Jag gillar egentligen inte att kallas äventyrare, har direkt svårt att identifiera mig med det. Äventyrare känns så fokuserat på prestation och att det ska vara på ett visst sätt. Jag känner mig mer bara som människa och som hänger med livet och då blir det inte som nåt som ska vara på ett visst sätt, det blir precis som livet är just här och nu. Jag gillar att vara ute och att röra på mig och då blir det mycket uteliv. Här är en söndag på hemmaplan med massa uteliv. Underbart i min värld.  

Jag vaknade av solen som ropade – Anneli, kom och lev, kom!

 Så jag gick upp, drog på mig lite kläder och stack ut direkt. Köpte mig frukost på vägen och körde ner till älven. Vinden var fortfarande isande kall så tidigt på majmorgonen, en del gick i mössa och vantar, andra sög i sig av livet och körde all in i shorts. Jag själv körde en mix med min somriga favoritdunjacka och somriga trekvartsbyxor. Kylan bet. Det gjorde inget, jag njöt ändå av min frukost.



Så mycket liv.



Varje gång jag sitter under Älvsborgsbron tänker jag på en polare som hoppade från bron. Det gick så där. Hon överlevde. Sitter i rullstol. Lever i sin egen värld. Jag överlevde också. Ett annat hopp. Jag går för egna ben. Och jag lever inte längre i min egen värld. Förra året entrade jag The Human Community som jag samvaron med andra, att vara i relationer på ett mer närvarande sätt. När jag sitter här tänker jag på att jag behöver hitta ett sätt att hänga här i The Human Community på mitt sätt,  så jag kan både vara i min egen värld men samtidigt vara del av gemenskapen. Att vara stark ensam är ingen motsats till att vara stark tillsammans. För mig kompletterar de varandra. Som höger och vänster hand. Bra att ha båda. Så jag övar på det. Att funka med båda. 

Sånt funderade jag på. Jag kände mig priviligierad för att jag har så mycket liv i mitt liv. 


Delar man med sig av frukosten får man frukostsällskap! 

Sen vidare till en liten park mitt i Majorna, gamla arbetarkvarter i Göteborg som har blivit lite kult. After breakfast longboard session. Nä, jag njöt av blomsterprakten istället. Massor av pink power!



 

Kollade lite i skyltfönstren också, en sån här står på önskelistan! 



Och väntade på att kompisen Sanna skulle vakna. Vi skulle förmiddagshänga en snabbis. Till slut så. Sannas son, Melvin, och jag är dödspolare. Eller kanske jag hellre skulle säga livspolare. Våra själar rockar fint i samklang. Här bygger han myshörna åt oss, så vi har ett skönt häng i sommar.


Jag undrar vad det är som gör att jag får så nära kontakt med vissa barn nu för tiden, de som är upp till ca fem år, det är som magiskt ibland, jag har väldigt stort utbyte av det. 



Västerut igen, ner till Linnéstan, köpte lite cd-skivor nästan gratis för att dundra i bilen, på Långgatorna finns lite hullersombuller gatukonst och njöt i fulla drag, älskar gatukonst!


Ja just så känns det ibland.  

Nån som inte är vard att kärlekas? Nån som inte vill bli kärlekad idag? Vi får göra så gott vi kan så blir livet bättre föross alla! Så tänkte jag när jag stod framför den här. 



Sen in på ett café och en stor portion middag. Facebooka lite, kolla mejlen och pling! 

Maria Cerboni, jag fick mejl en dag av henne, hon ville ge mig ett smycke. Hon har också en resa bakom sig, svår anorexi, och hittade tillbaks till livet igen med hjälp av yoga och sin konst och smyckestillverklning kring Corpo, en figur som vill uppmärksamma att vi alla är olika och att det inte spelar någon hur vi ser ut, vi kan hitta livsglädjen ändå.



Maria bjöd nu in till att vi skulle supa i kanalen! Supa i kanalen? SUP – Stand Up Paddling. Javisst sa jag!



Hem för att ta en tupplur, packa våtdräkten och grejer och iväg ner till älven igen, mitt emot operan finns Point 65 kajakcenter, polaren Maria är polare med dem och de har SUP-boards också. De har visst nåt samarbete på gång, toppen, jag älskar när det kommer mer alternativ till miniäventyr i vardagen mitt i stan, för både turister och urbefolkning, man mår så himla gott av det. Vi blev ett gäng på fyra stycken, tre på sup-board och en i kajak. 

 

Mina skador gör att jag är himla vinglig när det är nya grejer men brukar vara ifatt efter ett tag, nybörjarvinglet löste sig med att jag kunde sitta på knä ibland.

Maria såg en säl som poppade upp i älven och vi alla spanade en stund. Underbart. Maria yogashowade på brädan med lite stå på huvudet för några norska turister som fotade glatt. 



Jag hoppade fotningen av showen och valde att bara njuta men Maria hade visst varit igång förr och hade bilder i arkiven. 

Underbart att få uppleva kanalen och vallgraven från vattnet. Att supa i kanalen får högsta betyg som vardagsäventyr!

Vattnet är numera jyste rent, man behöver ju inte släcka törsten med det men man behöver inte bli orolig om man får sig lite i magen om man druttar i. 




Det var lite nostalgi för mig att paddla på en mistralbräda, jag vindsurfade som barn och i tonåren och mistral var då en del av mitt liv. 

Sen hem igen. Nu är det kvällen och frågan var om jag skulle springa en liten runda för att slappna av gott till natten men nä, jag valde att krypa i säng direkt. Nästa dag bar det av till London på nya vardagsäventyr.  Det blev typ supa av lite annan sort och toppcamping på Centrala Londons högsta kulle, fast utan tält. Och japp, så busade jag med grabbarna vid kanalen, hängde med någon konstnär som jag snubblade på genom att jag bokstavligt råkade trampa på hans fingrar och herregud vilken knasresa men jag fick så otroligt mycket gott med mig hem, inte ens jag hade med min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att en liten sväng till London kunde bli så crazy, positivt crazy. 

Livet är här och nu, inte en transportsträcka till något snajs där borta, inte på fredag, på semestern eller i framtiden när jag blir lycklig eller whatever. Livet är idag. Också en helt vanlig söndag. 

Och hallå - så många här som frågat efter föreläsning - japp, Göteborg 5:e juni, läs mer här! 

Här hittar ni Point 65 Kajakcentret i Göteborg.
Här hittar ni KiteKalle i Halmstad som har kitekurser och SUP-turer i Halland!
Och här hittar ni Marias hemsida med smycket och hennes aktiviteter.  

För er som undrar vem jag är - här är en artikel om min min story i magasinet Filter. Varning, det är väldigt starkt! 

Kom och låt er inspireras!!

 

L I F E R U L E S !
Med hjälp av glädje, självdistans och total nakenhet delar jag med mig av min starka livsresa på ett sätt så det är omöjligt att inte beröras – från sexuella övergrepp i uppväxten som ledde till att jag skadade mig själv och vanvård i psykiatrin i sju år som ledde till att jag brände upp mina fingrar och till slut hängde mig – till juristexamen, maraton och vasalopp, 70 länder och magiska världsrekord på topparna i Himalaya och slutligen till att lita på mänskligheten och kärlek igen.

Jag delar frikostigt med mig av mina tankeknep hur jag har lyckats och som går att tillämpa i det egna livet omedelbart - all kraft ligger i livet själv tillgängligt för alla att börja använda – jag ger er konkreta redskap, knep och nycklar som skapar möjligheter och verklig förändring också i ert liv med början direkt under föreläsningen!

E X P E D I T I O N S M A T E N
Boka och betala senast 30 maj så ingår provsmakning av min expeditionsmat! Endast dör de som förbokat! 

T I D E R
17.30 Öppnar, biljetter börjar säljas. Smakprover på min expeditionsmat till alla som förbokat!
18.00 – 20.00 Jag föreläser om min livsresa och delar med mig av mina mentala knep.
20.00 Frågor, torka tårar och massa kramar!
20.30 Gå hem full av nya möjligheter!

P L A T S
Herrgårdsgatan 2, Göteborg.
I de fantastiska lokalerna i Örgryte församlingshem två hållplatser från Liseberg och Svenska mässan.
Gratis parkering på gatorna eller utanför Örgryte Nya kyrka. Spårvagn 5, Bäckeliden eller Korsvägen.

 

P R I S
395 kr inkl. provsmakning av min expeditionsmat för de som bokat och betalt senast 30 maj. Övriga 395 kr utan mat.

B O K A
För att garanteras plats.
Vi gör det enkelt!

1. Skicka mejl till liferules2012@gmail.com eller sms 073-84 62 752, ange namn och antal platser.
2. Jag ger dig en kod som hjälper mig identifiera din betalning.
3. Du betalar och anger din kod och ditt namn – klart!

Du får ett bekräftelse på att jag fått din betalning och på föreläsningen finns ditt namn på en lista.

 

F Ö R E T A G
Säg bara till så får ni en faktura! Glöm inte ange fakturaadress.

F R I B I L J E T T E R
Ni som har fribiljetter till öppna föreläsningar från sponsgrejs mm - de gäller! Boka för att vara garanterad plats!
Samarbetspartners - hör av er så har jag ett antal biljetter till er så klart - kram!

F A C E B O O K
Här är ett evenemang på facebook, följ gärna där och dela gärna! 

Ö V R I G T
Från 13 år.
80 platser. Reservation, kan komma att ställas in vid färre än 30 bokade platser.
Frågor - Mejl liferules2012@gmail.com eller telefon 073-84 62 752

K Ä R L E K !
Hjälp gärna till att sprida!! Bjud in alla ni känner och några till evenemanget här på Facebook! Och ta med alla på jobbet och hela gatan!

K R A M !
Tack, kram och varmt välkomna!
Anneli

V E M ?
För er som undrar vem jag är - här är en artikel om min min story i magasinet Filter. Varning, det är väldigt starkt!

 

Förra sommaren gjorde jag två sommarvandringar i Sarek med omnejd. På den första turen följde jag hela Njoatsovágge på dess östra sida, från Kvikkjokk ända upp till den nordvästra mynningen. En beskrivning av detta äventyr finns  här i min blogg. Däremot blev den andra turen aldrig omnämnd, bland annat för att jag inte fick tid till det. Jag har inte tänkt att beskriva den i sin helhet nu heller, men ett par intressanta områden ska få var sin lilla berättelse.

Augusti 2013

Vandringen var planerad av min gode vän Anders G. Två av hans ganska vuxna barn, Frida och Axel,  hade "krävt" att få vandra i Sarek för första gången. Jag skulle med som vuxensällskap till Anders och som inspiratör för oss allihop (eller hur man nu ska beskriva min roll). Ungdomarna var väldigt beslutsamma, och det skulle bli intressant att se hur de skulle klara av en såpass tuff tur.

Efter två övernattningar, vid sjön Stuor Dáhtá respektive Pårtes sydsluttning, var det dags att gå upp i den grunda ravinen väster om Stuor Jierttá. Att ta denna väg tycker jag är bättre än att runda Stuor Jierttá på dess södra sida. Visserligen har man en rejäl stigning, men man slipper alla de småkullar som kan vara jobbiga på den lägre nivån. Dessutom får man en enastående utsikt in i massivet Gådoktjåhkkå när man kommer över passpunkten och är på väg mot bron nere vid Gådokjåhkå.

Foto: Utsikt från sluttningen norr om Stuor Jierttá mot Jiegƞavágge. (I själva verket finns det två dalgångar i Sarek med det namnet. Den andra Jiegƞavágge förbinder Sarvesvágges västra del med Louhttoláhko.) Toppen längst till vänster är Skájdetjåhkkå. Sluttningen till höger tillhör Gådoktjåhkkå 1885. Och mellan dessa syns Jiegƞavágge, långt bort i solbelysning.

Efter bron var det ganska kuperat fram till den jokk som kommer från Jiegƞavágge och förenar sig med jokken från Pårteglaciären. Vi följde Jiegƞabäcken uppströms.

Landskapet blev alltmer kargt, och det kändes till en början kalt och lite ogästvänligt. Under vandringen konstaterade vi att marken inte var särskilt lämplig som tältmark. Det var stenigt och ojämnt, och det fanns få möjligheter att hämta vatten.

Vi var beredda på att gå ända upp till någon av sjöarna i Jiegnavágge, men det behövdes inte. Vi fann acceptabel tältmark strax före den bäck som kommer från Gådoktjåhkkå.

Två nätter var planerade i Jiegƞavágge. Den heldag vi då fick till förfogande skulle användas till att bestiga Gådoktjåhkkå 1885. Bestigningen av toppen skedde på den södra utlöparen. Det ser jämnt och fint ut på kartan, men vi fick verkligen erfara att det inte var så i verkligheten. Det var block, block och åter block. I hela 3 kilometer! Vissa sträckor var dessutom ganska branta.

Ovan: En kort vila i blockterrängen. Tänk att det kan finnas så mycket sten på samma ställe!

Foto: Vy mot Pårteglaciären när vi var på väg upp.

Ungdomarna kämpade på, men den stora mängden sten var en helt ny upplevelse för dem. De hann bli riktigt trötta på den innan dagen var slut, och de brantaste partierna medförde viss ångest, särskilt när vi skulle tllbaka i nedförsbacke. Med de klarade av det på ett utmärkt sätt. Särskilt Axel hoppade på slutet omkring på stenblocken som om han inte gjort annat.

Foto: Utsikt från toppen åt nordost. Långt därnere syns Rapadalen.

Foto: Vy åt sydöst med Skierffes typiska profil.

Foto: En lav som bildar en välkänd figur på bergets sluttning.

Efter den mycket steniga uflykten kändes lägerplatsen märkligt ombonad och välkomnande. Det som först hade gett ett kargt intryck hade förändrats till något annat. Vi började uppleva Jiegƞavágges karaktär som en slags vänlig tuffhet, i kombination med en stark känsla avskildhet i stenjättarnas närhet. Dalgången blev så att säga mer trivsam när man stannade där en längre tid.

Nästa dag var det dags att gå vidare. Vi skulle till Louhttoláhko, och först hade vi en idé om att fortsätta norrut i Jiegƞavágge och gå via passpunkten 1404 ner i Gaskasvágge. Men med kikare kunde vi se att vi upp till 1404 var tvungna att passera ett stort isfält som såg vanskligt ut. Eftersom vi inte hade särskilt gott om tid valde vi att avstå och istället gå genom Lullihavágge. Detta innebar att vi skulle ta oss ut från Jiegƞavágge från det håll vi kommit, men på den östra sidan av jokken.

Fotot visar passet med punkten 1404, fotograferat redan dagen innan från toppen 1885. Den mäktiga iskanten och snöfältet runt omkring såg inte särskilt inbjudande ut. Nästa dag valde vi alltså en annan väg.

För att komma över jokken tog vi oss någon kilometer längre norrut där marken planade ut och jokken blev bred. Anders och mina höga Lundhagskängor klarade vattendjupet utan problem, men ungdomarna hade kortskaftade GoreTex-kängor som ju inte tål att ta in vatten. Det blev byte till vadarskor för deras del.

Att en fjälltur kan bjuda på rejäla vad var också en ny upplevelse för ungdomarna. De tog det alltid mycket lugnt och försiktigt även i grunt vatten, medan Anders och jag under årens lopp har vant oss vid att klafsa över grunda och medeldjupa jokkar utan några större betänkligheter. Men det var klokt av dem att vänja sig vid allt nytt i lagom takt .

Vandringen ner till Skájdejågåsj var en fin upplevelse och vi gjorde oss ingen brådska. Vi var glada för den fina, arktiska miljön som vi upplevt uppe i Jiegƞavágge som vi lärt oss att tycka mycket om. Nu bar det iväg till Lullihavágge.

Foto: Berget Gaskastjåhkkå framför oss. På dess högra sida ligger dalgången Gaskasvágge och till vänster om den Lullihavágge. Det skulle visa sig att det inte var slut med sten för vår del. Andra halvan av den dagen innehöll en överväldigande upplevelse av blockterräng.

 Ja, då är det dags att bege sig iväg på en mycket omvälvande resa igen! Till fots genom England! Kanske på pappret inte lika spännande som Jemen och Sibirien, men det har skett så stora omvälvningar i England de sista åren, så här har skapats ett minst sagt spännande samhälle. Så, jag vill göra en resa till fots genom England för att ge en nutida bild av en ö vi alla tror oss känna till. Vandra för att det är det bästa sättet att närma sig folk och få dem att öppna dörren till sina liv. Så tillsammans med min dotter Sardana och en engelsk tjej, Georgia från Bolton, kommer jag att vandra från Mosside till Buckhurst Hill i norra London, där jag tillbringade många somrar under mina första tretton år. Då en helvit engelsk miljö och en tid som gjorde mig till anglofil. Med omvägar, drygt 60 mils promenad. 

Tillsammans kommer vi att bege oss in i alltifrån invandrarområden till rävjagande överklass för att ta tempen på det nutida England. Vi kommer att prata och bo med människor vi möter om överlevnad, klasser, invandring, fattiga och rika, samhället, deras vardag och liv och försöka ge en bild av nutidens engelsmän och kvinnor. Ja, vad är egentligen en typisk engelsman eller kvinna av idag? 

Jag tar med mig Sardana av tre skäl. För det första så kostar det en 8000 spänn i månaden att ha henne på dagis här i England, det har familjen inte råd till. För det andra behövs en dörr öpnare till de ryktesmässigt mycket privata engelsmännen och för det tredje har jag svårt att leva utan familjen nu för tiden och trivas. Och barn ÄR livet! 

Jag skall försöka skicka en rapport på svenska i veckan.  

• Annars så kan ni följa färden på engelska här!
• Här är en blogg från förberedelserna och filmingen i Moss Side!
• Expeditioninformation på engelska här!
• Utrustningslista på engelska här!

För lite mer än en månad så var jag ute på årets första tältnatt, närmare bestämt i Erstaviks naturreservat, nu är vi i slutet av maj så då ska det väl inte vara så kallt på natten tänkte jag, men hejsan vad fel jag hade.

Det finns många orsaker till att jag sticker ut och tältar, en utav dem är frihetskänsla, att göra precis  vad man vill och när man vill. Missförstå mig inte, jag har en underbar fru som låter mig göra precis vad jag vill, hennes stöd och support betyder väldigt mycket, men när man är i stort sett själv, då har man bara sig själv att tänka på, det och lyckan över att klara av de hinder som uppstår efter vägen när man är ute och tältar är för mig äkta glädje. Tro mig, det finns lättare sätt att tillbringa natten på än i ett tält, men för mig är det enbart en positiv känsla.

Men har man väl bestämt sig för att åka ut och tälta så är det inte helt fel att underlätta lite för sig, som att införskaffa ett tält som vecklar ut sig själv.

Den här långhelgen hade jag bestämt att jag och Ymer skulle tälta i Grimstaskogen, men eftersom det fanns en hel del saker att göra hemma först så kom jag iväg väldigt sent, men det gör ingenting, man tar dagen som den kommer, huvudsaken är att man mår gott. Varför fick jag en bild på Tomas Di Leva när jag skrev det där???

Nåväl, åter till turen, som ni säkert listat ut redan så blev det inte Grimsta, det blev Vinterviken som ligger i närheten av Liljeholmen. Enklaste sättet att ta sig dit är med tunnelbanans röda linje till just Liljeholmen och sedan rulla några kilometer ner till vattnet. Eftersom jag hade ett stort ekipage med mig i form av en cykelkärra full med packning, så var det där med tunnelbana inget alternativ, så jag fick, sakta men säkert, rulla dit med en tålmodig hund vid min sida. Han är van att det går mycket fortare än vad jag körde, men att dra ett antal kilo extra än vad jag brukar är inte det lättaste, men det går, man får inte ha bråttom.

Vädret var strålande, soligt och ganska varmt, men blåsigt, som tur var så hade vi vinden med oss, så hade vi haft ett segel hade vi varit framme på bara några minuter, nu gick det på strax under 2 timmar att köra en sträcka på ca 6 km. Man får ganska många blickar när man är ute och kör med en stor kärra med tält och fullt med packning bakom sig, en hel del kommentarer får man också. Mötte en dam som tittade oroligt på oss och frågade om det var frivilligt eller om vi hade blivit utslängda från socialen. Med risk att bli idiotförklarad så sa jag att det var frivilligt, hon bara skakade på huvudet och gick vidare. Det här är en ganska vanlig kommentar jag får när jag är ute, men den är lika rolig varje gång. Givetvis så får jag även frågan om jag behöver hjälp, men envis (och ibland kanske lite dum) som jag är så säger jag vänligt men bestämt nej tack.

När vi kom fram till en stor äng som låg vid vattnet, Mälaren, band jag fast Ymer vid ett träd, hoppade ner på marken och började packa upp allt. Eftersom jag hade ett tält som antagligen skulle leva sitt eget liv när jag lossade på remmen, så rullade jag några meter bort så ingen olycka skulle hända, efter bara någon sekund så hade jag ett stort blått tält framför mig.

På grund av den starka vinden så rörde tältet på sig ganska mycket, de pinnar som följde med tältet var av plast, marken var så pass hård så de gick inte ner i marken, de hade fungerat på en vanlig gräsmatta, men inte här, så då fick jag snabbt slänga in packningen i tältet så det inte skulle blåsa bort. Man vill ju vakna på samma plats som där man gick och la sig, speciellt om man är i närheten av vatten.

Först fick Ymer sin mat, sedan var det dags för mig att laga min kulinariska måltid som bestod av frystorkad spagetti Bolognese, häll kokande vatten i påsen med det frystorkade och vänta ca 10 minuter, sedan är det bara att äta och förhoppningsvis njuta av maten, jag njöt i alla fall.

I normala fall så tillbringar jag min tid framför datorn eller tv:n på kvällarna, men idag fanns ingetdera så då fick man hitta på andra saker, leka med Ymer, kolla på båtarna som gick på vattnet och på solnedgången, ni märker att det finns en hel del att göra även när man är ute i skogen.

När solen försvunnit bakom trädtopparna kröp vi bägge in i tältet för att göra oss klara för natten. Ymer har det väldigt enkelt, han har sin päls så hans kvällsbestyr består enbart att göra nummer ett och två, sedan är han klar, jag däremot har lite mer att tänka på, på med varna kläder så man inte ska frysa på natten. Tyvärr så var jag lite för hoppfull och lämnade vinterjackan kvar hemma, men det skulle jag inte ha gjort, jösses vad kallt det var, tittade på min mobil för att se hur varmt/kallt det var ute, kvicksilvret stod på +5 grader. Vet inte om det var hackspetten jag hörde eller om det var jag som hackade tänder för jösses vad jag frös. Värme på vatten och hällde i en petflaska och virade en handduk runt och stoppade ner i sovsäcken, ganska smart, men det räcker ju inte en hel natt. Vet inte om Ymer märkte att jag frös eller om han gjorde det också för han kom krypandes och la sig tätt intill mig där jag låg.

Måste ha somnat någon gång sent under natten för helt plötsligt var det just, tittade på klockan, 04.45. Ute regnade det märkte jag för man hörde smattret på tälttaket, ganska mysigt faktiskt, efter en stund somnade vi om och sov till omkring 9, då var det dags att gå upp och ut och rasta Ymer. Regnet fortsatte strila ner så jag kände inte för att gå ut och göra frukost, så det fick bli vatten, macka med makrill i tomatsås, inte helt dumt. Efter frukosten packade jag ihop allt, tältgolv, liggunderlägg, sovsäck, kläder plus en del andra småprylar. Som tur var så hade jag packat ner kläderna i en vattentät packpåse så de var torra när vi äntligen kom hem efter några timmar genom ett regnigt och blött Stockholm.

Tältet är jag riktigt nöjd med, enkelt att få upp, lite svårare att packa ihop, jag fick göra om det tre gånger när jag höll på, men får jag bara hålla på några gånger så ska jag väl kunna det också till slut.

I morgon bär det iväg mot nya äventyr, då ska jag ta med ett gäng ut på picknick i Näsuddens naturreservat i Åkersberga, ska bli riktigt kul.

Anders Andrae

www.skogstur.se

Vi besökte Gästriklands tak den 30 mars 2014.

När vi besökt Gästriklands tak, Lustigknopp var det fullt med snö kvar på den lilla skogsvägen in till parkeringen.  Därför fick vi parkera vid infarten längs med den större skogsvägen.

Thomas vid den lilla skogsvägen som var full av snö.......

Vandringen i snö blev 6 km T/R. Hade vi vetat att det skulle vara så mycket snö kvar hade vi tagit med oss skidorna.

Under sommartid kan man köra bil ända in på den lilla grusvägen till en parkering och får då endast 1 km vandring T/R upp till Gästriklands tak, Lustigknopp.

Från sommarparkeringen är det 1 km T/R upp till toppen......

Lustigknopp är 402 möh och ligger nordväst om Ockelbo.

På toppen av Lustigknopp, 402 möh.......

Detta var ingen svåröverkomlig topp eftersom det är markerad led från parkeringen (sommartid) ända upp på toppen.

Markerad led hela vägen upp........

Utmaningen denna gång var snön samt skogsavverkningen i början av leden där de första markeringarna kommit bort.

Vill du se fler bilder från vår vandring eller ladda ner en karta så du själv kan ta dig hit är här en direktlänk till vår hemsida:

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=882&i=Peak%20of%20G%E4strikland

www.traneving.se

/Helena och Thomas

Vi parkerade bilen vid Naturum i Gysinge som ligger i norra delen av Färnebofjärdens Nationalpark.

Naturum i Gysinge, Färnebofjärdens Nationalpark........

Tyvärr hade själva Naturum stängt för dagen men vi tog en kort vandring längs med Gästrikeleden bort till vindskyddet som ligger väster om Naturum. Här skrev vi en notering i gästboken.

Gästrikeleden passerar Gysinge och Färnebofjärden......

Vindskyddet väster om Gysinge är lätt tillgängligt, nybyggt och med tak över eldstaden. Här kan man sova gott både regniga och kalla nätter.

Thomas utfanför vindskyddet som ligger väster om Gysinge längs med Gästrikeleden.......

Efter besöket vid vindskyddet och Naturum tog vi bilen bort till det vackra Nötholmen. Här finns ett jätte fint beläget vindskydd och Dalälven passerar i strid ström.

Besöket i Färnebofjärdens Nationalpark samt vandringen längs med Gästrikeleden blev inte jätte långt denna gång eftersom vi tidigare under dagen fick kämpa så hårt med vårt besök vid Gästriklands topp Lustigknopp (läs mer om det i förra bloggen).

Precis utanför vindskyddet glider Färnebofjärden förbi......

Eftersom vi båda är födda optimister så visar det sig ibland att saker tar lite längre tid än vi tänkt och tidsplanen spricker.  Idag överraskade snön oss vid besöket på Gästriklands topp.

Eftersom vi lyckades med bedriften att klämma in Gästriklands topp (Lustigknopp), Färnebofjärdens Nationalpark samt Gästrikeleden på en dag var det nu dags för oss att åka hem till våra väntande tonåringar där hemma.

En mycket rolig men intensiv dag var till ända!

Vill du se fler bilder från vår vandring i Färnebofjärdens Nationalpark (eller ladda ner kartor) så är här en direktlänk till vår hemsida:

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=885&i=F%E4rnebofj%E4rden%20Nat.park

Vill du läsa mer om Gästrikeleden är här en direktlänk till vår hemsida:

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=884&i=G%E4strikeleden

www.traneving.se

/Helena och Thomas

Heja vad fint det blev! Expressens magasin Min Hälsa har gjort en stor intervju om mina tankeknep, hur jag har lagat och lagar mig själv och lite annat - finns i butik idag!

På föreläsningen i Göteborg i morgon blir det tankeknep och mentala nycklar på djupet så ni får det med er på riktigt och kan använda i era era egna liv, det finns platser kvar - hoppas vi ses! 

Jag har en gång tidigare skrivit om läraren Hans. Sedan några år arbetar han tillsammans med elever med olika typer av funtionsnedsättningar. Många av dessa elever vistas nästan aldrig i naturen. Trots det - eller kanske just därför - beslutade arbetslaget att genomföra en övernattning i tält. Två stycken 8-mannatält ordnades och så bar det iväg.

Tälten slogs upp på  en fantastisk plats precis intill en underbar badplats. Vädret var av det allra mes inbjudande slaget och många av de planerade aktiviteterna kunde sparas till ett senare tillfälle eftersom eleverna inte hade några som helst problem att sysselsätta sig själva.

Inte ens tältuppsättningen orsakade några större problem. Alla hittade sin plats och gjorde iordning inför natten.

Givetvis blev kvällen sen. De tände en eld, grillade lite av varje och pratade - om allt möjligt. Till slut närmade sig klockan elva och man bestämde sig för att det var dags att krypa ner i sovsäckarna. Snacket fortsatte ett tag, men strax efter tolv var det tyst. Tills...

- Hasse! Hasse!

- Ja…?

- Vad är det som låter?

- Det är en kattuggla.

- Är den farlig?

- Nej. (...)

- Hasse! Hasse!

- Jaa…?

- Vad är det som knarrar?

- Det är en morkulla.

- Vad är en morkulla för nåt?

- Det är en fågel.

- Å fan! Kan fåglar låta så? (…)

- Hasse! Hasse!

- Aaa…?

- Vad är det som låter? Är det en varg?

- Nej, det är en storlom.

- Storlom? Vad är det för nåt?

- Det är en fågel.

- En fågel? Som låter som en varg? Jag visste inte att fåglar kan låta som vargar... (…)

- Hasse! Hasse!

- Mmmm…?

- Vad är det som låter?

- Det är en råbock som skäller.

- Kan fåglar skälla?!?

- Nej, det är ingen fågel. Det är ett rådjur. En hane. En pappa.

- Jag visste att fåglar inte kan skälla som hundar...  (…)

- Hasse! Hasse! Vad är det som låter?

- Det är vinden som gör att det knakar i träden.

- Är det farligt? Kan dom ramla?

- Nej, det är ingen fara…

- Va bra. Och jag visste att det inte var nån fågel…

Sju timmar senare… Samma plats. Samma personer. Samma förvånade röst.

- Hasse! Hasse!

- Jaa…?

- Jag har sovit helt otroligt! Inga djur har ätit på mig!

Jag har precis tittat på en fantastisk film om kallkällor - dess ursprung och dess betydelse förr och nu. Filmen kan ses i 30 dagar via denna länk.

Några av dessa källor finns i min hemtrakt - bland annat Järleborgskällan och Rockebro källa.

Positioneringen gäller en källa i närheten av Järleborgskällan. Den heter Karlsdamm och ligger precis intill ett mycket inbjudande vindskydd längs Järleån.

Vattensamlingen på den nedersta bilden är själva källan - Karlsdamm.

I en forumtråd efterlyste mirreli vindskydd i södra Värmland / norra Skaraborg.

I min jakt efter vindskydd i Närke har jag ibland korsat gränsen till andra områden - bland annat Västergötland. För att fler ska hitta till dessa platser väljer jag att skriva om dem i bloggen istället. Följande vindskydd anser jag vara lämpliga för övernattning  - från norr till söder:

Långtjärn: N58°50.327 E014°19.866 2x2m. Eldstad i form av cementring. Ved fanns upplagt men inga redskap alls. Ganska gott om ved i skogen. Sjön tillhör Gårdsjö kortfiskeområde. Naturen består av blandad barrskog vid sjökanten.

Långtjärn

Trehörningen: N58°49.175 E014°20.232 Ligger längs ledsystemen som utgår från Högsåsen. Ett mycket inbjudande ställe. Alldeles nytt vindskydd (2013). 2x3 m. Ny modell. Plankskydd med tjärpapp. Indragna väggar på framsidan, vilket gör öppningen ovanligt liten. Större delen av utrymmet utnyttjas som vedförråd. Gott om ved i skogen. Cementring med lösa galler. Ovanliga bänkar runt eldstaden. Ingen utrustning. Naturen består av tallskog vid en vacker tjärn.

Trehörningen

Kroksjön: N58°47.216 E014°16.650 Vindskyddet ligger längs Älgaråsleden. Jag kom till vindskyddet norrifrån. Där var leden bitvis mycket svår att följa pga hyggen. Lättare från andra hållet. 3x4 m. Nybbygt (2013) plankskydd med tjärpappstak. Stenlagd eldstad med bänkar runt. Grillgaller. Inga andra redskap. Gott om ved i skogen. Snårigt och ganska långt och brant ner till vattnet i sjön. Naturen består av granskog med några grova tallar nära vindskyddet. Stup ner till sjön.  Där har ”Gun och Rune på Höjen” hittat en stockbåt. Finns att se på gården Höjen. Hembygdförening har satt upp en hel del informationsskyltar längs leden norrut.

Kroksjön

Edsån: N58°41.898 E014°21.453 Skyddet ligger längs Älgaråsleden. Det är ett mycket gediget stockvindskydd – 2x4 m. Eldstad uppmurad framför. Brygga med bänk bredvid. Soptunnor och dass. Inga redskap. Vindskyddet ligger väldigt vackert på en udde ut i ån. Tyvärr går det en skogsbilväg på andra sidan ån. Högstammig barrskog – vacker.

Edsån

Skarvudden: N58°40.671 E014°20.657 Ett mycket gediget stockvindskydd på drygt 2x4 m. Rejält tak sticker ut utan att vara altantak. Upptimrad eldstad med galler. 3 bänkar runt. Ingen ved i närheten. Inga redskap. Utedass och soptunnor. Ligger på en liten badplats med blandskog runt. 

Skarvudden

Stora Djäknasjön: N58°39.511 E14°34.521 Skyddet ligger längs Västra Vätterleden samt Djäknarundan. Se skaraborgsleder.se   Det är ett stort vindskydd – 3 x 4m – rejält byggt med stort tak (tjärpapp) som sticker ut. Dock ej takskägg. Tyvärr vänder det ”ryggen” mot utsikten. Mycket vackert placerat med fantastisk utsikt över sjön. Sjön är en fiskesjö, så det finns     en del bryggor, men tack vare att vindskyddet ligger uppe på en höjd så är det knappast någon trängsel där. En märklig murad spis utanför skyddet. Grillgaller och jättelik pannkakslagg. Inget vedförråd och inga redskap.       Dass och soptunnor en bit bort vid P-platsen.

Stora Djäknasjön

Djäknasundet: N58°37.819 E14°33.915 Skyddet ligger längs Västra Vätterleden. 2½ x 3m. Plankskydd med mycket litet taksägg och tjärpappstak. Dålig steneldstad utanför med två lösa plankor som bänkar. Väl använt. Inget vedförråd och inga redskap. Ont om ved i närheten. Löst grillgaller. Vid P-plats finns dass och soptunnor. Skyddet ligger i en gräsklädd glänta med lövskog runt. Strax intill (75 m)  finns en fantastiskt vacker liten badplats med sandstrand och jättehöga klippor på båda sidor. Rejäl eldstad med bänkar lite närmare badplatsen. Ett par båtbryggor i närheten. 

Djäknasundet

Stora Kalven: N58°37.651 E014°27.838 Ligger längs Västra Vätterleden. Ett rejält stockvindskydd om 2x4 m. Stenlagd, upphöjd eldstad. Ont om ved i skogen. Ingen utrustning. Men mycket vackert på en udde med gles tallskog! Säkert mycket välbesökt.

Stora Kalven

Jag får ofta frågan hur jag klarar av att sätta upp mitt tält, trots att jag sitter i rullstol. Tidigare har jag hoppat ur stolen och krypit runt och satt upp det som man brukar göra, det har inte varit några större problem egenligen, men när det är blött och regnigt så är det inte lika kul, men så för någon månad sedan så hämtade jag hem ett tält som för mig underlättade det hela betydligt, nämligen ett Outwell Vision 200 från Get Camping.

Det räcker med att ta fram den ur påsen, lossa remmen som går runt, skaka lite på det så har man inom loppet av några sekunder ett tält. Jag har använt det en gång och jag kan redan efter första gången säga att för mig fungerar det alldeles utmärkt. Den klarade både regn och blåst under den natten. För tillfället är jag i Värmland på tur så nu kommer det riktiga provet.

Här har ni en liten film på hur det fungerar. 

https://www.youtube.com/watch?v=hx_OrkqshrM

Anders Andrae

www.skogstur.se

Jag hade föreläsning förra veckan, shit vad bra det blev, och vad snopen jag blev, gud vad kul! Så här skrev jag på facebooken efteråt:

Alldeles omtumlad av kvällens föreläsning här i Göteborg - publiken bjöd tillbaka så mycket kärlek och energi att rummet blev knökfullt av varm len och snäll energi. Det kändes som alldeles magiskt under sista delen, resan in i mig själv. Jag har aldrig sett en så gråtande publik, och så många lena skratt, och direkt efteråt var det kollektiv förstumning i hela rummet inklusive mig själv, fast som jättevackert förstummat, och sen så himla fin frågestund, och sen kramkö på det. Heja livet, heja möjligheter, heja kärlek, heja mänskligheten, heja allt!!   


Alla early birds som hade bokat och betalt sin plats i god tid bjöds på provsmakning av expeditionsmaten. Jag sa jag skulle lägga upp infobladet på Facebook. Äh, vi tar det här! Här kommer det. LIte änkar till andra matinlägg längst ner.

Kram kram.  

-----------------------------------

Hög höjd och mat in Annelistyle

De finns ingen tydlig kunskap om vad som är det mest lämpliga maten på hög höjd. Det finns en del expeditioner som är knutna till vissa forskningsprojekt men de är ofta mycket begränsade i studien och på ett eller annat sätt knutna till ett vinstdrivande företags intressen. Jag struntar helt alla rön om vad man ska och bör äta. Jag lyssnar helt på kroppens signaler och anpassar mig till det.

De flesta människor på hög höjd äter snabba kolhydrater för att de tror på en teori att man har svårt att tillgodogöra sig energi på hög höjd. Jag upplever inte att jag inte får energi ur maten och tror de är energisvaga av någon annan anledning, t.ex. för att de går alldeles för snabbt upp på berget så kroppen inte hinner anpassa sig till den tunna luften vilket gör att man blir svag på ett sätt som upplevs som energisvag. Man tappar också mer vikt på hög höjd än normalt och de flesta tror att det beror på att de har svårt att tillgodogöra sig energin i maten. Det tror inte jag. Jag tycker mig se att de äter alldeles för lite. Jag tror också att de äter fel kost.

Den kost jag äter är mycket otraditionell. Min idé, som bygger på vad jag lärt mig att kroppen signalerar att den vill ha, är att kroppen har svårare att återbygga sig i den syrefattiga miljön. Kroppen bryts ner och återbygger sig varje sekund även på låg höjd. Jag tror den processen fungerar sämre på hög höjd.

Jag äter därför mat som hjälper kroppen att återbygga sig, dvs. proteiner och mycket näringstät mat – enligt devisen varför äta russin när man kan äta torkade blåbär – som ju innehåller så mycket mer näringsämnen. Jag tappar ovanligt lite vikt hög höjd. Normal viktnedgång på ett 8.000 metersberg är 10 kg. När jag tältade på toppen av Muztagh Ata, 7.500 m, så hade jag dessutom burit upp min tunga packning själv, så tappade jag bara 2 kg. Om jag hade varit på ett 8.000 metersberg skulle jag enligt många andras taktik kunna göra en toppattack över dagen från den höjden. Dvs. det skiljer en dag. Så 2 kg är anmärkningsvärt lite viktnedgång.

Jag är dessutom ovanligt stark på hög höjd men det beror enligt mig mest på att jag har tagit mig mer tid att acklimatiseras.

Det är oerhört viktigt att dricka mycket på hög höjd, kroppen behöver vätska i acklimatiseringsprocessen och luften är dessutom väldigt torr så man tappar vätska i utandningsluften men får inte in nämnvärt med vätska i inandningsluften. Även aptiten påverkas så det är viktigt att ha sådan mat som man vet att man klarar att äta på hög höjd.

Här är lite exempel på vad jag äter och dricker.

Smaklig måltid!
Anneli
----------------------------------- 

Bilderna är från ett annat event med samma tema. 

Salt svart te med mjölkpulver och socker.
Det här missade vi för jag hann inte, jag fick ett datasladdproblem att fixa istället. Men här infon ändå.
Dricka dricka dricka! Det här klarar jag alltid att dricka på hög höjd och dricker ett par liter om dagen. Jag får i mig proteiner på köpet. En skvätt socker för smakens skull ibland så det blir lättare att dricka. Salt för att behålla vätskan bättre och det mättar mer. Dricker det både varmt och kallt.

TANG pulverjuice och vetegräs.
Ibland blir man hutlöst sugen på frukt och torkad frukt är inte alls samma känsla. Det här är ofta så nära vi kommer, TANG pulverjuice som finns ute i världen i en mängd smaker. Drycken ska egentligen vara mer koncentrerad men jag trivs bättre så här. Jag har i lite vete- eller korngräs för att få i mig än mer näringsämnen. 

Bipollen.
Bin samlar in pollen i små kapslar på benen som föda till bidrottningen. Det innehåller extremt bra och mycket enzymer, vitaminer och mineraler. En del tycker det är gott, jag tycker det smakar apa och får nästan kväljningar. Ops.

Torkade näringsbomber!
Gojibär, mullbär, tranbär, granatäpplen, blåbär och fikon. Näringstäta bär. Tranbären hjälper hålla urinvägsinfektionerna på lite längre avstånd, jag får lätt urinvägsinfektioner i bergen även om det inte är kallt, vet inte varför. Jag tycker torkade bär smakar så där efter några veckor men varje gång säger kroppen att det ska med så då åker det med. Ibland får jag hjälp av ett företag att få en del av detta frystorkat, det både smakar bättre och väger mycket mindre. Jag har i också nötter i den här påsen i bergen men inte nu för att göra det möjligt för allergikerna att smaka.

Chiagröt in Annelistyle.
Med kokos, blåbär, kardemumma, fikon, nötter, kärnor och en skvätt socker. 
Chiafrön sväller som grodyngel i vatten och gör att vätskan stannat kvar i kroppen lite längre och inte bara rinner rätt igenom. De är dessutom proteinrika. Blåbär för antioxidanterna, fikon är allmänt nyttigt och gott, kokos är bra fetter med enzymer, kardemumma och socker för smakens skull. Pinjenötter, cashewnötter, paranötter, solroskärnor och pumpakärnor – massor av proteiner och enzymer.

Nachobröd med manukahonung.
Jag äter inte mycket bröd men ibland blir jag sugen på nåt att tugga. Det här brödet håller bra. Honungen är en mycket speciell honung med extremt effektiva enzymer. Det finns manukahonung med väldigt låg halt enzymer, den här har extremt hög halt enzymer och är väldigt dyr så ät med aktning! Enzmyer dör vid 37 grader så inte upphetta honungen så aldrig i varmt te.  Honungen kan jag också ha på huden om jag får en svår brännskada , jag har mitt Primuskök igång i tältet och det finns ju risk att det händer en olycka. Funkar även till andra sår. Enzymerna håller infektionerna i schack och såret andas i honungen. 

-----------------------------------
Här är mer skriverier om mat:
Sunt förnuft rules även i köket!

Fullt ös med expeditionsmaten. 
--------------------------------
Till min hemsida.
Till min engelska facebooksida.
Till min svenska facebook.  

Ibland blir det så knasigt. Jag processade inre grejer för fullt. Och fick en längtan till vatten. Släppa. Försvinna. Bli ett. Med rymden i vattnet. Just då så det pling i mejlen. Det var Sebastian som håller fridykningskurser med fridykning.se. Han ville bjuda på en kurs för att se hur min mindset funkar i fridykning. Bara så där. Okej sa jag, så klart. Och helgen var jag iväg på en kurs, fredag kväll till söndag kväll. Fridykning. Och min mindset. I två dygn.

Jag var nyfiken. Pirrig. Hur det skulle kännas. Jag snorkalade en hel förr om åren. Var duktig. Kunde lätt simma runt på ett par meters djup. Upp till tre minuter. Det är bara för att vara amatör. Jag har alltid trivts i vatten. Men det var nästan 20 år sen. Och nu var det nåt annat som lockade. Nåt inuti mig. Och nu är jag amatör. Nybörjaramatör.

Fridykning för mig handlar om att möta sig själv. Att bemästra sig själv. Jag tror inte på att med tvång tvinga mig till kontroll när smärta kommer. Det är inte min stil. Det drar massa fokus och energi. Min stil är att jobba bort så det inte finns någon smärta som kommer. Trixa med grundorsaken. Sen den smärta som finns försöker jag istället ta hand om på bästa sätt. Mitt sätt blir dyrt rent syremässigt. Men mitt netto blir bättre. Jag har mer fokus och energi kvar att hantera smärtan.


Ha utrymme och tid att ta in, smälta, processa. Jätteviktigt för mig.  

Det syntes redan första kvällen när vi övade på att hålla andan. Jag har cellskador och det händer nåt i cellerna. Det liksom krypsvider som attans. Det är det värsta för mig med att hål andan. Att det gör så ont i ffa. armarna men också benen. Dessutom känner jag känslor rent fysisk i vävnaderna. Det är ganska nytt. Vet inte hur det kommer sig. Gör nåt ont i sinnet flaxar en arm till eller nåt. Är jag glad i sinnet smätter de också, fast på annat sätt. Nåt slags unicorngrejs eller nåt. Strunt samma varför, det är sån jag är. Det är utgångsläget.

Håll andan nu! Olala, lätt att gå i självhypos, slappnar av, men sen kommer det, och det går fort, jag far upp, piskar med armarna, ajattans i helsike vad ont det gör. Jag vet at jag har extremt hög smärtgräns i vissa avseenden, ibland skiter det sig alldeles. Olika. Det här gjorde helt crazy ont. Knasigt.

3.15. Klarade jag. Okej, bra för att vara ett första försök på många herrans år.

Vi tränade avslappningsövningar, lite yoga, och en hel del torr kunskap som jag kallar det, teori.

Nästa morgon blev det mer avslappning och andhållning. Ännu mera smärta. Det gick inte alls. Jag släppte. Hade inget battle det. Är väldigt glad för det. Det är progress för mig. Jag är som jag är. Olika olika dagar. Bra på en, kass på annat, ibland behöver jag lite tid Klura Komma på hur. Just jag behöver göra.  Vad funkar för mig.


Komma på hur hur just jag behöver göra. Klura. Utan att ha battle med vad jag kan och inte kan. Det är riktningen. Går så där ibland. Men ibland går det extraordinärt bra. 

Sen havet. Jag var så nyfiken. Hur det skulle kännas. Just för att jag hade längtat så till det, i min inre processer. Vad är det som lockar mig. Vad är det som drar. Just nu.


Kallad av livet. Kraft ur nyfikenheten. Att hitta mer. Nytt. Möjligheter. Till ännu mera liv. Life power.  

Jag fick ett rep som jag skulle gå med längs med. Med hjälp av händerna. Jag gick ner. Tätt intill repet. Kusligt. Kallt. Men också alldeles tokigt tryggt. Totalt all in. Där är nåt. Varför känns det så himla tryggt. Jag lämnade det öppet. 16-17 meter nånting klarade jag. Sen sa öronen ifrån. Det är en träningssak. Att lära sig få till det med öronen.


Slappna av. Slappna av. Andas. Känn efter. Sök. Hitta. Möjligheterna. Som de som funkar just för mig  

Vi provade olika grejer. Sen skulle jag simma ner med fenor. Inte hålla i repet. Simma bredvid. Olala. Tvärstopp. Gick inte. Kom inte ner. Jag hade haft problem med vikterna. För lite. Man har dräkt som det är luft i materialet, neopren. Det gör att flyter. Så man behöver vikter så man kan ta sig ner. Jag hade lite för lite vikter och flöt. Hade svårt att ta mig ner. Vi greja och satte på fler. Fortfarande för lite. Och jag fick inte till tekniken i vändningen. Hittade massa fel. Blev lite arg. Vresig. Skit är det med det. Släppte det. Tillbaks till mitt rep. Gå ner. Så tryggt.

Sen testade vi att sänkas ner med en tyngd. Jag höll i repet. Tätt. Neråt. Kallare. Mörkare. Trots att jag blundade hela vägen. Tryggt. Tryggt. Repet kändes tryggt. 21 meter trygghet.

Vad handlar det här om? Jag visste inte.


Att se olika djup. Inom sig själv. Tystnad. Som talar. 

Sen skulle vi simma tillbaka. Båten skulle plocka upp oss halvägs så vi kunde tolka med ett rep. Det är kul. Jag simmade iväg. Ingen båt kom. Jaja, jag simmar vidare. Alldeles för långt. Nänä, nu är det nåt galet. Vände. Simmade tillbaka. Då kom båten. Och letade efter mig. Jag hade simmat typ en kilometer för långt. Herregud. Det gick bra. Kändes lite coolt ändå att jag hade simmat så inibänken galet. Kände mig lite gränslös. Och trivdes med det. Hm.

Mer teori på kvällen. Mys och trevligt häng.

Nästa dag var det dags igen. Avslappning. Lite yoga. Och andhållning. Fick ett tips. Skulle ev. påverka vissa reaktioner. Släpp upp luft i munnen. Och sen ner igen. Upp och ner. Dags att hålla andan. Ett par test, lite komma igång. Sen dags. Jag känner att det händer nåt. Jag samlar ihop mig. Tokfokuserar. Djup hypnos. Tre, två, ett – håll!

Jag kan ligga avslappnad länge. Tre minuter. Helt vila. Sen kommer det. Snabbt. På 15 sekunder gör det attans ont. Jag drar luften upp i munnen, ner igen, upp och ner. Och ser att det släpper lite. Uppneruppneruppner. Det lindrar. Jag kör vidare. Vi passerar fyra minuter. Jag grejar på. Sebastian kollar att jag är med. Kan ta en order. Det kunde inte på fredagen. Han sa till mig att öppna ögonen men jag kunde inte. Jag kom senare på att det skulle vara smärtsamt, ta bort mitt fokus, släppa en del av hypnosen. Nu blundar jag, Sebastian säger till mig att öppna. Förklarar varför. Att han vill se att jag kan. Jag öppnar. För att visa att jag kan. Blundar sen igen. Om och om igen ber han mig ge tecken att jag är med. Jag ger tecken. Jag sitter nu upp, armarna skår, jag har battle. Vi passerar fem minuter. Och Sebastian tycker att det räcker. Jag vet att jag hade kunnat ha fortsatt. Jag är alldeles omtumlad av tiden. Det svenska kvinnliga rekordet i apnea, som andhållning heter på nördspråk, är 6.49. 

KnasAnneli. Nej. Sluta säga så om mig själv. Jag har skills. Som gör att jag kan. Ibland kan jag inte men jag kan vissa saker crazy bra. Anpassa mig för mina förutsättningar. Hur just jag är. Vad just jag behöver. Tredje övningen och jag gör en crazy bra tid, och har dessutom goda marginaler.

Vi sticker ut på havet igen. Jag lyckas inte tämja den fria fensimningen på flera timmar. Battle battle battle. Till slut bestämmer jag mig för att släppa alla battles och bara köra en bit, bara för att se hur det känns där nere. Jag tar sats, och sticker ner.

Inte djupt alls. Men känner efter. Extra noga. Och där kommer det! Flash! Flash! Extremt starka känslor svischar förbi. Av något som jag inte hinner uppfatta. Inte direkt rädsla, men nåt nära. Stort. Svisch! Jag vet inte vad. Som en stor jäkla demon kom farande ur intet. Jättestarkt.

Jag simmar upp. Omtumlad. Jag förstod direkt att jag hade nåt att utforska. Där fanns något som hade satt stoppat mig. Vad var det. Vad var det som flashade förbi. Jag var nyfiken. Men inte mer sån dykning. Jag hade fått tillräckligt.

Några dagar innan hade det siktats en vithaj på västkusten. Undrar om det inte var mig de såg. 

Tilbaka till repet för att känna. Ja, ännu mera trygghet. Men öronen sätter stopp. Provar tyngden, nä, ajaj mina öron. Jag är klar för den här gången.

Vi börjar simma tillbaka. Blir snart upplockade av båten och repet och jag älskar att tolka när det går undan, kämpar med att hålla, aaaagh, så kul och samtidigt en kul kamp. Jag kan bara hålla med en hand. Fokuserar, håller, håller håller. Vad som helst men inte släppa. Tänk inte släppa. Bara håll. Jag älskar det. Sen börjar handen glida på repet, då släpper jag bums, inga brännsår i handen. Den ska vara fin när jag ska till Himalaya senare i sommar. 

Glädje. Så kul. Och så mycket att fundera på från djupet. Det där som flashade förbi. Och över fem minuter i andhållning. Vad knasigt. Nej, jag skulle ju inte säga det. Unicorn. Min unicornpower.

Gården var speciell, ekologiskt grejs, veganmat, slappt och naturligt. Jag trivdes. Torrtoa. Det är avslappnat. Men jag gillar också typ spa. Så skönt. Lent och snällt mot känslan. Här fanns lite spaaktigt på torrtoan. När man tände ljuset kopplades en bandspelare på. Då visset man att det var någon där. Och lättare att komma ihåg att släcka ljuset. Och väldigt skönt för känslan.

 

Jag lastade bilen full av grabbar och vi körde hemåt. Sen på kvällen funderade jag. Vad var det som hände där i djupet. Var vad det för något. Något inom mig. Något tidigt. Jag bestämde för att fejsa det. Självhypnos.

Jag dopade mig. Lite Jägermeister. Det gör att jag lättare kan släppa taget. Falla fritt. Inte mycket, bara lite släppa hjälp. LÅta bilderna komma. Och ner. In i mig själv. 

Och det skriker. Inte ensam! Vad som helst men inte ensam! Nästan som panik -  inte ensam! Olala. Tidiga grejer. Jag ser vad det är. Jag tar det racet. Sticker ner, djupt. Förstår att jag behöver greppa tag i gemenskap istället. Efter en stund somnar jag. 

Det sker stora förändringsprocesser i mig nu. Som pågått ett tag. Där jag lämnar att vara så ensam. Göra så mycket ensam. Söka gemenskap. Vilja gemenskap. Lita på gemenskap. Rent av längta efter gemenskap. Som var så farligt. För mig. Förr. Men inte längre. Ett tag får jag fly från att vara ensam. Sen blir vi kompisar igen. Det handlar inte ensam stark eller ensam tillsammans. Det olika skills. Bra att kunna båda. Nu ett tag behöver jag fly ensamheten. För att bygga mina skills att rockan gemenskapen. Okej. Då kör vi på det.

Nästa morgon längtar jag till gemenskap. En najs slappt häng. Och det är precis vad jag får den kvällen. Bara vara fin-chilla.

På morgonen kör jag också ett pass andhållning. Tre uppvärmningar. Sen tokfokusera. Djup hypnos. Och sen en kamp. Dra luften upp och ner. Jag låter inte klok. Men det funkar. Tiden rullar. Över fem minuter. Inte i vatten som de har på apneatävlingar, än mindre kontrollerat, bara jag där i min säng. 5.34. Herregud. Än mera herregud då jag vet att om jag hade haft nån där som hade peppat och som jag hade kunnat impa på så  kunde jag ha klämt till en bit till. Jag tappade lite farten av att jag blev så snopen. 5.34. Lite drygt en minut från svenska rekordet. På mindre än tre dagars träning.

Jag är annorlunda. Nu har jag blivit vän med det. Jag struntar i om det är knas. Det är braknas i så fall. Ibland kan jag inte. Men det finns nåt som alla inte kan. Jag är annorlunda och det är nåt bra. Inte så lätt att häna med ibland. Varken för mig eller andra. Okej. Då är det så. Vi får göra det bästa av det. Precis som vi får göra med dig.


Den här bilden. Tog hemma för en vecka sen. Det är nåt med den. Som jag gillar. Vet inte vad. Nåt i det nya. Som är på väg. Nåt unicorn powergrejs. Let it happen. Let life happen.  

Kram kram
Anneli

--------------------------------

Här kan ni kolla in fridykning.se

För er som är nyfikna på självhypnos och hypnoterapi kan kolla in min hypnopolare Karin Tydén här, top of the range duktig. Ni som funderar på hypnos på annat håll, var noga i ert val av hypnotisör, en del har ytterst begränsade kunskaper. 

--------------------------------
Till min hemsida.
Till min engelska facebooksida.
Till min svenska facebook. 

Det började med en knasig kväll. Jag tyckte jag mådde bra. Lugnt och stilla. Men nåt i mig skapade en blick som inte alls stämde med hur jag upplevde hur jag mådde. Jag tog några bilder och la upp på facebook. Vad är det här blick. Nåt var på gång. Jag hade ingen aning vad. Som vanligt lät jag bara livet hända. Jag brötar lite med att det är som det är men låter det ändå bara hända. Brötet är en del av mig. 







Nästa morgon vaknade jag sakta. Kände efter. Det var stilla. Mådde bra. Det kom ljus. I rummet. I blicken. Jag la upp fler bilder. Nu såg annorlunda ut. Jag visste ännu inte vart jag var på väg. Ta det som det kommer. Annelistyle. 


När den nya morgonen landar.


Light. 

Nu tar bildtexterna från Facebook över. Det här är precis vad jag skrev under resan. För varje stopp lägger jag upp fler bilder i kommentarerna. Jag tar med de också. Och texterna.

En annorlunda resa. Men ändå som jag gjort som många gånger förrut. Hela livet. Bara åkt. Utan att veta vart. Och varför. Däremot var det min första resa på temat kärlek. Och första gången jag rapporterat från en sån här resa live. 

-------------------------------

Kärleksresan
Utanför garaget, en dryg timme senare. 
Jag har pure kärlek och bilen packad för ett par dagar - men sen då, vart tar man vägen med kärlek? Vart ska jag åka?

Kärleksresan stopp #1
Getterön 

Allt rymmer en skatt. Om vi delar med oss av vår kunskap och kärlek får vi mångfalt tillbaka. Nedan i kommentaren beskriver jag hur man förvandlar en blomma till en Liferules-prinsessa.

 

Börja med en sån här blomma. Kommer inte ihåg just nu vad de heter. [Smällglim]

 

Strippa av det vita kronbladen, försök att inte skada pestillerna. Det gick så där för mig nu men det funkar fortfarande.



Kräng det där höljet vad det nu heter neråt. Woop!

Plocka bort alla utom två pestiller, välj så armarna pekar åt det håll du vill.

 

Livet är roligare om man är flera. Skaffa henne en kompis.

Jag är ute på vägarna. Bara kör. Vet inte vad jag ska göra av min kärlek. 

Här finns grönfink, skarvar, skrattmåsar och mycket fritidsflygare.



Här finns vildrosor och vildsnurror. 



Här finns mojs och gojs.



Här finns supande grabbar. SUP - stand up paddling.



Här finns drömmar som sträcker sig mot universe.



Här finns kaffe i bilen. Och ett konstaterande att jag behöver en ny kaffekopp i bilen.



Kör nu vidare i mitt sökande vad jag ska göra av min kärlek. 

Kärleksresan stopp #2
Getteröns flygfält 

Drömmar. När jag var liten kollade vi på fåglar en bit bort, pappa gillade att fota fåglar, jag tyckte det var spännande men ännu mer spännande var det att titta på fritidsflygplanen på det lilla flygfältet en bit bort. Det här flygfältet. 

När jag äntligen fick ta körkort för exakt 10 år sedan, det tog ett par veckor, och när jag fick kortet kom jag hem mallig i hågen till pappa - som pekade på sin nya bil. Okej? Och då var frågan vad han gjorde av den gamla. Han pekade. Där stod den. En röd Volvo 850. Han gav mig nyckeln. En av mina lyckligaste ögonblick i livet. Kärleken från pappa som visste vad frihet betyder för mig. Känslan av att vara fri. 

En av de första turerna jag körde var hit till flygfältet. Ibland är livet stort. Jag fick åka med upp och navigera ett segelflygplan själv. 

Sen när jag åkte hem spelade de I believe I can fly av Kelly, jag hade aldrig hört den förr. En av mitt livs starkaste dagar. Låten handlar om att nästan ge upp men att kunna se kärleken igen och när vi kan så kan vi flyga. 

I morse bara fick jag för mig att jag skulle ut på en kärleksresa. Well, då blir det ju så. Jag har ingen aning om vart jag är på väg men jag tror jag kan flyga. Och en dag kommer jag att flyga. 

I believe I can fly, I belive I can touch the sky, I think about it every night and day, spread my wings and fly away.  

 

Kärleksresan stopp #3
Gamla Köpstads Naturreservat 

Ibland vet jag inte hur man gör med det man har. Försöker lära mig. Segla. Inte bara ditt mina inre vindar för mig. Men ibland undrar jag om det inte är bättre. Bara åka med. Jag vet inte. Behöver jag veta. Jag vet inte. Jag söker svar.



En sak att man vet vart man vill. Men om man inte lärt sig kryssa i vinden. Ibland kan jag kryssa. Men jag vet inte vart jag ska. Hur är det nu?



Rep. Huja så mycket blandade känslor.



Vad behöver man för sin resa? Minsta möjliga är min erfarenhet. Däremot oändligt med kunskap. Desto mer kunskap desto mindre utrustning. Kunskap är som utrustning.



Vila ibland är bra.



Ibland är det kört. Men man behöver inte ge upp. Man kan börja om med något nytt. Ibland blir det ännu bättre.



Ibland är det bra att kika på livet lite på håll. Hur det ser ut. Utan att gå dit. Då har man sönder. Som nu. Reservatet är avstängt. Fåglarna behöver få vara ifred så här dags på året.



Till slut måste man lämna sin trygga strand. Om man vill lite mer. Man kan inte stå ens med ena foten kvar. Man måste våga släppa båda fötterna.



Och lyfta. Och segla. Över skyn. Med egna vingar. Egna vingar rules.



Kärleksresan stopp #4
Björkäng 

Ställer inga frågor. Bara hänger med frågorna. Och tycker om livet. Det är kärlek. Den här stranden hängde jag mycket på i tonåren. Vindsurfade där. Bland mina lyckligaste ögonblick i livet. Jag var kapten. Kärlek till friheten och livet. Pappa var chaufför. Life rules chauffeur.



Ett redskap för att hjälpa mig känna liv.



På't igen. På friheten.



Ränderna går aldrig ur en. Life rules stripes.



Jag har svårt att hålla bommen till vindsurfingen. Men frågan är inte vad som inte går. Frågan är vad som går. Det går att hålla en kite. Jag har gått kurs. I sommar blir det mera kurs. Hos KiteKalle.



Så snart kan jag också flyga. Det är kärlek.



Kärleksresan stopp #5
Smygehuk

Vet inte vad jag ska säga. Den där blicken har jag aldrig sett förut. Vad är det jag gör. Varför är jag ute. Vart ska jag sova inatt.



Det är i alla fall med egna vingar. Önskar bara de lyfte.



Mannen i vattnet.



Långt långt där borta.



Jättelångt där borta.



Och nu då? Bort bort bort. Vad är det för fel på här?



Här. Omfamna här.



Men jag flyr. Vart? Dörren till ett skyddrum. Från krigens tid. Vart är jag på väg?



Var är mina vingar? Finns de bara i sagans värld. Får jag vara med där?



Vart. Räcker det inte. Kärlek var det. Vad då för kärlek?



Spokey man.



Kärlek är ingen lätt nöt.



Kärleksresan stopp #6
Smygehuk, 100 m längre bort. 

Inviger min nya mobila basecamp. Min vanliga Volvo S60. Oändligt mycket mer plats än mitt tält! Shit vad bra det blir! Plaaaant! Frihet, det är kärlek det! Eller kanske det heter kärlek är frihet. Ja, så är det. Skit samma, jag tokälskar det här!



All set. För natten. I morgon får det bli lite mer människokärlek irl.



Mysbelysning. Shit vad bra det här blev. Och shit vad jag ska fixa så det blir perfekt.

30 maj, dag 2
Smygehuk

Godmorgon världen! Jag är ute kör, har ni kaffe så hojta så kanske jag kikar förbi! Vid varje stopp lägger jag upp bilder, klicka på kommentarerna så finns vanligtvis ännu flera bilder. Mitt tema är kärlek, jag funderar och klurar ur kärlekens tecken. 

Inatt har jag sovit i Smygehuk som hamnar på min topplista över bästa gästservicen i Sverige. Gratis uppställningsplatser för husbilar, husvagnar och tälta. Inte som camping, bara fina gräsytor och en välskött toalett. Precis där man vill hänga. Inget mer behövs om man inget mer vill ha. Heja Smygehuk, heja! Jag kommer gärna tillbaka en annan gång!



Kärleksresan stopp #7
Skanör 

Nya linnet som fina Grace McDonald i Toronto beställde åt mig är ute och ser solen. Alla ställen jag varit på under den här resan har jag varit på förrut. Jag var 16 år när jag hade varit i alla Sveriges landskap. Pappas idé var att vi kommer att se världen när vi blir större, han ville vi skulle ha sett Sverige också. Så bra, jag har väldigt starka rötter i Sverige, med dem står jag stabilt ute i världen. Det var kärlektänkt av pappa! Och shit vad vackert Sverige är. Massa massa kärlek!



Att välja sina platser. Färger. Som man gillar. Gäller också möten mellan människor.



Så utsikten i livet blir så man mår bra. Det gäller också möten mellan människor.



Man får vara rädd om det man har.



Ibland går det sönder. Men ibland måste det göra det.



Som man kan tycka om sig själv kan man tycka om andra sägs det
det. Ja, det stämmer allt tycker jag. Men kanske viktigare, som man kan tycka om sin egen resa kan man tycka om andras resa. Då blir det lite annorlunda.

Ibland finns det broar. Ibland är de för dyra. Ibland vill man helt enkelt åt ett annat håll.



Man kan fortfarande önska gott ändå. För de på andra sidan vattnet.

 

Kärleksresan stopp #8.
Malmö, en park med lekande barn. 

Den där blicken som jag fick i förrgår. Som jag inte förstod. När jag ser barnen leka. De kan nåt jag inte kan. Nu förstår jag min blick. Den här sommaren kommer jag att lära mig. Att leka tillsammans. Resan har precis börjat.



Kärleksresan stopp #9
Lund 

Kärlekar lilla Ellis. Och blir kärlekad tillbaks.

 No makeup. Just pure kärlek.



Kärleksresan stopp #10
Ystad 

Jag lär mig massor. Om min väg. Och om din väg.



Blommor. Som kan pimpa livet så fint. Och blockera dörrar.



Kärleksresan stopp #11
Malmö 

Ibland är det snurrigt.



Tursors är avancerade konstruktioner. 



Skönt att bara vila lite.



Kärleksresan stopp #

Keep your dreams pink. Please do.





Dagens kärlekspresent.



Pink picknick.



Kärleksresan - Hemma.
Tre dagar. 99 mil. 
Fullknökade av insikter. 

Kärlek är att skratta andras glädje.
Kärlek är att gråta andras smärta. 
Kärlek är att våndas andras oro. 
Kärlek är att hoppas andras hopp.
Kärlek är att vila andras trötthet.
Kärlek är att se andras vyer.
Kärlek är att vilja andras vilja. 

Ibland är kärlek så. 
Ibland är det på annat sätt. 

Ellis älskar mina armband. Jag älskar att Ellis älskar. Hon älskar att trä på dem på sig själv. Och på mig. Om och om igen. Så jag låter henne göra det. Så kom jag på. Att dela hennes glädje. Att göra detsamma. Trä på dem. På henne. På mig själv. Göra det hon tycker om. Vilja det hon vill. 

Och sen var vår magiska relation än mer magisk. 

Jag lär mig. 
Av de som kan.




Här är min svenska Facebook där det kommer såna här grejer - välkomna att följa!! 

Dalgången Lullihavágge är, precis som parallelledalen Gaskasvágge, en genomgångsdal i Sarek. Jag kan inte minnas att jag läst eller hört att någon besökt dessa dalgångar enbart för deras egen skull. De har rykte om sig som mycket steniga och bitvis även branta. Det finns ytterst få tältplatser (inne i Gaskasvágge finns vad jag vet ingen alls).

Vi hade lämnat vår lägerplats i Jiegnavágge på förmiddagen den 4 augusti. Efter gårdagens bestigning av Gådoktjåhkkå hade Frida sagt  att hon ALDRIG skulle bestiga ett så stenigt berg mer i sitt liv. Men allt hade gått bra, och hon hade inte omkommit bland stenmassorna (vilket hon sa att hon varit övertygad om). Nu var vi på väg ner mot Skájdejågåsj för att fortsätta norrut mot Lullihavágge och sedan Luohttoláhko. Vädret var fint och vi hade en härlig och avkopplande vandring upp till mötet mellan vattendragen nedanför Gaskastjåhkkå. Vid ett vattendrag lunchade vi, och familjen Gudmundsson (Anders, Frida och Axel) hade ett race med sina kosor i bäcken. Deras orkeslöse följeslagare (=undertecknad) låg bara och softade och njöt.

Ovan: Framför ingången till Lullihavágge, där vattendragen möts. Berget till höger är Gaskastjåhkkå som står som en skiljevägg mellan Lullihavágge och Gaskasvágge. Här finns fina tältplatser i en härlig fjällmiljö.

Nedan: Så här ser det ut när man kommit en liten bit in i Lullihavágge.

Att påstå att Lullihavágge är en mycket stenig dal är snarast en underdrift. Den är bitvis förfärligt stenig. Underbart om man gillar blockterräng, påfrestande för alla andra. Inledningsvis hamnade vi i stenpartier som som bildade större och mindre högar.

Det handlade inte bara om att gå utan även att klättra med hjälp av handstöd. Vi tittade framåt och undrade hur lång tid det skulle ta att förflytta sig bara några hundra meter. Men efter en stund hade vi kommit över de besvärligaste partierna och det planade ut något och blev mer lättgånget. Det låg några stora snöfält kvar, och mitt i ett av dem låg ett jättelikt stenblock som man inte kan undgå att se om man går i Lullihavagge.

Vandringen över alla stenigheter tog på krafterna och tiden gick. Vi hade hoppats på att hinna fram till en lägerplats vid Noajdevágge, men det förstod vi inte skulle gå. I den besvärliga terrängen var det inte bara att rusa på utan man fick snällt anpassa sig efter markförhållandena. Hela tiden spanade vi efter en lämplig lägerplats.

Foto: Efter passpunkten lutade det nedåt igen. Vi fick en förnämlig utsikt över den norra delen av dalgången, Nåite (Noajdde) och bergen på andra sidan Sarvesvágge. Nåite längst till vänster, Kanalberget rakt ovanför familjen Gudmundsson och Áhkájiegna i slutet av dalen där Ridánjunjesjågåsj rinner.

Från glaciären på nordsidan av Lullihatjåhkkå rann en bäck som vi behövde komma över. Den var inte särskilt stor, men tillräckligt djup för att det skulle krävas ett vad med skobyte. Det tyckte vi inte att vi hade tid till med tanke på att hungern började sätta in. Rätt som det var hittade vi en snöbrygga. Den såg ut att vara i sitt sista stadium av nedsmältning, och frågan var om den gick att gå på.

Fotona visar snöbryggan sedd från norr. Alldeles för tunn för att man ska kunna gå på den på den närmaste sidan. På den motstående halvan var den något tjockare, men inte mycket.

Jag erbjöd mig att testa den. Test utan packning utföll väl. Jag vill minnas att jag sedan tog Anders ryggsäck så att han kunde gå över utan packning (han är betydligt tyngre än jag, men hur tung vågar jag inte avslöja). Alltså kunde vi passera på den utan missöde. (En och annan som läser detta undrar förstås om det inte var farligt. Nej, just denna brygga anser jag inte var farlig. Hade man gått igenom hade man hamnat i drygt decimeterfjupt vatten, men någon risk att dras med och kilas fast under bryggan var det inte. Viss risk för stukad fot möjligen.)

Nu började det bli akut att hitta lägerplats. Den steniga terrängen såg allt annat än lovande ut och vi tog lite extra omvägar för att undersöka alla markytor som såg vägräta ut. Till slut hittade vi en mycket bra lägerplats. Marken var gräsbevuxen och jämn och det fanns plats för 3-4 tält. Vatten kunde vi hämta i småbäckar från snöfält i närheten.

Kartan nedan visar var tältplatsen ligger. Detta är en av ytterst få användbara tältplatser inne i Lullihavágge (dagen därefter såg vi ingen förrän vi kom fram till Noajdevágge).

Strax efter midnatt kom ett rejält åskväder. Det dånade på tälten av regnet, men väggarna höll. Lägerplatsen fungerade bra ifråga om dränering så vi hade inga problem med vattenpölar runt tälten.

Från lägerplatsen hade vi en dramatisk vy upp i den mycket branta nischdal som leder upp till punkt 1544. Det är möjligt att använda denna väg upp till Luohttoláhko (Anders och jag har gjort det en gång när den var snötäckt). Men ingen av oss hade lust att klättra upp i den vid det här tillfället.

Ovan: Foto av nischdalen. Vår lägerplats ligger ett par hundra meter till höger i bild.

Nästa dag var det lite blandat väder, men på förmiddagen var det så bra att vi kunde fotografera utsikten från vår lägerplats. Och nog är Lullihavágge värd att besökas för sina härliga utsiktsperspektiv?

Vi kom sedan iväg mycket sent, bland annat för att vi kände oss slitna efter föregående dags stenvandring och sena lägerliv.

Foto mot norr. Det ena tältet syns nere till höger.

Telefoto av Kanalberget, vars topp ligger 11 kilometer bort.

Fotot taget in mot centrum av Lullihavágge, när vi kommit fram till Noajdevágge. Lullihavágges nordligaste del lutar kraftigt ner mot jokken. Bitvis måste man ta sig över småraviner som har mycket branta och steniga kanter (dessa syns dock dåligt på fotot). Vi fick regn på oss när vi gick här, och det blev halkigt och lite obehagligt.

Ovan: Denna förnämliga lägerplats  vid en liten vattensamling ligger där jokkarna från Lullihavágge och Noajdevágge möts. Vyn över Noajdevallda och bort mot Låddebákte och Rovdjurstorget är vacker, vild och fängslande. Enligt min mening det ljuvligaste björkskogsområdet i Sarek.

Här i början av Noajdevágge letade vi upp en plats för lunch, en av de senaste luncher jag ätit i fjällen. Det kändes mycket bra efter den ansträngande vandringen ut ur Lullihavagge. Regnet hade också försinkat oss och gjort att det gått väldigt långsamt.

Vi var nu så nära Sareks centrum som vi hade möjlighet att hinna under denna tur. Efter pausen väntade en rejäl vandring upp till Louhttoláhko där vi planerade att ha nästa lägerplats. Denna lilla lunch blev därmed också vändpunkten på vår sarekresa. Från och med nu så var vi på väg hemåt. Men det var förstås 3 dygn kvar innan vi behövde vara tillbaka i Kvikkjokk.

Efter min långa monolog häromsistens i forumtråden om planerna på att vandra från Trondheim till Ljungdalen, tänker jag att det är hög tid att starta en blogg här på Utsidan istället.

Mycket förberedelser inför sommarens äventyr. Träning först och främst, ben och kondition. Och så ska jag bestämma mig för den trevligaste rutten, Trøndelags turistförening (trondelag.com) har varit superhjälpsamma. Jag väntar fortfarande på en pålitlig lösning på mitt gaskökproblem, och det ser ut att lösa sig snart. Jag väntar på att få ordning på dessa och andra krånglande småsaker. 

Men mer om det praktiska senare.

Det är första gången på flera år som jag ska vara helt ensam i cirka en vecka. Detta ser jag fram emot över allt annat. Jag kommer visserligen att gå övervägande längs leder, men har för avsikt att hålla mig på avstånd, ta mig utanför stigarna, ta tillvara på tillfället att för en gångs skull låta mina tankar utgöra centrum av universum. Det där med monologer är inte så dumt.

Det är första gången sedan innan tiden som fattig student som jag haft möjlighet att uppgradera stora delar av utrustningen i en smäll. Hilleberg Akto-tält, Western Mountaineering Antelope-sovsäck, Arcteryx Altra 72-ryggsäck och väderresistent Pentax K5-systemkamera är några av prylarna som ersätter läckande ryggåstält, mammas gamla Caravan Skvader-sovsäck (still going strong under nollan dock!), ryggsäck som låter axlar och rygg ta rubbet och grynig kompaktkamera som slutar funka en extra vacker, bitande kall kväll vid Sylarna.

Bilder: Viss kontrast.

Det finns en tjusning i att behöva hitta ekonomiska lösningar, eller gratis lösningar, det tvingar fram MacGyver inom mig. Men det underlättar om saker funkar. När jag vid senaste vandringen vaknade klockan 4 av en iskall vattendroppe som plaskade ner mot min panna efter att ha vandrat i dagar med en goretexjacka som även fungerade som kylklamp, var måttet rågat.

För stunden.

I grund och botten är det en ynnest att ha fått upptäcka att man överlever ändå.

Mitt äventyr är ett tillstånd av frid bland paradoxer. Jakten efter det enkla: prylarna som funkar, det skönaste bärsystemet, de raka stigarna, uppehållsväder. Och så vad det egentligen handlar om, det som är enkelt på riktigt: ingenting blir som man planerat, prylar går sönder, det gör ont, det löser sig kanske.

Jag kom just tillbaka till ett slitet rum från ett besök på en av Leicesters många gurdwaror, sikh tempel, och Dana vill inte sova i sängen. Hon håller nu på att blåsa upp en thermarest, hon har tagit ut sovsäckarna och håller på att bygga bo på golvet. Att ta med Dana på färden har varit en hit! Tveklöst är det så att hon älskar det här livet, även om hon ibland får sitta många timmar i barnvagnen. Jag märker redan nu hur mycket hon lärt sig. Hon vet i stort sett alltifrån vilka kablar jag kopplar in på dator för att överföra filer till hur jag sätter upp tältet och gör iordning lägret. Så mycket att hon brände sig på gasköket häromdagen, för hon, 20 månaders bäbisen skulle laga maten. I Derby hittade hon ett sådant där business card på marken och gick till en kortautomat och lade det på den och försökte nå knapparna för att ta ut cash. Jag hoppas det dröjer tills den tiden blir aktuell!

Lika mycket tur har jag i reskamraten Georgia från Bolton, som är så perfekt det går samt mycket engelsk, med allt vad det innebär i självkontroll och återhållsamhet. Tillsammans har vi nu knallat från Moss Side i Manchester till Leicester. Från ett brokigt mixat samhälle till ett annat. Leicester har idag nästan lika många invandrare som vita engelsmän och det förvånade inte när vi anlände sent igår att vänligheten och värmen var den största vi upplevt fram till nu på resan. Det är bara att konstatera, ju mer kulturer, ju större blandning av folk och olika raser, desto klart bättre! Därför har turen från Moss Side till hit av och till varit lite tråkig. Mest beroende på att det varit vit glesbygd och egentligen ingenting nytt eller spännande. Dock skall det sägas att folk är oerhört trevliga, vänliga och hyggliga i denna del av ön. Ungefär som i Sverige, ju längre norröver, desto bättre…;-)

Nästan varje kväll har vi bott med folk. Alltifrån gruvarbetare till aristokrater, alla lika hyggliga och generösa, och av och till har det varit riktiga höjdare om jag tänker på dokumentären, med intressanta samtal och bilder. Vi går en 16-18 km varje dag, ryggsäckarna ligger runt 12-13 kg och barnvagnen bär 25 kg inklusive Dana. Allt har varit ganska enkelt, 3 punkor, teknik krångel med micksladdar, men annars är det underbart att sova ute i tält igen och vara ganska fri som fågeln och vandra in i människors liv. (tack Anders Nordgren på Scandinavian Photo för hjälpen att lösa problemet!)

Britter generellt i den här delen av ön är ganska återhållsamma med vad de tycker, de säger en sak på kamera, något annat när den är av och det vi pratar om mest, det som kommer upp är frågan om den stora invandringen i landet. Och islamiseringen. Det oroar folk och de tror mer på media här än jag tror vi gör i Sverige. Och media generellt här är oerhört undermålig och sensationaliserande. Och folk köper mycket av den eviga skrämsel propagandan. Och min största chock är nog hur oerhört amerikaniserat det är här och kommersiellt, och mycket av det som jag minns från min barndom i England är nästan borta. Dock skall man komma ihåg att man egentligen inte skall jämföra Sverige/Skandinavien med Storbritannien och de förhållanden som råder, ja, det är ett slitet land, och det beror på den lilla ön och den gigantiska befolkningen. Så jag tycker förhållandevis att de klarar av det bra, ja, det hela. De har mycket mer tålamod och överseende med andra folks vanor än jag tycker vi har i Sverige, som jag tycket har klarat av det multikulturella samhället uselt.

Jag trivs oerhört bra här ute och vädret har varit oehört stekande varmt för det mesta! 1/3 del avverkad!

*Följ vår resrutt här på http://punkt.luxson.com/daddyadventurer/

Det har berättats att Nemo, med matte och husse i släptåg, styrde kosan mot Måryds enebackar. Det gick raskt på utvägen, så raskt att kopplet stramade. Tvärstopp blev det vid läskiga färister och trappor till hagar. Den stora, bestämda belgiska vallhunden var i grunden en mes.

Vid dammen ovanför enebackarna öppnar en vid sommarblomstrande äng upp sig, varvid Nemo alltid fick fnatt sådär som bara glada hundar på grönbete kan få, och började rusa i vild fart fram och tillbaka över gräset.

Efter en kort bit på Skåneleden vek rundturen av in i blåbärsskogen. Därefter brukade det gå långsammare och långsammare när det blev uppenbart för Nemo att det bar tillbaka mot bilen vid Måryds parkering.

Min midsommarafton spenderades med kaffe, kanelbullar och historieberättande om Nemo, under 3,5 km strövtur vid Måryds naturreservat.

Promenaden har fått sitt namn efter den hund som enligt legenden alltid bestämde vägen till denna runda.