln och jag fick hela tiden höra att det var ”too far” att fortsätta till fots. Barnen skrattade åt mig, men vem kan klandra dem.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Bilen jag försökte hyra...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Skolbarn. Som vanligt på väg till- eller ifrån skolan. Eller i vissa fall lekandes på skolgården. När har de egentligen lektioner?

Efter ytterligare en stund såg jag hur den röda pickupen sakta tog sig över en kulle, mot mig. När de kommit ifatt mig sa de att de nog kunde hjälpa mig till byn Linakaneng, men inte längre än så. Vid den byn börjar den branta stigningen till passets topp. Jag blev tacksam och slängde upp cykeln på flaket. Efter en stunds körning började det hagla och det övergick sen till ösregn. De släppte av mig vid en korsning och förklarade att vänstersvängen leder till passet och högersvängen till byn och till en systerklinik till det sjukhus jag hade tillbringat natten på. De rekommenderade mig att söka skydd där och att inte gå högre upp i bergen i det rådande vädret. Jag höll med. Jag knackade på sjukhuset och förklarade min situation. Jag var välkommen att stanna där tills vädret blev bättre eller tills en bil passerade. Det verkade som hela byn visste om min situation för jag fick höra att jag kunde stanna på sjukhuset och att någon skulle hämta mig om det passerade en bil. Jag fick tillbringa tiden i något sorts  övernattningsrum för sjuksköterskor och kollade på såpoperor på Telemundo resten av dagen och kvällen. Jag hann lära känna de till engelska dubbade karaktärerna i serien Corazón Partido riktigt bra. Sen somnade jag. Vid sjutiden på morgonen hade fortfarande inte någon hämtat mig med orden att en bil var på ingång, så jag tycket det var lika bra att fortsätta knuffa cykeln uppför passet. Hellre det än fler såpoperor framför Telemundo. Men nu hade turen återvänd för jag var bara ute på vägen en halvtimme innan ett fordon dök upp. Jag signalerade att de skulle stanna. Och ja, de hade plats för mig och cykeln. Betydligt bättre service i Lesotho än i SJ- och SL-dominerade Sverige.

Ett par timmar senare hade jag kommit över bergen och jag hoppade av vid avtagsvägen mot Sani Pass. Dagen innan hade jag endast ätit flingor till frukost och detsamma en gång till framåt kvällen, och inget alls hittills under denna dag, så jag var en aning skakig och yr. Jag visste inte hur länge jag skulle bli kvar uppe i bergen och tyckte att det var bäst att hushålla med den mat jag hade kvar. Men turen fortsatte och jag blev snabbt upplockad av en vit pickup som skulle upp över Sani pass. Jag satt på flaket tillsammans med min cykel och nu unnade jag mig en frukost. En burk sardiner i tomatsås och en burk juice som jag av någon anledning haft i väskorna i ett par dagar. Det var trist att inte kunna cykla, men det var samtidigt kul att sitta där på flaket och känna vinden mot ansikten. Jag åt min makrill medan bilen krängde allt högre upp i bergen. Vägarbetare och herdar vinkade åt mig när vi passerade. Jag njöt av friheten, av att jag lyckats ta mig över bergen med en stympad cykel, av att jag slapp se fler avsnitt på Telemundo, av vyerna, och av maten trots att jag hela tiden fick tomatsås i skägget. Så här känns det att resa, tänkte jag. Slappa på stranden kan jag göra när jag är pensionär. Flyter allt på utan missöden blir det lätt enformigt. Lite stryk är bara roligt och nyttigt att få. Bara man ler som svar.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Den Förlorade Liftaren tog en bild från flaket...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Saker man ser när man liftar uppför Sani Pass...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Utsikt från toppen...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
En stund senare... Lägg märke till molnen...

Image may be NSFW.
Clik here to view.
En av kontinentens vackraste vägar. Jag har velat se den i många år. Men det var vackra tjugo meter!

Jag visste inte riktigt hur långt människorna i den vita pickupen skulle. Men jag var glad för varje kilometer som jag kunde följa med. Senare visade sig att de skulle långt in i Sydafrika och att jag kunde hänga på så långt som jag önskade. Vi tog oss över den högsta punkten på det så berömda Sanipasset och utsikten var hänförande på den södra sidan. Nere i dalen låg det moln, vilket såg fantastiskt ut. Men när vi en stund senare körde in i dem var det inte lika roligt. Regn och dimma. Längs den mest berömda delen av vägen, den i ingenmanslandet, var sikten var knappt tjugo meter. Men som någon sa: De tjugo meterna var verkligt spektakulära!

En stund senare blev jag avsläppt i den lilla staden Underberg. Min cykel är lagades och min blick vändes mot Swaziland. Men det berättar jag om nästa gång.

Tack för att ni har läst ända hit!

Lars

Plötsligt står de där. Som diaboliska urtidsdjur från havens djup, som hominider från  avlägsna intergalaktiska värdar. Eller som varelser ur Dantes värsta mardrömmar.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Sjöarna där jag vardagspaddlar är uppdämda och reglerade. Vattenkraften var viktig att ta reda på och för att öka och kontrollera fallhöjden byggdes fördämningar och vattennivån höjdes någon eller ett par meter. Skogen som växte längs stränderna och i de lägre partierna runt sjöarna avverkades innan den sattes under vatten. Strandlinjerna försköts uppåt. Kvar i vattnet blev de gamla stubbarna med sina vitt förgrenade rotsystem.Image may be NSFW.
Clik here to view.

Nu har ett århundrande med vågskvalp och is sköljt bort och omlagrat en del av moränen och många av stubbarna står blottlagda. Vissa har drivit iväg och ligger nu i kanten på någon myr- eller stenholme.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Med en gnutta fantasi och en portion Photoshop förvandlas de till hittills okända varelser. Är det gammelskogens väktare som kommit åter för att hämnas? Står de bara där och bidar sin tid i väntan på rätt ögonblick?

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Den tvåsidiga symmetrin är något vi förknippar med djurriket och det var ett evolutionärt lyckokast när den uppstod för ca 550 miljoner år sen, bland de första maskarna. Tvåsidigheten var ett riktigt framgångsrecept, kanske framförallt för att den var en fördel vid rörlighet, för att kunna röra sig i en bestämd och önskad riktning. Det är bara de djurgrupper som knoppades av utvecklingens träd innan dess, som svampdjur och nässeldjur, maneter och anemoner som saknar den tvåtaliga symmetrin. Inom växtriket har inte den formen av symmetri utvecklats och det är antagligen därför som tankarna lätt far iväg mot något annat än just växter när man ser de här bilderna.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Det här blogginlägget fick ju inte så mycket av friluftsliv över sig men bilderna är tagna under paddelturer och andra utfärder det senast halvåret.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Och för den som undrar över ”tekniken” så är bilderna alltså beskurna, ”vändna” och sen har ljus och kontrast ändrats enligt principen nedan.

Image may be NSFW.
Clik here to view.