Familjen och jag har under snart 8 månader bott i en krävande stadsmiljö som i stora drag helt saknar grönska, hälsosam luft och där de yttre omständigheterna får anses vara extremt tuffa. Förra helgen, för första gången under denna tid, så tog vi oss upp till fjällen och det är bara att konstatera, öppna ytor och frisk luft är så avgörande för allas vår mentala och fysiska hälsa.

Vi gjorde två korta vandringar upp på fjället, vi fick uppleva regn som kom sidledes, vind som gjorde det svårt att prata, men ändå njöt vi alla fyra på ett sätt som man bara kan förstå om man varit isolerad från denna öppna frihet under en tid. Ungarna lekte på ett sätt jag inte sett förut, de fick utlopp för både sin energi och uppfinningsrikedom och deras nyfikenhet växte lavinartat och nu har vi varit tillbaka i storstaden några dagar, och vi lider alla av avsaknaden av frisk luft, öppna ytor och frihet att slippa övervakningskamror, hemsk trafik och en massa människor som inte mår bra. Vi är nog inga riktiga asfaltsbarn...

Namn: Stenabo

Höjd över havet: 328 möh

Plats: Sydost om Rydsnäs

Svårighetsgrad: Mycket lätt

Den 5 april besökte vi Östergötlands topp, Stenabo som är 328 möh.

Östergötlandstopp är lite svår att hitta eftersom den inte är en uppenbar topp.  Detta är verkligen den hittills tråkigaste topp vi besökt med totalt noll utsikt.

Om du vill besöka toppen så ligger den i skogen bakom radiomasten. Karta till toppen hittar du på vår hemsida. Toppen är markerat med en triangelpunkt (tre rör i triangel).

Väl vid toppen tog vi ett par foton som kommer här!

På toppen av Östergötland - Stenabo 328 möh

Ett av järnrören som markerar var toppen är (och nej, skorna är inte sponsrade. De är inköpta för en dyr, men väl spenderad, peng i en känd friluftsbutik) ;)

Kvällen tillbringar vi på Liljeholmens Herrgård i Rimforsa. Här har de fina vandringspaket. Dagen efter testade vi en av lederna de erbjuder i sitt paket. Mer om det i nästa blogg.

Vill du ladda ner en karta eller se fler bilder från toppen så är här en direktlänk till vår hemsida:

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=879&i=%D6sterg%F6tlands%20Tak

www.traneving.se

#peakofsweden om du vill se bilder på Instagram

/Helena och Thomas

Igår hade jag bestämt mig för att ta mig igenom ett område som jag varit i tidigare, men misslyckats, nämligen Flemingsbergskogen. Tidigt i våras var jag och Ymer där, men när vi kom till en brant uppförsbacke insåg jag att det inte skulle gå att fortsätta, inte den här gången i alla fall. För mig finns inte uttrycken, det går inte,  det är omöjligt, det vet man inte förrän man har försökt, när man väl gjort det, först då kan man uttala sig om det går eller inte.

Nu var förutsättningarna helt annorlunda mot tidigt i våras, då var det slaskigt och fortfarande snö på marken, men igår sken solen och det var hyfsat torrt på marken, men framför allt, jag visste mer om området nu än vad jag gjorde, men vi backar tillbaka några timmar för det hände mycket innan vi kom till Flemingsbergs naturreservat.

Strax före 10 drog jag och Ymer iväg med pendeln till Farsta strand, där hade vi stämt träff med Calle, efter en stund dök han upp. Det var som sagt i stort sett molnfritt och vindstilla. så det kändes riktigt bra när vi drog iväg.

Första två kilometerna gick riktigt fort, asfalt och ganska mycket nerför, men när vi kom till ett fält och en välkomnande skylt där det stod ”Välkommen till Orlången, ta hänsyn till de boende i området”, med den uppmaningen tog vi oss försiktigt över Lännavägen och ner mot Orlångens naturreservat.

Det finns en hel del gamla torp i området, Hanestorp, Norstugan, Holmenstorp, ja listan kan göras längre än så men det finns bara rester kvar av, några har gjorts om till sommarbostäder vilket märktes på trafiken, vi fick en hel del möten när vi åkte på den slingriga grusvägen, men efter en stund kom vi till en bom, då blev det i alla fall bilfritt, men nu byttes bilarna ut mot stora, fina hästar, men det var inga problem, vare sig för oss eller för hästekipaget, vi fick till och med beröm över att vi hade stannat och satt Ymer ner, men han är väldigt lätt att distrahera, det magiska ordet heter mat, tar man bara fram en liten godisbit så kan det komma hur mycket hästar som helst.

Mellan Ågestasjön och Orlången finns det ett stort våtmarksområde, när vi kom dig svängde vi höger och fortsatte söderut utmed Orlången till Balingsta gård. Stigen gick mellan Orlången och Stensättraberget och var lättåkt, efter en stund kom vi till en större grusväg, långt där borta kunde man se Balingsta gård och ängarna och hagarna runt om, några hästar gick omkring och åt gräs, bonden drog runt med traktorn och förberedde för sådden. På vägen mot gården blev vi tvungna att åka över en färist, men det var inga problem, så efter en stund kom vi fram till denna historiska gård som tidigare var ett säteri med anor från 1600-talet. Då bodde bla under en tid diplomaten Johan Adler Salvius här, det var han som företrädde Sverige vid de förhandlingar som avslutade det trettioåriga kriget. En bit bort ligger det en  sjö som heter Mörtsjön och där ligger det ett torp som heter Charlottendal där prins Eugen målade den berömda tavlan ”Våren”.

Det hade gått väldigt bra för oss att köra, vägarna var bättre än vad jag minns, så vi bestämde oss för att göra en liten avstickare upp till en kvarn som låg en bit bort. Det var inte helt lätt att hitta vägen upp till kvarnen, men efter att ha snurrat omkring på gården hittade vi en mindre väg som vi såg ledde oss upp. Underlaget var blandat, grus med en grässträng i mitten, en typisk skogsväg med andra ord. Vägen upp var fruktansvärt brant, vi fick sicksacka för att orka köra upp, men efter ca en timme kom vi upp. Utsikten var lika med noll, det var en massa träd i vägen och kvarnen som gjorde att vi inte såg någonting, men så såg jag en stig som fortsatte upp mot klipphällen. Jag började rulla upp så mycket jag bara kunde, men när jag kom fram till stenhällen blev jag tvungen att hoppa ur rullstolen och krypa resten, allt för den fina utsiktens skull, men när jag äntligen hade tagit mig upp så kunde jag konstatera att det var värt besväret, utsikten var riktigt fin. Calle, som är en klok man, väntade på att jag skulle rapportera om utsikten och därefter fick han bestämma om han skulle kämpa sig upp eller inte, efter en stund var även han på plats.

När vi hade beundrat utsikten klart kröp vi tillbaka till våra rullstolar, jag tittade på klockan, nu var det dags för lunch. Idag hade jag slagit på stort, janssons frestelse, ägg och till det en öl att skölja ner det hela med, det smakade gudomligt, men när vi hade ätit klart och jag åter hade krupit upp till kvarnen igen för att hämta Ymers godisväska som jag hade tagit av mig och glömt däruppe, så åkte vi ner igen. Det tog ca en timme upp som sagt, men det tog ca tre minuter ner, då förstår ni kanske hur brant det var.

Efter Balingsta gård fortsatte vi allen ut till Lännavägen där svängde vi vänster och fortsatte åka på en cykelväg som gick utmed vägen. Inte så långt bort har vi bron som går över Flemingsbergsviken och efter bron Stensättra gård.

Senast jag var här var jag tvungen att vända för det var omöjligt att ta sig fram på grusvägen, dels för den stora grinden som vid det här tillfället var stängd, bredvid grinden fanns det en smal springa som man kunde ta sig igenom, men det var så höga snödrivor, så därför blev jag tvungen att vända och åka till Huddinge för att där ta pendeln hem, men det var då det, nu var förutsättningarna helt annat, men det kunde ha fått ett tråkigt slut idag också.

När vi hade åkt över bron och till skylten där det stod Stensättra, där skulle vi svänga in. Vi åkte över vägen och fram till grinden där det var tänkt att gående och cyklande skulle ta sig igenom, men de hade inte tänkt på folk i rullstol, det var helt enkelt för smalt för oss att ta oss. Jag åkte fram till den stora grinden för att se om den öppnades om jag viftade med armarna men det gjorde den inte, men då såg jag en ingång till som såg lite bredare ut än den första vi prövade, mycket riktigt, den var liiiiite bredare, så vi pressade oss igenom och fortsatte grusvägen upp. Varför de hade satt upp dessa grindar och dessutom bevakningskameror förstår jag inte och efter att ha varit där och sedan läst om stället på nätet, så förstår jag det fortfarande inte.

När vi hade tagit oss upp för backen kom vi till ett bostadsområde, en lagård och Stensättra gård, där svängde vi vänster, efter ett par meter kom vi fram till en bom, efter bommen började det riktiga eldprovet, den fina grusvägen byttes ut mot en mycket sämre väg, gräs och lösa stenar som underlag. Första biten var en ganska brant nerför så det gick lätt till en början, men jag visste vad som väntade oss längre fram, riktigt grymma uppförsbackar!

När vi hade tagit oss igenom fältet, då började klättringen. Första biten såg inte så farlig ut, men underlaget gjorde att det var väldigt tungt. man orkade bara köra några meter, sedan var man tvungen att vila någon minut och så där höll det på. Pauserna blev längre och längre, sträckan mellan pauserna blev kortare, allt eftersom backen bara blev brantare och brantare. För att inte riskera att slå runt och därmed krossa skallen mot stenarna var jag tvungen att luta mig framåt så jag hade magen på benen, sedan sicksackade jag fram, Calle hade en annan teknik, han backade upp, jag försökte mig på den tekniken också, men den fungerade inte alls för mig.

Sista metrarna var omöjliga att köra med rullstol, det var brant, gropigt, stora stenar och rötter på stigen så det var bara att hoppa ur stolen och dra den upp samtidigt som man kröp, det var riktigt jobbigt, men efter mycket svett, slit och lite blod, så var vi äntligen uppe. Vi var bägge väldigt trötta så vi unnade oss en liten mikropaus, sedan var det bara att fortsätta. Eftersom vi nu hade klarat av den jobbigaste delen av dagens tur kände jag mig ganska säker på att vi skulle klara resten, nerför kommer man ju alltid, det gäller bara att göra det på ett säkert sätt. När man är trött och har klarat av en mastodontbacke som den vi gjorde, då är det lätt att man slappnar av för mycket och det är då olyckorna kommer.

Efter en uppförsbacke kommer förr eller senare en nerförsbacke, så även denna gång. Underlaget var det samma som tidigare, gropigt, sten, rötter, så det gällde att ta det väldigt försiktigt så man inte råkade ut för några missöden, men tyvärr så råkade jag ut för ett litet missöde ändå, men det var inget som jag konstigt nog märkte, det var väldigt guppigt i backen, det knakade och small lite här och var, så jag hajade inte till när den riktiga smällen kom utan jag fortsatte ner.

När vi äntligen hade tagit oss ner för den långa backen trodde jag att resten skulle vara rena semestern, men oj vad fel jag hade. På några ställen hade stigen spolats bort, i stället var där en liten vattenränna, så det var bara att hoppa ur stolen igen och ta sig över vattnet och sen upp i stolen, vid ett ställe var vi tvungna att kliva över ett träd som låg över stigen, men det gick det också.

Långt där borta kunde man se civillisationen, höghusen vid Huddinge och Flemingsberg, men det var några kilometer dit, men nu hade vi i alla fall tagit oss igenom skogen och reservatet.

Vi stannade till vid ett vattendrag, jag passade på att ringa hem till frugan och det var då jag märkte spår av smällen några kilometer tidigare, fotstödet på stolen satt helt löst. Min första tanke var att jag var tvungen att bryta och ringa taxi, men jag kollade fotstödet och ramen lite extra noga och kunde konstatera att jag ändå kunde fortsätta bara jag tänkte mg för.

Vi fortsatte Fornborgsvägen som gick utmed vattnet, sedan svängde vi vänster och ner mot mot vattnet för att sen ta höger och fortsätta på en grusväg som var ganska gropig, men som tur var så var den inte så lång, efter bara några hundra meter svängde vi vänster och fortsatte Regulatorvägen bort till pendeln, där tog vi tåget hem till söder.

Jag får ofta frågan varför jag utsätter mig för sådana här turer, jag väljer ju inte de enklaste vägarna precis, men för mig är det just det som är själva grejen, att kliva ur sin komfortzon, det är då jag växer och det är först då jag kan säga vad jag klarar av och vad jag inte klarar av. För mig är det väldigt viktigt att upptäcka det själv än att andra ska tala om det. Den som säger till mig att det här klarar du inte av Anders, den trycker samtidigt på ”Körknappen”, för det är då min tjurskallighet och envishet kommer fram, för då vill jag allt som oftast bevisa att de har fel och det har ju gått ganska bra hittills.

Det har sina sidor att ge sig iväg på skidtur i mitten av april. Våren hade anlänt till Hallsberg där min resa började. Både jag och pulkan kände oss aningen obekväma i väntan på att få gömma oss i vår kupé.

I Stockholm anslöt Anders. Han hade med sig ett par öl och en hel del samtalsämnen som hann avhandlas innan vi somnade in.

När vi så småningom kom fram till Abisko nästa dags eftermiddag gjorde vi bara ett kort stopp vid turiststationen innan vi satte på oss utrustningen och började följa Kungsleden söderut.

Vädret var skapligt med höga moln. Dagens tur var inte tänkt att bli särskild lång - bara så att vi kände att vi var på väg. Det var jag som drog pulkan. Jag böjde på nacken och började borra mig fram i den småkuperade björkskogen. Anders åkte bakom mig. Han är en ståtlig man och kan lätt titta över mitt huvud för att se framåt. Och det gjorde han...

- Håkan.

- Håkan!

Då stannade jag och lyfte blicken. Mindre än tjugo meter framför oss stod två älgar. En stor ko och en fjolårskalv var vår gissning. Vi gjorde många och helt fruktlösa försök att vifta, ropa, skrämma bort dem. Vi fick bara något enstaka ögonkast. I övrigt kändes det bokstavligen som om vi inte existerade. Lite senare upptäckte vi att det stod en stor älgtjur lite längre bort...

Vi insåg att vi måste göra en omväg. Anders stack iväg först. Detta verkade ha väckt älgtrions intresse, så när det var min tur - med en hindarnde pulka på släp - hade jag tre par ögon blängande mot mig. Jag kände mig som ett lättfångat offer.

Efter drygt fem kilometer hittade vi en bra tältplats och började packa ur pulkan. När tältet var på plats och vi började inreda "köket" steg min puls avsevärt... Var fanns...? Jag letade och letade igen. Neej. Sakta insåg jag var det fanns... I en papperskasse bredvid sängen i vårt gästrum i Örebro fanns två mål torkad köttfärs med tillhörande nudlar, två förpackningar med torkade rotfrukter som vi skulle ha till den dubbelmarinerade fläskfileten (som jag hade med), tre förpackningar med potatismos som vi skulle ha till tjälknölen (som var med) samt två mål med tortellini.

Det kändes lagom kul att berätta detta för Anders den första kvällen i tält...

Vi hade ursprunglingen tänkt färdas genom Sarek denna vår. Det var vi glada att vi hade ändrat på. I Sarek finns inga möjligheter till att fylla på sina förråd, men det gör det ju här. Anders är - för det mesta - en mycket lugn och sansad man. Problem som han inte själv förorsakar tar han med jämnmod. 

Strax efter upptäckten av min stora fadäs så upptäckte jag ytterligare en fadäs av något mindre rang: Jag hade fått med mig fel liggunderlag. Jag trodde att jag tagit med mig ett uppblåsbart med lite värmefyllning i, men det visade sig att mitt liggunderlag helt saknade fyllning. Trots att natten inte varit speciellt kall - några få minusgrader - så hade jag frusit en del. I fortsättningen klarade jag nätterna genom att sova ovanpå en del kläder.

Dagen artade sig till något utöver det vanliga. Himlen klarnade snabbt upp och vinden var svag. Vi följde vinterleden söderöver och när vi kom fram till sjön färdades vi lätt och snabbt med en lätt medvind. Målet var givetvis stugan vid Abiskojaure. Stugvärden var bussig och öppnade sin bod trots att den egentligen skulle vara stängd, och vi fyllde på våra förråd. Visserligen hade han inte mina hemtorkade rotfrukter och min hemrorkade köttfärs, men vi hittade ersättningsvaror.

Under hela färden såg vi inte många småfåglar - mest talgoxar - men vid Abiskojaurestugan hoppade en snösparv runt.

Fram tills nu hade jag dragit pulkan, men inför den kämpiga Kieronbacken bytte vi dragare.

Jag var inte helt opåverkad av de minnen som dök upp när vi klättrade upp ovanför trädgränsen. För två år sedan råkade en av mina söner ut för en allvarlig olycka här. Se denna artikel - mot slutet.

Anders vilar ut vid en meditationsplats ovanför branten.

Zig-zag-mönster upp mot Tjåmuhas.

Dansande fjällbjörk.

Fjällväder modell A

Jag tror inte att jag någonsin hört så många ripor som under denna färd. I Kieronbacken var det mycket tydligt att vi tog höjd. Från början hördes enbart dalripor. Efter hand dök fjällriporna upp och ovanför backen var det enbart dem vi hörde.

Snön var helt fantastisk - fast och fin i spåren och lätt och fluffig vid sidan om. Järvspåren ovan var absolut pinfärska. Vinden hade inte hunnit sudda ut den minsta detalj. Vi stod länge och studerade fjällsidorna efter en rörlig fläck, men allt var stilla. Den befann sig i troligen i björkskogen. En stund senare passerade vi ytterligare ett spår.

Vårt mål med dagen var att komma ovanför Kieronbacken och vi tältade ganska nära leden där dalgångarna möts, strax innan sjöarna. Vädret var fortfarande fantastiskt - klart och ganska kallt samt i det närmaste vindstilla. Vi misstänkte att natten skulle kunna bli kall.

Trots att vinden var mycket svag skottade vi upp lite snö över tältduken i vindriktningen. Därefter grävde ur absiden så att vi kunde sitta bekvämt när vi lagade mat.

Natten var förtrollande. Dessa bilder är tagna mellan nio och tio. Vid tvåtiden vaknade jag av ljuset. Jag var tvungen att gå ut och titta. Aldrig tidigare har jag sett månen lysa på detta vis. Den var som en halogenstrålkastare som gjorde att varje föremål kastade tydliga skuggor i olika blå nyanser. Nej... tyvärr inga foton. Eller... kanske det är bra. Upplevelsen skulle ändå inte göra sig på bild. Det var ett ögonblick med fler sinnen inblandade än synen.

Natten var kall. Hur kall vet vi inte, men denna plastflaska hade vi fyllt med ljummet vatten på kvällen.

Vi fortsatte vår färd längs Kungsleden, men ju närmare vi kom Alesjaure desto längre österut drog vi oss. Dagens mål var att ta oss in i övre delen av Vistasvagge.

Även idag fick vi se järvspår, fast av annat slag.

När vi fick Alisjavri sameviste inom synhåll siktade vi rakt på det. Där bakom ligger uppfarten till Vistasvaggi. Det var nu dags för en första lunch, så vi tänkte oss en plats i lä av någon vägg. Vi stötte på tre män som höll på att bygga ut en stuga. Vi hejade glatt och småpratade med en av dem innan vi fortsatte fram till en liten stuga i närheten. Den var obebodd. Det syntes på snön framför dörren. Vi slog oss ner på var sitt trappsteg och plockade fram termosen med blåbärssoppa. Då hörde vi en mycket ilsken mansröst skälla på oss efter noter. Det var en av männen som vi sett alldeles nyss som högröd av ilska undrade vad vi gjorde på hans privata område. Han skulle minsann aldrig sätta sig på en främmandes trappa... Inte sedan jag var grabb har jag blivit utskälld på detta vis av en vuxen person.

Jag hade ett par lämpliga svar på tungan, men valde att svälja ner dem. Vi packade lugnt ihop, bad om ursäkt och flyttade oss ett par tiotal meter upp till en sten med plats för två.

Vi hade varit nöjda om vi tog oss fram till passhöjden i Vistasvagge så att vi kunde börja nästa dag med en lång utförsbacke. Men vi orkade längre än så och bestämde oss för att fortsätta. Detta skulle visa sig vara ett av de klokare besluten vi tog under denna tur.

Ett par kilometer efter passhöjden kommer man fram till en rejäl brant. Jag var tvungen att ta av mig skidorna och gå ner med pulkan framför mig. Vädret hade nu ändrat sig radikalt. Det hade börjat blåsa - medvind - och ibland skymde snöbyar sikten, men inte störande mycket. Vi kände tydligt av dalgångens mäktighet.

Vi siktade ner mot björkskogen och bestämde oss för att det var dags att leta upp en tältplats. Skogen tätnade efter hand och vi hittade en liten sänka som såg ut att ligga väl skyddad.

Hela kvällen och natten hörde vi hur vinden brakade ner genom dalgången, men - egendomligt nog - kände vi knappast av den. Vi måste ha träffat exakt rätt med vår tältplats. Det kändes overkligt att höra hur vinden tog i uppifrån passet och hur den rasade förbi vårt tält utan att ruska om det mer än obetydligt, och sedan fortsätta neråt dalen.

Vi började färden ner mot Vistasstugan med vinden i ryggen och ganska högt i tak. Snön var trögåkt och vi hade inga vilostunder vilket vi hoppats på.

I Vistas träffade vi två trevliga lulebor samt stugvärden Emma. Emma och jag har haft en del kontakt på Utsidan (hon är i besittning av ett Frippes fall-diplom med det låga numret A3!) och vi har träffats en kort stund vid Gorsavaggestugan för några år sedan.

En av de första frågor hon ställde var hur vi hade klarat kvällens och nattens blåst. Vid stugan hade det blåst mycket hårt och hon hade nästan ramlat omkull i vindstötarna.

Vi frågade förstås om hon kände till någon prognos. Det gjorde hon. Hård västlig vind på kalfjället var vad som väntade. Efter ett par timmars samvaro fortsatte vi vår färd: Det handlade om nio kilometer i uppförsbacke - västerut, rakt mot vinden - till Nallo.

Det är lika bra att erkänna det på en gång: Utan Anders hade det inte gått. Han drog pulkan nästan hela vägen till Nallo. I början var det så brant och så tungt före att han valde att ta av sig skidorna. Ovanför varje nytt krön tog vinden i mer. Det kändes som att gå i en vindtunnel i allt hårdare vind ju högre upp vi kom.

Molnen sänkte sig sakta, men turligt nog lät de solen skapa underbara ljustunnlar och reflexer i både liggande och yrande snö. Det var en oerhört vacker och oerhört jobbig eftermiddag. De nio kilometrarna upp till Nallo tog fyra och en halv timme.

Jag hade mycket svårt att välja vilka bilder som skulle få illustrera vår färd mot Nallo, så jag tog med lite väl många...

Nallonålen är magisk...

Mot slutet bytte jag av Anders med dragandet. Den korta bit jag drog var för mig den jobbigaste på hela färden. Vår hastighet minskade markant den sista biten.

I närheten av Nallostugan fanns förberedda tältgropar med uppbyggda snömurar. Vi förbättrade en av dem och slog upp vårt tält. Givetvis mojnade vinden nästan helt den natten...

Det enda bestämda målet vi haft under denna skidfärd var bastun i Sälka. Mycket kunde jag tänka mig att missa, men inte den. Från Nallo till Sälka är det inte mer än nio kilometer, så vi planerade in att göra en avstickare upp till raststugan i Unna Reaiddavaggi.

Morgonen visade sig emellertid vara mycket mjölkig, och värre skulle det bli framåt dagen. Bilden ovan är det enda fotot denna dag som visar några som helst naturformationer. I övrigt gick dagen i ett vit-grå töcken.

Av den lättåkta färden ner till bastun i Sälka blev intet. Motvind och trögföre sinkade oss rejält.

Tjaa... Var är vi?

Redan efter ett par kilometer blev sikten så dålig att vi blev tvungna att gå efter kompass. Det ska sägas att det är svårare att gå efter kompass när man inte har några referenspunkter. Ganska snart viker man av åt endera hållet. Detta gör att man måste kolla riktningen ofta - mycket ofta. Och det sänker förstås farten. 

Till vår heder ska sägas att vi prickade Sälka exakt. Men... dessa nio kilometrar tog lika lång tid - fyra och en halv timme - som gårdagens.

Det blåste rejält nere i Sälka. Vi skyndade oss att slå upp tältet i lä bakom en av stugvärdarnas stuga och sedan var det dags för den ljuvliga bastun med tillhörande snörullning. Belöning!

Vi hade det riktigt gemytligt. Bland annat träffade vi några trevliga alingsåsare som vi pratat med redan på tåget upp.

När vi kom tillbaka från bastun fick emellertid en smärre chock. Vinden hade tilltagit och dessutom vridit. Den tog nu vårt tält rakt från sidan. Vi gjorde ett par försök att flytta tältet i lä, men ganska snart gav vi upp. Det skulle behövas MYCKET grävande och det hade vi helt enkelt ingen lust med. Denna natt sov vi inomhus.

Jag går varje dag i skogen med vår hund Elvis. Det är sån tur att vi har både skog och vatten nära där vi bor. En fin stig som går utefter Mälaren med ett rikt fågelliv och blandskog. Att vandra i samma område hela året och upptäcka årstidernas växlingar är både berikande och avkopplande, något man önskar att alla skulle kunna unna sig.

Ibland möter vi många hundar och människor men på denna promenad var vi väldigt ensamma.

Mälaren låg stilla och fin på morgonen.

"Har du någon godis matte?"

En bit upp på stigen får vi utsikt över vattnet, inga svanar, gäss, paddlare eller båtar syntes till.



Björklöven skiftar i storlek och har en härlig frisk, ljus grönska just nu.

Lönnens knoppar är som små blommor.

Tänk om några veckor blommar dessa liljekonvaljer med sina vita klockor, nu ser de mest ut som gröna spjut som skjuter upp ur marken.

Jag tycker om alla årstider och skiftningarna som följer med dem. Här kommer två bilder från samma plats, den första som det ser ut nu och den andra som det såg ut i oktober.

Här fick en fågel sätta livet till någon gång i förra veckan nu har fjädrarna spridits runt och bara några ligger kvar på stenens topp.

Elvis sitter gärna kvar på stenen och spanar en stund för att se om det händer något kul i omgivningarna.

Storskogen som är vår närmsta skog och ligger mitt i villaområdet är liten men har väldigt mycket som jag gillar. Snårig skog, kärr, granar, stenar fallna träd som får ligga kvar, kojor som barn har byggt, stigar som går kors och tvärs.

Så här ser det ut vid kärret.

I flera veckor har grodorna lekt här och nu syns resultatet i vattnet.

Det är härligt att varje dag vandra runt på stigarna här och njuta av naturen väder och vind.

Helgen som gick besökte jag området väster om Nittälven och norr om Kolbron. Kartstudier hade lockat mig dit. Där ligger ett antal långsmala eller runda sjöar med smala åsar mellan. Jag gissade att här skulle kunna vara intressant att vandra. Nu vet jag.

Den smala åsen som börjar uppe vid Långtjärns öga, fortsätter ner mellan Långtjärnen och de båda sjöarna Ljustjärns öga och Ljustjärnen - ja, den är en helt fantastisk vandrings väg. Den avslutas med den lilla gölen Långtjärnsröven nere i en liten gryta.

Helt säkert kommer detta att bli min färdväg när det blir dags för denna tur.

Bilderna gör givetvis inte verkligheten rättvisa men de vinner förstås på att förstoras.

Posotioneringen gäller Långtjärnsröven.

Åsen mellan Långtjärnen och Ljustjärnen

Långtjärnsröven

Under natten exploderade en förkylning i min kropp. Huvudet var som en spärrballong. Det rann ur både ögon och näsa och jag drabbades av rejäl näsblod. Givetvis sov jag mycket dåligt. När jag vaknade (för vilken gång i ordningen?) vid sjutiden så bestämde jag mig för att det var dags att börja förbereda dagens färd. Jag kände att jag skulle kunnat sova mycket länge till.

Bekvämt att packa inomhus.

Skidvädret var bra. Höga moln täckte solen mesta tiden.

Strax innan vi kom fram till vindskyddet Kuoperjåkka så hände något mycket ovanligt. Anders stannar plötsligt - nästan mitt i steget - och står alldeles stilla. Han står så i säkert trettio sekunder. Sedan utbrister han i den längsta och grövsta svordomsramsa jag någonsin hört från hans mun. (Han har nästan alltid ett mycket vårdat språk.) Det visar sig att han har glömt sin kameraväska i Sälka. I den finns ett teleobjektiv, men allra värst - hans mycket fina kikare. Efter en del dividerande bestämmer vi oss för att åka till Singi och hoppas att det därifrån går att få kontakt med Sälka. Kanske skulle det komma någon därifrån under eftermiddagen som skulle kunna ta med hans kameraväska...

(Glöm det, tänkte jag i mitt stilla sinne.)

Efter lunchpausen i raststugan hade temperaturen stigit till plussidan och detta fick påtagliga konsekvenser - främst för Anders. Han skidade många kilometer i "högklackat".

Trots att vi båda två var frustrerade på var sitt håll (förkylning respektive kameraväska) så lyckades vi njuta av färden och vår omgivning. I något bättre före (eller med hjälp av lite valla) måste denna färd vara ljuvlig i det svaga utförslutet. Nedan ses bron som leder över till Neasketvággi.

Framme i Singi berättade Anders direkt för stugvärden vad som hänt och fick givetvis beskedet:

- Nej, jag kan inte få kontakt med Sälka. Men jag har kontakt med polisen i Gällivare och DOM har kontakt med Sälka.

Anders följer med stugvärden medan jag installerar mig i en av stugorna. Klockan är nästan ett och jag har svårt att tro att någon som vill ta sig till Singi från Sälka inte redan har gett sig iväg...

Efter cirka tjugo minuter kommer Anders in till mig - strålande glad.

- Den är på väg!

Han hade alltså ringt polisen i Gällivare och förklarat vad som hänt. Polisen ringer upp Sälkas stugvärd och berättar samma sak. Stugvärden går direkt ut till stugan vi sovit i och letar. Ingen kameraväska. I stugan finns ett ungt tyskt (belgiskt?) par. Stugvärden frågar om de sett en kameraväska. 

- Javisst. Vi har packat ner den i vår packning för att ta med den till Singi. Vi såg i gästboken att de som bodde här var på väg dit.

Hur osannolikt är inte detta?

Påskstämning i Singi.

Så nu var det bara att vänta. Den ena gruppen efter den andra kom till Singi - bland annat våra vänner från Alingsås- men utan Anders kameraväska. Till sist - ungefär klockan fem - kom det unga paret och Anders fick tillbaka sina dyrgripar. Anders frustration var nu som bortblåst. Min förkylning fanns emellertid kvar. Inga mirakel där inte.

Vi satte på oss vår utrustning och skidade någon kilometer i riktning mot Kebnekaise fjällstation. I lä bakom en kulle satte vi upp vårt tält för sista gången under denna tur, skulle det visa sig.

Tro det eller ej, men det kändes faktiskt befriande att lägga sig i tältet igen.

Morgonsolens första strålar i öster - riktning Kebnekaise.

Det regnade en del i natt. Framåt morgontimmarna upphörde regnandet och det blev kallare. När vi så småningom klev ur tältet upptäckte vi att stora delar av tältduken var klädd i ett ispansar. Detta vållade inget större problem. Värre var det med pulka och skidor som var alldeles knottriga av små isbubblor. Det tog sin tid att få bort allt.

Färden mot Kebnekaise fjällstation var lättsam. Föret var bra även om det var mycket isigt bitvis. Vi hade vinden i ryggen. Nedan det vackra Tuolpagorni.

Vi hade ursprungligen tänkt att passera fjällstationen och fortsätta upp till Tarfala för att tälta där. Ett alternativ hade förstås varit att tälta vid fjällstationen och göra en dagstur upp till den högt belägna dalgången. Nu fick vi emellertid reda på att det skulle blåsa mycket hårt uppe i Tarfala. Och det har man ju hört: Om det blåser hårt i Tarfala... då blåser det hårt!

Vi bestämde oss direkt för att strunta i Tarfala denna gång. Detta medförde att vi plötsligt hade två dagar "över". Vi bestämde oss för att boka om våra tågbiljetter. Detta visade sig vara lättare sagt än gjort. SJ hade ju stängt ner sin telefonservice över påskhelgen. Vi blev tvungna att via ombud i Stockholm (tack igen, Malin!) ordna ombokningen som sedan kom med sms till min mobil.

Nu rann all frluftsentusiasm av oss mycket snabbt. Vi hade inga som helst problem med att acklimatisera oss till hotellmiljön med trerätters påskmiddag med god dryck samt sömn i sköna sängar. Dagen därpå tog vi dessutom snöskotertransport till Nikkaluokta utan att skämmas det minsta.

Vi var många som blev transporterade. Bland annat alingsåsarna. 

Utsikt i Nikkaluokta

När vi klev ur slädarna efter skotrarna hittade jag en klarblå schweizisk fickkniv på marken. Den såg lockande ut att behålla. Jag bestämde mig dock för att "fråga runt" om det var någon som saknade den. Det gjorde ingen av dem jag frågade. Då kan ju jag behålla den, eller? Nej, samvetet gnagde lite mer. Jag gick fram till disken vid kafeterian och bad att få sätta upp en lapp om mitt fynd. Sedan satte jag mig och tog en fika.

Efter en stund dyker alingsåsarna upp och en av dem - min namne Håkan - undrar om det är jag som har hittat en fickkniv. Han beskriver den och berättar att det är ett mycket kärt minne som varit med på flera äventyr.

Det gladde mig enormt att få lämna över kniven som jag först tänkt behålla för det kändes verkligen att det var ett mycket kärt återseende. Det blev ett mycket minnesvärt slut på en omväxlande och spännande vintertur.

Tack Anders för ett fantastiskt äventyr - igen.

Hela familjen ger sig ut på jakt...

...efter...

...vaddå?

Framme. Ser ni den? Alltså klumpen i björkens grenklyka på bilden nedan?

Nu då? Mm. Men vad är det?

Just det. En ruvande lappugglehona!

Hon är tillbaks! Förra året fick jag vara med om det allra första mötet med en lappuggla med ungar i Närke. Hon är tillbaka i år.

I detta blogginlägg kan man läsa om mitt första möte med denna lappuggla. Där finns också sonens fantastiska bilder.

Min fjällturskompis Manfred, från Göteborg hade vid ett flertal tillfällen under vintern berört möjligheten av en vårvintertur, från stuga till stuga, med start i Katterat och avslut i Nikkaluokta. Slutligen vart det bestämt; 11 skiddagar i slutet av april med Nallo- och Tarfalastugan som viktiga stopp och med förhoppning om några glaciärturer. Manfred med rötter i Österrike bjöd med sin kusin alpinisten Franz från Salzburg och senare anslöt sig min hustru Madelaine. Vi var därmed ett glatt gäng i övfre medelåldern, 60-66 år, som från Göteborg, Stockholm (för Franz del) och Östersund anträdde tågresan norröver den 16 april. Nästkommande morgon, på skärtorsdagen, i trakterna av Luleå sammanstrålade vi alla fyra i restaurangvagnen på nattåget och fick anledning att mötas och talas vid inför vår tur. Vi hade i förväg bestämt att spendera ett dygn på Abisko turiststation för att umgås, äta lite gott, gå igenom lite utrustning samt göra en kortare skidtur på jokken upp mot Abiskojaure. Vidare skulle lite prylar sändas som bussgods till vår slutdestination i Nikkaluokta. Nästa dag, på långfredagen, tog vi tåget till Katterat, första stationen efter Riksgränsen, och ankom dit vid 14-tiden.

Fulla av tillförsikt, lite anspänning och med god mat för de kommande två dagarna, steg vi av tåget och satte på oss skidorna på perrongen. Det var några plusgrader, mycket snö och vi var de enda som skulle skida vidare de 12 kilometrarna mot Hunddalshytta. Stigningen började omedelbart med tunneln över järnvägen och sen bar det iväg utmed Sördalens västra sida genom gles fjällbjörkskog. Efter några kilometer kom vi upp på kalfjället med de höga bergen inom synhåll. Främst det mäktiga Ristacohkka som vi tidigt fick i blickfånget. Utan kryssmarkeringarna, som hjälper oss på svenska sidan, får man i Norge var uppmärksam på sina vägval, vilket med den goda sikten vi hade inte var något problem. Några enstaka hytter låg utslängda på östra sidan av dalgången, nära Rombakselva. Mot slutet dök en hytta upp nära jokkfåran som lätt kunde förväxlas med slutmålet för dagen. Först bakom nästa kulle dök emellertid Hunddalshytterna upp. Tre till antalet; en större, en mindre samt stugvärdens. Turligt nog mötte vi en grupp topptursåkare som precis lämnat den mindre stugan för att ta sig till Katterat p g a den annonserade väderförsämringen för nästkommande dag.Turligt då den större stugan var full. När vi installerat oss kom stugvärden över och hälsade oss välkomna. Hon var där endast över påsken då hytterna annars är obemannade. För alla eventualiteter hade vi en nyckel med oss utifall stugplatsen skulle vara obemannad. Rutinerna med betalning via inbetalningskort förklarades. Fyrbäddshyttan vi intagit var synnerligen "koslig", nere vid jokken var det arrangerat med ett vattenhål överbyggt med en grottliknande snökonstruktion och snart var vi igång med middagsförberedelserna. På menyn stod hemlagad älggryta med blandsvamp och spaghetti samt ett passande rödvin. Utanför knuten blev det bistrare med ökande vind som blev hård mot kvällen men i stugan njöt vi av mat och dryck, och av att ha kommit igång med vår tur.

Vi vaknade till att vinden bedarrat något men att det börjat regna. Under frukosten diskuterades vägvalet för dagen som blev att följa Ristacohkkas västra sida, mot vinden, men att därefter i förhoppningsvis medvind skida över sjön Sealggajavri och senare utmed Sealggajohka mot Cunojavrrehytta.Totalt ca 19 km. Rejält blöta i ytterskiktet (vi hade inga regnkläder men väl regnskydd till ryggsäckarna) infriades våra förhoppningar när vi rundade Ristacohkkas sydvästhörn och anträdde vår vidare skidfärd utmed sjön. Regnet övergick till lätt snöfall med dålig sikt. Vi höll oss därför längs sjöns norrsida där vi hade några svarta stenar, inom synhåll längs fjällsluttningen, som lägesreferenser. Mot slutet av sjön minskade snöfallet, sikten förbättrades och kläderna började torka upp i den gynnsamma medvinden. Det blev ett kortare stopp för lunch. Vi följde sedan Sealggajohka uppströms under det att vinden ökade. Några norska tältare med pulkor korsade vår väg på väg mot Hunddalshytta. Först efter en del kartläsning nådde vi Cunojavrrehytta bakom en kulle ner mot sjön, med samma namn. Också här fanns en större och en mindre hytta samt en för stugvärden. Vi intog den större hyttan där ett svenskt par var på plats. De var på långtur med utgångspunkt från Ritsem och skulle till Katterat. Tidigare på dagen försökte de ta sig mot Hunddalshytta men vände med sina pulkor p g a den hårda motvinden. Vi installerade oss i stugan, hängde upp våra kläder för torkning och började förbereda påskaftonens buffé. Ägghalvor, sill, kalixlöjrom (0.5 kg), gräddfil, rimmad lax och snaps (sex sorter) till förrätt samt souvas med stekta äpplebitar, blåbär och grillat polarbröd med lite rödvin som huvudrätt stod på menyn. Det dåliga vädret i kombination med den sena påsken måste skrämmt iväg många påskfirare men gav oss välkommet manöverutrymme i stugan. Det blev en trevlig kväll i samvaro med det svenska paret. Senare dök stugvärden upp och hälsade. Han skulle återkomma med en väderrapport till morgonen.

Under natten sjunk temperaturen till några minusgrader, snöfallet som tilltog under föregående kväll hade upphört och den nu betydligt svagare vinden var fortsatt västlig vilket, alltihop, passade vår färdplan alldeles utmärkt. Vi skulle de 18 km till Alesjaurestugorna. Efter frukost med tillhörande bestyr skidade vi iväg över sjön de 4 km till Unna Allakasstugan. Vi gjorde ett kort stopp, hälsade på stugvärden, drack lite vatten och satte på stighudar. Övergången från de tidigare dagarnas milda temperaturer och regn eller blötsnö hade nu givit en riktigt hård skare som definitivt krävde stighudar i de stigningar från Unna Allakas som nu skulle bemästras utmed kryssleden till Alesjaurestugorna. När vi nådde den andra stigningen vid Stuor Allagas så hade det spruckit upp rejält med strålande sol. Det fina vädret höll sedan i sig resten av dagen och gav oss en underbar högfjällstur. Under Snarapbakti tog vi långlunch med fina vyer över Snaraplahku och med en flik av Torneträsk långt bort i nordost. Färden gick sedan vidare över passpunkten. Nerfarten mot Alesjaure blev suverän då underlaget där låg i form av lite mjukare snö. Vi kunde t o m hålla höjd på västsidan leden och skida in med god fart mot Alesjaurestugorna. Vi togs emot av stugvärden Per-Erik och senare Kurt och Ulla, och bjöds på välkommen varm saft. Vi kompletterade vår mat med inköp för att klara hela fyra dagar då vi om vädret tillät planerade att gå direkt till Nallostugan för tre övernattningar efter nästkommande dags stopp vid Tjäktjastugan. Herrarna fick första bastutid så de fick fixa middagen; kvarvarande kalixlöjrom med gräddfil och grillat polarbröd som förrätt, potatismos med österikiskt späck som stekts med  svamp samt en dessert med konserverade päron med schweizernötchoklad som smälts med smör och spetsats med lite konjak. Som vanligt trevlig samvaro i stugan där bl a en större grupp schweiziska ungdomar huserade.

Manfred och Madelaine med Franz och ännu lägre bort Stuor Allagas i bakgrunden

Madelaine passerar övre passpunkten innan nedfarten mot Alesjaurestugorna

Blåsig motvind med snöbyar var vad som mötte oss nästkommande dag när vi ställde kosan mot Tjäktjastugan,13 km västerut. En bit efter Bossosvaras hittade vi en läig plats för lunch bakom en kulle. Färden gick sen vidare upp mot Tjäktjastugan. Något slitna av motluten upp mot stugan mötte stugvärden Peter med varm saft på stugbacken. Vi var framme tidigt, intog vårt rum och fixade till lite eftermiddagsfika och pratade med Peter. De kollossala snömängderna borta vid vattenhålet under bron krävde en kollektiv insats som genomfördes under Peters ledning vid femtiden. Vi var en större grupp med bl a deltagande från den schweiziska gruppen som grävde fram vattenhålet, kröp ner, trixade ner vattenhink efter vattenhink för att fylla på samtliga plastdunkar och sedan dra hem dom. Kvällens middag anrättades; potatismos med stekta fäsktärningar, skuren ölkorv och aprikostärningar samt de sista skvättarna rödvin.

Vinden hade under natten ökat och vänt till frisk, till hård, nordvästlig med kraftigt snöfall som höll i sig under morgonen. Sikten var dålig.Vi fick ändra vår ursprungliga plan att gå över Sielmmavaggi till Nallo. Den myckna snön med tillhörande lavinrisk samt den dåliga sikten avgjorde. Det finns ju andra vägar til Nallo! Vi beslöt oss för att följa leden över Tjäktjapasset, ta lunch vid Sälkastugorna och sedan gå Stuor Reaiddavaggi upp till Nallostugan. Totalt 21 km. Det skulle klarna upp mot slutet av dagen enligt prognosen. Vi kom iväg i god tid och spårade i djupsnön upp till Tjäktjapasset. Efter ett kort besök i toppstugan  blev det en fin nerfärd med vinden i ryggen och bra med nysnö som bromsade. Sällan har vi sett så mycket snö i Tjäktjavagge som vid detta tillfälle. Vind och moln skapade varierande driv- och ljusförhållanden utmed vår skidfärd mot Sälka som nåddes redan vid 12-tiden. Vi tog lunch i en av stugorna och pratade med två damer,en som också siktade på att ta sig till Nallostugan och en som dagen innan kommit därifrån. Den senare visade sig, efter att vi konstaterats ha en gemensam bekant, vara Valter Schytts (Tarfala-legendaren) dotter. Vi skidade vidare in i Stuor Readdivaggi med från början frisk sidvind. Längre upp under Vaktposten avtog vinden och solen började lysa upp fjälltoppar och dalgång. Snart nog nådde vi kanten på jokkfåran ner mot Nallostugan och anlände dit vid 16-tiden. Föutom stugvärden med tillhörande pojkvän var endast en tältare på plats. Vi intog vår hyttkupè och tog en sen eftermiddagsfika. Kvällens middag tillagades; spaghetti med ostsås, stekta fläsktärningar samt tonfisk efter behag,till det en dessert med chokladpudding och stekta äppelbitar spetsade med rom.

Den överblivna spaghettin med ostsås och fläsktärningar som packats hård under natten kunde tas ut som en kaka och stekas till en utmärkt rösti till frukost nästa dag. Med fem skiddagar i kroppen beslöt vi att ta en halvdagsvila fram till lunch, i stugan. Väderrapporten lovade finväder från senare under dagen och möjligen några dagar till. Vi låg i kanten på ett högtryck. Efter lunch skidade tre av oss upp på platån med tvillingsjöarna Nallojavrrit.  Vår fjärde deltagare ville vila handleden efter ett fall under gårdagen. Väl uppe beslöt Franz och jag att ta oss upp på Nallutoppen, 1585 m ö h. Först grävdes emellertid en solgrop till Madelaine som ville njuta av det strålande vädret vid foten av Nalloberget. Franz och jag gick sedan utan skidor men med stavar, upp mot toppen. En bit österut på kammen nådde vi röset och fick magnifika vyer i det fina vädret med bl a sydtoppen på Keb i sydlig riktning. På nedvägen hämtade vi upp Madelaine, satte på skidorna och gav oss iväg i stora svängar ned till stugan. Där låg Manfred och solade på liggunderlaget efter att ha tagit en tur upp på 1100-meters platån strax väster om stugan. Det senare föranlett av att han ville testa sitt egentillverkade arrangemang med låga fästpunkter på skidorna. Det blev en sen eftermiddagsfika, ute på trappen, där den pigge talgoxen som anlänt sedan en dryg vecka höll till och nu gärna visade upp sig. Efter lite tvagning vidtog middagsförberedelserna. Idag risotto med kvarvarande späck, skivad ölkorv och en fjällsvampblandning.

Franz och Madelaine på platån ovan Nallostugan vid foten av Nalluberget och med Stuor Reaiddavaggi i bakgrunden

Franz på toppen av Nallu med Sielmmavaggi över siun vänstra axel

Eftermiddagssol in på vårt rum i Nallostugan

Nästkommande dag, vår sjunde skiddag, var planen att besöka Unna Räitastugan och därefter skida över Reaiddaglaciären och därefter återvända till Nallostugan. Vi kom iväg vid niotiden i sol, tre minusgrader och svag vind. Uppfarten till Unna Reaiddavaggi var precis lagom mjuk för att gå brant utan stighudar och vi var snart uppe i dalgången. Ner mot Unna Räitastugan gick det undan i det snabba föret där vi slutligen gled ut på sjön 1226 innan vi nådde fram. Stugan fick ett snabbt besök där britsar, vedspis och vedlager konstaterades vara i skick. De två toaletterna hade kanske fjällvärldens mest betagande utsikt med passet mellan Pyramiden och Knivkammen då båda dörrarna saknades! Vi skidade vidare mot Reaiddaglaciären västra ände för att därifrån skråa upp. Vi höll oss i mitten. Det var en härlig känsla att skida fram över glaciärens vita täcke utlagt mellan Vaktposten och Knivkammens mörka relief trots att solen låg i moln under hela glaciärpassagen. Någonstans på platån i lä av en större sten fann vi en lämplig plats för lunch. Nerfarten gick sen i god fart ner mot moränhögarna vid basen där vi tog oss ut via några smala passager. Vi tog höjd för att säkra fart så långt som möjligt i riktning mot Nallostugan.  Efter tvagning och middagsfika vidtog den för dagen synnerligen enkla tillagningen av middag; hett vatten i Reals Turmat som bestod av Kebabgryta. Smakade inte alls dumt! Därefter kaffe och Ballerinakakor. Under eftermiddagen dök två nyanlända gäster upp som kommit via Sielmmavaggi från Alesjaure. Det hade tydligen gått några laviner däruppe. De hade samma plan som vi att senare gå över Rabots glaciär mot Tarfalastugan men först efter en övernattning på Sälka med ytterligare inköp av mat. Då de ämnade gå till Sälka över Reaiddaglaciären kunde vi delge våra erfarenheter från dagens tur.

Skithuset vid Unna Räitastugan med fantastisk men dragig vy mot passet mellan Knivkammen och Pyramiden

Vår lunchplats i lä bakom stora stenen vid Reaiddaglaciären

Det var åter tre minusgrader, idag strålande sol från en molnfri himmel och vindstilla, när vi lämnade Nallostugan vid niotiden. En lugn dagstur med många stopp stod för dörren i det närmast perfekta vädret i den vackra Stuor Reaiddavaggi. Temperatruren i solen steg en bit över 10 grader! Sälkastugan nåddes redan vid 11.30. Det blev en eftermiddag med en kall öl, lunch och behaglig solsoffa på sydsidan vid en av stugorna. Middags- och lunchmat för de kommande två dagarna inhandlades. Efter bastun tillagade vi middag på medhavd bacon, potatismos och svamp med persikohalvor och strösslad chokladkross som efterrätt.

Den väldiga Stuor Reaiddavaggi i finväder

Plus två grader, låga moln och svag vind mötte oss när vi lämnade Sälka vid åttatiden strax efter de två herrarna som tidigare nämnt om att också de avsåg gå via Rabots glaciär till Tarfalastugan. En sträcka på ca två mil. Några kilometer innan Kuoperjåkka tog vi beslutet att fullfölja planen och lämnade leden trots de låga molnen. De två herrarna framför oss var redan på väg mot vindskyddet. De avstod. Vi gled ner mot Guobirjohka och följde den uppströms mot Rabots glaciär. Molnen svepte låga strax över våra huvuden men tycktes lätta en aningen när glaciärtungan reste sig framför oss mellan Drakryggen och Kebnekaise. Vi skidade upp men fick efter någon kilometer klibbföre med underfrysning vilket drog ner farten samtidigt som sikten försämrades. Vid den smala rännan nordväst om Nordtoppen tog vi lunch. Framför oss var sikten obefintlig. Inget Firnpass (1549 m ö h) var synligt, allt var vitt. Efter lunch gick vi på kompasskurs och försvann rakt in i det vita utan att ha några referenspunkter. Det blev till att plocka fram GPS´n. Passpunkten var inte inlagd, vilket hade varit att föredra, men karta och pilmarkering som visade riktning var till god hjälp. Efter ett tag stod vi framför den branta passpunkten samtidigt som de svarta stenarna i de branta partierna började framträda. Vi klev upp, över och upptäckte en än värre brant på andra sidan, ner över Passglaciären. Där var sikten klart bättre med passet mellan Kaskavagge och Guobirvaggi väl synligt och, än viktigare, passet mot Svarta sjön. Vi tog oss ner till snökanten en bit ner på Passglaciären och höll sedan höjd in mot Svarta sjön. Gick sedan vidare på den stenhårda, vindpinade och ojämna skaren mot sjön och skidade över till andra sidan och klev upp på berget ovan Kebnepakteglaciären. Där uppstod viss oenighet i gruppen säkert påverkad av trötthet samt anspänning inför den branta nerfärden mot Tarfalasjön. De ville gå ner till vänster om utloppet från sjön och den lägre liggande moränryggen. Jag hävdade att det kunde vara farligt och att det var bättre att gå högre upp på berget, ta sig ner på kanten av Kebnepakteglaciären mellan berget och sprickorna, och längre ner, till höger om moränryggen. Det fanns all anledning att följa den rekommenderade vägen i ett så brant parti! Väl nere skidade vi snabbt över sjön fram till Tarfalastugan. Strax efter ankomsten vid halvfyra-tiden anlände stugvärden Lars. Det blev ett kärt återseende och mycket prat. Vi var ensamma i stugan men fick snart sällskap. En härlig risotto tillagades under det att ett topptursgäng landade med helikopter utanför stugan för ett par dagar med mer avancerad skidåkning över glaciärer och rännor i området. Efter maten blev det go-fika med tillbehör i Lars stuga.

Manfred på väg upp mot Svarta sjön med Firnpasset bakom sig

Nästkommande skiddag, vår tionde, började med sovmorgon och en lite lugnare frukost. Topptursgänget som hade planerat att gå upp förbi Halspasset och fram till, och skida nerför, rännan mot Rabots glaciär obestämde sig p g a det något sämre vädret. De beslöt istället att gå upp till Firnpasset för att fortsätta upp på Drakryggen och pröva några av rännorna ner mot Rabots glaciär. Allt under ledning av bergsguiden Magnus. Själva hade vi en betydligt beskedligare plan; 8 km ner till Kebnekaise fjällstation för lite lunch, bastu och trerätters avslutningsmiddag. Nerturen gick som smort och i god fart utmed Tarfalajokken. Spåren av de många lavinerna som gått i dalgången tidiare under vintern och dragit med sig ett stort antal elstolpar (som försörjer forskningsstationen) var slående. Det blev en skön eftermiddag med ordnat boende i den gamla delen, som avlutades med middag. Allt under behagligt lugna och rätt avfolkade förhållanden på den annars rätt så stökiga och populära fjällstationen.

Vi lämnar Tarfalastugan mot Keb med några av topptursåkarna i startgroparna

Vår sista skiddag den 28 april gav vi oss iväg redan kl 8 då vi hade en bokad taxi i Nikkaluokta kl 14.15 som skulle hjälpa oss att nå 15.46-tåget söderöver. De 20 kilometrarna blev lite mer krävande än väntat. Vi fick gå långa sträckor innan övre båtlämningen. Därefter skidade vi utspridda ut på den tunna isen på jokken. Det bar sig inte bättre än att Manfred gick igenom isen och vart genomblöt från midjan och neråt. Det var emellertid milt och vindstilla så det gick bra att fortsätta. En älgkalv som sprang omkring vid strandkanten blev ett utropstecken! Över sjön Laddjujavri var isen tjockare och de sista sex kilometerarna från nedre båtlämningen till Nikka hade bra med snö vilket gjorde att vi ändå var framme strax efter kl 12. Vi hämtade ut vårt bussgods med rena kläder, duschade och avnjöt en härlig stekt fjällröding med potatis, hummersås och sparris. Vi bad taxin köra in oss till Stenbergs vilt, på vägen till Kiruna för inköp av lite Souvas och Renkorv. Stenberg själv var hemma och tog emot och förevisade sitt stora sortiment under påpekande av att det var fråga om 100 % ren i produkterna. På nattåget söderöver skiljdes våra vägar i samband med att kvällen närmade sig och det var dags att krypa till kojs. En härlig påsktur där våra planer helt och hållet infriades vilket inte alltid låter sig ske. Det var vi verkligt glada för!

Nere i Laddjuvaggi innan övre båtlämningenvar var det inte så kul med skidåkning

Sommar sommar sommar! Med bad och sol. För många är det inte så. Många lever med ett dolt handikapp, de har så stark rädsla för vatten att det medför obehag så till den grad att det hämmar dem i badet eller rent av får dem att helt undvika att bada. De åker på sol- och badsemester till Medelhavet och andra exotiska platser och kommer hem utan att ha badat. Så behöver det inte vara! Det handlar inte om att det inte går - det handlar om hur - och nu går det!

Paddla kajak, nänä, man kan trilla i vattnet! Det är många som har det så. En svenska klassiker? Nja, det är det där med Vansbrosimmet och öppet vatten. Multisporttävlingar vore så kul, men aagh, det är det där med vattnet. Så många undviker helt. Jag var med i Tough Viking häromveckan, vatten, lera upp til midjan, isvak, ner med hela huvudet, brandmän som sprutade vatten i ansiktet. Jättekul när man inte är rädd. Omöjligt för andra. 


Tough Viking After Work Happiness - men det fordrar att man också vågar - sitt våga kan man jobba på! Vi struntade helt i tiden och cruisade genom loppet med glädje och fnitter som vårt starkaste vapen, shit vad kul hade Jessica!! Photo Glenn Bronsdon. 

Jag vet, jag vet!! Och jag vet att det ibland har hänt något, ofta i barndomen, som orsakar att man blivit rädd för vatten eller känner starkt obehag. Jag vet också att det ibland inte har hänt något. Det spelar ingen roll vad som är orsaken, vi kan fixa det ändå! Dessutom i glädje och ha kul under tiden! Det är ingen pinsamt att skämmas för eller så, det finns ju en orsak, jag själv var ju sketarädd för människor i så många år, inget pinsamt eller skämmigt med det när man ser på det nyktert, det hade ju sin orsak. Grejen är att det går att fixa, fokus på det, och då öpnar sig massa möjligheter! Kulgrejer i mängder! 

Unika 100% sucess! 

Jag har utvecklat en helt egen teknik att behandla vattenrädsla med, ta i trä,  hittills unika 100% sucess hos de som fullföljer startprogrammet med tre sessioner. Jag har själv aldrig varit vattenrädd utan tvärtom alltid älskat vatten, och när jag har hjälpt vänner som varit rädda har jag använt mig av metoder jag själv funnit framgångsrika i andra sammanhang och integrerat det med min vattenkunskap. 

Målet är att du efter tre sessioner kan simma eller ligga helt avslappnat på botten av en bassäng utan att känna starkt obehag eller rädsla. För många är det här ett extremt stort steg. Men vet ni, hittills har samtliga som fullföljt programmet klarat att vistas på 4-5 meters djup inom 1-3 sessioner. Japp, det här funkar toppenbra!

 

Hur går det till? 

Jag ställer några enkla frågor i ett mejl som du besvarar innan första sessionen. Vi ses sedan vid bassängkanten och pratar om dina upplevelser kring vatten och var du befinner dig just nu i dina obehagsupplevelser. Vi går sedan, efter din förmåga, ner i en grund barnbassäng. Om det fungerar går vi direkt ner i en mellanbassaäng där vattnet går ca till höfterna om man är medellång. 

Med stark närvaro och lyhördhet hjälper jag dig förbi din rädsla med små mikrosteg åt gången helt anpassat efter den nivå där just du befinner dig. Fokus för mig ligger på att lyssna in och hjälpa dig förbi små hinder anpassade efter din förmåga i just den stunden med hjälp av glädje, nyfikenhet, distraktion och spännande förvåning – va, gjorde jag det där? Ja, det är, en av de vanligaste kommentarerna under träningen i bassängen!

Vad får du ut av det? 

Du kommer att få lära dig vissa andningstekniker som rent tekniskt hjälper dig att vistas i vattnet. Lungorna fungerar som flytvästar. Med mindre luft i flytvästen så är det både fysiskt lättare och mer avslappnat att vissas under vattnet.  Andningsövningarna gör dessutom att du slappnar av mer vilket hjälper till att släppa dina obehagsupplevelser av vattnet. Du kommer känna att du har betydligt mer kontroll både med dig själv i vattnet rent fysiskt men också över din upplevelse och din rädsla. Ditt obehag av vatten kommer helt upphöra eller minska. Du kommer kunna vistas på botten av en simbassäng utan starkt obehag. Målet är att du efter tre sessioner kan simma eller ligga helt avslappnat på botten av en barnbassäng utan att känna starkt obehag. 

Vad fordras av dig? 

Att du är starkt motiverad och genuint vill göra något åt ditt problem.

Vad behöver du? 

Badkläder och cyklop.

Så här testar du att cyklopen passar just dig: Utan att använda remmen bakom huvudet, sätt cyklopen mot ansiktet och andas in genom näsan så du suger ut en del av luften i cyklopen. Då ska cyklopen sitta kvar utan att det sipprar in luft. Remmen är till för att hjälpa till att hålla den kvar, men den ska vara helt tätslutande mot ansiktet även utan att remmen drar den mot ansiktet.
Cyklop av silicon i stället för gummi är att föredra men kan orsaka lite rodnad vilket snart går bort. Dykaffärer har bättre cykloper än sportaffärer men de kan vara lite dyrare.

Pris

Jag är mån om att behålla det unikt höga resultat jag har och är också mån om att ingen ska få med sig en negativ upplevelse som i sin tur kan förvärra rädslan, det ska vara både positivt och framgångsrikt, och jag säjer därför ett startpaket om tre sessioner. 

Startpaket, tre privatsessioner om 90 min vardera, totalt 4 900 kr. 

Inträde till bad tillkommer. 

Bokning 

Jag har min bas i Göteborg. När jag är på andra orter har jag ibland möjlighet att köra pass där.

Skicka mig ett mejl på liferules2012@gmail.com så bokar vi en tid!

Det går bra att boka alla tre passen tre dagar på raken men jag rekommenderar att det går minst två dagar mellan passen.

Lämpliga dagar i maj, jag fyller på juni framöver:

Göteborg, Valhalla
 4 maj, 8 maj, 9 maj, 14 maj, 15 maj, 16 maj. 19 maj, 20 maj, 21 maj.  

Stockholm 
9 maj, 10 maj, 11 maj, 22 maj, 23 maj, 24 maj, 30 maj.

Malmö
11 maj, 12 maj.

Betalning och avbokning

Avbokning senast 24 timmar innan i Göteborg, övriga orter 48 timmar innan, annars full betalning.

Vid avbokning senare än angiven tid av en av de tre sessionerna i grundpaketet kan ny session bokas till reducerat pris 1.300 kr.

Kontant betalning eller faktura.

Faktureringsavgift 0 kr vid startpaket, betalas innan start. 50 kr vid enstaka sessioner. 

Jag vill mer! 

Vill du öka din vattenvana ännu mer efter dina grundpass eller om du vill nå andra mål går det bra att köpa sessioner om 90 min för 1800 kr.

Det går bra att lägga de passen i öppet vatten. I Göteborg kör vi i så fall i Härlanda Tjärn då den sjön har mycket rent men mörkt vatten med dålig sikt vilket är en barriär för många att hantera. Våtdräkt kan erfordras vid kall vattentemperatur off season. Simglasögon isttället för cyklop om du vill träna för långsimningar, t.ex. Vansbrosimmet. 

Upper Class Dreamer

Jag kommer till dig var du än – mejla för prisuppgift!

Kontakt

Om det är något du behöver fråga om whatever!

liferules2012@gmail.com
073-84 62 752. 

-----------------------------------------

Dreams do come true!
 

Det börjar med att våga drömma - så våga drömma!
 

Ett stort steg gör det möjliga omöjligt. 

Många små steg gör det omöjliga möjligt. 

Bortanför rädslan dansar magin. 

Min rädsla var människor och kärlek. Jag klarade det. Du kan också klara det!

 
 

Våga skapa förutsättningar för att kunna leva! 

-----------------------------------------
Jag använder inte min engelska Facebooksida så mycket just nu men det händer desto mer på min vanliga svenska Facebook, följ mig gärna där! 

För er som undrar vem jag är, här finns en fantastiskt välskriven artikeln om min bakgrund i det ansedda Magasinet Filter. Jag måste varna, det är starkt!

Och här har ni min hemsida. Där kommer snart nytt. 

Jag har inte råd med massa nytt i mitt liv!! 

Sa en kvinna med både ledsamhet, uppgivenhet och argt i rösten till sin vän.

Det finns inget som kan medföra så mycket nytt i ditt liv som en annan attityd. Dessutom är det gratis. Börjar nu vettja!

Sa jag.
Till den främmande kvinnan vid bordet bredvid på Oves Korv i Sävedalen. 
Och skickade över massa life rules energi till henne. 

Det var några veckor sedan. 

Idag fick jag mejl från henne. 

Hon ändrade sin attityd. 

Sedan dess har hon skilt sig.
Slutat vara sjukskriven. 
Har anmält sig till studier. 
Hon ska bli kock. 
Hennes drömyrke.

Och så ville hon boka en föreläsning. 
Till sin 50-årsfest för sin eländiga släkt. 
Herregud.

Då är jag i Tibet.
Men ändå. 

Måste sätta mig lite.
------------------------------------------
Så skrev jag på facebooken igår. Det kändes starkt. Och så himla viktigt.

När jag lämnade sjukåren var hela mitt liv raserat och det har varit lång resa att ta mig dit jag är idag. Tänk vad jag har varit runt. Herregud. Men vet ni, allt har handlat om att ändra min attityd. Till mig själv och till omvärlden. Bit för bit. Steg för steg. Allt har skett i huvudet. Och att hitta lena förhållningssätt till sånt som gör ont. Så man kan vara med det också utan att det blir knas.  



För mig var det ett tag svårt att vara glad. Inte bara för att jag var ledsen och livet gjorde ont. Det var också som att det onda och hemska förnekades om jag kände eller visade glädje, och det var ju en del av den verklighet och det jag som jag behövde lära mig att hantera och då måste det få finnas. Så jag vågade helt enkelt inte vara glad. Ansträngde mig t.o.m. ibland för att inte släppa fram ett leende som låg där och puttrade. Men så lärde jag mig att allt det hemska fanns lika mycket även om jag var glad. Det var rent av lättare att hantera det svåra om jag var glad. Så jag började pimpa mitt liv med glädje. Sedan när jag kunde känna massa glädje var jag stark nog att möta de där demonerna men det tog många år. 

Allt vi är ska med. Tankar, känslor, drömmar och visoner, vår historia, minnen och upplevelser som har format oss, kroppen, våra fina behov och begär, vår inuition, vår själ och andlighet, allt. Och precis allt kan vi ändra vår attityd om. 

Min stjärna. För mig en symbol för att allt ska med. 

Grunden i min attityd är att i mitt liv gäller min style. Men i min style ligger att life rules. Bossar. Spelar ingen roll hur många världskrig jag startar, livet bossar. Det är inte överordnat mig, det är en del av mig. Min ödmjukhet och tacksamhet inför livet har förändrat hela mitt liv. Alla ska inte leva Annelistyle-liv, det är inte min önskan, utan att var och en hittar sin väg och mår bra där. 

 

Kvinnan fick ett nytt liv genom en ny attityd. Precis som jag. Tillgängligt för alla. Dessutom kostar en ny attityd inte en enda krona. 
 

L I F E  R U L E S  T A C K 
Tack till Mammut som gladpimpade mig med ny favvotröja på en mässa häromsistens.
Tack Urskog för världens gladaste longboard.
Tack Gothia Ink Tattoo för mina tatueringarna som gör mig glad.
------------------------------------------

För er som undrar vem jag är, här finns en fantastiskt välskriven artikeln om min bakgrund i Magasinet Filter. Jag måste varna, det är starkt!

Här har ni min engelska facebooksida.
Här är min privata svenska facebook, där går det bra att följa mig.  
Och här har ni min hemsida. Där kommer snart nytt, ser ut som ett krig just nu. 

Jag är född med väldigt överrörliga leder. Inte bara så där lite extra rörlig utan väldigt rörlig. Det beror på en medfödd bindvävsdefekt. Bindväven håller ihop vävnader och min bindväv är väldigt elastisk. Det märks både i huden och i lederna och också en del i tänderna, emaljen består av bindväv och jag får som gropar i tänderna.

Vad gäller lederna så gör det att jag dels jan dra i lederna på ett lite crazy sätt. Jag stretchar sällan men kan ändå sätta båda fötterna bakom huvudet, jag kan böja fingrarna baklänges ovanligt långt och sånt. Det är urkasst för det gör att lederna hoppar på sniskan stup i ett, mest i ryggen. 

Vad gäller fötterna så gör det att jag trampar isär fötterna rejält i varje steg. Jag är inte alls plattfot men blir nästan platt när jag står på fötterna för att lederna håller inte ihop foten. 

Till synes vanliga på utsidan. Jag kan inte bilda tjock hud under fötterna, men det är nog något annat, pappa har likadant. Det gör att det gör sktaont att gå barfota och det splar ingen roll hur mycket jag försöker vänja fötterna. Minns som barn när jag såg hur de sprang barfota runt en grusplan i Auschwitz, jag tänkte att om det blev krig var det viktigt att jag fick med mig tejp så jag kunde tejpa under fötterna, annars skulle jag inte kunna springa där och bli dödad. Hrm. 

Hur som, när jag har sprungit så har jag lätt tippat åt ena eller andra sidan för att vristen varit för svag och elastisk för att hålla vristen rak.

Jag gillade ju att springa men det gick till slut inte. Jag hade lagt tusentals kronor på skor och specialgjutna sulor och allt jag kunde komma på. Alla löparbutiker med specialgrejer tippade sönder mina vrister ännu mer. Det blev inflammationer och grejer. Jag tejpade för att stabilisera men nix, det gick inte i längden. 

Så jag släppte det. Och hittade på annat. 

Tills jag kom på att fötterna mår ju utmärkt i mina seglarskor. Och i conversen. Och i sandalerna. Där tippades det ingenting. Det fanns ju ingen höjd. Helt plant. Jag gick ju nästan som direkt på marken.

Fötterna älskade det. Jag gick som om jag var barfota. 

En dag i Los Angeles när jag bodde på Venice beach så blev jag så himla springasugen när jag såg alla andra som tränade där så jag drog på mig sandalerna och sprang bort till Santa Monica beach och tillbaka. Olala. Gick utmärkt.

Experterna hade krängt på mig löparskor med jättetjocka sulor med massa stöd men desto högre skor desto mer kan man tippa. Nu gick och sprang jag plant. Platt. Lågt. Direkt på marken.


Plana skor in style. Toppenbra för mina fötter.  

Och det funkade utmärkt. 

Jag testade värstingmaratonskor. De har extremt tunn sula för att de duktigaste maratonlöparna vill inte ha massa eh, ursäkta, skit under fötterna. Det väger och de skadar vårt naturliga löpsteg. 



Japp, när man både går och springer utan sula så har man ett helt annat steg. Det här är också en viktig grej. Man sätter i foten mer i framfoten istället för på hälen. Att sätta i foten  i hälen blir ett jätteslag mot hela foten, vristen, benet, knäet, höften, ryggen osv. Smäll efter smäll efter smäll. Klart det behövs dämpning. 



När man springer barfota sätter man i foten i framfoten och där finns massa ben som är till för att skapa stuns. Vristen, knät och höften hjälper till med stuns på ett lent och naturligt sätt. Jag själv känner i alla fall jätteskillnad. 

Testa – ställ er på golvet och studshoppa lite på framfoten och känn efter vad det finns för stunsmöjligheter, och studsa sen lite med hälen i golvet i varje landning. När är benen, vristerna osv som mest stunsiga? Eller vad man ska kalla det. Det där är vårt naturliga stötdämpningssystem. Slår alla sulkuddar i världen. 


Enligt många experter är det dumt att gå plant och nära marken, dvs naturligt, människiskan är inte skapt att gå med sitt naturliga steg utan behöver speciella skor med speciella ulor att gå i. Typ. Hrm. Jag struntar i expertråden och låter mina  fötter få gå som fötterna mår bäst av - dvs. plant och så nära marken som möjligt. Här några mm högre i hälen, funkar. 

Så jag testade vidare i skovärlden och nästa steg var barfotaskor. Fivefingers passade inte mina fötter så bra och jag gillar inte att det fastnar grejer mellan tårna och tycker avsteget är lite slappt i dem, men de är trevliga till yoga. Till löpning och vardag fastnade jag för Merrell Glove. Deras mesta barfotasko. Nu var jag hemma, fötterna fick plats, jag fick bra avsteg och jag fick springa naturligt och plant. 

Och det är så det håller på nu.

 

En dag snubblade jag över Merrell när de hade utställning och japp, vi blev kompisar. Jag har testat massa skor och de har numera bra nybörjarbarfotaskor, dvs. det är en liten, liten upphöjning i hälen, d.v.s. höjdskillnad på fram och bakfoten, så att de som inte alls är vana får en liten inkörningsperiod. Rekommenderas om man fegar lite.

Nybörjarvarianten - lite mer sula.  

Om ni testar så ta det försiktigt i början, korta sträckor åt gången, det är så annorlunda mot det konstgjorda steget vi har i vanliga skor och man får lätt lite ont i ff.a. underbenen i början, som träningsvärk. 

För egen del älskar jag fortfarande deras all in barfotasko mest. Det har sprungit 30 km som längst, funkar utmärkt när jag hade vant sig. Underbara att springa  skogen med, inte massa vricka fötterna för att underlaget är ojämt utan kroppen kopplas på på ett naturligt sätt och parerar för underlaget.  

Jag var dum nog att testa hur snabbt jag kunde springa på ett löpband för snart två år sedan. Det var ingen bra idé alls för på löpband springer man också onaturligt och jag pajade en stötdämparkudde under hälen. Helsikes dumt i löparperspektiv. Gick inte springa. Inte ens ett par km. Totalvila var det som gällde, så skulle det kunna läka helt. Det var inte så farligt för när jag rockade mina headstuffgrejer var det ändå svårt att träna samtidigt, fanns inte energi till det, jag hängde mer på promenadnivå.

Sen började det bli bättre i skallen och jag fick till en deal med specialträning på en elitklinik i ett drygt halvår, WestCoast4, för att rätta till mitt dåliga rörelsemönster. Nu är jag klar med det och det har gått himla bra, kunde inte föreställa mig att det kunde bli så bra faktiskt. 
Och - nu har börjat springa igen! Heja vad kul!! 

 
Min favorit, as pure as possible. 

Förra året var jag ju anmäld tilll Maraon de Sables, ett värstinglopp i Sahara då man springer i snitt en maraton om dagen i sex dagar, längsta dagsetappen är åtta mil, men nä, det gick inte att få ihop mig till det, men vem vet, en dag kanske jag kutar där i öknen igen. Varför? För det vore så kul att klura ut hur man behöver göra för att klara det och samtidigt ha kul och vara glad! Inte hur man pressar sig i lidande, usch, det gillar jag inte, utan hur gör man något svårt elller tufft eller jobbigt utan att känna lidande, istället vara glad och ha kul? Då blir man dessutom väldigt stark mentalt. Sånt tycker jag är spännande!

Här är ett annat blogginlägg om löpning om någon vill ha mer! 

Så, ut och skutta med er, hoppsasteg blir man glad av!  
Kram Anneli
------------------------------------------

För er som undrar vem jag är, här finns en fantastiskt välskriven artikeln om min bakgrund i Magasinet Filter. Jag måste varna, det är starkt!

Här har ni min engelska facebooksida, där händer inte så jättemycket just nu men det händer desto mer på min vanliga svenska facebook, där går det bra att följa mig.  
Och här har ni min hemsida. Där kommer snart nytt, ser ut som ett krig just nu.

I april 2014 vandrade vi på Östgötaleden, 15 km, i Rimforsa (söder om Linköping).

Vandringen ingår som en del i vårt projekt #peakofsweden . I Peak Of Sweden ska vi besöka alla landskap i Sverige, bestiga högsta punkten, vandra en bit på huvudvandringsleden och besöka landskapets nationalpark(-er).

Helena vid Liljeholmens Herrgård där vi övernattade......

På natten hade vi övernattat vid Liljeholmens Herrgård (Rimforsa) som erbjuder fina vandringspaket med övernattning, middag, frukost och lunchpaket. Herrgården ligger jätte fint vid sjön Åsunden och erbjuder ytterligare två vandringsleder förutom den vi vandrade.

Eftersom första biten av leden går på vägen in/från Herrgården fuskade vi och parkerade bilen vid Bymacken inne i Rimforsa. Det är nämligen här leden möts när man kommer tillbaka på rundslingan. De extra två kilometrarna kändes onödiga för oss just idag eftersom vi skulle ta bilen hem när vi kom tillbaka.

Thomas i början av vandringen på Hallstadrundan......

När vi loggade vandringen med Runkeeper blev sträckan start/mål Bymacken 15 km. Terrängen är kuperad och i Liljeholmens Broschyr över leden är den markerad som svår. Vi måste erkänna att vi var trötta i benen när vi kom tillbaka till bilen. Jätte skönt just då att slippa gå den extra kilometern in till Herrgården.

Efter en bits vanring kom vi fram till Hallstad säteri och det var här vi kom på Östgötaleden mot Kisa. Här i Hallstad säteri stötte vi på åsnor.

Det är inte varje dag man möter åsnor......

Vi fortsatte sedan vår vandring längs med Östgötaleden till Hallstad ängar. Här tog vi en chach och åt sedan vår lunch vid det nybyggda vindskyddet längs med ån.

Lunch vid det nybyggda vindskyddet, Hallstad Ängar....

Efter en god lunch fortsatte vandringen upp på Klevberget. Ett besök uppe på Klevberget är imponerande. Sprickan inger respekt och en mäktig känsla. Här pausade vi och drack vårt kaffe samtidigt som vi blickade ut över sjön Järnlunden.

Helena uppe på Klevberget...........

Vi fortsatte att följa Östgötaleden mot Kisa. Vid Hagbergslund lämnar vi Östgötaleden och vänder vänster tillbaka mot Rimforsa. Vi korsade den asfalterade vägen och vandrade vidare in på den gamla körvägen mot Granlund.

Vi vandrar förbi Eriksholm.....

Den äldre körvägen ledde oss till gården Eriksholm. Gården byggdes vid 1700-talets mitt av Erik Tuneld som var Sveriges förste geograf.

Vi fortsatte förbi Hallstad dammen och passerade på träbron över Hallstadån.

Över Hallstadån.....

Precis innan vi kommer in i Rimforsa kommer vi åter igen in på Östgötaleden som tar oss hela vägen tillbaka till bilen vid Bymacken.

Innan vi var framme vid Bymacken passade vi på att köpa en glass på ICA. Det var vi väl värda!

Här är en direktlänk till vår hemsida där du hittar bilder, kartor och förslag på övernattning:

http://traneving.se/index.php?tbl_menuID=880&i=%D6stg%F6taleden

www.traneving.se

Helena och Thomas

Hela hösten hade jag brottats med min historia. Minnen. Känslor. Av värsta sort. Och jag skulle dessutom skriva ner dem. Den där boken. Om min historia. Vem jag är. Varför jag är den jag är. Och hur jag lyckades överleva. Och ta mig tillbaka. Hur jag kunde lära mig att älska livet igen. Tankar och känslor som skulle bli till ord. Det fordrade allt mod jag kunde uppbringa för att våga möta allt igen. Nätter i tårar. När jag inte hade några försvar kvar virade jag in mig i mitt vita mjuka täcke. Och fortsatte. Natt efter natt. Hela mitt inre in och ut. Så trött. Ingen tvekan i att jag skulle fortsätta. Men så trött. Jag behövde lufta min själ. Jag behövde lufta mina vingar. Därför åkte jag till Argentina. Upp bland bergen. Luft. Andas. Sen på’t igen. Precis innan jag åkte deletade jag allt jag hade skrivit. 130 sidor i datorn. Ungefär det dubbla i bokform. 260 sidor. Borta för alltid. Tanken var att när jag kommer hem ska en ny Anneli skriva boken. En ny edition av Anneli. Anneli 2.0. Jag trodde jag skulle förändras av den här resan. Jag hade ingen aning om hur rätt jag hade.

När jag kom hem började skriva en artikelserie om resan. Sen kom livet emellan och tog all plats. Nu är det dags igen. Här kommer artikelserien. Jag tar det från början. Resan är från januari 2013. Fast jag åkte strax innan jul. 

Det rådde totalt kaos. Timmarna räknades ner tills flyget sulle gå och packningen låg precis huller som buller på golvet. Ibland somnade jag i en hög mitt i allt. Samtidigt delade jag med mig av mina inre upplevelser på en chat till en vän.

Vi körde en specialgrej. När jag hade börjat skriva på boken om den bakgrund som jag trodde att jag var klar med visade det sig att jag öppnade dörren till en hel värld av obearbetat kaos. Värre än kaoset på golvet. Jag hade varit och föreläst på en läkarkongress i Malmö och märkte att det hände något nytt inom mig av reaktionen jag fick av läkarna, att de såg mig som jag var, inte massa knasföreställningar som inte är jag och som jag levt med i så många år, och det fans något läkande i det. Jag hade berättat för min vän och vi kom överens om att jag under en tid skulle skriva fritt vad som hände i mig på chatten när jag rockade mina headstuffgrejer för att jag skulle uppleva hur det kändes när jag var mig själv inför någon annan. Jag som hade levt i min egen värld i så många år började vara inför andra. Bli sedd av andra på ett nytt sätt. Och det som kom inifrån var starkt. Jag var totalt mörbultad. Nu skulle jag ta lite paus och sticka till Argentina och rocka i bergen.

Min tanke var att jag skulle åka tillbaka till Aconcagua. Världens högsta berg utanför Asien. 6 962 m. Jag var uppe på toppen för två år sedan men ville ju tälta och det gick inte den gången. Det är förbjudet och parkvakterna var griniga på mig och hotade med svindyra böter. Hm, tänkte jag. Jag har lite svårt att ta order eller följa regler som jag tycker är korkade. Funkar inte. Så på’t igen. Det går en route på baksidan av berget. Där är inte så mycket människor och parkvakter, jag kör den vägen. Ooch om jag acklimatiserar mig på ett annat berg först så kan jag kuta upp snabbare. Och så tog jag med mig 50 marschaller som jag skulle bära med mig och tända på toppen, dansa järnet där uppe och sen tältning på det. Annelistyle blir bara roligare och roligare. Att parkvakterna nere i baslägret skulle se att hela toppen stod i brand gjorde det hela lite extra kul, lite you go and fuck yourself över det hela. Yeah, yeah, let’s do it.



 
Jag har haft en dålig ovana att köra bil på tok för fort på nätterna när jag inte mår bra och har försökt hitta alternativa sätt att hantera whatever det beror på. En köksvägg har fått bli en grafittivägg. Inte dumt alls.

Men det var en senare fråga, det viktigaste nu, mitt i natten, var att få ihop grejerna och ner mer dem i trunkarna.

Det hade varit så mycket så det ibland helt slog ut skallen. Jag bara somnade. Rakt av. Ibland sov jag inte men kunde omöjligen röra mig. Jag tänkte att kanske olika delar av hjärnan var vakna och sovandes, jag hade haft det så förr fast andra delar av skallen, jätteknasig känsla. Nu kunde det vara som att kroppen sov men jag var vid medvetande men eftersom kroppen sov så kunde jag omöjligen röra den. Fanns inte på kartan. Ibland halvsomnade jag så här på golvet och kunde inte ta mitt upp i sängen bredvid. Ibland halvsomnade jag med kläderna på i sängen och kunde omöjligen få av mig kläderna. Så trött var jag nu. Jag var så slutkörd att jag hade svårt att tänka rationellt. Hade svårt att tänka över huvud taget. Och alla minnen och känslor inom mig fortsatte att rocka på. Det var totalt kaos på golvet i sovrummet och flera gånger blev jag bara liggande mitt i allt. Helsomnade eller halvsomnade. Vaknade, tog ett par timmar med minnena invirad i mitt täcke, ner på golvet för att packa lite till, rasa ihop igen. Så där höll jag på. Men packningen, hallå Anneli, flyget, du måste ju få ner grejerna, sen kan  du sova, på flyget.

In i det sista hade det varit intervjuer och fotografering och tv och radio och mejl med reaktioner och businessmöten och allt som hör till mitt nya liv. Det har varit ett intensivt år sedan jag utnämndes till Årets Äventyrare och jag i samband med det valde att gå ut med min bakgrund som är lite utöver det vanliga, inklusive några av de där extra smarriga detaljerna. Jag förstod ju att det var point of no return den dag jag berättar. Och det var precis så det blev. För er som undrar vadå för jäkla bakgrund och story så här är ett exempel på hur artiklarna kan se ut.

 

 Rekordet är 108 sms och mejl på en timme efter en intervju i P4 Extra. 


Fotografering. Inte lätt att veta hur man ska stå för att det ska bli en vettig bild. Polaren Charlotte trimmar mina skills. Natten efter den här fotningen blev höstens värsta.

Det hade varit crazy men ändå inte värre än att jag har klarat att hålla på bromsen och ge mig det utrymme jag behöver. Jag hade varit väldigt noga med det innan, att jag måste vara ödmjuk mot mig själv och ge mig både tid och svängrum, att det skulle kunna väcka känslor som jag inte var beredd på. Ge mig tid att lära mig hantera offentligheten och reaktionerna på min bakgrund, mitt liv och vem jag är. Och japp, jag var fortfarande i lärofas men det funkade.


Äh, vi kör Annelistyle! Goda vänner är bland det bästa som finns. Flera vänner har gett mig ett oändligt stöd. Utifrån vad jag har behövt. Gett mig utryme. Svängrum. Tagit ut mig och vädrat mig. Luftat mina vingar. 
Foto: Charlotte Arnet 

Luft, luft, luft!! 
Foto Charlotte Arnet. 

Ytterst få människor jag hade omkring mig visste min bakgrund när de läste artiklarna som nu fanns på Ica. Människor jag hade umgåtts med i åratal hade ingen aning. Nu fick de veta. Det var omtumlande för både dem och mig. En del människor jag hade omkring mig visste inte ens att jag håller på med berg och alla mina resor. Jag pratade inte så värst om det. Men nu gjorde jag det. Det var inte så lätt i början, att hitta balans, ibland blev jag nog asjobbig, men jag försökte vara ödmjuk mot mig själv, träna Anneli, du behöver bara träna. 

Vi är ju vår historia. Den har format oss till den vi är. Samtidigt så speglar vi oss i andra människor, ser oss själva i andra, i deras reaktioner osv. Kan man inte vara i sin historia så är man inte heller i den man är. Man får då inte en spegelbild av den man är, man får en spegelbild av något annat. Nåt man inte är. Det där är asjobbigt, så kan man inte leva, det visste jag, men just så hade jag levt i många år. Sen när jag för första gången berättade min historia för några vänner kändes det jättenasigt men det var gigantiskt stort. Att finnas. Som den man är. Men det var bara några få och de visste ändå bara lite grand. 


Även trasigt kan vara älskat. 
Foto Petra Rönnholm.

Samtidigt som jag började föreläsa mer regelbundet. Under hösten föreläste jag på en läkarkongress. En hel publik med läkare. Min erfarenhet från sjukvården var ju katastrof. Av många rejtat som den värsta felbehandlingen i Sverige i modern tid. Läkarna klarar inte att bemöta mig i sin roll som läkare, det blir pannkaka, de måste stänga av, kan inte ta till sig, förnekar. Inget jag mår bra av någonstans. Nu på föreläsningen lyssnade de inte på mig som patient. Utan som människa. Och där stod jag och berättade min story. Vem jag är. Vuxna människor. Läkare. Som sitter och gråter. De ser inte varandra men jag ser ju dem. Så många som grät. Så reagerar de när de helt plötsligt lyssnar på mig som människa. Jag blev totalt knockad. Vilken spegelbild. Så satans illa är min bakgrund.


Och vår bakgrund har format oss till den vi är. Det där är jag. Reaktionerna jag ser är jag. En spegelbild av mig. Väldigt omtumlande. Och mitt i allt det här jobbade jag vidare med mina minnen, mina känslor och min story. För den där boken. Jag hade ingen aning om att det skulle väcka så mycket inom mig. Jag trodde jag var klar med det mesta. Herregud vad fel man kan ha.  


Ändlösa nätter där jag släppte allt och lät minnena rocka fritt. Med kläder och skor på. Eller invirad i täcket.


 Jag hade ingen om att jag hade så mycket smärta i mig. 

Var och varannan natt möblerade jag om hela Himalayas inom mig. Och så skrev ju sedan ca två veckor på chatten till polaren. Hon läste, hängde med på mina inre äventyr, kommenterade om hon upplevde att det behövdes för hennes eller min skull men låg för det mesta lågt för att inte störa. Jag var som en virvelvind och hon gav mig väldigt mycket kärlek. Otroligt stort av henne. Mitt inre. I bilder. Som fantasyfilmer. Jag formulerade det i ord. Men framför allt fick jag vara inför någon. Någon som såg mig som den jag är. Det började hända stora grejer. När jag hade styckats i en hemsk grop och hängde som köttstycken på krokar, några män fortsatte fucka mig som köttstycken medans andra åt mig som korv och bröd fast med sperma på istället för ketchup, då reste sig en ny Anneli ur en blodpöl på lergolvet. 

Anneli 2.0. En ny edition. Hon gick och hämtade sitt hjärta som låg i en fågelbur som hängde i taket, klädde på sig en ny själ, alldeles vit, och började klättringen upp ur gropen. En klättring som förvandlades till en gigantisk klättring. Uppför, uppför, uppför. Till toppen av ett berg. En klättring som var en klättring tillbaka till livet. Bilder som står för inre processer. Nya fina Anneli. Som den hon är. Pure Anneli. To come alive.


Det var Anneli 2.0 som åkte till Argentina. Hon behövde lufta sina vingar. Sina nya vingar. Hon behövde come alive vad nu det blir på svenska. In real life. So let’s go. Let’s go and climb that mountain! Let's go and come alive!

En av de absolut vanligaste frågor jag får är varför jag bestiger berg. Eller för all del över huvud taget ränner så ute i världen. Det här var bakgrunden till just den här resan. Det här var svaret just den här gången.

Men packningen. Som vanligt, på nåt jäkla vänster fick jag ihop det. Pappa körde mig till flyget, jag hade som vanligt för mycket packning men det har jag rutin på numera, inte är det dyrt heller, EU-regler gör att en extra 23 kg väska kostar 60 € och en 30 kg väska kostar 100 €, fullt hanterbart. Nu hade jag en extra trunk. Checkade in, betalade min övervikt, flög till Berlin, bytte flyg till Toronto i Canada. Japp, skulle jag ändå åt det hållet så kunde jag åka och kramas med min bästa klätterpolare lite också, hon bor i Toronto, så vi hängde i Torornto några timmar.

Jag har bara sett henne i bergmiljö och kläder därefter. Bruden har power även i fleece, hon är väldigt easy going och skön att hänga med men hon är också skarp som tusan, har en juristutbildning precis som jag, och hon är ett sjuhelsikes badass, av värsta sort.

När jag kommer ut genom dörrarna hojtar hon till och vinkar. Olalla. Det första jag ser är hennes grace, vilket också är hennes namn, girl power all over the place, in style, som hon bär naturligt, over the knee stövlar med högsta sortens stilettklackar, asnajsa svarta tajta byxor, en dyr välsittande svart ullkappa som går till låren, svarta naglar, mejkad men absolut inte over do och håret fixat. Och japp, hon kan gå i de där klackarna. Kram, och look at you, you sexy ass! Hon är assexig. Jag vet att hon bryr sig om vad jag tycker men är ändå lite blygt generad och låtsas inte om det, jag är på, look at you girl, är du bruden som ska hämta mig? Även om hon är obekväm med att jag ser henne så vet jag att hon mår väl av det. Vi går ut, hon har parkerat precis utanför, en svart tvåsitsig sportbil. Vi kör iväg, hennes körstil är väldigt lik min egen och jag märker att hon anstränger sig för att inte köra för fort.

Vädret är torrt, runt noll men isande kyligt i decembervinden, som det ofta är i Toronto. Jag har varit där förr, innan vi kände varandra. Jag behöver en tunn ulltröja till resan och är angellägen om färgen, en viss ljusbeige färg, så hon tar mig till en butik men jag orkar inte riktigt engagera mig, hon kollar runt åt mig men till slut släpper vi det och drar in till city och sätter oss på ett café.

Vi bara tittar på varandra, en ömsesidig längtan, nyfikenhet, skratt, glädje. Antar att det är sånt här som kallas kärlek. Vad pratar vi klätterpoare om? Isskruvar och ryggsäckar? Nä, det är ytterst sällan. Vi kör mjuka grejer. 

Hon är världens bästa på att säga sanning, inte hårt och elakt utan för att hjälpa en, kärleksfulllt och på ett lent sätt, och är noga med att ta hand om en om man bryter ihop av det, men olala, det är verkligen up your face med skiten, som det badass hon är, bland de dyraste egenskaper jag har bland vänner, få som klarar att vara såna. Så jag fick lite mangling, det är svårt för det gör ju ont men samtidigt är det bra grejer, vad jag kan må bra av att tänka på. Jag lyssnade, jag kved, jag grät, jag lyssnade mer, bättre än hundra pass hos en terapeut. 

Så det gjorde ont som fanken, men hon hjälper till att plåstra om det onda och det blir bättre efteråt. Sen manglar vi lite om hennes grejer, jag har inga hemska sanningar att hjäpa henne med men kan hjälpa henne se saker lite vidare eller djupare, det är jag bra på, och jag vet att jag har en hel del skills som hon önskar hon hade. Jag försöker dela med mig.

Och så tjafsade vi om en grej från ett basläger året innan. Vi är väldigt måna om att ha rakast möjliga luft mellan oss. Vi var inte eniga och det behöver vi inte vara, det är så himla fint i vår relation att vi aldrig behöver tycka samma, men vi behöver bli förstådda hur vi uppfattar och tycker och där var inte riktigt klara så vi körde en runda med det. Och vi behöver rensa ut och vi gör det. Är noga med det. För att vårda vår relation. 

Det är kul att tjafsa med henne, hon är ju liksom jag jurist och då argumenterar man på ett speciellt sätt som i stort sett bara jurister behärskar, och hon är dessutom rapp som fanken så inget dravel i de diskussionerna, de måste vara stringent och relevant annars petar den andra till en att det där inte höll anständig nivå och då får man skämmas lite, haha, samtalet går snabbt, rappt och skarpt men också med massa massa skratt. Och så petar vi in lite sanning om varandra, olala. Vet ingen jag kan tjafsa med så mycket med men samtidigt med så mycket skratt. Vi gläds åt varandras argumentationspoäng, fullt av respekt och kärlek,  men lite törnar som behövde slipas av. Tror vi blev klara med den grejen nu.

Och sen när vi var vi klara med det i alla fall för den här gången så pratade vi framtid, gemensamma projekt, K2, Japp, hon har några 8000-metersberg i bagaget och har funderat på K2 hon också, möjligheter, drömmar, barn. Tiden rusade iväg och efter några timmar körde hon mig tillbaka till flygplatsen. Ett snabbt men innerligt möte.

Anderna från ovan.  Snart strosar jag och min ryggsäck runt där nere. 

Flyger dundrade vidare mot Chile. När jag vaknade på morgonen var det julafton. Knas. Min tredje jul i Argentina. Fast nu höll jag på att få jul i Chile, på håret att jag missade anslutningsflyget till Argentina för jag snurrade på internet och tappade tiden alldeles men kom som tur var med. Jag är så trött och snurrig hela jag.

Vidare till Bueonos Aires. Bäst är att flyga till Mendoza men där är det svårare att få in maten som jag har med, det är förbjudet att ta in mat och jag har en hel tunna i en av trunkarna med mat. Det går lättare i Buenos Aires. Nu har jag rutin, har varit här så många gånger så jag vet att kruxet är just när bagaget ska genom maskinerna. Som tur är piper kontrollantens mobil precis när min tunna kommer. Life is on my side. Jag är inne. Allt är med. Jag vet var bussen går, var jag köper biljett, det bara rullar på, in till stan och taxi till hotellet. Jag är där. I'm in. Let's play dear life. 

 Nuförtiden finns det websiter där man kan hitta billiga deals på hotell, den här lägenheten kostade någon hundralapp mer än en vånngssäng på ett hostel. Hostel är snajs för sällskapet och så men ibland behöver jag vara själv. 


Det fortsatte att dundra på i skallen. Jag slappade, bara strosade på gatorna och hängde på caféer, hade två dagar innan jag skulle med nattbussen till Mendoza. En dag när jag gick gatan och hade spotify på fullt ös i örona så jag hörde inte men till slut så hörde jag någon ropa mitt namn, Anneli Anneli! Det var en svensk tjej, Hanna, som kände igen mina brallor först och sen mig, vi hade träffats på festen efter att jag fått årets äventyrarpriset. Kändishaffad på gatan i Buenos Aires. Totalt helt nytt i min värld.
 
Jag missade nattbussen till Mendoza. Klarade inte att hållla reda på tiden. Av någon outgrundlig anledning grät jag floder. För en missad buss. Det var som världen rasade. Det bara forsade ner för kinderna. Jag förstod att det var tårar som handlade om annat som äntligen fick komma fram. På busstationen hjälpte vakterna mig med packningen och till rätt disk för att fixa med ny biljett. Jag fick stor rabatt till en ny buss någon timme senare och vakterna bar mina trunkar till rätt hållplats. Alla var så snälla och hjälpsamma. Så annorlunda, jag som är så van vid battles och krig. Mot Mendoza. 

Mitt livs största äventyr väntade. Min största resa någonsin. Fast det hade jag ingen aning om.

I'll be back, just a trip that needs to be done, but I'll be back, for sure!
Foto Petra Rönnholm 

To be continued.

--------------------------------
Till min hemsida.
Till min engelska facebooksida.
Till min svenska facebook. 

Jag fick en förfrågan i min gästbok: 

"Har du stött på något ställe i Kilsbergen där det finns två vindskydd ställda mot varandra?"

Svaret är egentligen ganska enkelt: Nej. Men om man är ute efter att hitta platser med vindskydd nära varandra så finns det några intressanta ställen.

Småsjöarna: Om man tar stigen runt Södra Ånnabodasjön motsols ska man leta upp avfart nr 2 (efter ca 1 km) mot Falkasjön. Efter ett par hundra meter på denna stig ligger Småsjöarna inne till höger. ”Anläggningen” här består av två stugor – 2 x 2,5 m – varav en med högt till tak. Denna kan låsas. Utanför finns ett dass med hänglås samt en eldstad. Det finns en nästan uttorkad bäck i närheten. Det är svårt att komma åt vattnet i sjön. Denna lilla ”by” ägs ju av någon, men jag har inte lyckats få reda på vem. Koordinaterna är N59°20.042   E014°55.634

Falkasjön: (Ej att förväxla med Falkalägret som ligger på en ö i sjön. Där kostar det pengar att boka och dra sig över på en färja.) Dessa två vindskydd ligger också på en ö, men hit finns en lite bro. De ligger som en lite avstickare från Bergslagsledens tionde etapp, drygt 2 km från Ånnaboda. Koordinaterna är N59°20.005   E014°55.128. Kortaste vägen att gå (1km) får man om man parkerar bilen mellan Falkasjön och Björktjärn. Här finns soptunna och eldstad, men ingen toa och ingen ved. Omgivningen är mycket vacker med bergstup ner i sjön.

Lisselängen: Denna plats är ett känt fikaställe när man åker skidor längs Kilsbergsspåret. Sällan besökt sommartid. Koordinaterna är N59°23.949   E014°56.623. Från Klockhammar kör man vidare till Bocksboda. Därifrån tar man skogsvägen västerut. Efter knappt 2 km går en mindre väg in till vänster. Följ denna ett par hundra meter och spana åt höger. Där finns två stora vindskydd. De är av en mycket  öppen modell och därmed känsliga för regn. De är rejält slitna och i behov av upprustning. Där finns  ingen färdig ved, men i skogen kan man hitta ris. Här finns dock ingen riktig eldstad och inte heller något vatten.

Ett likadant vindskydd finns till höger om fotografen.

Stenbäcken: Detta är en friluftsgård i privat regi. Vid och i närheten av gården finns inte mindre än sex vindskydd. Tre av dessa ligger nära gården med dryga hundratalet meter mellan. Dessa vindskydd måste hyras. http://outdoorexperience.se/ Trevligaste vindskydden passeras längs Bergslagsleden och heter Lillsjön respektive Lillsjöbäcken. De ligger dock inte grannarutan med ca 400 m avstånd.

Vindskyddet vid Lillsjöbäcken

Klunkhyttan: Detta är också en privatägd friluftsgård. Här finns två vindskydd - ett inne på gården och ett nere vid bäcken. Avståndet mellan dem är ca 100 m. Här vet jag att vandrare har rätt att utnyttja skydden om de inte är bokade. Om man googlar Klunkhyttan får man uppfattningen att det är Örebro kommun som är ägaren. Så är inte fallet längre.  Bokning: www.storstenshojden.se

Det nedre vindskyddet.

Gårdsjölägret: Detta läger består av tre vindskydd som ligger lite utspridda på en udde i Gårdsjön, 4-5 km norr om Ånnaboda. Även denna lägerplats kan bokas, men får användas fritt om den är ledig. Bokning: www.storstenshojden.se.

Falkalägret: Ännu ett privat läger. Man når det via en (låst) dragfärja från norra sidan av Falkasjön. Där finns tre vindskydd. Bokning: www.storstenshojden.se.

Sixtorp: Naturskola och friluftsgård vid nordöstra delen av sdjön Multen, norr om Mullhyttan. Där finns två små vindskydd i närheten av varandra. Bokningar går först, men man får använda dem för övernattning.

Det andra vindskyddet är inrett med bord och bänkar. Tre personer kan sova där.

Larssjön: Detta är en fiskesjö som ligger mellan Närkes Kil och Pershyttan, strax norr om Rammsjön. Runt sjön finns tre vindskydd och en koja. I mån av plats får dessa utnyttjas till övernattning.

De två trevligaste vindskydden vid Larssjön.

Hörrni, ni missar väl inte att livet rockar pink power all over the place nu!!?



 

WoOow, och polaren sålde bilen och köpte moppe. Tål att funderas på!

Och sommarens loverboy bygger myshörna åt oss, kan man ha det bättre? Magiska ögonblick av liv. Bara-vara-liv. Älskade Melvin. 



Förra veckan var jag i London och till och med världensände rockar rosa! 



Och nu är jag i Malmö, kolla här, syrénerna rockar!



Livet står i full blom, livet är ingen transportsträcka till nåt bra där borta, på fredag eller på semestern eller sen när jag blir rik och framgångsrik eller whatever vi människor jagar, livet är nu, precis här och nu, och att göra det bästa man kan av sitt nu, värdera det dyrt, pimpa sitt nu på bästa sätt, använda det med medvetenhet, vara i det med medvetenhet, och det är det här som är själva livet  - ut i blomsteryran med er och tanka liv och energi!! 

Jaha, ta det lungt? Ja, ibland behövs det också, vem åker Vasaloppet utan att gå in i depå? Ja, den som vill vinna kanske, men jag ska inte vinna livet, jag ska ha det bra, så jag tar jag lite depå ibland. Eller picknick som jag kallar det. Det är också ett sätt att ta vara på nuet. 



Kram kram!

Jag tror inte att jag någonsin skrivit om mina turer innan de gått av stapeln. Ett undantag är möjligen min planerade tur längs Nittälven, men där har jag ändå beskrivit de besök jag gjort i trakten. Nu tänker jag försöka beskriva min kommande sommartur så som den kommer att se ut om allt slår in - men det gör det ju aldrig...

Det var längesedan jag vandrade ensam. Det ska jag göra denna sommar. Resan upp kommer jag dock att göra tillsammans med Livskamraten och vår gemensamma vän A. Vi kommer att åka tåg till Murjek för att där kliva på länsbussen till Kvikkjokk. Där väntar vidare transport med helikopter till Staloluokta.

På stranden av Virihaure kommer våra vägar att skiljas. Livskamraten och hennes vandrarkompis kommer att dra norrut medan jag kommer att följa Nordkalottleden söderut ett par tre kilometer. Uppe på en ås leder en stig till vänster - mot sydost. Den kommer jag att följa fram till Viejlejåhkå. Sist jag vandrade här vadade jag över jokken och vidare mot Jållejávrre, men denna gång är det inte säkert att jag vadar. stället kommer jag troligen att leta upp en lämplig tältplats.

Nästa dag förväntar jag mig mycket av. Jag tänker följa jokken motströms och leta efter de naturliga stenbroar som jag hört ska finnas i dess övre lopp. Sedan ser jag med spänning fram emot att få besöka det gruvområde som Tore Abrahamsson beskrivit så intressant i sin bok Drömmar av silver. Det ligger vid Sibbatjåhkkå. Jag vet förstås inte exakt vad som väntar mig där - även om jag studerat flera av Abrahamssons bilder noga. Han beskriver naturen med ödesmättad vokabulär och hans bilder ackompanjerar orden. Det är nästan så att jag hoppas på fulväder när jag är där...

Nu kommer jag att svänga söderut och ta mig över jokken vid Råvejávrres sydöstra spets på den stenbro som gett sjön dess namn. jag hoppas sedan att jag ska känna mig så pigg att jag ägnar en dag åt att sicka och sacka mella alla småsjöarna i detta område. Kartan skapar bilder i mitt huvud. Jag vill se om verkligheten stämmer med min fantasi. Fiske i Skállojavrre och Basskajávrre ser jag också fram emot.

Så småningom styr jag stegen vidare söderut och tar mig ner i Fierrovagge på den enda möljiga platsen - öster om jokken från sjön 1181. denna sjö tycks ha utlopp åt två håll. Ovanligt.

Drygt tre kilometer väster om min nedfart i Fierrovagge finns en plats som jag länge velat besöka. Det är en lite sjö som ligger på botten av en gammal glaciärnisch. Inne i den nischen bara måste det vara spektakulärt vackert. Tänk om där finns möjlighet att tälta!?

Nu fortsätter vandringen västerut i Fierrovagge. Jag vet att det finns en mycket fin tältplats vid nordöstra spetsen av Skiejákjávrásj, men troligtvis kommer det bara att vara en punkt jag passerar. Där kommer jag att ändra riktning och svänga mot nordväst och sikta mot bron över Varvekjåhkå. Jag kommer dock inte att följa någon led. Istället kommer jag att fortsätta 3-4 kilometer i nordvästlig riktning. Från Gassajávrásj västspets kommer jag att följa jokken först västerut och senare mot nordväst för att ytterkligare studera den mäktiga kanjon den har bildat.

Jag kommerv sedan att leta mig in i den dalgång som jag kallar Gajssegiesjvágge. Så långt in som möjligt kommer jag att leta upp en tältplats. n hel dag räknar jag med att undersöka de inre delarna på denna dalgång, ta mig upp ännu en gång på den makalösa utsiktplatsen 1299, samt cirkla runt Gasak.

Följande dag kommer jag att förflytta mig till min tidigare tältplats (2010) vid Jiegnaffojiegnas sydvästra del.

Om inte förr så blir nu vädret strålande. Nästa dag ska jag nämligen - med full packning - ta mig upp på Jiegnaffos bergskam och njuta av två saker: Den fantastiska utsikten ut mot Lofoten samt mångfalden av den gula raggfingerörten som är så ovanlig på andra håll i fjällvärlden. Jag kommer att vandra kammen fram till den nordvästliga toppen, för att sedan göra en båge tillbaka mot sydväst och avsluta dagens etapp vid Gáhpesluoppal och lite fiske.

Sista vandringsdagen tar mig tillbaka till Staloluokta där jag dagen därpå tar en helikoptertur till Ritsem för vidare transport till Saltoluokta där mina medresenärer kliver på bussen och så avslutar vi resan tillsammans.

Är inte detta en vandring att se fram emot, så säg?

Jag skall villigt erkänna att den här tiden har varit den kallaste och mest krävande på mycket, mycket länge. Och då inte beroende på att jag varit hemmapappa till en av de mest energiska, roliga, snabba och underbara döttrar som finns, Dana. Nä, utan på de tuffa omständigheter som råder i Moss Side. Det är på pappret ett av Europas mest tätbebodda områden, ett av de fattigaste och bär med sig ett förhållandevis negativt rykte som kallar Moss Side för Manchesters Bronx. En idag mycket felaktig bild. Men det var helt klart en mindre shock att ta steget från Sverige till Moss Side. Så här skrev jag i ett julbrev hem om vår situation som jag som svensk inledningsvis uppfattade den:

   Jag sitter i dunjacka, mössa och skor och skriver detta. Golvkylan är häpnadsväckande. Men inte finns det någon snö utanför. Ej heller minusgrader. Faktum är att det är 7 grader, men det regnar. Som vanligt skulle man kunna säga. Huset vi bor i är ett sådant där radhus som byggdes i stor stress för en 100 år sedan för bomullsfabriksarbetare. Väggarna är tunna, delar dryper av fukt och mögel, isolering är en bristvara och elen är dyr. Man har liksom ett kreditkort som sitter i en väggapparat som visar hur kostnaden tickar iväg och när man inte har gas nog att laga mat, då är det dags att fylla på genom att traska ned till en affär, som drivs av en pakistanier som även säljer kamelmjölk för 60 spänn litern.  

   Svårt att tro det här är England. Ja, egentligen är ingenting som jag föreställt mig.  Nu är det tvärtom svårt att hitta en vit engelsman eller kvinna. Vårt område är i det närmaste somaliskt, uppblandat med karibier, afrikaner och västasiater från Indien, Bangladesh och pakistan. Flera kvinnor bär abbaya och niqab. De vita jag kommer i kontakt med är mest från Östeuropa och de vita engelsmän jag träffar har det ekonomiskt svårt. Arbetslösheten är för alla ganska stor och jag har sällan sett så många vita britter som är så slitna, dystra och fattiga. Efter en ganska tyst start, så har omgivningen vant sig med oss fyra och den sista tiden har jag samlat på mig en hel del bekanta i grannskapet. 

   Det är en spännande värld dominerad av asfalt och betong och nästan ingen grönska, förutom någon enstaka park. Polis syns mer än jag är van vid och åker fram och tillbaka i trakten. 

   För familjen har det varit en uppfriskande tid som gett perspektiv på saker och ting. Vi har värderat om mycket. Och Sverige, ja, vilket paradis egentligen!!! Hoppas folk förstår. Det här är en annan...värld...mycket, mycket tuffare.   Vi har också försökt leva på samma pengar som våra grannar, de flesta som har jobb tjänar en 5-6 pund i timmen, de andra har hjälp från staten på en 250 pund i månaden. På det skall hyra och mat och annat handlas. Vi klarar ju inte ens maten på det, trots att jag lagar och noggrannt kollar prislappen.

Det var då det. Sedan dess har mycket av min bild förändrats. I stället skattar jag min lycka att vi hamnade här. Varje steg är nästan som att vara på en resa i andra kulturer. Jag har massor av riktigt goda vänner och jag vill påstå att Moss Side är det bästa stället på jorden när det gäller integrering mellan olika människor och kulturer. Det är fortfarande en bit att kvar till det optimala, men mångfallt bättre än jag sett i något annat land eller plats. Definitivt mycket bättre än någon plats i avlånga Sverige.

Jag skattar min lycka att jag fått chansen att leva en stund här!