Jaha,
Vid vissa mentala sjukdomar och skador, händer det ofta att dessa två delar i hjärnan påverkas.
I folkmun och det dom flesta kanske märker och ser är just kort-tidsminnes problematik, tal och skriftsvårigheter men också generellt påverkade handlingsutförande.
Då det händer väldigt mycket kring mig samt att jag olyckligt varit delvis sjuk i ett gäng veckor så har detta tagit sig en smäll på hjärnfronten.
Eftersom mitt handikapp är medfött, finns inga mediciner att ta, utan man får ta till sig hjälpmedel, hjälp/avlastning av andra samt använda sig av vardagsstrategier för att reglerna svårigheterna.
Och just det systemet är lite halvkollapsat hos mig.
Så jag har märkt att succesivt, de senaste månaden/månaderna att mina excekutiva funktioner och kognitiva förmågor gått och blivit ännu mer utsatta och försvagade.
Man kan se liknande och samma tydliga problematik hos personer som nyligen haft stroke eller har Alzheimers.
Praktiska exempel på hur detta påverkar min vardag just nu:
- Har redan tappat munstyckerna till stormköket (yay för extra kostnader)
- Grova felstavningar och meningsuppbyggnader i text
- Ofta förekommande fel vid uttal; ordförvärngning, språkmixande och tappa bort ord, samt stamning
- Total glömska, även så kallade black outs. Jag kan alltså inte ens tänka tillbaka vart jag ställt något eller vad jag kan ha sagt eller gjort, vilket kan vara rätt problematiskt och skrämmande ibland.
- Fler blåmärken och skador, då jag tappar balansen eller har störd rumsuppfattning (så ingen klättra i berg för stunden).
Detta kan också uppenbara sig att jag ofrivilligt skär mig eller tex inte kan tända lägereld snabbt och smidigt. - Total glömska påverkar även mitt lokalsinne, så ja, jag tappar bort mig även i närområden, när jag åker kollektivt och definitivt när jag ute och vandrar
- Vardagliga färdigheter såsom tugga, blinka, greppa en kopp, öppna en dörr, är också nedsatta, vilket kräver av mig aktiv tankeverksamhet som i sin tur leder till:
- Dela uppmärksamhet, bristande fokus
- Befintliga kunskaper blir otillgängliga och kräver mycket stimuli och assistans för att ta till godo, tex så blir att sätta upp tältet för första gången, om och om igen. Varje gång är det som första gången.
Låter det vansinnigt?
Välkommen till min vardag och det får jag leva med livet ut.
Vissa perioder är allt mycket bättre och vissa perioder, som nu är det lite sämre.
Det hindrar mig inte att jag tänker ut å tälta imorn ändå.
Kommer nog inte tekniskt sett vandra utan få skjuts till någon isolerad sjö så att jag på nytt testa utrustning.
Självklart kommer det att testa mitt tålamod och jag lär bli frustrerad, för tro mig, det blir man, så brukar det lösa sig till slut ändå. Att jag dessutom har en förkyldning ( förkyldning för en astmatiker är ingen rolig historia) vill jag ändå inte ska vara ett hinder. Bara att klä på sig mer och ta det lugnt.
Att jag hellre vandrar och campar solo, trots mina besvär beror på att människor stressar mig, vilket förvärrar symptomen.
Det handlar inte om stolthet utan det är faktiskt väldigt personligt och utelämnande att visa sig bland andra när man är i det skicket.
Jag finns slippa social paranoia, så det blir då tu man hand med naturen.
Och hörre ni? Skulle ni se en hög med felstavningar, speciellt lite svårare sådana eller att jag missat hela ord, är ni mer än välkomna att påpeka det, jag blir bara tacksam.