Präststigen (eller Prästvägen som den också kallades) gick mellan Kvikkjokk och Alkavare kapell. Jag har skrivit några artiklar här i bloggen om "detektivarbetet" att - så exakt som möjligt - kartlägga denna väg som användes av de präster som skulle förrätta gudstjänster i kapellet. Artiklarna är taggade med "Präststigen". 

Präststigen är ett namn som finns i Ortnamnsregistret. Uppgiften kommer från Harald Grundström, forskare och präst, kanske mest känd för "Lulelapsk ordbok". Jag förmodar att namnet med modern stavning blir "Härrábálges".

Alkavare kapell byggdes 1788 och Präststigen användes från och med detta år fram till ungefär 1860, då gudstjänsterna upphörde (de återupptogs ca hundra år senare). Stigens ungefärliga sträckning har varit känd ända till modern tid, och den fanns med på Generalstabskartan från 1890 samt på de fjällkartor som användes fram till ca 1970-talet. Däremot har de exakta detaljerna om hur stigen gick efterhand fallit i glömska, även om det naturligtvis kan finnas en och annan bland lokalbefolkningen som sitter inne med kunskapen.

En fjällvandring för 144 år sedan

I Svenska Turistföreningens årsskrift år 1892 fann jag en mycket intressant hänvisning till Prästvägen i en artikel som författades av en anonym person: Från Aktsek till Njuonjes. En femtonårings reseminne från 1871. Han följde med ett sällskap av samer genom Sarek, och gruppen övernattade vid ett lappläger vid södra stranden av Alkajaure (Álggajávrre). Han skrev följande: ”Stärkta af den långa hvilan och den kraftiga kosten anträdde vi färden kl. 8 f.m. på prästavägia eller prestvägen, så kallad, emedan den alltid togs af kvikkjokkspresten på hans färder till eller från Alkavare. Vägen var textad, d.v.s. angifven genom små stenrösen på höjderna. Genom Sarvisvagge Njåtsåsvagge, och Laktovagge gick färden till Welkespuolda, hvarifrån vi skulle enligt Per Olofs utsago sett Sulitälma på en mils afstånd, om vädret varit klart.”

Här får vi alltså veta att vägen var ”textad”, det vill säga att mindre rösningar hade placerats på höjderna för att underlätta för dem som färdades. Stenrösena var alltså väl kända av lokalbefolkningen ett decennium efter att prästresorna hade upphört. Resesällskapet följde sedan Prästvägen ända till Vállevágge, där de lämnade den och vek av västerut mot Njunjes.

Rösning Pr06 skymtar som en vass nål några hundra meter norr om tältet som nätt och jämnt står inne i Sarek. Rösningen ligger nästan precis på gränsen mellan Padjelanta och Sarek, drygt 7 km norr om Tarraluoppalstugorna och ca 1 km söder om den punkt där renstängslet korsar gränsen. Den är väl synlig från vilket håll man än kommer på Prästvägen. Troligen var detta en av de rösningar som 15-åringen såg på sin resa. När jag pratade med en renskötare i samebyn sa han att de ibland reser upp nerfallna rösningar. Om just denna har behövt sådan omsorg vet jag inte. För närvarande verkar den stå stadigt och stabilt.

Före femtonåringens resa hade en präst, Jonas A Nensén, gjort färden från Kvikkjokk till Alkavare kapell för att förrätta gudstjänsten. Detta var år 1841, således 30 år tidigare. Nensén beskrev sin färd på fjället noga även om anteckningarna är ganska knappa. Det är en reseberättelse av nästan modernt snitt som kastar ljus över hur vissa delar av Prästvägen gick. Han nämnde däremot ingenting om rösningar och vägmarkeringar. (Jag har återgivit flera citat av Nensén i en tidigare artikel.)

Att rösa en led

I höstas ringde jag upp sarekkännaren och författaren Tore Abrahamsson som jag hade ett par givande samtal med. Han påpekade att när man rösar en led är ett avstånd på 200 meter mellan rösningarna lämpligt. Följer man en sjö eller liknande kan det vara längre. Om man tänkte på samma sätt när Prästvägen rösades innebär detta att det skulle kunna vara tiotals rösningar per mil av Prästvägen. Så många tror jag inte det var, terrängen kräver det inte överallt. Men det kan ju tänkas att åtskilliga har rasat ihop under årens lopp, och att de man kan se numera bara är en del av de ursprungliga rösningarna. Jag fann för övrigt ett mindre antal stenhögar som kan vara sådana raserade rösningar.

Det naturliga när man sätter upp rösningar är att placera dem på upphöjda ställen: kullar, höjder, större stenblock. De ska ju synas tydligt på så långt håll som möjligt. Om sikten är skymd måste de stå tätare.

Annat än bara prästväg?

En annan person jag har talat med är Kenneth Awebro, som är en av dem som bäst känner till de gamla silvergruvorna i Lappland, och som har skrivit avhandlingen Luleå silververk. Han anser att stigen till Alkavare användes redan före kapellets tillkomst och var till för gruvarbetare som skulle upp till gruvan. Gruvarbetarna var ju ofta ovana vid fjällen och beroende av en tydligt utmärkt stig. Detta innebär att vissa av rösningarna kan vara äldre än 230 år, rentav över 300 år gamla.

Före gruvans tid kan det mycket väl ha funnits en samisk led med i stort sett samma sträckning. Men samerna behövde knappast rösningar för att hitta i fjällen, så rösningarna bör inte vara äldre än gruvan vid Alkavare (tillkom år 1673).

Åldersbestämning

En detalj som jag från första början tyckte var mycket viktig var att åldersbestämma rösningarna. Lavarna som växte på dem borde vara en av de få möjligheter om står till buds att gära en sådan datering. Vid kontakt med länsstyrelsen och Laponiaförvaltningen (Laponiatjuottjudus) fick jag dock veta att denna metod är något man frångått. Detta bekräftades av en botaniker och lavexpert som jag kontaktade på Botaniska muséet i Lund, Ulf Arup. Han berättade bland annat att den gröna kartlaven inte är riktigt så pålitlig att använda som jag beskrev i en av mina artiklar. Vissa av de lavar jag hade fotograferat var också svåra att exakt bestämma till art.

Den magnifika rösningen Pr12 som står några hundra meter från den förmodade Prestemansstenen. Anledningen till att den vita "kronan" inte är lika lavbevuxen som de grå stenarna ansåg Ulf Arup bero på att lavar inte växer lika bra på den vita kvartsen. När det gäller lavarnas tillväxthastighet beror det på många faktorer, till exempel väderstreck, solbelysning, utsatthet för vind, typ av mineral och fågelspillning. Detta gör åldersbestämning med hjälp av lavar svår. 

Inför bedömningen av lavarnas ålder hade jag funderat ut en hypotes. När man bygger en rösning kan ju de stenar man plockar redan ha lavar på en eller flera sidor (undersidorna som är vända mot jorden bör dock vara rena). I den färdiga rösningen kommer då en sida av den bestå av ett antal stenar där somliga kan ha mer eller mindre beväxning medan andra saknar detta. Sedan går åren. Om man efter en tid åldersbestämmer de stenar som har de yngsta lavarna bör man kunna få fram en ålder. Ulf Arup höll med om att det fanns en poäng i detta resonemang, men jag uppfattade att så långt som till noggrann åldersbestämning ville han inte gå. Då hade man behövt en referenssten, dvs en sten där man känner till åldern av dess lavbeväxning.

Nåväl, man borde i varje fall kunna kasta en blick på en rösning och få ett intryck. Om det växer flera olika sorters långsamväxande lavar, de har fyllt springor och mellanrum, och flera sidor av rösningen är täckta av lavar, då bör rösningen vara gammal. Men är rösningen 300 år eller bara 150 år? Att avgöra det kan bli besvärligt. Därför nöjer sig arkeologer ofta med att göra en ungefärlig bedömning. I fråga om Präststigen handlar det om rösningarna kan anses vara äldre än från 1850. Då kan de klassas som fornminnen. Åtskilliga av de rösningar som jag dokumenterat bör vara minst så gamla, vilket jag fått bekräftat av en arkeolog.

Mysteriet med Prestemansstenen

I en artikel (oktober 2013) skrev jag om den så kallade Prestemansstenen. Stenen finns utsatt med namn på Generalstabskartan från 1890. Namnet finns också med i Ortnamnsregistret, och som uppgiftslämnare anges Harald Grundström (1931). Han har tillfogat en anteckning: Läget endast ungefärligt angivet. Jag antar att han menar hur stenen är utritad på Generalstabskartan.

Claes Grundsten nämner stenen i en av sina guideböcker, men den är trots detta inte lätt att finna. Lars Hedegaard Larsen från Danmark lyckades få fram en bra kandidat till denna sten år 2013, vilket jag redovisade i artikeln.

Jag har talat med några personer som har gått hela eller delar av Präststigen. Kenneth Awebro och Lars G Hedlund gjorde det på 1980-talet och har nämnt om detta i artiklar. Rolf Kjellström och Ulf Böke gjorde en vandring i Linnés fotspår år 2000 (men de kände inte till Prestemansstenen). Kenneth Awebro trodde att Grundsten möjligen kunde ha fått uppgifterna om Prestemansstenen från honom. Kenneth var inte säker varifrån han själv fått dem. Kanske var det från kartstudier. Han ansåg att stenen var en gränssten som kan ha markerat vägskiljet där stigarna delar sig. En väg går ner till Tarraluoppal (den vi kallar Linnés väg) och en del är Prästvägen till Alkavare.

När det gäller Prestemansstenen är mina forskningar inte avslutade. Jag hoppas fortfarande på en bekräftelse att rätt sten är funnen, den som Lars Hedegaard letade upp. Alternativt en dementi och en ny kandidat. Man skulle önska att Harald Grundström fanns att tillfråga. Jag återkommer i ärendet om det framkommer någonting nytt.

Ovan: stenblock funnet av Lars Hedegaard Larsen. Koordinater: N67 10.309  E17 10.495; SWEREF 99 TM:  7452178,  594138. Dess läge stämmer med Generalstabskartans angivelse av Prestemansstenen, och den ligger nära ett stigskilje. Det finns heller inte särskilt många andra stora stenblock att välja på i just det området. Platsen är lämplig för rast och att släcka törsten, och kanske gjorde kyrkfolket det här. När man passerat denna sten ska man ta en smula höjd och korsa Gárránisjågåsj vid en rösning som jag gett beteckningen JB01.

JB01 markerar kanske ett gammalt vadställe över Gárránisjågåsj.

JB01 i närbild. Koordinaterna är: N67.176824  E17.179607; SWEREF 99 TM:  7452746,  594330.

Är Präststigen kartlagd i modern tid?

I inledningen skrev jag något om att vägen varit ungefärligt känd ända till nutiden, men att kunskapen om dess exakta sträckning inte varit allmänt känd. Visserligen var den fortfarande mycket välbekant en tid efter att den slutade användas av prästerna, och säkert fanns det på vissa sträckor en synlig stig man kunde följa. Man får väl också räkna med att stigen kartlades i detalj av kartograferna under arbetet med Generalstabskartan 1890. Men hur var det därefter?

Under 1960-talet vaknade intresset för Präststigen igen, i samband med kapellets återinvigning år 1961. Det genomfördes säkerligen åtskilliga vandringar under de följande decennierna och det skrevs en hel del artiklar och reseberättelser om stigen. I flera artiklar som jag läst nämns iakttagelser om rösningar utefter färdvägen, men ingen tycks ha gjort en systematisk undersökning av dessa rösningar. Detta har jag också fått bekräftat av en handfull personer som var med på den tiden och som intresserade sig för hur stigen kan ha gått. Två av de främsta kännarna av stigen är Kenneth Awebro samt Lars G Hedlund som samarbetade med Kenneth att kartlägga transportvägarna till gruvverksamheten i Kedkevare och Alkavare. De tog reda på hur stigen gick i stora drag men letade inte systematiskt upp rösningar för att få dem dokumenterade och inprickade på kartan.

Men de fann ändå åtskilligt av intresse. I artikeln Vägen till Alkavare i Studia Laplandica 9 skriver Hedlund: "Ännu sommaren 1987 kunde stigen ... bitvis återfinnas längs hela sin sträckning. Ett mindre antal mer eller mindre intakta ... eller omkullfallna rösen kunde återfinnas längs färdvägen." Vidare: "Stigen är fortfarande bitvis synlig i terrängen...". I artikeln finns ett par foton som visar dels ett röse, dels en nedtrampad stig i marken. Det verkar som om Lars Hedlund mer koncentrerade sig på stigens slitage i terrängen än på att leta rösningar. Som fjälljägare och fjällforskare hade han också en mycket stor erfarenhet av detta arbetssätt. (Här kan man fråga sig om det är möjligt även idag för en tränad blick att upptäcka stigens slitage på terrängen.)

Åter till frågan i rubriken. Om den formuleras på detta sätt: "Har Präststigens sträckning systematiskt kartlagts med avseende på dess rösningar?" så tycks svaret trots allt vara nej. Ingen jag har frågat känner till en sådan kartläggning. Och då har jag vid det här laget pratat med många. Institutioner som Riksantikvarieämbetet, länsstyrelsen, Laponiatjuottjudus, Ájtte och så vidare. Vidare ett betydande antal fjällkännare och författare, privatpersoner bland lokalbefolkningen samt samer och renskötare från de två aktuella samebyarna.

Det är spännande att hitta ett nytt forskningsfält. Och jag är säker på att det finns mer i fjällvärlden som är outforskat (eller näst intill) och som ingen hunnit ta itu med.

För närvarande har jag, från och till, en smula kontakt med Laponiatjuottjudus som är den förvaltning som närmast ansvarar för fornlämningar i Laponia. De har visat intresse för själva stigen och för fynden av rösningar. Vi får väl se vad det kan leda till. En poäng i sammanhanget är att stigen inte bara handlar om en fornlämning utan att den duger att använda även för nutida "turist"-verksamhet.

Prästvägen som nutida vandringsled

Prästvägen är definitivt värd att göra känd som fjällvandringsled. Den är troligen den snabbaste färdvägen till Alkavare kapell och därmed till ett av Sveriges mest avlägsna fjällområden. Möjligheten att hitta bortglömda vägmarkeringar och andra arkeologiska lämningar blir en spännande krydda till vandringen. Den som hittar rösningar eller andra spår som kan vara från Präststigen får gärna dela med sig av dem till mig - jag skulle bli mycket tacksam för detta.

Terrängen är relativt lättvandrad - om man jämför med andra färdleder som går genom stiglöst land. Naturen är storslagen med vyer in i både Sarek och Padjelanta. Möjligheter till avstickare in i Sarek finns, t ex vid övre Njoatsosvágge. Närheten till Padjelantaleden vid Tarreluoppalstugorna kan kännas som en trygghet om krafterna skulle tryta eller vädret bli besvärligt.

Stigens historia gör den även lämplig som pilgrimsled (sådana vandringar lär ha gjorts för 30-40 år sedan). Man känner historiens vingslag när man ser de gamla vägmarkeringarna och lägerplatserna. Det är fascinerande att leva sig in i hur det var att gå stigen för 200 år sedan. Vandringen kan med fördel avslutas med ett besök i kapellet, och vill man pricka in kyrkhelgen så infaller den alltid sista söndagen i juli. Om man inte har lust att gå samma väg tillbaka kan man gå norr om sjön Álájávrre och enkelt fortsätta till Staloluokta. Den som inte räds strapatser kan ta vägen genom Sarek.

Några smakprov av vägen

I tidigare inlägg om Präststigen (augusti och september 2014) har jag med text och kartor beskrivit hur vägen gick. I artiklarna finns de olika rösningarna utsatta med sina beteckningar. Jag upprepar inte allt detta en gång till utan hänvisar till artiklarna. Men här kommer i varje fall ytterligare några foton och kommentarer som kan vara användbara om man planerar att vandra leden eller delar av den. Jag har koncentrerat mig på den sista tredjedelen som jag tror är den minst kända sträckan. Det är den del som kommer efter Prästemansstenen, så här följer vad som händer efter den och efter rösning JB01.

Efter att ha passerat Prästemansstenen och JB01 vid Gárránisjågåsj passerar man strax öster om punkt 1082 på fjällkartan. Ett par pyttesmå sjöar passeras därefter och sedan går man i en ravin som till att börja med är mycket grund. Den leder ner mot den lilla namnlösa sjön söder om Vássjárávjátja (syns längst till vänster på fotot ovan). Man följer den lilla bäckravinen och går i kanten av den sanka gräsmark som finns öster om Vássjájávrátja. Norr om sjön går stigen uppför en sluttning till den flacka gräsplatå där prästfolkets andra nattläger låg (prickarna längst bort i bakgrunden på fotot).

Fotot ovan är taget uppe på lägerplatån med rösning Pr09 i förgrunden, kameran riktad mot söder. Här finns ytterligare rösningar att studera. Platån erbjuder en vacker utsikt över Vássjájávrátja och jag tycker detta borde vara ett intressant utflyktsmål för en dagstur från Tarraluoppalstugorna. Den sanka gräsmarken öster om Vássjájávrátja breder ut sig nedanför. Kommer man norrifrån (och alltså följer prickarna söderut i bild) så gäller det att välja rätt bäckravin när man går uppför sluttningen i bakgrunden. Den lilla sjön söder om Vássjájávrátja är dold bakom den bergrygg som kommer från höger i bild.

Efter lägerplatån vrider Prästvägen rakt norrut igen. Man kan sikta strax väster om den punkt där renstängslet skär gränsen mellan Padjelanta och Sarek. På det sättet kommer man efter ca 2 km att kunna sikta Pr06 på långt håll (se foto ovan i artikeln). Med lite tur passerar man även rösning OD01 som ligger en kilometer norr om platån. Jag misstänker att det finns fler rösningar här som jag inte lyckats hitta.

Rösning Pr02 (röd pil) på stenen till höger om Diana. 2 km längre norrut ligger Pr01 (gul pil) som är rest på en större sten som avtecknar sig mot Álggavárres sluttning i bakgrunden. Även om Pr01 är placerad på ett föredömligt sätt och kan upptäckas på långt håll behöver man nog kikare för att ana att den finns där. Det borde rimligen finnas rösningar mellan dessa två, men vi såg inga. Kanske om man letar noga.

Pr01 sedd på närmare håll. Rösningen är den som vi fann närmast Alkavare (ca 2 km söder om vadet över Rissájåhkå). Sjön Álggajávrre ligger bakom stenen, i sänkan hitom Álggavárres sluttning.

Vid ankomsten till Álggajávrre återstår bara ett litet problem om man ska till kapellet: att ta sig över vattnet. Det finns båtar, skänkta av fjällvandrarklubben Skarja. De kan man använda. Men om vattennivån inte är hög är det enklaste att vada vid utloppet intill båtarna. Kallt förvisso, men man slipper det tunga arbetet med att vända och dra båtarna (kräver två personer).

För egen del hoppas jag kunna återvända till Prästvägen i juli i år för att fullborda mina undersökningar. Tanken är att nå fram till Alkavare kapell den 25 juli och kunna delta i kyrkhelgen. Det har jag aldrig gjort tidigare.

Häromdagen surfade jag in på Jönköpings kommuns hemsida för att titta på kartan över John Bauer-leden och fick då se att en av rastplatserna med vindskydd har flyttats till en plats invid en liten göl. Det verkade lovande och borde kollas om det kan bli nytt stamhak för övernattningsturer lite hemmavid!

Kort arbetsdag i fredags, hem och packa ifall jag fick lust att övernatta där redan nu...det fick jag!

Rastplatsen är precis invid leden, i kröken på en skogsväg som just där övergår från att vara något större till mycket mindre. I mitt tycke hade den hamnat på en trevligare plats bara hundra meter från leden. Det ligger tyvärr inte så nära Hulvestorpagölen som det verkar av kartan och beskrivningen, vattenspegeln skymtar bara på avstånd mellan trädstammarna och sanka stränder med snårig skog inbjuder varken till bad eller diskbestyr.

Hulvestorpagölen

Ett rejält och nybyggt (i fjol sommar, tror jag) vindskydd står här, en betongring med grillgaller att elda i finns framför. Vedförråd men ingen ved. Dock skvallrar ett antal tomma vedsäckar om att det har funnits. Men det finns gott om pinnar i skogen att samla och elda med! Yxa och såg finns liksom dass och soptunna.

Jag gick en sväng längs leden söderut, såg många spår efter vildsvin som blir allt vanligare här i trakten. Improviserade mej tillbaks till vindskyddet och hann samla tillräckligt med ved innan mörkret föll. Vårens för mej, första morkulla drog förbi med sitt lustiga läte och koltrastarna sjöng sin vackraste skymningssång, eller var det kanske regnsång...

Natten blev lugn, regnet föll lätt mot takpappen som höll tätt och ingen aktivitet från vildsvinen märktes. Regnsmattret  övergick i snö och vind som susade i grantopparna.

Morgonen var betydligt kyligare än kvällen varit men min ved räckte även till en värmande frukostbrasa. Bakslaget i vårvädret fick fåglarna att hålla sej tysta, det enda som hördes genom vinden var en ormvråks klagande läte.

Så blev det dags att vända hemåt, nöjd med att fått sova ute en natt även i mars.

Nybyggt vindskydd vid John Bauer-leden

Det tomma vedförrådet och dasset i bakgrunden

Yxa och såg hänger prydligt på väggen inne i vindskyddet

Kvällsbrasan sprakar. Lite garanterat torr finved att starta med tog jag med hemifrån

Snöpudrad och kylig morgon

Frukostbrasan. Jag vill ha en liten eld att sitta nära, då värmer den bäst. Därför eldar jag på marken framför den avsedda eldstaden.

I ett av blogginläggen om Njoatsosvágge uppmärksammade Hans Fowelin en märklighet. Jag upprepar den här:

En överraskande detalj på den gamla generalstabskartan gäller vattendragen Sähkokjåhkå och Máderjåhkå. På generalstabskartan är bägge utritad som samma jokk med namnet Matirjokk (blå färg). Om man får tro kartan hade alltså den nuvarande Sähkokjåhkå ett annat lopp. Den böjde tidigt av åt väster och rann direkt ut i Njoatsosjåhkå. Nuförtiden rinner den ju ner till västra kanten av Påreksjöarna och förser Standárjåhkå (grön färg) med vatten. Om generalstabskartan hade rätt var alltså Máderjåhkå större än tidigare, och Standárjåhkå något mindre. Denna detalj fanns kvar så sent som på 1961 års fjällkarta som ju hade generalstabskartan som underlag. Hambergs karta hade jokken ritad på samma sätt men han namngav den som Sähkokjokk.

Utgångspunkten var som sagt inte bara Generalstabskartan utan också Axel Hambergs egen karta som ser ut så här för samma område:

Axel Hamberg var en pionjär inom fotogrammetrin i Sverige. Läs Kennert Torlegårds kapitel i boken ”Sarek, Arktis och akademisk vardag. En bok om geografen Axel Hamberg”. Jag citerar några rader från kapitlet:

"År 1896 påbörjade Hamberg sina omfattande arbeten med att kartlägga högfjällsregionen i Sarek norr om Kvikkjokk, ett område om cirka 2 000 km². Här togs omkring 1 800 bilder…"

"De fotogrammetriska upptagningarna i Sarek var i huvudsak avslutade 1902. Bildmaterialet bedömdes vara tillräckligt för att konstruera en topografisk karta i skala 1:50 000…"

"Men kartan… förverkligades aldrig. Dock framställdes en karta i skala 1:300 000 som bilaga till Hambergs klassiska bok Sarekfjällen… Trots sin lilla skala ansågs den överlägsen Generalstabskartan och användes av Sarekbesökare ända fram till dess den… topografiska kartan i skala 1:100 000 över området publicerades år 1970."

Hambergs anseende som kartograf var och är högt. Observera exempelvis att detaljeringsgraden går så långt att Jamikvaratj är utsatt på kartan. En viktig referenspunkt för de som går i Njoatsosvágge.

Jämför man med dagens fjällkarta ser det ut så här:

Om Hambergs karta är korrekt skulle alltså Sähkokjåhkå ha ändrat sitt lopp under de mer än etthundra år som har förflutit. En dramatisk förändring minst sagt som i sig borde förtjäna uppmärksamhet.

Källmaterialet

För att lösa gåtan med Sähkokjåhkå vore det förstås bäst att ha tillgång till Hambergs fotogrammetiska fotografier. Tack vare Uppsala universitet finns ett antal av dessa bilder tillgängliga. De bilder som finns i detta bibliotek är blandade med andra typer av fotografier som också återger personer och platser. Dessutom finns hans dagböcker, publikationer och mycket annat på Uppsala universitets Hambergsida. Jag ska försöka ge en bakgrund och försöka lösa gåtan med hjälp detta material.

Hotell Säkokjokk

Hambergs allra första hydda i Sarekområdet var Säkokhyddan eller ”Hotell Säkokjokk” som han kallade den.

I ”Bau von Hütten im Sarekgebirge” skriver han:

"Meine diesbezüglichen Pläne nahmen bereits im nächsten Sommer (1902) eine konkrete Form an. Am 29. Juni sandte ich meine Lappen aus, um am Tata-See und auf dem Wege dorthin zurückgelassene Kisten, in die meine grossen Apparate verpackt gewesen waren, einzusammeln, sie vorsichtig zu zerlegen, die Nägel herauszuziehen und aufzubewahren, die Bretterstösse auf Renntiere zu verladen, die längsten selbst zu tragen und alles zu einer Stelle zu transportieren, die ich dicht unterhalb der Birkenwaldgrenze bei Säkokjokk ausgewählt hatte. Hier fügten wir am 2. und 3. Juli die Kistenbretter mit Nägeln, einer Hufzange, einer Säge und zwei Geologenhammern zu einem kleinen Haus zusammen, dem sog . . »Hotel Säkokjokk» (Fig. 6.). Um das Häuschen wasserdicht zu machen, sandte ich zwei Mann und die Packrenntiere in den Nadelwald zum Sammeln von grossen Birkenrindenstücken, mit denen dann das Dach und die Wände ausser der Eingangswand bedeckt wurden. Die Lappen hatten eine grosse Geschicklichkeit darin, die Rindenstücke, die sich meist einrollen oder auch nach einer Richtung bersten, mit kleinen Latten ordentlich zu befestigen."

Det går inte att placera hyddans plats mer exakt, men Hamberg skriver:

"…die ich dicht unterhalb der Birkenwaldgrenze bei Säkokjokk ausgewählt hatte."

Hyddan låg alltså i direkt närhet till Sähkokjåhkå, en bit ner i björkskogen.

Säkokhyddan var av avgörande betydelse för Hamberg under åtminstone de första tio åren innan Pårekhyddan byggdes 1912-1913. Det var där man hittade skydd och hyddan var en central plats för utrustning, proviant, mätinstrument och allt annat som han behövde. Det framgår bland annat av hans dagböcker. Axel Hamberg måste alltså ha varit mycket välbekant med hur jåkkens lopp såg ut.

Har Sähkokjåhkå ändrat sitt lopp?

Hambergs egna bilder förser oss med det material vi behöver för att svara på frågan. Detta foto tog han någon gång före 1907:

Kortet bör vara taget uppe på sluttningen av Pårte strax öster om Sähkokjåhkå. Vi ser delar av Påreksjöarna till vänster, Tjoares till höger, Vállevárre, hela Änok och långt bort Kvikkjokk med Sakkat. Om man förstorar upp (och behandlar) bilden går det att identifiera Máderjåhkå:

Och Standárjåhkå:

På det stora fotot återfinns jåkkarna här:

Sähkokjåhkå bildar en bifurkation med Máderjåhkå. Så såg det ut för över etthundra år sedan och så ser det ut idag.

Hur kunde det bli så fel?

Man kanske kan tycka att felritningen inte är så viktig. Hambergs karta var ju trots allt bara avsedd som en grov men ändå mer korrekt återgivning av Sarek än vad Generalstabskartan kunde erbjuda. Det som ändå slår en är att Hamberg kopierar Generalstabskartans felaktiga ritning. Tack vare Mats Brobergs (signaturen eyck på Utsidan) undersökning av källmaterialet till Generalstabskartan vet vi hur konceptkartorna såg ut:

Vi ser samma fel i konceptkartan som i Hambergs karta. Det finns ingen huvudfåra för Sähkokjåhkå. På sätt och vis är konceptkartan mer korrekt. Den anger inte Sähkokjåhkå överhuvudtaget. Hamberg har namnet Sähkokjåhkå men återbildar inte jåkkens huvudfåra alls. Om vi skulle rita in jåkkarna i Hambergs karta (slarvigt) skulle den blå markeringen heta Sähkokjåhkå och den gröna Máderjåhkå.

Har ett gammalt kartfel någon betydelse?

Inte idag förstås. Vår fjällkarta är korrekt. Å andra sidan var Axel Hambergs karta den man utgick från i nästan 50 år. Hade felritningen någon betydelse för vandrare när man bara hade Hambergs Sarekkarta? Det beror på hur man gick. Om man då som nu väljer att gå högt upp för att nå övre Njoatsosvágge så berörs man inte av Sähkokjåhkå nere på Pårekslätten. Om det däremot hade funnits vandrare som hade nedre Njoatsosvágge som mål eller tänkte följa vandringsstigarna på Sähkoknuohkke då borde denna felritning ha uppmärksammats för länge sedan.

I nästa inlägg ska jag försöka förklara eller spekulera i varför det blev fel i kartan och hävda en till synes lite märklig tes. Även om jag nu pekar ut felaktigheter i Hambergs kartor framstår hans karta från 1922 fortfarande som överlägsen vår moderna fjällkarta.

                     Photo: Mona Menets

Under mina 29 år som någon sorts yrkesresenär så har jag bara blivit inbjuden att föreläsa eller visa någon av mina dokumentärer till den övre akademiska världen fyra gånger.  Tre av dem den här månaden. Lund, Oxford och nu senast på en antropologisk filmfestival i Tartu i Estland. Anledningen är ju flera, men främst för att rent historiskt så kommer akademiker och resenär inte riktigt överrens. De senaste åren har det varit en kamp inom The Royal Geographical  Society som år 2009 helt enkelt tog bort namnen expedition och exploration i sitt ordförråd som funnits sedan 1800-talet. En kampanj startades av explorer branschen kallad The Beagle Campaign, men har kanske inte haft någon större inverkan på organisation som nu vill bli sedd som en akademisk institution för geografer och göra sig av med sin historiska explorer del.

Orsakerna till kampen är flera, men generellt så vill geograferna åt mer pengar och de tycker att äventyrarna och yrkesresenärerna får pengar och uppmärksamhet ändå från media och sponsorer. Och akademikerna tycker att motståndarna ägnar sig för mycket åt halvsanningar och överdrifter.  Jag har förståelse för detta, men jag såg mycket fram emot dessa tre utmaningar i den övre akademiska världen.

Självklart slog influensan till dig. Alla dagis sjukdomar man får av småbarn är ju sanslöst många och utan ände. Men jag kan generellt säga att under alla tre utmaningarna så var publiken delad. De som uppskattade en gäst utifrån och ett annat fokus än det ibland något sega, torra och detaljerade akademiska framförandet och de som irriterades över vad de såg som generaliseringar, självcentrering och många akademiska felaktigheter. Oavsett om det var föreläsning eller film.

Photo: En av de finaste människor jag känner, Baronessan Helena Kennedy

Som helhet har jag lärt mig oerhört mycket av de här tre besöken. Och jag har självklart känt mig hedrad att ha fått en möjlighet att besöka denna mycket speciella värld. Och att få föreläsa i Oxford eller Cambridge var en av mina tidiga professionella önskningar att få göra en gång i tiden. Det tog 28 år. Det var den sista drömmen att strykas av det jag hoppas att få göra innan jag dog.

Största önskemålet nu är att så snart som möjligt tog med döttrarna till Sarek på en tio dagars vandring. Det lär bli en tung ryggsäck. Att bo södra Sverige har många fördelar, mest närheten till kontinenten och massor av konstnärlig kraft, men jag saknar stora fjäll, floder, tjärnar och den friska luften. Och det måste döttrarna snarast få uppleva!

Detta är en fortsättning på mitt förra inlägg – Axel Hamberg och Sähkokjåhkå.

Jag ska göra ett mer eller mindre amatörmässigt försök att förklara felritningen av Sähkokjåhkå och sätta in denna i ett annat, viktigare sammanhang. Utgångspunkten är att Hamberg självklart visste hur Sähkokjåhkås huvudfåra gick. Få har antagligen vistats så länge och så nära detta område som Hamberg. En sak står klar och det är att han inte ”gick i sin egen karta”. Med det menar jag att han helt enkelt inte satt framför sina skisser och framkallade sina minnesbilder av hur det såg ut i detalj. För en del av er är detta något mycket bekant och jag har beskrivit det som att ”vandra i kartornas landskap”. Så kan inte Hamberg ha gjort. Så hur såg hans perspektiv ut eller vilka aspekter var det han var fokuserad på?

Kopieraren och kartläggaren

Ett vanligt angreppssätt när det gäller såväl kartor som encyklopedier är att man utgår från vad andra redan har skrivit eller kommit fram till. Utifrån ett sådant underlag kopierar man, korrigerar och lägger till ny information. På så sätt behöver man inte uppfinna hjulet på nytt. Ett tidigt exempel på att Hamberg kunde arbeta på detta sätt är den mycket detaljerade karta som publicerades 1895 - en kartskiss over ”Sarektrakten och dess jöklar”.

Här finner vi hans anmärkning ”De nordöstra delarna äro med eller utan korrektioner återgifna efter äldre kartor”. Hamberg kompletterar med nya och mer exakta mätningar – ”hufvudsakligen upprättad genom fotogrammetri”. Det låg med andra ord inget konstigt i att blanda olika kartkällor. Observera att Generalstabskartan bara var fem år gammal vid denna tidpunkt.

När det gäller Sähkokjåhkå i Sarekkartan från 1922 är det helt uppenbart att Hamberg har kopierat de gamla kartorna utan att uppmärksamma felaktigheterna.

Den gamla Sarekkartan

Kennert Torlegård som jag citerade i förra inlägget skriver så här angående Sarekkartan:

”Men kartan (i skala 1:50 000) och redogörelsen, liksom mycket annat av denna ambitiösa Sarekpublikation, förverkligades aldrig. Endast ett mindre antal av de fotogrammetriska bilderna kom att användas för topografisk kartering. Hamberg hade som professor många intressen och många skilda uppdrag. Han kunde varken finna egen tid eller medarbetare för detta mycket stora arbete. Det var kanske alltför omfattande för en universitetsinstitution.

Dock framställdes en karta i skala 1:300 000 som bilaga till Hambergs klassiska bok Sarekfjällen, utgiven 1922 i Svenska Turistföreningens serie av resehandböcker.”

Var då denna lilla karta ett uttryck för ett slags misslyckande? I brist på en karta som skulle ha överträffat till och med vår moderna fjällkarta i skala 1:50 000?

Den nya Sarekkartan

Om vi ser på kartan från 1922 och jämför den med vår fjällkarta idag så slås i alla fall jag av att Hambergs karta är helt annorlunda. Det är en annan slags karta. Det är en karta som innehåller ett helt annat perspektiv än den mycket exakta återgivningen som finns i fjällkartan av exempelvis Sähkokjåhkå.

För att förstå vad kartan från 1922 försöker förmedla måste vi titta på den:

Vad som framträder direkt för ögat är de stora massiven i mörkbruna färger, Sarektjåhkkå, Ähpár, Pårte…

Axel Hamberg var geolog. Han såg strandlinjer, skållor och annat som återkom i Sarek som helhet. Han såg det märkliga Luohttoláhkos platå förlängas i Alep och Lulep Stuollo. Varifrån fick han sin systematik, sina färgmarkeringar? Titta på anmärkningarna på kartan:

Färgerna bestäms av ”Approximativt 800 m-nivån” och ”Approximativt 1100-1200 m-nivån”. Det är precis dessa höjdlinjer som utkristalliserar det stora perspektivet på Sarek. Först då ser vi tydligt Sareks struktur. Det är vattendelarnivån som isolerar de stora massiven.

Det var det som vägledde vandrare hur man skulle komma från Luohttoláhkos märkliga månlandskap ner till Sarvesvágges gröna dal.

Jag ska försöka åskådliggöra detta på ett lite annorlunda sätt. Anta att du av någon märklig anledning vill göra en tredimensionell karta över Sarek. Anta vidare att du köper stora block av balsaträ, köper en pantograf och förstorar upp kartan på papper. Du klistrar papperet på balsaträet och bygger upp terrasser som du sen slipar ner. Vad som då händer är att du kommer att få ett antal tydliga, isolerade massiv, exempelvis ”Sarektrakten”:

Då framträder Sareks massiv! Först när du kommer ner till lägre höjdnivåer måste du sammanfoga det till en hel Sarekkarta. Men det börjar med ”insikten” om det stora perspektivet att Sarek består av tydliga block eller massiv.

Axel Hambergs Sarekkarta från 1922 är fortfarande i vissa avseenden överlägsen vår moderna fjällkarta. Den erbjuder ett annat perspektiv på Sarek och kan ses igen för den som inte har sett den förut som ”Den nya Sarekkartan”.

Mitt eget personliga perspektiv

Hans Fowelin och jag har försökt uppmärksamma nedre Njoatsosvágge i vår gemensamma blogg. Därav också mysteriet med Sähkokjåhkå. Tyvärr ingick eller ingår inte detta område vare sig i nationalparken eller i Axel Hambergs skildringar av Sarek. Hade Hamberg lyft fram nedre Njoatsosvágge tror jag att utvidgningen av nationalparken varit ett faktum för länge sedan. Så stor betydelse tror jag att Hamberg har och har haft. Men titta på kartan igen:

Färgningen inkluderar Njoatsosvágge och Tjouldavágge och sammanfaller nästan exakt med Naturvårdsverkets förslag till utvidgning av Sarek i Nationalparksplan för Sverige.

Eftertankar

Jag har citerat Kennert Torlegård i mina inlägg. Hans kapitel finns i boken Sarek, Arktis och akademisk vardag: en bok om geografen Axel Hamberg. Anders Nordvall har recenserat boken här på utsidan.

I sin recension tar han också upp frågan om med vilket perspektiv vi närmar oss Sarek. Är det ”jag” som står i centrum, vetenskapen, naturen eller kanske konsten och poesin?

Svante Lundgren hade en ton i sitt skrivande och i sina fotografier som för mig förmedlar Sarek. Västerbottens museum gjorde ett temanummer om Svante Lundgren. Gå till tidskriften och till sidan 61 – ”Min bästa bild från Aktse: rödstjärthona eller fem nypor”.

På sidan 14 finns en undertext – ”Aktse… Lundgren berättar i boken 50 år som naturfotograf (1982) hur han vid flera tillfällen sökt fotografera detta motiv utan att bli nöjd med proportionerna”.

Hur många bilder har ni inte sett av:

Och så visar oss Svante Lundgren ”fem nypor”!

Så här skriver Svante Lundgren om Axel Hamberg:

"Som bekant vistades Hamberg i Sarek alla somrar mellan 1895 och 1932 med undantag för åren 1898 och 1917... Lika säkert som våren kom professorn år efter år upp till sitt fjälland. Han fortsatte sina resor så länge krafterna räckte, egentligen ännu längre, ty sista gången måste han rida från Tjåmotis och orkade endast med svårighet gå den korta sträckan mellan Litnokkanalen och stugan. Amul var med den gången, men det är mor Länta som berättar: - Å när dom lämnade stugan å hade gått några steg, vände Hamberg sej om, stannade en kort stund å sa: Adjö nu Litnok, för nu är de sista gången. Nu kommer jag aldrig mer... Det var kanske inte bara vetenskapen som drog professorn till fjälls - fjällen själva hade fångat också honom i sitt magiska grepp."

Vid Litnokstugan

Referenser

Andersson, L. (red.) (2012). Sarek, Arktis och akademisk vardag: en bok om geografen Axel Hamberg. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis (AUU).

Natten till den 1 april hade vi oönskat besök i vårt lager i Herrljunga där bla kajaker och torrdräkter låg på tork efter helgens testpaddling i Gullmarsfjorden.

Det som försvann var:

2 st Luftkajaker AdvancedFrame Expedition med

paddlar, kapell, pumpar, väskor mm

4 st flytvästar Explorer Zip - PeakUK

3 st Ursuit torrdräkter.

Håll gärna ögonen öppna och tipsa om ni ser något.

Min kompis Svante och jag har sedan flera decennier försökt att träffas två gånger om året för en helgtur tillsammans. Det brukar bli en hösttur och en vinter/vår och resmålet brukar vara någon plats i Bergslagen. Den ligger inte alltför långt bort för någon av oss eftersom han bor i Vänersborg och jag i Uppsala. Resan tar ca 3 timmar med bil. Med Bergslagen menar jag här Nittälvsdalen, Kindlahöjden, Svartälven och trakterna kring Säfsen och Fredriksberg. Andra destinationer har också förekommit. Aktiviteterna har varit friluftsliv, vandring, kanoting, skidåkning och lite fågelskådning. Ibland har vi tältat, ibland övernattat i slagbodar, vandrarhem eller hyrt någon stuga. Vår första tur till Nittälvsdalen gjorde vi hösten 1967, några månader efter att jag tagit körkort. Vi bodde då båda i Västerås.

Årets vintertur gjorde vi ovanligt tidigt, 19-23 januari. Det berodde på att vi nu sedan knappt ett år är pensionärer båda två och ville göra ytterligare en tur till området när det blir vår. Vi bokade boende i Gillersklacks stugby utanför Kopparberg och den här gången blev det hela 4 nätter, söndag - torsdag, eftersom vi nu är fria att disponera vår tid själva och inte är hänvisade till bara en helg. Målet var att skida över ett antal myrar/mossar i Nittälvsdalen och dess närhet. SM-veckan i skidor pågick samtidigt i Tiveden. 

Söndag 19 januari. Svante väljer att åka tåg från Vänersborg upp till Ställdalen istället för att åka bil. Jag möter honom vid tåget och vi tar oss till den restaurang i Kopparberg där vi åt vid förra årets tur. Restaurangen var nu nerlagd som mycket i Kopparberg, men vi lyckades i alla fall få tag på var sin pizza. Kvällen förflöt sedan i stugan med öl, diskussion av världsläget etc och sång. Sängdags strax efter 02.

Måndag 20 januari. Vi är inte direkt pigga på morgonen men kommer iväg vid 10-tiden. Målet är Nittenmossens naturreservat på gränsen mellan Dalarna och Västmanland. Mossen omges av sjöar som utgör Nittälvens upprinningsområde. Temperaturen är 2-3 grader plus och snön som faller är blöt och vi anar ett riktigt klabbföre.

På vägen dit passerar vi ett antal andra naturreservat, men vi stannar bara till vid Djupdalshöjdens naturreservat. Snön som fallit de senaste dagarna har varit mycket blöt och fastnat på allt. Träden är tyngda av snön. Det är mycket vackert.Informationstavlan vid Djupdalshöjdens naturreservat.

Skyltningen är mycket tydlig under snön. Visst ser det lockande ut!

Vid vår tur till Nittälvsdalen våren 2014 var Djupdalshöjden ett av de tilltänkta målen, men på grund av uselt väder en av dagarna kom vi inte dit. Den här gången åker vi vidare då vi tror att den lösa och blöta snön tillsammans med det kuperade landskapet i reservatet skulle bli för jobbigt för oss. Håkan Friberg har förtjänstfullt beskrivit turer i reservatet här på Utsidan, se tex Födelsedag i Djupdalshöjden.

Väl framme vid Nittenmossen besannas omedelbart vår misstanke om att det skulle bli tungåkt. Båda har vi vallningsfria turskidor men glidet är obefintligt. Snön är djup och lös och vi sjunker djupt ner. Efter ett tag, när mina skidor blivit riktigt blöta, har jag ett minst 1 dm tjockt snölager som fastnat under skidorna. Det måste jag lyfta vid varje steg. Det hjälper inte att ta bort snön för vid nästa steg är det likadant igen. Min kompis har lite nyare skidor och har det något bättre. Jag har aldrig varit med om något liknande klabbföre, inte ens när man var liten och åkte på helt ovallade trävita skidor. Vi går en tur på ca 3 timmar innan vi är nöjda. Det blev dock inte särskilt lång sträcka.

I kanten av Nittenmossen. Längre ut fanns blöthål där vatten trängde upp i våra skidspår.

Informationstavlan vid parkeringen till Nittenmossens naturreservat.

På vägen tillbaka till Gillersklack stannar vi till några timmar vid Uvbergsbron vid Nittälven. Där finns slagbodar och medan mörkret sänker sig grillar vi korv.

Väl tillbaka i stugan igen i Gillersklack blir det mer öl, diskussioner och sång till in på småtimmarna.

Tisdag 21 januari. Vädret är strålande. Solsken från klar himmel och några minusgrader. Kan inte vara bättre. Men det kunde vi vara. Vi kommer i alla fall iväg på förmiddagen och tar oss till startpunkten för dagens skidtur. Den här gången är det att skida ner till Römyren med start strax väster om Kolbron vid Nittälven. Vid myren ska det finnas ett rastställe som används för fågelskådning och vi vill söka upp det för att senare i vår åka dit. När vi ska skida iväg upptäcker vi att vi glömt kartan i stugan. Vi får klara oss utan den, vi har ju varit i området många gånger förr, om än inte gjort exakt den tur vi ska göra nu. Skulle vi komma fel så kan vi ju alltid följa vårt spår tillbaka till bilen.

Där vi startar går en ca 15m bred och 800m lång rak oplogad väg genom skogen. Den var tidigare start- och landningsbana för flygplan som användes vid skogsgödsling. Då vi passerade en gång för många år sedan fanns det ett stort upplag av konstgödsel vid sidan av banan.Startplatsen vid flygrakan.

Vi skidar på den oplogade flygrakan och upptäcker nästan omedelbart mycket tydliga spår av varg. Efter flygrakan fortsätter vi på vägen i ytterligare 3km till dess slut. Vargspåren följer oss hela tiden med vissa mindre avbrott. Vi ser också några spår av hare, räv och älg. Inga spår av människor.

Tassavtryck av varg, 8-9 cm stort.

Spår av varg, ca 70cm mellan avtrycken.

Solen lyser, men den står så lågt så här i januari att det mest är trädens toppar som får direkt sol. Där smälter snön och blöter tallarnas stammar. Ibland rasar den ner i form av fina pudermoln som skimrar i motljuset.Till skillnad mot dagen före är det bra glid trots att vi får göra spåret själva. Men ibland behövs en paus.

Vi hittar inte stigen in till raststället och det finns inte någon skylt. Hade vi haft kartan hade vi kunnat hitta rätt eftersom vi vet var på kartan det ska ligga. När vägen tar slut tar vi oss ut på myren och äter lite frukt.Römyren. På eftermiddagen börjar dimmorna lägga sig över myren.

Det börjar bli sent på eftermiddagen och vi vänder åter till bilen. Längs vägen vi skidat har vi sett helt ny märkning på träden som anger att området utgör ett naturreservat. Det finns dock ingen informationstavla uppsatt än och Römyren finns ännu inte med på Länsstyrelsen lista över naturreservat. Men det kommer väl.

Det är ordentligt med vatten i Kaggabäcken.

Väl tillbaka till bilen tar vi vägen längs Nittälvens västra sida från Kolbron upp till Uvbergsbron. Vägen är inte plogad efter det senaste snöfallet och det är knappt vi tar oss fram. Vid Uvbergsbron blir det åter en kväll med korvgrillning innan vi återvänder till stugan. Nu är vi trötta och lägger oss i mer normal tid.

Onsdag 22 januari. Snöfall och plusgrader igen. Men nu blåser det ordentligt också och det bildas drivor på vägen utanför stugan. Vi blir sittande inne och ser på SM i skidor i Tiveden. På eftermiddagen går vi upp till badet i centralanläggningen och kopplar av. Kvällen avslutas med besök i anläggningens restaurang.

Torsdag 23 januari. Det är fortfarande plusgrader, snöfall och blåst. Vi städar stugan och packar ihop våra pinaler inför hemresan. Det är dåligt plogat vid stugan och vi kör fast i en driva. Skottning. Vi beslutar oss för att inte åka skidor idag. Äter mat på en lunchrestaurang i Kopparberg innan jag lämnar av Svante vid tåget i Ställdalen. Jag besöker min 95-åriga mor i Västerås på hemvägen och får god mat. Hemresan till Uppsala tog en timme extra på grund av det dåliga väglaget.

Våra planer nu den 9 april är att återvända till Römyren för fågelskådning i slutet av denna månad.  Vidare blir det kanoting på Svartälven och besök vid Västeråsmossen. Då blir vi uteliggare och inte några mesiga stugsittare.

Den senaste tiden har jag fått en hel del förfrågningar från media, vad jag har för åsikter om oroligheterna i Jemen. Flertalet, i synnerhet de amerikanska, har redan en ganska klar åsikt vad de vill ha för svar.  Jag svarar att jag inte är expert, har inte varit till Jemen sedan 2012 och eftersom jag inte är på plats, så kan jag inte ha en åsikt. Tyvärr är det så att i nio fall av tio, de s.k Jemen experter vi ser i TV-soffor idag, s.k terrorist experter, har aldrig varit i Jemen, ändå är de experter. För är det någonting jag har lärt mig sedan jag först blev förälskad i Jemen 2009, så är det att den främsta bilden som framförs i framförallt västerländsk media sällan överensstämmer med verkligen. Ta en sådan märkvärdig sak som att det i stort aldrig visas några intervjuer med ledaren av de i västmedia kallade rebellerna, Houthis, Abdel Malik Al-Houthi ? I stora drag ingenting.  Så jag har lärt mig vad och vilka man skall följa för att förstå en mycket komplicerad situation.

I den anglo-saxiska median som styr det mesta av vad vi får veta i den här delen av världen, försöker få till situationen att den är sekteristisk mellan shia och sunni.  Det är det inte. Jemen har egentligen aldrig i modern tid störts av en sådan konflikt. Jag har under min tid där aldrig en enda gång hört någon från endera sunni eller shia uttala någonting negativt om den andre. Så jag var förvånad när jag första gången hörde talas om det. Lika förvånad som att jag aldrig stötte på AQAP under mina resor där, trots att media sade att de fanns överallt. Idag ritas det kartor över landet för att visa vilka som styr vilka delar. Och de mesta i anglosaxisk media visar där att AQAP kontrollerar mycket stora områden, vilket heller inte har någonting med sanningen att göra.

Expedition Yemen - 126 degrees In The Shade (OFFICIAL TRAILER) from Mikael Strandberg on Vimeo.

I början av min Jemen film försökte jag förklara att allting har att göra med stammen och klanen, i Jemen mer än något annat arabland. Samma denna gång. Detta är i stora drag ett nytt stamkrig. När jag första gången kom till Sanaa och Jemen 2009 så hörde den dåvarande presidenten Abdullah Ali Salehs bombplan varje natt på väg mot hans sjätte krig mot Al Houthis i norr. Den här gången verkar de samarbeta. Helt klart är att den gamle härskaren Saleh är involverad och vill tillbaka i maktposition. Frågan är var är hans klassiska motståndare och släkting, Ali Mohsen? Det finns de experter som tror att det här kan vara en ny omgång maktkamp de emellan.

Idag läser jag att de egyptiska nötterna i koalition med de lika dåligt stridstränade Saudi Arabien funderar på att sätta marktrupper på plats. Förmodligen genom hamnstaden Aden, dit den av den internationella utplockade presidenten Hadi flydde innan han krävde att de bombade hans land. I början av 1960-talet gjorde de samma sak och ångrade det djupt. Saudis har fått stryk rejält flera gånger i gränsslagsmål med al houthis och deras Irak erfarenheter lämnar en hel del att önska. Och att ge sig in i Jemen, ett Afghanistan liknande land, är ingen bra idé.

Vad handlar det om då? I stora drag om att Saudi Arabien är oroliga för vad som händer om det som de ser det kaotiska och vilda Jemen sprider sig in i kungadömet och då med självklarhet blir ett hot mot den styrande kungafamiljen al saud. De har jänkarnas stöd på grund av oljebehovet och landets extremt stora vapeninköp. Inget nytt där.

Det tragiska i det hela är som vanligt civilbefolkningen. Redan innan denna nya katastrof så var nästan hälften av landets 25 miljoner invånare under fattigdomens grepp. Nu är det än värre. Så hemskt att jemeniter börjar fly till Somalia. Jag pratar nästan dagligen med någon av mina vänner i Sanaa och den här bombningen håller på att driva dem till vansinnets brand. Jag fick ju uppleva bomber under mitt besök 2011, läs här, och jag kan bara av den lilla upplevelsen, till viss del förstå den skräck de upplever av den här dygnet runt bombningen. Jag har svårt att sova här hemma.

Vil ni förstå vad som händer, så idag får man gå utanför traditionell media till viss del.  Bloggare som Afrah Nasser, Atiaf Al Wazir och internationellt kända journalister och polare som Adam Baron och Tom Finn.

Jag skriver av och till om mina tankar om Jemen här på facebook https://www.facebook.com/explorermikaelstrandberg

Det är Karl Marx jag alltid tänker på, när jag tänker tillbaka på känslan från vandringen från Gåsen och hem - i uppror mot teorin om vandringskraftens reproduktion. Det här är den sista delen om vårflodsvandringen i Storådörren, fortsättningen på del 1, 2 och 3.

Jag var så färdig med fjället. Jag har sällan trampat så i motvind och aldrig kommit fram. Allt var tålamodsprövande och jobbigt. Mat var vi tvungna att stanna och laga också. Om vi bara kunde skippa hungern, törsten, de trötta fötternas behov av någon minuts vila ibland och bara gå! Komma fram!

Men det fungerar inte så. För att det ska bli gjort är det nödvändigtvis så att fjällvandrarens kropp måste existera, ja rentav underhållas. En liten detalj i kalkylerna som kan vara rätt frustrerande när allt du vill är att vara färdig med skiten. Marx kallade det arbetskraftens reproduktion. Dess behov av olika saker för att kunna producera. Såsom vila, mat eller ett liv. Störiga hinder för den med törst efter snabba resultat eller för den som är trött på att gå omkring på fjället med vatten upp till knäna.

Natten innan Gåsen, i vårflodernas Härjångsdalen, hade vi sovit i vårt dyngblöta ryggåstält från tidigt 90-tal uppfällt på en samling tuvor, alldeles för trötta för att vara kräsna. I valet mellan myr, stormig vidd och skyddad knölbevuxen sänka, och med tanke på tältets bristande förmåga att klara kraftiga vindbyar, föll valet på knölarna. De värsta längs långsidorna gav skydd mot den allt mer tilltagande vinden.

Blött ryggåstält på knölig tältplats.

Yttertält och innertält låg klistrade mot varandra och kondens från regnblöta och genomsvettiga felkombinerade plagg droppade ner på oss.

Jag ska förklara bakgrunden till de genomsvettiga, felkombinerade plaggen.

Det var ungefär i det här läget, när ännu en droppe stänkte honom i pannan den natten, som min käre bror började mjukna något. Inte direkt så att han började bli ödmjuk i sin inställning till "trams" som underställ, ullmaterial och genomtänkta packlistor. Inte så att han erkände sin miss uttryckligen, absolut inte.

Jag minns det ännu glasklart. Det stora. Erkännandet från en som aldrig gör fel. Det kom som en försiktig fråga, på natten, i tältet: "Hur tycker du att jag ska göra, hur ska jag klä mig imorgon?" Djupt smickrad av frågan förklarade jag för femtioelfte gången principen med lager på lager. Och även om han inte skulle erkänna det idag, så visst lyssnade han.

Min familj består av en samling mycket bestämda viljor. Rätt intelligenta om jag får säga det själv, så ofta drar den där envisheten mot någonting bra. Andra gånger självändamålsenligt mot... rätt intressanta diskussioner...

I skolan hade han gjort sig känd för att ha sovit i bivack i jeans och skinnjacka på en friluftsdag, och visserligen hade det gått 10 år sedan dess, men fortfarande var han inte den som behövde hålla på att fjanta med att man måste ha vissa kläder eller gå in sina kängor i tid och sådär. Nu började kläderna drypa både inifrån och utifrån, de tubsocksbeklädda fötterna var under uppluckring och den tunga, konstigt snett packade ryggsäcken som hängde vid knäna började ge skavsår och blåsor under Guns n Roses-T-shirten.

Uppvisning av diverse mandomsprov. Jag har aldrig sett en så konstigt packad ryggsäck hänga vid någons knän. Inte helt fel attityd hos ett vandringssällskap för den som önskar bärhjälp, ska sägas. Både ett och annat slank ner i den där ryggsäcken "bara för att" man minsann inte behöver hålla på med någon gramvåg. 

Det finns en viktig lärdom här. Denne bror är inte bara en av de mest envisa människor jag känner. Han är även den med mest rock n' roll-attityd. En äkta rocker. I uppror mot Karl Marx. Odödlig. Det finns en del att ta till sig av inställningen att "det löser sig". Det för en lite närmare livet.

Men inställningen att "det löser sig" utgör också bakgrunden till varför vi på Gåsen kom att spendera natten i värmen av kaminen, och inte ytterligare en natt i det blöta. Det gick helt enkelt inte längre.

Här skulle man kunna diskutera vidare om det var bra eller dåligt att "det löste sig". Frågan får väl sitt svar beroende på hur pass nödvändigt det är att undvika situationen "det gick helt enkelt inte längre". I det här fallet funkade det ju rätt bra med tanke på att vi passerade fjällstugan, och en folköl fick jag också. Stunden på Gåsen kom att bli en sådan där riktig highlight att tänka tillbaka på med njutning.

Avkoppling ensamma i stugan på en av världens vackraste platser, Gåsen.

En glimt av vinterfjället under vandringen upp mot Gåsen, så här veckan efter midsommar.

Följande dag lämnade vi Gåsen i gryningen, med tandborstarna i munnen för att komma iväg så tidigt som möjligt. Fortfarande osäkra på hur vattendragen framför oss skulle se ut och om vi skulle kunna komma tillbaka till Ljungdalen med den bortspolade bron över Ljungan framför oss. Inte för att vi skulle över just den bron eller ens samma vattendrag, men väl vatten från samma vattendelare, vilket räckte för att väcka nervositeten. Vid det här laget var vår respekt för överflödade vattendrag inte så liten.

I de här trakterna var fjället betydligt torrare och vi kunde konstatera att vi hade helt vanlig vandring framför oss mot Helags. En sådan lyx! Brorsan började till och med prata om att han skulle springa upp på toppen på kvällen. Jodåsåatt...

Men efter Hulke blåste det upp kraftig motvind. Och snart kom även regnet. Snöfälten här var färre men desto jobbigare att gå i med en skare som gav vika. Den sista milen blev fruktansvärt tung i vinden och drog ut på tiden. Vi sa inte många ord till varandra.

Vid Helags åt vi våfflor och kollapsade fullkomligt utmattade på varsin soffa. Jag slumrade i en halvtimme. Sedan tittade vi ut mot regnet som piskade mot fönsterrutorna i halvstormen, konstaterade att tältet hade gjort sitt och vi med. Vi var färdiga med det här. Någon av oss förde på tal att vi skulle kunna sitta i Ljungdalen i torra kläder om bara några timmar. Det var middagstid när vi bestämde oss för att få det överstökat och låta dagens 18 kilometer bli 30.

Vi var definitivt färdiga med det här.

Färdig med fjället med en önskan om att komma fram. Viss kontrast jämfört med fjällvandringshighlighten på Gåsen timmar innan.

Jag antar att de flesta naturintresserade människor har någon uppfattning om hur det ser ut i Rogenområdet. Det hade jag: Knotiga tallar, mängder med sjöar, lavskrikor och myskoxar!

Vi fick tre av fyra. Inte illa.

Det dröjde länge innan vi bestämde vart vi skulle ställa vår kosa för årets påsktur. Vi - det är jag och Livskamraten.

Eftersom vi hade ett efterlängtat besök hos äldste sonen - Skribenten - nere i Warszawa i början av ledigheten var det självklart att skidturen måste ligga på bilavstånd för att inte för mycket tid skulle gå åt till resandet. Vi var länge inställda på att åka till Gyllbergen utanför Borlänge, men det får vänta till ett annat år. Där fanns inte tillräckligt med snö. 

Grövelsjön fanns som ett alternativ, men efter att studerat kartan och noterat alla skoterspår i området så kände vi oss tveksamma. Inte så värst mycket längre bort hittade vi Rogenområdet med ganska stora områden med skoterförbud.

Så fick det bli trots att det fanns en mycket stor tveksamhet: Här finns ingen naturlig "runda" att åka mellan stugorna. Det skulle bli en tur fram och tillbaka om vi inte tältade. Livskamraten är mycket tveksam till vintertältning, men vi bestämde att vi tar med tältet, så "får vi se"...

Vi parkerade bilen vid Käringsjövallen, spände på oss våra skidor och pulkor och började följa skoterspåren ner mot Rogenstugan. Klockan var drygt fem på eftermiddagen när vi gav oss iväg. Avståndet ner till stugan är cirka 10 km och jag var helt inställd på att ta oss ända dit. Det skulle kännas skönt med en natt i stuga med tanke på de något stressiga förberedelserna och den långa bilresan. Jag var helt enkelt trött och ville sova utan allt för mycket jobb.

Jag hade inte nämnt något om mina tankar för Livskamraten. Jag visste att hon var lite orolig för hur hon skulle klara skidturen rent fysiskt och när vi hade åkt ungefär 7 km antydde hon att vi kanske skulle slå upp tältet.

Det som sedan hände är en unik händelse: Jag övertalade Livskamraten att sova i stuga istället för i tält! Det kommer aldrig att hända igen. Jag lovar.

Föret är helt fantastiskt - hårt i botten även utanför skoterspåren och ovanpå ligger en decimeter nysnö.

Spåren leder oss allt längre in i den typiskt trolska tallskog som finns i detta område. Ju längre vi färdas, desto knotigare blir tallarna - och allt mer vridna. De skrovliga träden har också en annan lyster i barken och i barren än vad vanliga, raka tallar har. De har en större färgmättnad. I bakgrunden hörs korparnas läten någonstans långt bort ifrån....

Vädret är perfekt. En lätt molnighet skapar ett spännande ljus när solen försöker bryta igenom.

Precis som kartan visar är detta inte en "riktig" fjälltur. Spåren håller sig nere i skogen, men då och då ser man kalfjäll runt omkring. Den största skillnaden här jämfört med i nordligaste Sverige är att tallskogen når ända fram till kalfjället. Här finns inga breda bälten med fjällbjörk. Det ger en helt egen karaktär till naturen. Vackert!

Någonstans vid åttatiden kommer vi fram till stugan och tas emot av synnerligen trevliga stugvärden Birgitta som visar var vi kan sova. Det finns ytterligare några gäster, men ikväll är vi inte speciellt sociala. Vi är trötta och vill sova. Och det gör vi.

Ett par av de här övriga gästerna kommer att få ett eget blogginlägg...

Långfredag.Eftersom vi somnat tidigt vaknade vi också tidigt. Så tyst vi kunde - för att inte störa de övriga - började vi packa ihop. När vi kom ut ur sovalkoven visade det sig att våra grannar i andra sovalkoven redan var på benen utan att vi hört ett ljud.

Stugvärden berättade att vi skulle få växlande molnighet och 10 sekundmeter från nordväst. Nu var det just mot nordväst som vi hade tänkt oss. Åt det hållet ligger Skedbrostugan. På fjällkartan är en led markerad rakt över sjön 7-8 km. De sista kilometrarna klättrar upp i skogen över några av alla små sjöar.

Rogenstugan

Såväl stugvärd som ett par stuggäster rekommenderade oss att ta en annan led till stugan. Det skulle finnas en nordligare dragning som går genom skogen. Den skulle vara någon kilometer längre.

Både jag och Livskamraten var dock ense att det skulle bli "sjövägen". Orsaken är mycket enkel: Vi är ju egentligen kalfjällsmänniskor. Vi vill se fjälltoppar omkring oss för att trivas ordentligt.

Föret är fortsatt fantastiskt. I och med att vi kommer ut cirka hundra meter på Rogens is så är vi inne i ett område med skoterförbud. Fjällkänslan blir med ens markant starkare och utsikten över böljande fjäll i snart sagt alla riktningar sprider ett lugn inom oss. Visst har vi motvind, men med vallningsfria skidor och pulka på släp så blir det ändå inte så mycket skidåkande - det blir skidgående.

När vi närmar oss viken som pekar upp mot Skedbrostugan så hittar vi ett vindskydd som lockar till en stunds vila och lite lunch.

Sedan leden lämnat sjön Rogen klättrar den bara några meter för att därefter leda in i området med mängder av mindre sjöar och myrar.

Varglaven - gulgrön till färgen - har sin rikligaste förekomst just här i Rogenområdet. Den är vacker - men giftig.

Spåren ringlar sig fram i sagolikt vacker tallskog och de är mycket lättåkta eftersom här inte finns några backar. Det är bara alldeles på slutet - upp till stugan - som lårmusklerna får ta i lite extra.

Skedbrostugan

Stugvärden Gunnar tog emot oss med varm saft. Han tog oss med på husesyn och visade oss var vi kunde sova. Vi var ensamma i stugan så när som på en kvinna... en kvinna som på något sätt oroade vår stugvärd...

Dessutom väntades ytterligare en kvinna till stugan senare denna dag. En kvinna som... nej... det får också komma i nästa blogginlägg.

Utsikt från Skedbrostugan

Påskafton. Vi har bestämt oss för att åka tillbaka till Rogenstugan. Vinden var som tidigare nordvästlig och med samma styrka. Vi var beredda att ta samma väg som gårdagen. Den var verkligen vacker. Men när även stugvärden Gunnar sa att han skulle välja skogsleden tio gånger av tio möjliga istället för sjövägen, ja, då föll vi till föga. Skogsleden fick det bli.

Leden slingrade sig fram över myrar och sjöar. Då och då skymtade fjäll i fjärran, men för det mesta var det skog vi såg.

Älg och järv korsar varandras spår...

Visst är här vackert. Solen strålar oftast. Ibland kommer ett molnsjok inglidande och skapar ett spännade ljus. Men... vi är kalfjällsmänniskor. Vi vill se fjällens konturer.

Tillbaka vid Rogenstugan leker solen tafatt. Vi har en magnifik solnedgång.

Annandag påsk. Nu har vi bara en natt kvar innan det är dags för hemfärd och ännu har vi inte använt tältet och inte heller bensinköket. De nätter vi har tillbringat här har som kallast varit -10 grader - oftast varmare. Våra sovsäckar är avsedda för temperaturer ner till -9. 

Denna morgon bestämmer vi oss för att det är dags för en tältnatt. Vår plan är att följa spåren tillbaka mot Käringsjövallen och tälta ganska nära en bit utom synhåll från P-platsen.

Det finns gott om fotomotiv i dessa trakter.

När vi närmade oss Käringsjövallen lämnade vi leden och började leta efter lämplig tältplats. Ganska snart hittade vi en inbjudande plats med tillgång till rinnande vatten.

Förberedelser

Jag har svårt att bedöma vad klockan är. Det är mörkt, men ändå inte. Fullmånens sken kan anas där ute. Inte en vindpust. Jag sträcker ut handen mot innertältets tak och får genast ett snöfall i miniatyr i ansiktet. Kondens! Egentligen struntar jag i klockan. Jag fryser. Sedan märker jag att Livskamraten rör på sig. Hon har redan klätt på sig mer kläder, bland annat duntröjan och tjockaste mössan. Jag gör likadant och kryper närmare. Många gånger vaknar vi denna natt för att jämka oss närmare varandra och för att vända på oss så att andra kroppsdelar utsätts för kylan. Då och då rasar det ner frusen kondens...

Till sist blev det ändå morgon. Det brukar ju vara som kallast precis vid soluppgången. Det kändes faktiskt skönt att få börja röra på sig.

Vi är rejält påpälsade när vi stakar den halva kilometern fram till bilen.

Vi är framme vid bilen vid niotiden. Det första jag gör är att kolla temperaturen. Den är minus 17 grader. Jag undrar hur kallt vi har haft det...?

Javisstja! Knotiga tallar, mängder med sjöar, lavskrikor och myskoxar. Vi fick ju tre av fyra. Knotiga tallar och sjöar har jag redan berättat om. Så... lavskrika eller myskoxe....?

Lavskrika.

Men nästa gång...

Det är tyvärr sällan jag får syn på några vilda djur ute i skog & mark. Man hör oftast någonting och i bästa fall någon skymt. Denna gång blev ett undantag. Jag kom gåendes på en grusväg då jag plötsligt hör något snett till höger framför mig - efter någon sekund får jag se att det är en grävling. Jag stannar upp och tar fram kameran.

Grävlingen lufsar sakta fram vid vägkanten och kom närmare mig, nosar och letar föda. Jag står blick stilla och hinner ta några bilder.

När avståndet är cirka fem meter mellan oss stannar den upp, blickar åt mitt håll…ryggar upp och ställer sig i ”Givakt”…fräser till. Några sekunder står vi och synar varandra. Båda medvetna av våran närvaro.

Grävlingen vänder sig tvärt om och börjar springa. Efter ett tiotal meter viker den av och försvinner in i skogen.

Turen förövrigt blev en tredagars med två nätter i tält. Färdväg denna gång blev Klockhammar - Ullavi klint fornborg - Norra delarna av Stora Gårdssjön - Ånnaboda.

Ullavi klint fornborg

Soluppgång vid Ullavi klint fornborg

Soluppgång vid Ullavi klint fornborg

Norra delarna av Stora Gårdssjön

Mysigt värre vid Stora Gårdssjön

Höjdpunkten under denna vandring var givetvis mötet med grävlingen. Och jag hoppas att jag får syn på fler vilda djur framöver:-)

Inte så sällan möter jag utländska vandrare eller skidåkare i de svenska fjällen. Någon gång samtalar jag med dem i någon fjällstuga. Oftast slås jag av deras stora kunnande, deras envishet och målmedvetenhet samt deras stora längtan. Men ibland blir det också tydlig att sättet att tänka är annorlunda.

Kanske är jag helt fel ute här. Det KAN mycket väl vara så att sättet att tänka har med vana och kunskap att göra. Kanske finns det lika stor procent av svenska fjällvandrare som tänker... annorlunda.

Under vår påsktur i Rogen stötte vi på fem personer från samma utomnordiska land, som alla stack ut på olika sätt. De två första var två unga kvinnor som anlänt till Rogenstugan någon timme innan vi kom dit. Vi pratade en del och de berättade att de kommit vandrande samma väg som vi - från från Käringsjövallen.

- Vandrande? Gick ni på snöskor? (Med imponerad stämma.)

- Nej. Vi vandrade med vanliga kängor.

- Men... det går väl inte...?

- Jodå. Vi håller oss i de hårda skoterspåren. Imorgon fortsätter vi till Storrödtjärnsstugan.

Jag vet inte om dessa två ska kategoriseras som kunniga eller okunniga. Klart är att jag aldrig hade kommit på tanken. I varje tråd på Utsidan hade jag kraftigt avrått från detta. Men... jag hade ju fel...

Vi färdades i huvudsak mellan Rogenstugan och Skedbrostugan under vår påskfärd. Båda dessa stugor har rykte om sig att vara lugna - särskilt Skedbrostugan. Det är inte ovanligt att där inte finns någon besökare och stugvärdarna kan nog känna en viss sysslolöshet vissa dagar.

På långfredagen färdades vi över sjön fram till Skedbrostugan. Det är en sträcka på 12 km. När vi kom fram möttes vi av stugvärden Gunnar som hälsade oss välkomna. Det märktes dock att han var lite... brydd?

Inne i stugan fanns en kvinna - från samma utomnordiska land som de två tidigare. Hon hade blivit kvarlämnad där denna morgon, av ett utländskt "äventyrsföretag" som ordnar skidturer och snöskovandringar i detta område. Denna grupp hade vandrat på snöskor med utgångspunkt i Grövelsjön och slutmål i Tänndalen, om jag inte missminner mig.

Jag blev MYCKET imponerad när jag hörde talas om denna färd. Det måste vara fråga om riktigt konditionsstarka personer som är vana vid hårda strapatser och äventyr. Anledningen till att hon lämnades kvar i Skedbro (den officiella anledningen) var att hon drabbats av magont och därför inte orkade fullfölja. 

Eftersom jag själv är nybörjare på det här med snöskor så passade jag på att samtala med kvinnan. Jag uttryckte min respekt för det de försökte genomföra.

- Jag hade aldrig orkat en sådan snöskotur. Jag föredrar skidor på så långa turer.

Något överraskande svarar kvinnan:

- Ja, jag vet inte. Jag har aldrig stått på ett par skidor. Jag har aldrig vandrat i fjällen. Jag vågar inte åka skidor för jag är rädd för att ramla och halka bakåt. Jag vet inte hur man gör. Jag har aldrig vandrat på snöskor heller, men det verkade lättare.

Det visade sig att promenaden från Rogen till Skedbro hade tagit hela dagen. Sista dagsetappen till Tänndalen var 21 km med en hel del uppför. Stugvärdens slutsats var att hon gav upp av trötthet. Förståeligt i så fall.

Problemet var nu hur han skulle "bli av" med henne. Det råder skoterförbud i området och någon fjällräddning var det ju inte fråga om. Telefonen gick varm. Stugvärden sökte ALLA som hade tillstånd att åka skoter i området. Men det var ju påsk. Timmarna gick. Stugvärden erbjöd sig att följa med kvinnan till Käringsjövallen dagen därpå om ingen lösning yppade sig.

Under tiden detta tysta drama utspelade sig hade det anlänt ytterligare en man och en kvinna till Skedbro. Vi hade stött på dem redan när vi anlände till Rogen dagen innan. Just när vi kom fram till stugan kom de från bastun. Kvinnan kom fram och hälsade genom att ta i hand. Ovanligt. 

Det visade sig att båda två hade sitt ursprung i samma utomnordiska land som de tre kvinnorna jag nämnt tidigare, men de bodde sedan något år i ett av våra nordiska grannländer. Därför pratade de "skandinaviska" med tydlig brytning.

Mannen tyckte om att prata, så även om bara en liten del av samtalet var riktat till oss (det fanns fler gäster där) så fick vi reda på en hel del om honom. Han var uppenbarligen en fjällräv av stora mått. Det mest dramatiska han berättade var att han haft en dragkamp med en järv om ett müslipaket. Järven hade grävt sig in i hans absid och rafsat åt sig müslin. Mannen hade slagit efter järven med något (sa han skidan?).

Vi fick också reda på att de tänkte sig till Skedbro dagen därpå - precis som vi.

Det var ganska sent på eftermiddagen när de kom fram till Skedbro och det märktes ganska snabbt att det fanns något som störde dem. Kvinnan var mycket tyst och mannen verkade snarast förvirrad. Han började på flera meningar men avbröt sig själv och tystnade. Då och då undslapp det honom något i stil med:

- Jag vet inte vad jag ska göra.

...eller...

- Är detta mitt ansvar?

Fråga mig inte hur, men till sist lyckades verkligen stugvärden få tag på en person med tillstånd att köra skoter i området, som också kunde tänka sig att komma och hämta kvinnan med snöskorna och köra henne till Tänndalen.

När den nyanlände och något förvirrade(?) mannen fick reda på detta blev han eld och lågor. Han frågade om det fanns plats för fler personer på skotern.

Stugvärden tittade något förvånat på honom, svarade nej, men undrade förstås vem som skulle behöva åka med. Det handlade om kvinnan i hans sällskap. Nu flödade orden ur hans mun.

Kvinnan hade plötsligt blivit rädd och vågade inte ta sig utför den minsta utförslöpa. Hon trodde plötsligt att hon inte skulle orka. I början av turen hade hon varit modig och stark, men nuvågade och orkade hon ingenting. Hon bara grät eller var helt tyst.

- Men... du känner ju henne. Du måste ju prata med henne.

- Nej, jag känner henne inte.

- ???

- Vi träffades på en kurs... Vi åkte skidor tillsammans. Hon var stark och åkte lika snabbt som jag. När hon hörde talas om att jag brukade vistas till fjälls, så frågade hon mig om hon inte kunde få följa med på en tur. Jag frågade om hon var van att åka med stor ryggsäck. Hon berättade att hon gjort många vandringar på flera dagar. Jag tänkte då att detta skulle vara en lämplig förstagångstur utan så mycket nivåskillnader. Men nu...? Jag tror inte att det sitter i kroppen. Det sitter i huvudet. Vad ska jag göra? Är detta mitt ansvar?

Svadan/samtalet var myyycket längre än så. De två sista frågorna återkom gång på gång. Stugvärden kunde bara konstatera att någon mer skotertransport var omöjligt att ordna.

Så småningom kom skotern och hämtade den "första" kvinnan. Den orolige mannen gjorde sitt bästa för att tjata till sig ytterligare en plats på skotern, men förgäves.

Det började mörkna nu och det märktes på stugvärden att han var orolig. Kanske inte så mycket för den nya kvinnan som inte ville fortsätta, utan snarare för den "snöskogrupp" som lämnat kvar kvinnan denna morgon. Den hade ännu inte kommit fram till Tänndalen... och det oroade.

Hela kvällen hörs viskande samtal inifrån den andra sovalkoven. Ibland hörs snyftningar. Någon gång efter nio börjar vi förbereda oss för natten. Då stormar stugvärden in och säger:

- Två goda nyheter! Gruppen har precis kommit fram till Tänndalen och i morgon bitti kommer det en skoter och hämtar NN.

Mannen stormar ut på golvet:

- Är det sant? Är det sant?

Han tar nästan några danssteg på golvet och utbrister:

- Jag är så lycklig!

Nästa morgon när stugvärden kom och sa godmorgon, så hade jag en fundering på att säga:

- Jag har ett problem... Min fru mår inte riktigt bra. Kan du ordna skotertransport?

Men jag nändes inte. Han hade haft ett hårt dygn.

Lugnt i Rogen och i Skedbro? Hmm... och då har jag ändå inte berättat om mannen som kom bärande på två hinkar med vatten, halkade på yttertrappan, slog i huvudet och svimmade...

Positioneringen gäller Skedbrostugan

I mitt förra blogginlägg berättade jag att min kompis Svante och jag hade tänkt besöka Djupdalshöjdens naturreservat vid vår vårtur 2014. Några andra platser runt Nittälvsdalen hade då högre prioritet och när vädret blev uselt några dagar fick Djupdalshöjden utgå. Vid vår vintertur i januari 2015 passerade vi reservatet och jag tog den här bilden:

Den lockar mig till besök. Det gör också de berättelser som Håkan Friberg har skrivit om området här på Utsidan, se tex Födelsedag i Djupdalshöjden och På snöskor längs Nittälven.

Han använde snöskor och det gjorde mig nyfiken på att testa att gå med sådana. Jag läste en del om snöskor på nätet men tyckte att de var ganska dyra. Jag var också tveksam till bärigheten och hur stora skor jag skulle skaffa. Men så hade XXL rea på sina enklare snöskor och då slog jag till och köpte ett par för 250 kr. De skulle väl i alla fall duga för att pröva snöskor i fält. Men så kom bakslaget i det tidiga vårvädret och det det blev kallt igen med snöoväder. Därför väntade jag ett par veckor på att det skulle bli bättre. Det blev det sakta också och tisdagen 24 mars bar det av upp till Djupdalshöjden från Uppsala där jag bor. Det var i senaste laget om det över huvud taget skulle bli av eftersom hela familjen skulle åka till Paris 29 mars.

Snön var helt borta i Kopparberg och Ställdalen som ligger ca 2 mil från reservatet. Längs vägen upp dit ökade snabbt mängden snö längs vägen och i skogen. Där skogen var tät var det inte så mycket men vid glesare skog och öppna ytor var det fortfarande 3-5 dm. Vid parkeringsplatsen såg det nu ut så här:

Skyltarna gick nu att läsa.

Här ser det ju ut som om jag inte skulle behöva snöskorna alls utan att stövlarna skulle räcka. Jag gick in lite i skogen och rekade. Jo, nog fanns det snö alltid. Snöskorna behövdes men när jag packade upp ryggan upptäckte jag att jag inte hade snöskorna med! När jag åkte på morgonen hade det blivit en del strul och jag hade behövt uträtta en del ärenden i all hast innan jag åkte. Resultatet: snöskorna var kvar hemma!

Vad skulle jag nu göra? Planen hade varit att första dagen gå till Hallmarkshöjden och övernatta i vindskyddet. Andra dagen skulle jag gå runt i reservatet och övernatta i stugan vid Hjortronbergsmossen om den var öppen, annars gå tillbaka till Hallmarkshöjden för övernattning igen. Tredje dagen åter till bilen och hemresa. Jag beslöt mig för att försöka gå åtminstone till Kullberget och se på utsikten. Där skulle jag sen besluta om att fortsätta eller gå tillbaka till bilen.

Vandringen upp till Kullberget blev mycket besvärlig. Det tog lite drygt 1 timme att gå 600 m . Min GPS visar att jag gått 900 m. Jag måste ha irrat mig fram sökande efter bärande snö. Den var nästan bärande. För det mesta brast den precis när jag skulle kliva upp på den. Istället sjönk jag ner 3 dm. Det var som att gå i en trappa och inte veta om trappsteget skulle försvinna när man klev på det. Dessutom var trappstegen 3-4 dm höga. Väl uppe på toppen var snötäcket inte så tjockt och just där gick det lite bättre att gå. Det fanns till och med några barmarksfläckar. På toppen finns ett toppröse:

Några betongfundament och järn fastsatta i berget markerar rester efter någon slags anläggning.

Från toppen är utsikten vid åt söder över ett skogslandskap och sjön Stora Kumlan syns några km bort.

Vyn kommer att försvinna inom några år då granskogen på hygget i söder vuxit upp. Vill man då ha utsikt får man gå till utsiktstornet som ligger ca 1 km söderut vid Älvhöjden. Dit finns ingen stig härifrån och tornet ligger inte inom reservatet. Däremot finns en stig från en parkeringsplats vid gården med namnet Älvhöjden. Stigen finns med på terrängkartan. Jag har besökt tornet några gånger tidigare, senast för ca 20 år sedan. Tornet syns från Kullberget.

En incident inträffade. Jag tappade mina nya progressiva glasögon som jag haft hängande i kameraväskans rem medan jag tog några kort med kameran. När jag sedan satte mig ned för att vila upptäckte jag att de var borta. Efter ett frenetiskt letande i en kvart hittade jag dem 10 m bort i ljungen. Puh!

Nåväl. Klockan var halv fyra när jag bestämde mig för att fortsätta till Hallmarkshöjden för övernattning. Sträckan dit ska vara ca 1 km och när jag kom fram vid femtiden visade GPS:en att jag gått ytterligare 1,5 km, alltså ca 1 km/timme. Snön var ännu djupare på den här sträckan, men samtidigt så var bärigheten något bättre. Jag fick snö i stövlarna och fötterna blev blöta och kalla.

Snöskoteråkning är förbjuden i naturreservatet men det verkar inte vara något att bry sig om.

Barmark och blöta mossar utgör inte heller något hinder för snöskotrar.

Framme vid vindskyddet gjorde jag genast upp eld. Det finns yxa, såg och någorlunda torr ved i ett vedskjul. När jag är ute så här har jag alltid med en egen liten handyxa, en hopfällbar såg och ofta lite egen tändved. Den här gången hade jag för första gången med mig några små kutsar braständare inköpta på Jula. De fungerade bra och jag behövde bara en tändsticka och en kuts för att tända brasan. Jag bytte till torra strumpor och sockor och började värma mina blöta och kalla fötter.

När jag väl fått ordning på brasan kände jag hur trött jag var. Jag var för trött för att äta. Det smakade helt enkelt inte. Den känslan var en ny erfarenhet för mig. Tidigare har mat alltid smakat bra efter ha vandrat.

Efter en timmes vila kunde jag grilla ett par tjocka korvar och efter ytterligare en timme orkade jag koka kaffe och äta några mackor. Sedan började jag få tillbaka orken och njöt av brasan, skymningen, halvmånen och en sparvugglas pipande. Innan jag somnat vid 10-tiden hann jag också lösa tisdagens stora korsord i Upsala Nya Tidning

Natten blev lite för kall för att min sovsäck med en komforttemperatur på +2°C skulle räcka till. Jag fick ta till min dunjacka och dunväst för att kunna sova ordentligt.

Jag vaknade vid 6-tiden, gjorde eld och åt en rejäl frukost. Nattens kyla gjorde att snön frusit ihop och när jag testade att gå runt lite så bar den nästan överallt. Att gå bort till Hjortronbergsmossen enligt plan var dock inte att tänka på med mina erfarenheter från gårdagen. Även om snön skulle hålla att gå på ett tag så skulle den säkert mjukna lite senare fram på dagen och då skulle jag ha ännu längre väg tillbaka. Jag beslutade mig därför att gå tillbaka till bilen medan snön fortfarande bar.

På vägen tillbaka tänkte jag välja den stig som enligt kartan ska gå strax norr om Kullberget och inte över det. Men jag hittade inga markeringar på träden som för den andra stigen och valde istället att gå ut till reservatets norra gräns där det finns en angränsande låg tallplantering. Utsikten mot norr är vid.

I norrläge och skydd av reservatets höga skog låg snön djup i kanten av planteringen. Snön täckte över alla ojämnheter och eftersom den bar nästen hela tiden så gick det rätt bra att gå. Jag följde reservatsgränsen nästan hela vägen tillbaka till bilen dit jag kom vid 11-tiden. GPS:en visar att jag gått totalt 6,2 km under turen. Hur det kunde bli så långt förstår jag inte då det enligt pilarna vid parkeringen borde ha blivit ungefär 3,2 km. Det senare stämmer bra överens med kartan.

Det får bli ytterligare ett besök i Djupdalshöjdens naturreservat. Utan snö.

Vägen hem gick via Västerås och där besökte jag min mor som bjöd på en mycket god middag. Hon har nu hunnit bli 97 år.

Den här bilden är den mest betittade och kommenterade av all bilder jag någonsin tagit. Att jag tar upp det i en liten artikel här, beror på att jag drömt i bilder hela natten. Jag börjar längta ut igen. Det är som en förbannelse. Jag är aldrig nöjd med vardagen. Jag har onekligen haft ett priviligierat liv som fått leva och resa och framförallt möta så många helt fantastiska människor världen över. Ändå vill jag ha mer. Så jag som nästan aldrig tittar på de bilder jag tagit, tittade på de foton jag samlat på mig på denna sajt, http://www.mikaelstrandberg.500px.com/, och kom fram till att bilden ovan beskriver min längtan. 

Den här bilden är tagen någonstans i Jakutien år 2013 under den s.k Frozen Frontier Expeditionen, Det var den kallaste dagen på resan, vår termometer visade strax under -50 grader, men där var en pytteliten vind som gjorde livet extremet smärtsamt kallt. Ändå var det som att vara i den mest osannolika dröm. Här reste jag med 4 Evener och tre jakuter samt 35 renar genom ett av de minst utforskade platserna på jorden och trots kylan, var det en sådan oerhört vacker dag.  Luften var klar, inga andra människor eller djur och jag visste att när vi väl klättrat över det bergspass som väntade, så var den värsta kylan och skönheten borta. I allt detta kom Tolya dundrade med sina renar och jag fick snabbt upp kameran och tryckte bara av i kylan.

Jordskalvet i Nepal har skapat stor förödelse i landet. Jag skickade ett meddelande till Ram, den guide som ledde mig och två av mina vänner nästan ända upp till Everest Base Camp för några år sedan. Jag blev lättad över att han var oskadd. Han är just nu på en trekkingtur och långt från huvudstaden Kathmandu där många hus har rasat ihop.

Men han skriver att hans hyrda lägenhet i Kathmandu inte längre finns. Det hus där han har hyrt ett rum har rasat med allt om fanns inne i det. Troligen fanns det också människor där som omkommit i rasmassorna. Det hade alltså kunnat vara lika illa för honom, men lyckligtvis var han ute med en grupp turister.

Siffran över döda i Kathmandu stiger hela tiden, och detsamma gäller även på andra platser. Folk vågar inte vara inomhus av rädsla för efterskalv. Hjälp är på väg från olika länder (däribland Sverige) men det som redan har hänt är inget mindre än en tragedi.

Hur skalvet har påverkat hotellen uppe bland bergen vet jag inte, men jag misstänker att det även där har skett skador och att folk inte vågar sova inomhus. Men det är ju inte lätt hitta någon annanstans att övernatta i den kraftiga nattkylan.

Ett gäst- och tehus på stigen mellan Lukla och Namche Bazaar. En del sådana hotell är relativt nybyggda, men frågan är hur väl de står emot jordskalven.

Hur livet nu kommer att gå vidare för människorna i Nepal kan man ju bara ana. Många har förlorat anhöriga, vänner och kanske allt de ägde. Många är säkert skadade. För den som vill stödja med en gåva till hjälpinsatser finns många möjligheter via svenska hjälporganisationer.

Helt plötsligt är det mindre än två veckor kvar innan vi påbörjar sommarsäsongen på traditionsenligt vis: Havskajak i Fjällbacka skärgård under Kristi Himmelfärdshelgen.

Jag tog kontakt med Mats Torwmo på Kajakcenter i Grebbestad och han lovade att hjälpa oss med kajaker trots att han egentligen inte har öppnat för säsongen. Vi är stamkunder.

"Vi" - det blir i år jag och Livskamraten tillsammans med våra goda vänner Kompis T och Kompis A. På Valborgsmässoafton träffades vi hemma hos dem på god middag. Samtidigt gjorde vi en grovplanering när det gäller transporterna och vem som ansvarar för vilken måltid. Det brukar bli en mycket kulinarisk upplevelse.

Idag var det dags för nästa steg - att plocka fram kartorna och börja fundera på färdväg.

Starten kommer att ske en bra bit norr om denna kartbild och vi kommer med största sannolikhet att försvinna söderut ner genom Hamburgsundskanalen innan vi vänder norrut igen.

Givetvis kommer vi inte att besöka samtliga dessa öar, men några riktiga favoriter är 2 Bogen, 12 Getryggen, 31 Långeskär, 50 Stora Brattholmen, 54 Stora Måkholmen, 56 Stor-Svinningen och 58 Trinisla. De blir svåra att välja bort...

Efter förra årets tur skrev jag min första artikel om detta område. Det kan nog tänkas att det blir en del 2 i år.

I media är ju nyhetsrapporteringen intensiv just när något har hänt. Sedan avtar nyhetsvärdet och det är lätt att tro att saker och ting har ordnat upp sig. Men det kommer ta lång tid innan all hjälp har nått dit den ska och lång tid innan folket i Nepal kan leva ungefär som innan.

I svenska nyheter nämns heller inte mycket om nya skalv, men det har varit sådana även för några få dagar sedan. Visserligen inte av de kraftigaste magnituderna, men även mindre skalv medför rasrisk för husen och gör hela tillvaron osäker och farlig för dem som bor i landet. Min vän och nepalguide Ram skickade ett e-mail i morse. Han skrev bland annat:

I am safe and my family also safe from the earthquake. But my room in katmandu and my home and all the properties washed away by the earthquake. My mom has little problem on her leg by the earthquake so I came to kathmandu yesterday for treatment. And I will again go back to my home town soon, I have nothing there with me. Earthquake still going everyday, me and village people are so scared. Nobody has home and properties. Just waiting and looking for help from someone.
Luckly we are safe but in my village some people died too. I am so worried about it. I don't know how can I live there.

På eftermiddagen kom ytterligare ett meddelande, denna gång via hans mobil.

I am in my home town now. I am trying to rebuild another small shelter. It is very difficult situation here. Still earthquake going everyday. People are very scared. Nobody has home and properties here. I am so scared and worried about me, my family and home and properties. I think it takes bit long time. Still no one help us. [...] And another thing: it is very difficult to get light, mobile phone and internet here in my home town because of the earthquake.

Nepal och risken för skalv

Ett förhållande som jag inte hade en aning om när jag var där för några år sedan är att Nepal ständigt är hotat av jordskalv. Det är bland annat den stora indiska jordplattan som rör sig norrut under Himalaya, med ett par centimeter per år.

Vid det stora skalvet nu senast rörde sig en jordplatta under Kathmandu 3(tre!) meter på 30 sekunder (enligt en expert som intervjuades av Expressen). Men geologer väntar tydligen på ett ännu större skalv. Förhoppningsvis dröjer det innan det inträffar.

Att det är få byggnader i Nepal som är skalvsäkra gör Kathmandu till en av de mest jordbävningskänsliga storstäderna i världen. Även infrastrukturen är mycket känslig vilket gör att räddningsinsatser kan ha svårt att komma fram.

Final post #3: What did I learn?

First of all, apologies for taking so long to get this last post up! Sometimes family, work and life happens and other things must step aside to make some room for things that, for the time being, are in more need of your attention.

However, I really wanted to share some stuff with you that I learned from this last expedition in the Himalayas. It's unlikely that I would be able to sum it all up in this post, so I won't try. Some lessons I learned right there, but some of it "hits" me gradually. As time goes on I travel back in time and yet another piece of the puzzle falls into place. In retrospect "Aha moments" slips into my daily life and continuously shapes who I am and aim to become. To be honest, sometimes I'm really not sure how I even got here. That's the amazing thing about creating dreams and setting new goals. It takes you on a journey, and further down the road you suddenly look up and realize... you're life is different. You are different. The shift actually happened, and you are becoming who you once wanted to be.

This last expedition taught me a lot. Besides always making sure my lighter, head lamp and survival shelter never left my backpack, I learned how to get through a different kind of struggle this time. I got to experience how it feels to ice climb with pneumonia, how to remain focused after sleeping 1-2 hours/night for over a week, how to breathe through a ripping headache days on end above 5,000 m (due to a pinched nerve) and last but not least how to crack your back on top of a stone pile when needed. Yes, the lessons were and still are many. It's amazing how creative you become when you really need to, "MacGyver-style". I loved him growing up! I remember watching the episodes even before I learned how to read, before I knew a single word of English. My dad sat beside me in the sofa and summarized what had happened and everything that had been said every 10 minutes. I imagined myself being in his stories. Thinking fast, acting in a split second, solving problems, situations. Always another adventure ahead.

But you got to be out there, in the mountains, to actually learn. You can't just imagine, you have to train, experience, implement and repeat. This time around I sort of had my own "MacGyver" with me, leading the team. Mr Tim Rippel. He knows almost every trick in the book. He has been operating mountaineering and trekking expeditions in the Himalayas for the past 25 years. Basically a walking, breathing mountaineering library. "Tough as nails" as he would've put it.

Anyhow, bare with me!

Keep in mind that these lessons are originated from my own experiences, purely subjective and personal. I am in no way an expert, nor do I claim to be. However, "sharing is caring" as they say. Sometimes when we share, great things happen! Hopefully this will be of some use to a few people out there, or at least pass on a shred of joy by reading it.

Risk assessment, training and skills

What, when, where and how? Essential and many times crucial questions that you at some point will need to know the answers to. This takes time, practice and a good teacher.
"Block and Tackle Maria! Never forget the Block and Tackle!" I heard him, loud and clear. All the ropes going back and forth, one end lead to yet another. It looks almost like a labyrinth of ropes. At first it's all just a mess, no logic to it, no idea where to pull, what to attach and where. Gradually it starts to make sense. Drill after drill, undo, do over, tear down, build back up, repeat. Again and again. Until it stuck.

Many of you already know this, but for those of you who don't, a "block and tackle" is a form of hauling system, a great tool to get through and handle a crevasse rescue (when someone falls down into a deep crack or fracture on a glacier). Two or more people are usually tied together with a rope when moving across a glacier, forming a rope team. If/when one climber falls into a crevasse the other climbers can (hopefully) stop the fall and hold the falling climber. With proper knowledge the team can help this person by stoping the fall, anchor the rope, prepare the crevasse lip, set up a "block and tackle" and haul the climber up (roughly summarized). It's a great, safe and efficient way in a situation like this as it gives a 2-to-1 mechanical advantage (less weight to pull). Learn it!

Light, shelter  and lamp

Right equipment is your best friend, and lifesaver. Literally. When going outdoors there are 3 things you must never leave behind. (1) A lighter or something equivalent with which you can make a fire (make sure it works even if it's wet or cold outside). (2) Some form of shelter that you can use to protect yourself from wet, windy and cold environment. (3) Headlamp or some kind of light-source. Make sure that this can withstand cold and wet weather, and have extra batteries in hand.

When to push and when to back off

Knowing you limits, and pushing through them. It's a tricky assessment, a judgement call. Here's where the training (mentally and physically) and the experience will come into play. When your body is shutting down, is it really (?) or is it just your mind collapsing? Which breaks first? Sometimes it's impossible to know the difference, but sometimes we can tell the difference but choose to ignore it and keep going.
"I could have gone further", "I could have done more", "I could have helped more", "I should have pushed through", "I would have made it". Or "I should have listened to the signs", "I should have been more humble", "I should have been more patient", "I could have taken that extra precausion", "I should have prepared myself more". There's always a lot of "could haves" and "should haves". It's inevitable. Thus what you want and need along the way is a good, correction great (!), teacher who can minimise the damage of those could haves and should haves. That way you can learn, make mistakes and grow without the lessons being fatal or harmful. The rest is up to you. Getting to know your mind and body, both at sea level and high altitude, is crucial. You are either you best friend or greatest foe. Get to know your weak spots and when they occur. Create as many of those moments as possible and start working on your weaknesses so you can turn them into strengths. Mental training and resilience is key.

Pain and mental training

"What you think, you become"
- Buddha

Pain and mental training are eachothers successfactors. 
Lots of athletes have a mantra, a saying, when faced with pain. "Pain is merely physical". That's partly true. However, how you cope with the pain and which thoughts you allow to go through your mind is in direct relation to how your body will respond to that pain. Thus determining how much pain it will inflict and how much of it you will actually perceive. Kind of amazing isn't it?

Pain, unease and struggle is inescapable when climbing mountains.
In other words, you will have great use of training on your pain management at home prior to an high altitude expedition. Train when you are tired, sleep deprived, sore and when you've got a headache. Get used to dealing with lots of lactic acid during your workouts and get out in the worst possible weather. I also have a "nail-mat" at home which I use for my daily breathing practice, that is how to breathe through the pain until I can relax regardless of the pain. It's all in your head.  

“Pain is a relatively objective, physical phenomenon; suffering is our psychological resistance to what happens. Events may create physical pain, but they do not in themselves create suffering. Resistance creates suffering. Stress happens when your mind resists what is... The only problem in your life is your mind's resistance to life as it unfolds.
- Dan Millman

Knowing your weight, gear and backpack

Getting familiar with your gear, backpack, load and how to pack it will make it that much easier when you're on the mountain. Walk at least 30-40 km in both sun, rain and wind to make sure it feels good and holds up. Don't take off with new gear. Buy it at least a few months before your expedition so that you can load up and try it out, and still have time to adjust or switch to something else if you have to. Good gear equals a a pleasant journey. No one likes to have bruised hips, chafed feet, a sore back or ice cold fingers. It's like getting to know new friends, it takes time and sometimes you need to either reconcile, learn to love them or find new ones.

Get familiar with your body and fuel

There's no way of knowing how your body will react to a certain situation, altitude, incident or challenge. However, you can provide yourself with opportunities where you, under less extreme circumstances, expose your body to different stress factors. Thus learning how to manage and operate mind and body while being deprived of tools and resources. For instance I make sure to plan low-fuel workouts a few days a week 3-4 months before an expedition. Those days I wake up around 5 am and start off with a heavy weightlifting workout followed by a 3-4 hour conditioning workout. Between 5 am - 1 pm I don't fuel my body with anything but amino acids and water, teaching my mind and body to perform while being deprived of food and energy. This can happen every now and then during an expedition when you can't eat (due to nausea) or lack of resources (out of food, loss of food or traveling with a light pack). Even finding out what you can eat (or force yourself to eat) during a stomach-flue could come in handy. Write down what those things are and make sure to pack some of it in your backpack. It might become a lifesaver when you least expect it.

The balance between self-reliance and teamwork

Being apart of a team is an art of interdependence. You need to be self-reliant and at the same time a reliable team-player. A self-reliant climber is a competent, resourceful and strong individual who will be an asset rather than a liability to the team but also has the ability to take care of him/herself while simultaneously support fellow climbers when needed. A team is in the end never stronger than its weakest link, but a good team makes each other better in the sense that they are not only fellow climbers but also fellow teachers. To humbly acknowledge, appreciate and make use of the individual skills and knowhow's will form not only a good team but a great team.

Every team member is crucial to the team as a whole yet completely responsible for the individual effort. A few thoughtful pointers that I've picked up along the way > (1) Don't expect others to care for you but appreciate when they do. (2) Tend to your own attitude before criticizing others. Making an effort to stay tolerant rather than passing judgment will get you far. (3) See yourself as an important part of the team and carry yourself as such. Diminishing yourself will never contribute anything to the team. (4) Do the best you can, where you are with what you've got. (5) Stay away from whinging. Accept what is and make a plan of action. Twisting in thoughts will only get you so far. (6) Have fun. Regardless of what happens, humor and laughter will keep the most surreal moments together. (7) Love. Stay generous and caring toward your teammates, even when you're tired. It all comes back to you in the end.

"If you want to go fast, go alone
If you want to go far, go together.
-African proverb

Until next time!

Love
/M

Photo: Andreas Sönnergren

Jag får ofta frågan:

"Vilka av alla dina resor tycker du har varit mest fantastisk?"

Hur man än vrider och vänder på alla ingredienser, så är det bara att konstatera, att få göra en färd tillsammans med en av sina döttrar, i det här fallet den yngsta som inte är ens två år gammal, det blir inte mycket större än så. Jag är ju över 50 nu och har varit med om en del, haft förmånen att resa världen över, så jag kan säga att det är sannolikt den bästa tiden i mitt liv. Jag tänker då på färden med barnvagn från Manchester till London som skedde i juli och juli 2014. (Jag gjorde även ett par veckor tillsammans med min äldsta dotter Eva i Kazakhstan, det var lika stort det, men det var en annan typ av färd, där vi inte levde i tält)

Det jag tänker främst på är den starka kärlek som bara växer för var dag som går och som tycks vara gränslös. Nu på färden, när vi gjorde allt tillsammans, så kom vi ju så nära det går. Och att se sin dotter få ett starkt självförtroende som gör att hon vågar allt, tål det mesta och alltid är på bra humör, ja, det är en genuint profan lyckokänsla som jag förut aldrig trott existerade.

Det var överhuvudtaget aldrig några problem för henne (inte heller för min andra dotter på Kazakhstan färden) att sova bra i tält, leva ute dygnet runt och ständigt färdas genom nya miljöer och träffa nya okända människor. Vi passerade både genom de tuffaste kvarter och mer enkla, men ett barn i en barnvagn är så fredligt det går och vi hade aldrig minsta problem. Visst ibland skrek någon ofrisk människa åt oss, ibland såg folk ned på oss (mest i norr) och trodde vi var s.k resande eller uteliggare. Så vi fick där samma behandling som de romska tiggarna i Sverige, vilket för mig var oerhört intressant och skrämmande. En sak är klar, ju mindre utbildning och ju mindre en människa rest, desto trångsyntare. Tyvärr. Svårast för oss var i små byar i norr enklast ju närmare London vi kom. 

Jag tror en av de viktigaste saker jag gett till min dotter, ja, hon har ju gett mångfalt mer till mig, det är det faktum att nu ser hon att folk generellt är oerhört goda, alla har samma värde, allt är möjligt och att hon har fått ytterligare krafter i sin redan nästan outtömliga nyfikenhet på att utforska och prova. 

Bästa tiden i mitt liv!

Årets kajaktur i Fjällbacka skärgård innehöll ett nytt moment: Flaskpost!

På morgonen hade vi lämnat paradisön Dannemarken och börjat leta oss norrut. Färden ledde genom Hamburgsundskanalen. När vi kom ut från den norra mynningen var vi sugna på lunch och började se oss omkring edfter en lämplig plats. Denna lämpliga plats råkade ligga på Brattös östra sida. En vit snäckstrand välkomnade oss.

Välkomnade oss gjorde också en hälsning från Skottland:

På baksidan av flaskan stod följande meddelande:

Message in a Bottle!

Dear beachcomber, thanks for picking me up! Please do not open the bottle, but send a SMS/MMS to phone 0047 - xxxxxxxx or e-mail to NxxxxAxxxxxxxSxxxxxxDxxxxxxx@gmail.com with a local picture or selfie, date, place and mark the message with "Dxxxxxx XXX-01-2015. Then please refloat the bottle back in the water, and you will from now be updated by sms, on my long exciting journey around the world.

Bottle dropped in 2015, the year after Scotland voted no to independence and Prince George of Cambridge completed his second year.

We will try to find out with help from the Golf Stream and the Scottish/Norwegian Coastal Currents where the bottle drifts after 25 years, about the time Prince George will marry!

Thanks for catch and for releasing me!

Content of bottle are sand for weight/ballast only and of no commercial value, please do not open.

Så... denna selfie skickade vi iväg.