Djupdalshöjden är ett av de senaste tillskotten av naturreservat i Örebro län (bildat 2007) och det är sannerligen något utöver det vanliga. Det ligger avigt till - längst upp i norra länsdelen - men det är väl värt ett besök. Dels finns där vacker vildmark, men det som framförallt lockar en friluftsnisse som jag är de fina lederna med sagolika övernattningsmöjligheter.

Faktum är att två personer har undrat om jag verkligen ska berätta om dessa ställen på nätet. Kan det inte finnas en risk att det utnyttjas på "fel sätt". Jag tar risken. Jag har redan tidigare skrivit tre blogginlägg om detta område.

Nummer 1   Nummer 2  och   Nummer 3 

Detta var tänkt att bli det första vinterbesöket, men våren har ju gjort entré och i trakten runt Örebro finns inte en flinga. Vi - jag, Livskamraten och Ornitologen - ville ändå chansa på att fira min födelsedag lite vintrigt. Vi lastade bilen med snöskor, ryggsäckar och pulka och gav oss iväg. Lite beklämda kände vi oss allt när vi passerade Kopparberg och började leta oss vidare mot Nittälven. Nästan ingen snö!

Men - trots sitt namn är Djupdalshöjden ett av länets högst belägna områden, till stora delar över 400 meter, och det är känt för att vara snörikt. Och här fanns snö.

Så här mycket barmark på ett och samma ställe såg vi enbart vid P-platsen. Enligt Länsstyrelsens broschyr om Djupdalshöjden finns det tre ingångar, men vintertid kan man räkna fyra. I reservatets norra del finns en koja/stuga som ägs av en skoterförening. Hit går det skoterspår norrifrån som är lätta att följa. Kojan finns inte markerad på kartan, men den ligger precis på gränsen till reservatet strax NO Hjortronsbergshöjden.

Vi valde dock den västra infarten. Detta berodde till en del på att vi då skulle få en längre tur, men också på att de övriga startpunkterna finns vid betydligt mindre vägar, med risk för bristfällig snöröjning.

Vår första paus tog vi uppe på Kullberget. Därifrån har man en riktigt fin utsikt mot sydost. Som synes av bilderna var vädret helt underbart. Det var den första soliga dagen på många, många veckor. Kanske månader?

Att detta är en tjäderrik skog står utom allt tvivel. Vi såg säkert hundra högar med spillning under tallarna. På vissa ställen var det så tätt att man kan misstänka att mossen i närheten fungerar som spelplats. Vi såg dock inga tjädrar under vår vandring, men både järpe och orre.

Efter drygt 2 ½ km kommer man fram till vindskyddet vid Hallmarkshöjden. Är man där på sommaren finns brunt vatten att hämta i de små Mårtenstjärnarna. Sommartid rekommenderar jag att man tar med sig vatten oavsett vart inom området man tänkt sig. Det finns ett par bäckar, men ingen av dem innehåller aptitligt vatten. Vintertid med fräsch snö så klarar man sig, förstås, men det var tur att vi tagit med vatten. Den snö som fanns kvar var bemängd med skräp.

Vindskyddet är gemytligt. Där finns ett vedförråd och ett grillgaller över eldstaden.

I början är leden mycket kuperad, men efter hand planar den ut. Vi passerade en del blöta stråk och små vattendrag. Någon gång var vi tvungna att plumsa i, men för det mesta kunde vi ta oss runt.

Vi utförde också en del balansövningar i den högre skolan.

Härligast var att ta sig över myrarna. Solen värmde ordentligt...

... men det tar på krafterna att gå med snöskor...

Det är mycket tätt mellan fotomotiven i Djupdalshöjden.

Till  slut kom vi fram till denna ljuvliga och märkliga lilla stuga. Byggnaden till vänster är ett rejält vedförråd med yxa, såg och huggkubb. Ute "på gården" finns en fin eldstad med grillgaller. Lägg också märke till solpanelen.

Solpanelen driver taklampan och ett antal sänglampor. I "vardagsrummet" finn en lätteldad kamin och en mycket innehållsrik köksavdelning med kastruller, porslin och bestick. Det är tillåtet för sex personer att övernatta - fyra i mycket bekväma sängar (med kuddar) och två på bänkar med värmande sitt-/liggunderlag.

I ena hörnet finns en vattentoalett med duschhörna som.... Nä-nä. Utedass förstås.

Vi njöt i solen.

Jag har alltså blivit avrådd av ett par privatpersoner att skriva om denna stuga. De hyste en oro över att detta skulle kunna bli ett "tillhåll". Jag tänker att länsstyrelsen knappast har rest denna stuga för några få. Den ligger dessutom så till att det knappast är troligt att någon orkar släpa hit stora ölkassar. Dessutom finns här inget dricksvatten. 

Enkel lunch med presentöppnande. Paketen visade sig bland annat innehålla cykelhandskar, makrilldrag och en hel del litteratur.

Födelsedagsmiddagen bestod av marinerat lammkött, rotfrukter i ugn och ett gott vin.

Kvällen avslutades med ett fågel-quiz i Ornitologens regi. Bilden föreställer en kärrsnäppa.

Morgonen därpå tog vägen förbi skoterkojan i områdets norra del. Det är en åttkantig byggnad. Inuti finns en rejäl kamin och bänkar runt om.

Nu lämnade vi lederna och tog oss västerut över myrarna, fram till vägen mot Yxsjöberg. Därmed hade vi nått slutet på denna födelsedagstur.

Positioneringen gäller stugan.

To hunt for happiness in wealth is to strive for wrong gold. A peaceful mind doesn’t care about the brand on my shoes. It’s just there. When I am ready.



Vad gör mig glad?
Vad får mig att må bra?

Ett skratt bryr sig inte om vem jag är.
Ett värmande leende bryr sig inte om hur rik jag är. Eller fattig.

Att kunna sitta still hemma vid köksbordet och äta frukost utan rastlöshet och bara må bra. Att livet är lent och snällt. Ända in i själen.

Det är för mig större än alla frukostställen i hela världen. Även om det vore en världsrekordfrukost på någon topp. Eller på lyxigaste hotellet. 

Jag kan.
Ibland. 

När jag kan det kan jag också njuta av frukosten på toppen och det fina hotellet. Så mycket mer.

Men det är ingen nödvänighet. För att må bra. Och känna glädje. 

Hur formas mina värden kring glädje? Och må bra?
Vem äger rätten att forma dem?

Det gör jag.
Jag formar mina värden.

Men det kan ändå bli fel.
Om vi inte är medvetna.

Vad är glädje. Vad är att må bra.

Inte är det guld som glimmar.

Naturen hjälper mig hitta svaren.
I mitt liv. 

______________________
Här har ni min engelska facebooksida. 
Här är min privata svenska facebook, där går det bra att följa mig.  
Och här har ni min hemsida. Där kommer snart nytt, heja! 
______________________  

Det är två år sedan jag och min fjällkompis Anders gjorde vår förra vintertur i Lappland. Då handlade det om att skida genom Sarek. Nu på lördag har det blivit dags igen. Då sätter vi oss på tåget norrut och åker till ett område vi aldrig besökt tidigare: Kebnekaisefjällen. Vi har tänkt att ta oss från Nikkaluokta till Abisko via den långa Visttasvággi. Spännande att åka till ett nytt område!

Men det ska erkännas att det känns ovant med vintertur. Här i Skåne har de senaste vintrarna varit snöfattiga. Skidor och pulka har samlat damm i källaren och det mesta av vinterutrustningen har legat oanvänd. Men nu är alltihop framplockat igen. I vardagsrummat  samlar sig högar av kläder, sovsäckar, mat och packpåsar.

Matbordet börjar bli fullt. Golvet håller på att bli belamrat. Och mitt i all packning utmärker sig den lysande röda Parispulkan. Denna trotjänare ska vara packåsna igen.

Matplaneringen ger spelrum för kreativitet. Här är asken för smöret. (Jag vill för säkerhets skull påpeka att jag är en icke-reklamsponsrad bloggare, och att jag inte tagit emot en enda krona av Lundhags för att publicera denna bild.)

Hur går det då med vinterträningen? Inte så bra, det ska erkännas. I år har det inte ens varit kallt. Jo, vänner och bekanta tycker det förstås, men om man är ute för att få köldvana till en skidtur så har Skåne inte haft mycket att komma med. Idag har det varit hela nio plusgrader. Så man kan ju undra om vi verkligen kommer att klara omställningen från Skånes vårväder till Kebnekaises fimbulvinter. Minns vi hur det är att åka skidor, dra pulka och spänna upp tältet på vinterfjället? Har vi koll på alla prylar och rutiner? Jo, vi tror det. Hur ovant det än känns nu så vet vi att vanan återkommer snabbt när man väl är däruppe. Efter ett dygn så är man inne i utevanorna igen. Tror vi, alltså.

Sådant här väder är vi rustade för...

...men det är förstås detta vi hoppas på!

(De två understa fotona från våra tidigare vinterturer är tagna av fjällkompisen Anders. Turerna finns beskrivna här i bloggen.)

Frågan är inte vad som skapar lycka. Frågan är vad som skapar lidande. Och sen arbeta bort det. Då blir det frid kvar. Frid är vårt naturliga lena tillstånd. Inte lycka. Men det kan kännas lyckligt att uppleva inre frid. Därutöver kan man pimpa livet med lyckofyllda upplevelser, oavsett nivå av inre frid.

Att arbeta bort det som orsakar lidande behöver inte innebära att det som skapar lidande måste upphöra utan ibland kan det vara att förhålla sig till det på ett nytt sätt.

Så upplever jag det.
Hur upplever du det?

Naturen hjälper mig att känna. Våga känna. Naturen bjuder mig en miljö där jag kan hitta nya känslor. Och vara i de känslor som finns men som är svåra att möta. Greppa. Kunna närma mig det som inte känns bra. Möta det, fejsa.

Naturen. Där kan jag lyssna, hur jag kan tänka, göra, agera, för att det ska kännas bättre. Naturen ger mig en miljö där jag kan hitta nya tankar, nya sätt att tänka, förhålla mig till det som inte är lent. Tämja det.


Antingen kan jag fokusera på fuck vad superhalt det är med conversedojjorna på det våta klipporna och shit vad jag har besvär med min balans pga av mina skador, eller så tränar jag på att inte jämföra med något annat och rockar livet som det är och finner att yeah yeah, shit vad härligt här är!! 


P O W E R G I R L andas liv från havet. Jag kan inte stoppa vinden men jag kan lära mg att vara i den och då minskar rädslan. Samma med våra inre demoner. Jag kallar det att tämja dem. Vara med dem på ett nytt sätt. Ett sättt som inte skapar smärta, lidande, osnällt och olent. 

Naturen bjuder mig också för en scen som kan pimpa mig med lent, snällt, kul och glädje så jag orkar med stunderna som är fridfulla, lena och snälla. Glädjen och gladpimpet är ingen flykt, den är depå. Vila och energi. I glädjen, det snälla, det lena. Få saker ger mig så mycket energi som glädje. Picknickdepå. Gladhäng med livet.

Men också det kraftfulla. Naturen är det enda jag vet som har så mycket kraft som jag har. Naturen är större än mig, starkare än mig. Jag älskar när det blåser rejält, då kan jag känna kraften i mitt eget liv. Men också, större än mig är alltid naturen. Och livet själv. Gott. Då känner jag mig trygg. 

En bit i taget hittar jag sätt att hantera det som inte är fridfullt, lent och snällt. Naturen bjuder mig ängen med picknicken, vilan i mitt liv. Bara vara i lent, snällt och frid. 

Lent kärlekshäng med polare på nya favvoutflyktsmålet café CopCup i Skärhamn igår. Sveriges bästa varm choklad this far och assjuste stämning.  Vänner är också jättebra att lena till livet med. 

Hej svejs, 
Anneli

________________________
För er som undrar vem jag är, här finns en fantastiskt välskriven artikeln om min bakgrund i det ansedda Magasinet Filter. Jag måste varna, det är starkt!

Här har ni min engelska facebooksida. 
Här är min privata svenska facebook, där går det bra att följa mig.  
Och här har ni min hemsida. Där kommer snart nytt, heja!
________________________   

En 11 km lång rundslinga med start och mål vid Ronneby Brunn. Denna vandringsled är inte markerad hela vägen utan bara halvvägs fram till Vierydsvägen därefter har vi själva valt vår väg tillbaka till Ronneby Brunn.

Första biten gick vi längs med etapp 6 på Blekingeleden.

Rundslingan passerade genom Ronneby Brunnspark och vackra Trollsjön där det fans en fin lägerplats möjlighet till övernattning.

Vi vandrade vidare genom skogen fram till Vierydsvägen där vi lämnar Blekingeleden och vände höger in mot Ronneby.

Här passerade vi den lite större Härstorpssjön där vi passade på att äta vår matsäck.

Därefter går leden genom Ronneby centrum som är vacker med sina många trähus från tidigt 1800-tal.

Vi vandrar sista biten längs med Ronnebyån tillbaka mot Ronneby Brunn.

Vill du se fler bilder från vår vandring eller ladda ner karta från rundslingan på Blekingeleden är här en direktlänk till vår hemsida:

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=872&i=Blekingeleden

www.traneving.se

/Helena och Thomas

Blekinges tak Peak of Sweden

I Blekinge fanns det två toppar

Bofallsbacke som sen länge ansågs som högst med sina 180 m.ö.h innan man upptäckte

Rävabacken som visade sig vara 189 m.ö.h

Vi kom Bofallsbacke och det skulle vara en bomväg men den var tillfälligt öppen pga. av skogsarbete så vi körde in så att vi tjänade tid innan mörkret faller på i och med att vi skulle hinna med Rävabacken. 

En stor sten med räcke : Skulle detta vara ett fornminne? Ja det fick vi reda på senare.

Här fanns ingen Geocache så då bestämde vi oss för att lägga dit en . Vi hade med oss en väldigt speciell låda som såg ut som en stubbe eller vedkubbe med hål i för penna och block. Den gömde vi och åkte iväg  vidare mot Rävabacken i full fart.

Nu är fortfarande inte idag  21 mars  2014 vår Bofallsbacke cache publicerad då vi fick flera problem från rewiern som det heter på Geocachingspråk. Först fick vi reda på att vi bodde för långt ifrån Cachen. Vi löste det efter ett par veckor då Thomas upptäckte att en kurskompis bodde i närheten som vi inspirerade att börja med Geocaching. Nu är hela familjen engagerade och tycker att det är jätteroligt. `TeamWalander Det problemet löst men nu kom nästa problem. Det visade sig vara ett fornminne där vi lagt Cachen så vi måste flytta den 25 meter samt att den inte fick ligga där den ligger så nu har vi bett TeamWalander att flytta den. Fortsättning följer

Vi kom i lagom tid till Rävabacken och besteg Blekinges högsta topp

Här fanns det en geocache som hette Blekinges högsta topp

Se mer on Geocaching Blekinge på vår hemsida

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=873&i=Geocaching%20Blekinges%20Tak

Vi fick leta ett tag Ledtråden stämde inte men till slut hittade vi den

Tillbaka mot bilen och en lång väg hem.

Kom hem sent

Se mer om Blekinges tak på

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=874&i=Blekinges%20Tak

Thomas & Helena

I helgen är det Nordic Outdoor  i Göteborg - jag föreläser inte i år men är där och kramas med sponsorerna och minglar runt - är ni där så heja jättegärna!!

Jag har lovat bort mig på någon cykelbana, kanske någon vill kulrejsa - skit i om du kan cykla, det handlar bara om att ha kul, gladast vinner!! Fanns någon segwaybana också, där kan vi också kulrejsa! Men kanske iiinte gå på lina just idag, olala, lite partymood i kroppen sen jag hamnade på Heaven23 med utställarna igår, haha, så det kan gå! 


Tips från mina suppliers:

Passa på att testa 24HourMelas mat! På bordet finns små skålar med ingridienser i maten separat, innan den blandas alltså, det är så jag får den till värstingäventyren, de och Blå Band specialfixar till mig och till andra som beställer specialfix! Noop, inte billigaste alternativet men jag är med och produktutvecklar så jag har lite vip. Vad tycker ni om de nya röda påsarna - mitt förslag och shit vad bra det blev!!

De har hela rätter så klart men gårdagens favorit för mig var det nya receptet på rispudding, smakar risgrynspudding med saftsås som man åt den som barn, värsta nostalgitrippen! Provligg äggkartongsliggunderlagen jag skrev om härom veckan hos Thermarest! 


Testa Merrells barforaskor, skorna som gjort det möjligt för mig att springa igen, starta försiktigt så ni vänjer benen vid ett naturligt gång/löpsteg igen, och japp, i sommar blir det första maratonen med dem, så himla bra!

Primus har nya intressanta fix med sina gasbehållare som jag ska testa på Cho Oyu i sommar, och de har mitt favvokök, ett lågt gaskök med slang och förvärmarslinga som bara går på gas men funkar i kyla och blir det riktigt kallt så håller jag behålllaren över lågan ett ögonbblick så det igång igen, aldrig mer flytande bränsle, bäst ever! 


________________________
För er som undrar vem jag är, här finns en fantastiskt välskriven artikeln om min bakgrund i det ansedda Magasinet Filter. Jag måste varna, det är starkt!

Här har ni min engelska facebooksida, crazy, nu har den passerat 140.000!! 
Här är min privata svenska facebook, där går det bra att följa mig.  
Och här har ni min hemsida. Där kommer snart nytt, heja!
________________________   

Jag och Anders har idag, tisdag, kommit tillbaka till Lund efter en tälttur på skidor som efterhand utvecklades till den mest dramatiska vintertur vi varit med om.

Vår plan var att börja i Nikkaluokta och åka Visttasvággi till Abisko. Men hela turen var inte färdigplanerad på  förhand. Vi hade en idé om att kanske hinna med att åka genom Lapporten istället för att ta Kungsleden mellan Alesjaurestugorna och Abisko. Förutsättningen för detta var att vi låg bra till i tiden och att vädret såg lovande ut. Och efter tre övernattningar i Visttasvággi började vi tro på att det skulle kunna vara möjligt. En plan gjordes upp och...

Nej, det bästa är nog att ta allt från början. Jag får ta tid på mig så att det blir lite mer genomtänkt. Men några bilder med kommentarer vill jag ändå få med här.

En blåsig eftermiddag uppskattade vi vinden till minst 10 meter per sekund. Som väl var hade vi den i ryggen och det var bra glid framåt. Mot kvällen ökade vinden i styrka. Vi var tvungna att gräva ner tältet och bygga en skyddande mur vid ena absiden. På morgonen såg det ut som på fotot ovan. Snön hade drivit över tältet och nästan begravt det. Pulkan fick grävas upp ur halvmeterdjup snö.

Nästa dag mötte vi Länsstyrelsen på skoter. Mannen sa att vinden varit mellan 15 och 19 meter per sekund under natten. Vi trodde därmed att vi upplevt ett ordentligt fjälloväder. Då kunde vi inte föreställa oss vad som var på gång för oss ett par dagar senare.

När vi lämnade Kungsleden kunde det på en del håll se ut så här. Barblåsta ytor där man förgäves letade efter snö att ha under skidorna. På fjällstationen sa man att det varit en del tödagar i mars och det var inte svårt att tro. Men det måste ha blåst mycket också i vinter.

Förresten, den som vill kan ju försöka gissa vad det är för panorama bakom Anders på fotot ovan. Trots att bakgrunden ser konstgjord ut, som en väggtapet, så är det helt äkta. Vi var där.

På STF:s fjällhotell i Abisko, måndagen den 31 mars Vi njuter av en av de godaste frukostbufféerna jag någonsin ätit. Vi kom dit sent kvällen innan efter att ha varit ute på skidor en hel vecka. På väggarna på fjällstationen finns (förutom foton av norrsken) en mängd bilder som föreställer Lapporten. Liksom den till vänster om mig, på väggen. Dessa målningar är nog menade att framkalla en känsla av romantisk längtan hos betraktaren. Anders och jag kan dock berätta den sanna versionen om vad Lapporten gör med de aningslösa skidåkare som försöker passera den.

Personlig träning. Eller träning med PT, personlig tränare, som det också kallas. Jag gick en slags förberedelseutbildning för PT-utbildning en gång. Finaste sort. Gillade inte alls. Det var som människan bara var kropp och kroppen var som en maskin. Men vi är så mycket mer och en bra personlig tränare kan hantera allt vi är. Hela livet. 

Personlig tränare, PT, är ett begrepp som ofta används av gymfolk och tränare på gym och utbildning av tränare på gym. Men man kan ju ha personlig tränare utanför gymmet också. Jag använder uttrycket till när man helt enkelt har en person som hjälper en med träningen, oavsett om den sker med maskiner på ett gym, inomhus utan maskiner eller ute eller whatever.

För att träning ska fungera så måste tränare möta mig där jag befinner mig. Lämna sin egen filt och kliva över på min och kolla hur det är att leva där. Vitsen med det är att de instruktioner, råd, läxor mm. som tränaren sen kommer med är anpassade för att fungera i den världen. I min värld. I mitt liv. Eller ditt. Olika över allt. 

Jag ska flyga med mina vingar i mitt liv, är det taskigt drag i dem får vi fixa det, inte låtsas som att det är på enn annat sätt än det är. 

När instruktionerna inte fungerar så säger många personliga tränare att man inte var motiverad. Du måste vara motiverad annars kan jag inte hjälpa dig. Men har man skaffat en personlig tränare så är man motiverad. Sedan om den personliga tränaren inte kan möta just den konstellationen av motivation är hans eller hennes brist. Inte min. Eller din. Men det är en bekväm ursäkt. Instruktioner, råd, tips, mm. ska vara anpassade så att det fungerar hos mottagaren, ger jag någon råd som som utgår från att man har visst kämpa men personen har sin kämpa-switch i off-läge så är det kassa råd. Det är mitt utgångsläge. 

Okej, ja, det finns en del personer som har ett väldigt bekvämt mode inställt, typ att om jag bara skaffar en personlig tränare så försvinner valken runt magen av sig själv. Olala, nä, den lätte går vi inte på.


Nä, inte så tunga till mig den dagen, vi fejkade för det var en kul bild. Men lite får man allt kämpa om det ska ge resultat. Hur kopplar man folks motivations-swich eller kämpa-swich i onläge? De måste göra det själva men man kan hjälpa dem på traven. Hur då? Det är individuellt och olika beroende på dagshumör, jag tycker det funkar bäst att köra det ad hoc på känsla. En del är väldigt låsta i sitt off-läge och olala, då får man nåt att bita i. 

En duktig personlig tränare kan möta även den som har sin kämpa-swich eller motivations-swich i offläge och förklara att så funkar det tyvärr inte och hjälpa den personen att vrida sina switches i onläge, men det kan vara jättesvårt, fodrar skills och mycket fokus.  

Men om vi antar att de här swicharna redan är i on-läge och att det handlar om att hitta träning lämplig för just den personen, utifrån den personens motivationsgrad, så tyvärr, väldigt många personliga tränare har inte skillsen. De har inte förmågan att lämna sin egen värld och kliva in i någon annans och se hur det ser ut där, vilka förutsättningar som finns, vad just den personen går igång på och när han/hon rent av tappar lusten, orken av. Det fordrar att man har kommit en bit i sin egen personliga utveckling för man kan ju bara se det man vet om. Har man inte varit runt i livet vet man inte så värst mycket.

Än mindre har de kunskap och förmåga att anpassa sig till det och anpassa träningen, uppgifterna, läxan osv till det. Det är ju en sak att veta att man kan göra så, en annan sak att ha färdigheten, att kunna.

Ibland är det t.ex. helt fel med hemläxa. Personen är inte i läge att fixa en hemläxa, det blir mest en stressgrej. Då skippar man det och man får hitta andra sätt att sig framåt.  

Jag själv har haft matläxa den sista tiden, olala, jag äter jättebra, idag äter jag ännu bättre än när vi skannade av vad jag äter, men jag äter för lite åt gången så jag blir snart hungrig igen så det resulterar i att jag äter väldigt många gånger per dag och det triggar igång mitt blodsocker om och om igen. Inte bra. Så jag behöver skärpa mig lite där. Det går så där. Då kan jag antingen ha battle med mig själv och kriga som fan med att äta mer varje gång. Nja, ett sånt batttle skulle jag få hålla på med lääänge, då är det bättre att jag undrar varför äter jag så lite, så jag kommer åt problemets kärna så jag kan göra nåt åt det, det är mer annelistyle, så ja, jag undrar jag ju varför jag äter så lite. Så jag försöker styra upp det, jag klurar som fanken men vet inte riktigt varför än, tar nog med det till hypnosen en dag, där kan jag få svar på det mesta om varför jag gör som jag gör. Japp, jag har börjat med hypnos, funkar asbra för mig, återkommer om det i ett inlägg framöver. 

En bra personlig tränare ser det här. Aha, hon vill klura ut varför och få ordning på det för gott. Då kanske man inte ska piska på så mycket om det. Känner man mig så vet man att rätt var det är trillar tjugofemöringen ner och vips så ändras mitt beteende, kan gå på en dag. Nu har medvetenheten hjälp mig lite så jag äter inte typ 8-9 ggr per dag, bra är typ 5 ggr, men jag ligger på kanske 6-7. Alltid nåt.

Samma med hemövningar. Jag har en lista med övningar jag kan göra. Kan. Inte nödvändigtvis ska. Inte måste. Varför inte ska? För jag rockar fortfarande mycket headstuffgrejer och ibland får de företräde framför allt annat, det måste få det. Då blir det knas med massa måsten. Ibland tar annat plats. Mina headstuffgrejer är ibland som en tornado i både brôt och styrka. Och det tycker jag en personlig tränare ska kunna anpassa till. Inte ställa in, inte sluta, utan just anpassa. 


Och vad pågår här inne? Vad gör vi med det på träningspasset idag? 


Och här inne? Och vad gör vi med det på dagens träningspass?

Ibland kommer jag till min träningsklinik och jag har brötat som tusan hela natten och skallen hänger på sniskan rejält när jag kliver in genom dörren. Rent bokstavligt.  Vad händer då?

Min tränare är crazy bra på att läsa mig och jag hinner inte ens sätta mig i soffan innanför dörren innan hon har rekat av läget och snabbt anpassar träningen helt till mitt mode för dagen. Lite kaffe och lite mer tid för henne att se hur min dagsform är. Är jag mosig i skallen så blir det kanske tungt benpass. Benpass är bra för mosig skalle för det är en stor muskelgruppp och jag blir så där härligt trött efteråt som ger massa skön vila. Dessutom är det ingen psykbrytsövning. Hänger psykbrytet i halsen så är det nono på komplexa övningar med t.ex. mycket koordination och balans på en gång, då måste man använda skallen och det är inte bra när skallen redan går knäna. Ibland får jag värsta gladövningarna, t.ex. blir jag sjukt glad av att se hur bra jag har blivit på peak på boll för ett tag sedan, jag lever på det än.

Rent av en toppenbra övning till en psykbrytsdag. Min tränare, Marie Gustafsson på WestCoast4, kan sina tricks. Hon läser, hon anpassar. Det fodrar som sagt att man själv har kommit så långt med sin personliga utveckling så man har de mentala redskap som behövs för att läsa andra. Det hänger en del på personkemi också, min tränare är väldigt enkel och det är jag med om man bra har förmågan att läsa mig. Hon har det och det blir toppenbra.


En tung boll i ett rep slås från sida till sida. Vi kallar den tornadobollen. Den kan möblera om en rejält i skallen. Åt vilken håll möblerar den om just mig? Och vart vill vi med skallen just idag? 

Typ sånt. Bara huller som bullerexempel. Men typ sånt ska en personlig tränare kunna läsa och anpassa träningen till. 

En del är som en motorväg, då behövs inte så värst mycket anpassning och man kan som tränare rent av använda färdiga program. Men då har man innan läst av att den personen är sån. Just nu. Den är viktig. Just nu. Det ändras. Vi ändras. Ständigt.

En annan grej. Min träning som jag har nu på WestCoast4, det är en elitklinik som i stort sett bara har personlig träning, inte bara men nästan. De har jobbat lite mot mitt förstånd och min glädje. Haha. Jodå. De har jobbat med mina svagheter, t.ex. har jag haft ett hutlöst vingling bäcken, helt omöjligt att ta ett steg framåt med en fot och böja benen ner, så kallat utsteg, jag vickar hej vilt. Hur kul var det att jobba upp en sån grej? Än mindre kul blir det när man inte fattar hur totalt B man är på såna övningar. Ingen värdering om mig där, bara ett krasst konstaterande att jag var totalt urkass. Men jag visste att jag så jäkla kass och jag visste inte hur mycket träning och vilken slags träning det fordrade. Nu kan jag se skillnaden, jag kan se hur jag kan göra. Och omg jag kan ha åsikter om allt och inget och omg vad jag kan babbla. Ändå fick de ihop det. Mitt bland allt mitt babbel och mina idéer om allt och inget.

Fatta det fordrar skills att se vad som behövs och hur man fixar det och dessutom på ett sätt så jag varken tappar lusten, orken eller får ett bryt. Det är personlig träning på riktigt. Inte ett enda bryt jag har haft.

Nu är jag starkare i skallen och det är okej att pressa mig bortanför min psykbrytsgräns. För att känna att det händer inget, det är inte farligt, och vi kan ta hand om det också. För att upptäcka och erövra det som finns bortanför gränserna. Gränserna är bara illusioner och det är illusionerna som ska bort. De gör den resan med folk också. De försöker men jag bara skrattar. Haha. Skrattar och ler och är glad.

Att bara bryta ner någon är inte svårt, men det är något helt annat, det är inte det jag pratar om. Att pusha någon ur sina komfortzoner, rejält, för att hitta nytt, på ett konstruktivt sätt kan fodra gråt och gap och skrik och tandagnisslan. Men det är inte bryta ner. Det är här handlar det om att pusha personen förbi inre murar på ett konstruktivt sätt. Jätteviktig skillnad. Fordrar skills. Och det som funkar hos en person funkar inte för en annan. Finkänslighet. Ad hoc. Skills. 

Sist fick jag återigen en rejäl mangling, men jag var ledsen den dagen, tårarna började vattnas ögonen, jag kämpade på men det blev mer ledsamt än kämpa mot inre murar så vi bröt, dessutom rasade mitt blodtryck, jag hade varit lite knas i kroppen dagen innan. Jätteviktig skillnad.

På’t igen, en spännande upptäcktsfärd, hur får man mig över gränsen och vad händer då? Det fordrar fingertoppskänsla, hitta rätt dag så det inte blir en destruktiv grej, och sen hur gör vi med just den här personen. Med mig. Jag är jättenyfiken. Äh, klart jag varit över gränser förr. Tusen gånger rent av. Men varje gång är jag lika nyfiken.


Balansträning - jag skiter helt i tråkig sjukgymnastik - longboraden funkar asbra som träning och gladast vinner! Jodå, vi tränar på träningskliniken också, så länge det är kul och ger bra resultat är jag på. Framför allt har de gjort mycket för min koordination. Nu är det nog bara balansen och mina ben som släpar. Vilken resa det har varit, för 15 år sen kunde jag med nöd och näppe gå ner för en trottoarkant på egen hand. 

En annan grej. Hur är olika personer starka? På vilket sätt är de starka? Hur hittar de styrkan? Vad har de för oolika mindset att ta till i olika situationer? Olala på den också. Jag ska inte gå in på det här, det finns så mycket att skriva om det, men den är jätteviktig. Jag själv är stark på ett väldigt annorlunda sätt. Det är få som ser mina olika powermindsets. Jag kan rent av verka mesig om man inte ser. Iband syns min kämpa-gogogo-power väldigt tydligt, ibland syns min glädje-all-over-the-place-power, ibland syns min inte-ge-upp-power. De är lättast att se för andra, det är väldigt tydliga när de rockar loss och knôkfulla av power. Men där finns så mycket mer, som för andra är svårt att se. Min unicorn-power. Den som allra mest försätter berg. Svår för andra att se. Ännu svårarre att greppa. Det är svårt för en personlig tränare att se alla olika människors power men en del har inte ens medvetenheten om det här. Och att vi använder olika mindset olika dagar, olika humör och också för olika övningar beroende på längd, explosivitet osv. Hur ser den personlige tränare det här? Och hur använder han/hon det i träningen? Hon lockar han/hon fram olika mindset vid olika tillfällen? Och vad är möjligt och rätt att locka fram idag? De flesta har inte tränats i sånt här alls.  

Jag kör på WestCoast4 i ett par månader till. De har supportat mig. Ska bli spännande och se om det lyckas få mig över den där gränsen. Och än mer spännande att se vad vi hittar där. Jag tänker att jag får ännu mera mentala skills. Så bring it on, bring it on babes! 

Återigen exempel på vad en bra personlig tränare kan hantera. 

Men hallå, ska inte träning vara kul och glädje? Absolut. Men om man bara ska hålla sig till all in glädje så har man lite mindre spelplan än om man vågar pressa sig ur glädjezonen. Men det kan ju vara glädje även i det obekväma, som jag, som är så inibänken nyfiken på vad som finns där bortom psykbrytsgränsen. I den nyfiken finns massa glädje. Då kan man hålla i den och ta brôtet just ddär och då. 

Om någon säger att jag vill att du hjälper mig att komma i form så jag kan springa en maraton och jag vill bara ha glädje så kanske jag måste säga nej, jag måste pusha dig ur din egen komfortzon flera gånger för att du ska klara att komma i form så pass så du kan springa en maraton, men jag kan försöka göra det så glädjefyllt som möjligt. Då måste personen välja. Kan funka så där bra. 

Eller så kan man göra en luring, och köra ett bra tag tills de har kommit nära den där gränsen, och sen förklarar man att jag måste pusha dig lite ur din komfortzon ett par gånger om vi ska komma vidare med din utveckling och det kan hända att det inte bara är kul men om du fixar så kommer du att få det här, det här och det här. Finns inte en kotte som bangar i det läget.  

Sen finns det andra som har en jätteresa inom sig men som man inte kan gå in i, den är för stor och fordrar andra skills, typ terapeutskills, och då får man rocka ad hoc, göra det bästa av situationen och försöka ge dem mentala skills i samband med träningen. Hur man gör det fordrar en hel arsenal med verktyg att arbeta med och svårt att beskriva så här.


Hur kul är det här då? För mig som går igång på att styra upp min dåliga koordination och kan se i en spegel precis hur jag rör mig och kan se mina framsteg så japp, jätteglad blir jag. Hur glad någon annan skulle bli av samma övning? Noop, har inte hit att göra. Alla har sin resa.

Eller en annan grej. Vad vill den personen? Vad vill personen med sina mål? Hur förhåller sig den här personen till sina mål? Dvs. inte hur jag förhåller mig till mål utan hur den här personen förhåller sig till mål. Är det viktigaste själva målet, att nå dit, eller som jag, som har mål som en dragningshjälp framåt här och nu men det är inte så värst noga om jag når dit, det är mer som tankemodeller som drar mig framåt och that's it. Cho Oyu är inget mål, det är en tokigt kul grej som jag mår bra av. 100 armhävningar, var uppe i 72 härom året, eller var det 82, minns inte var det, drar mig framåt. Fortfarande. Nu ligger jag kanske på 40. Och that's it. 100 st drar mig fortfarande framåt. För andra är det viktigare att just klara sitt mål annars känner de sig misslyckade. Eller nåt. Jag känner mig inte misslyckad, jag gör ju ett asbra jobb framåt. Typ så. Få personliga tränare kan hantera andras förhållande till mål.

Hur har vi det med våra drömmar, hur ser de ut för olika personer? Ska drömmarna näras eller täras? Hur påverkas den här personens drömmar av just den här träningen? Någon som vet? Fuck world records - life rules har jag tatuerat på min arm. Lesson learned efter mitt världsrekord. Och jag vill ändå högre. Min resa i mitt liv. När jag föreläser är jag noga med att tala om att det gäller för mig, i mitt liv. För andra kan ett världsrekord vara en helt annan resa. Inte skada det för dem.  


När jag fick de här handskarna av min thaiboxarvärldsmästarkompis Jennifer Österlin låg de i sängen på natten. Hon tycker jag är the queen of fucking everything så de passar mig. De hänger alltid framme. Mycket dream power i dem. För mig. Skateboardhjälmen hänger också framme. Min diamantpimpade isyxa hänger framme. Powerstuff. Me hur tänker jag för att plocka fram min dream power? Hmmm.  

Återigen exempel. Finns massa massa att skriva om det här.

Måste det vara så här? Nä, det måste ingenting. Det finns tränare som är skitdåliga på det här och kan nå toppenresultat men de kan bara jobba med vissa sorters personer. Låt dem göra det då. men inte paja ner de som inte funkar genom att säga att de inte har rätt motivation whatever. Säg att jag jobbar på ett annat sätt och man måste ha kommit lite längre med sig själv eller jag har inte den kunskapen som behövs för att hjälpa dig eller whatever det handlar om. Men det finns de som inte alls kan det här och jobbar med klienter som behöver i vart fall en del av det här och så går det som det går. Dvs. så där. 

Jag är otroligt tacksam för mitt numera mycket stabilare bäcken och allt annat jag fått. Det är faktiskt del av det svåraste rent muskelmässigt när jag bestiger höga berg. Jodå, att gå ner för ett berg på 7000-8000-meter med en tung ryggsäck är inte lätt. Att böja benet, steg efter steg, och hålla emot med mesta möjliga stabilitet för att inte riskera att tappa balansen. Nu har jag ett stabilare bäcken vilket gör att det är mycket lättare att gå ner. Framför allt säkrare. Jag har gått baklänges många många gånger för att jag inte har litat på mina ben och också min balans. Det är lättare för benen att gå baklänges men det tar tid. Med bättre bäcken funkar balansen också bättre. 

En annan grej. Varför har jag personlig träning som själv har skills att hjälpa andra? För man kan hjälpa med olika grejer och det är svårt att se och jobba med sina egna svagheter själv. Det är inte konstigare än att det är bra att bolla sina headstuffgrejer med någon annan även om man har bra skills på att hjälpa att bolla andras headstuff.

Well. Lite idéer om personlig träning. Inte menat som en lag huggen i sten, bara lite idéer. Ingen kan allt men alla kan öka sin medvetenhet. Jag hjälper till, företrädesvis i Skatås i Göteborg men även på andra ställen, hör av er. Ett tag till, sen får vi se hur det blir nästa år. Och min träningsklinik hjälper till. WestCoast4 i Sävedalen precis norr om Göteborg. När man ser Triumfglassfabriken från motorvägen, precis där fast på andra sidan av motorvägen.  

Så, kör så det ryker med träningen på ditt sätt, sök det som funkar för dig.

Och slutligen ett tips, om du vill börja springa eller whatever men har svårt att komma iväg så fokusera helt på att du ska ut genom dörren, skit helt i resten, du ska bara ut genom dörren. Sen hur springer när du kommer ut, whatever, det löser sig, spring en runda bara, spring till en polare och kramas eller nåt, och hem igen. Bara du kommer ut. När du varit ute ett par gånger kan det bli lättare och då kan du börja fokusera på vad du tränar osv. Ett mantra som hjälper mig när jag inte kommer ut genom dörren – tänk inte bara gör, tänk inte bara gör, tänk inte bara gör. Dvs på med mjukisbrallor och träningsskorna och uuuut! Skit i resten. Skit i kläderna, man kan springa i skjorta också, bättre att springa i skjorta än att inte springa alls. Så, uuuut! 

Huller som buller med mycket i det här inlägget. Huller som bullertankar. Woop. 
Anneli

- Till WestCoast4 .
- Följ min polare Jennifer Österlins, bara några år efter hon började träna vann hon VM i kickboxning, snacka om att allt går, och snart är det dags för VM igen. 
- Tack Merrell för Merrell Glove - bästa träningsskorna ever!
- Tack Gothia Ink Tattoo för tattoosarna som också drar mig framåt! 
________________________
För er som undrar vem jag är, här finns en fantastiskt välskriven artikeln om min bakgrund i det ansedda Magasinet Filter. Jag måste varna, det är starkt!

Här har ni min engelska facebooksida, crazy, nu har den passerat 140.000!! 
Här är min privata svenska facebook, där går det bra att följa mig.  
Och här har ni min hemsida. Där kommer snart nytt, heja!
________________________   

När jag någon gång frestas att ge upp tanken på vinterturer i fjällen så beror det främst på att det är så tungt att släpa omkring på all packning på järnvägsstationer och på själva tågen. Det finns inget som är så jobbigt, särskilt inte om tåg och bussar är överfulla. Och ännu värre om de är försenade. Men denna gång fanns det plats, allt var i tid och alla byten gick bra. Vi anlände till Kiruna och steg på en buss till Nikkaluokta. Där var det ompackning. Pulkan och ryggsäcken lastades.

Anders saknade solglasögon och gick till fjällanläggningen och inhandlade ett par sådana. Efter lite inledande förvirring och allmänn ovana vid situationen kunde vi komma igång strax före klockan två på söndagen. Vädret var mulet och temperaturen någon eller några minusgrader. Vårt mål var Vistasstugan. Dit var det ca 30 km så det skulle ta flera dagar. Ett STF-gäng vi träffat på bussen skulle också dit, men de skulle åka skoter. Det är många som gör så, eftersom det inte finns någon stor stuga före Vistasstugan. Därefter skulle de fortsätta till Alesjaurestugorna på Kungsleden.

Ut i det stora vita. Visttasvággi känns nästan oändligt lång, och den första dagen tyckte vi att vi knappt förflyttade oss alls i förhållande till bergen omkring oss. 

Vi följde västra sidan av dalgången och stötte efter en stund på skoterspåret som var bra att åka i. Efter ca 12 km slog vi läger. Vädret var bra så vi åt kvällsmaten utanför tältet (premiär i fjällen på vintern), drack upp en överbliven öl (även det premiär) samt åt upp ett salladshuvud (naturligtvis premiär).

Natten blev god. Det var -14 grader utanför tältet men betydligt varmare inuti. På morgonen blåste till att börja med en kall vind från NV, men det blev behagligare senare på dagen.

En kort paus mellan åkpassen. Anders nyinköpta solglasögon skulle fått vilken 16-åring som helst att se ut som en riktig macho i Stadsparken.

En dragvillig arbetshäst.

Ungefär mitt i Vistasdalen ligger en liten stuga som kallas Lisas stuga (utsatt på fjällkartan). Här rastade vi med lunch.

Vinden tilltog igen och vi slog läger, ca 13 km från vårt förra. Det var både den tilltagande vinden och vår egen trötthet som bestämde det. Vi hittade en driva som gav skydd för en tältplats. Dagen efter fick vi höra att det varit "storm" i Nikkaluokta. Ungefär 20 meter per sekund hade uppmätts, men ska man vara petig så är det en bit kvar till gränsen för storm. Vi märkte dock inte blåsten så mycket där vi var. En del snö hade dock tagit sig in i absiden genom en glipa under tältöpppningen.

Nästa morgon började med en kylig vind men den avtog när vi åkte, precis som dagen innan. Ett större gäng blev skjutsade på 3 skotrar och passerade oss. Vi pratade senare med förarna. Det var de som berättade för oss om "stormen". Gruppen skulle till Vistasstugan för att därefter skida vidare upp till Nallostugan. Själva åkte vi halvmilen till Vistas, pratade en stund med stugvärdinnan och fortsatte sedan.

Från Vistasstugan ser man upp i dalgången Stuor Reajddávággi där berget Nallo (Nállu) tornar upp sig. En utflykt upp till Nallostugan härifrån hade varit spännande, men det fick bli en annan gång.

Lunch åt vi på en snödriva som var vänd mot solen. Det var underbart fint i dalgången och detta var den varmaste lunchplatsen vi hade under hela turen. Helt enkelt ljuvlig. Flera turister som kom från från Alesjaurestugorna passerade när vi satt där.

Foto: Efter Vistasstugan grenar sig dalgången. Visttavággi fortsätter till höger om berget 1594 och till vänster går Unna Visttasvággi som är en betydligt högre och brantare väg. Vi åkte den högra vägen.

När vi fortsatte norrut i dalen kom vi in i skugga av de höga bergen och det blev kallare. Vi slog läger ett par kilometer före "tröskeln" upp till sjöarna i norra mynningen av Vistasvággi. Dagens etapp var ca 14 km.

På kvällen blev det närmare -17 grader utanför tältet. Detta var den kallaste natten under hela turen. Under de två föregående nätterna hade jag varit för varm i två sovsäckar (komforttemp. för innersäcken av dun: -1°; yttersäcken av syntet: -3°) men denna natt kändes det ganska bra. Under resten av turen använde jag bara syntetsäcken, vilket räckte till yttertemperaturer ända ner till ca -10° (varmare inuti tältet förstås). Den säcken är en nyinköpt Haglöfs Zensor 2s, och jag var först lite misstänksam mot den eftersom fyllningen verkar lite tunn. Men skenet bedrar, det är en alldeles utmärkt säck.

På natten vaknade vi och upptäckte att det var norrsken ute. Anders gav sig ut för att fotografera det. (Här är meningen att det ska vara ett foto på norrskenet. Får se om jag kan sätta in det i efterhand, när Anders är klar med bildbehandlingen av sina foton.)

Foto: Ny dag, den fjärde dagen på vår tur. Strålande sol på förmiddagen. Vi har just packat ihop tältet. Kameran är riktad åt söder, dvs åt det håll vi kom ifrån dagen före.

Foto: Vi tog oss fram till den branta stigning som leder upp till sjöarna i norra delen av dalen. Tröskeln som ska passeras är knappt 100 höjdmeter (den släta snöytan till höger om Anders). Arbetsamt men annars inga problem.

Vinden hade friskat i när vi tog oss uppför tröskeln och det gällde att inte låta vantar och annat löst ligga på snön. Både vindriktning och lufttemperatur växlade ofta. För första gången var det så kallt att jag tog på mig jackan. Under de tre första dagarna hade jag nämligen åkt i enbart underställ och en fleecetröja på överkroppen. Man blir varm av pulka och ryggsäck!

Det var motvind genom passet vid sjöarna och sedan en lång, härlig nedförsbacke till samevistet Alisjávri. Vi åt lunch utanför det folktomma lägret. Vi fick hålla fast i alla våra prylar, för nu hade det blåst upp rejält. Vinden kom från sydväst utmed Alisvággi och det passade oss bra eftersom vi skulle norrut. Vi såg flera grupper med turskidåkare färdas söderut på Kungsleden, mot Alesjaurestugorna. De hade det tufft i motvinden och snödrevet. Men vi skulle ju norrut och blev behändigt fösta med god fart på den östra sidan av Alisjávri. Här uppskattade vi vindhastigheten till ca 10 meter per sekand. Kanske mer.

Vår plan var att slå upp tältet före Áhpparjávri, men det var inte lätt att hitta någon svacka eller klippa som gav lä för den allt kraftigare vinden. Marken var relativt slät, och vinden hade en förmåga - naturligtvis - att smita runt hörn och anfalla från alla håll. Snön yrde och gjorde sikten dålig (i Skåne säger vi att det "fyker"). Men efter en stunds letande hittade vi en driva där vi grävde ner tältet djupt och byggde en mur mot vinden. Vi hade då kommit nästan ända fram till sjön. Vi räddade oss in i tältet, lagade kvällsmat och fick en riktigt god natt.

På morgonen var det inte mycket vind och vi kunde gräva upp pulkan och tältpinnarna utan problem. Vi tyckte att vi klarat "stormen" bra och att det var lite spännande med ett oväder.

Men nu stod vi inför ett viktigt beslut. Färden hade hittills gått som vi hoppats, och vi tänkte att vi borde ha tillräckligt med tid för att åka österut och gå genom Lapporten till Abisko. Det skulle naturligtvis bli längre - omkring 2 mil - och innebära ospårade sträckor i björkskog. Vidare skulle vi inte kunna vända om vi fick problem t ex vid Lapporten, för då skulle vi missa tåget hem. Men vi var fyllda av tillförsikt. Vädret såg ju bra ut och vi kände oss i god form. Vi beslöt oss för Lapporten.

Men hade vi vetat vad vädret och fjället hade i beredskap för oss de närmaste dagarna hade vi sannolikt valt något helt annat. 

Hög höjd innebär extrem påfrestning på huden. Luften är väldigt torr, kylan är sträng, solen gassar utan det skydd luften ger på havsnivå och vinden pinar på. Vad händer med huden och hur skyddar jag mig?

På hög höjd ä är luften väldigt torr, dvs. det är mindre vattenånga i luften. Det gör att man lätt torkar ut eftersom man förlorar mer vätska i andningen, dvs. luften man andas ut är lika fuktig som vanligt av min inre luftfuktighet, men luften jag andas in är torr som fnöske så i varje andetag går jag massa minus på vätska. Drick, dricka och åter dricka är knepet.

En annan grej som påverkas kraftigt av den tunna luften är huden. Huden behöver fukt och helt plötsligt är det snustorrt. Det gör att redan när jag vandrar in till baslägret på 4.000-5.000 meter beroende på berg, så börjar huden reagera. Huden vill ha massa mer fukt och hallå!! 

Till det här kommer ett problem till. Syrefattigt. På hög höjd är det mindre syre i luften. Huden vill ha syre och återigen öppnar sig huden, hallå, vi vill ha syre!!

Den öppnar sig. Porerna öppnar sig. Bokstavligt.

Vi alla har ju olika hud, en del mindre porer, mer som persika, en del mer porer, mer som apelsin. Jag är apelsintypen. Och när huden behöver fukt svarar den med att öppna porerna. Rejält. Olala. 

Hur man hanterar det är olika men både jag och min bästa klätterpolare får helt enkelt ta en timme eller två och klämma ur porerna. Typ på 4.000 meter. Asäckligt för porerna är så öppna och ja, hm, fulla av gojs, det räcker man bara petar på huden så hopplar det ut. Omg, nä, det skrev jag inte. Sen står de på vid gavel och skriker efter luft. Sakta sluter de sig och sen efter ett par dagar är det samma visa igen. Sen brukar det avta ett tag och sen kan det bli en körare igen när man kommer upp på ännu högre höjd, typ 6.000-7.000 meter. 

Sen en annan grej med den syrefattiga luften. En del säger att det är svårare att tillgodogöra sig energin på hög höjd pga, av syrefattigheten och det är därför vi tappar så mycket i vikt. Nä säger jag, jag får energi om jag äter och orsaken till at folk är så svaga är för att de går alldeles för fort upp på högre höjd, kroppen hinner med, därför är de så trötta och svaga. Sen varför vi tappar så mycket i vikt, 10 kilo är helt normalt på ett 8.000 metersberg, tror jag beror på att kroppen har svårare att återbygga sig på hög höjd. Lite annorlunda teori. Så jag äter inte energisnabb mat utan mat som hjälper mig att återbygga mig. Och så tappar jag mycket mindre vikt än andra. Det här med att återbyggga sig påverkar även huden. Den får svårare att återbygga sig. Varje sekund bryts vi ner och varje sekund återbygger kroppen sig. Återbygget går så där på hög höjd. Annelistyleteorier.

För min del har det betytt att jag har spruckit het sjukt mycket. Fingrarna spricker rakt av och tokdjupt. Har aldrig sett nåt liknande. Men så har jag också skador på cellåterbildningen. I tio år handlade mitt liv om att återbygga cellerna så jag inte skulle stryka med. Jag har blivit asbra på det. Nu har jag fördel av mina skills i bergen. Mat som hjälper kroppen att återbygga sig. Minska slitaget, spara på kroppen, inte stress, olala, asdumt för återbyggandet. Så jag kör extremt mycket mental träning innan. Iiiinte stressa för då spricker fingrarna. Typ. Fast det gäller allt i hela kroppen.


Det börjar lite försiktigt kors och tvärs åt alla håll. Sprickan på pekfingret är en annan skada men den kommer inte att läka utan börja spricka upp. På väg uppför Kilimanjaro. 


Precis nerkommen från Kilimanjaro. Rivsåret jag hade på pekfingret på bilden ovanför är såret man se precis på undersidan av pekfingret, det stora såret på pekfingret är vanlig spricka. 


Tumme. Kilimanjaro after work. Det gör goe ont kan jag lova.  


Ett annat fenomen när vi ändå håller på - naglarna lossnar i framkant. Men det har inte med höjden att göra, det gör de i fjällen också, det har med den tunga ryggsäcken att göra, det snörper åt cirkulationen eller nåt och i kombination med nåt trasknas hos mig så blir det så här. Utan ryggsäck inga blodiga nagelkanter. Det här gör sjukt ont. När de alla har lossnat någon mm så läker det och sen är det klart för den turen. 


Olala, inte snyggaste bilden men nu snackar vi dokumentärt. Jag kunde över huvud taget inte nudda på undersidan av näsan. 


Omg, la jag upp den här bilden? Nänä! Haha. Men om vi inte tar hela sanningen så lär vi oss inte hela sanningen. Tur det var kråkfritt. Den där näsan gjorde så ont så herre min skapare. 


Näsan började spricka mitt itu på topptältningen på 7546 meter. Kolla underläppen, svullen som tusan. Det är höghöjdsödem, inte samma ödem som man kan få i lungorna och hjärnan och som är livsfarligt. Det här är inte farligt men man ser ju rolig ut. Vanligast hos tjejer och oftast i ansiktet eller på händerna. Selfie in style!  

Sedan har vi kylan. Jag har förfrusit näsan några gånger. När jag ligger i sovsäcken på natten så sticker näsan ut för att jag ska få mesta möjliga syre. Jag har en liten mask för att skydda ansiktet och näsan mot kylan men den är inte skön alls. Och då går det som det går. Nästoppen fryser helt enkelt. Som när man stoppar en jordgubbe i frysen. Och sen när den tinar så ja, det blir ju ingen jordgubbe av det. Ingen näsa heller. Som tur var är det bara ytan, inte så djupt, så näsan växer ut igen. 


Nänä, den här bilden la jag inte heller upp. Hur kan jag vara så glad med den där näsan? Huja sicket sår det blev på näsan sen, hela toppen var som en köttslamsa, det blev skorpa och infektion under skorpan, och omg vad det höll på. Som tur är har jag som utgångsläge väldigt bra läkekött, ärvegods från min pappa. 

Sedan har vi solen som är stark och det är lätt att bränna sig. All luft som finns mellan havsnivå och baslägret på 4.000-5.000 m innehåller massa grejs som skyddar mot solen. Så det finns inte där. På 7.000 m finns ännu mindre sånt grejs. Man bränner sig sjukt lätt. Solskydd, solskydd, solksydd. 


Mera verklighet. 


Sooolcreeeme Anneli!!

Men jag avskyr solksydd. Kletigt, klabbigt, huden kan inte andas, jag får värsta klaustrofobi. Så det har gått som det har gått genom åren. Extremt svårt bränd många gånger.

Så vad kan jag göra för att än mer hjälpa huden?

Man får smörja ändå ibland. 


Kaaaan duuuu iiinte smörja in diiiig?? Jo det kan jag, rejält också. Det här är egenblandad smörja, solskyddscreme, zinkpasta och gammal ultra som fanns förr. Bästa hittills men zinkpastan är uttorkande. Så där bra. Solen är sjukt stark. 


Och vad hjälper det att smörja sig om man missar en klutt... fatta att bära ryggsäck med det där när det bara var tunna blåsor. Får skylla mig själv när jag slarvar, det är bara att skärpa sig till nästa gång.  

Smörja. Ja men jag avskyr ju smörja. Värstingavskyr. Riktigt jäkla hatar känslan av klabb.

Då sa min goda vän Tina Alich att jag skulle kolla med hennes syrra, hon har skills på smörja. Eh, skills på smörja? 

Japp, snacka om att Teja Mulic har skills. Och snacka om att hennes crew har. T.ex. Jessica Nilson. OMG!

Tjeja som förestår Grand Parfymeri i Göteborg, stans absolut topp of the rangebutik för smink och crème och parfymer och sånt, antog tillsammans med Jessica utmaningen att hitta smörja som funkar. Så jag slipper spricka, smörja som jag står ut med, som fixar värmen, kylan, som jag varken får värmeslag eller klaustrofobi av, som inte luktar så jag storknar – och som fixar det jag behöver för den extrema påfrestningen – extremt torr och syrefattig luft, smällvarmt utan uv-skyddande luft, smällkallt och extrem vind.

Och hur har det gått?

Yeah!!! De fuckin’ klarade det! vi klarade det, jag bidrog med all relevant info jag kunde komma på och ff.a. Jessica vred och vände på sina crazy duktiga skills. 


Hey, good morning guys, would you like some coffee? Senaste berget, inte en skråma! 


Kika bakifrån också, japp, finfint. Och högre än Kilimanjaro. Det var på den här turen jag missade att smörja en bit nedanför nacken, omg vad ont det gjorde men annars gick det bra. 

Okej, jag har inte varit på 8.000 meter än men jag håller helt och fullt än så länge.

Så, vad har vi hittat för smörja?
Klickar du på länkarna hamnar du på Grand Parfymeris hemsida för just den produkten. Öppnas i nytt fönster. 

Clarins Hand and Nail Treatment Cream för händerna.
 

Ansiktet, nacken och armar/händer får Elizabeth Arden Eight Hour Cream Intensive Daily Moisturizer for Face med solskyddsfakor 15. Japp, det har räckt eftersom jag smörjar ofta och dessutom satsar på att bygga solbränna så jag har ett kraftigt grundskydd.


Läpparna klarar sig toppenbra med Elizabet Arden Eight Hour Cream Nourishing Lip Balm med solskydd 20.


Sen utöver detta hjälper vi huden att läka och återbygga sig med Estée Lauder Advanced Night Repair. När jag har smörjat ansiktet får det sitta kvar på fingrarna och jag duttar på lite extra på fingrarna ibland eftersom det är de som spricker värst. 
 

Till det här har jag också en liten tub jättestark kortisonsalva till svåra inflammationer och en liten tub antibiotikasalva. Blir det infektion i sår så omg, det läker aldrig. Och en minitub speciellt till om öronen eller ögonen knasar ihop. Den kan man ha till sår också. 

Priser? Varierar så jag skippar att ange, bättre att kolla men inte billigaste grejerna. Vill man ha billigt så tar man billigt bara man är med på att det går som det går. För mig är det bara en del av värstingresekitet helt enkelt. Sovsäcken är inte heller billig. Inte tillstånden för att bestiga storbergen heller. Osv. Jag köra stora burkar och tuber in till och i baslägret och sen fyller jag på småflaskorna och burkarna varje gång jag smätter upp på berget.

Testa nya grejer? Ja, Clarins har en oljig double serum som är bra på att både mjukgöra och återbygga och jag ska testa som natt-treatment på nästa berg. 

Heja! Tejadarling och Jessicadarling, mission completed all in på den! Och tack till Tina som så ofta har så himla bra tips! Så himla coolt! Sen är det saftig pink power i att ha värsta fincremerna på hög höjd, det tar jag med som bonus. 

Sen har vi hittat lite andra grejer som hör hemma på hög höjd när jag är i farten, pinkpowerstuffgrejer, men det tar vi lite längre fram!

Kom nu ihåg att olika hud reagerar på olika sätt, det här är helt anpassat för min situation och min hud. Personlig rådgivning och bra grejer, det är knepet!  

Grand Parfymeris har numera webshop där ni kan surfa runt och hitta det mesta! 


Okej, då har jag nåt än lite närmare toppen av Cho Oyu, min 8.000 metersdröm. All kunskap, alla skills, allt räknas och en helare kropp ger ett lenare liv och det gör enormt stor skillnad, desto längre jag håller desto längre kan jag rocka vidare. Stort tack till Grand Parfymeri! 



Woop! 
Anneli
________________________
För er som undrar vem jag är, här finns en fantastiskt välskriven artikeln om min bakgrund i det ansedda Magasinet Filter. Jag måste varna, det är starkt!

Här har ni min engelska facebooksida, crazy, nu har den passerat 140.000!! 
Här är min privata svenska facebook, där går det bra att följa mig.  
Och här har ni min hemsida. Där kommer snart nytt, heja!
________________________   

I vårt projekt Peak of Sweden (#PeakOfSweden) ska vi besöka samtliga landskap i Götaland och Svealand under 2014.

I varje landskap ska vi bestiga den högsta punkten, vandra en bit på huvudvandringsleden samt besöka landskapets nationalpark.

Den 22 mars besökte vi Västmanlands högsta punkt, Fjällberget som ligger nordväst om Grängesberg och är 466 möh.

Namn: Fjällberget

Höjd över havet: 466 möh

Plats: Nordväst om Grängesberg
Position: Vid Fjällbergets skidanläggning.
Klassificering: Mycket lätt
Avstånd: ca 2,5 km tur och retur
Höjdskillnad: 146 m

Detta var den hittills högsta höjdskillnaden vi varit tvungna att gå upp på en av topparna vi besökt.

Vi parkerade nere vid skidanläggningens parkering och vandrade den lilla skogsvägen som går upp på Fjällbergets baksida.

Uppe på toppen finns en radiomast som dominerar hela toppen. Här finns även vindkraftverk lite längre ner. Exakt topp position var lite knepigare att hitta eftersom det var rätt flackt på toppen.

Till slut fick vår gps in rätt position och vi kunde ta topp bilden!

Innan vi for iväg från Fjällberget passade vi på att äta lunch vid vindskyddet som finns vid bergets fot.

Vill du se fler bilder från vår bestigning av västmanlands högsta topp eller ladda ner en karta så är här en direktlänk till vår hemsida:

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=876&i=V%E4stmanlands%20Tak

www.traneving.se

/Helena och Thomas

Färden gick över sjön Áhpparjávri och sedan förbi Bieggalouppal. Vi passerade ett järvspår. Åt båda sidor fanns mäktiga berg att njuta av, och även utsikten framåt var fin. Vädret var relativt klart men något växlande. Runt vissa bergstoppar hängde moln. Vinden var kall.

Några av topparna i Kåtotjåkka, söder om Bieggalouppal. Den något till vänster om mitten är 1796. Nästa till höger om den är 1991. Den längst till höger har ingen höjdangivelse på fjällkartan.

Efter ca 7-8 km tog vi lunchpaus och vi skottade en bekväm, vindskyddad soffa i en driva.

En oroande pratstund

Medan vi satt och njöt vid vår snödriva närmade sig fyra personer från det håll dit vi var på väg. Det var ett gäng män från Finland i blandade åldrar. De hade pulkor allihop och såg välutrustade ut. Kanske hade de hyrt en del av grejerna i Abisko.

Vi fick en pratstund med dem. De berättade att de åkt från Abisko via Kungsleden och haft för avsikt att åka runt bergen och tillbaka via Lapporten. Men det hade inte varit så enkelt som de trott. De hade bestämt sig för att vända och var nu tillbaka samma väg som de kommit. Vi undrade förstås varför. Och så fick vi en förklaring på lite knagglig engelska som vi inte helt förstod.

För det första så var de ovana vid fjällkartan och dess skala 1:100 000. "Det blir längre att åka än vad man tror", sa de. Jaha. Sedan talade de om branta och klippiga partier som de haft problem med. Vi trodde att de menade Lapporten, men när vi senare på dagen tänkte över saken insåg vi att de nog menat något annat. För på fjällkartan såg vi inga sådana svårigheter. Kanske hade de följt jokkfåran alltför slaviskt? Eller hamnat i ravinen strax norr om Rautasjaurekåtan? Vi vet inte.

Vidare talade de om mark som var renblåst från snö och gjorde det svårt att ta sig fram med skidor. Till slut hade de haft storm. "Det var 30 - 40 meter per sekund", tyckte jag en av dem sa. Det är extremt mycket, och hur kunde han veta det? Nåväl, de hade tagit skydd för natten i sitt tält. Alla dessa besvärligheter hade lett till att de beslöt att vända för att hinna tillbaka till Abisko på lördagen (denna dag var det torsdag).

De frågade oss om våra planer, och vi sa att vi hade samma idé som de haft, nämligen att ta oss igenom Lapporten. De frågade då om vi hade tid att vända och åka tillbaka om det inte gick. Vi sa att vi inte hade tänkt på att behöva vända. Men att vi skulle fundera över saken.

Anders och jag återkom till det där samtalet flera gånger de närmaste dagarna. Finnarna hade varit en eller två dagar längre bort än vi och ändå vänt. Varför hade de inte kunnat fortsätta? De  var välutrustade och verkade kompetenta. Vi bedömde att det borde ha varit betydligt närmare och snabbare för dem att fortsätta än att vända. 

I vilket fall var det här samtalet en smula oroande. Framför allt på grund av att vi inte kunde få vår bedömning av natur- och åkförhållanden att stämma överens med deras beskrivning. Hade de gjort dåliga vägval, eller kunde det finnas något som vi hade förbisett?

Djur under vägen

Vi fortsatte utmed det frusna vattendraget Aliseatnu. Öster om höjden 923 böjer det av söderut och får ett slingrande lopp. Vi följde inte fåran utan tog en rakare väg.

Renar på vinterbete..

Fjällriporna spelade på kalfjället. Här en hane och en hona (hanen har en svart "tygel" mellan näbb och öga. På samma ställe fanns också två snösparvar, men dem fick jag inget foto av.

Foto: Landskap vi passerade.

Aliseatnu rinner ner i en rejäl ravin som syns på fjällkartan. Denna höll vi oss borta från och åkte längre norrut. Terrängen steg en aning och skymde det som fanns längre fram. Plötsligt öppande sig dalen nedanför oss och vi fick en makalös vy. "Wow", sa vi bägge två.

Vyn ner mot Rautasjaure, en mäktig syn. Berget till höger är Alip Vealevárri. Bilden visar också att det var lite si och så med snön under skidorna. Vissa ytor var helt barblåsta. Anblicken av björkskogen gav förstås blandade känslor. Vacker, javisst. Men den kunde bli besvärlig och segdragen att åka genom. Till att börja med såg det dock bra ut.

Vi gled varsamt nedför slänten med sikte strax söder om den renvaktarstuga som låg i överkanten på skogen. Då såg vi en snöskoter närma sig. Det var en man från Länsstyrelsen. Han körde fram till oss. Vi pratade om djur vi sett, och han var ute för att undersöka järv. Han berättade om nattens oväder och att SMHI angett vindstyrkan till omkring 19 meter per sekund. Detta tyckte Anders och jag stämde bra med vad vi tyckte att vi haft på kvällen. Han sa också att ett skotergäng "suttit fast" i Lapporten. Vi antog att han menade att detta inträffat under det senaste ovädret. Men det blev inte mer sagt om saken än så.

I björkskogen

Vi åkte  en stund i det skoterspår som Länsstyrelsen kört upp. De första kilometrarna var relativt lättåkna med stora ytor mellan skogdungarna. Spåret ledde ner till jokkfåran efter renvaktarstugan och sedan försvann det. Kanske hade han korsat fåran, det gick inte att se. Vi höll sedan höjd, vilket förde oss allt längre bort från jokken.

Efterhand blev terrängen alltmer kullig och fordrade noggrann planering för att man inte skulle fastna i tröttande upp-och-ned-farter mellan träden. Vi var dock överens om att det var bättre att hålla sig en bit upp på sluttningen än att åka nere vid jokken. På detta sätt fick vi kortast möjliga sträcka och slapp framtida höjdmeter. Vi slog läger i björkskogen 2-3 kilometer efter renvaktarstugan.

Tö!

Nästa dag vaknade vi till plusgrader och sporadiskt duggregn. Tö är något vi inte gillar på våra vinterturer. Men vad ska man göra åt saken? Det var bara att åka vidare. Som väl var gled skidorna ganska hyfsat i skogen, vilket nog berodde på att det var skare på snön. Så vi fortsatte träget i den kulliga och trädklädda terrängen.

Ibland hände oväntade missöden som fick oss att skratta glatt åt varandra. Här tappade Anders skidan. En hård gren knäppte upp bindningen.

Vi åt lunch vid en jättelik snödriva som vi sedan var tvungna att ta oss uppför för att undvika kullar i närheten. Vi kom allt högre och närmade oss den sommarstig som finns utritad på fjällkartan.

Foto: Utsikt från vår lunchplats. Kåtan vid Rautasjaure ligger på en kulle strax till vänster om sjöns hitersta ände och syns som en liten prick. Den infällda rutan visar en förstoring.

Kalfjället igen

Vi närmade oss den stora ravinen från Nissonvággi. Den är en parallelldal till Lapporten. Det blåste uppe på kalfjället, men inte särskilt allvarligt. Dagen såg fin ut och några tankar på kommande oväder hade vi inte. Vi slog läger någon kilometer innan ravinen. Det hade då börjat blåsa upp. Vinden ökade under natten men stannade av igen.

Vi beräknade att det var ungefär 6 km till mynningen av Lapporten från vår lägerplats. Vi hade alltså klarat av i princip all den terräng som finnarna beskrivit som besvärlig. Enligt vårt sätt att se var terrängen ganska exakt vad man kan förvänta sig om man studerar kartbilden, varken bättre eller sämre.

Under nästa dag borde vi enkelt klara av att åka igenom passet och sedan tälta på andra sidan med utsikt över Torne Träsk och Abisko. Därefter kunde vi lugnt skida den sista sträckan till fjällhotellet och hinna med tåget efter ytterligare en natt. Situationen kändes under kontroll. Vi hade tillräckligt med tid och allt borde kunna fungera bra.

Men så enkelt skulle det alltså inte bli. Nästa dag skulle naturens krafter mycket handfast påminna oss om att inte ta ut några dagsetapper i förskott.

Äntligen var det dags för årets första campingnatt, som jag har längtat! Förra året så hade jag lite problem i början, så för att minimera det i år så hade jag förberett mig så gott jag kunnat, till och med så rekade jag tältplats, vilket jag inte gjorde förra året.

I fredags kväll drog jag fram i stort sett allt jag skulle ha med mig, men jag packade inte ner allt förrän i lördags, ville umgås lite med familjen och ladda batterierna. inför min kommande tur. Vid lunchtid kom vi iväg på lördagen, hade  lite problem med att ta mig ut från huset och gården eftersom kärran var så  stor, men när vi väl hade kommit ut var det inga problem. Det finns ingen koppling där man kan sätta fast kärran i rullstolen, så jag fick ta till en specialare och surra fast med hjälp av ett rep  runt en stång som går under sitsen på stolen. I kärran, son egentligen är en barnkärra får två, hade jag mitt tält, tältgolv, liggunderlag, en väska med kläder, mat till mig och Ymer, 10 liter vatten och liten andra småsaker som förhöjer stämning och myshetsfaktorn lite när man är ute, totalt vägde det hela ca 20-25 kg.

Vi körde Södermalmsallen bort till Västgötagränd, nu kom vi till dagens första uppförsbacke, det första testet med andra ord, men det var inga större problem, det gick inte fort, men varför jäkta? Sedan pressade vi oss igenom folkmassorna på Götgatan ner till Skanstull, över Skansbron och sedan mot södra Hammarbyhamnen och Sickla. Vädret denna dag var strålande, soligt och ganska varmt, på några ställen var det dock ganska blåsigt och då blev det genast lite kyligare.

Efter några kilometer kom vi till Hellasgården, ett friluftsområde i närheten av Nacka naturreservat, här stannade vi till för en bensträckare och lite lunch, en potatis/purjolökssoppa och till det  en smörgås, riktigt gott, men o andra sidan, allt smakar gott när man är ute. Samtidigt som jag njöt av min mat funderade jag på var jag skulle fortsätta min tur. Antingen skulle jag svänga vänster någon kilometer söderut, vid Snörom, eller fortsätta ner mot Älta och Älta gård och där svänga vänster, jag bestämde mig för att fortsätta mot Älta. Älta är för övrigt en tätort i Nacka kommun med ca 10000 invånare. De äldsta bevisen på att det bott människor här är flera tusen år gamla, men det moderna Älta började byggas i mitten av 1900-talet, 1968 invigdes Älta centrum som var ett av Stockholms första inomhuscentrum, Sätra invigdes tre år tidigare Förutom ett centrum med många butiker så finns det en hel del annat i den här tätorten, bla ett av Stockholms största naturreservat och det var dit vi var på väg  Strålsjön och Erstaviks naturreservat.

Vid rondellen svängde vi som sagt vänster och fortsatte Erstaviksvägen upp till en parkering och en  bom,  här började reservatet. Jag hade spanat in två tre tänkbara tältplatser, den utav de tre hade jag kollat på live så att säga, de andra två hade jag bara sett på karta. Det första var Skomakartorp, ett litet torp som ligger vid Öringesjön, men för att ta sig dig var man tvungen att ta sig upp för en riktigt brant backe, något som jag inte riktigt kände efter att ha dragit över 20 kilos packning i 1.5 mil, så jag beslöt mig för att fortsätta grusvägen till alternativ nummer två.

Den här tältplatsen ligger i utkanten av skogen vid ett stort gigantiskt fält, eller rättare sagt två stora fält, det går en spikrak grusväg mellan fälten. När vi kom fram till platsen undersökte jag den lite mer, kollade jämnheten, underlaget, om det var mycket sten och rötter eller om det var gräs och om det var lätt att sticka ner tältpinnarna, det var det,  så då bestämde jag mig, utan att ha tittat på alternativ tre att här fick det bli, området var perfekt, sedan hade jag en vidunderlig utsikt också, tältöppningen skulle jag ha mot öster, så då kunde jag njuta av soluppgången när jag intog min frukost  (om det var bra väder vill säga). Tidigare så har jag lastat av mig alltihop och vilat mig lite för att sen fixa med tält och packning, men det misstaget skulle jag inte göra idag, jag kände mig ganska sliten så hade jag gjort det, då hade tiden säkert rusat iväg och jag hade i stället fått riktigt bråttom med att få upp tältet innan solen hade gått ner. I stället kopplade jag bort kärran från rullstolen, tog fram alla väskor, gav Ymer ett stort märgben som han kunde festa på medans jag höll på med mitt.

När jag höll på kändes det som om jag var iakttagen av någon, förutom Ymer, så jag tittade mig omkring, då såg jag på andra sidan fältet ett större gäng kronhjortar som gick omkring och betade. Samtidigt som jag tog fram min kamera räknade jag hur många de var, över 20 stycken. Vid ett tidigare tillfälle, för några år sedan såg jag 16, men den här gången var de alltså fler. Jag blir ju lite exalterad när jag ser djur när jag är ute, så jag blir lite skakig när jag ska ta kort, men några bra bilder fick jag i alla fall. Ymer avbröt sitt tuggande på märgbenet och tittade på dem också, men som tur var så stannade det vid just det, tittandet, när han hade spanat in dem en stund så la han sig ner och fortsatte med sitt märgben, jag fortsatte med tältet. När tältet var uppsatt packade jag upp tältgolvet, ett extragolv som stöter håller både väta och kyla borta, på det la jag liggunderlaget och sedan sovsäcken, den packade jag inte upp förrän det var dags att krypa ner och sova. När allt var uppbackat och klart tog jag och Ymer en kvällspromenad ute på fältet, nu träffade vi på ett gäng hjortar till, blandat med lite rådjur, nu kom vi ganska nära dem, i början brydde de sig inte om att vi stod och tittade på dem, men när Ymer började pipa, då drog de, tack Ymer, schysst! Medans vi tittade på dem kom det en kille och gjorde oss sällskap, jag var tvungen att fråga om de verkligen var vilda, eller om  det fanns någon inhägnad någonstans, men han berättade att de här var vilda och att det fanns gott om dem, jo tack, det har jag märkt sa jag och fortsatte titta, men efter en stund vände vi och åkte tillbaka till tältet.

Inför den här turen så kollade jag vad det skulle bli för temperatur på natten, det skulle i alla fall hålla sig över nollan, men för att minimera risken med att frysa så värmde jag på vatten och hällde det i en petflaska och stoppade ner i sovsäcken,  det skulle inte värma hela natten, men en bra stund i alla fall, det var riktigt skönt, så ett litet tips. Jag hade inte ätit någon middag än, var för upptagen med allt annat, men när jag la mig ner i sovsäcken så började hungern göra sig påmind, så då tog jag fram min gourmetmiddag, chips och grillad kyckling och till det öl. Kycklingen hade jag benat ur dagen innan och fryst in så det inte skulle bli dåligt och för att det skulle hålla sig under dagen, lite svårt att få med sig ett kylskåp när man är ute så här. Om det var gott? Det var gudomligt, när jag hade ätit klart och pillat lite på mobilen var det dags att sova.

Sov hyfsat bra, eftersom jag var vinterklädd med allt vad det innebar så var det inte ett dugg kallt, såg att jag hade +3 grader när jag vaknade på morgonen. Det som väckte mig var typ en miljon fåglar som lät, men det var bara trevligt, jag tittade på Ymer, han sov fortfarande så då fortsatte jag med det jag också.

Tittade på klockan, 06.45, det kanske var lite tidigt att gå upp nu, men det tyckte inte Ymer för nu hade han kvicknat till, så det var bara att pallra sig ut, påklädd var jag ju redan. När jag öppnade tältet och stack ut huvudet såg jag ett gäng hjortar, inte alls långt från tältet, vi smög oss ut försiktigt och drog iväg för att försöka komma lite närmare flocken, vi var väl kanske 70-80 meter ifrån, sedan stannade vi till och tittade på dem, efter en stund upptäckte de oss och stirrade tillbaka, sedan drog de.

När vi kom tillbaka till tältet gjorde jag i ordning frukosten, medans vi satt och åt dök det upp ett gäng hjortar till och så här höll det på hela tiden. Jag kunde ha varit kvar hur länge som helst och kollat på dem, men klockan gick så det var dags att tänka på refrängen, vi hade ju några mil hem.

Idag skulle vi ta en annan väg hem hade jag bestämt. När vi hade kört hela Erstaviksvägen ner till rondellen svängde vi höger för att efter några hundra meter svänga vänster, vi Älta IP och fortsätta utmed Älta strandväg. Det här var en ren chansning från min sida, men jag gillar att ta lite risker och då och då vara utanför min komfortzon. Den här vägen, eller stigen i det här fallet, var mer rätt på, men det var genom ett skogsparti där vägen inte var den bästa. Mycket upp och ner, grusigt, stenigt och jäkligt, men jag ville testa om jag klarade av att köra här med all packning.

Det började med en rejäl stigning, men det var bra för då såg jag på en gång om det var någon ide att ens fortsätta eller om jag var tvungen att vända redan från start, men efter en stund hade jag kämpat mig upp för första branten, nu var det bara resten kvar. Vi mötte många efter vägen som undrade vad jag sysslade med och erbjöd mig sin hjälp, men envis som jag är sa jag vänligt men bestämt, nej tack, jag fixar det.

Efter några kilometer kom vi till en nerförsbacke som jag hade funderat ganska mycket på, vid ett ställe som heter Brotorp. Nedanför backen var det en bro som gick över en bäck, så det gällde att ta det väldigt försiktigt i backen så man inte missade bron. Eftersom jag hade cykelkärran med all packning som sköt på så var det lite extra spännande när jag skulle ta mig ner för backen och trixa mig förbi den ena stenen efter den andra, dessutom hade jag ju Ymer att tänka på också, men det gick över förväntan bra. När vi kommit över bäcken och uppför en lång och seg backe blev det äntligen asfalt igen. Här svängde vi höger och fortsatte cykelvägen mot Bagarmossen.

Nu började jag känna mig riktigt sliten, det brukar komma och gå när jag är ute på längre turer, då gäller det att bita ihop och tänka positiva tankar, då brukar tröttheten försvinna för en stund. Att ta sig igenom Bagarmossen var en ren pina, jag var riktigt trött, men när vi började närma oss Kärrtorp, då släppte tröttheten lite och jag kunde ta i lite extra.

Vid Kärrtorp centrum svängde vi vänster och fortsatte Kärrtorpsvägen till gamla Tyresövägen, här svängde vi höger och fortsatte mot Enskededalen och Hammarbyhöjden. På sistnämnda ställe ligger den så kallade Galgbacken. Det var här den sista offentliga avrättningen ägde rum, nämligen 1862, en man som blev halshuggen som straff för våldtäkt och mord på en bondmamsell på Hornsgatan på söder. Den mest kända personen som avrättades vid denna plats var Gustav III:s mördare Jacob Johan Ankarström, men det var länge sedan, nu finns här en liten park och en minnessten som vittnar om den blodiga platsen.

Efter Hammarbybacken var det inte långt kvar, ca tre km och hälften av sträckan var nerförsbacke, äntligen! Nu var det verkligen inte långt kvar, tröttheten hade försvunnit i stort sett helt, nu var det bara adrenalinpåslag i kroppen, så den sista kilometern var den snabbaste under hela denna tur.

Allt har gått över förväntan, kärran gjorde att det hela gick mycket enklare mot att jag skulle surra fast allt runt rullstolen, så ett stort tack Camilla för att jag fick låna kärran. Det här ger mig mersmak på mer turer längre fram i vår, men först ska jag försöka ta det lugnt några dagar för det känns i kroppen.

Anders Andrae

www.skogstur.se

Namn: Bruksleden etapp 24 (och en bit på 25).

Start/Mål: Vid skidanläggningen i Klackberg

Klassificering: Lätt

Avstånd: 14 km

Den 22 mars 2014 var det dags för oss att vandra Bruksleden som en del i vårt projekt Peak of Sweden (#peakofsweden).

Eftersom vi tidigare på dagen bestigit Västmanlands högsta topp Fjällberget var vi i behov av en rundslinga. Vi hittade tyvärr ingen färdig rundslinga på Bruksledens hemsida. Men vi insåg ganska snabbt, efter att tittat på kartorna, att det lätt skulle kunna ordnas om vi valde Klackberg vid Norberg som mål och start för vår vandring.

Vi valde att följa Bruksleden norrut och kom ganska snart fram till en fin å som mynnade ut i sjön Boten.

Det var en magisk och lite mystisk plats med ett lugn som påverkade oss båda.

Vi fortsatte ut mot sjön Boten där det finns en badplats om man väljer att gå till södra sidan av sjön.

Här vid sjön stötte vi på ett väldigt fint vindskydd. Tyvärr hade vi inte tid att stanna så värst länge eftersom vi hade en rejäl bit kvar att vandra och mörkret ännu faller tidigt eftersom det inte ställts om till sommartid ännu.

Efter sjön Boten var leden omdragen. Det var inte med ännu på den karta som vi laddat ner från Bruksledens hemsida. På den gamla kartan går leden åt vänster för att komma in från väster i byn Fliken.

Detta stämmer inte längre. Direkt efter sjön Boten vänder leden åt höger och följer en liten skogsväg så man nu kommer in i byn Fliken längst bort i öster. Här i Fliken finns många fina gamla byggnader.

Vi fortsätter att följa Bruksleden fram till Kallmora där vi lämnar leden och börjar vår vandring via små grusvägar in i Norberg.

Efter en kort vandring på asfaltsvägen lämnar vi huvudvägen in mot Norberg och följer skyltarna mot Polhemshjulet och kommer fram till Kärrgruvans Gruvmiljö.

Sista biten tillbaka mot Klackberg följer den asfalterade landsvägen. Inte speciellt trafikerad men inte heller speciellt rolig.

Väl framme i Klackberg packar vi in alla våra saker i bilen för att senare spendera kvällen på hotell. En frinatt hos SJ med svit istället för tält:)

En mycket härlig vandringshelg går mot sitt slut. Tack Västmanland!

Se mer på vår hemsida med alla bilder och beskrivningar

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=877&i=Bruksleden

Thomas & Helena

När vi vaknade på morgonen verkade allt vara ungefär som föregående dagar. Tältet fladdrade i vinden men inget onormalt. De små utflykterna man måste göra utanför tältet ingav heller ingen oro. Vi åt frukost liggande i våra sovsäckar som vi brukar. Läste ett stycke i Nya Testamentet och samtalade en stund över det. Klädde på oss och snörde på kängor och gaters.

Avfärd i frisk vind

Jag var ute ur tältet först. Vinden hade ökat utan att vi lagt märke till det och det kändes väldigt kallt. Men det berodde inte på temperaturen, den var nära noll grader. Det var vindens kyleffekt. Blåsten var kraftig.

Jag tog några foton på vår lägerplats och man ser att det hade blivit rejält snödrev. Berget Viddjá (som låg två kilometer bort och som varit vår fasta punkt vid orienteringen föregående dag) var mestadels osynligt.

Foto av tältet innan vi packade ihop det. Klockan var nästan halv elva på förmiddagen. Det ser ut som snöfall på bilden, men det jag minns var snödrevet. Den finkorniga snön fyllde luften runt omkring oss och bildade ett ljust töcken.

Foto av landskapet vid samma tillfälle fast åt ett annat håll. Man anar att det var klart väder ovanför snötöcknet. Berget, vars sluttning reser sig till vänster, är Viddjá. Åt andra hållet, dvs norr om oss, hade vi en topp av Nissončorru (1447). Den låg lika nära men vi såg ingenting av den på hela dagen.

Efter att ha fotograferat bestämde jag mig för att packa ner kameran i pulkan och inte använda den så länge blåsten pågick. Jag hade slarvat med det den förra oväderskvällen för några dagar sedan. Kameran hade legat i sin väska medan vi satte upp tältet. Snöpulvret hade blåst in i väskan och jag hade haft ett drygt jobb att få kameran ren och torr. Anders hade ett tätt skydd till sin kameraväska så det blev några foton från dagen trots allt.

Vi startade vår färd. Berget Viddjá kom fram ibland ur töcknet och hjälpte oss att hålla rätt riktning. Terrängen var relativt jämn, men lutade nedåt åt höger. Snön var hård och skarliknande. Vinden, som kom snett bakifrån, tog hela tiden tag i pulkan och fick den att hasa nedåt på den hårda ytan. Jag var draghäst och fick hela tiden parera när pulkan for iväg nedanför min högra sida. Den välte emellanåt.

Vinden ökar

Vi följde sommarledens rösningar en bit, men det blev dags att lämna den och gå i en nästan nordlig riktning. Vi fick då vinden mot vår vänstra sida och den ökade ju högre upp på sluttningen vi kom. Sikten var tidvis obefintlig och jag tog riktmärken på kullar och stenar för att ha något att gå efter. Vid det här laget var vindbruset så högt att det tjöt i öronen. Vi fick stå nära varandra för att göra oss hörda. Vi såg också till att inte komma för långt ifrån varandra om sikten skulle försvinna helt.

Fotot ovan togs av Anders när jag drog pulkan. Det var innan jag satte på mig skidglasögon och balaclava.

Vi stannade och plockade fram skidglasögon ur den lilla säcken med extraprylar. På grund av vinden hjälptes vi åt att hålla fast alla lösa föremål. Exempelvis höll jag fast Anders stavar i ett fast grepp medan han satte på sig glasögonen. Vi vågade inte släppa dem en ett ögonblick för risken att de blåste bort.

Jag lyckades också få på mig skidglasögon (mina vanliga stoppade jag ner). Jag tog också på mig balaclavan för att förhindra förfrysning av ansiktet. Det var ovanligt tidsödande med dessa enkla procedurer och trots att jag arbetade med tunna handskar blev fingrarna stela direkt. Jag misslyckades exempelvis med att spänna de två snören som skulle dra ihop min kapuschong. Den fick sitta lite för löst.

På överkroppen hade jag ett tredubbelt lager: ylleunderställ, fleecetröja och min fodrade stora vindjacka. Jag kan inte minnas att jag någon gång tidigare på våra vinterturer behövt så många lager när jag dragit pulka på fjället. Vindens kyleffekt var enorm trots att det nog bara var någon enstaka minusgrad.

När vi klarat av vår påklädning tittade vi på varandra genom skidglasögonen och utbytte blickar av samförstånd. Visst var det storm, men det här skulle vi klara av. Vi tänkte inte ge oss i första taget.

Vi vände oss ibland om så att vinden blåste från oss. Om man tappade en lätt pryl här så var den borta för alltid. Foto: Anders Gudmundsson.

Vi fortsatte mot det stora rengärde som ligger före Lapporten. Vi såg det inte, men det dök upp ett skoterspår som tycktes leda åt rätt håll. Ju längre vi följde spåret desto mer vred det åt vänster, och det verkade ju rätt. Vi var på väg mot Lapporten.

Storm!

Vinden blev bara värre och värre. Pulkan blåste ofta omkull och Anders fick vända den rätt medan jag stod stilla. Vid det här laget var vindbyarna så kraftiga att det tidvis inte gick att ta sig framåt överhuvudtaget. Vid ett tillfälle fick vi en smula paus i skydd av en kulle med en stor snödriva. Där tog vi fram kartan och kollade att vi var rätt. Vi såg inte bergen men däremot en ravin till höger om oss, ravinen där Čuonjájohka ligger.

Det gick långsamt. Mellan vindstötarna kunde vi ta oss en liten bit framåt, men ofta var det bara att stanna och vända sig från vinden och vänta på att det skulle lugna sig något. Klockan var närmare tre på eftermiddagen, men ingen av oss hade en tanke på lunch. Eller att det ens skulle varit möjligt. Ändå stod det klart att vi inte kunde fortsätta utan någon paus. Och det var fortfarande tre kilometer kvar till Lapportens mynning. Men vad hade det hjälpt om vi kommit dit? Vi skulle ju ha samma vind som vid det här laget kom rakt emot oss genom porten. En nordvästvind som var nästan lika styv som en vägg. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Medan vi kämpade oss framåt kom en vindstöt som helt enkelt blåste omkull mig. Pang! Innan jag fattat vad som hänt låg jag på marken. Jag reste mig förstås och vi försökte åka en liten stund till. Men slaget var förlorat. Vi skulle inte komma till Lapporten denna dag. Nu gällde det att söka skydd. Anders påminde mig om den där snödrivan där vi läst kartan en stund tidigare. Det var väl några hundra meter tillbaka dit. Vi vände och tog oss tillbaka. Lugnt och stadigt. Man ville ju inte blåsa omkull fler gånger.

Ny plan: Överlevnad!

Nu hade färden övergått i något annat. Det gällde att hitta lä för vinden och göra en lägerplats. Exponerad för vinden hade en människa troligen inte kunnat överleva natten. Trots att vi var medvetna om detta kände vi ingen rädsla. Alla grejer var ju hela och vi hade mycket ork kvar. Så här efteråt kan vi inte riktigt fatta vad vi har varit med om. Just då kändes allt så självklart, som en ingrediens bland alla de andra under färden.

Snödrivan gav hyfsat skydd för vinden. Tältet grävdes ner extra djupt och en kraftig mur tillverkades mot vinden. En och en halv timme höll vi på med spadarna. För att kunna hantera smådetaljerna tog jag av mig skalhandskarna några ögonblick och lät dem hänga vid handlederna. De började genast fyllas med pulversnö. Mina fingrar smärtade både när de utsattes för vinden och när jag drog på handskarna igen. Tältet fick tätas överallt för att inte snöfyllas. Skidorna vågade jag inte ha stående, de kunde ju knäckas. Jag la dem på marken i lä vid ena absiden. Pulkan grävde jag ner i snön. Sedan räddade vi oss in i tältet och sov en timme innan kvällsmaten.

På kvällen sjönk temperaturen till ca 9 minusgrader. Det var svårt att säga om vinden minskade, men vi hade i varje fall en plats som fungerade som skydd. Vi visste att vi var säkra och vi litade att tältet skulle hålla. Vinden låg visserligen delvis på dörren och frestade på duken men det var bara med en bråkdel av sin fulla styrka. Jag kom på mig själv att fundera över vad som skulle hända om blixtlåset gick sönder. Då skulle snön blåsa rakt in mot väggen mellan absiden och innertältet. Men tältet från Bergan har aldrig svikit oss och det gjorde det inte nu heller.

Med hjälp av GPS:n konstaterade jag att dagens förflyttning varit drygt 4 kilometer, efftektivt. På ungefär lika många timmar. Det var ju långt ifrån vad vi tänkt oss. Men den fråga vi naturligtvis ställde oss var: skulle vinden minska till nästa dag så vi kunde ta oss till STF i Abisko före kvällen? Det var ca 2 mil dit. Eller skulle vi bli fast på kalfjället och missa tåget hem?

Vi somnade så småningom. Jag kan inte minnas att vår utsatta belägenhet förstörde sömnen. Vi var antagligen mycket trötta. Vinden slet emellanåt i tältduken och det var uppenbart att det blåste rejält utanför den skyddade plats som vi kallade "vår borg".

Med tanke på den långa väg vi hade till Abisko planerade vi att stiga upp någon timme tidigare än vanligt. Strax efter klockan 6 började vi röra oss i sovsäckarna. En kort tur utanför tältet visade att det fortfarande blåste. Vi tyckte att det inte var lika hårt väder som på kvällen så vi sa till varandra att det fanns hopp. Men morgonproceduren tog sin tid, och det var extra mycket att gräva upp denna morgon. Klockan hann bli 10 innan vi stod redo med pulkan.

Det började bli en vana med att få tältet begravt i snö. Muren var Anders mycket stolt över, han hade gjort det mesta av den på kvällen. Våra mur-konstruktioner var väl inte så vackra, men de var tjocka och stabila. Och snöpinnarna satt som i betong när vi grävt ner dem och lagt dem vågrätt samt vinkelrätt mot tältlinan.

Mot Lapporten

Det var mindre blåsigt än föregående kväll. Men definitivt mer blåsigt än vid motsvarande tid föregående morgon. Temperaturen var lägre, jag skulle tro 5-6 minusgrader.

Jag var ivrig att få komma iväg. Dels för att ta tillvara varje stund till att komma närmare vårt mål, dels för att mina fingrar blivit så kalla att de smärtade. I det tillståndet brukar det ta mellan en halv och en timme att få upp värmen i dem. Det bästa sättet är förstås att få igång kroppens blodcirkulation genom rejält muskelarbete. Det blir en värme som varar länge och som står emot många minusgrader. 

Fortfarande kom vinden rakt emot oss. Det var ju bara väntat eftersom den följde dalens riktning. Precis som dagen före var det snödrev och vitt i luften, men sikten var i genomsnitt något bättre. Vi kunde hjälpligt se sluttningarna på bägge sidor om oss.

Långsamt tog vi oss framåt och hittade skoterspåret igen, delvis täckt av snödrev. Vi passerade en av fångstarmarna till renstängslet. Den andra fångstarmen såg vi inte. Det kom emellanåt vindstötar men inte av samma kaliber som dagen före. Ändå kändes det inte säkert. Vi hade en bestämd känsla av att vinden långsamt ökade i styrka, och vi befarade att vi skulle få samma scenario som tidigare: kraftig vind som övergick i storm. Om vi bara kunde komma igenom Lapporten skulle vi känna oss säkrare. På grund av dess trånga passage var vädret troligen hårdast där. Men porten var närmare 6 kilometer lång och en okänd terräng väntade oss.

Framme vid Lapporten. Foto: Anders Gudmundsson.

När vi närmade oss passet blev terrängen svåråkt. Det som vållade problem var stora ytor med barblåst, blank is. Egendomligt. Kunde det vara något vattendrag som svämmat över och fryst? Eller var det resultatet av tidigare tödagar? Vi vet inte, men att åka på is är ingen god idé. I hård vind är det rentav dåraktigt. Det blev till att åka runt om istället.

Det kom fler sådana områden. På andra ställen var marken antingen barblåst eller täckt av decimeterhöga, stenhårda snövalkar. Inte gick det fort att åka i sådan terräng. Lugnt och metodiskt tog vi oss vidare.

Det värsta som kunde inträffa med vädret var ökad vindstyrka. Vi var oroliga för detta när vi bit för bit tog oss in i Lapporten. Kullar och ojämnheter gjorde att vindstyrkan varierade. När vindstötarna var extra kraftiga vilade vi. Vi tog på oss balaclava för att inte skada huden. Anders tog på skidglasögon för att inte få vassa snökorn rakt in i ögonen. Jag känner mig instängd i sådana och behöll mina vanliga glasögon på och hoppades att de skulle räcka. Under de närmaste timmarna skulle kylan och vinden skapa de mest fantastiska istappar under näsan i Anders mustasch. Jag noterade med stor förundran hur istapparna växte men själv märkte han ingenting. (Av hänsyn till hans rykte på Internet tog jag inget foto av dem.)

Vinden tilltog efterhand som vi gled in mellan de höga bergssidorna i passet. Men vi kom framåt! Vinden var förvisso kraftig men absolut inte omöjlig. Inne i dalen minskade också snödrevet och vi kunde se de omgivande höga topparna. När vi närmade oss mitten av passet och stod mellan Tjuonatjåkka och Nissončorru 1633 kände vi att vi skulle klara oss igenom. Vilken befrielse!

Vi följde den västra kanten av den långa norra sjön. Framför oss fanns bara en kant vid horisonten och himmel. Vi såg ingenting av landskapet utanför Lapporten. När det öppnade sig blev vi på nytt överväldigade av fjällets enorma vidd. Långt nedanför oss bredde Torneträsk ut sig, och överallt syntes höga och låga fjäll. Här pausade vi med lunch i en snödriva och fick till och med några solstrålar på oss. Himlen var för det mesta molntäckt.

Ute ur Lapporten! Vädret blev genast mer stabilt och även om det fortfarande blåste kallt så var det inte i närheten av vad vi upplevt tidigare under dagen.

Vid lunchplatsen, på den flacka sluttningen norr om Nissonsnuohkki.

Utsikten ner mot Torneträsk. Fotot gör inte landskapet rättvisa, det var mycket vackert och storslaget. Abisko ungefär i mitten av bilden.

I fortsättningen gick det mestadels nedför mot Abisko. Dit var det ungefär en mil. Vi följde först en ravin, men den drog iväg åt fel håll så vi lämnade den. Terrängen var som vanligt renblåst eller täckt av hård skare.

Anders med ryggsäck, på väg ner mot Abisko. Lapporten i bakgrunden.

Vi kom ner i partier av kullar och björkskog och det gick först hyfsat. Men ju längre ner vi kom desto krångligare blev det. Flera gånger hittade vi skoterspår åt rätt håll, men de ändrade alltid riktning och drog för mycket åt öster. Vi var tvungna att lämna dem och hamnade istället bland kullar och små raviner i björkskogen. Vi ett sådant tillfälle där vi kört fast i terrängen störde vi en älg som vi fick se på nära håll.

Det sista fotot av Lapporten. Klockan var halv sju (sommartid).

Det började skymma och vi var trötta. Slutligen kom vi på ett skoterspår som följde kraftledningen söder om järnvägen. Vi kom in i Abisko från öster. Men det var fortfarande flera kilometer till STF som ligger väster om samhället. Vi var inte säkra på vägen och frågade oss fram.

Klockan var närmare 21 (sommartid) när vi steg in och bokade sovplats. Restaurangen hade stängt, men det gick att köpa öl och chips i receptionen. Vi duschade först och satt sedan med vår öl i brasrummet och vande oss vid att vara tillbaka till bebodda trakter.

Under dagen hade vi förflyttat oss minst 20 kilometer. Sol och vind hade tagit ut sin rätt på våra kroppar, men i Abisko verkade man inte ens känna till att det hade blåst uppe på fjället. På hotellet hade man annat att göra, det var fullt av ungdomar från många håll i världen som var där för att se norrsken. Men vi kände hur skönt det var att för en gångs skull bara få koppla av och vila. Slippa gräva ner och resa tältet. Slippa pysslandet med köket i snön. Rena lyxen.

Nästa dag tog vi tåget söderut.

Bergen på norra sidan av Torneträsk, fotograferade från Abisko västra järnvägsstation.

Förundras över ett par bilder vi tagit på våra barn när vi vandrat i alperna. Exakt hur tänkte vi när vi lät dem följa med upp på den här toppen?

Jag har haft mycket om att vara tjock på min Facebook på sistone. Lite Annelitankar om det.

Ja, man är okej även om man är tjock.

Men nej, det är inte bra att vara tjock.

Nej, det betyder inte att man är dålig för att man är tjock.

Håll isär. Värdet på dig som person. Ditt värde är inte sämre för att du är tjock. Eller någon annan är tjock. Om du inte vill att det ska vara det. Vad andra tycker är skit samma. Frågan är vad du tycker. Jag tycker inte ditt värde är sämre ens om du själv tycker det.  

 

Men det kan vara jobbigt att höra på folk som känner att de har dåligt värde för att de är tjocka. Framför allt om de lägger på mig att jag inte tycker att de är värda för att de är tjocka. Nej, jag tycker inte att man är mindre värd, men det är jobbigt att vara i en sån relation där man anses tycka det. Kan vara jobbigt för den som inte tycker att han/hon är okej för att han/hon är tjock att behöva möta många människors tröttsamhet kring detta. Det är lätt att blanda ihop detta med att man inte är okej som tjock, men det har med beteendet att göra.

Nu till tjock.

Tjock är dumt och fel. För det är skadligt. Det skapar sjukdomar. Är man väldigt tjock räknas det som sjukdom i sig. Sjukdomar är inte bra. Punkt. 

Men det har inte med värdet att göra.

Allt ska med. Kropp, känsla, drömmar, allt. Att må bra så måste allt må bra. Att älska sig själv innebär också att älska sin kropp. Att känna att man duger innebär också att kroppen duger. Men fortfarande. En tjock kropp är inte en hälsosam krpp. Att våga fejsa sanningen.  

Man kan må bra som helhet även om man är tjock. Men tjock skapar sjukdomar. Det är inte bra. Vi vet. Inget att bråka om. Håll isär.  

Sedan vad tjockhet beror på är en annan resa. Och varför man inte förmår göra något åt något som man kanske vill göra något åt. Det hoppar jag över nu.

Vadå tjock? Det viktigaste är inte att övertyga andra vad tjock är . Det viktigaste är att själv vara förankrad i en hälsosam syn på vad tjock är. Det där är en olala för en del. 

Jag själv kan få lite noja på min valk ibland. Den nojan har alltid med något annat att göra. Som under vintern var jag himla gnällig på mig själv för att den valken var lite tjock. Det handlade om att jag upplever att jag inte har kontroll i livet just nu och den frustrationen la jag på den där valken. Så om jag gnäller om tjock betyder inte det att jag inte tycker att man duger eller har värde som tjock. Det är jag som har ett knas om nåt. Nu hade jag kontrollknas. Håll isär. 

Sedan att jag inte vill vara tjock är lika naturligt som att jag inte vill ha nåt dåligt med något annat. Tjock är inte bra. Det var vi klara med.



Sedan hur hög prio olika grejer får i livet här och nu, den är viktig. Asviktg. Kanske det finns annat som är viktigare än tjockgrejs. Tjockgrejs är inte allt i livet. Allt skulle ju med sa vi ju. 

Ja men andra tycker! Ja, de gör ju det. Deras är deras knas. Inte mitt. Eller ditt. Om vi inte gör det till det. Jag gör det inte. Inte på den fronten i alla fall. En del har problem med hudfärger, andra på andras kärleksvaner, andra på annat. Släpp. Let it go. Det är deras grej. Har du såna draman att du stör dig på andra så är det ditt drama. Inte deras grej. 

Att röra på sig är bra. Sund kost är bra. En sund kropp är bra. Det gäller.  Oavsett om man är tjock eller inte. Och tjock är inte bra. Punkt. Men man är inte mindre värd för det. Punkt igen.

Så?

Ut och rör på er!! Ut ut!! Alla behöver röra på sig, oavsett tjock hit eller dit. Gör gärna några hoppsasteg, då blir man glad också! 

Kram kram. 
Anneli
______________________________________
För er som undrar vem jag är, här finns en fantastiskt välskriven artikeln om min bakgrund i det ansedda Magasinet Filter. Jag måste varna, det är starkt!

Här har ni min engelska facebooksida.
Här är min privata svenska facebook, där går det bra att följa mig.  
Och här har ni min hemsida. Där kommer snart nytt. 

Idag blev det en riktigt skön cykeltur i strålande väder från Örebro till naturreservatet Kvismaren. Ett välkänt och rikt fågeleldorado som ligger cirka 2 mil söder om Örebro. På en landtunga mellan Rysjön (västra) och Fågelsjön (östra) av Kvismaren ligger naturreservatet Öby kulle. Ett välkänt och rikt ormeldorado.

Huggormar och snokar i hundratal övervintrar inne i kullen där de är skyddade från kyla och frost. Fram på vårkanten vaknar de till liv och kommer ut ur sina gömmor, gassar sig i solen och uppträder hopslingrade i klumpar.

Vid denna tid på året söker sig många människor hit. Och idag var SVT/Mitt i naturen där och filmade/fotograferade. Inslaget kommer att sändas om två veckor.