N E P A L R U L E S ! 
Jag reste till Nepal första gånger redan på 1990-talet och var där senast tre månader i höstas där jag bl.a. gick en meditationskurs i ett buddisttempel i Kathmandu.

Jag kan landets kultur och traditioner och delar med mig av färgstarka bilder fulla av liv och berättar om det fantastiska landet, om den världsunika staden Kathmandu där kulturen, templen och vardagslivet vimlar intensivt tätt inpå, om dess så fantastiska befolkning som jag säger ”lär mig så mycket om mig själv och livet”, om livet i templen där jag har bott och gått meditationskurser, om bergen, både dess stillhet men också om expeditionslivet och massa annat!


Nepal är så mycket mer än Himalaya. 


Kopan monastery i Kathmandu som håller kurser på engelska. 


Kathmandu, de så intensiva gatorna gatorna i Kathmandu.


A N N E L I  
Jag studerar dharma som man säger i Nepal, kunskapen om livet – inre stillhet, frihet och livglädje – men i min egen Annelistyle och delar med mig av mina kunskaper.

Mitt liv handlar om den come back jag har gjort i livet – från sexuella övergrepp i uppväxten som ledde till att jag skadade mig själv, vanvård i psykiatrin i sju år som ledde till att jag brände upp mina fingrar och till slut hängde mig – till juristexamen, maraton och vasalopp, resor i 70 länder och magiska världsrekord på topparna i Himalaya och slutligen till att hitta stillheten och lita på livet och mänskligheten igen.

Utsidansbloggande i älskade Nepal 2014.


Så mycket Nepal har lärt mig om mig själv och om livet! Här på en meditationskurs i ett buddisttempel i Kathmandu. 


Back on track – nu kööör vi! 

S T Ö D 
Inom kort åker jag till Nepal för att hjälpa till. Intäkterna för föreläsningen går oavkortat till hjälp på plats i Nepal. 

P R I S
300 kr – går oavkortat till hjälp på plats i Nepal.  

G Ö T E B O R G – 2 6 M A J
Kl 18.00, Herrgårdsgatan 2
I de fantastiska lokalerna i Örgryte församlingshem två hållplatser från Liseberg och Svenska mässan. Gratis parkering på gatorna eller utanför Örgryte Nya kyrka. Spårvagn 5, Bäckeliden eller Korsvägen. 
I lokalen är det full access för rullstolar, gäller även toalett. Det finns hörselslinga. 
Öppnar 17.30, föreläsningen börjar 18.00.

S T O C K H O L M – 2 8 M A J 
Kl 18.00, NAVscen, Dieselverkstaden, Markusplatsen 17, Sickla
Bussar 5-7 min från Slussen (avstigning Sickla Station eller Sickla Bro) 
eller Saltsjöbanan (avstign. Sickla Station)
Gratis 3-timmars parkering i P-hus och vid Sickla köpkvarter.
Öppnar 17.30, föreläsningen börjar 18.00.

B O K A
Begränsat antal platser, boka för att vara garanterad plats! Boka här:
http://simplesignup.se/event/60935-nepal-will-rise-again

Ö V R I G T
Frågor – mejl liferules2012@gmail.com eller telefon 073-84 62 752


Ett paradis för enklare vandringar, här från en dagstur från staden Pokhara. 


Nepal will rise again!

Välkommen att följa mitt liv och resan till Nepal via min Facebook! Detta är länk till min svenska Facebook, den engeslka använder jag inte så mycket längre. Man kan kika in på min Facebook även om man inte har Facebook. 

Sedan min 3 år äldre syster blev pensionär för fyra år sedan har vi åkt till Gotland under höst och vår för att skåda fågel. Förra året utökades skådandet med en tredagars tur i maj till Tåkerns naturreservat i Östergötland. Besöket där gav mersmak och i år utökades tiden till 4 dagar, från onsdag 22/4  till lördag 25/4. Det är skönt att som pensionär kunna välja att åka under veckodagarna och inte bara vara hänvisad till helger som när man jobbade. Vi bodde på STFs vandrarhem på Omberg. Det var halvfullt under veckan men fullbokat under helgen.

Resan till Tåkern från Uppsala gick via Västerås där jag hämtade upp min syster. Eftersom vår 97-åriga mor också bor där hälsade vi på hos henne. Hon bjöd på en utomordentlig frukost. Färden vidare tog vi i lugnt tempo med lite sightseeing här och var, till exempel i Askersund där vi åt lunch. Vädret var soligt och lite blåsigt, men inte så varmt, ca 12°C. En skön dag.

Parasiten Vätteros växer i mängd längs vägarna på Omberg.

Vandrarhemmet på Omberg ligger i en hög bokskog med inslag av stora grova granar. Överlag är träden på Omberg mycket imponerande och betydligt  högre och grövre än i den skog jag är van vid från Uppland och Bergslagen. Skogen innehåller också ett stort inslag av enorma ekar vilket inte heller är vanligt i Uppland där dess ungefärliga nordgräns går. År 2003 utsågs Omberg till Ekopark av Sveaskog som äger merparten av marken. Parken hyser ett stort antal vandringsleder av varierande längd. Första kvällen följde vi en av dem och lyssnade till fåglarnas sång.

Grågås med ungar.

De två följande dagarna ägnades åt fågelskådning från morgon till kväll. Fågeltorn har anlagts i alla de fyra vädersträcken runt sjön och första dagen började vi i öster vid Hov. Under dagens lopp förflyttade vi oss sedan medurs till tornen i söder och väster för att inte drabbas av alltför mycket motsol. Vädret var halvklart och med en frisk västlig vind om 9 -10 m/s. Det är på gränsen för att fågelskådning ska vara möjlig då det blir svårt att hålla både handkikare och tubkikare stilla. Ibland vibrerar hela fågeltornen när det blåser så mycket. Det påverkar också fåglarnas beteende och gör dem mindre rörliga.

Brun kärrhök med Omberg i bakgrunden.

Andra dagen tillbringade vi uteslutande vid tornet i norr, Svälinge, och tornet i öster vid Hov. Vinden hade då vridit mer mot norr och de här ställena låg mer skyddade. Vädret var mer mulet och motsol var inte samma problem som dagen innan. Vi upplevde också att de vid det här tillfället var bäst ur artsynpunkt.

En Brun kärrhök visar upp sig.

Inalles räknade vi till 43 olika arter vilket är ungefär vad vi såg föregående år. Vi är väldigt nöjda med vad vi fått se och särskilt roligt var att flera av observationerna skedde under relativt lång tid och på ovanligt nära håll. Exempelvis visade brun kärrhök, blå kärrhök och fiskgjuse upp sig på ett föredömligt sätt.

Hemresedagen följde vi den enkelriktade vägen norrut längs Ombergs västra kant. Här stupar berget brant ner i Vättern och vyerna är sköna.

Vi stannade några timmar vid fågeltornet vid norra Tåkern innan vi fortsatte hemåt med ett stopp och turistande i Skänninge. En mysig liten stad med många små bevarade trähus.

Vid passage av Västerås stannade vi återigen till hos min mor som bjöd på en utsökt middag.

Fågelskådning som pensionär är en härlig sysselsättning. Man kan ta det lugnt och får vara ute mycket i naturen. Dessutom träffar man många intressanta människor med liknande intressen. Stämningen är generös och man delar med sig av sina upplevelser.

Under kristihimmelfärdshelgen var vi på vår årliga kajaktur i Fjällbacka skärgård. När vi stannade för lunch på östra sidan av Brattö (precis norr om Hamburgsundskanalen) bar det sig inte bättre än att Livskamraten glömde sina (dyra) glasögon på en liten berghylla i närheten av den träsoffa som finns där. Hon la dem till höger - "hitom" - denna bild.


Har hon sån tur att...? Nää, knappast... eller?

Håller tummarna.

HåkanF med Livskamrat

PS Jag har startat en tråd med samma innehåll. Hoppas att ingen tar illa upp för att jag "spammar" Utsidan på detta sätt.

Min kompis Svante Rindetoft och jag brukar göra utflykter till Bergslagen vilket jag berättade i mitt tidigare blogginlägg om vår vintertur. Den här gången var det dags för en vårtur (28/4 – 2/5) och vi hade tänkt att göra ett besök vid Römyren i Nittälvsdalen för att se orrspel och göra en kanottur på Svartälven. Väderprognosen såg inte så bra ut, det skulle bli blåsigt, en del regn och eventuellt nysnö. Vi uteslöt därför kanotturen, men eftersom vi hade många intressanta alternativ för besök och vandring bestämde vi oss ändå för att ge oss iväg. Övernattning skulle ske i tält eller vindskydd.

Osannolika möten

Under vår vintertur hade vi letat efter vad vi trodde skulle vara en stuga, vindskydd eller gömsle som vi hade för oss skulle finnas på västra sidan av Römyren. Vi hittade den inte då eftersom vi glömt ta med kartan. Vi var inte helt säkra på varifrån vi fått uppgiften om stugan, men efter en del sökande på internet hittade vi den. Stugan tillhör Ställdalens Naturstudieklubb. Dagen innan vi skulle åka ringde Svante upp klubbens ordförande Thyra Lundell för att höra vad det var för stuga, om den var låst och om det gick för sig att övernatta i den. Svante fick svar av hennes karl, Bengt Lundell. När Svante presenterat sig uppstod en viss tystnad och till slut sa Bengt att han hade haft en klasskamrat i skolan i Västerås med det efternamnet. Det visade sig att Svantes bror och Bengt varit klasskamrater i Västerås och tränat löpning tillsammans under skoltiden. Vi blev genast lovade att om vi kom in på en kopp kaffe när vi kom upp till Ställdalen så skulle de följa med ut och visa oss stugan och låna ut nyckeln. När vi sen kom till Ställdalen visade det sig också att de är grannar till en av min frus bröder vilken jag besökt åtskilliga gånger tidigare. Vårt besök hos Thyra och Bengt resulterade i en artikel i Kopparbergarn där ni kan läsa mer om vårt möte.

Thyra och Bengt Lundell med sin hund (herr) Jansson.

Römyrens Fågelstation

På väg ut till fågelstationen visade Bengt och Thyra oss ett ställe där den fridlysta mosippan växer alldeles i vägkanten.

Från parkeringen ut till stationen är det ca 200m och stigen går på en liten ås genom en ljus tallskog.

På marken växer bland annat de här lavarna. De ser nästan ut som sallad. Jag vet inte vad de heter men någon här på Utsidan kanske vet?

Fågelstationen är inte stor, ca 2,5 x 3,5 m.

Interiörer från stationen.

Stationen byggdes på 1950-talet men är i gott skick. Läget ute på udden som sticker ut i myrens västra kant är fantastiskt.

Utsikt mot söder.

Utsikt mot norr.

Magiska morgnar med orrspel

Vi gick upp vid halv fyra på morgonen och fick två magiska morgnar med orrspel som hördes från alla håll. Särskilt starkt var det från norra och södra delarna av myren. Vildmarksstämningen var stark. Förutom orrar såg och hörde vi sångsvan, tranor, tofsvipor, grönbenor, ljungpipare, korpar och hackspettar, alla med ljud jag förknippar med vildmark.

Soluppgång över Römyren.

I norra delen finns ett gömsle och kring det spelade och slogs minst 4 tuppar. På bilden syns en spelande tupp om man tittar noga.

Nätterna var kalla med flera minusgrader och myren var vit av frost. När solen kommit upp lite högre steg ångorna upp.

En morgon efter att orrspelet var över tog jag mig ut till gömslet. Det var inte lätt på grund av alla dyhål.

Resterna av ett gammalt gömsle ligger kvar.

Vädret de senare dagarna blev allt sämre med kyla, blåst och regn. Orrspelet upphörde nästan helt. Eftersom vädret var dåligt kändes det inte så roligt att bo i tält så vi fortsatte att övernatta i stugan och var ute på turer på dagarna.

Säfsbanan

I augusti i år tänkte Svante och jag ta en tur med cykel på Säfsbanan. Det är resterna av en smalspårig järnväg mellan Hörken och Tyfors och är 58 km lång. Banan byggdes 1876-1879. Den rustades upp i ett EU-projekt 2004 för att bli en cykel-, häst- och skoterled. Vi hade fått indikationer om att det inte gick att cykla på den så därför vi ville kolla läget. Våra farhågor besannades och den är delvis förstörd (av skogsmaskiner?). Nu har vi sett att detta uppmärksammades av Dala-Demokraten i ett antal artiklar 2011-2012. Skogsstyrelsen lovade att titta på saken men lite eller ingenting verkar ha gjorts för att återställa den i det skick som den var i efter att EU-projektet genomförts. Så nu har vi avskrivit den cykelturen.

Informationstavla om Säfsbanan. Lita inte på att den går att använda för cykling.

Dansarbacken

På vägen upp till Säfsbanan stannade vi till vid Dansarbacken i Kaljoxadalens naturreservat och åt ärtsoppa med fläsk.Det går att övernatta på hö i ladan i bakgrunden eller i vindskyddet 50 m längre upp längs älven.

Vattenståndet i älven var måttligt men trots det en god bit högre än vad som är normalt under sommaren. Älven rinner alldeles bakom ladan och syns knappt.

Annat var det 19 januari 2008 då vi var här och åkte kanot bland stora isflak.

Genstigsbrännan

En av dagarna gjorde vi en rundvandring i naturreservatet Genstigsbrännan. Området bjuder på en häftig natur väl värd ett besök, men det är inte lätt att ta sig runt här. Tyvärr är märkningen och stigarna i reservatet mycket dåligt underhållna. Stigen syns knappt på många ställen och är bitvis igenvuxen. Länsstyrelsens informationsblad visar bara ungefärlig sträckning och den avviker ibland ett 100-tal meter från den verkliga. Vi loggade vandringen med GPS och det visar sig att den är 2,4 km längre än vad som står på informationstavlan nedan, 6,1 km istället för 3,7 km. Vid Genstigstjärnen delar sig stigen och båda alternativen är uppmärkta på träden med röda ringar. Den ena finns inte utsatt på kartan och har man inte den med sig vet man inte vilken stig man ska välja.

Med en sådan här informationstavla känner man sig inte särskilt välkommen även om det står så.

Vid den här stolpen hade infotavlan ruttnat och ramlat ner på marken. Bengt Lundell hade lagt upp den på bänken. Svante på bilden.

Någonstans i bilden går stigen men vi kunde inte se var.

Vi kunde inte se den här heller och vi fick leta ett tag innan vi upptäckte nästa markering en bit bort bakom träden ungefär mitt i bilden.

Stigen gick alldeles intill den här lilla tjärnen men enligt kartan i informationsbladet ska den gå 100 m längre västerut.

Skogen nere vid Genstigstjärnen. Här syns stigen lite grand i alla fall.

Bristerna i underhållet av stigen och märkningen gör att jag anser att det finns rätt stor risk att gå vilse här, speciellt om man saknar karta och inte håller reda på vädersträcken. Vi fick ofta gå runt och leta efter nästa märkta träd.

Västeråsmossen

En av de platser där vi ursprungligen tänkt tälta var vid naturreservatet Västeråsmossen. Det ligger strax öster om Svartälven ca 20 km norr om Hällefors. På mossens östra sida reser sig ett brant berg, Västeråsen, 30 m över mossens nivå. Vi hade hoppats att det skulle vara en fin utsiktsplats för att skåda ut över mossen. Men där fick vi tji. Gammelskog växte tät och hög även på berget och utsikten var dålig. Vädret var inget vidare och det verkade fåglarna också tycka för det verkade vara helt dött på mossen. Inte en fågel förutom ett par korpar.

i sommar kommer det att genomföras en kontrollerad naturvårdsbränning i reservatet:

Utsikt över Västeråsmossen från vändplanen söder om Västeråsen.

Berget Västeråsen stupar brant ner i mossens östra kant. Här är en ravin där det gick att ta sig ner till mossen.

Många träd vittnar om insekters och hackspettars aktiviteter. Tyvärr varken såg eller hörde vi några.

Längs vägarna till och från reservatet stötte vi ofta upp orrar som gick i dikena. Thyra och Bengt tyckte att de såg ovanligt mycket skogsfågel i år. Här ett par orrar i en skate.

Knuthöjdsmossen

Knuthöjdsmossens naturreservat ligger 2 km väster om Hällefors centrum och är särskilt känt för sina häckande par av smålommar. Fågellokalen är internationellt känd och vid vårt besök noterade vi förutom bilar från Sverige att det fanns bilar från Tyskland, Belgien och Norge på parkeringsplatsen.

En förmiddag ägnade vi 3 timmar åt att vandra omkring på de fint iordningställda spängerna som går i slingor runt gölarna i myren.

Ett knippar visade upp sig tämligen obesvärat på nära håll i en av gölarna.

Kniphannen.

Vi fick gå nästan hela slingan runt innan vi hittade ett smålomspar.

I sydöstra delen av reservatet går stigen på en låg ås.

Vid sidan av stigen är det rena moraset.

Intill stigen finns en göl utanför reservatet och där huserar bävrar, notera hyddorna. Bävrarna bryr sig inte om reservatsreglerna men det gör ingenting eftersom det är utanför reservatet. De fäller träd hur de vill.

Hemresa

Innan Svante och jag åkte hem var och en åt sitt håll gjorde vi åter ett besök hemma hos Thyra och Bengt för att tacka för deras hjälp och berätta om våra upplevelser. Vi blev återigen inbjudna på kaffe och kunde på några meters håll studera en flock Bergfinkar och en Större hackspett som besökte deras fågelbord utanför köksfönstret. Thyra och Bengt är ett mycket naturintresserat par och är ute på vandringar i skog och mark flera dagar i veckan. De är också mycket aktiva i olika lokala föreningar och Thyra sitter i styrelsen i sex av dem. De skriver också i den lokala nättidningen Kopparbergarn. Bengt är sekreterare i Ställdalens fotoklubb och en fantastiskt skicklig naturfotograf och kåsör. Ni kan läsa hans reportage och titta på hans bilder på Kopparbergarns Natursidor. Hans finstämda naturreportage skulle vara ett mycket värdefullt bidrag för Utsidans läsare om han kunde förmås att publicera här.

Vi fick också deras tillstånd att meddela att om det är någon av den här bloggens läsare som vill använda fågelstationen vid Römyren så är det bara att kontakta dem via uppgifterna på Naturstudieklubbens hemsida. Stort tack, Thyra och Bengt. Ni har nu fått två nya medlemmar i klubben.

På vägen hem fick jag se en del av den utlovade nysnön.

Jordskalvet i Nepal har skapat stor förödelse i landet. Jag skickade ett meddelande till Ram, den guide som ledde mig och två av mina vänner nästan ända upp till Everest Base Camp för några år sedan. Jag blev lättad över att han var oskadd. Han är just nu på en trekkingtur och långt från huvudstaden Kathmandu där många hus har rasat ihop.

Men han skriver att hans hyrda lägenhet i Kathmandu inte längre finns. Det hus där han har hyrt ett rum har rasat med allt om fanns inne i det. Troligen fanns det också människor där som omkommit i rasmassorna. Det hade alltså kunnat vara lika illa för honom, men lyckligtvis var han ute med en grupp turister.

Siffran över döda i Kathmandu stiger hela tiden, och detsamma gäller även på andra platser. Folk vågar inte vara inomhus av rädsla för efterskalv. Hjälp är på väg från olika länder (däribland Sverige) men det som redan har hänt är inget mindre än en tragedi.

Hur skalvet har påverkat hotellen uppe bland bergen vet jag inte, men jag misstänker att det även där har skett skador och att folk inte vågar sova inomhus. Men det är ju inte lätt hitta någon annanstans att övernatta i den kraftiga nattkylan.

Ett gäst- och tehus på stigen mellan Lukla och Namche Bazaar. En del sådana hotell är relativt nybyggda, men frågan är hur väl de står emot jordskalven.

Hur livet nu kommer att gå vidare för människorna i Nepal kan man ju bara ana. Många har förlorat anhöriga, vänner och kanske allt de ägde. Många är säkert skadade. För den som vill stödja med en gåva till hjälpinsatser finns många möjligheter via svenska hjälporganisationer.

I N S T Ä L L T 
Tyvärr ställs eventen i Göteborg och Stockholm in pga. av för få anmälningar. Intresset har varit väldigt stort men maj verkar vara en svår månad. Jag åker som planerat till Nepal och gör ett nytt försök med föreläsningar när jag kommer hem, mer info kommer framöver, och dessutom är det fler orter som visat intresse. 

Vill man hjälpa till så är det varmt välkommet, hittills är vi uppe i 5,500 kr som går oavkortat till hjälp på plats i Nepal. Jag står helt för mina egna resekostnader. 
Bankgiro 334-0502 
Swish 0046738462752

Följ gärna min resa på min svenska Facebook – öppen också för de som inte har Facebook!
Varm kram
Anneli Wester 

N E P A L R U L E S ! 
Jag reste till Nepal första gånger redan på 1990-talet och var där senast tre månader i höstas där jag bl.a. gick en meditationskurs i ett buddisttempel i Kathmandu.

Jag kan landets kultur och traditioner och delar med mig av färgstarka bilder fulla av liv och berättar om det fantastiska landet, om den världsunika staden Kathmandu där kulturen, templen och vardagslivet vimlar intensivt tätt inpå, om dess så fantastiska befolkning som jag säger ”lär mig så mycket om mig själv och livet”, om livet i templen där jag har bott och gått meditationskurser, om bergen, både dess stillhet men också om expeditionslivet och massa annat!


Nepal är så mycket mer än Himalaya. 


Kopan monastery i Kathmandu som håller kurser på engelska. 


Kathmandu, de så intensiva gatorna gatorna i Kathmandu.


A N N E L I  
Jag studerar dharma som man säger i Nepal, kunskapen om livet – inre stillhet, frihet och livglädje – men i min egen Annelistyle och delar med mig av mina kunskaper.

Mitt liv handlar om den come back jag har gjort i livet – från sexuella övergrepp i uppväxten som ledde till att jag skadade mig själv, vanvård i psykiatrin i sju år som ledde till att jag brände upp mina fingrar och till slut hängde mig – till juristexamen, maraton och vasalopp, resor i 70 länder och magiska världsrekord på topparna i Himalaya och slutligen till att hitta stillheten och lita på livet och mänskligheten igen.

Utsidansbloggande i älskade Nepal 2014.


Så mycket Nepal har lärt mig om mig själv och om livet! Här på en meditationskurs i ett buddisttempel i Kathmandu. 


Back on track – nu kööör vi! 

S T Ö D 
Inom kort åker jag till Nepal för att hjälpa till. Intäkterna för föreläsningen går oavkortat till hjälp på plats i Nepal. 

P R I S
300 kr – går oavkortat till hjälp på plats i Nepal.  

G Ö T E B O R G – 2 6 M A J
Inställt

S T O C K H O L M – 2 8 M A J 
Inställt

B O K A
Begränsat antal platser, boka för att vara garanterad plats! Boka här:
http://simplesignup.se/event/60935-nepal-will-rise-again

Ö V R I G T
Reservation, kan komma att ställas in vid färre än 20 bokningar vid en ort. Frågor – mejl liferules2012@gmail.com eller telefon 073-84 62 752


Ett paradis för enklare vandringar, här från en dagstur från staden Pokhara. 


Nepal will rise again!

Välkommen att följa mitt liv och resan till Nepal via min Facebook! Detta är länk till min svenska Facebook, den engelska använder jag inte så mycket längre. Man kan kika in på min Facebook även om man inte har Facebook. 

Idag fortsätter FOTOVECKAN i Umeå med Fujifilm på plats för att premiärvisa Fujifilm X-T10, Sony för att visa sitt foto & video-sortiment och produktspecialister på plats, TURA Scandinavia med bla. Sigma och Manfrott och kvällens föreläsare, äventyrerskan Maria Granberg!

Vi öppnar kl 16:00 och bjuder på varmkorv och dricka så att du kan komma direkt efter jobbet eller skolan! Fujifilm visar hela sitt sortiment så kom in och surra kameror och testa dessa med alla objektiv som finns att välja på och på plats så klart. Sonys Sebastian Wivallius finns på plats och kan svara på allt inom Sonys sortiment med hjälp av Maria Granberg som finns för att prata kring sina äventyr och Sonys kameror. Föreläsningen är kostnadsfri och så är även varmkorven så ta en sväng förbi efter jobbet.

Jag kommer att prata om äventyr, drivkraft och motivation och mina härliga samarbetspartners Sony kommer att finnas till hands för att bistå med experthjälp för er äventyrsälskare och fotoentusiaster.

Innan föreläsningen kl 19:00 kan du även testa och prata objektiv med TURA som har bla Sigma där det finns många godbitar som 35mm f/1,4 ART samt 50mm f/1,4 ART bland mycket annat. Kom in och testa på din kamera och är du sugen på stativ finns både Manfrotto och Benro på plats för att visa sina produkter! Platsen är 1646 Studios, Lärlingsgatan 18, Umeå.

VÄLKOMMEN!

Den 7 -12 maj var det dags för min äldre syster och mig att göra vår årliga försommartur för att skåda fåglar på Gotland. Det blev 5 intensiva dagar med skådande från morgon till kväll. Vi fick totalt se 95 arter och då lyckades vi inte se varken gråsparv eller pilfink. Det här är ungefär hälften av det totala antalet arter vi sett. Vi är alltså långt ifrån att komma med i någon 300-klubb. De senaste 3 åren har vi i alla fall blivit mycket bättre på att identifiera de arter vi redan sett och det är tillfredställande. Trots det brukar det bli några nya arter ibland, så även denna gång.

På Gotland blir det naturligt att spana in sjöfåglar och vadare men även en del småfåglar. Vi åkte runt till rätt många ställen och här är några höjdpunkter.

Klintehamn. Vi bodde i Klintehamn och Klinteviken är första stället där vi ställde upp tubkikaren. Här finns ett grundutbud av sjöfåglar: Ett 15-tal hägrar, många sothönor, gräsänder, knölsvanar, gravänder, viggar, bergänder, storskarvar och snatteränder.

Stånga returvattendammar. De ligger på vägen till vår favoritplats Lausviken så vi stannade till här där det brukar finnas doppingar. Vi såg skäggdopping och gråhakedopping, men inte någon smådopping som brukar finnas här.

Lausviken. Lausviken är väldigt långgrund och det finns sandbankar långt ut där vadare ofta håller till. Bland obsarna vi gjorde kan nämnas mängder av större strandpipare, myrspovar, rödbenor, grönbenor, gluttsnäppor, svartsnäppor, brushanar, drillsnäppor och skärfläckor. Vitkindade gäss i 1000-tal.

Det finns två fågeltorn i Lausviken. Vi brukar hålla till i det västligaste och fåglarna finns runt om. Så här kan utsikten se ut mot norr.

Hällarna söder om Visby. Lördag förmiddag 9 maj anordnade Gotlands Ornitologiska Förening, GOF, en fågelvandring på hällarna alldeles söder om Träffpunkt Gotland i södra Visby. Under guidad ledning fick vi lyssna till och se ett 25-tal småfåglar, bland annat törnsångare, ärtsångare, gransångare, lövsångare, skärpiplärka, sånglärka, ängspiplärka, gärdsmyg, koltrast och hämpling.  Åtminstone ett tag efter exkursionen tyckte jag mig kunna skilja en del av dem åt genom sången. Men för att befästa kunskapen behöver jag mycket mer övning.

Hoburgen. Här brukar det finnas mycket rovfågel särskilt på hösten. Den här gången såg vi inte en enda. Däremot såg vi en del sjöfågel, exempelvis svärta, sjöorre, alfågel och ejder. De två första liknar varandra mycket och kan vara svåra att skilja åt. Den här gången befann de sig bara ett par hundra meter bort och genom att vi kunde se båda arterna samtidigt i tubkikaren så fick vi ett bra tillfälle att identifiera dem båda.

Utsikt mot norr från Hoburgen.

Uppe på strandvallarna blommar våradonisen i maj.

Nedanför berget betade Vitkindade gäss på väg upp till norra ishavet. Hoburgens fyr i bakgrunden.

Det kalla havet gör att dimma mycket snabbt kan dra in över land.

Stockviken. Fågeltornet ligger på  vikens norra sida och mitt på dagen kan motljuset vara besvärande. Den här gången hade vi en osannolik tur genom två samtidiga tillfälligheter. Dels att det fanns ett par av vitvingade tärnor där och dels att det fanns två fågelexperter där som kunde visa oss dem. Annars hade vi aldrig sett dem. Vitvingade tärnor håller vanligtvis till i Ukraina och Vitryssland och observeras i Sverige bara någon enstaka gång om året om ens någon. Den ena experten, från Sundre fågelstation, visade oss tärnorna omgående i sin egen tubkikare. Tärnorna var snälla så vi fick se dem på ganska nära håll. Riktigt kul. Det är också ett exempel på den goda viljan som jag tycker finns mellan fågelskådare. Man delar med sig och hjälper varandra. Imponerande var också mängden vitkindade gäss, 10,000-tal.

Alvena lindaränge. Här satt vi några timmar i det gotländska änget och bara lyssnade till fåglarnas sång. Halsbandsflugsnappare fanns överallt.

Storsund. Storsund ligger i Gothems socken 16 km söder om Slite. Det är en före detta havsvik som genom landhöjningen avsnörts från havet och kommit att bli en insjö. Vid södra änden finns ett fågeltorn som man kommer till via en ca 500 m nyanlagd spång. Själva tornet är emellertid i dåligt skick och ska bytas ut. Sjön är ett tillhåll för hägrar och vi såg ett 50-tal, varav några ägrettehägrar. Det såg roligt ut med alla hägerhuvuden som stack upp här och var ur vassen.

Lina myr. Myren ligger 6 km väster om Storsund och är känd bland annat för härfåglar. Vi såg sångsvanar och enkelbeckasiner. Svenska Naturskyddsföreningen äger ett naturreservat här.

Allkivie änge. Det ligger i Endre socken 9 km öster om Visby. Här satt vi still ett par timmar framåt kvällskvisten och lyssnade till näktergalar som hördes samtidigt från flera olika håll.

McDonalds, Stora Wäsby. Rastplatsen ligger halvvägs mellan Stockholm och Uppsala. Där passar det bra för oss att vid midnatt dricka en kopp kaffe på hemvägen när vi åkt med kvällsbåten från Visby till Nynäshamn. För ett år sedan stannade vi till här och så fort vi öppnade bildörrarna hörde vi den mycket starka sången från en näktergal i buskarna alldeles intill. Det tyckte vi var en härlig och oväntad avslutning på fem dagars fågelskådning.

I år regnade det när vi stannade till. Jag sprang snabbt in och hämtade kaffet och skyndade tillbaka i regnet. Jag hann precis tänka att i år sjunger i alla fall inte näktergalen i det här regnet, då den precis satte igång som året innan! Vi drack vårt kaffe med nervevade rutor och lyssnade. Vem bryr sig om regnet när man kan sjunga?!

På söndag åker jag til Nepal för att hjälpa till. Fyller trunken till bredden. 13 hinkar gatukritor. Efter kärlek vet jag inget i livet som hjälpt mig så mycket att läka som att skapa. Vad hjälper det om man har en filt och en skål ris om man inte har någon livsglädje. Jag tänker mig att jag kan rita blommor och grejer med barnen på gatorna i Kathmandu. Där det inte finns gator kvar kan vi rita på tegelstenar. Första hjälpen i Annelistyle. 



Så här skrev jag på Facebook igår. 

Och när tårarna bara rinner. 
De där stunderna. 
När det slår mig. 
Vilken resa jag gjort.
Genom livet. 
Att jag kan må så här. 
Att jag har hittat hit. 
Till så lent och snällt. 
Tänk vad livet förmår.
En sån stund är här.
Och nu väntar nya vägar.
Undrar vart de bär hän.
Livet känns mäktigt idag. 
Och tårarna bara rinner.
Och det får de. 

Jag tar en stor trunk.
Och fyller den med förnödenheter. 
Det ligger en trave filtar i garaget. 
Varför ska de ligga där. 
Ja, varför ska de.
Herregud. 
Amen.


Jag tar emot stöd som kommer användas på plats i Nepal. Jag står för mina egna kostnader själv. Idag är vi uppe i 7,300 kr. Varmt tack för ert stöd – NEPAL will rise again! 

Swish 0046738462752
Bankgiro 334-0502


Följ gärna min resa på min svenska Facebook. Den engelska med 174,000 följare använder jag inte så mycket längre utan det är på den svenska det händer grejer. 

Nu kan jag inte vänta längre. Imorgon bitti bär det av genom Norrlands inland på E45, en resa som jag sett fram emot länge. Nu ska jag reka lite grand och göra några dagsutflykter i Änok och nedre Njoatsosvágge. Jag ska undersöka några punkter som diskuterats i Utsidans blogg om Njoatsosvágge. Att kunna sticka iväg på det här viset är en fördel med att vara pensionär.

Veckan före midsommar blir den riktiga turen av. Då åker min vandrarkompis Hans Pettersson, som blir pensionär 1 juni, och jag upp för att göra en 10-dagars tur i Sarek. Båda två åter till Sarek som pensionärer efter 40 år.

Senast jag besökte Kvikkjokk var vid månadsskiftet maj/juni 1978 och vi var på väg upp till Stora Sjöfallet för att göra en kanottur i Sjaunja. Vi gjorde en avstickare till Kvikkjokk för att kolla läget tidigt på säsongen. Nere i byn var det barmark men efter en liten promenad på Kungsleden blev snön knädjup.

Innan jag åker upp för den riktiga Sarekturen kommer jag att vara hemma några dagar. Jag kommer då att rapportera här i bloggen om jag får tid .

Ibland infinner sig känslan av att stå inför ett äventyr. Det kan hända när som helst, till och med en grå arbetsvecka eller en vanlig dag. Men det är oftast när jag ger mig iväg till berg och fjäll som jag upplever den som starkast. Att sitta på tåget eller flyget (eller vad man nu åker med) och veta att nu, nu är jag på väg. Denna känsla vill jag vara rädd om, det är en värdefull tillgång för att kunna uppleva en resa på bästa möjliga sätt.

Åter till Sarek

I midsommar är det dags för fjällresa igen. När man beger sig till ett område som Sarek finns det alltid vissa osäkerhetsmoment. Äventyret kommer vare sig man har planerat för det eller inte. Denna gång kommer vi att vara en grupp på fem stycken. Förutom jag själv kommer min flitige följeslagare Anders vara med samt tre unga entusiaster från hans familj. Två av dem gjorde sin sarekpremiär för två år sedan, den tredje ska göra sin debut i år. För oss "gamlingar" är det en extra dimension i äventyret att få dela upplevelsen med människor som besöker Sarek för första gången.

Av olika skäl kommer denna resa starta så tidigt som vid midsommar, annars går inte sommarplaneringen ihop för vissa av oss i gruppen. Slutmålet kommer att bli Kvikkjokk, men var ska vi börja? Ritsem verkar osäkert (risk att båten inte börjat gå över sjön) så det blir troligen Suorva, alternativt Saltoluokta. Sedan planerar vi att gå fram till centrala Sarek vid Bielavallda (Pielaslätten) och hoppas att det ska gå utan problem. Sedan vill vi fortsätta fram till bron vid Skárjá. 

Vy från området nordväst om Bielavallda, in i Guohpervágge. I förgrunden syns deltalandet som bildas av Smájllájåhkås utlopp efter Skárjábron. I bakgrunden något till höger syns berget Guohper med sin mycket karaktäristiska topp.

Osäkerhetsmomenten vid Skárjá

Ett vattendrag som man måste passera mellan Bielavallda och Skárjá är den strida glaciärjokken Tjågnårisjågåsj. Tidigt på säsongen finns en snöbrygga som gör att det är enkelt att komma över.

Snöbryggan över Tjågnårisjågåsj, 27 juni 2012. Ungefär så här förväntar vi oss att den ska se ut i år också veckan efter midsommar. Tjock och stabil. Foto: Diana Ivanova.

Snöbryggan smälter under sommaren, brister och kan vara borta i augusti eller slutet på juli. Jokken kan då i allmänhet vadas vid kröken strax söder om fjällkartans utritade stig. Vattenfåran delar sig där tillfälligt i två fåror och böjer av till rakt sydlig kurs (syns bra på Google Earth). Om detta ställe upplevs alltför svårt får man gå ända ner till svämkäglan vid utflödet i Ráhpajåhkå. Utflödet är nog det ställe som är enklast att komma över vid, men det är ju en bit extra att gå genom björkskogen dit ner.

Två jokkars utflöden i Ráhpajåhkå, den 10 juli 2011. I förgrunden (röd pil) Bielajåhkå. Denna jokk är nästan aldrig svår att vada där stigarna korsar den uppe på Bielavallda (i sina lugnare partier kan den dock vara rätt så djup och fin att bada i). Bakom skymtar utloppet av Tjågnårisjågåsj (blå pil). Fotot är taget från Sjielmágiedde med kameran riktad mot Skárjá.

Efter att vi passerat Tjågnårisjågåsj ställer vi in siktet på bron vid Skárjá. Det finns en mindre jokk till emellan (Máhtujågåsj) där det också med stor sannolikhet ligger en snöbrygga. Men när det gäller själva bron är det vid denna tid på säsongen - före månadsskiftet juni/juli - rena lotteriet!

Så här såg det ut 27 juni 2012. Skárjábron låg prydligt uppställd på andra sidan, och av helikopter fanns inte ett spår. Jag hade talat med länsstyrelsen på telefon två dagar tidigare. Då hade de sagt att de jobbade med broarna men att det blåsiga vädret och den dåliga sikten hade fördröjt utplaceringarna i hela fjällvärlden. Diana och jag behövde bron eftersom vi vår plan var att följa Ruohtesvágge norrut till Treparksmötet. Nu gick det bra den gången. På grund av rena vintervädret fanns en snöbrygga kvar över biflödet Mihkájåhkå. Den gick att använda. Men man ska inte räkna med att det alltid går så enkelt. Mihkájåhkå bör undvikas, den är mycket kraftig och kan vara livsfarlig att vada. Utan erfarenhet och en bra vadningslina ska man inte ens försöka.

En viktig detalj i Sarek: reservplan!

Kommer vi att mötas av scenariot med utebliven bro även detta år? Det vet vi inte. Vi vill förstås gärna komma över genom att använda bron, men skulle det bli stopp vid Skárjá har vi naturligtvis en reservplan: att vända söderut och gå mot Aktse. Kanske tar vi en titt på Tielmavadet och går över där om vattennivån tillåter, annars fortsätter vi på norra/östra sidan av Ráhpaädno och gör ett besök på Skierffe och det underbara Aktse. Därefter blir det Kungsleden mot Kvikkjokk.

Strandstigen utmed Ráhpaädno är underbart vacker. Den börjar en liten bit från Skårkistugan och går fram till Alep Vássjájågåsj. Detta foto är från 23 juni 2010 då Anders och jag gick den åt andra hållet. Berget bakom Anders är Låddebákte. Oalgásj (Ålkatj) skymtar bakom till vänster. Vid hög vattenföring i Ráhpaädno är dock strandstigen olämplig och man bör välja stigen inne i skogen.

Rapadalen mot norr, fotograferad från Skierffes topp, 21 juni 2010. En mer inbjudande och äventyrlig vy är svårt att tänka sig! Foto: Anders Gudmundsson.

Fjällets invånare

För mig är djurlivet och fåglarna också en viktig del av äventyret. Man kan aldrig förutse vilka djurmöten det kommer att bli. Älg, örn och jaktfalk kan man oftast räkna med, men att se järv, lo eller björn är sällsynta lyckträffar. Likaså flera av de sällsynta fjällfåglarna, som fjälluggla och nordsångare. Och kanske, kanske någon tillfällig fågelgäst som kommit långväga ifrån.

Skärsnäppan är en fågel jag ivrigt spanat efter i svenska fjällen. Det tog många år innan jag fick se den i Sarek. Detta foto är mitt första någonsin av den i Sverige. Luohttoláhko i Sarek, 1 augusti 2014.

Fotona tagna av undertecknad om inget annat anges.

Framför mig väller en bottenlös vårflodsjock fram. Jag står med en fot på en någorlunda fast tuva mitt i en översvämmad myr. En liten bit bort verkar vattenflödet bli tillräckligt smalt för att gå att kliva över. Men jag känner med staven på den närmaste mosstuvan mellan mig och den punkten. Näpp. Inte en chans. Det är gungfly.

Jag vänder mig om och försöker förstå hur tusan jag tog mig hit. Blickar mot ett våtlandskap prickat av nysnötäckta tuvor.

Det är ett sådant där ögonblick då hela livet faller på plats.

För ibland bara händer livet med en. Jag vill tro att jag håller i rodret. Men inser allt mer att det är tillfälligheter, ödet och slumpartade möten med andra människor som utformar det landskap vi har att röra oss inom. Det kan kännas lite svårt att bara acceptera. Jag vill forma det själv! Jag kan vakna till emellanåt, mitt i livet, och undra med vilken helikopter jag hamnade där jag är. Det är en känsla av maktlöshet, men ofta en spännande sådan, ibland en känsla av att ha flyt. Den känslan hade knappast varit mig förunnad vare sig om jag levt ett enkelspårigt, förutsägbart liv, aldrig fattat några svåra beslut eller bara styrt allting själv utan att låta livet ha någon form av inflytande över mig.

Det här är en sådan stund, mitt på myren. Helikoptern har landat.

Det är inte alla människor som väljer att kliva rakt ut i gungflyn. Men det är skillnad mellan att agera impulsivt och att göra ett riskmedvetet vägval. På att kasta sig iväg utan eftertanke eller agera utifrån en inre stabilitet, styrd av en vilja att utforska och lära, med den trygga känslan och erfarenheten av att kunna hantera det mesta.

Så ändå, nog håller jag i rodret alltid. Navigerar bland tillfälligheterna.

Sinnesnärvaro nog för att få fram kameran, balanserande på tuva mitt i vårflodsmyr. Var går gränsen för när det är möjligt att fotografera direkt i ett händelsecentrum? Vid kängskaften?

Efter den vårflodsvandring jag och min bror gjorde i Storådörren för ett par år sedan var jag kluven. Dels hade jag tänkt att A) definitivt aldrig göra det igen, och dels B) kanske göra det igen i alla fall, bara för att jag kan, gärna ensam och på en ny plats. Det var egentligen aldrig min avsikt att faktiskt göra det, nu sista helgen i maj. Men då jag ska jobba hela sommaren kände jag ett behov att FJÄLLVANDRA, oavsett de givna förutsättningarna.

En ren tillfällighet således.

Det är det korta svaret på frågan hur jag hamnade mitt i den där myren. 

Det lite längre svaret handlar förstås även om vägval, spänner hela vägen från skön ensamhet på folktomt vårfjäll, solsken och lättvandrade vidder, till piskande regn och hagel, rejält snöfall, tillflykt till säsongsstängd övernattningsstuga och blankslitna sommardäck på en Nissan Micra.

Läs nästa inlägg. ;)

Trots att jag varit hemma en vecka från Kvikkjokksturen så har jag inte ännu lyckats få ihop mitt reportage därifrån. Det får därför bli en kortare variant som mest behandlar snösituationen. Övriga iakttagelser får vänta. Jag kom fram till Kvikkjokk 30 maj ock åkte därifrån sent på kvällen 3 juni. Totalt vandrade jag ca 40 km i terrängen runtom Kvikkjokk under dessa dagar.

En försmak av Sarekfjällen får man vid parkeringsplatsen vid Vaikijaur 4 km norr om Jokkmokk om vädret är klart. I mitten syns Skájdetjåhkkå 11 mil bort. Alltmer till vänster därom syns Gaskastjåhkkå, Lullihatjårro och Lullihatjåhkkå. Till höger syns Gådoktjåhkkå och en liten skymt av Gådokgaskatjåhkkå.

^{30 maj 2015}

Tjaktajaure och cykelstigen till Aktse

2 km innan Tjåmotis svängde jag av upp mot Tjaktjajaure och följde vägen på östra sidan fram till parkeringsplatsen vid Sijddoädno. Tjaktjajaure var i det närmaste tom och det vatten som var kvar var isbelagt utom ett litet område strax innanför fördämningen. Vägen kantades av plogvallar men vägbanan var torr och fin. En hel del snö fanns kvar i skogen. Utsikten mot västra Sarek är fin om man bortser från området runt Tjaktjajaure. Stigen till Aktse hade använts av snöskotrar och snön låg kvar så långt jag kunde se. Därför blev det ingen vandring till Aktse.

Dammvallen vid Seitevare.

Bilvägen längs Tjaktjajaure.

Tjaktjajaures stränder.

Vy mot östra Rapadalen sedd över Tjaktjajaure. Tjahkelij till vänster, Skierffe till höger och Skoarkki i mitten.

Stigen till Aktse var snötäckt så långt jag kunde se.

Runt Kvikkjokk

Nere i byn var det barmark men snön lyste vit på bergen runtom. Prinskullen var vit av snö förutom där det var riktigt brant. De högre fjällen var vita och visade knappast några tecken på att snösmälning. Videt blommade och började få små blad medan björkarna bara började knoppas.

Vy in mot Tarradalen med  Gasskájvo och Njunjesvárre.

Bårddetjåhkkå med observatorieplatån sedd från turiststationen. Bálgattjåhkkå skymtar. Fjället bakom granarna är Sähkoknuohkke.

Första kvällen och framåt natten promenerade jag längs stigen på Gamájåhkås östra sida upp till bron över Njáhkájåhkå. Den var överfull med vatten och det rann i skogen utanför den vanliga fåran. Bron gick i alla fall klar. Stigen var mycket blöt och korsades av många småbäckar som inte finns på kartan. Snö och is låg också kvar på många ställen, så även i skogen. Framåt midnatt bildades is på vattenpölar med stillastående vatten. Mina planer på att eventuellt vandra upp till Standárjåhkå och följa den upp till Pårekslätten för att sedan gå tillbaka via Kungsleden avskrevs.

Tre dagar ägnade jag åt en vandring på Gamájåhkås västra sida. Målet var att följa gruvstigen upp till  Ruovddevárre. För att nå stigen behöver man gå ca 4 km i obanad terräng och jag fick rådet av båtföraren Björn Sarstad, www.battrafikikvikkjokk.se, att följa skoterspåren nära Gamájåhkå. Trots detta var det besvärligt att ta sig fram i blötan i skogen, över myrarna och en mindre mängd snö. På tillbakavägen följde jag uthuggningen som går längs naturreservatet Kamajokks västra gräns. Den vägen visade sig vara mycket besvärligare med betydligt mer snö, vatten, myrar, kullfallna träd och en kuperad terräng som reduceade min hastighet till ca 1 km/timme.

Några bilder från naturreservatet Kamajokks västgräns.

Vy mot norr från höjderna nära gränsens södra ände.

Boarektjåhkkå  (tv) och Stuor Jierttá  (th) sett över Lulep Várddo från samma ställe som ovan.

Gruvstigen såg rätt hyfsad ut till en början men snart blev det mycket snö och när det sedan blev snö helt och hållet vände jag. Det var strax ovanför F:et i Fiellokvárásj på Fjällkartan.

En av gruvstigens bättre delar.

När gruvstigen såg ut så här så vände jag.

Tack vare mina gummistövlar kunde jag hålla mina fötter torra och varma hela tiden trots att jag gick i ankeldjupt vatten eller snö nästan hela tiden. Bäcken alldeles söder om gruvstigen var drygt knädjup på det grundaste ställe jag kunde hitta så där blev det till att ta av sig stövlarna. Mitt beslut att vända grundade sig också på att jag skulle få det svårt att passera de återstående bäckarna fram till Tjuoldajåhkå vilken i sin tur säkert skulle vara helt ovadbar.

Tältplats vid Gamájåhkå.

Det blev två tältnätter nere vid gruvstigens båtplats nere vid Gamájåhkå. Efter första natten hade vattenståndet i älven stigit några decimeter för att efter andra natten ha sjunkit igen. Jag var alltså där vid högsta vattenståndet vilket stämmer med SMHIs vattenwebb. Sedan jag återvänt hem från Kvikkjokk har det kalla vädret fortsatt och vattenföringen har nu (15/6) sjunkit till en tredjedel. Vattenföringen i Gamájåhkå enligt SMHIs vattenwebb. Jag var där när vattnet var om högst, runt 2/6.

Kurvan visar även en prognos för en vecka framåt och en fördubbling av vattenföringen förväntas. Så har det sett ut under de senaste veckorna, dvs en kraftig ökning, alltid om en vecka. Men den riktigt stora ökningen har i stort sett uteblivit och återstår förmodligen då det finns mycket snö kvar.

Vädret var växlande. På vägen upp längs Gamájåhkå regnade det mer än halva dagen och det fortsatte på förmiddagen dagen efter. Sedan klarnade det upp och mina blöta kläder torkade på några timmar. Resten av turen var det växlande molnighet med en hel del sol. Temperaturen låg mellan några minusgrader till 7-8 plus.

Jag diskuterade en hel del med Björn Sarstad i Kvikkjokk (förutom Linné, gruvnäring och metallframställning, vetenskapshistoria och relativitetsteori) bland annat om hur svårt det var att få information om snösituationen i fjällen. Han framförde att det var svårt även för dem däruppe att veta exakt hur läget är. Efter skoter- och skidsäsongen är det väldigt få som rör sig i terrängen då det är så svårframkomligt. Den mesta informationen tycks komma från mer eller mindre vilsna turister, ofta utländska, som kommer alldeles för tidigt för att kunna göra några egentliga vandringar utan får nöja sig med dagsutflykter. Den här gången besöktes Kvikkjokk förutom av mig också av två engelska tjejer i 25-årsåldern och av en fågelskådare. De engelska tjejerna hade anlänt en vecka före mig och hade tänkt vandra Kungsleden söderut vilket förstås var helt ogörligt. De arbetade på WWF i London och hade hört talas om området som "Europas största vildmark". Istället gjorde de olika utflykter på Björns förslag. En dag vandrade de upp mot Prinskullen men kom bara drygt halvvägs innan det blev för mycket snö. En annan tur gjorde de till Njunjes i Tarradalen men där var det också mycket snö på stigen trots att den ligger mycket lägre. De hann också med att bada i "Lagunen" Mierdekjávrre.

Kontentan av mitt besök blir att jag och min kompis skjuter på vår Sarekvandring från att börja strax före midsommar till veckan efter. Värmen måste ju komma någon gång. SMHIs vattenwebb kan vara ett bra hjälpmedel för att få information om förhållandena i fjällvärlden.

Nu är det dags att förbereda sig igen inför den riktiga Sarekturen efter 40 år!

Jag har bott i stadsmiljö under många år nu och när jag för frågan om jag inte saknar vildmarken i norr, så svarar jag att det händer. Att bo i stad i Sverige är ganska enkelt, förutom Stockholm så är ju de andra tätorterna inte världens största, så det är aldrig långt till en plats som kan ge en kort vildmarkskänsla eller där det finns någon typ av skog och vatten. Ja, inte ens i Stockholm är det långt bort. Värre är det på kontinenten och bortom. Det jag saknar från norr är ytorna, den friska luften, fisket, jakten och den fridfullhet som följer i dessa spår. Jag saknar inte vardagen där, det är lätt att bli bortskämd med det multikulturella samhället som blir allt bättre på större orter. Och det kulturella utbud som finns och jag är helt säker på, bättre utbildningsmöjligheter för barnen. men, jag erkänner, ibland saknar jag att bara kunna starta en eld bredvid en prolande bäck där spåren efter bäver är tydliga och lukten av lite halvblöt ved. Mest den sprakande björken. Jag tror det är den mest välbefinnande upplevelse som finns, ja, att sitta framför en värmande sprakande eld.

I en stad kan man ju inte bara dra igång eld var som helst och när längtan blir alldeles för stor och behovet av lugn gränslöst, då får kolgrillen göra så gott den kan. Och bara det lilla hjälper. Tveklöst är det så att sedan människan lärde sig använde elden för omkring 800 000 år sedan, så är den central på alla sätt och vis för oss. Ja, nu skall ju inte kolen brinna, men den ger lite hetta och det är tar lite kraft att få den perfekt och när man så lägger på sin cevapcic eller köttbit och en väldoftande lukt sprider sig, ja, då spelar det ingen roll om man är i Sibirien eller i en park i Köpenhamn. Det är höjden av välbefinnande!

Märkvärdigt nog verkar det här med att grilla och göra eld vara en övervägande manlig syssla världen över. Kanske en av få gånger män hjälper till med mat. Ofta med en öl i handen. Tecken på välbefinnande och en tid för avslappning. Vem vet, kanske är det vårt genetiska arv som gör att det är så. Hur som helst är det dags att bryta mönster nu. Jag håller på att lära döttrarna att ta över, men kanske blir det så att jag längtar alltmer upp i vildmarken. Den som lever får se!

Kika gärna på nya trailern:

Då var det bara ungefär 4 veckor kvar till avfärd till Nerlerit Inaat på östra Grönland. En liten flygplats norr om den lilla inuitbyn Scoresbysund.

Foto Pär Axelstjerna 2009

Väl framme kommer vi flygas norrut till en ca3 mil lång glaciärsjö där vi ska paddla, vandra och klättra.

Dalen ligger några mil norr om Gränsdal som vi passerade under vår vandringsexpedition 2011.

Målen med årets expedition är:

1. Hitta spår efter det folkslag som kallas för Grönlands mixkultur som senast påträffades levande 1824. Det lever en myt om dom fortfarande lever gömda i de ödsliga outforskade fjordarna. Vi har träffat nu levade jägare och piloter som hävdar att dom sett "mystiska" mäniskor på platser där det inte ska finnas folk.

2. Hitta spår efter Tyska väder och radiostationer från andra världskriget.

3. Fotografera den fantastiska naturen.

Foto Andreas Falk 2011

En gång i tiden var cykling mitt liv. Den tiden är ju för länge sedan förbi. Det var långfärdscykling som gällde och jag är än idag av den åsikten att det är den tuffaste av alla sätt att färdas på. Långa tider på färd, olika kulturer och ett evigt slitande. Men jordnära och rätt.

Hur som helst skrev jag tre böcker om mina cykeläventyr. De är för länge sedan slutsålda. Så vitt jag förstår. Jag hoppas det. Det är inga böcker jag är stolt över. Som litterärt mästerverk så att säga. Hur som helst finns där en e-bok kallad Långfärdscyklistens Guide till Planeten. Det är out of date gällande cykeldelen, men kan likväl vara roande och vissa delar gäller än idag. Hur man exempelvis hanterar bufflar!

Ladda ned gratis här!

en av två holmar på Kåskatsjön. det var lite vågor i vattnet men det blev en gädda på kroken.Savotta Loue som rastskydd och snuskburken som kokar the vatten, tycker detta skydd är det bästa jag har haft på länge.

Lite te i köket och diskvatten på g. Det var en toppen dag på holmen och man mådde som en prins. Även om man fick städa lite från vinterns turister på skoter så var det lite skräp.

På grund av snöläget i år innehöll planeringen av årets junivandring ovanligt många osäkerhetsmoment. Vi var 5 deltagare: förutom jag själv och min gode vän Anders så hade vi 3 ungdomar i åldrarna 19-25 år med i gänget.

Planerna

Vi började i Suorva 20 juni, och vår ursprungliga plan var att gå in mot bron vid Skárjá och därefter följa Ráhpajåhkå på dess västra/södra sida. Redan i inledningsskedet insåg vi att den planen kunde bli svår att följa, så det fanns en reservplan: att efter Pielaslätten (Bielavallda) följa Rapadalens östra/norra sida mot Aktse. I reservplanen ingick att gå förbi renvaktarstugan som ligger mellan jokkarna Alep och Lulep Vássjájågåsj och ta den "höga vägen" till Skierffe.

Läget i björkskogarna

I Suorva var det i princip snöfritt i björkskogen. Det var bara när vi närmade oss skogsgränsen mot kalfjället som det låg snöfält kvar. Detsamma i Rapadalen. Däremot var det mycket vatten i småbäckarna. I Suorva var stigen (skoterspåret) bitvis översvämmad, men det var inget som utgjorde något större hinder. Övriga bäckar kunde vi utan större problem gå eller hoppa över.

Kalfjället före Guhkesvágge

Den första stora jokken var Njabbejåhkå som vi korsade där skoterspåret kommer upp på kalfjället. Den var strid och vi var beredda på ett kvalificerat vad. Men det låg snö kvar i kanterna och vi kunde gå över på en tjock och stabil snöbrygga. Bryggan låg nog inte kvar särskilt många dagar därefter.

För övrigt var marken på sluttningarna Njavve- respektive Njirávbullda till stora delar barsmält på nivåerna upp till ca 900 meter.

På väg mot Guhkesvágge. Den lilla "knölen" mitt i bild är Nienndo 1008. Sjön i sänkan bakom till vänster om Nienndo är Liehtjitjávrre. I bakgrunden skymtar de snöklädda bergen inne i Sarek.

Inne i Sarek

Efter passage av bron var vi inne i Sarek och ett par timmar senare  fick vi utsikt över Vuojnesluobbala. Här låg många stora snöfält kvar, men det fanns också partier som var barsmälta. Men anblicken mot sjön Bierikjávrre fick oss alla att bli lite fundersamma.

Vuojnesluobbala. Den lilla bergknallen längst till vänster i bild är Bierikvárásj. Precis bakom och till höger ligger Bierikjávrre. Inget vatten, bara is och snö!

På Pielaslätten (Bielavallda) var förhållandena ännu mer "vintriga", men bland alla snöfält fanns barsmälta "öar". Att gå på snöfälten var inte alltför besvärligt, här var det Bielajåhkå som utgjorde det största problemet (alternativet med Skárja hade vi nu övergett, så vi var tvungna att korsa Bielajåhkå). Jokken var vattenrik och den hade brutit igenom det tjocka snötäcket nästan överallt. Vi lyckades dock hitta en snöbrygga som var stabil och kom över. Annars hade det blivit ett mycket kallt vad i duggregnet.

Utmed Ráhpajåhkå

Vi avstod från Snávvávágge eftersom vi gissade att den branta stigen ditupp inte skulle vara enkel att gå. Vad vi kunde se låg det snöfält som delvis täckte stigen.

Ráhpajåhkå var kraftig och full av vatten. Det rann också mycket ner från sluttningen, så det var blött överallt. Men ändå gick det ganska bra att gå utmed stranden. På ett ställe hindrades vi av en lång kanal som vi gick runt (hade varit snabbare och enklare att vada den vid utflödet i Ráhpajåhkå).

Alep Snávvájågåsj hade två strida jokkfåror som vi vadade (den första med rep som säkring för att inte riskera att hamna i Ráhpajåhkå). För övrigt var terrängen runt Låddebakte blöt, inte minst några vattenrika kärrmarker som tvingade oss till omvägar i snåren. Annars inga stora problem om man gick relativt nära stranden. Efter Tielmavadet ska man däremot alltid gå en bit in i skogen. Före Skårkistugan var vi tvungna att vada Jilájåhkå, men det var enkelt.

Vattennivån i Ráhpaädno var mycket hög, och strandstigen efter Skårkistugan var helt översvämmad. Vi följde istället stigen inne i skogen, men även den går ju bitvis nära stranden.

Alep Vássjájågåsj har två vattenfåror med något hundratal meter emellan. De var vattenrika (särskilt den södra var kraftfull) så de krävde vad med avtagning av kängor.

Vi gick därefter upp genom skogen mot renvaktarstugan. Flera mindre jokkar som man inte märker i vanliga fall rann genom skogen. Jokken som rinner precis förbi stugan korsade vi inte, vi gick en bit ovanför. Den var rejält kraftig och hade troligen krävt ett vad.

Lulep Vássjájågåsj

Denna jokk tänkte vi vada på kalfjället, på ca 950 meters höjd, och vi hoppades på en snöbrygga. Men därav blev intet. Den branta och djupa ravinen var klädd med snö på bägge sidor, och längst därnere i botten hade jokkfåran brutit igenom snötäcket.

Lulep Vássjájågåsj, fotograferad när vi kommit upp till närmare 1100 meters höjd. Ravinens kanter är inte så djupa och branta där som vid det vanliga vadstället, och vi kunde få en överblick. Jokken hade brutit igenom snölagret hela vägen upp i dalen, ingenstans fanns någon snöbrygga. Is-/snökanterna var 1-2 meter höga, och däremellan forsade iskallt smältvatten med stor kraft. Inte ens med rep tyckte vi att det var rimligt att försöka vada jokken. 

Vi åt lunch på en snöfri kulle på 1100 meters höjd. Därefter beslöt vi att även ha vårt nattläger där, medan två i gruppen gav sig upp på Vássjálåpptå (sluttningen av berget Vássjá) för att rekognoscera. Omkring vår "ö" var snötäcket flackt och förrädiskt. Observera de mörka, blå fläckarna i snön i högra delen av fotot. De fanns på flera ställen och skvallrade om att snön var vattensjuk och omöjlig att ge sig ut på. Nästa dag tog vi långa omvägar på lutande mark för att inte riskera att trampa ner oss i "bottenlös" snösörja. Där marken lutar rinner ju vattnet undan och bildar inte djupa vattensamlingar i snön.

Således tvingade Lulep Vássjájågåsj oss att ta en lång omväg upp mot Vássjábákte och genom Vássjávágge. Den dagen gick vi säkert till 95% på snö, som mestadels hade god bärighet för våra kängor. Vi stötte på flera intressanta problem när vi gick i snölandskapet, vilka dock kunde lösas efterhand.

När det gäller Lulep Vássjájågåsj  tror jag den fortfarande kan vålla mycket svåra problem för Sarekvandrare som väljer den "höga vägen". Det är väldigt mycket snö på sluttningarna däruppe, så den kommer att vara strid och vattenrik länge. Att däremot vada den nere i Rapadalen tror jag fungerar tillfredsställande.

"Ni är de första som kommer ut ur Sarek"

Följande dag (27 juni) nådde vi Skierffe som vi naturligtvis ville gå upp på. Vi var inte de första besökarna där, det syntes en del spår i snön på stigen från Aktse. Vi träffade ett par tyskar som tänkt fortsätta in i Sarek den höga vägen men som gett upp pga den snöklädda blockterrängen på Gierdogiesjtjåhkkå. Det var nog lika bra, annars hade de, liksom vi, fått tampas med Lulep-jokken.

På kvällen kom vi fram till Aktse. Jag pratade med stugvärden om båtskjuts nästa morgon. Han frågade varifrån vi kom, och när jag kort berättat om vår färd sa han: "Ni är de första som kommer ut ur Sarek". Vi träffade hans kollega i Aktse i Murjek igår, och hon sa att inte heller dagarna därefter hade det kommit någon från Sarek.

I Kvikkjokk sa de att ingen kommit från Sarek från Pårek heller. Detta har sin egen förklaring (översvämning vid Påreksjöarna), men att berätta om de detaljerna överlåter jag åt dem som hamnade i det.

På lördag var det träff med fiskevårdsföreningen i den by jag bor i. Kvällen innan så fick dom som ville lägga ut fiskenät och de gjorde jag och det blev en fin Abborre

Och så gjorde jag en film idag om fiske på Kåkatssjön.

Nog är det härligt att bo så nära naturen.