Det pratas om hur nyttigt att vara ute, visst.
Det pratas om hur bra det är för hälsan, visst.
Men, när det kommer till kritan, så det som egentligen pratas om är RESULTATET men sällan vägen dit.
Ämnet känns tabu och lite fult, lite för personligt.
Att prata om vägen från ohälsa är oftast också mer ok om man överkommit något extremt, oftast saker såsom en större kroppsolycka eller cancer.
För det är först egentligen vid nära-döden-upplevelse och man "återuppstår" som det verkar spela roll.
Känns inte det lite skevt?
När jag ska ut och vandra så långt och så länge som jag ska, med mitt lilla bagage som är inte bara packningen, så innebär det att jag självklart få räkna med hälsomässiga bakslag.
Är man inte beredd på det så är det lika illa som att glömma någon vital del av packningen hemma.
Man behöver inte sabba för sig själv helt enkelt.
Kunskap, ödmjukhet, förståelse, tålamod och respekt är viktiga element när man är ute (vare sig man är på kort tur i närskogen, ute och havspaddlar, klättrar eller vad man gör).
Allt behöver dock inte vara så förbaskat dramtiskt.
När man använder stora ord som ohälsa så är det ganska så brett och diffust.
Men ohälsa kan faktiskt handla om små saker men väldigt störande saker för ett friskt och bra friluftsliv.
Dom flesta av oss som vandrat,klättrar, paddlat eller vad det nu kan vara, packar med oss en Först Hjälpen-kit av någon slag.
Först Hjälpen väskan ger oss dock en liten falsk trygghet.
Alltför många vet faktiskt inte:
-Vad som finns i en
-Vad som ska finnas i en
-Hur man använder den
Jag personligen ser det som ett problem.
Ett annat ofta förekommande problem är:
-Om du är sjuk ska du stanna hemma, det är filosofin alltför många kör efter. Självklart, är du hemma med något allvarigare sjukdom där att vara ute kan direkt vara skadligt, nej, då ska man inte utmana ödet.
Men många stanna hemma för det lilla minsta.
Ett fenomen speciellt förekommen de senaste 20 åren.
Dilemmat blir då, vad händer om du blir sjuk till sjöss? I fjällen? I skogen?
Då går vi tillbaka till det där med att friluftsliv är till för friska människor, förutom det faktumet att en förkyldning, en svår varaktig kramp, en muskelinflammation, stukningar, diverse infektioner och väldigt svåra sår kan uppstå även hos de mest erfarna.
Men hur dom gör får vi sällan veta det. För man vill ju berätta om det som lyckats.
Jag tycker det är viktigt att berätta om vägen dit, utan gullegull.
För det är först då vi kan hjälpa varandra och andra att
ha mer lyckade och säkrare turer, oavsett om man är sjuk innan eller under sina turer.
Nu är jag ingen professionel sjukvårdare eller någon expert i ämnet men jag har
- Ägnat många år åt överlevnadsturer
- Genomgått faktiska brandövningar (inte bara sånt man har på jobbet där man ska gå ut till parkeringen utan där man får släcka riktig eld) och det ser ut som det blir en ny snart
- Gått HLR (både för vuxna och barn)
- Gått Första Hjälpen, inklusive idrottsmassage
(syftet var att jobba ideelt som första hjälpare) - Har dansat (klassisk dans och samba)i dryga 15år
(då lär man sig en del om fot och ledvård) - Levt med dålig hälsa sedan tonåren, så man lär sig ett trick eller två med åren
- Har studerat vanlig och idrottspsykologi (haft för mycket tid över i mitt liv)
Och vill där med dela med mig av det lilla jag kan.
Så i del 2, ska jag ge lite av mina personliga tips på vad man kan göra när man är eller blir sjuk vid turer, vinterturer speciellt.
Och i del 3 tänkte jag vi skulle kunna titta närmare på Första Hjälpen väskan, medicinska hjälpmedel och räddningsverktyg, både moderna och bushcraftade.
På återseende!