I skiftet juni/juli var min kille och jag i Härjedalen och cyklade och vandrade. Vi hade egentligen planerat gå Trepassleden då men årets snöläge hindrade oss och på kort varsel planerade vi denna tur. Det visade sig bli en jättebra resa, trots att vi bara hade fyra hela dagar till fjälls. 

Lördagen den 27e juni kom Axel och jag fram till Ramundberget. Resan upp hade gått med Härjedalingen, som kör buss för en billig peng från Stockholm och uppåt enda till olika orter i Härjedalen. Efter 8 sega timmar klev vi av i Funäsdalen och tog taxi vidare till Ramundberget. Väl framme var vi rätt trötta av resan och slog upp tältet i en liten glänta på andra sidan om Ljusnan.

Efter en dålig natt vaknade vi till strålande väder. Dags att köra MTB!

Vi tog linbanan upp med cyklarna och bestämde oss för leden mot Bruksvallarna. Uppe på fjället var det finfin utsikt mot Helags, Skarsfjället och andra lite mer okända fjäll. 

Skarsfjället (1594 m ö h)

Helags (1796 m ö h)

Cykling med utsikt

Cyklingen här var bitvis mycket krångligare än vad som syns på denna bild. Ibland fick vi leda cyklarna över leriga partier och ibland fick vi vaderna fulla av rivsår men det var också mycket studsande över stenar och rullande nerför väjande för stenar vilket var om vartannat skitkul och läskigt! 


Turen bjöd även på lite blommor längs leden. Fjällglimmen blommade för fullt, och även denna fina fjällblomma, Kung Karls spira. 


Turen avslutade vi med att rulla ned till Bruksvallarna där vi stannade på Ica Myrberghs för att inhandla fika. Rullskidebanan på 8 km tillbaka till Ramundberget gick rasande fort. Vi badade även i Ljusnan (!) och t om tvättade oss (!!) och tog simtag (!!!) trots att det var så kallt. Efter det fikade vi, och tyvärr hade vi varken kaffe eller te då jag var dum nog att tro att man kunde klara en fjällresa utan det :( Men det fanns öl, åtminstone nånting!

Efter två dagar på mountainbike hade vi ganska ont i rumpan och var sugna på vandring. Vi hade planerat en tur och retur till Fältjägarstugan, en stuga med historia och underbar utsikt. Stugan byggdes för att minnas tre fältjägare som omkom i en övning år 1944. Fältjägarregementet är numera nedlagt men stugan finns kvar. 

Dagen började med moln och mygg. Efter en stigning genom björkskogen nådde vi kalfjället, vilket alltid ger en plötslig frihetskänsla när man kan se så långt.


Väl uppe på kalfjället planade stigningen ut lite men höll i sig ända upp till lunchstället. Vi hade tidigare bestämt att luncha vid vindskyddet Svaletjakke, och därför knatade vi på trots extrem hunger och kissnödighet. Väl framme satt dock maten fint i magen! 
Axel och Svaletjakke

Runt lunch blev vädret bättre, med mera sol även om det stundtals var molnigt också. Blåste gjorde det mest hela tiden. Leden mot Fältjägarstugan började gå nedåt, och med Helags rakt framför sig var det lätt och skönt att gå. 



Nere i dalen var det dags för vad. Två armar av Mittån behövde vi korsa. Båda nådde ungefär till precis under mitt knä och gick prima att vada. Axel klarade sig dock torrskodd över med sina Lundhagskängor. 

Efter båda vaden började stigningen upp mot stugan och runt 5 var vi framme vid Fältjägaren. Strålande utsikt mot Helags som vi förevigade på kvällen innan läggdags.

Om en vecka bär det iväg till Sulitelma tillsammans med äldste sonen. Han är lite av en gourmet, så därför har jag tänkt gå "all in" när det gäller mina - eller kanske främst Livskamratens - kulinariska kunskaper.

FRUKOSTAR

Havregrynsgröt med russin, tranbär och granatäpplekärnor. Serveras med fet mjölk (Nidob). Kaffe.

LUNCHER

När jag vandrar vill jag gärna ha två luncher per dag. Vi kommer att variera mellan tre olika varianter.

1) Söt soppa (blåbär eller nypon)

2) GODA, starka nudlar. Inte sånt man kan köpa på ICA eller Konsum. Köpt i liten Thaibutik.

3) Knorrs Tomat och basilika (2 påsar var) förstärkt med hemtorkat hummuspulver (tack joanna!)

Luncherna förstärks med kaffe och kaka eller mörk chokladbit. Vi har också med hårt bröd och kaviar.

MIDDAGAR

1) Hemtorkade rotfrukter (potatis, morötter, rödlök, sötpotatis och kidneybönor) och den fantastiska spanska korven fuets. Innehållet är inte tillagat på annat sätt än att det är mycket hårt torkat. Vi har med oss et par sådan extra som fantastisk "nödproviant". ;-)

Fuets

2) Dubbelmarinerad fläskfilet - torkad - och stor cous-cous kryddas med en god blåmögelost och serveras i tortillabröd. Detta är den tyngsta maträtten och kommer att ätas tidigt.

3) Hemtorkad och färdigkryddad köttfärssås och hemtorkade rotfrukter (se ovan).

4) Potatismos som kryddas med dill, citron och riven pekorinoost samt kallrökt lax som torkats i ugn. Troligtvis kommer vi att bryta ner bitar i moset.

5) Köttfärssås som kryddas på plats och hemtorkade rotfrukter enl ovan.

6) Omelett. Hemtorkat äggpulver, soltorkade tomater och torkad serrano eller parma. Rester? Frystorkat i reserv.

Dessutom har vi med oss torkad, gul kiwi, mango, svartpeppar, chiliflingor, torkad vitlök, olja, citronsaft, torkade citronskivo och limeskivor samt torkat skal av dessa, avec till kvällskaffet, pekorino och parmesan. Och så de där spanska korvarna...

Matens vikt? Knappt 5 kg.

GOD tur, va?

I går tog jag på mig mina skor och gjorde en träningstur upp på Kåskatsberget, dagen var skön fast mycket insekter och vått i marker efter en tids regn. Gillar göra dagsturer hemma omkring där jag bor man får mer att se på.

Ett av skogsbolagens gallringar på ena sidan kåskatsberget med utsikt på olika områden runt Kåskats.

Hittade ett litet Gryt eller ide för djur på vägen hem i skogen. man hittar mycket på sina närområden även om man känner området så hittar man nya saker.

Satte upp tältet och gjorde lunch och tog en vila i tältet och ett fika med bullar o the. sedan gick jag hem och drömde om att göra en till dagstur.

Hej allihopa
Nu är vi äntligen tillbaka
Det finns flera orsaker till att vi inte bloggat på ett bra tag. En av orsakerna är att vi haft fullt upp med att avsluta vårt projekt Peak of Sweden en annan orsak är att vi producerat en ny modernare hemsida. Arbetet med hemsidan var betydligt mer omfattande än vi hade tänkt. Den stora orsaken att vi bytt plattform är att vår gamla inte var mobil eller surfplattevänlig. Nu är vår nya sida allt det och lite till. Allt på hemsidan har inte riktigt kommit med än men vi jobbar kontinuerligt och snart ska allt från den gamla sidan vara med.
Har ni några synpunkter om hemsidan , vad som kan förbättras mm så skriv gärna en kommentar här på bloggen eller någon annanstans.
Saker som kommer att fungera framöver är PDF:er, rullande menyer mm.
Så om ni inte redan gjort det gå in och kolla nu på

http://www.traneving.se

och from nu kommer bloggarna i betydligt snabbare takt. Mycket Peak of Sweden men även en del ledvandring på Upplandsleden, Sörmlandsleden och lite mediabloggar.
Vi syns och hörs

Thomas & Helena Traneving

Bakgrund: Gjorde lumpen på I5, Östersund 15 månader och gjorde både vinter och sommarfjällmarsch i området. Tänkte bli lite nostalgisk och åka tillbaka med min 2-åriga Schäferhanne, Gibson.

Gibson, 2 år, helt synlig i bild är hunden som följer med. Lezlie 8 år, halvt synlig i bild, hade varit lättare. Men han har större behov av stimulans/upplevelser.

Planering hittills: Göra en tvådygnstur med utgång från Storulvåns fjällstation till Blåhammaren. Start måndag 2015-08-10 efter lunch. Tillbaka onsdag 2015-08-12 efter lunch.

Ej gå på leden Storulvån- Blåhammaren utan hålla mig i en cirkel runt. Har som mål att gå 6 km dag ett, 1 mil dag 2 och ca 6 km dag 3.

Packlista: Tält North Face kupoltält för 2 personer, Rycksäck Clas Ohlson Asaklitt, Försvarets sommarsovsäck, Kök gasolvattenkokare från Biltema, Försvarsmaktens 24 Hour Meal. Kängor: inget märke. Verkar ha ett material som heter sympatex och Vibron sulor. Gummi runt foten och läder på skaftet.

Dagbok planering

Tidigare inköp: Köpte en gasolvattenvärmare på Biltema. Tänkte inte ha något kök med och använda försvarsmaktens 24 Hour Meal. Men vill dock kunna fixa varmvatten och om värmepåsarna fallerar.

Lördag 2015-08-01

Köpte ett tält för ca 1400:- på XXL, Barkarby. Kupoltält. Säljaren rekommenderade även ett Nordmarka (stavning?) tunneltält men jag har mer vana av kupoltält. Kanske gjorde bort mig? Övade även på att sätta upp tältet när jag kom hem tillsammans med lördagsölen. Tog ca 18 minuter.

Söndag 2015-08-02

Började packa min slitna Asaklitt 70 liter Ryggsäck från Clas Ohlson. Är med i Hemvärnet så lånar fältskjorta, långkalsonger, värmetröja, sovsäck, camelback, fältflaska, solglasögon (skjutglasögon), stålgrå strumpor, kåsa och morakniv från den packningen. Har ett självuppblåsbart liggunderlag men det upplevs för skrymmande. Tar ett tunnare, traditionellt istället. Tänker att det är rätt mjukt på fjället om man hittar rätt ställe. Fel? Har även en Caravan  sovsäck som tål -5 men den känns också för stor. Tar förvarsmaktens sommarsovsäck istället. Fel?

Beställer: Klövjeväska till vovven (hoppas det kommer snart så han får börja träna också), 24 hour mealen från surplusbuy a 325 kr st. Karta över området från kartbutiken. Solcellsladdad powerbank till telefonen och ett armbandsur så man håller lite koll på vandring/rast tempot.

Mot kvällen provgår jag även 2 km med ryggsäck, kängor och hundar. Känns bra. Camelbacken som jag sätter bakom ryggsäckens bärsystem funkar också.

Måndag 2015-08-03

Gick ca 3 km med packning och hundar. Köpte in necessär, skavsårsplåster, plåster, våtservetter, lite reservremmar till packning på Dollarstore a 140 kr. Försvarmaktens regnställ är alldeles för stort och tungt, så jag köpte engångs-regnponchos istället. Kanske jag kommer ångra bittert? Men tänker hålla koll på vädret och avbryta om det verkar bli för dåligt. Mina skalplagg är även de vattenavvisande och jag tycker inte om regnställ så mycket för jag blir lika blöt inifrån. Men, som sagt, vi får se om jag ångrar mig och reviderar om till nästa gång.

Gjorde även ett genrep med 3 km marsch, slog upp tält (12 minuter), kokade vatten och gjorde kaffe. Så vovven fick se grejerna och gå in i tältet. Han var lite leksjuk och två tältpinnar flög iväg när han korsade linorna : )

Vovvarna. Hunden längst bort är den som ska följa med.

Tältet. Står i lite lutning. Enbart rest i övningssyfte.

Övade även på lite kaffekokning.

Tisdag 2015-08-04

Fick lite utrustning levererat: Armbandsur, powerbank med solladdare, Fjällkartan och bara väskorna till Gibsons klövjeväska : (

Själv tyckte jag att jag hade hittat en bra, billig klövjeväska för 300 kr. Men det var tydligen bara väskorna. Selen och väskorna som är av märket Julius K-9 är tydligen nåt jättebra och dyrt så selen kostar 500:- till. Gibsons ryggsäck bli nog dyrare än min : )

Satte ändå på väskorna på en annan sele så vi kunde ut och öva lite. Tanken är att han får bära sin egen mat (motsvarande vikt) och utrustning. Däremot får han inte bära sin egen mat för då kanske hela ransonen försvinner på en gång. Hans mat är ca 1 kg för 2 dygn. Igår tomövade vi bara. Idag ska han få ca 1 kg i packväskorna. Har läst att man ska börja öva med 5 % av kroppsvikten som då blir 2 kg. Max är 20 % av kroppsvikten som blir 8 kg. Övningen gick väldigt bra även om det var lite ovant.

Det är söndagen den 26 juli. Diana och jag har nyss varit med på kyrkhelgen i Alkavare kapell. Vi deltog i söndagsgudstjänsten klockan 11 och i gemenskapen vid kaffet efteråt. Det har nu gått ytterligare ett par timmar och vår sena lunch är avslutad. Det är dags för oss att ta ner tälten och fortsätta vår vandring. De flesta som varit med på kyrkhelgen har redan hunnit ge sig av.

En blick på vädret ger ledtrådar om hur vi kan få det på färden. Det är sjätte dagen vi är ute på fjället och hela tiden har det varit ungefär detsamma: regn på nätterna och växlande, ganska blåsigt väder på dagarna. Detta gäller då utanför Sarek; där inne har det varit annorlunda. Dagen före passerade vi strax väster om Sarvesvágge och fick en möjlighet att titta in. Ett rejält oväder tycktes hålla dalgången i ett stadigt grepp och man såg inte särskilt långt på grund av allt regn. Och det är precis dit vi ska ta oss i eftermiddag, Sarvesvágge. Därefter, imorgon, planerar vi att fortsätta upp i Jiegŋavágge för att ta en titt på isfallet på Svenonius glaciär. Diana, som är från ”låglandet” Lettland, har sett fram mycket mot detta. Jag har en svag aning om vad som väntar om vi försöker genomföra vår plan. Men jag säger ingenting just då.

Överfyllda jokkar

Igår kom vi till kapellet vid fyratiden på eftermiddagen. Ett par kilometer innan vi var framme vid roddbåtarna vadade vi Rissájåhkå. På grund av snösmältning och regn var jokken ovanligt stor och hade delat upp sig i fyra eller fem grenar. Vi tog av oss kängorna och vadade fårorna en efter en utan några problem. Vattnet gick inte riktigt upp till knäna, som högst. Värre än så är Rissájåhkå sällan, och för det mesta betydligt enklare. Men nedanför vadstället, när allt vatten samlats ihop och förenats med vattenmassorna från Alep Sarvesjåhkå, blev jokken med ens som en stor älv som var våldsam och omöjlig att vada.

Vadet vid Rissájåhkå tilll höger. Mycket vatten men vadbar. Från vänster kommer Alep Sarvesjåhkå, den slutar som synes med en fors.

För att komma till Sarvesvágge före kvällen behöver vi återigen vada Rissájåhkå. Och för att få en kortare väg till Jiegŋavágge skulle vi behöva ta oss över Alep Sarvesjåhkå också. Om vi hade varit snabbt klara efter gudstjänsten hade vi kunnat få roddskjuts till sjöns södra sida och slippa vaden. En grupp från Finland hade fått skjuts och vi hade kanske kunnat komma med. De skulle till Tarraluoppalstugorna och hade fått rådet att undvika Rissájåhkå. ”Men Alep Sarvesjåhkå då?” hade jag frågat. ”Då måste ni över den istället.” På avstånd hade den sett stor ut igår när Diana och jag passerade. Men den allmänna meningen från folk var att den kunde man enkelt komma över, någonstans.

Diana och jag får också roddskjuts, men det är bara den korta biten över till andra båtplatsen. Han som hjälper oss är en sarekveteran och en av dem som 1974 upptäckte vrakresterna av det engelska planet som störtade på Tsahtsa. Det var under andra världskriget som olyckan skedde. Av de fem eller sex besättningsmännen omkom tre, och han fann deras kvarlevor i planet. Men nu berättar han inte om det utan om Álggajávrre. Om att vattnet i sjön är en halvmeter högre än normalt. Utan båtar kommer man inte över.

På andra stranden fortsätter vi vandringen och är efter en stund framme vid Rissájåhkå. Vi tar av oss kängorna och förbereder oss för vadet. Tre personer i olika åldrar kommer från andra hållet och är strax framme vid oss. De slår sig ner på marken och börjar torka sina fötter. Vi pratar en stund. De berättar att de egentligen tänkt gå in i Sarvesvágge. Men där var bara regn och mycket hård motvind, så de ändrade sina planer och vände. ”Vart är ni på väg?” frågar de sedan. Jag säger att vi ska försöka oss på Sarvesvágge och fortsätta till isfallet på Svenonius glaciär. Vädret kan ju ändra sig till det bättre. Fast det inte visat några sådana tecken hittills.

Vi skiljs åt och Diana och jag vadar Rissájåhkå. Vi byter sedan inte om utan går direkt till Alep Sarvesjåhkå, ungefär hundra meter innan den flyter ihop med Rissájåhkå. Där är vattenfåran bred och jämn, men strax nedanför finns den steniga forsen precis före jokkmötet. Det är mycket vatten i sarvesjokken, mer än i Rissájåhkå. Men vi ger oss ut. Djupare och djupare blir det, och strömmen är kraftig. Kommer vi över? Nej, det går inte. Vattnet når redan över knäna, och det blir ännu djupare närmare den andra stranden. Här kan man inte ta risken att falla, då hamnar man i forsen och sedan följer man med ut i sjön en och en halv kilometer längre ner. Jag tror inte att någon skulle kunna överleva det.

Vi vänder mitt i jokken och går försiktigt tillbaka till stranden. Det är mycket kallt i vattnet. Vi kommer upp på stranden och börjar torka våra fötter torra. Diana visar att hennes är knallröda av kylan. Men hon klagar inte, det gör hon aldrig. När vi strax börjar gå kommer vi att bli varma igen.

Vadstället vid Alep Sarvesjåhkå. Vadet som vi alltså inte fullföljer. Berget i bakgrunden är Álggávárre.

Utmed Alep Sarvesjåhkå

Jag hade sett fram emot att gå på den östra sidan av Alep Sarvesjåhkå och följa den nära stranden. Nu blir det inte så. Men det visar sig att den västra sidan är lika vacker och intressant. Svårt att gå är det inte, marken är jämn för det mesta. Men vid de två små runda sjöarna får vi göra ett långt hopp över en djup kanal.

Alep Sarvesjåhkå är bred och djup långa sträckor. De snöklädda bergen i bakgrunden är Tjågŋåristjåhkkå och Tjågŋårisvárásj.

Drygt två kilometer från Rissájåhkå går Alep Sarvesjåhkå ihop med Tjågŋårisjåhkå. Den senare är mycket mindre och den behöver vi komma över för vi ska ju fortsätta på södra sidan av Sarvesvágge. Det kanske rentav går utan att ta av kängorna? Jodå, efter att ha följt jokken en stund hittar vi ett brett ställe där strömmen är svag. På det djupaste stället får vi flytta stenar på botten med hjälp av stavarna för att ha något att gå på.

Vi förstår nu att det inte är i Tjågŋårisjåhkå utan i Alep Sarvesjåhkå som det mesta vattnet rinner. Denna jokk är en förlängning av jokken från Jiegŋavágge, alltså den dalgång vi ska upp i nästa dag. Vi pratar om de trevliga finska vandrarna. Ingenstans ser vi dem. De har säkert hittat ett sätt att komma över. Men det kan inte varit så enkelt som folk trott.

Det område vi nu går i är fyllt av små kullar och vattensamlingar. Fåglar finns överallt. Vi ser bergänder, sjöorrar och en smalnäbbad simsnäppa. Det har börjat blåsa kraftigt och det är naturligtvis inifrån Sarvesvágge det kommer. Vissa stunder regnar det. Vi har tänkt gå fram till Jiegŋavágge, så nära som möjligt, för att slå upp våra tält bredvid Jiegŋavákkjågåsj. Till jokkravinen är det ungefär tre kilometer. Men klockan närmar sig halv åtta på kvällen och vi har nog färdats tillräckligt långt redan. Vi kommer till en fördjupning i landskapet som ger skydd för vinden. En mycket stor sten i vindriktningen fungerar som ytterligare skydd. Det kommer att bli svårt att hitta en lika bra plats längre fram, kanske det inte finns någon. Jag föreslår att vi gör detta till vår lägerplats.

När tälten är uppsatta letar jag efter lösa stenar att lägga på tältpinnarna. Jag tycker att jag ser en sten i en skreva, men det är en PET-flaska som någon knycklat ihop och lagt där. Vårdslöst och oförskämt. Jag tar den med mig för att slänga den när vi kommer till Kvikkjokk. Sedan lagar vi kvällsmat som vi äter inne i Dianas tält som är rymligare än mitt. Innan jag somnar skriver jag om dagens händelser i min dagbok. Diana har också en bok som hon skriver hemligheter i. Trots att vinden och regnet pågår omkring oss så sover vi bra den natten.

Mot vinden

Det är väl att vi ligger så skyddade för blåsten och regnet ökar under natten. Jag sover djupt men vaknar av att Dianas röst tränger igenom vindbruset. Hon säger något bortifrån sitt tält: ”Jag pratar, men det är ingen som svarar.” Jag förstår innebörden: hon tycker det är dags för mig att stiga upp och äta frukost.

Alla andra morgnar har regnet upphört på morgonen, men det gör det inte nu. Vi måste packa ryggsäckarna inne i tälten och sist av allt ta ner tälten och stoppa dem i säckarna. Min kamera åker också ner där, och någon ro att fotografera lägerplatsen finns inte. Tandborstning och andra hygieniska göromål skjuts på framtiden. Nu gäller det att överhuvudtaget komma igång.

Två örnar glider förbi i blåsten. Först en kungsörn. Den försöker flyga mot vinden. Sedan en havsörn. Den följer bara med. Vi går vidare mot Jiegŋavágge. Efter en stund ser vi en annan fjällvandrare långt framför oss. Vandraren kommer åt vårt håll och snart möter vi varandra. Det är en ung man, och vi pratar en stund. Han berättar att han gått över Luohttojåhkå klockan sex en morgon för några dagar sedan, svängt runt Tjågŋårisvárásj och börjat gå in i Sarvesvágge. Men det blåser för mycket, han har vänt. Under natten som gick sov han inte alls. Han säger att efter honom kommer två vandrare till som också har vänt och är på väg ut.

Snöriket Jiegŋavágge

Efter pratstunden med mannen kastar Diana och jag en blick uppför sluttningen mot Jiegŋavágge. Molnen är låga framför oss och pressas oupphörligt ut ur Sarvesvágge. Särskilt långt upp i Jiegŋavágge ser vi inte, sluttningen från berget Tjågŋåristjåhkkå skymmer. Det är nästan femhundra höjdmeter till passpunkten, vi har hela packningen med oss och den mesta vandringen kommer säkert att gå på snö. Jag ser på Diana och våra blickar möts. ”Vill vi verkligen det här?” frågar jag. Diana ler och nickar bestämt. Jo, hon vill. Det är ju därför hon rest hit till de höga bergen i Sarek, för att få gå bland dem och uppleva natur som inte finns i Lettland. Om jag är beredd att gå, då går hon också.

Kameran åker tillfälligt fram när det är en kort stunds uppehåll i regnet. Här står vi en bit upp på sluttningen och ser ner på Jiegŋavákkjågåsj. Normalt är den aldrig så här stor, jag tror att man ofta kan vada över den utan att ta av kängorna.

Vi ser uppåt sluttningen. Det är gräshed att gå på. Men inte så länge till, snön kommer att ta över.

Det är arbetsamt att gå uppför i snön. Sluttningen är ganska brant och lutar ner mot jokken som bildat en fåra i snön. Till och med de korta sträckor som är vågräta tar på krafterna eftersom vi sätter ner kängorna ordentligt vid varje steg för att få fäste. Här och var är marken barsmält. Det är inte lättare. Allt är genomdränkt av vatten, rännilar finns överallt. Det känns osäkert, nästan flytande. Jag vill inte hamna i ett lerskred där den våta marken släpper och rasar ner. Risken är väl inte särskilt stor, men jag har sett spåren av sådana. De är lika otäcka som snölaviner.

En blick tillbaka ner mot Sarvesvágge, vars botten vi inte längre kan se. Molnen pressas hela tiden ut ur dalen, åt vänster i bild. Vi har nu svängt av i Jiegŋavágge mot sydost.

Vi har ungefär två kilometer kvar till passpunkten och horisontkanten. Det är tungt att gå. Mina kängor har tagit åt sig mycket vatten och inget är längre torrt inne i dem. Jag känner att jag måste stanna och vila ofta i uppförsbacken. Diana stannar när jag stannar. Vi äter nötter och godis. Hur mycket hon egentligen orkar har jag aldrig blivit klok på. Mycket är det.

Toppen i bakgrunden är Jiegŋatjåhkkå. Till höger om berget syns den första kanten som en vågrät horisontlinje. Jag tar fem foton av Diana när vi står här. Det kommer hårda vindbyar och temperaturen är väl bara några få plusgrader. Men hon ler och skrattar på alla bilderna.

I Jiegŋavágge, från det här hållet, upplever man att kanten man går mot är mycket löftesrik. ”Vad kommer vi att få se för spännande när vi kommer dit upp?” tänker man. Men när man väl är där ser man bara en ny kant. Det är denna andra kant som är den verkliga passpunkten. På väg mot dessa bägge kanter passerar vi över många snöfält som ligger mellan ”öar” av barsmält mark. Vissa delar av snöfälten är hårda som is. Men oftare är de dränkta av vatten. Det gäller att gå sakta och läsa snön noga för att inte hamna i svårigheter. Mellan de bägge kanterna är det en sträcka med arbetsam och halkig blockterräng. Det går mycket långsamt. Vinden är kraftig och mycket kall. Vi frågar varandra hur det står till med våra händer. Diana säger: ”Kalla. Men de fungerar.” Så är det med mina också. I min vänstra tumme är det en smärta som kommer och går. Men det är inget jag tänker särskilt mycket på.

Omgivna av glaciärer

Efter passpunkten hamnar vi på långa snöfält som lutar nedåt. Det blir lättare att gå. Men det är fortfarande trångt mellan bergen så vi ser inte så långt. Framför oss rinner en stor smältvattenbäck som växer i storlek. Den har brutit igenom snöfältet och forsar fram mellan snökanter som är nästan meterhöga. Vi håller oss undan från den, på dess vänstra sida eftersom vi ska till isfallet. Det är mycket kallt nu, blåsten och regnet har tagit ny fart. Till höger om oss passerar vi den västligaste glaciären på Tsähkkok. En kraftig jokk rinner ut från den och fåran ringlar som en mörk orm genom snön.

Någon lunch har vi inte haft ännu. Det måste ske snart, vi har gått länge och är trötta. Vi tar oss över till bäckens högra sida och hittar en jämn yta på den karga marken. Nu märker jag att händerna inte fungerar riktigt som de ska. Jag fumlar med snäpplåsen på ryggsäcken och har svårt att få upp dem. Till slut går det. Vi sätter upp mitt Akto som visserligen är litet men som duger som lunchtält. Diana kryper in först och tar av sig kängorna. När vi har skydd mot vinden känns det med ens varmt och skönt. Men vi är ganska våta.

Glaciärbäcken rinner förbi i närheten av tältet. Jag går dit och hämtar vatten. Så får vi i oss varm soppa, bröd, korv och ost. Men vinden sliter plötsligt upp tre av tältpinnarna ur marken och vi måste hålla uppe tältet med våra kroppar. Det blir en stunds väntan innan regnet gör ett kort uppehåll så jag kan störta ut och få ner pinnarna igen.

Dimma, dimma!

Lunchpausen blir inte längre än vad som är nödvändigt. Vi har minst en halvmil kvar till sluttningen i Njoatsosvágge där vi tänkt ha nattläger. Utanför tältet är det som skymning fast det bara är sent på eftermiddagen. Dimman väller in, iskall. Vi tycker att vi för en kort stund ser Svenonius glaciär, men sedan är den borta. Vi kan ha misstagit oss. Någon fotografering är det inte tal om. Kameran måste skyddas så den är nedpackad igen. Till råga på allt så blev mina glasögon kvar inne i tältet när vi rullade ihop det, så de ligger också i ryggsäcken. När man har bråttom så glömmer man. Jag har ett andra par med mig men ingen ro att leta fram dem just nu. Det får bli om en stund.

Det ligger ett stort snöfält framför oss och jag chansar på att vi kan komma fram den vägen. Men glaciärjokken till höger om oss försvinner ner i snön och den måste vi komma över. Jag vågar inte ta risken att gå på snön över den, jag vill se var vattnet finns. Vi vänder och går tillbaka ett par hundra meter till lunchplatsen. Fortsätter tillbaka en bit till och lyckas komma över jokken utan att ta av oss kängorna. Sedan kan vi fortsätta.

Av Svenonius glaciär och isfallet ser vi ingenting, allt är insvept i dimma. Det är bara att gå vidare. Vi passerar en glaciärjokk till och massor av småbäckar på nordostsidan av Tsähkkok. Vi försöker läsa snöfälten noga för att se var det är bra att gå och var det kan finnas risker. Somliga fält är tunna medan andra är meterdjupa. Överallt rinner vatten, det mesta på marken under snön. Det är märkligt att sådan snö ändå bär så bra som den gör. Vi går obehindrat över det mesta. Allt vatten på sluttningen samlas ihop till vänster om oss och bildar Luohttojåhkå. Den störtar ner i den branta ravinen framför oss och kommer hamna i Njoatsosvágge. Precis innan vattnet störtar ner finns en djup kanjon som är ganska okänd. Men vi har inte tid att titta på den. Dessutom ligger den begravd i djupa snöfält, vad jag kan se.

Njoatsosvágge – och ett annat väder

Till Njoatsosvágge kommer man enkelt om man håller nivån mellan 1100 och 1200 meter på Tsähkkoks östsluttning. Men det tar ett par timmar att komma dit. Dimman lättar efterhand i vår färdriktning och vi kan se Luohttoláhko. Temperaturen i luften stiger, det känns nästan varmt. Så får vi utsikt över Njoatsosvágge. Vi letar reda på en lägerplats uppe på sluttningen. Under oss forsar Luohttojåhkå med vitt skum, som en fräsande drake. Vi hoppas att förmiddagen ska bli utan regn så vi kan torka våra tält och allt annat som blivit vått.

Nästa dag blir som vi önskar oss, det är soligt och torrt. Vi trivs på vår lägerplats och får tid att göra sådant vi inte hann igår. Jag tvättar hela kroppen i en liten bäck. Nere i Njoatsosvágge är alla jokkar överfulla med vatten. Vi ska som väl är inte korsa Luohttojåhkå, det är för tillfället omöjligt. Men vi kommer senare på dagen märka att även uppströms Njoatsosjåhkå är det svårt. Men vi kommer över trots allt och går uppför sluttningen till sjön Goabrekjávrásj.

Strax före Goabrekjávrásj vänder jag mig om och tar ett foto mot Ryggåsberget. Men Svenonius glaciär är omöjlig att se, den skyms av en mörk bergskant på Tsähkkok. Vi fick alltså inte se isfallet, och efteråt frågar vi oss om det kan ha varit snötäckt. Vi är ju inte är säkra på att vi såg någon is däruppe överhuvudtaget, bara snö. Men framför allt var det ju dimma.

"Varför gör vi det här?"

Den frågan har jag och mina medvandrare ställt ibland, särskilt när det blivit extra mycket strapatser och ansträngningar. Diana och jag gör det denna vandring också. Vi har inte så lätt för att besvara den och hitta de rätta orden. Men vi försöker.

Trots alla motigheter finns det något som man upplever under en dagsetapp som den vi gjorde, något vi inte kan vara utan. Samhörigheten med naturen och med varandra gör något speciellt med ens sinne som är svårt att uttrycka i ord. Ändå är det verkligt och starkt. Så var då färden upp till isfallet förgäves? Nej, absolut inte. Om vi inte hade gjort den hade vi gått miste om en stor upplevelse. Kanske hade vi då kunnat kompensera med något annat istället. Men som det nu blev är vi glada över att vi gjorde just detta och inget annat.

Sensommaren 2009 genomförde jag och Livskamraten vår första Sulitelmatur. Strax innan bron över Lajrrojåhkå kom en man ikapp oss. Det visade sig att han hette Karl-Erland Strand. Han visade sig tycka om vad en viss "majjen" skriver på Utsidan. Hans häpnad blev ganska stor när han förstod att det var just majjen han hade framför sig och att personen bredvid var Livskamraten.

Sedan dess har vi haft mer eller mindre regelbunden kontakt. Vi hörs av via mejl då och då för att berätta eller för att fråga om vad som är på gång.

Kalle (som han oftast kallar sig själv) beslutade sig efter något år att besöka Frippes fall och år 2013 var han där och fick sig ett diplom. Han skrev dessutom en artikel om vandringen här på Utsidan - Expedition Frippes fall.

För ett par dagar sedan fick jag ett mejl från Kalle. Jag har fått hans tillåtelse att publicera innehållet här i min blogg. Så här skrev han:

Bara lite senare får jag ett kompletterande mejl:

Historien har dessutom ännu en poäng. En av dagarna jag var i Saltoluokta grep en man plötsligt tag i mig och sa "Dig känner jag igen!". Mannen visade sig vara "NN" (jag tog bort hans namn), tidigare personalchef på TV2, som jag träffade i Alkavare kapell under kyrkhelgerna 2000 och 2002. Medan vi stod och bollade gamla minnen kunde jag inte hålla mig utan berättade historien om danskorna för honom och hans sällskap. Då säger en av dessa "Den artikeln har jag också läst!" 

Kalle kallar sig karlerland på Utsidan.

Ibland händer saker som är nästan obegripliga att fatta. Både på den bra och dåliga sidan. Så är ju livet, en sorts ständig alpin bergskedja. Upp och ned i tvära kast. Åtminstone är det så för mig. Nu senast en rejäl topp. Mycket oväntat så hamnade jag som en sorts representant för dagens upptäckare och äventyrare i anrika Time Magazines special nummer år 2015. Det var ingenting jag kände till själv, tvärtom fick jag får ett år sedan en fråga om jag hade bilder på John Hare, en brittisk kamelforskare vars liv och öde jag publicerat i en intervju på min hemsida, från denna legendomspunna tidning. Så kom en förfrågan om jag hade en bild på min själv som representerade mitt yrkesval och jag trodde det hade att göra med John Hare bilderna. I mars kom blaskan fylld av världskända astronauter, forskare, globalt kända TV-äventyrare och så såg jag att jag var inkluderad  bland de landbaserade utforskarna. En helsida. Det kom som en stor chock. Helt fel och orättfärdigt naturligtvis.

Hade det här hänt för tio år sedan hade jag gått på moln i dagar, nu blev det blott ett litet välkommet avbrott av glädje mellan det jag tog av nattblöjan på barnen och det att jag gick med dem till dagis. Väl hemma återvände jag till vardagen. Och såg i stället fram emot att gå och hämta barnen igen. Allt är så mycket roligare tillsammans med dem.

Jag har sedan detta fått en massa mejl från USA, främst från ungdomar som tycker det här livet är spännande och vill göra detsamma. Skaffa en utbildning och barn i stället svarar jag oftast. Men jag försöker likväl hjälpa alla på traven med lite goda råd från en halvfet mas som snart fyller 30 år i branschen. Det trodde jag heller inte på en gång i tiden. Ingen annan heller trodde att det skulle kunna gå så länge.

Bäst att njuta av en dag i taget. Även om det är svårt.

Ännu en fantastisk expedition avklarad till Östra Grönlands Nationalpark.

Vädermässigt bjöds det på högtryck med 5-18 grader och mycket sol. Stabilare än svensk sommar.

Från flygplatsen Nerlerit Inaat som ligger några mil norr om Inuitbyn Scoresbysund flögs vi ut till en glaciärsjö. Där vi paddlade och vandrade under 13 dagar.

Naturen är väldigt avskalad och storslagen.

I år kom sommaren sent och i fjordarna låg packisen fortfarande mycket tät. Inte så länge kvar tills kylan och mörkret återkommer. Mycket som ska blomma på kort tid.

Det som vi via Google Earth trodde var en sjö visade sig vara två sjöar med en häftig fors emellan. Tur vi hade bra kajaker och torrdräkter.

Nu fortsätter redigering och sammanställning av filmer och bilder inför kommande visningar.

Premiär blir det som det ser ut nu i Lerum 25/11 hos Föreningen Norden.

Hör gärna av er om ni är intresserade av föredrag.

Andreas Falk 0513-126 07

Här ska vi vara med och föreläsa. Känner ni någon funktionshindrad som är sugen på att testa på friluftsliv så är denna den perfekta dagen

Välkommen på aktivitetsdag
för funktionsnedsatta på Lillsved, Värmdö, 22 augusti

En fullspäckad dag Prova På aktiviteter med tema natur och friluftsliv

Vad sägs om
• Geocaching (modern orientering med GPS)
• Zoom (terränggående, eldriven cykel)
• Ridning
• Skogspromenad med friluftskunskap
• Havskajak
• Föreläsningar av en av Sveriges mest erfarna friluftsmänniskor och 2013 och 2014 års näräventyrare. Thomas och Helena Traneving samt Anders Andrae
Bland annat får man reda på hur man beter sig i naturen och vart man kan ta sig fram med rullstol.
Programmet ser ut så här
• 10.00 – 10.30 Fika, genomgång av dagens program
• 10.30 - 12.00 Prova på
• 12.00 - 13.15 Lunch och föreläsning
• 13.15 - 16.00 Prova på
• 16.00 - 16.30 Fika
• 16.30 - 18.30 Prova På
• 18.30 Grillkväll över öppen eld, kött och ett vegetariskt alternativ

Allt detta för enbart 300 kronor, 150 kronor för assistenter/ledsagare. Summan sätts in på Anders Andraes personkonto 680116-6338. Skriv ert namn och Lillsved när ni betalar.

Vid frågor, vänd er till Anders Andrae som är huvudansvarig, andersskogstur@outlook.com.

Facebookevent

Mina tre goda ting är tre för olika ändamål

Som detta tält HB Unna som solotält, visst den saknar absid men du sover ju och skulle det komma regn på morgonen så är det bara att ta ner innertältet och ha yttertältet som skydd för regn och rusk.

Med Savotta Loue så får du lätt en större yta att sova på än ditt tält men du kan ju också göra en eld framför skyddet och på så sett har det varmt och skönt. Detta skydd kommer vara med på Vintern när det riktigt biter i ansiktet.

Med Tarpen så får man mycket att hitta på och ett perfekt rastskydd både i skog och fjällnära skog.

Dessa tre förutom min sovsäck och liggunderlag dom bästa skydd som jag gillar, Dom är lätta att sätta upp och tar ingen plats i ryggan.

I maj fick jag ett mejl från Rickard. Han hade planer på att ta med sig familjen - inklusive två barn på 6 och 10 år - på en vandring i Abiskotrakten. Han hade gjort ett turförslag och bad mig om synpunkter. Ett par mejl skickades mellan oss innan sommartystnaden inträdde.

Men så - för ungefär en vecka sedan fick jag följande (lätt redigerade) mejl som jag fått Rickards tillåtelse att publicera:

Tjenare Håkan,

 Eftersom snö & vattenläget är som det är i sommar samt diverse småskavanker så blev det en lite kortare tur än planerat. Vi bestämde oss för att köra en tredagarstur med Frippes fall som mål.

 Efter en härlig lift upp till Aurora skystation började vårt äventyr. Najs väder och gott mod trots att vi startat vår färd från Skellefteå kl 05,00. Efter ett par timmar och lite besegrade höjdmeter slog vädret om till ett rejält regnande när 6-åringen som inte sovit i bilen blev rejält trött och vi bestämde oss för att slå läger ungefär där leden ner till Kårsavagge går efter Slåttatjåkka. 

 Dag två var det bara Frippes fall som hägrade. Barnen hade energi som aldrig förr och färden startade med både plaskande genom sumpmarker(jäklar vad blött det är i år) och vandring i 45 gradiga snöfält. Då jag kaxigt tog på mig rollen som kartläsare manade jag på truppen i tron att vi tältat på 1000 m höjd ungefär (vi låg betydligt lägre än så). Vi kom rätt till varje utlöpare och jokk men då det var dags för det fördömda fallet att uppenbara sig fanns ingenting förutom lemmings poo att skåda. Efter familjeråd och real frystorkat beslöt jag mig för att springa upp och ner för berget och leta efter det mytomspunna vattendrag som enligt legenden skulle finnas i området.

 Ju mer jag sprang desto mer gick det upp för mig att vi var och traskade betydligt lägre än planerat. I sista rushen upp efter bergväggen uppenbarade sig ett vilt och otämjt vattenfall och jag kände hur adrenalinet pumpade ut genom de dyngsura kängorna - det bara skrek "Frippes fall" om det vackra naturfenomen som virvlade runt den såphala klippväggen framför mig. Jag studsade ner till eftertruppen och berättade att jag troligen hittat den gömda skatten. Familjen skuttade efter upp efter klippan med renbajs på höger sida och lemmings poo på vänster sida. Barnen sprang i förväg och var i full färd med att kasta av sig kläderna då jag helt plötsligt minns bilderna jag sett på fallet och insåg att vi var vid fel jäkla vattenfall!

 Efter en snabb titt på kartan var det ju uppenbart att vi var vid den nedre sjön där jokken mynnade ut. Vi samlade oss och tog oss de sista metrarna upp efter klipphällorna till vad vi verkligen hoppas är ditt FALL, hursomhelst var det en magisk plats som vi garanterat kommer att besöka igen.

 Bifogar badbilder och hoppas att vi hittat rätt:-)

Och visst hade de gjort det!

Det var kul att få se fallet så vattenrikt. Mycket imponerande att hela familjen tog sig en dusch med tanke på hur sommaren har sett ut.

Fyra nya A-diplom har precis postats och är på väg till Skellefteå. 

Inte för att jag har tandläkarskräck men ville skingra tankarna lite innan min första rotfyllning. Så dagen innan tandläkarbesöket fick det bli en dagstur med cykel. Och det var länge sedan jag var på tur med cykel.

Packade ner lite proviant och begav mig av i strålande vackert väder. Med start i Örebro tog jag mig till Närkes Kil - där blev det inköp av en påse Cashewnötter. Vidare till Klockhammar och då började det gå lite uppför. Vek av och in på en mindre skogsväg - där jag ömsom gick/cyklade. Så småningom framme vid Kilsbergsstugan.

En plats jag ej besökt tidigare är kilsbergens högsta punkt. Från stugan är det cirka 800 m dit. En väl markerad led finns numera till toppen.

Och platsen i sig är ganska nyinvigd - http://www.regionorebro.se/blameny/naturfriluftsliv/bergslagsleden/error/nyhetsarkivbergslagsleden/nuarhogstapunktenikilsbergeninvigd.5.2f2738f814e24c893fe5.html

Toppen 298 m

Cirka 25 m därifrån finns det en utsiktsplats där man blickar syd sydväst.

Ett återbesök kommer det definitivt att bli...då med utrustning för övernattning.

Positioneringen gäller Tomasboda Kilsbergsstugan

Skogstur är en ideell förening för funktionshindrade som vill komma ut i naturen.

Har du ett funktionshinder och vill prova på friluftsaktiviteter? Känner ni någon som har ett funktionshinder och som är intresserad av friluftsliv så berätta om Skogstur!

Skogstur ordnar aktivitetsdagar.

Vid vår första träff på Lillsved, Värmdö, den 22 augusti 2015 såg programmet ut enligt nedan:

• Geocaching (modern orientering med GPS)
• Zoom (terränggående, eldriven cykel)
• Ridning
• Skogspromenad med friluftskunskap
• Havskajak
• Föreläsningar av en av Sveriges mest erfarna friluftsmänniskor och 2013 och 2014 års näräventyrare. Thomas och Helena Traneving samt Anders Andrae

Bland annat får man reda på hur man beter sig i naturen och vart man kan ta sig fram med rullstol.

Föreningen Skogsturs första prova-på-dag

En dag på Lillsved, Värmdö, då 15 funktionshindrade och anhöriga träffades för att lära sig mer om friluftsliv.

Under dagen fick deltagarna lära sig använda gaskök och fick tips om bra vandringar för funktionshindrade.

Vi provade även på prova geocaching, rida, paddla kajak och att köra Zoom.

En dag då samtliga deltagare vidgade sin komfortzon och tog ett steg mot ett aktivare liv.

Kvällen avslutades med gemensam middag.

Arrangörer var vi,Thomas & Helena, tillsammans med Anders & Calle.

Tack alla som kom och fyllde våra liv med nya erfarenheter!

Är du intresserad att delta eller känner någon som borde delta?!

Har du en produkt du skulle vis för föreningens deltagare?

Tveka inte att höra av dig!

Länk till vår hemsida med fler bilder från första träffen

www.traneving.se

/Helena och Thomas

En dag i juni ringde reporter Pia Lundgren och undrade om vi ville ställa upp på ett längre reportage om vandring i tidningen Tara.

Så i juli damp tidningen ner i brevlådan och resultatet är (om vi får säga det själv) är mycket bra.

Rubriken på reportaget är ”Vandring är vårt liv”.

 Inledningen på reportaget lyder så här:

”Medan vi andra halvsover i soffan en fredagkväll sitter Helena och Thomas Traneving med kartor och smider planer för kommande helgvandringar – eller ligger redan i ett vindskydd ute på ”hajk”. Möte ett par som utvecklat sitt fritidsintresse till en livsstil och ”växlat upp” sina äventyr i takt med att barnen flyttat hemifrån.”

Läs hela reportaget på vår hemsida – det finns både bilder och PDF-filer.

http://www.traneving.se/hiking/tidningen-tara-juli-2015

www.traneving.se

Helena & Thomas

Jag har dumpat kött från menyn för alltid. Skälen som ledde fram till detta beslut är främst två. Jag har ju provat vegetarisk kost tidigare och haft dessa funderingar, då allra främst till följd av den moraliska aspekten. Ingen som följer jordens utveckling kan ju ducka för detta faktum att köttkrävande industrier som exemplevis McDonalds, förstör oerhörda mängder av mark för att kunna producera exemplevis kött. Så tillkommer behandlingen av de kreatur som skall göra jobbet och hela den här kommersiella orättvisan av några få storbolag som kör över allt och alla på det mest diktatoriska och maffialiknande sätt och påverkar opinionen genom skumma påtryckningar, ja, det har jag varit medveten om i många år, men familjeliv och arbete har gjort att jag liksom inte hunnit med att ta rätt eslut. Förrän nu. Och som alltid ligger det egoistiska skäl bakom varför det ledde fram till detta beslut.

                           Copyright TMG

Jag har tillbringat sommaren tillsammans med en inom äventyrsbranschen inte helt okänd läkare, som varit vegetarian de sista 20 åren och är nu 67 år gammal. Han gjorde ett starkt intryck med sin form, sin energi och vi åt i stort sett bara gigantiska skålar med sallad och grönsaker varje kväll. Det var länge sedan jag gick till sömns utan att känna mig däst eller med en funderan om jag behövde ta Novalucol eller inte, som jag tagit konstant sedan tidigt 90-tal. Dessutom fick jag mer energi, blev mer positiv i tanken och kände mig oerhört mycket lättare. Själviskt sett så mådde jag så mycket bättre. Dessutom tvingades jag av kulturella skäl äta enorma mängder kött till lunch. Mest häst och lamm. Så jämförelsen blev extrem minst sagt. Så jag återvände hem, mycket fundersam och med idé, som så många gånger tidigare, att göra någonting åt det hela. Vis av erfarenhet visste jag att så fort jag landade så var allt sig likt och att byta kost kräver att hela familjen ändrar sin inställning till ämnet.

När jag kom hem såg jag några dokumentärer som gav än mer perspektiv, och av en händelse så kom jag i kontakt med en gammal vän från cykeltiden, Dan, som nått kändis status i USA för sina artiklar i National Geographic om åldrandet och sin bestseller Blue Zones. Se hans TED föreläsning, oerhört inspirerande. Det mest skrämmande jag lärde mig av detta var att, åtminstone i USA, men jag misstänker att de övriga välfärdsländerna kanske inte skiljer så mycket, det var det faktum att ungefär hälften av män över 50 äter någon typ av medicin varje dag. Och att blodproppar och annat var mycket vanligt! Så jag har snackat lite med min egen omgivning, meän i den åldern, och skrämmande nog var flertalet pillerätare av olika medicinska skäl. Helt plötsligt insåg jag mitt föräldraansvar och tänkte:

"Jag kan ju inte råka ut för någon sådan åkomma som jag faktiskt kan göra någonting åt och jag förstår nu att det är mitt ansvar att sköta mig helt perfekt fysiskt."

Jag har nu kört någon månad. Jag vet, det kan ännu sluta illa, men jag gör också en blogg om detta för att sätta press på mig själv. Och förutom att jag tappat åtskilliga kilon på en kort tid, månadsutgifterna för familjen har halverats, tjejerna har köpt min idé (tror jag) och det är tveklöst så att alla mår bättre. Och framför allt känns det som ett enkelt val och har inte varit alltför svårt. Och så när man har gjort ett sådant val, så försvinner ju mcket fett och socker från maten okså. Men jag ämnar äta fisk och ägg, när jag har ställt om kroppen. Och det unika med denna mänskliga kropp vi har, är ju hur fort det går att ställa om den till det bättre. 

Jag tror att en mindre chock är det faktum att jag helt plötsligt insåg att jag var över 50. och överviktig. något jag försökt gömt bakom tesen att fett behövs för tunga Expeditioner, och däri ligger mycket sanning, i synnerhet om det är extrema naturområden, men under Englandsturen, så ökade jag på ölmagen och tyngden osannolikt nog, trots 6-8 timmars promenad och barnvagnsskjutande per dag.  Ja, maten var ju lite fetare än i Al Mahra öknen så klart...

Kanske dom sista fina dagarna på ett tag, om man ska lyssna till prognoserna, och jag längtade efter en paddeltur och uteliv inåt landet. Paddelsäsongen närmar sig ju sitt slut. Det har dessutom tydligen varit en period med fint norrsken, så jag tänkte att detta också kunde förgylla färden. Jag valde ett nytt vatten att utforska, i ett fint område med vacker skog och bergig terräng vid Kalvträsk, en bit inåt Västerbotten. Några långsmala sjöar sträcker sig runt ett bergsmassiv, med alla ingredienser för en trevlig och varierad tur, och med ett rikt djur- och fågelliv.

Abbarn - abborren. Ska väl duga som kvällsmål.

___

Jag har knappt rört mitt gamla fiskespö på nåt decennium, men nu var tiden mogen för det att åka med. Så mycket som jag rör mig på vatten så är det väl skam att det inte används! Ett par kast så ryckte abbarn på kroken. Inte den mest välsmakande fisken, men som bidrag till kvällsvarden fick den förstås duga. En liten eld på stranden, en smörklick, lite salt. Se där, en enkel och trivsam måltid!

Stekning av abbarn över eld på stranden. Det finns en stor tillfredställelse över att skaffa sin egen mat från naturen. Liksom en nära livet upplevelse.

___

I dessa avsides marker räknade jag inte med att stöta på andra paddlare, men där hade jag fel. Strax efter min fiskmåltid kommer två kajaker paddlande åt motsatt håll, och som om inte detta i sig var anmärkningsvärt nog så var det dessutom bekanta! Också dom ute för en övernattning och njutning i dom fina septemberdagarna, och med förhoppningar om ett vackert norrsken. Vi skildes åt, men möttes förstås igen nästa dag på återfärden.

Skymningen faller fort.

___

Efter en stunds paddling inser jag hur snabbt solen är på väg ner, och jag letar efter min nattplats. Jag hittar ett vackert område med klipphällar och gles tallskog där jag går iland. Det blir en prämiärnatt under min nya tarp.

Ett enkelt läger med hög mysfaktor!

___

Det tar mig en stund att hitta den rätta konfigurationen, dra linor till rätt ställe, knåpa knopar och få allt att bli som jag vill. Tält må vara det optimala skyddet, men tarpens mysfaktor är svårslagen! Det blir en fin stjärnklar kväll, och jag ägnar en stund åt nattfotografering. Av norrsken får jag dock bara en svag antydan lågt i norr. Men bara stjärnhimlen i sig räcker gott för att ge den rätta stämningen.

En stjärnhimmel räcker gott för att komma i stämning.

___

Tidigare under kvällen ropar en kungsörn uppifrån skogen. Senare hör jag tunga vingsus bakom ryggen, och där kommer den och sätter sig i en talltopp endast 150 meter från mitt läger! Den lyfter genast när den ser mig. I klorna hänger en orm. Storlommar ljuder ödsligt på håll, och det är så mycket vildmark som det kan bli.

Morgon under tarpen. Allting dryper av fukt, och dimma rullar genom landskapet.

___

Nästa morgon är allt som har legat framme vått. Tarpen är dyngsur, men sovsäcken förvånansvärt torr. Dimma rullar genom landskapet i tunga sjok. Men solen bryter igenom så snart den kommit upp, och saker kan börja torka.

Solen torkar sakta bort nattfukten. Och en morgoneld med kaffepanna gör sitt till.

___

Det blir en långsam och behaglig morgonstund. Bara en riktigt bra lägerplats kan ge den där speciella trivseln, som man vill dra ut på länge och sitta och gona sig i, insupa atmosfären, bara en stund till. Så till slut måste man ändå iväg, men minnet har man kvar och kan leva på ett tag framöver, till nästa tur.

/E

De efterforskningar som jag, med bistånd av min goda vän Diana, gjorde förra sommaren innehöll åtskilliga överraskande fynd av lämningar som med största sannolikhet markerar den gamla färdvägen mellan Kvikkjokk och Alkavare kapell. Denna färdväg, vars sträckning ungefärligt ritades ut på fjällkartor fram till början av 1970-talet, användes bland annat av prästerna som skulle förrätta gudstjänsten i slutet av juli. Efter att gudstjänstverksamheten upphörde på 1860-talet tycks stigens exakta sträckning efterhand fallit i glömska, liksom kunskapen om hur rösningarna var placerade. Det verkar också vara så att stigen inte har blivit systematiskt undersökt i hela sin längd under modern fjällvandringstid (även om viss dokumentation finns från 1980-talet).

Trots att jag och Diana gjorde ett trettiotal fynd av rösningar och vägmarkeringar förra året fanns det flera oklarheter om stigen. Flera sträckor – vissa på ca en halvmil – saknade rösningar överhuvudtaget. Vad kunde ha hänt med dem? Var de raserade och därför svåra att hitta? Hade det kanske inte funnits några överhuvudtaget? Eller hade Diana och jag gått för långt vid sidan av stigen och inte haft möjlighet att se dem? Jag var full av förväntan inför årets vandring som skulle genomföras med start från Kvikkjokk den 21 juli i år. Denna vandring är för övrigt den första som jag gjort av hela sträckan från detta håll (förra året gick Diana och jag från andra hållet). Det skulle således bli en riktig kyrkfärd, med kapellet och kyrkhelgen som mål.

Det finns mycket fint att se på kalfjället – förutom de spännande arkeologiska fynden. Lappljung på Vállevárre.

En av fjällets nyblivna invånare: en mycket ung stenskvätta.

Vállevárre

Att den första etappen av prästernas färdväg gick över Vállevárre är väl känt. Följande skrev prästen Jonas A. Nensén om sin vandring till kapellet 1841:

1. Uppför Walle 2/4 mil till skogens slut.

2. Över Walle och vid WalleTjåkk.

3. Wallewagge-, en förfärlig stenskraveldal med en 2/4 m. lång isdriva, en svår väg, den svåraste av vägen.

Walle är förstås Vállevárre, och WalleTjåkk kallas ju vanligtvis Vallespiken.

Det är inte bara Nensén som lämnat efter sig anteckningar från prästfärdernas tid. En en botaniker med namnet N. J. Andersson har beskrivit en vandring han gjorde år 1845, således endast fyra år efter Nensén. Han skrev:

”Sysselsatte med en sådan naturs studerande dröjde vi här till den 23 Juli, görande exkursioner till mer eller mindre aflägsna punkter, allt efter som väderleken tillät det; ty allra största delen var i hög grad regnig och ruskig, samt därigenom hinderlig, synnerligast för de entomologiska insamlingarna. I slutet af denna månad reser Komministern upp i högfjellen för att predika för Lapparne på deras Bönedag. Jag och Kand. Löwenhjelm medföljde honom nu på denna vandring; och då den sedermera fick den utsträckning att jag genomvandrade en stor del af Luleå Lappmarks högre fjelltrakter, tror jag en vidlöftigare framställning härom för Botanister ej skola sakna allt intresse.

Försedde med tält och öfriga förnödenheter, hvilka transporterades af 7 renar, vandrade vi uppföre den tröttande Wallibacken, hän öfver släta Walli, och nådde Wallispiken.”

(Citatet ur N. J. Andersson: Anteckningar under en resa i Umeå, Piteå och Luleå Lappmarker, sommaren 1845.)

Att backen upp till Prinskullen är tröttande är det fler än N. J. Andersson som tycker. Vi var fyra personer som på eftermiddagen den 21 juli i år mödosamt stretade uppför stigen i den myggrika skogen. Förutom Diana och jag var ytterligare två personer med i sällskapet: en pappa och hans 16-åriga dotter. Vi kom efter ett par timmar upp på kalfjället och pustade ut. Sedan gick vi förbi rengärdet och slog på kvällen upp våra tält på Vállevárre. Nästa dag fortsatte vi vår färd.

På fotot här under syns Vállevárre och Vallespiken. Vi var på väg till den flacka sluttningen som ligger till vänster om Vallespikens topp, precis till höger om den del där det lutar brant ner mot dalbotten.

Ovan: På väg över Vállevárre stötte vi på denna rejäla stenkonstruktion. Den ser ut att ha fallit omkull och byggts upp igen, troligen åtskilliga gånger. Överblivna stenskivor ligger på marken. Några av skivorna har kanter som är väl bevuxna av lavar, vilket tyder på att de har använts till en äldre årgång av samma rösning. Skivor utan synlig lavbeväxning är sannolikt nytillkomna. Att säkert avgöra om någon tidigare årgång av denna rösning stod här på prästfärdernas tid går nog inte. Men det är naturligtvis fullt möjligt att det gjorde det.

En blick ner i Vállevágges botten framför oss. Detta år var ju extremt snörikt i juli eftersom snösmältningen var så sen. Nere vid Vallebäckens strömfåra låg därför tjocka snöfält kvar.  När vi kom längre upp såg vi att snöfältens kanter bitvis var omkring 3 meter höga.

När det gäller spåren av Präststigen på Vállevárre har jag inte tänkt redogöra noggrant för för dessa utan bara helt kort nämna något allmänt om dem. Många av rösningarna på Vállevárre är nämligen av sent datum, eller återuppbyggda i modern tid. Området är enkelt att färdas över och man kan göra många olika vägval i terrängen, i stort sett likvärdiga. Det finns sträckor med stigar, men eftersom dessa är flitigt använda av fjällvandrare så är det svårt att avgöra hur den äldre stigen gick.

Det är efter Vállevárre, när färdvägen närmar sig Vallespikens sydsluttning och det börjar luta uppåt som det blir mer intressant. Visserligen är rösningarna även här en blandning av nytt och gammalt, men vi gjorde en hel del intressanta fynd.

På Lantmäteriets fjällkarta ovan har jag ritat in de viktigaste fynden av rösningar och troliga vägmarkeringar som vi har funnit i Vállevágge. Jag har försökt att göra en åldersbedömning på följande sätt:

Rött: Troligen äldre än ca 150 år, dvs de bör vara från prästfärdernas tid.

Orange: Svårbedömda, kan vara äldre än ca 150 år.

Gult: Troligen från modern fjällvandringstid. Här har jag även räknat in fynd (unga och gamla) som är tveksamt om de är rösningar överhuvudtaget.

En förklaring till rösningarnas beteckningar finns i slutet av denna artikel.

Vállevágges första del

På väg mot den flacka, övre delen av Vállevágge måste man passera två djupa jokkaviner, vilka tydligt syns på fjällkartan. Om man följer de rösningar som finns får man en bra övergång av dessa raviner som långt in på sommaren är täckta av tjocka snöfält. Troligen gick den gamla stigen just här, men de flesta rösningarna man ser skulle jag tro är av senare datum. Det finns relativt många (minst ett tjugotal), men flertalet är små och inte särskilt imponerande. Men några fynd är värda att nämnas.

Vi tog lunchpaus efter att ha gått på snöfältet över den östra av de två jokkarna. I närheten av den rösning som jag kallar VG15-02-R fanns en intressant lämning.

Ett skafferi på fjället. Fyra rejäla stenskivor lutade mot en större sten. Mellan skivorna och stenblocket bildas ett trekantigt förrådsutrymme, ungefär 25 cm högt. Här kunde man förvara saker, troligen mat. Skivorna är enkla att flytta så att man kan stänga till utrymmet. Sorkarna kan säkert krypa in, så om det var mat som skulle förvaras så måste det vara ordentligt förslutet. Hur gammalt förrådet är vet jag inte, och det behöver ju inte ha något alls med Präststigen att göra utan kan vara senare.

Rösningen VG15-12-R är kraftigt lavbevuxen och ser ut att vara gammal. Trots att rösningen ser ganska oansenlig ut kunde jag se den på ganska långt håll eftersom delar av den stack upp. Den ligger en bit ovanför den led som bildas av de andra rösningarna. Denna placering kan förklara att den förblivit orörd, till skillnad från så många andra.

Många rösningar som vi hittade är svåra att bedöma till ålder, eftersom de ser ut att vara förbättrade eller påbyggda. Rösningar som passeras av många människor blir ju mer utsatta för påverkan. De rasar kanske ner och byggs upp igen, eller så tycker någon att de bör byggas på. Detta förhållande att rösen vid sidan av stigen ger ett ålderdomligt intryck (troligen på grund av att de klarat sig från mänsklig påverkan) hittade vi senare fler exempel på.

Diana och jag är inte helt ensamma om att leta efter rösningar. År 1987 vandrade Lars G Hedlund hela Präststigen och skrev om denna färd i artikeln Vägarna mot Alkavare (Studia Laplandica 9, 1988). Han fotograferade bland annat rösningen ovan. Med ledning av bergens konturer i bakgrunden bedömer jag att den står på Vállevágges östra sida, kanske i närheten av rösningen VG15-18-R. Jag höll naturligtvis utkik efter den men hittade den inte. Kanske står den fortfarande kvar och väntar på att bli återupptäckt. Foto: Lars G Hedlund.

För övrigt skriver Lars G Hedlund i Studia Laplandica 9 att han längs Prästvägen kunde återfinna ”ett mindre antal mer eller mindre intakta eller kullfallna rösen”. Det låter som betydligt färre än vad jag och Diana har letat upp. 

Vállevágge – en hiskelig avgrund

Om nu Nensén tyckte att Vállevágge var svår så är botanikern Andersson inte sämre i sin beskrivning. Fortsättningen av hans anteckningar lyder: ”Det var den trakt, jag förut många gånger gått; men nu öppnade sig en helt annan. Vi nedstego i den hiskeligt enformiga avgrund som bildas mellan fjellen Walli och Gaskaivo. Å ömse sidor resa sig de grå, hvitfläckade fjellmassorna, och nere i djupet under snövallen brusar en strid fjellfors, som hastar att utgjuta sig i Tarrajock. På bara ställen mellan stenarna påminde Ranunculus glacialis och Saxifraga nivalis om att lifvet ej utestänges af snögränsen, och sköljda af det nedsorlande fjellvattnet från drifvorna, dolde sig tufvor af den lika lilla som rara Phippsia algida.”

Personerna i sällskapet "nedstego", vilket är en bra beskrivning när man lämnar den höga sluttningen av Vallespiken och tar sig ner till jokken i dalgångens botten. Av beskrivningen att döma vadade man inte jokken utan höll sig på den östra sidan.

Från rösningen VG14-29-R (se kartan ovan samt tidigare bloggartiklar jag skrivit om Präststigen) ser man denna slingrande ås nere vid jokken, mitt i bild. Det går bra att stiga ner mot den och sedan följa östra stranden. Jag har en teori – falsk eller sann vet jag fortfarande inte helt säkert – om att man gick över på den västra sidan ungefär vid åsen, så jag ville undersöka om det fanns vägmarkeringar på den sidan. Renstigen som syns på bild kan naturligtvis ha funnits länge, men eftersom den ser ut att användas flitigt nuförtiden så får man inga ledtrådar om den är gammal.

Från VG14-29-R och från åsen syntes denna avlägsna stenformation (VG15-20-R), strax öster om åsen. Eftersom vi skulle gå över på västra sidan hade jag inte tid att gå fram till den och undersöka. Det borde jag nog ha gjort, eftersom en förstoring av fotot (taget med kraftigt teleobjektiv) visar att det är en rösning med flera stora stenar ovanpå varandra. Jag var istället övertygad om att vi skulle finna åtminstone någon ny vägmarkering på den västra sidan. Det gjorde vi inte.

Dagen efter publiceringen av denna lilla artikel fick jag för mig att leta bland de foton jag tog när jag passerade Vállevágge sista juni 2013. Jag hade då inte kommit på idén att leta efter rösningar, men på ett foto finns faktiskt VG15-20-R med. Och jag står bara tio eller tjugo meter från den! Fotot visar att två stenar av olika storlek har placerats på den stora, lutande stenen i botten. Viss lavbeväxning finns.

Ovan: Från åsen kunde vi se upp en bit i Vállevágges övre del. Så här mycket snö är det sällan nuförtiden i slutet av juli och jokkfåran är vanligtvis lättvadad och beskedlig. Men när man läser vad Nensén och Andersson skrev får man intryck av att de hade stora snöfält omkring sig och att det var betydande vattenmassor som forsade fram. Kan det som är extremt idag ha varit det normala i mitten på 1800-talet?

Fortsättningen uppför Vállevágge

Precis vid den slingrande åsen fanns en tjock snöbrygga som vi kunde använda för att gå över Vallebäcken (till höger, utanför bilden ovan). I annat fall hade vi haft besvär med att korsa den här. Iskanterna var nämligen flera meter höga på den västra sidan som vi nu står på. Om det såg ut så här på Nenséns och Anderssons resor förstår man att de valde den steniga vägen på östra sidan (de hade ju dessutom klövjerenar med tung packning). Observera den mörka, urgröpta delen i snön där vattenmassorna tidigare under snösmältningen inte fått plats att rinna under snöbryggan utan runnit ovanpå.

Ovan: Foto taget strax efter vi gått över på den västra sidan, med kameran riktad åt SO, tillbaka ner i Vállevágge. Den långa, slingrande åsen nere vid jokken är ett bra riktmärke när det är dags att spana efter rösningen VG14-29-R som avtecknar sig mot himlen högt uppe (vid den röda pilen).

Västra sidan var i år täckt av stora snöfält och det var arbetsamt att gå där nu. Förra året, när det var barmark, upptäckte vi att den västra sidan var betydligt enklare än att gå på än den östra. Den gamla generalstabskartan angav ju att vägen gick på den västra sidan, men detta tycks alltså varken Nensén eller Andersson gjort. Förra året fann vi en rösning (VG14-27-R) allra längst upp som tycktes bekräfta generalstabskartans version.

Fotot ovan visar rösningen VG14-27-R som står på ca 1160 meters höjd. Rösningen är svår att åldersbedöma, är den gammal eller inte? Utan tvekan är den mycket genomtänkt placerad och omsorgsfullt gjord. Men det finns inte mycket lavar på den. Beror det på att den är relativt ny? Eller är det det bistra vädret och den utsatta positionen som gör att lavarna har svårt att få fäste? Eller är det är en gammal rösning som blivit återuppbyggd? Personligen tror jag det sistnämnda. Jag har markerat den med orange, vilket innebär att jag är osäker på dess ålder. Nästa dag hoppades jag få ledtrådar om den passade med den gamla Präststigen eller inte. I bakgrunden Ruonas (närmast) och bakom bergen kring Låptåtjåhkkå.

Vår höga lägerplats på drygt 1100 meters höjd, strax efter att vi passerat VG14-27-R. Vi var trötta och ville slippa att gå ända ner till den flacka marken vid de små sjöarna vid Habres. Bakom tälten, på andra sidan dalen, reser sig berget Tjuollda. Det var väl att vi tältade här. Nästa dag väntade nämligen intressanta fynd på oss. Men det visste vi inte då.

Den gåtfulla stigen på västra sidan

Generalstabskartan från 1890 (Blad 12. Sulitälma), som låg till grund för fjällkartorna fram till och med 1960-talet, hade den troliga sträckningen av Präststigen utritad, dock utan namn. På dessa kartor var den alltså utritad på Vállevágges västra sida, inte den östra som nästan alla fjällvandrare går numera. Förra årets upptäckt av rösningen VG14-27-R tycktes bekräfta generalstabskartans version, och i år hade jag hoppats på fler bekräftande fynd. Men några sådana hittade vi inte. Däremot fann vi stöd för att man förr färdades på den östra sidan! Se nedanstående foto.

På vägen tillbaka till Kvikkjokk, när Diana och jag hade lämnat Sarek, hamnade vi i Vállevágge igen, men nu på den östra sidan. Och ser man på: där stod en rösning (VG15-22-R). Jag bedömer den som gammal på grund av de rikligt lavbeväxta stenarna som ser ut att ha stått i samma position länge. 

Ovan: En gammal karta, gravyrutkastet till generalstabskartan, blad 13 Sulitälma (1889). Den utritade stigen korsar - precis som på den färdiga generalstabskartan - Vallebäcken ungefär vid åsen och följer sedan den västra sidan.

En annan förlaga till generalstabskartan är ovanstående konceptkarta (1889). Stigen på Vallespikens sluttning stämmer visserligen inte så bra med verkligheten. Inte heller är bergens form särskilt väl återgivna. Men det finns en intressant detalj: stigen tycks gå över Vallebäcken högre upp. 

Gravyrutkastet har en markering av stigen som är snarlik den på generalstabskartan. Men konceptkartan har alltså markerat att stigen korsar bäcken högre upp. Är det medvetet gjort eller bara ett utslag av oprecis kartritning? Svårt att säga. Men det sätter fantasin i rörelse.

En fundering är att när generalstabskartan gjordes hade man mer eller mindre övergett den östra sidan och börjat använda den västra. Kanske var Vallebäcken inte särskilt vattenrik under den perioden och snömängden i dalen liten.

Men konceptkartan inspirerar även till en något annorlunda fundering. Kanske följde man på prästfärderna trots allt den östra sidan, drygt halvvägs upp till passpunkten för att därefter gå över bäcken till den västra sidan (när det var möjligt med tanke på snöfält och vattenmängd). I så fall kunde man ha passerat både VG15-20-R och VG15-22-R och någonstans därefter satt kurs på rösningen VG14-27-R som snart blev synlig uppe på kanten. Om denna senare hypotes var riktig borde VG14-27-R inte stå som en isolerad rösning utan följas av flera i närheten.

När vi gjorde vår vandring hade jag inte hunnit fundera så långt som när jag nu skriver. Men jag hade redan då en tanke att rösningen VG14-27-R kunde vara en viktig länk i en sammanhållen stig. Och de nya fynd som väntade oss nästa dag skulle inte göra oss besvikna.    

Beteckningar

Det börjar bli många stenhögar och andra lämningar att hålla reda på (en bra bit över 100!) så jag har sett behovet av en mer definitiv metod att namnge dem, med en kombination av bokstäver och siffror. Exempelvis betecknar VG15-12-R ett fynd som ligger i området VG  (= Vállevágge) och som gjordes 2015. Siffran 12 är från min godtyckliga numrering av Vállevágge-fynden och R är förkortning för rösning. Andra förkortningar för fyndtyp är SG (= stig) och SN (= sten). Förra året hade jag ett annat beteckningssätt, till exempel Pr29 för en viss rösning (som råkade ligga i Vállevágge). Den har nu fått beteckningen VG14-29-R. På detta sätt hoppas jag att det blir enkelt att återfinna fynden i förra årets artiklar på mina nya kartor.

Tack

Tack till utsidingen Mats Broberg som letat upp förlagorna till den gamla generalstabskartan. Tack också till Björn Andersson för en kopia av N. J. Anderssons bok om sin resa.

I tisdagens Nerikes Allehanda (15/9) fanns en artikel om en tänd kolmila strax norr om Lindesberg. På en av bilderna som kompletterade artikeln skymtade en kolarkoja i bakgrunden. Alltså åkte jag och Livskamraten dit denna helg.

Kojan och milan ligger vid Hällabacken, strax norr om  Fornaboda travbana. Kojan är ovanligt fräsch och lockade verkligen till övernattning.

Den var mycket välutrustad med bland annat en liten järnkamin. Två personer kan sova bekvämt.

Utanför kojan - på andra sidan skogsvägen - finns en eldstad med grillgaller och fina sittplatser runt.

Bredvid kojan finns också ett timrat bord med fasta bänkar och tak över.

Strax bakom kojan finns dessutom ett dass. 

Här finns till och med rinnande vatten ur en slang från en källa en bit där ifrån. 

Inte långt ifrån milan finns ett botaniskt minnesmärke markerat på kartan. Det är en plats som jag länge funderat på att besöka, men det har inte blivit av - förrän nu.

Platsen har det lockande namnet Lucifers kyrka och består av ett tätt, runt  gransnår som är öppet i mitten.

Det har uppstått genom att en gran förökat sig vegetativt, genom att grenar som legat mot marken har slagit rot. Det har sedan vuxit upp en tät ring med granar runt moderträdet.

Detta träd har sedan dött och multnat ner. På detta sätt har ett rum bildats inuti dungen. Granarna är knotiga och vridna och skapar en suggestiv stämning.

Moderträdet har antingen varit genetiskt avvikande eller möjligen toppknäckt.

Liknande "grankyrkor" är betydligt vanligare i fjällnära skog där det hårda klimatet förhindrar frösättning och gynnar vegetativ förökning.

Ryktet säger att denna plats är en mötesplats för häxorna där de bolade med djävulen i påsktid.

Tyvärr har några nötter rivit ner resterna av moderträdet, brutit torra grenar på träden runt om och eldat i mitten av rummet, kanske i samband med att de haft ockulta lekar för sig.

Lite röd färg på stammarna och skelettdelar av djur vittnar om detta. 

På vägen till och från Lucifers kyrka hittade vi en liten magisk sjö med stup på ena sidan.

Marken på andra sidan sjön bestod av stenskärvor under mossan. Antagligen är det fråga om ett brott av något slag.

Eftersom jag inte hittat något namn på denna sjö tar jag mig friheten att döpa den till Lucifers grav...

Positioneringen gäller kolarkojan.