Påsken tillbringades lämpligt nog – och enligt plan – i Tivedens nationalpark med tanke på rådande omständigheter. Vacker och rogivande miljö bortom påverkan och nyhetsflöde. Påsk, vackert väder och Corona skulle onekligen göra den västra delen av nationalparken till ett skogens Ullared. Höll mig till planen och därmed Folkhälsomyndighetens rekommendationer om social distansering, det vill säga fortsatt utforskande av nationalparkens östra halva. Stiglöst och folktomt. En vandringsupplevelse i enskildhet. Men som hämtad ur en roman av Paul Auster, sammanträffandens mästare, med oväntade möten. Ja, som jag brukar säga: "Förvänta det oväntade, och du bjuds på många överraskningar." Tänker inte alls på det storslagna och extraordinära, utan på det där lilla, som man lätt går förbi, som lummern intill skogsvägen, som gräsulvslarven som trampar samma stig som du själv, ja, det där lilla som du missar när du i tankarna är någon annanstans eller stirrar in i en mobil. Att erfara förundran kräver närvaro.

Ryggan var packad och klar på jobbet. Kvart i två på onsdagen den 8 april axlade jag ryggan och begav mig till stationen i Eskilstuna för att ta 14-tåget till Laxå. Eftersom det var påsklov gick inte skolbussen från Laxå till Sannerud, varifrån man annars tar den fina kyrkstigen till Tivedens nationalpark. Det är nu snart ett år sedan jag sprang Bergslagsleden från Laxå till Tivedens nationalpark. Att få uppleva den fina Kråksjöåsen och dess naturreservat är värt besväret. Att färdas med lätt packning, vältränade ben och låta naturupplevelserna komma gör valen så mycket lättare. För mig handlar det ju att vara ute i naturen så mycket och så länge som möjligt, så vad är väl fyra mil på mestadels fin stig att knota över. Ja, så har jag mitt trevliga projekt att besöka Tivedens nationalpark minst en gång varje månad under 2020.

Mot läckra Kråksjöåsen – 17 km
Anlände till Laxå strax innan fyra. Inhandlade lite frukt och annat till lätt kvällsmål. Skönt väder och varmt. Tog motionsspåret några kilometer och sedan grusväg ytterligare ett antal kilometer innan jag kom på Bergslagsleden efter Långsmon. Noterade på flera platser täta koncentrationer av bergfink som satt samman i någon soldränkt dunge och sjöng i kör med sina karaktäristiska bräkanden. Läckert! Det är bara under vårflytten norrut som man har chans att uppleva detta och det är inte varje år det händer mig. Vandrade framåt med ett saligt leende. Äntligen på väg. Och bort från coronamarinerad vardag. Tankar skingras och ger plats för här och nu. Strax före Stora Långåsen noterar jag en stor fågel som seglar mot vinden över dalgången. Havsörn är det första som slår mig, men det är något som inte stämmer i rörelsesätt och jizz, gracilare på något sätt. Den kommer sakta närmare och börjar så cirkla på termiken. Som jag misstänkte. En kungsörn. En ungfågel med stora vita blaffor på vingundersidorna. Betraktar den i fem tio minuter. Cool.

Fortsätter min färd och når snart början på den långa Kråksjöåsen. Passerar den läckra altarstenen. Når Kråksjön. Rött vackert släpljus. Noterar några krickor i en vik och hör några orrar spela aningen trevande. Kanske sjunger de upp sig för morgondagens spel? När jag har Abborrtärnen på min högra sida börjar jag scanna omgivningen för tilltänkt nattläger. Vill hitta något så nära Abborrtärnsmossen som möjligt för att få uppleva ljudmattan att spelande orrar i gryningen. Hittar så en fin plats med tjock torr mossa nedanför åsen. Brer ut footprint, liggunderlag och sovsäck. Fixar te och kryper ner i säcken. Gud så skönt. Underlaget perfekt formad för min kropp. Kan vara årets skönaste sovplats sett till underlag! Och årets första myggor!

Skärtorsdag och mitt smultronställe på höjden – 41 km
När jag vaknar och tar ur öronpropparna är gryningen redan förbi. Hör några ströspelande orrar uppblandat med bofinkar, rödhakar, tal- och dubbeltrastars sång. Fixar frukost. Varm morgon. Njuter. Packar ihop och drar vidare på ljuvliga Kråksjöåsen. Bergslagsleden söderut varvas med mediokra partier, natursköna platser och fula sår i form av kalhyggen. Avnjuter Getaryggen och kommer strax till Stora Ykullen med anor från 1700-talet och plötsligt stannar jag mitt i steget. Upp ur stigen skjuter flera märkliga ting likt skära kräftstjärtar. Aldrig sett något liknande. Vad tusan kan detta vara? Fotograferar en av dem, utan att bli anfallen eller få syra i ansiktet. Messar iväg ett par bilder till min vän Raul Vicente. Det dröjer knappt en minut innan svaret kommer: Vätteros (med lite bonusinfo om arten). Kan rekommendera spännande läsning om vätteros, skogsfru och tallört i Skogens ljusskygga parasiter som innehåller en häftig illustration på vätteros.

I Tivedstorp var caféet stängt. Tog en paus i solen vid den lilla sagokojan med torvtak intill kyrkstigen. Fick ett spontanryck och tog kyrkstigen till Sannerud i hopp om att Tivedens kafferosteri och café var öppet, men det var det inte. Lanthandeln var däremot öppen och jag tog en kaffe och glass där. Inhandlade även ett gäng fantastiska rökta korvar. En variant var sagolikt god! Med nöjda smaklökar och glatt sinne blev det kyrkstigen tillbaka, Bergslagsleden söderut och efter Sör-Ämtens sydspets lämnade jag leden och begav mig in i östra delen av nationalparken. Det underbara med att vandra stiglöst är att man aldrig går i samma fotspår som tidigare. Förundran bleknar på så vis aldrig. Kom så ut på den fina skogsvägen som går i nord-sydlig riktning genom Tiveddalen längs med Tivedbäcken. Som jag står där och fipplar med något blir jag varse några växter i mossan intill några unga tallar. WTF, det är ju plattlummer! Blir överlycklig, då det innebär att jag kommer att kunna bocka av fyra lummerarter på en och samma dag (se bild nedan). Har aldrig hänt tidigare! Matt- och revlummer är ställvis rätt vanlig i nationalparken och längs skogsvägen i Tiveddalen. Lopplummer är däremot mycket ovanligare men jag har koll på tre bestånd längs skogsvägen. Som ett sidospår kan jag nämna att jag vid hemkomsten blev osäker på om det var plattlummer eller kanske den snarlika mellanlummern (hybrid mellan platt- och cypresslummer). Ingen av dem fanns rapporterad från Tiveden i Artportalen. Har under en månads tid varit på väg att maila min barndomsvän från tiden i Järfälla Fältbiologer, Johan Nitare. Inhandlade hans praktverk Skyddsvärd skog i höstas och i senaste Fauna & Flora tecknar vännen Tomas Carlberg ett fint och läsvärt porträtt av Johan. Sagt och gjort, mailade Johan och fick ett långt trevligt svar tillbaka. Ja, det innehöll förstås några rader om mitt lummerfynd och Johan pekade på karaktärer typiska för plattlummer. Det ena leder till det andra som leder till...

Fyllde på med vatten och gav mig upp på höjdryggarna strax öster om skogsvägen. Upp till min favoritplats för övernattning under bar himmel. Platsen har en fin mossklädd bergklack med utsikt över Tiveddalen. Perfekt för en kopp te i solnedgången liksom frukost på morgonen. Fixade middag, en termos med te och bredde ut mitt sovsystem. Fick ett mess från Diana S som också befann sig i nationalparken. Lärt känna henne från FB-gruppen Minst en utenatt i månaden i och med mitt inlägg om ylande vargar vid Putbergen. Diana hade hittat en sovplats vid Öster-Ämten. Vi hade inte bestämt möte eller så utan bara om ödet så ville så kanske vi skulle ses. Det blev en fantastisk kväll. Vinden mojnade. Stjärnklart och helt stilla. Och tjugo i nio satte två pärlugglor igång och ropa. Magiskt! Flera år sedan jag senast hörde ropande pärluggla. En satt och ropade väster om dalgången medan den andre satt rätt nära på östra sidan. De ropade sitt po-po-po-po-po (lyssna här>>) hela kvällen medan jag låg i sovsäcken och tittade på stjärnorna.

Långfredag med gofika – 30 km
Skön morgon. Drog mig länge och lyssnade på fågelsång och några avlägsna orrar. Ingen brådska. Njöt av frukost och flera koppar kaffe på min fina lilla bergklack. Kom inte iväg förrän runt halvelva. Körde obanat mot Blanksjön i nordost. Tänkte reka sjön med hopp att hitta någon fin udde där man kan sova, slå upp tält och elda om så önskas, vilket är tillåtet då Blanksjön ligger strax utanför nationalparken. Inga stigar runt sjön. Hittade ett par fina platser och bestämde mig för att komma tillbaka till en av dem framåt kvällen.

Utforskade de nordöstra delarna och bestämde mig sedan för att dra iväg till Tivedens kafferosteri för en fika. Det blev en gofika i solen. Blev två latte. Var en del människor som tänkt samma sak. Tyckte mig känna igen en tjej från Eskilstuna. Pratade med ett trevligt par från Laxå. Fiket stängde vid fyra och jag tog kyrkstigen tillbaka till nationalparken.

Siktade in mig på den fina udden vid Blanksjön. Fint läge. Dåligt med kvällssol men däremot perfekt läge för morgonsol. Hörde en barnfamilj bortifrån östra delen dit man kan komma med bil. Även denna kväll mojnade vinden och det blev helt stilla och stjärnklart. Fanns en provisorisk eldstad på udden som jag förfinade med sand från en rotvälta. Samlade in pinnved och gjorde i ordning mitt nattläger. Mörkret började sänka sig och jag gjorde upp eld. Tvättade fötterna och sköljde av överkroppen. Sippade på te när jag fick mess från Diana. Ha, hon befann sig också vid Blanksjön. En kvart senare flammade det upp en eld på andra sidan sjön. Diana. Komiskt. Båda hade vi tänkt samma tanke gällande Blanksjöns utmärkta läge. Vi messade och önskade varandra en god natt och jag meddelade att jag tänkte titta förbi nästa morgon för att säga "Hej".

Njöt av stjärnhimlen, spelande pärluggla, hypnotisk eld och Blanksjön som gjorde skäl för sitt namn.

Påskafton och sammanträffanden – 12 km
Vaknade till en fin stilla morgon med klarblå himmel och det ljuva ljudet av spelande orrar. Fixade frukost i lugn och ro. Rödhakar och trastar sjöng och plötsligt ropade storlommen. Tröttnar aldrig någonsin på dess ödsliga och smått vemodiga rop. Packade så småningom ihop mina pinaler och begav mig längs sjön till andra sidan. Så träffades vi, Diana och jag. Blev ett långt trevligt samtal om allt mellan himmel och jord som hör vandring och naturen till. Nordvästan och skuggan gjorde mig kall. Vi tog farväl och önskade varandra lycka till. Jag drog runt i den vackra sprickdalsterrängen mellan Tiveddalen och Bergslagsleden. Det mulnade på. Skulle bli regn framåt kvällen. Jag siktade in mig på Lommasjön i södra delen. Hade inte varit där tidigare. Ljuvlig plats med höga bergknallar längs sjöns östra och södra del. Blev smått förälskad i platsen. Lite som Trollkyrkesjön men med skillnaden att vid Lommasjön var det helt folktomt. Trodde jag, tills jag kom över en liten bergknalle och därnere i en svacka satt så Diana i blåbärsriset sippandes på en kopp kaffe. Drog till med en harkling. Ja, vad gör man för att inte skrämma någon att sätta kaffet i halsen mitt ute i stiglös skog där man inte förväntar sig att träffa en kotte? Så, det blev ännu ett långt trevligt samtal med inriktning på livet. Ett par skogssnäppor spelade medan vi pratade. Vi tog farväl ännu en gång.

Jag kom på en rödsnitslad fin stig som ledde ut till skogsvägen i Tiveddalen. Tänkte reka Harsjön strax utanför och söder om nationalparken som en alternativ övernattningsplats för framtiden. Men när jag nästan var framme hörde jag en långtradare från motorvägen och vände. Siktade in mig på en påskbuffé med övernattning under Takstenen. Lite primitiv vädjan till grottmänniskan inom mig. Duggregnat kom på kvällen men det tycktes inte hindra en pärluggla från att ropa.

Påskdagssightseeing bland sjöar och tärnar – 31 km
Vaknade till starkt vindsus i trädkronorna utanför grottöppning och hängande tunt dis i skogen. Fixade frukost i lugn och ro. Planerade dagens upplägg och övernattning någonstans längs Ämtarna eller längs Bergslagsleden norr om nationalparken. Skaraborgaren, bussen mellan Lidköping och Stockholm via Eskilstuna, var inställd under hela april så jag behövde ta mig tillbaka till Laxå. Kunde förstås ta skolbussen från Sannerud på tisdag morgon men det kändes skönare att komma hem på måndag kväll och ha en soft tisdag hemma. Ja, så fick det bli.

Under lördagen blev det inte många kilometrar avverkade och så är det när man färdas i stiglös sprickdalslandskap. Upp och ner och i zick-zack längs branta bergryggar med skvattrammyrar och surdråg dem emellan. Det går inte fort och det är heller inte meningen, då är man på fel plats. Det är en fördel med lätta trailskor och lätt packning. Mossan i Tivedenskogarna är verkligen tjock, ja djup, blir stundtals som att pulsa i snö. Krävande. Och man får vara försiktig på hällarna innan fönster- och renlaven torkat upp.

Söndagen bjöd hursomhelst på en läcker sightseeingtur i de östra delarna med rekning av Öster- och Väster-Ämten för framtida övernattningar och för att se nya delar. Började morgonen i nationalparken öster om Tiveddalen. Besökte flera av de små skogssjöarna. Molnen tog höjd och det sprack upp och bjöds på sol till och från men vinden var frisk från nord. Stötte några orrar, tjädrar och morkullor under färden. Noterat båda skogshönsen under vistelsens alla dagar, dock inte en enda järpe, inte ens en tunn fin strof från denna vackra doldis.

Totalt besökte jag 15 sjöar under dagen och jag hittade färsk vargspillning på grusvägen nära Blanksjön, som inte fanns där två dagar tidigare. Har hittat gammal vargspillning på denna grusväg tidigare liksom gammal och färsk på skogsvägen genom Tiveddalen. Det ska enligt uppgift (Per Ahlqvist på länsstyrelsen i Örebro) finnas fem ungvargar i Tiveden som område, där nationalparken bara är en del i "reviret". Träffade även på en del skogsödlor och grodor och så en luden liten krabat på 4-6 cm som jag mött flera gånger på solvarma stigar de senaste dagarna. Messade min vän Bertil Johansson som ju är en dedikerad nattfjärilentusiast för att få reda på vad för art det handlar om. Bertil svarade: Gräsulv. Mycket ulv i Tiveden. Jo, på danska heter lummer nämligen ulvefod och släktnamnet för flera lummerarter är Lycopodium, från från de grekiska orden lycos och podos som betyder varg respektive fot. Men tillbaka till gräsulven. Hade det inte varit för att Bertil hade vänligheten att skicka med en bild på gräsulv som imago (det vill säga utvecklad) hade jag inte förstått kopplingen med ulv.

Innan jag började dra mig norrut ville jag hinna med en sväng ner till Lommasjön. Det är något hos sjön och omgivningen där som tilltalar mig. Under nästa besök ska jag ta en övernattning där.

Sedan begav jag mig längs Bergslagsleden norrut. Det var tomt vid Kölnavattnet men jag ville testa en ny sovplats. Kollade in den rekade udden i Väster-Ämten men det blåste rätt in och någon lägereld var inte att tänka på. Kom sedan att tänka på Norra Fisklösen strax innan Tivedstorp. Tog mig dit och fann en fin plats i lä från vinden och kunde göra upp eld. Prognosen sa inget om nederbörd men jag kände igen de låga grå "svintomolnen" som kom farande på lägre höjd än de övre spridda molnen så jag slog upp min tältponcho. En timma senare föll regn med inslag av snö.

Annandag påsk i isande nordan – 41 km
Vaknade till isande kall nordanvind, eller snarare riktigt jävla byig blåst från norr med kornsnö och hagel till och från. Ena stunden sol, i nästa mäktiga gråa moln med släpande draperier av snö eller regn. Typiskt aprilväder, som slentrianmässigt brukar säga. Fixade frukosten inne i tältet men kunde inte hitta min spork (kollade inte ordentligt i drybagen) och fick äta gröt med ett skohorn i plast (fråga mig inte varför jag tagit med skohorn då jag brukar använda sporken som skohorn). Det blev en kontrasterande vandring upp till Laxå med stundtals överjävlig isande motvind längs öppna sträckor till solgassande stigar med fjärilar och skogsödlor. Bara att nöta på och njuta när tillfälle gavs. Fick uppleva Kråksjöåsen ännu en gång. Kom till ett soligt Laxå. Åt middag i lugn och ro innan jag tog tåget hem via Hallsberg och Katrineholm. Supernöjd med min vistelse i Tivedens nationalpark. Lärt mig mer och hittat fler fina platser i och strax utanför nationalparken och så trevligt möte med Diana. Och sedan var det fantastisk att kvällarnas ljuva tystnad bara stördes av två(!) flygplan under hela vistelsen!

Fågelobservationer
Totalt noterade jag 60 fågelarter och av dessa 45 i själva nationalparken. För denna vistelse var det två arter som kan omnämnas karaktärsarter och den dominerande var avgjort barrskogens egen lilla kanariefågel; grönsiskan. Lockande grönsiskor hördes hela tiden och dess drillande och kvittrande sång (omöjlig att beskriva med ord) genljöd skogen här och där. Därefter kom bofinken som god tvåa och vars hackigt drillande sång alltid värmer. Orre och tjäder observerades dagligen i nationalparken liksom tranor, morkulla (både uppstötta och spelande på kvällarna). Pärluggla hördes tre kvällar och det rörde sig om minst två olika fåglar. Årets första gransångare som sjöng sin salta-sill-sång noterades under tre dagar. Duvhök var den enda rovfågeln som sågs i nationalparken. Krickor sågs i flera av de mindre skogssjöarna. I övrigt inga anmärkningsvärda observationer mer än glädjen att få höra rödhakens jollrande och porlande sång morgon och kväll. Jo, höll på att glömma nämna den grymtande vattenrallen som flög över i mörkret på kvällen vid Norra Fiskelösen, som fick mig att dra på smilbanden.

Något om utrustningen
I stort sett samma utrustning som under de tidigare besöken i år med sovsystem bestående av footprint från Terra Nova, 70 cm tunn cellplast, Sea to Summit UL uppblåsbart isolerande liggunderlag, dunsäcken Sea to Summit Spark III och sovsäcksöverdrag från Fjällmark. Sista natten använde jag Six Moon Designs Gatewood Cape som ”tält” resterande nätter under bar himmel och så en natt under Takstenen. Eftersom detta var en renodlad vandringstur tog jag min sköna Osprey Talon 44 L. Utgångsvikten den 8 april var 11 kg (exklusive vatten), varav 4 kg bestod av mat och energi.

Tack för ert tålamod. Ha en fortsatt skön vår och försök hitta underbara alternativ och stunder i dessa tider. Ta hand om er!

Niklas

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari>>
Story från februari>>
Story från Mars>>

För 10 veckor sedan blev jag påkörd av en buss med en fraktur på en ryggkota till följd. Jag tänkte att jag går så långt det är möjligt denna helg. Kroppen är något svag men skallen är intakt. Ibland är det skönt att göra något som du kan och där du har full kontroll.

Kullaleden 72km Helsingborg - Utvälinge

Jag började min vandring från kontoret i centrala Helsingborg vid 16- tiden på fredagen. Packningen bestod av ombyte, sovsäck, liggunderlag och vatten. Kortare helgturer brukar jag göra under fasta. Jag upplever att jag får en klarare blick och upplever inte någon brist på energi.

Jag gick den vackra strandpromenaden i Helsingborg där det var full lek och rörelse. Äntligen har de fått komma ut tänkte jag.

Jag fortsatte förbi Sofiero slott där entrén stod öppen men det kunde inte locka in mig denna gång. Jag fortsatte längs havet med fantastiska strandhus på min högra sida. Med frisk bris från nordväst gick jag i motvind men hade hela tiden hjälp av solen som förde mig framåt. Därtill var jag lätt till sinnes och trampade på, ömsom visslandes ömsom trallandes tillsammans med min skugga. Det är en trevlig turkompis. Inte dömande och trevlig att titta på om man känner sig ensam.

Delsträckan Helsingborg-Domsten 11km, där ett vindskydd med havsutsikt finns, avverkades snabbt och jag tog sikte på Lerberget 21km. Över sanddynor och nu kallare vindar så satte jag mig för att vila vid havet. Det blev snabbt kallt men jag gladde mig åt det lilla som var där och då.

Väl framme i Lerberget 21km, sökte jag efter ett vindskydd att tillbringa natten i. Det visade sig att jag lyckats övertyga mig själv om att en tältplats på kartan skulle varit ett vindskydd. Det var nu solnedgång och tiden var knapp. Jag begav mig in i en tallskog och samlade kvistar och grenar och gjorde skyndsamt upp en eld, sjöng några visor och lade mig för att sova.

Jag sov mycket gott under natten. Jag vaknade vid 02 och var lite frusen. Jag konstaterade att det var kallt och somnade sedan om. Efter en god natts sömn under bar himmel med susande tallkronor vaknade jag åter vid 06 av fågelsång och en gryende dag. Jag gjorde på nytt upp en eld och packade mina tillhörigheter.

Jag fortsatte min vandring och mötte både morgonbadare och hundägare som alla hälsades med ”Morrn morrn”. Jag mottog förvånade men glada hälsningar tillbaka.

Genom Höganäs, Strandbaden, Nyhamnsläge och Lerhamn gick jag längs ett stillsamt hav. Det gick av bara farten och jag såg hela tiden Kullabergets siluett som såg inbjudande men samtidigt otillgänglig ut. Jag gladde mig och tänkte att snart är jag där.

När jag nådde Mölle satte jag mig ned för att vila vid fiskeläget och tittade på Kullaberg som då tagit form av en vägg. En vägg som målats för oss vandrare.

Jag klev in i naturreservatet och nu tog en klättring vid. Vackra klippor och ängar. Svetten sprutade men det gjorde inget. Ju högre jag nådde, ju vackrare blev det och då spelar som bekant lite svett ingen roll. Passionen för upplevelser och intryck tar över. Det var upp och ned med fantastisk utsikt hela vägen till Kullaberg. Det var så vackert att det vore orätt att publicera foton här. Ett foto kan omöjligt förmedla det sköna jag upplevde. 

I Kullaberg satte jag mig ned på en bänk för att vila mig. Jag köpte en kopp kaffe och lade in en snus. Jag brukar alltid köpa mig en dosa till mina vandringar. Det har blivit en tradition som jag tycker är fin.

Jag skrev glada ord i min dagbok och torkade kläder. Det var en fin dag och med fullt av människor ute på Kullaberg, vilket är roligt att se. Jag mår gott av att se familjer ta sig ut. 

Jag fortsatte sedan min tur upp och ned genom bokskogar tills jag nådde Håkullstopp. Det är Kullahalvöns högsta punkt med sina 187,5m och har utsikt över Skälderviken och Öresund. Här ser man så långt som till Ven. Här satt jag och vilade mig en stund och tänkte på hur lyckligt lottad jag är. Jag har inga stora rikedomar men jag klarar av det jag tar mig för och är trygg i den jag är. Det finns ingen annan jag vill vara.

Sedan fortsatte jag genom bokskogar tills jag nådde Arild. Denna dag hade jag gått 35km och klockan hade blivit sen eftermiddag. Jag förhörde några lokalbor om hur resterande 20km skulle vara. De vittnade om en fantastisk havspromenad genom bebyggelse. Jag kände mig då färdig med denna tur och tog bussen tillbaka till min boning i Helsingborg.

Jag kan varmt rekommendera ett besök på Kullahalvön.

Totalt blev det 63,5km på en dag (plus en eftermiddag) och jag gladdes åt att kroppen är stark igen.

I skrivande stund planerar jag kommande tur som blir nästa halvö, Bjärehalvön. Jag beger mig direkt från kontoret nu på fredag efter lunch.   

//

Er värmländske flanör

Jan-Tore

En av örebroarnas allra mest populära vandringsslingor i Kilsbergen. Göljestigen. Idag gick jag den längre rundslingan, som delvis följer vandringarnas aorta genom länet – Bergslagsleden. Jag slogs av att det kan vara så tyst fast fåglarna håller konsert i trädtopparna. Vattnet porlade. Vinden susade. Ändå så tyst. Mittemellan ljuden.

Som många andra konstaterar jag att naturen fortsätter som att inget har hänt. Vårblommorna slår ut, fåglarna berättar högljutt om sitt liv, våren stormar in, medan vi håller på med märkliga experiment med lock-downs och social distansering.

Men nu var det varken Göljestigen, Bergslagsleden eller Coronavirus jag tänkte skriva om. Har ni sett filmen Insidan ut? Där minnen har formen av olikfärgade kulor som lagras i långtidsminnets vindlande hyllgångar. Jag tycker det är en så bra beskrivning av minnen. Nu har jag några minneskulor som ligger och vibrerar och dansar på sin plats. De har inte riktigt kommit till ro, utan pockar på och vill bli berättade, skrivna, redigerade. Jag har en paddlingstur från förra årets semester, en blåsig vandring från påsken och inte minst en helt fantastisk soloövernattning på Brattforsheden från i höstas. När jag sätter fingrarna till tangentbordet flyter vindarnas vandring jag gjorde under påsken fram. Så den får det bli som berättas den här gången.

Järnsjöleden är en 3 mil lång led i Storfors kommun. Den startar vid den vackra kulturmiljön och det mysiga caféet vid Bjurbäckens slussar och sedan slingrar den sig söderut till Hytte. Karta och beskrivning finns lätt tillgängligt på kommunens hemsida.

Vårt nytillskott Qico, en energisk och stormande mysig dvärgschnauzervalp på 12 veckor, och Micke, min kärlek sedan 22 år, lämnade av mig vid slussarna, i närheten av lunchtid på Annandag påsk. Den här dagen fick ingen av dem följa med vidare.

Första egna vandringsdagen för i år hade av olika anledningar dröjt ända till nu och var starkt efterlängtad. Vinka och sedan iväg! Leden följde i början en grusväg genom öppet jordbrukslandskap där vindbyarna tog i rejält. Det skulle bli en blåsig vandring. När leden svängde av in i skogen lugnade det ned sig något, och vinden försökte inte längre skapa mig nya frisyrer. Däremot rumsterade den om uppe i trädtopparna som svajade i en vindbydans. Ett fallet träd stod halvlutad mot en tall och spelade en serenad av gnekanden och ooo:anden när det gungade fram och tillbaka.

De orangea markeringarna ledde vägen klart och tydligt, det märktes att leden rustats upp nyligen. Uppför en liten höjd och där såg jag Lungälvsmossen breda ut sig till höger, och norra änden av sjön Stor-Lungen glittra till vänster. Själv spatserade jag vidare på det lilla hygget mittemellan. Snart klev jag upp på den omskrivna, två kilometer långa spången över mossen. Det är något väldigt speciellt med landskapet på en stor mosse. De små knotiga tallarna, det karga intrycket, mossornas palett från grönt till rostbrunt och rött. Växter som lärt sig hantera blöta fötter.

En vacker rastplats mitt ute på mossen gav härlig utsikt och sköna nysnickrade bänkar att sitta på, men vindarna drev mig vidare att hitta ett något mer skyddat läge för min lunchpaus.

Tuvullens gula små blomkvastar tittade trotsigt upp från fjolårets döda blad och skvattrambuskarna pryddes av mjukrosa knoppar i toppen på varje gren. Vår även på mossen. Ömsom mosse ömsom skogsö gick jag igen. Inne bland träden blev det lite lä, men vinden fortsatte hyschande och pyschande i trädkronorna. Så pass mycket så det ramlade både smågrenar och kottar längs min väg.

På gränsen mellan mosse och skog. I en liten svacka. Med ryggen mot en robust myrtall som inte vek sig för vinden. Där pausade jag. Med en liten namnlös tjärn framför fötterna. Trots ryggstödets stabilitet gungades jag lätt fram och tillbaka där jag satt. Hembakt bröd och en kopp te. Det värmde gott i magen det. Vindbyarna målade kvicka stråk över vattenytan och jag unnades en liten blåhimlad, solig glugg i molntäcket medan jag fikade.

Med några ystra aprilsnöflingor dansade runt öronen började jag gå igen och passerade över Lungälven. Skogskören fortsatte dirigeras av blåsten till knirr och gnek och jämranden i både bas och diskant. Takten hölls av vispande, susande och knakande grenar. En riktig vindkonsert.

De orangea markeringarna fortsatte att tryggt visa vägen. Från stig till grusväg. I stigförgreningar. Från grusväg till stig. På de öppna sträckorna ryckte vinden i mig, försökte få mig ur balans. Flyttade på steget lite. Puttade mig vidare.

In på ett hygge. Uppför. Den trasiga naturen är oinspirerande. Och lite sorglig. När jag kom högst upp vände jag mig om och blickade ut över en fantastisk utsikt. Ojojoj! De klassiska värmländska skogarna bredde ut sig över kulle efter kulle. Sjöar glimmade däremellan och jag undrade om det inte var mil jag såg.

På väg ned mot sjön Stor-Lungen stod videsnåren tätt och videkissarna gjorde grenarna alldeles bulliga. Några hade precis sprungit ur knoppen, andra lyste gult borstiga. Några buskar var unga och böjliga. Andra var gamla med mossklädda knotiga stammar som trasslat ihop sig.

Stigen längs sjön bjöd på risig och stökig lövskog upplyst av vitsippor. En del anser kanske att sådan skog behöver städas upp, röjas. Men den rymmer så många livsutrymmen och ger hem åt så många olika arter. Variationsrik. Så jag såg bara vackert där jag gick (kanske hade jag varit mindre lyrisk om det inte funnits en röjd stig att gå på!). En bård av träd hade lämnats mellan stigen och hygget på högersidan. Efter senaste veckans blåsiga väder lutade sig flera stammar betänkligt in över stigen. En fallen gran blev ett stighinder.

Längre söderut på stigen längsmed sjön gav perspektiven och vinden och naturen en helt makalös upplevelse. Björkarna som stod på hygget. Alarna längs sjökanten. De vitkantade vågorna på vattnet. De snabbt framflyende molnen i olika grå och vita nyanser. Dramatisk och nästan svartvit såg världen ut. Jag fotade och hoppades att något av det skulle lyckas gå igenom i bilderna, men vet såklart att bara en bråkdel av en sådan upplevelse fastnar i kameran.

Sjöslutet innebar ännu ett miljöbyte. Det är en omväxlande led jag vandrade på. Helt plötsligt stod jag mittemellan kor och hästar. Gamla beteshagar bredde ut sig och kanadagässen hade bjudit in sig själva i hagen närmast sjön. Grusväg i någon kilometer tills en skogsstig tog över. Nya busiga frisyrer igen.

När jag märker att tankarna börjar röra sig kring att hinna framåt, gå lite fortare, orka mer, kanske någon kilometer till – då brukar det vara dags för en paus. Lite konstig reaktion på att energin behöver fyllas på kanske, men jag har lärt mig att jag fungerar så. Så i en liten öppning i den halvunga skogen mellan Lungsund och Furuvik bredde jag ut sittunderlaget och tittade på solstrålarnas mönster genom grenarna, medan jag intog lite äppelringar, jordnötter och sockrad dricka. Sådär ja, där kröp lugnet och lunken tillbaka in i kroppen.

Längs Hållsjöns strand fortsatte leden. Mangroveliknande alar i strandlinjen skapade en sagolik miljö och jag njöt av att studera rötternas vindlingar, strandlinjens eroderade former och Al-öarnas landskap. Ett plötsligt rejält brak inne i skogen vittnade om det jag nästan gått och väntat på den här vindiga dagen. Ett träd som föll.

I södra änden av Hållsjön, vid vägen in till Lundsbergs golfbana blev jag upphämtad. Tre mil är lite mastigt för mig och en dagstur (som dessutom startade vid lunchtid). Den dryga milen som är kvar till Hytte får bli en annan gång.

att snön ska försvinna lite mer så jag kan tugga mig fram med 4hjulingen till stugan vid älven. Alltid spännande och se hur läget är där nu för jag har inte varit där alls denna vinter. Spännande även och gå och kolla björn idet...har björnen sovit där denna vinter även? om det så är den kvar i skogarna runt stugan. Forsbåten skall även dras närmare stranden så den är lätt och putta ut och säkert lite småfix i stugan och kring stugan och det bästa värma upp bastun. Har ännu inte bestämt mig var sommarens fjällvandring kommer att ske? Hoppas det blir en fin sommar och nöta skosulorna.

Här har ni 5 lärdomar som eventuellt kan vara till hjälp dessa corona tider, som betyder isolering och oro. Jag fick en förfrågan häromdagen av mina Expeditionserfarenheter kunde vara till någon hjälp. Mitt liv har varit upp och ned som en pannkaka. Tragedi blandat med glädje. Kaos, stor oro och hopplöshet. men jag har stått ut och tagit mig genom alltihop. Så frågan var/är intressant. Så när jag kom hem efter att ha gått tillsammans med tjejerna till skolan (3.5 km enkel väg) och tillbaka, så skrev jag snabbt ned 5 tips. Fem lärdomar som eventuellt kan vara till någon hjälp. Kommentera gärna.

Alldeles för sent, men ändå äntligen. Årets första övernattning. Visserligen är vädret just nu alldeles för varmt och trevligt för att på något sätt kalla det en utmaning - men ibland kan man ju också bara trivas och njuta ute.

Och så i lördags var det dags. För att göra det lite mer spännande så följde min 7- åriga son med, överlycklig över att få sova ute och inte det minsta orolig om hans sovsäck som en gång i tiden klarade noll grader fint fortfarande var i samma skick. Jag fuskade precis innan, köpte på mig sovsäckslakan av siden, men sen fick det bära av.

Vi vandrade några kilometer, det fick räcka med barn och jag   fick lära mig återigen varför man inte packar för mycket... En del visdomar får man lära om sig ibland.... Till slut hittade vi en fin plats att slå läger. En sjö och ett fint område. Det fick bli vår plats för natten!

Sedan var det bara slå läger och börja utforska området. Som vanligt i skogen så gick tiden otroligt fort och plötsligt var det kväll och dags att äta och sen att sova. Känslan att lägga sig i i tältet på kvällen och sakta somna i sovsäcken till ljudet av naturen kommer alltid vara bland det bästa jag vet. 

Men sovsäckarna då? Fungerade de? Ja, vi sov otroligt gott. Jag har alltid varit lite fundersam om hur bra lakan av siden fungerar - men det fungerade förvånansvärt bra och får definitivt följa med till fjällen i sommar. Men, innan dess ska det bli många övernattningar i skogen. Redan nästa helg...

Nu har jag gjort en medborgartjänst och kollat av hur långt våren kommit. Det var inte svårt och tog inte lång tid och kul att kunna bidra med att samla in vårtecken. 

Observationerna ger Svenska Botaniska Föreningen (SBF) i samarbete med forskare från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) underlag att analysera hur växterna tar emot våren och om det finns några trender som visar på att det är bestående skillnader från förr, på grund av klimatförändringar.

Sex stycken växter ska kollas av, tussilago, blåsippa, vitsippa, hägg, sälg och björk. Rapporten läggs på naturkalendern.se där du behöver registrera ett konto och logga in. 

Blåsippa och hägg hittade jag inga men tussilago, sälg, vitsippa och björk.

Bland alla vitsippor som blommar hittade jag flera av mina bin surrandes och jobbande med att samla in nektar och pollen. Förra året gick jag biodlarkurs och på hösten skaffade jag två samhällen och nu äntligen börjar de hitta lite godsaker utanför kupan. En rolig och spännande tid väntar den första sommaren som biodlare.

Vill du också göra en vårkoll så är det idag och imorgon som gäller, läs mer på Vårkollen eller i notisen här på Utsidan.

Trevlig valborg!

Så har ännu en månad passerat. En på många sätt omtumlande månad med tanke på det som sker i och med Corona. Jag är glad att jag har mina äventyr som ju grundar sig i min kärlek till naturen. Rogivande för kropp och själ. Så fort jag kommer ut i naturen kopplar jag bort vardagen och tankar om det ena och andra. Här och nu tar vid. Det handlar inte om någon flykt, kanske en själslig tillflyktsort. En slags resort bortom distraherande nyhetsflöden och informationsbrus. Det är så det är. Bara att acceptera. Över detta råder ingen och att oroa sig i onödan leder ingenstans. Jag är dessutom övertygad om att något positivt kommer ur detta, sett i stort, när det kommer till miljö och kollektiv insikt. Den som lever får se.

Sett ur ett utesovarperspektiv har april månad varit helt fantastisk på många sätt. Det har blivit hela 23 nätter under bar himmel, två nätter i tält, 4 1/2 natt i min säng och 1/2 natt i hängmatta på balkongen. Kändes rentav konstigt att krypa in i tältet härom natten. Så många nätter under bar himmel säger något om vädret i april, inte mycket till nederbörd. Fascinerande att se tillbaka och se hur jag successivt alltmer gått över till att sova under bar himmel. Värmen som kom i mitten av april väckte både mygg och fästingar. Det blev djungeloljepremiär den 21 april. Under månadens andra hälft hittade jag en del fästingar på sovsäck och liggunderlag, men tack och lov ingen på mig. Insåg att jag måste hitta en lösning inför sommarhalvåret då jag vill fortsätta att sova under bar himmel när vädret tillåter. Har hittat ett smidigt myggnätstält så att jag kan fortsätta att betrakta stjärnhimlen. Kommer att använda tältet från och med maj månad.

För övrigt har april bjudit på många fina upplevelser. Rena naturupplevelser, stjärnhimmel, månsken, tystnad, fågelmöten, fyrbenta och tvåbenta möten. Att betrakta stjärnhimlen är kontemplativt medan en lägereld bjuder på värme och hypnotisk kraft. Och kläder som doftar rök. Här nedan följer några utvalda upplevelser

Ylande vargar
Är det inte märkligt, detta med tid? Att beskriva en minut i ens liv borde inte vara svårt. Hur många minuter eller sekunder kan det rimligen ta att berätta om en enda minut? Det jag nu ska berätta går egentligen inte att återberätta. Ibland tvivlar jag på att det jag upplevt ens har hänt. Nåväl, sedan jag för åtta år sedan för första gången avnjöt Putbergen, det lilla men sagolika naturreservatet med sin gamla skog en bit norr om Ånhammar på etapp 18 av Sörmlandsleden, har jag drömt om att någon gång övernatta där och bara lyssna till vad de gamla har att berätta. Hur många gånger har jag inte sedan dess färdats genom Putbergen? Alltid med samma förundran.

Så, fredagen den 3 april fick jag ett spontant infall. Springa till Putbergen, övernatta där under bar himmel och sedan tillbaka på lördagen, hälsa på vännerna på Lilla Vasskärr och avnjuta Marvikarna. Väderprognosen såg bra ut men med en kall natt i beredskap. Tåg och buss efter jobbet och så den fina anslutningsleden från Åker styckebruk. Tassade på och njöt fullt ut av den fina orörda naturen längs Sörmlandsleden. Korpar hördes liksom en del småspelande orrar. Bockade av tre arter lummer och etapp 18 får väl ses som ledens absoluta lummeretapp med sina fyra arter. Solen började sakta sänka sig. Jag har alltid älskat att springa och vandra om kvällen. Det är då jag kommer in i ett flow av välbefinnande. Det slår aldrig fel, särskilt en vacker aprilkväll som denna med sjungande rödhakar och taltrastars klara pratsång. Flöt fram längs spegelblanka Finnsjön. Solen sjönk ned bakom en taggig horisontlinje. En spelande morkulla flög över. Rundade Axsjön till ljudet av spelande paddor och nådde strax efter åtta Putbergen. Andakt. Gjorde en snabb rekning och hittade en fin plats. Tände gasköket och satte på en kastrull vatten. Bredde ut markskyddet, liggunderlag och sovsäck. Helt stilla. Stjärnklart. Starkt månsken. Kyligt. Gjorde i ordning en termos med te och fixade till en enkel middag med mos och tonfisk. Jag är romantiskt lagd och kände mig som en alv eller åtminstone som en hänförd stiglöpare i alvlik miljö där månskenet lös upp skogen med sitt silvriga sken.

Satt på en liten upphöjning i riset och sippade på en kopp te när plötsligt ett djupt och långdraget ylande fyllde varenda vrå av skogen. Wow! Varg! Höll på att tappa tekoppen. Och strax anslöt ytterligare en till två vargar med något gällare stämma uppblandat med gnäll och gläfsande. Vargstämmor. Så nära. Bedömde att de bara kunde vara en 500-800 meter bort. Så mäktigt! De fortsatte att yla i en minut sedan var det över. Knäpptyst. Inte ett ljud därefter. Satt där och fattade knappt vad jag varit med om. Så oväntat. Så häftigt. Aldrig att jag kommer glömma den inledande djupa mäktiga stämman. Får fortfarande gåshud när jag rekapitulerar upplevelsen. Det rörde sig om vargarna ur det så kallade Ärla-reviret. Jag ska erkänna att det var smått pirrigt att försöka sova efter den magiska upplevelsen. De var ju så nära. Adrenalin och endorfiner. En minut. En minut värd att dö för. Vaknade tack och lov dagen efter, till ljudet av spelande orrar och fåglars sång. Låg i sovsäcken och bara njöt i drygt två timmar.

Dagen efter hittade jag färsk vargspillning på ett par platser vid Axsjön och det visade sig att ett par andra utesovare hört vargarna i området de senaste veckorna.

Vildmarkspoesi
Hämtat från mitt inlägg i FB-gruppen Minst en utenatt i månaden den 22 april:
Axlade löpryggan vid arbetsdagens slut igår. Tåg till Läggesta och buss till Åkers styckebruk, där jag satte av på Sörmlandsleden i shorts och kortärmad. Den fina anslutningen till Harsjöhult via Gallsjömossen och sedan vidare västerut. Fin orörd skog, skogsmyrar, skvattramängar, spegelblanka skogssjöar, fågelsång som fyllde denna katedral utan väggar och tak. Lummrar som kantar stigen. Valde att slå läger vid Finnsjön, inte så långt från Putbergen, där jag hörde ylande vargar för några veckor sedan. Vilken kväll vid Finnsjön. Ödsligt spelande storlom, morkulla och enkelbeckasin. Pratsamma korpar och trumpetande tranor. Sprakande eld. Tekopp efter tekopp. Väl i sovsäcken lät jag mig hänföras av stjärnhimlen. Inga flygplan. Tyst. Tre satelliter och två stjärnskott. Sömn. Drömmar. Vaknar halvfem i stilla gryning denna onsdag av trumpetande tranor och sorlet av kuttrande orrar. Och till min stora glädje två spelande sparvugglor, som duellerar. Rödhakar och taltrastar som välkomnar gryningen. Bofinkar som ansluter. Kan inte somna om. Vill inte.

Tivedsnätter
Aprilbesöket i Tivedens nationalpark över påsken bjöd på flera fina nätter under bar himmel. Från min absoluta favoritplats i den orörda östra delen kunde jag på långfredagskvällen avnjuta två spelande pärlugglor. Stjärnklart och stilla. Utforskade den östra delen i och utanför nationalparken. Hittade några fina övernattningsplatser vid Blanksjön strax öster om nationalparken samt vid Väster- och Öster-Ämten. Som bekant får man varken elda eller tälta i nationalparken frånsett de anvisade platserna, så det är trevligt att ha flera fina alternativ strax utanför nationalparken. Sista natten innan hemfärd bjöd på kylslagen nordan med hagel och regn, så då åkte ponchon upp. Lätt, smidigt och bra skydd.

Oväntade möten och uven på berget
I den annars helt folktomma östra delen av Tivedens nationalpark träffade jag vid två tillfällen den trevliga vandraren Diana. Egentligen två osannolika möten med henne för vad är sannolikheten när man rör sig i stiglös sprickdalsterräng, en gång, ja, men två? Sammanträffandens mästare Paul Auster gjorde sig genast påmind. Möten som gör en glad. Jag med min eld och lägerplats på norra sidan av Blanksjön, Diana med sin eld och lägerplats på andra sidan sjön. Två vandringsglada själar vid samma sjö en stjärnklar och stilla kväll och natt med pärlugglan ödsligt ropande.

Flest nätter har jag i vanlig ordning sovit i Torshargskogen, tjugo minuter hemifrån. 17 nätter i april. Hittat en fin liten glänta där jag numera sover under bar himmel. På väg till och från Torshargskogen passerar jag en vändplan vid Torsharg varifrån motionsspåren utgår liksom småstigar och sedan påsk har en vit skåpbil stått parkerad där, lite undanskymd bakom djungeln av slånbär. Lite halvskumt. En morgon hörde jag en hund inifrån skåpbilen. Kanske någon som har en av de stora segelbåtarna i kanalen. Så en morgon på väg hem mötte jag en snubbe med en pigg liten hund på stigen. Vi började prata. Och fortsatte att prata. Visade sig att vi hade en hel del gemensamt att tala om. Johan som han heter och den sköna och kaxiga blandrasdonnan Tess från Spanien. Johan arbetar i Spanien under vinterhalvåret och i Sverige under sommarhalvåret. Han och Tess bor i skåpbilen. Vi har som sagt en del gemensamt. Avskalade intressen och spartanskt boende. Samtalen har blivit många sedan morgonen vi träffades och vi har haft ute-grillar-middag i Torsharg, ja, vad sägs om slånbärsgrillad halloumi? En morgon blev jag dessutom väckt av Tess, en sann pulshöjare innan jag fattade jag fattade vad det var som nosade runt vid kudden. Ja, det visade sig dessutom att Johan bott i den lägenhet jag nu bor i och på den tiden bodde jag i porten bredvid. Undrar vad Paul Auster skulle säga?

Om april inleddes med ylande vargar så avslutades månadens sista natt under bar himmel på ett vackert berg nere vid Bråviken. Vaknade strax innan tre på morgonen den 30 april av att en berguv satt typ 100 meter ifrån där jag låg och hoade med sin djupa stämma. Kan nämna att berguvens hoande hörs på 4-5 kilometers radie stilla nätter. Låg och lyssnade på uven tills gryningen var i antågande då den flyttade på sig och till slut tystnade. Spelade in den och gjorde en egenproducerad Naturmorgon och skickade till vänner, bland annat vännen Mats Ottosson på riktiga Naturmorgon och delade i gruppen Minst en utenatt i månaden.

Försök med hängmatta
I april införskaffade jag en dubbelbottnad hängmatta (DD Camping Hammock) för att enbart användas på balkongen, som alternativ till nätterna i Torshargskogen. Monterade upp krokar i balkongtaksbalkarna för att enkelt kunna sätta upp respektive tar ner hängmattan. Superskön när jag fått in snitsen att ligga på diagonalen. Lyckades somna och sova i tre timmar typ. Problemet är att jag främst ligger på sidan och byter sida minst 5-6 gånger per natt, så hängmatta kommer tyvärr inte fungera för mig. Jag kommer dock att använda den i sommar, ta en tupplur eller bara ligga och läsa i den. Ljuvligt att bara skjuta ifrån, stänga ögon och låta den gunga.

Livet rullar på och vi får se vad maj månad bjuder på.

Ta hand om er!

Niklas

Tidigare inlägg från en utesovares dagbok:
Januari >>
Februari >>
Mars >>

Förra helgen rundade jag Bjärehalvön, och gick sedan över. 

Båstad-Hovs Hallar- Torekov - Vejbystrand - Båstad

Ombytt med väskan packad så begav jag mig från kontoret i Helsingborg med tåg till Båstad där helgens vandring började. 

Jag gick förbi hamnen, Peppes Bodega, Kallbadhuset och följde sedan havet i någon kilometer. 

Solen och vinden hade denna eftermiddag ett behagligt samspel som gjorde att jag kunde gå iförd endast skjorta.

Efter att ha mött glada motionärer längs havet började terrängen nu bli mer kuperad. Upp och ned, ständigt med havet närvarande. 

Jag vilade mig på toppen av Knösen som med sina 154 m ö.h. är en av Skånes högsta punkter. Knösen gav mig utsikt över Skälderviken med Kullaberg och Hallands Väderö.

Jag fortsatte, upp och ned, till Hovs Hallar där jag gjorde en avstickare för att beskåda platsen dör döden spelade schack i Bergmans film Det Sjunde Inseglet.

Jag fortsatte sedan längs havet i ett flackt och stenigt landskap och kunde över Laholmsbukten se att regnmolnen började hopa sig. Mitt sikte var inställt på ett vindskydd utanför Torekov och jag förstod att det skulle bli en kamp mot klockan.

Då tiden vann över mig denna gång så snavade jag mig fram i mörker och regn till vindskyddet där utesovarna Carina och Johan hade en eld iordningställd. Vi talade en stund på kvällen och somnade alla tre mycket gott. Det fantastiska med naturliv är att du kan möta nya människor, tala lite för att sedan sova bara någon meter från varandra. 

På morgonen var Johan först upp och gjorde iordning en eld. Vi talade litet till och Johan berättade om en fantastiskt utsikt från Hålehall där även ett vindskydd finns. Jag hade tänkt gå till Vejbystrand och sedan hemåt men Johans ord om denna plats fick mig att överge tidigare plan och ta ytterligare en natt ute.

Jag mötte många vandrare denna lördag som ville prata. Antalet spontana samtal med främlingar som uppstår i naturen är svårt att överträffa i stadsmiljö. Samtalen är ofta flyktiga samtidigt som de är oförställda. 

På väg mot Vejbystrand fanns Kullahalvön i periferin som påminde mig om föregående helg. 

Väl framme i Vejbystrand drack jag kaffe och vilade mig ett slag. Jag gick sedan vidare i nordöstlig riktning på vägar genom åkermark tills jag kom fram till foten av Hallandsåsen.

Jag nådde Hålehall vid klockan 15 och kunde konstatera att vandringen inte varit förgäves. Utsikten var vacker och det var fullt med liv och rörelse denna eftermiddag. När mörkret infann sig satt jag någon extra timma och stirrade in i eldens lågor. 

Natten var kall men jag sov ändå gott. Jag började nu sista etappen mot Båstad. Började gå igenom en ca 10 år gammal granplantering som sedan övergick i äldre granskog. Det var som att vara hemma i Värmland igen. När jag tillslut tagit mig till Bjärehalvöns norra sluttning blev jag åter hänförd av utsikten. 

Jag gick till Båstad Station och tog tåget tillbaka till Helsingborg. 85km lyckades jag skrapa ihop denna helg och nästa vandring kommer ske inåt Skåne. Alla jag talar med rekommenderar Söderåsen och jag är för nyfiken för att låta bli. 

Er flanör 

Jan-Tore 

Många frågar i dessa tider, blir din Expedition av? 

Jag funderade på detta i skogen den gångna helgen. I föregående inslag av mina Expeditions förberedelser förberedde jag en ultralöp tävling i april. Som del i mina förberedelser för kommande Expedition. Den svåraste jag gjort. I stället inträffade Covid-19 tragiken och ingen vet hur framtiden blir nu. Dock har jag lärt mig en del av detta tillstånd. Samt att kommer Expeditionen att bli av?

Tjaktjajavrre, degraderat till vattenmagasin, och såhär strax innan vårfloden helt tömt på vatten. Isen ligger vrapperad över sjöbottnen. Ingen uppmuntrande syn. Snön är isigt hård och skidåkningen går snabbt den dryga milen upp till magasinets nordvästra hörn. Där viker jag in i skogen mot skoterspåret längs ”cykelstigen” till Laidaure.

Framme vid båtlänningen möts jag av sångsvanars ljudliga rop. Hela nedre delen av sjön vid utloppet är öppen, och där simmar ett hundratal svanar, tillsammans med några gräsänder och knipor. En sädesärla kvittrar glatt. Trots att det är sista veckan i april och naturligtvis helt normalt, så känns de uppmuntrande tonerna oväntade i det annars vintrigt snövita landskapet. Västerut ligger ljuset vackert över treenigheten Tjahkelij, Nammasj och Skierffe. Porten till Sarek. Jag slår upp tältet på snön och gör kväll.

Första natten vid Laitavrres båtlänning, med en klassisk vy.

Färden går vidare västerut, in i Rapadalen. Nattkylan har hållit skaren vid liv, så åkningen går lika snabbt nu som igår. Över Laitavrre är det förstås mest is. En fiskare med skoter rör sig på sjön, eljest är det folktomt. Jag spanar med kikaren upp mot STF-stugorna i Aktse. Inga tecken på liv. Corona tänker jag. Rapaälven är frusen genom deltat och jag skidar upp i höjd med Lidnokstugan för nästa nattläger.

Snabb och lättsam åkning på den isiga snön längs Rahpaädno. Ingen stigning och en idealisk tur med pulka.

Hilleberg Allak 2, lyx för en person, men värt det så länge jag slipper bära det på ryggen.

Här är älven forsig och öppen. Några strömstarar dyker i vattnet, och sjunger emellanåt klart och ljudligt. Det är en räcka av skarpa höga toner, en röst skapt för att höras igenom det dova forsbruset. Jag är trött och lägger mig tidigt. Det är ljust när jag somnar, och det är ljust när jag vaknar.

Tredje dan brukar vara värst för mig, så även denna gång. Kroppen känns sliten och tom, ingen ork. Med en portion vilja segar jag mig vidare inåt, ca 6 km till där Gådokjåhkå rinner ut i Rapaälven. Men det är en riktigt fin lägerplats, så jag nöjer mig för dagen. Vilar i tältet drygt en timme innan jag samlar kraft för en eftermiddagstur in mot Rapaselet.

Rapaselet.

Det har varit mest mulet under dan, men västerut lyser solen inbjudande på högfjällens toppar. Jag blir ivrig och vill hinna se selet i det vackra ljuset, ifall det mulnar på tänker jag. Utan pulka går det lätt, och de tre kilometrarna runt kröken och upp på Alep Spadnek från västsidan är snabbt avklarade. Magnifikt! Dom låga topparna är ofta dom bästa utsiktsplatserna.

Låddebakte.

Ljuset finns kvar och jag sitter en stund och tar in det storslagna landskapet. Stillheten och tystnaden förstärker ödsligheten. Våren känns avlägsen. Jag kikarspanar över dalbotten och fjällsidor men ser ingen skymt av vare sig andra resenärer eller djur. Ensamheten är total! Tillbakafärden går raskt i medlutet på Spadneks östsida och den hårda skaren.

Vädret på turen har varit stilla och lugnt, med varierande molnighet. Några få minusgrader på nätterna och nån enstaka plusgrad på dagarna. Idealiskt skidväder! Mer blå himmel och sol hade förstås varit trevligt, men samtidigt farligt med tanke på brännskador. Jag har varit med om det förr, svullna läppar, svidande öron - det är väldigt obehagligt och inte alls hälsosamt. Men även i mulet väder gör strålningen sitt, och jag har fått mig en jämnt röd solbränna i ansiktet redan efter tre dagar. Ett stift med solskyddsmedel har dock räddat läppar och öron denna gång. Solglasögonen behåller jag på dagarna i ända.

Grejorna blir fuktiga. Vind och sol torkar effektivt.

Dalriporna spelar sporadiskt under morgonen. Trivsamt och välkommet i ensamheten. Färden denna dag går tillbaka nedströms, men följer nu den södra älvsfåran, som visar sig vara mer lättåkt än den norra, som jag åkte på uppvägen. Nu är det lite vatten i älven, men jag kan enkelt för mitt inre föreställa mig vattenmassorna som ska komma med värmen senare i maj. Det blir en period av förfall och översvämning, och nåde den som då försöker passera genom dalen!

Sista nattlägret slår jag vid det kluvna jätteblocket vid Skierffes fot. En spektakulär plats att sova på. Någon har placerat en stor fågelholk inne i klyftan. Jag tänker att det är en värdig boplats för en and. Det blir som vanligt en tidig och ljus kväll, och en tidig och ljus morgon. Det är den tiden nu, när man ständig har ljuset med sig.

Ett snöfall tar i under morgonen och blir allt ymnigare. Det gör sig effektfullt mot de mörka klipporna och blocken under Skierffe.

En lägerplats utöver det vanliga, vid Skierffes fot.

Adjö och tack Rapadalen och Sarek för denna gång!

Det blir en lång dag. Tre mil och tolv timmar senare är jag åter vid bilen på parkeringen vid Seitevaredammen, fullständigt slutkörd. Jag packar raskt in allt, byter kläder, och kör hemåt genom natten.

Ett vårtecken och en färgklick mitt i allt det vita.

Video från turen:

EN

Jag är en sån där trist person som inte tycker om att handla saker. Jag förstår att det är en egenskap som får mig att ännu mer än vanligt framstå som en surgubbe - för vem numera tycker inte om att shoppa? Hela vår världscivilisation går ut på att köpa saker, oftare och oftare och när butiker stänger så försvinner sällan shoppingen i sig, istället så flyttar bara köpandet till internet där alla konsumenter själva kan jämföra och handla när som helst och var som helst. Det borde jag ju tycka är bra - men nej, inte ens det gillar jag. 

Men, uppenbarligen så har även jag mina svagheter, där jag går från en sur gubbe som klagar på konsumtion till att bli helt till mig. Det handlar förstås om utomhusutrustning. Plötsligt så följer jag recensioner, jag jämför priser och när jag tillslut lagt min order så väntar jag otåligt på att något ska komma. Och plötsligt så kom den dagen.

Dörrklockan ringer på kvällen och ett postbud står där med en stor låda. Outnorth står det på den (ingen reklam menad). Jag har aldrig ens provat denna webbshop tidigare, så spänningen är ännu mer intensiv. Jag måste öppna lådan på en gång och där i den se, där ligger min nya sovsäck jag har beställt.

Är det rätt sovsäck? Valde jag verkligen rätt? Hur ser den ut? Frågorna hopar sig.. och plötsligt har jag blivit just den där personen som jag alltid säger att jag inte är. Dubbelmoral finns visst även i skogen.

Sovsäcken då? Det blir första test i helgen. Jag är inte säker än. Men förstås. Man kan väl aldrig ha för många sovsäckar?

Det är alltid spännande med äventyr, små som stora. Tänker även på vägen fram till äventyret, som en del av helhetsupplevelsen. Ibland handlar det om planering, ibland bara om små logistiska utmaningar. Och att uppskatta tjusningen i att inte på förhand veta hur det faktiskt slutar. Det blir som ett litet äventyr i äventyret så att säga. Som att sitta på jobbet med färdigpackad rygga med någon timma kvar till avfärd och surfa in på SJ för att köpa tågbiljett Eskilstuna-Laxå och upptäcka att tre avgångar på rad är slutsålda. Corona-tider. Men jag har varit med förr. Det blev tåg till Örebro, lokaltåg till Hallsberg och därifrån Göteborgståget till Laxå. Samma avgångs- och ankomsttid som jag från början tänkt, fick bara klämma in ett lokaltåg på sträckan mellan Örebro och Hallsberg. Åt middag i ett avfolkat Laxå där social distansering sedan länge är en naturlig del i vardagen. Ingen brådska. Handlade på Ica och mötte en vacker kvinnas blick. Drömma är gratis. Strosade sedan vidare till skogsområdet med motionsspåren. Jag börjar ha rätt bra koll på potentiella övernattningsplatser i skogen där. Tänkte pröva en ny del av skogen med bara 20 minuters promenad ned till järnvägsstationen. Hittade en fin plätt med mjuk mossa i en gammal produktionsskog. En varm torsdag kväll den 7 maj. Vad kan gå fel? Mygg och fågelsång. Bruset från E20 och 205:an var påtagligt. Bredde ut markskydd, liggunderlag och sovsäck. Fixade en termos med te och lyssnade till fåglarna som lyckades överrösta det bakomliggande bruset. En hel del smäktande toner från nyanlända lövsångare. Doft av djungelolja och te med smak av orientalisk krydda. Kontrast till då jag senast sov i skogen strax utanför Laxå för tre månader sedan. Då, beckmörker och kylslaget regn som smattrade mot tältduken. Men det är det värt för att kunna ta skolbussen till Sannerud klockan sex en fredag morgon. Som att åka en fet limousine till Tivedens nationalpark. Bara busschauffören och jag. Jag stiger av och bussen vänder om mot Laxå för att hämta upp skolbarn.

Skön fredag i östra delen
Gjorde som jag brukar. Tog den fem kilometer långa kyrkstigen från Sannerud österut till Tivedstorp för att där vika av söderut på Bergslagsleden. Hittade vargspillning på ett par platser längs kyrkstigen. Hörde några kuttrande orrar och göken som proklamerade vårens ankomst på sitt välkända vis mot en fond av fågelsång och kvitter. Någon kilometer söder om Sör-Ämten vek jag så in i den stiglösa östra delen av nationalparken. Hade ingen plan. Bara på färd. Noterade en hel del stenmurklor. Tog en fika i solen uppe på toppen av en lång hällsluttning vid Lommasjön. Betraktade pigga stackmyror. Blev en sväng in i västra delen på stigarna där och mötte rätt snart en del vandrare. Bergslagsleden skär genom nationalparken likt en vattendelare, folktomt på östra halvan och folkkärt på västra.

Uteslutande vandring i den kuperade och stiglösa östra delen som också blev ett generaltest av min modifierade ryggsäck (Osprey Talon 33 liter) där jag även plockat bort det stabiliserande ryggstödet. Precis som med OMM Classic 32 sitter ryggan, rätt packad, bättre på min kropp och följsammare längs ryggen utan ryggstycke. Osprey-ryggan sitter snäppet bättre och är skönare än OMM-ryggan, vilket bådar gott inför utmaningen hela Bohusleden på 5-6 dagar med start i Strömstad tidig morgon den 21 maj. Bara en parentes i sammanhanget.

Nåväl, efter 30 rofyllda kilometer i nationalparken tog jag sikte på den fina lilla udden i Blanksjön strax öster om nationalparken. Udden där jag övernattade i påskas. Så fick det bli även denna gång. På vägen dit noterade jag till min stora glädje två järpar och så en mäktig gammal havsörn vid Blanksjön. Jag hade dock inte för avsikt att under detta besök ta social distansering till det extrema. Min gode vän, Andreas Fredriksson, hade bokat boende med grillbuffé och frukost på Ösjönäs gård och bjudit in en skön samling stiglöpare för att avnjuta stigarna i nationalparken. Finns det ett bättre sätt att fira sin födelsedag på än att bjuda in sina vänner till njutfull löpning på underbara stigar genom sagolik skog? Tack Andreas! Min själsfrände Björn Källström kom ner från Stockholm redan på fredag kväll och gjorde mig sällskap vid Blanksjön. En skön vårkväll vid elden. Och när det var dags att knyta sig började två pärlugglor ropa från varsitt håll. Stjärnklart och starkt månljus. Inte ett enda flygplan som bröt tystnaden. Kvällen innan hade ylande varg hörts i fullmånens sken.

Social stiglöpning i dagarna två
Vaknade tidigt på lördag morgon. Sol, klar blå himmel och en pulserande ljudmatta från spelande orrar. Somnade om. Vaknade skönt utsövd vid sjusnåret. Ett storlomspar gled sakta förbi utanför udden. Steg upp och även Björn var på fötter. Vi njöt av morgonsol och frukost. Kaffe när det smakar som bäst. Sedan vandring österut till Björns bil för vidare färd till huvudentrén (Naturrum) i nationalparken. Samling av tillresta strax innan tio på lördag förmiddag. Gamla bekanta som jag inte träffat på länge, andra nyligen och Anna med sin vackra Stella. Tolv tvåbenta och en ledstjärna. Det blev en del skönt snack, kaffe och vattenpåfyllning. Grymt skönt att få byta ut 33-litersryggan mot en nätt raceväst.

Bästa tänkbara väder. Sol från klarblå himmel, sval luft och fläktande vind. Doft av varm tallbarrstig och härlig fågelsång. Vi var inte ensamma om detta. Parkeringen var i det närmaste fylld av tillresta besökare. Så satte vi av på Trehörningsrundan medurs med födelsdagsbarnet i täten och givetvis blev det en tur på den fina orangemarkerade stigen ned mot Blanksjön (ja, det finns två Blanksjön). Längs stigen i den nordvästra delen mötte jag en gammal löparbekant (Magdalena S) med vänner på vandringstur. I sol, fin natur och gott sällskap utan någon som helst brådska någonstans upphör liksom tiden. Vardagen och Coronabekymmer bleknar snabbt. Avskalat, ja, glädjefull stiglöparpoesi. Känner inget behov av att bryta ner helgens sociala stiglöparupplevelse i ord utan låter istället ett urval fotografier förmedla helgen. Stigarna i Tivedens nationalpark har något för alla och gör väl knappast någon besviken, inte ens om man kommer i pumps eller flip-flops.

Efter en skön heldag på stigarna var det skönt att få komma till Ösjönäs gård som drivs av Klas och Jessica Sannö. Inhandla glass, chips och dricka, strosa ner till badplatsen, strandhäng medan flera hårdingar badade i det isande kalla vattnet, tog istället en jävligt het dusch uppe i Vinkelboda, därefter skönt kvällssolshäng utanför Vinkelboda i väntan på den hägrande grillbuffén. Riktigt trevligt grillarrangemang med smarriga korvar, vildsvin, potatis och grönsaker från stora muurikkafat med en cool Leif-GW-Persson-look-alike vid grillen. Givetvis blev det stiglöparsång och hurranden för unga gossen Andreas. En skön kväll med historier om döda kaniner som återuppstått, extrem näringslära, framtida äventyr och livet i stort. Framåt nio tackade Björn och jag för oss och vandrade ner till Mellannäsudden. Ljuvlig kväll. Slog upp tälten, nåja, jag spände upp min poncho. Riktigt varm natt. Somnade mätt och belåten, smaklökar och själ hade fått sitt.

Vaknade till ett lätt fin duggregn. Det blev en lång frukost innan vi tog bilarna till Naturrum och gav oss ut på en ljuvlig 15-kilometersrunda för att avnjuta Oxögarundan, omarkerad stig och den mytomspunna Stigmanstraversen. Härligt dis, med regnstänk då och då. Fuktigt och varmt. Trolsk skog. Av tradition blev det ett par kilometers slutspurt i fri fart på Trollkyrkerundan fram till Naturrum. En fantastisk helg till ända i härligt sällskap. Så enkelt och samtidigt så otroligt berikande!

Helgens kalaslöpare: Födelsedagsbarnet Andreas Fredriksson som bjöd in till dans på Tivedens läckra stigar och vi som lyckligtvis kunde närvara; Stina, Björn, Acke, Gustav, Robert, Anna och Stella, Louise, Karin, Simon och Marie samt jag själv.

Totalt noterades 55 fågelarter och under detta besök får sjungande trädpiplärkor och bofinkar utses till de klara karaktärsarterna tätt följt av lövsångare. Jag blev särskilt glad över järpparet då jag verkligen väntat på att få se eller höra arten från årets tidigare besök, men de har lyst med sin frånvaro. Men när man minst anar det, ja, då dyker de upp som gubben ur lådan. Noterade endast ett par tjädertuppar. I övrigt inga särskilda observationer utöver de som redan nämnts, nå, ödsligt ropande storlom och gök på sina håll.

Ha en fortsatt skön vår!

Niklas

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari>>
Story från februari>>
Story från mars>>
Story från april>>

Foto: Christer Lindh

Så fick vi äntligen se björn i verkligheten och inte bara en björn utan en mamma med tre små ungar!

I så många år har vi sett spår av björntassar och björnbajs men inte har vi fått se dem så som vi gjort nu.

Mamma björn. Foto: Christer Lindh

För cirka en vecka sen var vi ute och gick, Christer hade med sitt stora teleobjektiv, det är ju mycket djur i farten som det är roligt att få på bild. När vi nästan var hemma igen fick vi i skogskanten se ett björnhuvud titta upp och ett litet björnhuvud bakom, jag tjoade till förstås och hon vände om direkt och försvann in i skogen. Christer hann inte få bild på dem då, så surt, men inte kunde vi ana det som komma skulle.

I förrgår eftermiddag på nästan samma ställe hittar vi denna fantastiska lilla familj betande gräs. Vinden ligger rätt så de känner ingen vittring från oss och vi kan gömma oss lite i skogen själva den här gången. Hjärtat slår och det går lite rysningar genom kroppen, men vilken otrolig glädje att få uppleva detta!
Ungarna busade och tumlade runt men allt var så lugnt och fridfullt i eftermiddagssolen.

Tre små busungar. Foto: Christer Lindh

En granne här sa att han hört att honorna med ungar gärna söker sig till bebyggda områden när ungarna är så här små, då hannarna har en tendens att ha ihjäl ungarna för att själva få para sig med honan. Så hon vill skydda sina älsklingar.

Det här var fantastiskt roligt! Tur att Christer hade ett stort och bra objektiv också så vi fick så fina bilder på dem. 

Trevlig helg!

Jag är inte Bear Grylls. Mina äventyr ute handlar väldigt lite om att hoppa ned från helikoptrar ner i floder eller leta efter giftiga ormar - och även om jag knappast ser mig själv som en gastronom, så föredrar jag nog mina kokta röda linser med bulgur tillagade i mitt genom åren snart sönderanvända kokkärl från Biltema, framför att äta dvs insikter från träd (även om det låter otroligt praktiskt, mat väger alldeles för mycket när man packar för några dagar).

Inte heller kan jag mäta mig med många här på Utsidan i spännande äventyr som kräver bra planering och nerver av stål. Det finns många otroligt inspirerande personer här och all respekt till dem. Fortsätt så! Nej, mina äventyr har varken skorpioner eller total ensamhet långt från hjälp - men ändå måste jag erkänna att de alltid överaskar mig och kräver ständig förändring och snabbt tänkande. Så enkelt men ändå svårt - jag är nämligen en av alla oss som ör ute med barn i skog och mark ofta. Mycket ofta. Gärna med övernattning så fort som mitt samvete och nattens temperatur är i synk. 

För mig kom det naturligt, väldigt tidigt. Jag älskade skogen och att vara i naturen och jag ville fortsätta ta mig dit. Men, med barn är man ofta begränsad i frihet - så vad gör man? Givetvis tar man med barnet ut!

Jag har gjorde det sedan min son kunde gå (även om gå var rätt så relativt första gången och vi var väldigt nära ett plask i Östersjön den gången) - men givetvis med så mycket förberedelse som kan kunde. Från den första trevande gången, när jag behövde ha med skogsrutinerade kompisar för säkerhets skull, till idag när vi två är ute och tältar själva i dagar utan någon annan på jorden ens nära så har jag varje gång försökt planera och optimera och säkerställa att turen ska fungera. 

Har jag med mig nog med varma kläder? Nog med mat? Är det för kallt på natten? Leksaker då? iPad (nej blev ingen sån)? Är det för långt att gå? Fästingar? - varje gång kan något kanske förbättras och ändå blir det inte alltid bra. Ja, tills jag på något sätt fick bara acceptera att det blir. Punkt. Javisst ÄR det bra att ta med rätt mängd av allt och det är en planering man lär sig (helt ärligt så tycker jag att det är lättare att planera för ena längre ensamresa utan hjälp, än en resa med barn - även om den bara inkluderar några kilometers vandring). Men. I slutet så finns det en otrolig frihet att bara ta det som det kommer. Om det regnar så regnar det. Om det blåser så blåser det. Acceptera och inse att ingen har bråttom någonstans. Då går resan från stress till... frihet. Plötsligt så har du alltid du behöver på en och samma plats.

Planering och let go på en och samma gång. Yin och Yang.

Ihåliga träd är otroligt spännande.

Jag skulle nog säga att på så sätt har alla mina resor blivit bättre. Jag planerar mycket mer i förväg får sådant som behövs (packning, avstånd mm, LEKSAKER). Men på en gång så har jag äntligen lyckats lära mig att resan är inte hur många mil du vandrade på dagen slut.

Resan är det du ser där precis framför dig hela tiden... när du ser en spännande myrstack eller ett vattendrag eller får gömma dig under en gran mot regnet.. eller kanske bara för att trollen och tigrarna i skogen inte ska ta dig.

Jag tror tom att Bear Grylls hade hållit med om det. Han verkar ju njuta av allt...

Om inget annat fungerar så får man klyva stenar på mitten med sina karatekrafter istället. Alltid uppskattat.

Det finns något subtilt som talar till fantasin i en outforskad fjällvandringskarta. Skildringarna jag läst om Rapadalen spädde på respekten för att det här inte var vilken dalgång som helst. När jag väl trodde att jag hade studerat alla dess besvärligheter, dök något nytt oforcerbart snår, livsfarligt stenparti eller för människan oöverkomligt vattenhinder upp i någon vandringsberättelse. Särskilt vattenhindren: glaciärjokkarna, och så den så kallade Svirjakanalen – den luringen satte igång fantasin en hel del, av flera anledningar.

För det första gick det inte att med säkerhet utläsa vilket vattendrag det handlade om. Jag ägnade långa stunder åt att studera kartan, men fann ingen kanal som riktigt solklart såg ut som något annat än fåror av Ráhpaädno. Älvkantsstigen verkade inte ens korsa Ráhpaädnos kanaler. Dessutom vittnades det om svåra kanaler kring utflödet av Alep Vássjájågåsj. Var det dessa som avsågs? Hur många kanaler fanns där egentligen?

För det andra har folk alltså på allvar tagit sig över den här kanalen med vatten upp till hakan! De har vågat sig ner i det djupa vattnet med tung packning på ryggen i mynningen till den strömma älven och litat på att botten inte var gungfly. Eller kastat sina 25-kilosryggsäckar före, gett sig ner i det iskalla vattnet och över. Jag såg framför mig klassiskt fjällvandringsväder med regn och 5 grader och konstaterade att jag varken är en vattenmänniska eller bra på att kasta tunga saker långt. Jag bestämde mig för att ta de där oforcerbara snåren istället, som plan B.

För det tredje, och nu kommer det som riktigt gör denna till en magisk karta över en värld någonstans i fantasins utkanter: Jag kom över ett gammalt gulnat pergament (menar forumtråd på utsidan.se) där det framkom att Svirjakanalen flyttar på sig. Här bjöd fantasin mig på bilder av jordskalv och vulkanfloder...

Det var av dessa skäl med en mix mellan surrealistisk overklighetskänsla och fullständig närvaro, som jag vaknade den morgonen, vid Lulep Spádneks fot. Framför mig väntade det stora äventyret. Idag skulle bli vadens dag. Men hur många vad som väntade, om det skulle bli några alls eller om marken plötsligt skulle rämna och Svirjakanalen välla fram, var höljt i dunkel.

Lulep Vássjájågåsj väntade först. Jodå, strömt värre. Vatten kring knäna. Mamma hade sagt: ”VÄND!”, men nog var det lågvatten. Fick kliva i ett par gånger eftersom jag ville testa min nya kameras självutlösarfunktion.

Vad av Lulep Vássjájågåsj.

Jag tog en avstickare ner till älven i utkanten av den stora öppna myren efter vadet. Här inträffade vandringens första missöde, då jag trampade ner mig till ovanför knäna mellan tuvorna. (Men jag gick förstrött och åt på något så det räknas egentligen inte som ett missöde utan som klanteri). Vid vaden spände jag åt skalbyxorna med spännband runt kängskaften och höll mig hyfsat torr, men här på myren var jag oförberedd. Men vad gör väl det, samtidigt sprack sol och Stuor Skoarkkis fjällvägg med rusande vattendrag fram efter morgon i grådis och daggfukt!

Dagens strömmaste vad nåddes enligt plan innan lunch: Alep Vássjájågåsj. Detta var precis som jag anat besvärligare. Bara färgen, turkos glaciärfors, kändes skräckinjagande... Även bäcken strax före var rejäl, men här hittade jag trädstammar utlagda:

Vid själva Alepvadet fick jag söka runt ett tag efter ett bra ställe vid ett av flera upptrampade stråk. Vattnet var nog ändå förhållandevis lugnt. En del torra stenar vid jokkens sidor vittnade om att det kan vara mycket mer vatten här. Jag nöjde mig med ett foto rätt nära kanten för att inte behöva gå tillbaka ut i det besvärligare partiet där vattnet verkligen grep tag i benen och krävde all koncentration. Det var fullt tillräckligt dit jag försiktigt backade. 

Renarna skuttade över betydligt mer oberörda.

Måste man fota alla dessa vad då? Ja. För mig som ensamvandrare är det A och O för att kunna minnas. Så här några månader efteråt börjar detaljerna försvinna ur minnet på ett sätt som kanske inte hänt om man varit två som kan drömma sig tillbaka och sätta ord på minnena. Att senare kunna plocka fram minianteckningsboken som jag skrivit i varje kväll i tältet, kartan med de små noteringarna och bilderna skulle jag inte vilja vara utan. Och så är det ett roligt tidsfördriv att fota. Men låt mig säga så här. Efter ett par fotade vad som upplevts ganska krävande, kan man känna att man inte behöver fota fler vad under turen. Det är rätt skönt.

Med dagens två strömma vad bakom mig, slog jag mig ner för lunch i solen och passade på att torka både tält och kläder. Rapadalen, särskilt vid älven, är verkligen regnskogslik. På morgnarna vaknade jag i dimmor, tältduken fuktig på insida som utsida. Trots att jag mestadels lyckades följa stig och trots att det inte regnat något än, var skalplaggen våta av förmiddagsdagg från den täta vegetationen som jag tog mig igenom i full skalmundering. Stavarna använde jag under förmiddagsvandringen nedkortade som två djungelmachetes, för att mota bort det plaskblöta gröna från ansiktet.

Tre blöta stigfragment.

Efter Alep Vássjájågåsj var det dags att avvika från stigen och äventyra mig ner i riktning mot älven, där det enligt utsago skulle gå att finna en strandstig, lätt vandring samt passering av ett okänt antal kanaler (varav en flyttar på sig). Någon stig ner till själva strandstigen hittade jag inte, men jag stötte ibland på ett och samma par kängavtryck. Att återkommande finna samma avtryck från samma okända ensamvandrare, när man söker sig fram ensam genom obanad terräng, känns trevligt. Särskilt när terrängen är svår och inga självklara vägar fram finns, blir det en samhörighet att vara som två nålar i en höstack.

Snårigt ner till älven. Som jag nämnde i förra inlägget var benen snart tigerrandiga av blåmärken. De högväxta videstammarna ger liksom inte vika, man får trycka sig igenom.

Nästan nere vid älven kom jag att ångra att jag inte hade följt stigen en bit till för att försäkra mig om att sista Alep-fåran var förbi. Här nere mötte jag nämligen en kanal, som jag först trodde var just en kanal, men snart blev varse att inte bara var djup, utan också rejält ström. Detta var inte den sortens kanal som man tar sig igenom, det är bara över som gäller. (Det måste ha varit en del av Alep Vássjájågåsj?)

Vattendraget var betydligt bredare i verkligheten än vad det ser ut på bilden eftersom vegetation/grenar sväller ut över vattnet. Djupt var det!

Jag sökte mig lite upp och lite ner, funderade på om jag skulle gå tillbaka upp till stigen i alla fall. Växtligheten var så tät att det inte fanns några bra ställen för att hoppa, som inte innebar att behöva ta sats genom ett videsnår och landa i ett. Till slut fann jag ett ställe där vattnet grävt ner sig lite mer och där det fanns lite fast, sluttande mark i kanterna. Här skulle jag kunna ta ett stort kliv och dra mig upp i några grova videstammar som växte på andra sidan. Sagt och gjort, jag tog ett stort kliv. Sedan stod jag där. Med en fot på varje sida och tyngdpunkten i mitten. Jag är inte en längdhoppare. Jag är inte en atlet. Jag är en dalkrypande, allt för äventyrlig ensamvandrare. Det var så jag hamnade här. Här är jag nu och kan inte ta mig härifrån. Varför blev det så här? Oj vilken liten plutt jag är i universum! Är det nu jag blir blöt? -Ungefär så gick tankegångarna i 2 stilla sekunder när jag innerligt ångrade mitt tilltag. Sedan samlade jag allt fokus i världen, tog kraft med bakbenet och siktade mot grenarna. Det gick bra.

Nästa parti längs älvkantstigen var en ren njutning. Kanalerna många och enkla, de tappade jag räkningen på. Vandrade denna eftermiddag med spännremmarna redo runt vristerna, bara att dra åt vid en vattenövergång.

Jag får det till cirka 10 kanaler, de flesta bara små diken. Men ett par kan ha utgjorts av vatten runt någon ö som jag hamnade på av misstag, även det är jag osäker på. De två sista var rejälast och vid den näst sista trodde jag att det var Svirjakanalen pga dess lårhöga djup (den har jag dock missat att fota). Dock var den allra sista kanalen mycket rejälare, så det måste ha varit Svirjakanalen ändå? Där hade jag vatten lite ovanför knähöjd vid övergång vid utflödet:

Svirjakanalen?

Övergång vid utflödet.

Den övre delen av älvkantsstigen, efter kanalerna, älskar jag. Här blir det åter lite vildare. Fortfarande lättvandrat med en del ängslika partier, men också mer myr och videövervuxen stig som envisas med att löpa 2 cm från en rak kant ner i älven!

Ja, "stigen" är där mitt bland brudborstarna och i videt.

Plötsligt började det regna, rejält såg det ut att bli. Jag bestämde mig för att försöka slå nytt rekord i snabbuppsättning av tält för att slippa bli blöt - jag var för trött för det. Här längs älvkantsstigens sista bit fanns inga möjliga tältplatser överhuvudtaget, men inga människor heller, särskilt inte framåt kvällningen och i regnet tänkte jag. Så på någon minut var det uppsatt på en perfekt plätt mitt på stigen!

Planen var egentligen att ta mig fram till Skårki, gärna upp ovan trädgränsen. Nu är jag glad att det där regnet kom, tvingade mig övernatta på första parkett i hjärtat av Rapadalen. Nästa morgon vaknade jag nämligen upp mitt i dimmorna från älven och fick se dem sakta lätta. Ett riktigt moment att spara. 

Morgondimmor som lyfter.

Nästa avsnitt ska handla om när den här ensamsökande dalkryparen tog sig över branter kring Snávvávágge i ösregn, mötte en strid ström pratglada vandrare, blev snuvad på den tilltänkta tältplatsen och räknade antalet människobajshögar. Jodå, spott och fräs. Där går jag aldrig igen.

Detta inlägg var del 2. Här finns första delen om vandringen från Aktse/Nammasj in i Rapadalen.

Hej!

Jag kan inte påstå att jag är en aktiv bloggare, men det har 7171819 stycken orsaker. Men nu ska jag försöka få till ett litet inlägg såhär i mitten av maj.

För er som läst mina tidigare inlägg vet att jag under 2019 byggde min egen van och spenderade 3 veckor i sträck tillsammans med min flickvän på ca 6 m2! Och det var faktiskt INGA problem, många måsten som försvann men sjävklart började jag sakna att jobba och rutiner, jag är en sådan person som behöver rutiner och gärna någon form av mönster för att må som bäst, spontant är bra men planering är min starka sida. Så just detta inlägg handlar om lite vanlife planering och reflektioner, och på tal om planering.. vi sitter just nu och skriver texter till vinterdäck till cykel, om ca 5 månader är det ju dags att ha köpt sina vinterdäck... vill nog tjuvkika på däck redan nu så finns dom här https://www.tooorch.com/typ-av-dack/dubbdack-cykel 

Planering och vanlife. Vi tillhör de så kallade weekend warriors dvs i veckorna är det full ös med jobb och på helgen är det möjligt att leva vanlife. 

Hur går det då? 
- tyvärr har vanen rullat alldeles för få mil iår, den har fått agera lite flyttbil vilket är super. Jag tänkte till när den byggdes så att sängar med mera är lätt att plocka ur och vipps är det en vanlig skåpbil igen. 

men nu har vi börjat räkna ner dagarna inför årets första tur som troligen blir lite uppåt i Sverige, inte långt men en liten tur för att få känna av enkelheten och att få laga mat på gasolkök och bara njuta av ensamheten vid en sjö! 

Jag brukar alltid repetera saker för att komma ihåg dom, så varför inte repetera det jag behöver kolla med vanen innan vi åker: Lufttryck i däck, batteri status i bodel, mängd bränsle i värmarn, fylla på vatten, kolla så att avlopp är ok, kolla så laddare till telefoner är med samt att det finns gas-patroner till köket. Jag 

Det blev en liten uppdate men bättre än inget? Eller hur? :-)

Jag och min fru bestämde oss för en tur i närområdet när vi nu hade lite längre ledigt och prognos för mycket fint väder. Vi har tidigare gått delar av Bruksleden och började kolla vad som fanns inom en 2 timmars radie. Finns fantastiskt många fina områden som inte behöver innebära en lång transport till fjälls. Nu föll ögonen på Malingsbo, mindre än 2 timmar från hemmet, varför har jag aldrig sett det området förut?

Efter lite googlande föll valet på en anpassad Malingsbo-Kloten runda, 32 km på en och en halvdag.

Malingsbo Herrgård

Vi startade 21/5 vid Malingsbo Herrgård vid 13.00. Ont om parkeringar men efter att ha pratat med ägaren till Herrgården, som numera drivs som pensionat, fick vi lov att parkera där över natten.

Starten vid vändplanen

Starten är inte helt tydlig, men man följer Trolltjärnsvägen till vändplanen och kliver på leden där. Malingsbo är även slutpunkt för etapp 21 på Bruksleden.

Första biten är uppför och inte särskilt spännande, när man passerat Trolltjärnen blir det lite mer varierat och finare natur.

Vid Bråten blev det ett lunchuppehåll i fin gammal torpmiljö, där fanns även en trevlig övernattningskoja. 

Bråtenskojan

Efter Bråten fortsatte vi längs leden till Skottorp, där delade leden sig mot Kloten och Nyfors, vi styrde kosan mot Kloten och den planerade tältplatsen vid Nothusviken ca 6 km norr om Kloten. 

En trevlig sträckning som är lättvandrad och välmarkerad, väldigt fint vid Djurlångsån där man blir sugen på att ta en paddeltur.

Djurlångsån

Vi kom fram till Nothusviken vid 19.00, lagom trötta efter 14 km i benen. Om man passerar Nothuskojan så finns där en stig till vänster som leder ned till vattnet och ett vindskydd, den första platsen man kommer till hade en enklare ställning för presenning som skydd men forsätter man en bit till så kommer man till ett fint vindskydd. Denna gång var skyddet redan upptaget, men det fanns goda alternativ för att få upp tältet. 

Nothuskojan

Efter att vi fått upp tältet blev det lite matlagning, köttbullar och mos med lite rödvin till dryck. Sedan blev det lagom att krypa ned i sovsäckarna.

Blev en seg start på dag två, vi kom inte iväg förrän 11.00 med siktet inställt på Nyfors, ca 6 km norr ut. Inte en jättespännande sträckning då den bitvis gick på hygge och var även omdragen från att följa vattnet på slutet till att gå längs grusvägen fram till Nyfors. I Nyfors blev det ett stopp och lite utforskning av hammarområdet och den imponerande dammvallen. Väldigt vacker omgivning där man gärna hade tältat ned mot vattnet.

Höjden väster om hammarområdet, ovanför dammvallen.

Efter Nyfors klev vi av Klotenrundan och tog en prickad stig öster ut. Detta verkar vara en äldre led som inte nyttjas så frekvent och var skyltad Malingsbo och Gräsberget. Efter ca 500 m delar leden sig och en skylt mot Gräsberget dyker upp, här ska man hålla vänster och man får leta efter en markering för att hitta stigen, det finns ingen skylt mot Malingsbo. Nu blev leden sämre markerad med bitvis näst intill obefintlig stig. Det gällde att hänga med på kartan, vi fick leta efter högstubbar gamla gula eller blå markeringar. Då det var hygglig täckning funkade appen Naturkartan väldigt bra för att se exakt position. Första delen fram till Nytorp var inte särskilt rolig då det var mycket hyggen, sedan blev det bättre med fin skog och gamla skogsvägar mot Stora Haraldstorp och vidare ned till Skottorp igen. Sista 5 km tillbaka till Malingsbo är inte jätteroliga då man dessutom gått där tidigare, åter vid bilen vid 18.00 efter 18 km och ganska möra i kroppen. Under denna sträcka var det ont om vatten och vi var glada att vi fyllt på fullt i alla flaskor i Nyfors.

Så vad tyckte jag om denna tur? Ganska trevlig faktiskt trots lite hyggen och grusvägar. Självklart blir det extra trevligt med fint väder men jag skulle säga att den var mer omväxlande än de delar av Bruksleden jag gått tidigare. Nästa gång får det kanske bli hela rundan på 45 km.

Kristihimmelsfärd bjöd på något verkligen ovanligt i mitt liv. Både en längre tid av ledighet, samt bra väder på en och samma gång. Allt var helt enkelt som upplagt för en flernattare i närområdet. På fyra dagar kommer man knappast iväg till vildmarken och än mindre på de två timmar som än rekommenderas. Men, det är inget som hindrar från total frihet från stigar, hus eller andra människor om man bara letar. Fortfarande är natur vanligare än väg i vårt avlånga land.

Valet föll på att spendera några nätter strax norr om Stockholm i ett område med många sjöar, mycket skog och glest med folk. Sedan var det bara att som vanligt packa för nog med dagar, tänka om utrustningen, försöka minimera vikten, sen packa lite till och till sist ändå inte vara helt säker och ta med för mycket mat. Det är kanske någon slags överlevnadsinstinkt som sitter där, men just vatten och mat brukar jag överdriva med.

Sen började resan mot norr i Stockholm. Motorväg övergick till småvägar och tillslut vid en skogsväg fanns en perfekt bom att parkera vid. På med väskan, ta fram karta och riktning och sedan kunde resan äntligen börja.

Ibland gör man det enkelt för sig. Ibland gör man det svårare. Den här gången bestämde jag mig för att gå rakt fram, genom den torra torra granskogen, istället för att gå runt. Det skulle visa sig vara ett ganska smärtsamt val. Att gå genom torra granar tar tid, men på en gång finns det något vackert i dess ödslighet.

Så här glad blir man av skogen.

Vandringen gick vidare genom granskog, sedan över ett vattendrag, upp på en höjd och vidare genom barrskog innan resans första mål var nått. En helt ensam sjö utan en enda stig som ledde dit. Kanske var det all granskog och svår terräng som hindrade alla från att komma dit – hur som var det otroligt att finna en sådan gömd skatt i Stockholm.

Vid sjön fanns det en kulle enligt kartan – som borde ge fin utsikt. Och det stämde helt. Högst upp på kullen fick man en strålande utsikt över sjön och sol. Allt verkade bra. Nu var det bara att hitta tältplatser. För vem har inte varit med om att ha funnit en närapå perfekt plats och sen knappat kunnat hitta platser för tält?

Men, efter att ha gått ett tag kändes lunch först motiverat. Det finns få saker som är lika belönande som en lunch ute i det fria efter att ha tagit sig fram i skogen.

Lunch med utsikt

Efter lunch var det dags för tältplats. Jag brukar alltid söka upp det allra först för att slippa bli besviken av en plats som verkar perfekt men saknar platser. Det verkade svårt, men så plötsligt, gömt av alla träd hittade jag en förvånande platt och mjuk plats. Både bekväm och helt dold. Perfekt.

Ninjatältet.

Nu var allt klart. Bara dags för att utforska och njuta och först mycket senare fundera över eld och annat. Badklipporna runt sjön höll envist på att ropa efter mig kändes det som och plötsligt så hade jag bara hoppat ned i sjön för årets första dopp. Varmt? Absolut inte. Men ändå underbart att äntligen ha hoppat ned i en helt egen sjö mitt i skogen.

Sjön tvingade mig att bada.

Dagen fortgick med det vanliga när allt redan är klart. Se sig omkring, samla ved, njuta av tystnaden och ibland inte göra något alls. Någon gång vid middag så upptäckte jag tyvärr att batterierna på telefonen var nära på slut och att den powerbank jag hade tagit med bara hade slutat fungera. Se där, en lärdom - kolla sådant innan du far iväg. Visste behöver man inte en telefon, men om något sker så är det bra att alltid kunna ringa någon. Det är en av de saker jag tycker om med att vara ute i det fria - man lär sig alltid något, hur kort resan än är. Hellre utan el här, än i riktigt vildmarken.

Även utan bilder kan jag ändå lova att kvällen blev precis lika magisk som dagen. Högst uppe på den höjd jag höll till så ville solen aldrig riktigt försvinna och inte värmen heller. Istället blev den en otrolig ljum kväll med en brasa, god mat och inget som störde. Det blev så bra att dagen efter bestämde jag mig för att stanna vid sjön istället för att vandra vidare och istället gjorde jag fler utflykter i området men utan tung ryggsäck. 

På tredje dagen var det dags att packa ihop igen och bege sig mot bilen. Efter två nätter ute hamnar jag alltid i en annan lunk än när jag är hemma. Stressen släpper. Brist på kommunikation med omvärlden eller vad klockan är blir helt oviktig. Det är en underbar känsla av här och nu som infinner sig - där huspriser och konjunkturer eller nästa veckas arbete inte finns. Det finns bara här och nu. 

Nästan framme vid bilen så minns jag att jag har en telefon med. Den hade jag glömt bort. Nästa gång ska jag komma ihåg batterier med.