Vi besökte Södermanlands högsta punkt den 5 april 2014.

Södermanlands högsta punkt heter Vensbrinksberget och är 124 möh.

På toppen av Södermanlands högsta punkt.....

Vi följde sörmlandsleden och den markerade rundslingan från parkeringen.

Anvisningar och pilar för Skogsbyslingan på platsen. Highpointen ligger på Sörmlandsleden. Det finns ett utsiktstorn på toppen.

Vad är detta?

Vårt besök på toppen ingår i vårt projekt Peak of Sweden (det bästa av sverige) där vi ska besöka samtliga sveriges 25 landskaps högsta punkter. #25topparisverige.

Vi ska även besöka sveriges samtliga 29 nationalparker samt vandra en bit på varje huvudvandringsled i landskapet.

För närvarande har vi besökt:

Uppland, Gästrikland, Södermanland, Östergötland, Öland, Småland, Blekinge, Skåne, Närke, Halland, Västmanland.

Vi har ännu inte hunnit skriva om Skåne, Närke, Halland men rapport kommer så fort vi hinner.

Under vecka 28 besöker vi Gotland och sedan far vi vidare upp till dalarna och fortsatt norrut.

Om du vill följa oss på instagram eller twitter så använder vi hashtag: #peakofsweden, #25topparisverige #29nationalparkerisverige

Vi har även en facebooksida som vi länkar till här:

https://www.facebook.com/TranevingOutdoor?ref=hl&ref_type=bookmark

All information om vårt projekt och övriga vandringar vi gjort hittar du på vår hemsida www.traneving.se

Här är en direktlänk till vårt besök på Södermanlands högsta punkt:

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=887&i=S%F6dermanlands%20Tak

/Helena och Thomas Traneving

Nästa månad ska jag åka till Nepal. Acklimatisera mig för Cho Oyu 8201 m, där jag ska försöka tälta på toppen. I min stil, inga guider eller bärare, inga camps eller annan utrustning på berget innan jag sätter av från baslägret. Inga fasta rep eller stegar eller andra hjälpmedel. Ingen syrgas. Allt jag har behöver har jag med mig i ryggsäcken. Varje kväll reser jag mitt läger och varje morgon packar jag ihop det och packar ner i ryggsäcken. Blir det oväder väntar jag ut det och fortsätter sen upp. Sakta, sakta så kroppen hinner med. Ett par veckor på berget. Mat och bränsle. Så ryggsäcken väger över 35 kilo. Närmare 40. Och när jag når toppen reser jag mitt tält. Och stannar över natten. Jag och min ryggsäck, berget, bergsgudarna och livet på tu man hand. Så är det tänkt. Avfärd från Katmandu mot Tibet första veckan i september. Hemfärd sent i oktober. Äntligen. Men nåt i mig bråkar. 

Nåt i mig gillar inte läget. Nåt i mig sitter på tvären. Önskar jag kunde kika på det i hypnos men min hypnopolare har ingen möjlighet på länge. Jag försöker med självhypnos. Eller vad man ska kalla mitt eget rockande. Jag känner efter. Något drar åt ett annat håll. Jag förstår inte. Jag vill ju. Ja, jag känner det tydligt. Jag direkt längtar till bergen. Upp. Friheten. Tankarna. Enkelheten. Vilsamheten. Och nyfikenheten, hur tänker, upplever jag idag. När livet har blivit så annorlunda. Så det är inte att jag inte vill. Så vad är det? Det är något annat jag vill mer. Vadå?

Det stora temat i mitt liv just nu är gemenskap, vänskap, kärlek, tillit. Till andra. Med andra. Typ sånt. Jag som hängt så mycket på egen hand i livet längtar efter nu efter att hänga med andra. Ska jag då åka på en flera månader ensamresa upp i tjottahejti? Jag vill ju hellre hänga på ett spa med en polare. Eller som jag brukar tänka när jag får ensamhetspsykbryt i bergen – varför sitter jag här när jag kan sitta på ett café i Barcelona och dricka en kaffelatte. Då har det mest varit bilden att jag sitter och kollar på folk. Men nu är det tydligt mer – varför sitta här när jag kan sitta på en café i Barcelona och dricka en kaffelatte med en god vän?


Jag och min inre röst och livet, vi har det bra, det är inte fel på det, men det finns mer, gosig gemenskap, som skapar längtan.  
 

Det handlar inte om att jag inte vill till bergen, det handlar om att jag vill gemenskap mer än ensamhet.


Den gången var det underbart. Nu finns det med en ny längtan. Hanteras varligt, både längtan och jag själv. Psykbryt på hög höjd kan vara ruskigt farligt. Bäst att träna lite på längtan först. 


Jag kan pressa mig genom skit och elände och även genom längtan men för mig handlar det inte bara om att klara det. det ska vara kul, jag ska tycka om det, inte nödvändigtvis varje sekund men som helhet. Det ska definitivt inte vara en plåga med crazy längtan efter vänner. Öva först så jag kan hantera det, sen när jag kan det så blir det toppenbra. 

Jag känner efter mer, vad vill jag mer? Vad längtar jag till? Tempel. Jag längtar till stillheten i tempel. Fast inte sitta still, det är jag alldeles för hoppsig för nu, stillheten inför livet, men röra på mig. En längtan jag haft sen många år poppar upp igen, tempel där man tränar martial art. Kampsport. Kampsporterna kommer från templen. Men det är inte för tjejer. Förbjudet för tjejer. Men det är där min längtan är. Och jag bejakar den även om det inte finns.

Längtan är så stark att jag har tränat kickboxning under våren. Fått min första gradering. Jag älskar det. Det är nåt på-riktigt.grejs i det. Men jag saknade känslan av tempel. Meditation. Stillheten. Självkontrollen. När tränarna skriker kom igen slöfockar så går jag in i mitt eget tempel, stänger av, och söker stillheten och meditationen. Där är vägen för mig. I fight-mood finns bara en begränsad mängd energi, i stillhet finns oändlig mängd energi.  

 
Min längtan är oändlig. Och det är längtan i mig som skapar möjligheterna. Är själva urkraften.

Jag hänger med en polare en dag. Förra årets Årets Äventyrare, filmaren Linda Västrik. Vi har väldigt mycket win win i vårt umgänge. Vi har inte värstinghängt men det som varit är tydligt att vi lär av varandra, delar och bollar och speglar, flyttar våra livspositioner framåt i dundrande fart. Och i glädje. Den så viktiga ingrediensen. Absolut inte konkurrens. Och vi har mycket samma värderingar. Vi pratar, bollar, funderar högt och lågt, och tillåtande med högt i tak. Linda vill se filmen Tracks, om tejejen som gick från Alice Springs till oceanen med kameler. Jag vill också. Vi går nästa dag.

Filmen är slut. Vi sitter kvar. Tittar på varandra. Lite korta fraser. Vår reaktion är väldigt lika. Och vi förstår båda samma sak. Vi har en äventyrare. Vi har ett äventyr. Vi har en story. Och vi har en filmare. Några få minuter senare är det klart.

Mitt Cho Oyu skjuts upp till nästa år. Då är Linda med. Då filmar vi. Vi är redan igång. 

Inte filmen om en bergsbestigning. Utan filmen om när Anneli-drar-till-ChoOyu-och-sen-blir-det-som-det blir-filmen. Inga förbokade prestationer eller manus, inget nåt. Verkligheten är att jag åker för att försöka tälta på Cho Oyu och jag lever livet ad hoc som jag ju gör. I vart fall för det mesta. Ibland hamnar jag off track och lever inte livet ad hoc och då blir jag knas ganska snart och olala, back till ad hoc och jag blir okej igen. Vårt mål att dokumentera vad som händer, inte att skapa en film om något vi bestämt i förhand. Får jag ett bryt whatever i Katmandu och absolut inte vill till bergen så är det det som händer och då är det det som utspelar sig i filmen. Filmen blir som livet blir, livet blir inte som filmen ska vara. Mitt liv filmat. Då funkar det. Inte leva en film. Då funkar det inte. Och det skulle dessutom bli en enligt vår smak tråkigare film. Så det här känner jag funkar, det här kan jag må bra i, i det här känner jag mig inte stressad i. Hela projektet kommer att byggas kring det. Så vad det blir vet vi först efteråt. Okej. Ungefär så. Vi ger det ett all in försök.

 

Men jag vill ju åka till Katmandu! Säger fortfarande mitt inre väldigt väldigt tydligt. Ja men jag behöver ju reka till nästa år, gillar att ta grejer i små portioner, åker jag nu och kollar av vissa grejer så har jag just det mindre till nästa år. Vad bra, då får jag allt jag vill ha för jag kan hänga lite i tempel också. 

Men nåt känns inte bra med templen. Nåt sitter på tvären. Åhh, okej, på't igen. Känna efter. Jag vill inte bara vara där ensam och hänga bland människor jag inte känner. Jag vill in i någon slags gemenskap. Nåt sammanhang. Jag har ingen aning vad. Bejaka, bejaka. Jag surfar runt bland tempel i Europa, med kurser. Då får jag lite gemenskap också. Men nä, känns fel. Allt känns Katmandu. Varenda dag poppar Katmandu upp i mig. Jättelängtan. Och så himla förtjust i Katmandu är jag inte. Men ändå, det poppar upp. Jag ska till Katmandu. Bejaka det då. Nej jag vill inte, ensamt! Aggh.

 

Ja men åk till Katmandu och ta reda på vad jag inte vill då! Åk till Katmandu och bara känn efter! Ja, klart, så blir det! Heja, Annelistyle all in på den!

Och så var det en grej till.

Jag minns inte längre hur det gick till men helt plötsligt googlar jag buddhist nuns. Och får upp en bild på nunnor som utövar nån kampsport. Klickar och ser att det är ett inlägg från BBC om världens första buddistiska kampsportskloster för tjejer – som ligger precis utanför Katmandu. Drukpabuddismens andlige ledare vill integrera dem alla i samhället och vill att allt också ska bli tillgängligt för kvinnor.

Jag söker vidare och hittar det här filmklippet. 

Olala. Jag fortsätter och ser att de har undervisning i engelska. Och att de håller på med massa traditionellt manliga aktiviteter. Bl.a. åker de skateboard. Och de har ett guest house. Min skapare.

Pusselbitar faller på plats. Livet faller på plats. På bara några dagar förvandlades kaos till crazy vacka pussel.

Att våga låta livet hända. Att våga släppa. Att lita på att livet har bättre koll på grejer än mig. Som jag vill styra och ställa. Varför då? För att kunna greppa. Kontroll. Trygghet. Men jag kan ju bara tänka utifrån det jag kan känner till. Livet är ju oändligt mycket större än min lilla tankevärld. Livet har tusen möjligheter till för varje tanke jag kan tänka. Släpp. Låt livet sköta ruljansen. Låt livet hända. Bara var, bara känn, bara längta och lämna det till livet.

Det var så jag tänkte om Himlaya. Jag vet inte vad som är galet. Jag pratade öppet om det. Jag ska dit men nåt i mig vill hellre gemenskap och tempel. Bergen kallar men lite längre bort. Att bejaka det som är. Och sen släppte jag. Det ordnar sig. Livet fixar det här. Och se hur det blev.

Som det ser ut nu så släpper jag all planering som var, jag åker till Katmandu, jag siktar på klostret, jag rekar på plats, jag hamnar säkert på något berg, tar med grejer så jag kan om jag vill, och jag har med en liten kamera som Linda skickar med mig för att träna på att dokumentera. Linda lär mig. Och sen lär jag henne om bergen. Winwin. Igen.

Det är monsun i Nepal på sommaren. Man bestiger bergen antingen före monsunen eller efter, det finns alltså två klättersäsonger, en på våren och en på hösten. Jag vill åka på hösten för det är mer snö efter monsunen. Mer snö blir bättre förutsättning för mig som går utan hjälpmedel, lättare att gå i snön än att klättra, det finns en liten passage som en del sagt är lite brant. De flesta går på fast rep där. Är det mycket snö klarar jag den passagen lättare. Det är inte upp jag främst tänker på utan ner, att jag kanske är trött, sjuk eller skadad när jag ska ner. Jag ska kunna ta mig ner enklast möjligt. Säkerheten ni vet. Därför väljer jag hösten. Jag tänkte acklimatisera mig lite innan i Nepal, i regnet. Men nu behöver jag inte det så jag åker i slutet av augusti. Då är vädret fint igen.

Det fixar till sig så himla bra. Ännu en gång. Verkar rent av bli en kärleksresa igen. Fina fina livet. En sån knasboll. 


Longboard på Himalayas sluttningar, har inte ens tänkt tanken men den är ju helt underbar! 

_____________________________________ 
För er som undrar vem jag är, här finns en fantastiskt välskriven artikeln om min bakgrund i det ansedda Magasinet Filter. Jag måste varna, det är starkt!

Här har ni min engelska facebooksida. 
Här är min privata svenska facebook, där går det bra att följa mig.  
Och här har ni min hemsida. Där kommer snart nytt, heja! 
_____________________________________   

Har många vänner som är ute på stora äventyr just nu. Fantastiska bilder på min Facebook, bergsbestigning i Himalaya, flygcertifikat i USA, delfinkramar på Bali, någons första glaciärvandring, första tågluffningen, barhänget med goaste tjejligan på Mallis och tusen andra grejer – allt med tindrande blickar! Underbart och jag unnar er all lycka och spänning och upptäckande, både av världen och er själva!

Själv är det ett stort äventyr för mig här hemma nu. Gemenskap, kärlek, tillit till andra. Att känna mig ovillkorligt älskad, som t.ex av fina Luna. Vi har uppfunnit en ny kram – en ryggsäckskram! Perfekt för kärleksäventyr och skapar tindrande blickar det också. Jag själv bara njuter all in.

 

För två år sedan fick jag utmärkelsen årets äventyrare för min världsrekordtopptältning på 7546 meter höga Muztagh Ata. Jag var dock först tvungen att kunna bevisa det, hade jag bilder? Jadå, jag hade filmat från toppen, tältet och sen hela varvet runt där uppe, åt alla håll. Vem som helst som hade varit där uppe i redigt skick kunde bevittna att japp, det där är toppen av Muztagh Ata. Men om jag inte hade kunnat det, hade jag fortfarande kunnat hävda världsrekord? Hade jag över huvud taget fått påstå att jag hade gjort det?

 
Vad vore mina storys utan bilder?  

Om jag hade rest till Teneriffa på semestern hade någon kommit på tanken att ens fråga efter bevis? Knappst. Om jag hade sagt att jag varit uppe på en topp där? Förändrar inget. Om jag sagt att jag hade varit på toppen av Kebnekaise? Nä, förmodligen inte. Kilimanjaro? Nej, hade nog inte behövts nåt bevis då heller. Aconcagua, nästan 7.000 m? Någonstans passerar vi en gräns och helt plötsligt måste det styrkas. Bevisas.

Vad är det för gräns, var kom den ifrån? 

En grej att fundera på för de som är intresserade är var den gränsen går. Dels i bergen men också i andra sammanhang. Jag själv är mer intresserad av varför det här fenomenet finns. Varför vi har en sån gräns. Vad som har skapat den. Varför vi behöver den. Och är det något urmänskligt, eller är det bara ett påhitt i oss pga. av nåt knas.

Nu menar jag inte att man har svårt att tro på det över huvud taget, att det kan vara sant. Om jag säger att jag har tältat på toppen av Everest i en vecka så verkar det osannolikt. Svårt att tro på. Det är inte den grejen jag menar. Utan något som är fullt sannolikt men som där det ändå är nåt i oss som vill ha nåt slags bevis för det. Jätteintressant.

Jag har ju sagt att nä, jag är inte intresserad av Everest. Men om nu någon lägger stora högen cash på bordet och säger, Anneli, gör vad du vill men gör det på Everest – och jag blir sugen på att leka, vad gör jag då?

Antingen försöker jag tälta precis nedanför toppen och sen tar jag en piss off-bild på min hand mot toppen och tatueringen fuck world records life rules synlig och sen går jag ner. Eller så går jag helt off season och försöker att tälta på toppen och skippar kameran och om jag klarar det så säger jag att jag har gjort det, dessutom högt och ljudligt, men utan att kunna bevisa ett skvatt, bara för att se vad diskussionen blir. 

Får man göra så?

 

Man får väl göra vad sjutton man vill. Och det finns inga lagar om att man måste bevisa att man har gjort det man har gjort eller det man har sagt. Man gör som man vill.

Men för all del, alla andra har också rätt att tycka vad de vill om det, och nästan vad de vill får de också skriva på internet osv. Det får man ju ta varken man vill eller inte.


Om det står i tidningen, har jag mindre battle med att det har hänt då? Är det liksom bevisat för att det står i tidningen? Men om det står på internet? Räcker det? Vilka regler gäller när jag okejar och inte okejar vad andra gör?

Det här med att någon inte kan tro på det man gör – vems problem är det? Om jag säger att jag har varit i 70 änder och säger att de inte tror på det. Jag har inte bilder så jag kan inte bevisa det på så sätt men jag har mina pass. Är jag skyldig att bevisa nåt för dig för att du inte kan tro på det? Är det mitt problem att du inte kan tro på det? Eller ditt? Kanske upplägget mer borde vara att hörru Anneli, jag har fått en hangup här och har svårt att tro på att du har varit i 70 länder och det stör mig, skulle du vilja hjälpa mig, kan jag få titta förbii hos dig och kika på dina pass så jag kan släppa det här? Ni fattar skillnaden? Olala.

Mina pass? Nänänä, den där bilden bevisar ingenting. 

Jag har gjort crazy mycket i livet. Grejerna i sig är inte super duper special, det som är super duper special är att jag har gjort så inibänken mycket. Jag är snabb, processar snabbt, det gör att det händer mycket. Dessutom starka grejer. Det mesta får inte plats på varken Facebook eller här, då skulle ni få whiplash på en vecka. Jag tar duttar. Men det här skulle kunna vara ett problem för någon, kan det här vara sant att hon har gjort allt det här? Well, det är ju inte mitt problem, det är ju den personens problem. Om jag inte gör det till mitt problem, sväljer mothugg eller whatever. Men om vi stannar vid att det är ditt problem. Är det en big issue för dig och du har hang up på det så hojta till, Anneli, jag greppar inte det här, så kanske jag säger, ajdå, hörru, kom hit och kolla, fingrarna är borta på riktigt. Eller jag med dina grejer. 

Man kan ju säga till vad som är svårt att greppa så kollar man på det. Istället för att börja whatever man gör. Utgångsläget är att det är ditt problem, inte mitt, men jag kan hjälpa dig om du behöver hjälp. Och vice versa. 


Om jag inte har bränt upp mina fingrar med en cigarettändare - vad har jag då gjort? De liksom inte bara var borta en dag. Och var är den storyn? 

Mina fingrar. Det är ju starkt. Väcker reaktioner. Jag har bränt upp den med en cigarettändare. Crazy knas på den. Ett tag sa jag att det var en trafikolycka, fixade inte med knaset och ff.a. de knasreaktioner som det väckte om jag sa som det var. Får man göra så? Hitta på? Herregud. Men bortsett från det, vad handlade det om egentligen? 

Jag pallade inte med andras reaktioner på min sanning. Jaha, vad handlar det om då? Jag pallade inte med de känslor som andras reaktioner väckte i mig. Där har vi den.

Och mina känslor väcks av mitt eget förhållningssätt. När jag lärde mig att förålla mig till andras reaktioner på ett annat sätt så skapade det inte så obehagliga känslor i mig och vips så klarade att jag att berätta. 


Vems regler är det som gäller när vi något behöver bevisas? Om jag själv känner att japp, det här behöver jag ha styrkt annars får jag knas, ska jag använda de reglerna som univeersella regler som ska gälla för när alla får knas på nåt? 

Jag var på en dykkurs för ett tag sedan. Blev intresserad av min förmåga att hålla andan. 5.34 efter bara tre dagar. Nu har jag snart passerat sex minuter. Svenska rekordet i apnea, som andhållning heter på dyknördspråk, är för damer 6.49, om jag läst rätt. Om jag slår det, kan jag säga det då? Klart jag kan. Men det är ju vettigt att vara öppen med att jag har gjort det hemma i sängen utan officiella kontrollanter. Eller hur jag nu har gjort det. Annars blir det lätt knasreaktioner. Men om jag inte fick säga alls? Jo, jag får säga. 

Det blir ju knasigt annars. Ska jag förbjudas från att säga hur länge jag kan hålla andan bara för att jag råkar vara bra på det? Om Nisse kan hålla andan i tre minuter så får han säga det men jag får inte för jag är duktig. Nä, knas på den. 

Om Kalle hoppar 2.50 i höjdhopp hemma i trädgården, får han berätta om det då? Ja, klart han får! Har jag problem med det är det mitt problem. Är det ett jätteproblem kan jag be att få kika när Kalle hoppar. Kanske jag får det. Kanske inte. Olala. Det är fortfarande mitt problem.

Kanske det är ett sånt problem så jag blir arg på Kalle, du din dumming, du ska minsann inte säga att du har hoppat 2.50 utan att bevisa det – för jag blir helt knas! Eller säger jag dumma dig, du är en knäppis för du har minsann inte bevisat det du säger, dum, dum, dum! Det händer ju att folk reagerar så också.

Åter till det här varför vi behöver ha styrkt vad andra gör. Varför? Och behöver jag det själv är ju också en fråga. Behöver jag kunna styrka att jag kan hålla andan i nästan sex minuter? Känner Nisse att han behöver styrka att han kan hålla andan i tre minuter? Eller Stina som var på toppen av Kilimanjaro? Behöver hon styrka det för sin egen skull?

 
Hur föränderlig är min uppfattning av andra?  Hur lätt eller svårt är det att påverka den? Hur påverkas den? Hur mycket kan jag själv styra detta? Hur självständig är jag? Vad behöver jag bevis för att köpa? 

Jag behöver inte styrka att jag kan hålla andan i nästan sex minuter. Eller att jag har varit i 70 länder. Eller att jag har tältat på Everest om jag har gjort det. Däremot finns det annat jag behöver styrka. Att jag är sån här som jag är. Det är en grej som är viktigt för mig att visa. Min egen hang up. För min egen skull alltså. Varför då? Vet inte riktigt. Klurar på det.

Vad behöver jag att andra bevisar? Vad behöver jag själv bevisa? För vem? Andra? Mig själv? Och varför? Olala. Vad händer om vi formulerar om frågan när måste man bevisa sina prestationer – till – när måste man bevisa sitt liv? Lalala. 

Woop!

----------------------------------------------
Här har ni min engelska facebooksida, där händer inte så mycket nu. 
Här är min privata svenska facebook, där händer desto mer!  
Och här har ni min hemsida. 

Min plan: Tur med vildmarkskänsla genom icke tidigare besökt dörr. Min pappa, som en gång i tiden lärt mig allt han kan om fjällvärlden. Min 23-åriga lillebror som under friluftsdag i gymnasiet gjort sig känd för att ha sovit i skinnjacka och blöta jeans i -20 bivack, och som fortfarande vägrade hålla på med trams som underställ, ullstrumpor eller väl ingångna skor. Det här är del 1 i berättelsen om vår vårflodsvandring år 2012.

På Utsidan i juni 2012 gick trådarna varma om snöläget i fjällen, och på vår resa mot Ljungdalen vid midsommar skymtades fjällen i vinterskrud. Det var ovanligt sen snösmältning. I byn varnades för att broar spolats bort. En sak var säker: Det här skulle bli ett äventyr.

Turen skulle gå från Nordsätern upp genom Storådörren, över utlöpan av Synder-Storådörrfjället in i Tronndalen, förbi det enligt flera inlägg på Utsidan lilla vattendraget Tronnan, och sedan vidare norrut med sikte mot Vålåvalen och så småningom Vålåstugorna. Därefter tre dagars glassig vandring på lättgången led genom vad jag från tidigare vandringar mindes som en somrig Härjångsdal, där man kan svalka sig med ett dopp i någon av sjöarna, och sedan vidare till Gåsen och till Helags och tillbaka till Ljungdalen.

Pappa skulle bara följa med under vandringsdag 1 upp genom Storådörren, och på dag 2 bege sig tillbaka ensam till bilen i Nordsätern. Jag och brorsan skulle på så vis slippa återvända till startpunkten och bilen. Vi skulle bli hämtade i Kläppen fem dagar senare. Det var perfekt planerat.

Men riktigt så enkelt skulle det inte bli.

På väg i snö mot Storådörren.

Redan under vandringen upp mot Storådörren märktes snö och vatten av. Även mindre vattendrag från fjällslutningen var strömma och besvärliga. 

Jag och brorsan på varsin sida om den vanligtvis lättövergångna fjällbäck som syns på kartan på östra sidan strax innan dörren. Nu blev det till att gå en bra bit uppåt för att ta sig över. Till skillnad från honom tycker jag inte att det är en god idé att med tung packning skutta över jokkar.

Jag hade läst om hur enkelt det skulle vara att i lågskor gå över vattendraget som rinner genom Storådörren, men vad som mötte oss var istället en forsande, snökantad älv. 

Det lilla vattendraget som det skulle gå att gå över i lågskor, där det rinner ut ur Storådörren!

Nu började vi på allvar fundera på om den här vandringen alls skulle bli möjlig att fullfölja. Brorsan i låga kängor, inga stavar. Dagen efter behövde vi ta oss över vattendraget i Tronndalen, och vem visste hur det skulle se ut där.

Det blåste rejält i dörren. Molnen låg låga så några toppar fick vi inte se, men desto häftigare fenomen. Moln, regn och dimma skapade underliga konturer i Nörder-Storådörrfjällets branta klippsidor. 

Natural blur. Storådörrens ophotoshopade klippsidor.

Det började bli sent efter alla omvägar till följd av det höga vattnet. Vi borde slå upp tältet. Men samtidigt var vi måna om att komma så långt som möjligt utifall vattenståndet skulle kräva ännu värre omvägar under morgondagen. Nyfikna på snö- och vattenläge i Tronndalen beslutade vi oss för att ta oss över dit innan vi slog läger. 

Från Storådörren upp mot den snöklädda platån över till Tronndalen (överst till vänster i bilden).

Övergången till Tronndalen var helt täckt av både snö och moln och det blev ett par kilometers vandring i blindo – allt var vitt och kompassen kom till användning. Väl över på andra sidan blev våra farhågor bekräftade. Där väntade ett så gott som fullständigt vinterlandskap.

Mörkt, kallt, stenigt. Tältplats sökes sent och högt på Tronndalens sluttning.

I dimman var det omöjligt att skaffa sig en uppfattning om läget nere i dalen. Men ett kraftigt, forsande dån i kombination med delvis snöklädda sluttningar gav tämligen illavarslande vibbar. Några tältplatser syntes inte till bland stenarna. Det tog sin lilla tid innan vi på 1200 meters höjd bland smältvattenstrilade mossöppningar hittade en torrare, sluttande plats, som fick duga.

Vi sov inte mycket den natten. Både pappan och brodern hade dåligt ventilerade regnkläder, var blöta inifrån och fick aldrig riktigt upp värmen igen innan sovdags, och temperaturen låg kring nollan.

Själv låg jag och klurade på hur det skulle gå att ta oss över vattendraget och oroade mig för att pappa skulle gå ensam tillbaka under dessa förhållanden. Ett dåligt samvete gnagde. Det var jag som insisterat mest på att gå vidare till Tronndalen, trots att de båda som ville slå läger tidigare var kallare och tröttare än mig. Trots att han som var kallast och tröttast skulle gå hela vägen tillbaka ensam dagen efter, över det snöklädda berget, genom vårflod. I Storådörren finns ingen mobiltäckning förrän vid renvaktarstugan, och vi skulle inte ha möjlighet att försäkra oss om att pappa kommit fram då täckningen garanterat skulle vara än sämre åt vårt håll.

Framåt morgontimmarna började jag på allvar tröttna på att inte kunna somna. Så jag bestämde mig för att lösningsfokusera och tänka ut en plan att presentera för pappa morgonen därpå, som innefattade ett förbud att gå i svår blockterräng, förbud att söka efter efter fotoobjekt eller fotografera under vandring i blockterräng - ja ett förbud att alls hålla på och pilla med prylar i blockterräng (vilket annars kan vara fallet), förbud att skutta över vattendrag, förbud att gå över snöbryggor, samt ett påbud att klä sig varmt, ta pauser och äta ordentligt. Samt att byta ryggsäcksregnskydd med mig så att han fick mitt synliga knallorangea.

När planen var smiden kunde jag äntligen sluta ögonen.

Sagt och gjort, morgonen därpå knallade han iväg och dimmorna lättade och solen sprack upp för honom över Storådörren. Inte blev det några problem för den fjällräven inte.

I vår vinterdal sken dock ingen sol. Från tältplatsen var det svårt att se ända ner i dalen, men det gick att höra. Och det lät betydligt värre än i Storådörren. Under spänd tystnad blickade brodern och jag ner mot den snökantade dalgången och mot dånet.

Fortsättning följer...

Vi besökte Hallands högsta punkt Högalteknall, 226 möh den 13 juni 2014.

Toppen ligger strax söder om Våxtorp. Vi parkerade bilen vid masten som ligger till höger om vägen upp till toppen.

Högsta punkten ligger på vägens östra sida och ca. 200 m in från vägen, inne i skogen, på en liten höjd. Den skall vara markerad med en triangelpunkt.

Övrigt

Högsta punkten ligger på militär mark. En del av området får inte beträdas och inte heller fotograferas. Förbudsskylten sitter 10 meter från toppen som går att se med blotta ögat.

Vår toppbild

Vi valde att ta vår toppbild vid förbudsskylten. Toppen ligger då 10 meter höger om oss och är väl synlig.

Toppbild på Hallands högsta punkt 226 möh

En cache vid toppen

Vi tog en cache som ligger i ett gammalt skyttevärn strax under toppen.

En chache i ett gammalt skyttevärn

#peakofsweden #25topparisverige #29nationalparkerisverige

Karta och fler bilder från vårt besök på toppen hittar du på vår hemsida:

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=889&i=Hallands%20Tak

www.traneving.se

/Helena och Thomas

I våras möttes jag av det tragiska beskedet att min vän och guide i Nepal Ankaji Sherpa förolyckats i lavinen på Mount Everest, som kostade 16 människor livet. Ankaji var en mycket varm och glädjefylld person, som fick alla att trivas.

Nu på söndag åker jag och tre kompisar upp till Joutenheimen, på en väldigt spontan trip. Det enda vi har planerat är att vi ska ta oss upp över Bessegen och sen vandra upp i Memurudalen till Spiterstulen. Vi har flera dagar på oss till väldigt spontana topp- och glaciärturer.

Det är något väldigt nytt för mig, att bara vara från ett basläger. Jag har alltid åkt till områden, för att just ha en förbestämd plan eller topp att bestiga. Aldrig med inställningen "vi får se när vi kommer dit".

Men jag hoppas kunna ulova lite vackra bilder och beskrivningar här lite senare.

Vi besökte Skånes högsta punkt den 13 juni 2014.

Skånes högsta punkt (highpoint) ligger på en höjd ungefär 20 meter från en telemast i närheten av Magleröd.

Punkten är märkt med en skylt där det tydligt stod att vi befann oss på Skånes högsta punkt. Här ska finnas en triangelpunkt men den gick inte att hitta bland allt gräs och växter.

För att få lite höjd i bilden klev vi upp på den stora stenen som står precis bredvid highpointen.

Uppe på Skånes tak!.....

Vi tog även en cache på Skånes högsta punkt.

Efter besöket på Skånes tak åkte vi till Söderåsens Nationalpark och sedan vidare till en mycket god middag i Malmö hos Helenas pappa.

Vill du se fler bilder eller ladda ner karta så du själv kan besöka toppen är här en direktlänk till vår hemsida tryck här

www.traneving.se

/Helena och Thomas

Jag har börjat min resa. Kvällen var full av saker jag var tvungen att göra. Teckna försäkring inför Mont Blanc, packa sista packningen, putsa kängorna och tömma kylen. Tror inte lasagnen blir så god om 2,5 vecka när jag kommer hem igen.

Nu sitter jag på tåget. Jag ska till Abisko på en expedition genom fjällen. Jag kallar det expedition istället för vandring för det är en så pass lång vandring också låter det häftigare. Vad som gäller för att det ska kallas expedition vet jag inte.

Jag ska i alla fall ta mig till fots från Abisko till Hemavan längs den populära Kungsleden. Det är ca 430 km och jag har tid på mig till den 22a juli(för den 23e åker jag iväg för att bestiga Mont Blanc. Det enda sällskap jag har är min kära mors hund Balder och folket jag möter. Jag har med mig solpaneler för att ladda telefon/kamera och maten fyller jag på så ofta jag kan i fjällstugorna längs vägen.

Jag åker nattåget och medan jag skrivit har jag passerat både Höga kusten-bron och Kramfors. Det kommer bli en lång resa inatt. Inte bara för att resan tar 14 timmar utan även för att jag är på spänn eftersom jag är ansvarig för att Balder sköter sig bland alla andra vovvar och folk. Vi får se hur pigg jag och Balder är imorgon. Tur att vi inte ska gå så långt första dagen.

Det här inlägget skulle ha handlat om min vandring längs Skåneleden i helgen. Men den fick ett snopet slut. Tvådagarsturen i stekande sol skulle avslutas med dopp i vad jag för bekanta beskrivit som en underbar lagun.

På väg fram till Stenbrottet plåtar jag glatt denna graffitimålning. "Vad häftigt!" säger jag till mitt vandringssällskap. "Vilken kontrast, skogar och åkrar och ängar, och sedan en graffiti. Coolt!" Hon instämmer och vi går vidare.

Nästan framme vid badplatsen reagerar hon på att det luktar ruttet. Vi resonerar kring att det måste ligga något dött djur här.

Om det ändå vore så väl...

Det är inget dött djur. Det stinker soptipp.

Juli, 25 grader varmt och stekande sol, men inte så mycket människor på nordöstra sidan av vattnet. Det sitter en ensam tjej i gräset vid den norra stranden. "Visst är det sorgligt?" säger hon. "Jag blev så ledsen när jag såg vad som hänt här."

Varning-för-stup-skylten har blivit sönderbänd och hänger på sniskan ovan en hög med ölburkar bredvid henne.

Det känns inte jättefräscht att bada, men vi är överhettade och bara måste ha svalka. I vattnet vid den lilla strandkanten flyter ölflaskor bland glassplitter. Jag är inte särskilt hoppsugen och bestämmer mig för att klättra ner för en mindre klippa snarare än att gå i strandvägen.

Vi befriar en gräsruta från fimpar och slår oss missmodigt ner en stund för att torka. Ett medelålders sällskap kommer fram ur skogen. De blir stående och ser lika förbryllade ut. De har gäster från utlandet med sig. "I'm so sorry, I didn't know..." ursäktar sig mannen. Mycket besvärad. Jag tänker på en bekant från USA som kommer och hälsar på i sommar. Han kommer definitivt inte att få se detta.

Vi beger oss mot parkeringen för att bli hämtade och räddade. Det blir inte roligare. Precis när vi ska gå kommer ett gäng på 15 ungdomar framtjoande ur skogen. En tjej i gänget undrar om vi ska gå och om de kan ta våran plats, och det uppstår en liten konversation mellan oss. "Visst är det vackert?" säger vi med bitter ironi och gestikulerar mot sophögarna. "Ja-a, visst ÄÄÄR det, det här stället är så underbart!" svarar hon lyckligt och springer skriande efter kompisarna för att bada. Jag står med hakan nere vid knäna. Hon och hennes vänner har överhuvudtaget inte noterat hur det ser ut. Det är ingenting för dem, att någon gjort så här med ett stycke natur. Betyder inget.

Framme vid västra sidan av vattnet är det klotter på väldigt många stenar. Det där som jag sa om graffiti känns inte kul längre utan lämnar en fadd smak i munnen. Här har folk förstört, förorenat, vandaliserat - ingenting annat.

Här har folk med uppsåt krossat, bänt, slagit sönder. Den totala avsaknaden av soptunnor kan aldrig bli en förmildrande omständighet. 

Många har härmed förbrukat sin rätt att vara här, och de har inte rätt att kalla den här naturen för underbar.

Vi har nu knallat och skjutit barnvagnen i 42 mil under 5 veckor. 9 punkteringar, 40 kg i skjutningsmotstånd inklusive Dana och det har för det mesta varit som en sorts aktiv semester. England är ju ett ganska enkelt land att färdas i. Vädret inte för extremt åt något håll, ja, vi har i stora drag haft sol hela tiden, vilket i sig är ganska unikt, trafiken ganska van udda fordon som vårt och vi hittar något att äta överallt. Allting ganska medel utan alltför mycket drama.  

Det har varit en underbar tid på flera plan. Att åter leva och sova ute på heltid är bara det bästa livet. Man är pigg, glad, nyfiken och harmoniskt för det mesta. Och att få göra allt detta med den här helt underbara dottern jag har fått, Dana, är ju så bra det bara blir. Hon älskar det här livet, är tuff som få, mycket utåtriktad och nyfiken, gillar att få uppmärksamhet och vill göra absolut allt vi gör. Så hon hjälper till med allt ifrån att laga punkteringar till att sätta upp tälten. Och hon har varit med om att träffa många spännande människor. Alltifrån lorden i Hagley, som hon träffade enbart klädd i blöjor, till jemeniter i Birmingham. Det är underbart, underbart att se vilket självförtroende hon har och hur hon vågar leva.  

Jag har återigen lyckats hitta en fenomenal partner. Denna gång Bolton-tjejen Georgia som arbetar dygnet runt och tar hand om Dana som sin egen dotter och ger ett engelskt perspektiv på allt vi gör. jag känner mig sannerligen privilegierad. 

Jag tycker ju personligen att mest spännande är alla invandringsområden. Alltid fullt av liv, spänning, lukter och rikedom. Vi tillbringade fyra dagar i Birmingham med att bo på ett sådant där hotell som invandrare (och byggarbetare) hamnar på. Billigt men ändå dyrt för standarden är så usel, lortigt, ovanpå en bråkig pub, med stans värsta trafik utanför, inga gardiner, så sömn är en total bristvara. De här dagarna handlade mest om att göra en bild av de svårigheter som brittiska muslimer befinner sig i just nu, med ropen skallande om att de får för mycket utrymme samt att invandringen måste dras ned mycket. Rädsla och oro är något som präglar det engelska samhället. mycket mer än i Sverige. Jag hoppas verkligen inte vi hamnar där. Även om jag ser oro med ökande Sverige Demokrater och annat extremt oroande för ett värdigt liv. 

England har verkligen blivit ett blandat land och jag älskar det verkligen. men som i Sverige, så är det ju så att det är mest i städerna. på landsbygden är allt ganska sig likt. Böljande åkrar, små pittoreska byar, bara vita människor och allt är exakt monotont ganska lika. Helt ok, men mest transportsträcka för min del. 

Allemansrätten, jag hoppas alla svenskar förstår detta unikum som vi måste slåss för att behålla över allt annat. Det är frihet och rättvisa. här i England är det bara en gnutta land åt alla och man får med ytterst få undantag inte slå läger eller liknande. Allt annat land är privat på ett eller annat sätt. Självklart är förutsättningarna mycket olik de svenska, här bor ju närmare 64 miljoner människor på en liten ö och det komplicerar självklart, men sanningen är den det är några få som har utrymme, de flesta inget. men få få protesterar. De är tålmodiga till det yttersta britterna och tror på både tabloider och på vad de styrande säger och gör. Av vad jag set i det s.k Midlands, så är det ytterst fogliga, lågmälda, vänliga, hyggliga, avslappnade och vill leva sitt liv utan att störas för mycket av det okända. Som ett åar med en barnvagn och en 20-månader gammal Dana the Explorer. Flertalet ser inte ens på oss. Men så är det ju i Sverige också. Folk är livrädda att bli tilltalade eller uppmärksammade. Puh, vilket liv.... 

Jag har blivit bortskämd med att många av mina engelska vänner och bekanta är stora excentriska personligheter och trodde kanske det fanns fler. Men det gör det nog inte, med få undantag. Nu besöker vi två av dem och livet är då bara det bästa! De här två har styrt hur världen ser på Expeditioner under över trettio år nu. Underbara, varma och åsiktsfyllda människor! Och jag vill att Dana skall få träffa av de som lyckats med det mesta i livet. men som samtidigt gått genom många tragedier för att just bli så fantastiskt fina människor. Så är livet. Ena minuten glädje, den andre sorg. 

Ja, livet är väl fantastiskt! Nu måste jag tvätta lortgrisen Dana, som verkligen hatar vatten, och så göra ren alla kameror, överföra filer mellan dator och hårddiskar...ja, jag tror filmen om England å vår vandringen blir sevärd och bra! Framförallt med Dana! 

*Följ vår framfart på karta här!

Innan jag länkar till artikeln i Sydsvenskan om vandaliseringen av Dalby stenbrott krävs en djup konstpaus och en högtidlig harkling. För nu mina vänner är jag officiellt en "bloggare" - läs själva.

Någon selfie pallar jag dessvärre inte fixa. 

Skämt å sido. Kul vinkling att de fick fram storyn om 80-åringen. Men lite klent att tala om "skräp". Klotter och skadegörelse är inte nedskräpning, det är vandalisering. Papperskorgar löser inte problemet. Papperskorgar kan vandaliseras.

Här är mitt föregående blogginlägg om hur badparadiset - som ligger i ett naturreservat i närheten av Lund - såg ut i helgen, om ni missat det.

Har snart varit ute en vecka utan någon mottagning över huvud taget. Och eftersom solpanelen inte ger mer energi än att det räcker till kamerans batteri kommer jag pausa bloggandet tills jag är hemma igen. Som tur är har jag ju min dagbok nedskriven :-)

Så kan det va på fjället!

Ha det!

/Jonny

Nu är dert 3 veckor kvar tills vandringen Abisko-Nikaluokta blir verklighet.

Till helgen blir det en tur igenom glaskogens naturreservat. Bara för att testa så allt fungerar. 

Detta blir första gången som en kommer vandra i flera dagar, Många funderar på om vi inte är kloka eftersom vi ger oss på Kungsleden direkt. Men vi ska ta de lugnt och försiktigt. 
Vi har 12 dagar på oss så det ska inte va någon fara.

Snart blir den sista inhandlingen till turen, så som myggolja,nät o sv.

Ser fram emot detta som fan!!

Jag testar ett nytt koncept med en polare på coola Sally Bazar, ett annorlunda eventföretag i Göteborg med massa glädje och möjligheter. Exklusivt med endast 15 platser, så här gäller det att bestämma sig snabbt! Det är deras event så ni måste anmäla er till dem.

Varmt välkomna! 
Anneli



L I F E R U L E S K V Ä L L
Med hjälp av glädje, självdistans och total nakenhet delar Anneli Wester med sig av sin starka livsresa på ett sätt så det är omöjligt att inte beröras. Från sexuella övergrepp till vanvård i psykiatrin, juristexamen, maraton och besök i 70 länder och dessutom magiska världsrekord på Himalayas toppar och slutligen till att lita på mänskligheten och kärlek igen.

Anneli delar frikostigt med sig av sina tankeknep denna kvällen. Hur hon har lyckats och råd som går att tillämpa i det egna livet omedelbart - all kraft ligger i livet själv tillgängligt för alla att börja använda – Anneli ger er konkreta redskap och nycklar som skapar möjligheter och verklig förändring också i ert liv med början direkt under föreläsningen!

H J Ä L P  E N  D R Ö M !
Anneli har en dröm om att tälta på toppen av ett 8.000-metersberg. Hon har gjort ett försök i Pakistan men avbröt pga. av snöförhållandena. Några dagar efter föredraget åker Anneli till Nepal för att reka och förbereda inför nästa försök, nästa års äventyr då ett filmteam dessutom har fått förtroende att följa med på en av hennes drömresor – då hon alldeles själv och utan hjälp ska försöka tälta på toppen av 8201 meter höga Cho Oyu. I Nepal ska hon också träna på att stilla sitt sinne hos Kung Fu-nunnorna i Katmandu och för att pimpa livet med glädje åka long board på Himalayas sluttningar. Under kvällen erbjuds ni att hjälpa Annelis dröm att bli verklighet och också få följa med på hennes drömresa genom att få ert namn eller företagslogga tryckt på hennes expeditionsbyxor och hennes unika tält som hon ska ha med upp på Cho Oyu.

 

I N F O R M A T I O N
Boka din plats!
Exklusiva 15 st. platser finns.
Reservation, kan komma att ställas in vid färre än 8 bokade platser. Alla bokningar är bindande.
Maila din bokning till info@sallybazar.se senast 14 aug.

Datum: Tisdagen 19 augusti kl. 17,30- ca. 21,30
Plats: Sally Bazar studio, Ånäsvägen 20, Göteborg
Pris: 995 kr inkl. middag

Kvällen börjar med middag. Annelis spännande expeditionsmat står uppdukad!
Anneli föreläser om sin äventyrliga livsresa och delar med sig av sina mentala knep.
Kvällen avslutas med samtal och frågor kring bordet utan sluttid, sen går vi hem full av nya möjligheter!

Under kvällen erbjuds ni att både hjälpa och följa med på en stor dröm – för 8.201 kr får ni er företagslogga tryckt på Annelis expeditionsbyxor och hennes unika tält.
Privatpersoner får sitt namn för 1.500 kr.

A N N E L I  W E S T E R
För er som undrar vem Anneli Wester är - här är en artikel om hennes unika livsresa i Magasinet Filter. Varning, det är mycket starkt.

F A C E B O O K 
Här är ett facebookevent.

 

Klockan är halv tio och jag sitter nu i tältet med min dotter snusande vid min sida, det tog sin tid idag, liksom igår att få Dana att sova. Hon vill bara inte och värmen, mellan 23-26 grader, gör att hon slumrar till mer i barnvagnen, så det är inte så att hon är världens tröttaste heller när det är dags att sova. Hon får vara med om mycket min dotter, mycket. Sedan jag skrev sist har vi traskat ned till Oxford, där vi träffade kanske en av landets mest kända försvars advokter och människorättskämpar, min vän Helena. Hon är också chef för ett av stadens universitet, så vi fick bo i hennes stora rektorsvåning på skolområdet. 12-13 rum. En stor kontrast till de flesta dagar som vi sover på någon åker längs vägen. Jag gillar bägge, men mest åkern. Och jag är glad att se detta gäller även min dotter. Så mycket mer lugn och harmonisk ute än inne. Det är lite, ja, faktiskt ganska mycket Emil i Lönneberga över henne och jag skriker nog åt henne nästan lika mycket som Emils pappa gör åt Emil...men Dana bryr sig inte så mycket! Hon är en underbar levnadsglad liten 22 månadering som lär sig så mycket varje dag.

Det mest krångliga är när man är trött efter att skjutit en barnvagn upp och ned längs rullande backar i två mil och mest behöver vila själv, det plötsligt börjar hällregna och Dana skall ändå bestämma hur tältet skall sättas upp...oftast slutar det med att hon går över till Georgias tält för att i stället hjälpa henne, när farsan inte fattar att saker och ting tar tid trots hällregnet och varför skriker gubben?

Det förutom så är hon så enkel att ha att göra med! Hon sitter sammanlagt 6-7 timmar per dag i barnvagnen och mellan slumrarna, så kommenterar hon omgivningen, ja, hon visar mest intresse för lekplatser, djur och helikoptrar, sjunger ganska dramatiska sånger på sitt barnspråk och man förstår vissa ord som shoes och tyst! Hon äter allting. Ja, nu äter hon helt själv, ja, kräver att få göra det och har väl ätit en hel del hennes mamma inte vill hon skall äta. Men kakor är bra när det börjar bli för mycket och Dana börjar skälla argt utan någon egentlig anledning, mer än att hon inte får som hon vill. Oftast får hon ju det...

Som ni förstår är detta den bästa tiden i mitt liv. Lite oro kände jag innan vi lämnade Moss Side, men när en av vår världs främste Expeditionsledare och tolkare av Expeditioner, min gode vän Nigel, förklarade under några dagar i hans fantastiska hem -som ett Expeditionsmuseum- att han hade ju träffat barnen, barnbarnen till familjerna Scott, Schackleton och andra kända brittiska upptäcktsresande, så förklarade han att det enda andra barnet han sett som hade så mycket äkta vildhet i sig (på ett mycket positivt sätt), och var så harmonisk, levnadsglad och smart som denna 22 månaders baby, det var Wally Herberts dotter Kari som bodde med mamma och pappa på Nordpolen under olika omgångar. Tuffast var Dana. kanske för att hon under samtalet slog huvudet i bordskanten tre gånger utan att klaga. Hon är sådan. Det är efter mamman så klart. Dessa ord gjorde mig stoltare än någonsin i livet. Tänk vilken ynnest att få leva lite då med en sådan dotter. Jag hoppas hon får behålla den här vildheten livet ut.

Ja, nu skall vi in i Luton imorrn, få se om jag kan hitta Stockholmbombarens släkt här då och prata med dem. Jag tror den här dokumentären kommer att bli bra i slutet ändå. Engalnd är ju inte Jemen och Sibirien precis...

*Följ resvägen här på http://punkt.luxson.com/daddyadventurer/

Det blev några riktigt intensiva dagar i vårt grannland. Ännu en gång lockade några toppar...toppar över 2000 m. För det mesta sken solen och jag fick verkligen ut det jag ville få ut av turen.

Färdväg: Jag valde att hålla mig till ett mindre område denna gång, sträckan blev kort...25-30 km. Började med båt från Gjendesheim - Gjendebu. Vandrade därifrån upp till Svartdalen och fortsatte in i dalen. Vek sedan av vid svarta bandet - upp och vidare in i Leirungsdalen. Och slutade där jag började...vid Gjendesheim. Längs denna rutt ligger några hyfsat lättillgängliga toppar. Efter lite research så bestämde jag mig för fyra stycken.

Först ut blev Store Knutholstinden (2341m) i Svartdalen. Lätt vandring. Brant de sista 800 höjdmetrarna, mycket lös sten, några kluriga snöfält att passera.

Mot toppen

Vy från toppen och bakom berget i bild ligger Leirungsdalen

Nästa toppar blev Tjönnholstinden (2330m) och Tjönnholsoksle (2145m) i Leirungsdalen. Dessa båda tog jag på en och samma dag då de är sammanlänkade. Lätt vandring. Ej så brant men mycket lös sten, några snöfält..som gick att undvika.

Toppen på Tjönnholsoksle längst upp till höger

Kort bit nedanför toppen av Tjönnholstinden, vy in emot Jotunheim

Slutet av turen nära Gjendesheim

En Fjällripa kom och höll mig sällskap under en paus

Regn Regn Regn

Sist ut blev Högdebrotet (2226m) i Leirungsdalen. Avbröt första försöket 1 km (200 höjdmetrar) från toppen p.g.a åska. När tiden mellan blixt och dunder var ett par sekunder blev jag rädd...riktigt rädd. Tog mig då snabbt ner. Dagen efter tog jag revansch och toppade i strålande solsken. Lätt vandring med lång anmarsch till toppen, några större och mindre snöfält att passera. Mycket lös sten.

Vy från toppen in emot Jotunheim

Vy från toppen över till Tjönnholstinden

Detta var tredje turen för mig i Jotunheim. I området har jag nu sammanlagt varit på 8 toppar som är över 2000 m.

Positioneringen gäller Leirungsdalen

Luohttoláhko i Sarek är nog en av de mest säregna platserna i den svenska fjällvärlden. Den 5 augusti (förra året) var vi fyra stycken på väg dit: min vän Anders, hans ungdomar Frida och Axel, och jag själv. Vi hade just pausat i "hörnet" där Lullihavágge och Noajdevágge möts. Framför oss hade vi utsikt över Sarvesvágge och den del av Rapadalen där det så kallade Rovdjurstorget ligger. Men något besök i de delarna skulle det inte bli denna gång. Vi hade nått in i Sarek så långt som vi hade möjlighet att hinna på vår färd, och nu var det dags att vända tillbaka till Kvikkjokk. Och färdvägen skulle gå över Luohttoláhko.

För att nå högplatån behövde vi gå genom dalgången Noajdevágge. Denna är också ganska egenartad med en uttalad S-form. Krökningen syns tydligt på fjällkartan, men jag upplever den som ännu tydligare i verkligheten. Dalen känns ganska avskild, som en egen liten värld. Den är djup med höga, branta bergssidor. Man kan tälta på fin gräshed på några ställen i dess nedre och mellersta delar, men i den övre delen är det stenigt och brant.

En tidig sommar för flera år sedan såg Anders och jag spåren av en lo här. Lon hade suttit och spanat uppe på en klippavsats och sett en ren komma på snöfältet långt nedanför. I snön kunde vi se att den sprungit fram till renen och bitit ihjäl den. Själva lodjuret såg vi aldrig, men spåren avslöjade vem som hade varit framme. Och den ihjälbitna renen låg kvar på snöfältet. Men den här gången fick renarna beta ifred på sluttningarna.

Foto från mellersta delen av Noajdevágge. Man följer hela tiden utmed Noajdejågåsj. På något ställe är det fördelaktigt att korsa jokken för att få en enklare väg förbi ojämheter i terrängen. Men när vi fyra gick här var det så mycket vatten att det hade behövts ombyte på fötterna. Vi såg ingen anledning att göra oss besväret att vada utan höll oss på samma sida hela tiden. På andra sidan kanten i bakgrunden ligger det hägrande målet: Luohttoláhko!

Den steniga delen i slutet på dalgången var jobbig. Dagen närmade sig sitt slut och vi hade gått många kilometer i stenskravel. Hungern och tröttheten satte in hos oss alla fyra. Det var inte med jubel och hänförelse vi kom upp ur ravinen och såg högplatån. Det var istället lägerplats och kvällsmat som kändes angeläget. Men att hitta lägerplatser uppe på Luohttoláhko är lättare sagt än gjort. Det är otroligt stenigt och så här sent på sommaren var det ont om bäckar att hämta vatten från. Som väl var hade vi koordinaterna på en lägerplats som Anders och jag använt tidigare, så det gick fort att hitta till den. Vi fick upp tälten och ordnade kvällsmat som vi åt utomhus. Långsamt började vi ta in atmosfären och stämningen.

Foto på vår lägerplats. I bakgrunden "baksidan" av det dramatiska Pårtemassivet.

Med en nivå som nästan överallt är över 1200 meter (och på vissa ställen över 1300) är platån lika hög som ett mindre fjäll. Detta medför bland annat att det är svalare häruppe än nere i de omgivande dalgångarna. Inte minst när solen försvinner under horisonten. Under natten blåste det upp och det blev ganska kyligt. Följande morgon åt vi frukost inne i tältet eftersom temperaturen utomhus inte var särskilt lockande.

En annan följd av den höga höjden är att växtligheten är mycket sparsam. Man spanar förgäves efter videbuskar och fjällbjörkar. Av ris som kråkbär och blåbär ser man heller inte ett spår (åtminstone har jag aldrig lagt märke till dem). Till och med gräs saknas på stora ytor. Istället är det karg, stenbeströdd mark. Bitvis bildar stenarna väldiga områden av blockterräng.

Anders, Frida, Axel och jag hade en lång dagsmarsch framför oss och vi behövde komma iväg tidigt. Ungefär halva dagen skulle vi ägna åt att gå över östra delen av Luohttoláhko. Därefter skulle vi ansluta till den platå på Loametjåhkkås västsluttning som populärt kallas "1260-platån". (Om någon undrar hur den passagen går till så har jag en beskrivning här. Observera att i det inlägget beskrivs en annan lägerplats. Den är mindre, ligger något längre norrut och är svår att finna.)

Ovan: Det finns inte gott om jämna markplättar, men här är i varje fall en. Detta är förlängningen av vår tältplats. I bakgrunden bland annat Bálgattjåhkkå, Sáitáristjåhkkå och Loametjåhkkå. Närheten till dessa massiva stenjättar gav lägerplatsen en atmosfär där man gärna blir tyst och bara förundras. Tyst är det också på själva slätten, när det inte blåser. Alla vattenfall är så långt borta att de inte hörs. De bara syns.

Foto från lägerplatsen ner mot jokken som kommer från sjö 1244. Sjön ligger en knapp kilometer åt vänster i bild, ej synlig från lägerplatsen. Platsen ligger således några hundra meter norr om den lilla sjö som på fjällkartan är den nordligaste efter sjö 1244. Jokken är källflöde till Noajdejågåsj och ligger mindre än hundra meter från lägerplatsen. I förgrunden den flata sten som är bra att luta sig emot när man äter. I synriktningen höjer sig terrängen. Luohttoláhko är ju inte helt platt, utan landskapets form kan beskrivas som väldiga dyningar som frusit i sin rörelse. Mängden nakna stenar är överväldigande. Här växer inte mycket mer än lavar!

Ovan: Sáitáristjåhkkå till vänster och Loametjåhkkå till höger.

Bálgatjiegna. 

I den steniga terrängen i östra delen finns överallt vattendrag, pölar och mindre sjöar. Här är det lättgånget, men svårighetsgraden på Luohttoláhko varierar.

Fotot ovan visar en del av landskapet nedanför Bálgatjiegna. Bäcken kommer från något av glaciärpartierna. När jag går häruppe och fascineras av den karga miljön kan jag inte låta bli att fundera över vad som är på väg att hända på grund av klimatförändringarna. Kommer glaciärerna så småningom försvinna? Kommer risheden göra entré och breda ut sig? Kommer videbuskar och fjällbjörkar dyka upp här och var? Om allt detta sker får vi ett helt annat Luohttoláhko än vi har idag.

Vy över slätten, mot norr. Den avrundade konturen av berget Noajdde gör att berget är lätt att känna igen. Likaså Kanalbergets profil till vänster om det. Färgskalan i augusti är synnerligen dov. Ingenstans ser man färgglada växter som bryter av i allt det mörka. Det vilar en tyngd och ett allvar över landskapet som gör att man inte går opåverkad genom det.

Vy mot Jiegnavágge och Svenonius´ glaciär, med berget Jiegnatjåhkkå i mitten. Inte heller i denna riktning är Luohttoláhko särskilt platt. Landskapet har ett ovanligt utseende för att vara i Sverige, det ser nästan utomjordiskt ut. Om bergen i bakgrunden inte hade varit så höga och snötäckta hade man kanske kunnat tro att det var Island.

Rast vid en stor sten efter att vi kommit ner på 1260-platån. Stenen är bevuxen med en vacker röd lav.

Nere på 1260-platån hade vi inte längre utsikt över Luohttoláhko. Vi fortsatte därmed mot nya mål. Efteråt sa Frida att hon hade tyckt om Luohttoláhko. Detta var roligt att höra eftersom ett så kargt ställe kan behöva att man vänjer sig under flera besök.

Under vår fortsatta färd hade vi inte särskilt gott om tid så det blev långa etapper och få pauser. Men vi hann ändå njuta av fina vyer över Njoatsosvágge som bredde ut sig nedanför oss.

När vi hade passerat över Ruopsokjåhkå och var på väg till lägerplatsen på Tjievrras sluttning mörknade himlen, trots att det inte var kväll. Detta var inledningen till ett dramatiskt skådespel på himlen. Solen bröt efter en stund genom molnen och spred ett fascinerande ljus över övre Njoatsosvágge.

De sista två vandringsdagarna ner till Kvikkjokk gick genom välkända marker (Pårekslätten och Kungsleden). Ungdomarna gjorde en fin insats de avslutande dagarna, precis som de gjort under hela vandringen. Det var roligt att se att de uppskattade allt det nya och att fjällvandringsdebuten gick så bra i det tuffa Sarek. Men de påpekade att pappan och hans kompis nog hade kunnat ha ett mindre ambitiöst program. Med tid att stanna fler nätter på fina ställen och se sig om ordentligt där. Jaja, detsamma har vi sagt till oss själva många gånger. Men det är så mycket vi vill se och göra så vi lyckas inte särskilt bra med det.

Vi besökte Tomasbodahöjden den 22 juni 2014

Tomasbodahöjden ligger strax norr om Garphyttan. Exakt hur du hittar till bästa parkeringsplatsen ser du på kartan vi gjort som hittas på vår hemsida. Det finns en markerad led upp till toppen. Stigen är även markerad på lantmäteriverkets kartor. Parkerar gör man ca 50 meter från stigen upp till toppen.

Vi kom till toppen från vår sommarstuga som ligger i Tiveden. Med i bilen hade vi vår 18 åriga dotter som inte ville följa med upp toppen. Hon valde att sitta kvar i bilen och titta på en film under tiden vi gick upp på Närkes högsta punkt. Så här i efterhand var det tur att hon inte följde med eftersom det började hagla och ösregna när vi var på toppen.


Amanda valde att sitta kvar i bilen.....

Vägen upp till toppen är markerad med små runda silverfärgade brickor. Markeringarna är lite dåliga men det gör inget eftersom stigen är vältrampad upp på toppen.

Thomas där stigen börjar. Här ser man markeringen upp till toppen.....

Väl på toppen tog vi vår obligatoriska toppbild. Denna bild är tagen efter hagelskuren innan skyfallet började. Objektivet blev lite immigt av ovädret.

På toppen av Närkes högsta punkt, Närkes tak, Tomasbodahöjden 298 möh....




Toppen är markerad med en triangelpunkt.....

Vi la även ut en egen cache på toppen som hittades av första geochachare två dagar efter publiceringen. Vi gör en serie cacher på alla sveriges toppar som vi kallar #peakofsweden.

Och du vet väl att du kan följa oss på facebook och instagram. Där använder vi oss alltid av följande #-tagar: #peakofsweden #25topparisverige #29nationalparkerisverige #äventyrsbilen

Om du vill se fler bilder från vårt besök på Närkes topp så är här en direktlänk till vår hemsida:

http://traneving.se/index.php?tbl_menuID=896&i=N%E4rkes%20Tak

www.traneving.se

/Helena och Thomas

Det verkar vara inne just nu att ta sig upp för både det ena berget efter det andra med rullstol, jag vill absolut inte vara sämre. Nu har jag varken ekonomi eller fysisk möjlighet att ta mig upp för de berg som det stått om på nätet och i tidningar, tänker närmast på Kilimanjaro i Tanzania. Nej, jag får nöja mig med det närmsta berget så länge, men får jag chansen till större utmaningar så är inte jag den som tackar nej, det vore en dröm.

Tornberget är ett berg som är länets högsta med sina 111 meter över havet och som ligger i de södra delarna av Stockholm och som jag nämnt ett antal gånger tidigare, nu skulle jag en gång för alla se om det gick att ta sig fram med rullstol i de här trakterna. Jag var i närheten för några veckor sedan när jag åkte runt i Hammarskogen, en tur som jag kan rekommendera, både för gående och rullande.

Eftersom jag inte visste hur terrängen var och därför inte visste hur lång tid det skulle ta så satsade jag på att åka på förmiddagen, då hade jag hela dagen på mig tänkte jag, bra tänkt visade det sig senare.

I lördags tog hag och min hund Ymer pendeln söderut och gick av vid Tungelsta som ligger mellan Västerhaninge och Nynäshamn, dvs söder om Stockholm. Vädret denna dag var soligt och varmt, men viss risk för regn och åska fanns, jag såg några riktigt mörka moln på himlen en bit bort, men jag var förberedd på det. När vi hade gått av tåget så rullade vi på en cykelväg som gick utmed väg 257, Södertäljevägen, förbi några restauranger, en idrottsplats och ett större villaområde, än så länge var det inga problem att ta sig fram, inga backar att prata om. Efter att vi passerat en fotbollsplan svängde vi höger in på Idrottsvägen och följde den några hundra meter, tills vi kom till en väg som heter Skolvägen, där svängde vi vänster, nu började klättringen. Efter den första backen som var ca 300 meter lång, kom vi till Skogs Ekebyvägen, här vid korsningen står det en runsten som dock inte är ursprungsplatsen, den stod till en början vid ett större gravfält en bit bort, varför man flyttat den vet jag inte, men det har man i alla fall gjort. Vid Runstenen svängde vi höger och åkte nerför en backe, när vi kom till ett växthus som låg på vänster sida svängde vi in på en grusväg, Tornbergavägen, nu blev det genast lite kämpigare.

Området vi nu åkte igenom var blandat med sommarstugor och ”vanliga” hus, på många ställen hade man hästar med tillhörande större hagar till. Senast jag och Ymer var här då var det vinter och halt. Vid en nerförsbacke fick jag sladd med permobilen och slog runt, av ren vilja och överlevnadsinstinkt fick jag upp kolossen igen och vi kunde fortsätta vår tur igen. Så här i efterhand förstår jag inte hur sjutton jag orkade, men adrenalinkicken gjorde väl sitt antar jag.

När vi hade åkt några kilometer kom vi fram till en större gård, Tornberga gård, där tog vägen slut, så för att fortsätta, svängde vi in på en hyfsat bra stig för att fortsätta genom skogen, jag tittade på min gps, nu hade vi ca två kilometer kvar till toppen. Vid en av gårdarna som vi tidigare passerade pratade jag med en man om området, han tyckte nog jag var lite knäpp som skulle åka rullstol i det här området, kan hålla med honom lite, men eftersom jag så länge funderat på om det går eller inte så måste jag ändå få försöka, det är först då man vet om man klarar det eller inte, sedan hade jag ju Ymer med mig och då blir det alltid genast lite lättare, och trevligare.

Efter bara ett par hundra meter blev stigen sämre, om jag skulle fortsätta så var jag tvungen att åka på ett underlag som är det värsta för en som sitter i rullstol, sand, sten och rötter, på det backigt. För några år sedan var jag i Särna med min pappa för att ta mig upp för ett berg, Städjan, kom och tänka på den turen när jag åkte här för underlaget var ungefär det samma, sten, rötter och branta backar. Det är ganska svårt att ta en bild för att beskriva hur backigt det var, så det enda jag kan säga för att beskriva det hela är att säga att det var riktigt brant.

Nu har jag beskrivit hur jag har det, jag hade ju faktiskt Ymer med mig också, hur gick det då för honom undrar ni, med värmen och alla backar? Han blir lite otålig när det går sakta i uppförsbackarna, men han går troget sakta men säkert vid min sida, med jämna mellanrum stannar vi till för en vattenpaus, då brukar han, efter att han druckit vatten, hoppa upp och vilja slicka mig i ansiktet, för det mesta är det ok. Oavsett om han är kopplad eller inte, så går han alltid vid min sida när vi kommer till branta backar, men eftersom det nu är lag på att de i stort sett ska vara kopplade så får han vara det, men vid ett tillfälle på den här turen kopplade jag loss honom, återkommer till det lite längre ner.

 Både stenar och rötter blev större och större vart efter vi åkte, till slut var jag tvungen att hoppa ur stolen för att ta mig över några partier av ganska stora stenar. Den här gången hade jag tänkt till lite extra, jag ville inte skrapa ben och fötter fullständigt, så trots värmen så fick det bli långbyxor, svettigt ja, men jag slapp skrapmärken och blodstänk.

Det gick ganska bra faktiskt, vi stannade till och plockade lite blåbär och hade små mikropauser, men efter några hundra meter tog det stopp. Framför oss hade vi en klippvägg som vi var tvungna att klättra uppför, där gick gränsen för min del. Där satt vi i blåbärsriset och kunde inte göra något annat än att konstatera att nu var det bara att vända, vilket vi också gjorde, men innan vi fortsatte tillbaka så unnade jag oss lite extra vila och lunch. Vi var helt ensamma långt ute i skogen, om någon hade gått förbi och sett oss, hade de säkert undrat vad det var för idioter som satt bland allt ris och med en rullstol bredvid sig.

När vi hade krypit/rullat tillbaka ett par hundra meter svängde jag vänster, jag fick för mig att ta mig ner för en liten ravin som var ca tre meter djup, upp på andra sidan och sedan fortsätta genom Hammarskogen till Krigslida. Jag var som sagt i området för ett par veckor sedan och tyckte att det var så fint så jag ville besöka det igen nu när jag ändå var i närheten.

Men för att kunna ta mig ner för ravinen var jag tvungen att lossa kopplet till Ymer, skulle jag ramla ville jag inte landa på honom. Jag var också tvungen att hoppa ur stolen för att hasa mig ner och försiktigt ta ner stolen för att sedan dra upp den på andra sidan. Nu vill ni säkert ha bilder på hur detta såg ut, men det fanns inte tid att stanna till för att ta kort på det hela, mitt fokus låg på annat håll. Jag nämnde tidigare att Ymer alltid går vid min sida när han är lös och när jag kämpar på lite extra, det gjorde han nu också, trots att han hade världens chans att springa omkring och nosa sig igenom hela skogens alla dofter, men icke, nu är det husse som gäller.

När vi kom upp på andra sidan svängde vi höger och fortsatte grusvägen som gick genom ett vackert landskap, skog och öppna fält där det växte blommor och där hästar gick och betade på några ställen.

Efter en stund kom vi till Krigslida, tyvärr så missade vi tåget precis så vi blev tvungna att vänta ca 30 minuter till nästa, men det gjorde inte så mycket, vädret var vackert och det var fortfarande varmt men man kunde se de mörka molnen runt omkring, någonstans så åskade det säkert, så vi hade tur, inte en enda droppe på oss. Väl hemme unnade vi oss en underbar kväll på balkongen.

Anders

www.skogstur.se