Tillsammans med sin tvååriga dotter Dana i barnvagn beger sig filmaren Mikael Strandberg 75 mil till fots från Moss Side, ett av Englands mest fattiga områden till det rikaste, Buckingham Palace i London. Resandet har alltid varit ett sätt för honom att försöka hitta och förstå meningen med livet. I det här fallet också för att försöka förstå ett England där foodbanks, livsmedelsbanker, växer fort i ett land där många människor inte har mat för dagen samtidigt som han besöker en av världens dyraste privatskolor.

Och för er som inte har tålamod att vänta, finns den här på SVT Play http://www.svtplay.se/video/10021900/mannen-med-barnvagnen/mannen-med-barnvagnen-avsnitt-1

Åsikter om filmen finns redan nu här https://www.facebook.com/explorermikaelstrandberg

I onsdags sa Léon att han ville göra något med mig på Billingen. Självklart sa jag, samtidigt som jag blev alldeles varm inombords av hans friluftsönskan. Han ville tälta och så fick det bli. 
Vi har upptäckt många ställen men aldrig besökt Vallersjön, så det fick bli äventyrets mål.
Fredagen bjöd på allra bästa högsommarvärme och vår tur till Billingen såg ut att bli alldeles perfekt!
Jag googlade lite för att få mer information om platsen och kom fram till ganska få rader på kommunens hemsida. Frågade en vän istället som gav betydligt bättre info! Det jag vill veta innan jag besöker ett nytt ställe är om det finns plats att göra upp eld och om vattnet är drickbart. Jag slutade tidigare på jobbet eftersom jag dels inte hade packat allt och dels för att vi aldrig varit där tidigare och således inte visste exakt hur vi skulle ta oss dit.

Man ska inte stressa för att kunna ta det lugnt eller hur???

Väl framme i god tid så parkerade vi bilen ca 900 meter från målet. Sonen tog sin ryggsäck som var ganska lätt för dagen, jag frustade upp min 30 KG tunga ryggsäck på ryggen! Konstigt, inte sant? Packning för en natt väger oftast mer än för en flerdagars tur. Men lite lyx är väl aldrig fel. 
Längs med vandringen såg vi ormskinn, några "fina" skrotbilar och mobilmaster som diskuterades vilt. Väl framme pustade jag ut en stund i min underbara Helinox stol innan nattlägret skulle ordnas. 

En ganska udda sak är att sonen alltid blir bajsnödig så fort vi kommer fram. Inga problem, upp på stocken bara. Det jobbiga denna gången var alla getingar som envisades med att surra just där han satt så jag fick agera luftvärnskanon och fäkta så gott jag kunde. Platsen för lägret ligger alldeles intill sjön men tyvärr lutar marken en del plus alla träd och rötter såklart. Vi gjorde det bästa av saken och reste det för dagen ganska lyxigt stora 4 manstältet. Jag försökte lägga ett "glidstopp" under madrasserna så vi inte skulle vakna upp utanför tältet. Vinden ökade rejält och jag insåg ganska snart att det var alldeles för riskfyllt att göra upp eld i den dåliga eldstaden som fanns. Dessutom var det torrt i skogen! Säkerheten först!
Som tur är hade jag en reservplan till matlagningen, det fick bli primusköket. 
Kebab i tortillabröd är smaskens och enkelt. 
Så fort solen gått ner blev det ganska kallt så vi kröp in i tältet istället och myste lite.

  
Vinden tog i rejält hela natten så jag sov ganska dåligt. Vinden fortsatte även under lördagen men solen värmde gött ändå. 
Strax intill är det perfekt att ta ett dopp i glasklart vatten.  
Sanden känns nästan som ditlagd med tanke på hur strandkanten ser ut, fullt med stora stenar. 
100 meter åt andra hållet finns en brygga så man kan ligga och sola.

Doppet var uppiggande men inte iskallt så vi plaskade runt en del och lekte med ubåtar.....
Vi gick på upptäcksfärd en bit och sen var det fikadags. Tyvärr attackerade getingarna igen, så det blev till att packa ihop och bege sig hemåt lite tidigare än tänkt men det var ok för sonen ville se Samir och Viktor på stan. Äventyret gav många härliga minnen och en sak som jag tänker på är att han sa att ingen annan i hans klass brukar tälta. Han verkade bekymrad över det. 
Ge era barn all tid de behöver ALLTID!
Älska Billingen

Idag blev det en improviserad korttur hemmavid. Eller i grannkommunen i alla fall. Fast ska man vara riktigt kinkig är det grannkommunens grannkommun.

I vilket fall så är det att räkna som hemma. Såsom i motsats till långt borta. Friluftsliv behöver ju inte vara så komplicerat och storartat alltid. Någon skrev här på Utsidan om att hitta storheten i det lilla.

Man behöver ju inte planera veckor i förväg, åka långt eller ha en massa avanserad utrustning för att få upplevelser. Det är ju bara att packa det mest nödvändiga i ryggan och ge sig av.

Två varmakoppen och två mackor. Tält, sovsäck och liggunderlag. En och en halv liter vatten. Kök. Och lite torkat renkött. Mer behöver man knappast för en kväll och en morgon i skogen. 

Sen får man ligga och stirra i elden och lyssna till vindens sus. Mörkret är kompakt. 

Ovan trädkronorna tindrar stjärnorna. Det är fortfarande varmt på kvällen, men det är friskt och klart. Hösten har nog faktiskt kommit. Hösten är en bra tid för att gå på tur. För att upptäcka storheten i det lilla. Eller i alla fall storheten i grannkommunen. 

God tur i höstmörkret!

Innan jag blev pensionär våren 2014 funderade jag på att återuppta mina vandringar i Sarek som jag gjort i min ungdom. Men jag ville inte gå ensam. Mina första val av tilltänkta vandringskompisar var Hans Pettersson, en av mina tidigare Sarekkompisar, och/eller Svante Rindetoft, en kamrat som jag upplevt mycket tillsammans med. Hasse jobbade tills han blev 66 och kunde inte följa med på en fjällvandring 2014. Svante har lite problem med en höftled och eftersom han inte vandrat så mycket ville han inte gå en tur i Sarek, ett område som han har stor respekt för. Däremot föreslog han en 10-dagars tälttur i Lunndörrsfjällen. Så blev det. Då fick han testa hur det kändes att vandra med sina besvär och jag fick prova hur min högerfot skulle klara sig. Den är försvagad efter en ryggoperation för 20 år sedan och jag vrickar den lätt. Vi testade också vår utrustning som vi försökt göra lätt. Läsning av Jörgen Johanssons "Vandra Fjäderlätt" gav inspiration och till att använda orienteringsskor med en vikt om 250-300g per styck istället för i stövlar som vi använt tidigare.

Erfarenheterna från Lunndörrsturen var så goda att jag lyckades övertala Svante att följa med på en Sarekvandring. Vi skulle då välja en av de mest lättgångna vägarna, nämligen genom Guohpervágge och Ruohtesvágge. Sommaren 2015 var emellertid Svante uppbokad av andra resor och Sarekvandringen fick anstå till 2016. Det passade mig bra då Hasse istället kunde följa med upp till Sarek. Vi gjorde då vår vandring som jag berättat om tidigare. Dessutom gjorde jag ett par soloturer med utgångspunkt Kvikkjokk. De har jag också berättat om i min blogg.

Hösten 2015 började jag, Svante och Hasse att planera inför Sarekvandringen 2016. Tidpunkten förlades till perioden 10 augusti - 5 september. Själva vandringen skulle vara i 10-12 dagar. I egenskap av pensionärer har vi stor frihet att disponera vår egen tid och vi ville invänta bra väder innan vi åkte upp. Det skulle inte vara roligt att åka iväg om väderprognoserna förutspådde regn och rusk. Vi hade ju hört vandrare berätta om turer som pågått i mer än en veckas tid i bara regn utan att de sett något av de fjäll de passerat.  Vi ville därför vänta in en väderprognos som åtminstone till en början lovade fint väder. En vecka eller upp till 10 dagar skulle vi kunna stå i stand-by.

Vintern 2016 fick Svante en förfrågan från sin vän Torsten Gunnarsson om inte han kunde få följa med på vår tur. Torsten är rätt van vid fjällen, men har aldrig vandrat i Sarek och det här var en möjlighet för honom att komma dit. Vi andra tyckte att det var en bra idé. Det skulle underlätta genom att vi då skulle kunna bilda två matlag med två kök och två tält. Det blev naturligt att Svante och Torsten bildade ett tält- och matlag medan Hasse och jag bildade det andra. För att lära känna varandra bättre inför vandringen ordnade vi ett förberedelsemöte på två dagar. Det var i mitten av maj med övernattning på STFs vandrahem i Forsvik nära Karlsborg. Efter några öl, sång och lite whisky första kvällen blev förbrödringen stor.

Ett problem hade emellertid uppdagats. Torsten måste vara tillbaka redan 1 september så där beskars vår tidsperiod för vandringen. Resan fram och tillbaka till fjällen hade vi ursprungligen tänkt göra gemensamt i bil upp genom Norrlands inland och göra den till en integrerad del av hela upplevelsen. Svante bor i Vänersborg, Hasse i Karlskoga och jag i Uppsala. Tanken var att jag skulle hämta upp Hasse och Svante i Västerås, vår barndomsstad, och där Hasse och jag har våra mödrar boende, 97 respektive 98 år gamla. När nu Torsten, också boende i Vänersborg, kom in i bilden framfördes tanken att Vänersborgarna skulle åka tåg istället. De måste då boka allt i förväg och all flexibililtet beträffande tidpunkt för vandringen skulle vara som bortblåst. Den gemensamma delen av resan skulle försvinna. Tåg var inte ett alternativ för mig eftersom jag absolut inte ville låsa mig för bestämda datum och dessutom ville göra lite avstickare från allfartsvägen. Jag hade ju friheten som pensionär att vänta in rätt tidpunkt och sticka iväg när det passade. Hasse var inne på samma linje och var besluten att hålla fast vid att åka bil. Om det skulle bli tågresa eller ej var ouppklarat när vi skildes från det förberedande mötet.

Efter cirka en vecka fick jag beskedet från Svante att de bokat tågresa upp till fjällen 10 augusti med ankomst till bryggan vid Ritsem 11 augusti 15.10. Återresan skulle ske 22 augusti. Därmed var all flexibilitet borta. Jag svarade att Hasse och jag skulle möta dem där om det inte var riktigt skitväder.

Torsdagen 4 augusti följde jag 10-dygnsprognosen på TV med stort intresse. Prognosen för tiden 10-14 augusti för norra Norrland visade på riktigt ruskväder med storm, mycket regn och till och med snö. Jag tog en skärmdump från SVTPlay på prognosen med väderkartan och skickade till de andra. Jag skulle gärna ha visat bilden här men SVT vill ha 1000kr för det. Våra värsta farhågor om vädret tycktes besannas.

Fortsättning följer i nästa blogg.

Jag hade en nerskriven mening som jag inte visste vad jag skulle göra med. Länge fanns den där och väntade. En dag insåg jag att meningen var den bärande tanken i en dikt. Och här är dikten som föddes.

En del av mig

När jag lämnade fjället och åkte hem
    blev en del av mig kvar,

en del som nu är
    där jag själv inte befinner mig,
som kanske vandrar
    på en bergssluttning någonstans
eller över en vidsträckt fjällhed
    eller invid kanten av en glaciär

Den måste ha suttit djupt inuti,
för den har lämnat efter sig
    ett egendomligt tomrum
        som värker en aning
och som inte tycks gå att
    fylla med någonting annat

Det finns bara en sak att göra: återvända
    och fara tillbaka när möjlighet ges
Återvända och söka upp
    den del av mig som är
där jag nu inte befinner mig

När jag på nytt får gå på fjällsluttningarna
och dricka av det klara jokkvattnet
    och lyssna på hedens ljungpipare,
då, men först då,
kommer jag att återfinna den

Efter att ha byggt altan och uterum på varje ledig timme i drygt 2 månader var det äntligen dags att ge sig ut på äventyr igen!
Barnen jublade och sa att nu blev sommarlovet mycket roligare.
Mitt dåliga samvete lugnades litegrann efter de orden.

Vi skulle vandra till ett vindskydd vid Hållsdammen på Billingen och sova i tält samt fiska, förutom allt oplanerat skoj man har i skogen långt från Wi-Fi och tv!
Jag packar ner allt som kan tänkas behövas på en sommarnatt i tält, (oftast alldeles för mycket).
Avståndet till nordvästra vindskyddet är endast blygsamma 500 meter men det kan vara långt nog för ett barn som inte är van vid att bära egen packning....
Efter exakt 110 meter ramlar sonen ner i diket och ligger på rygg sprattlandes med benen och skriker "Jag vill hem"!!!!
Jag försöker hålla mig för skratt och hjälper honom upp igen och manar på att det är inte så långt kvar. 
Efter ca 250 meter bär jag även hans ryggsäck och vad som orsakade det, kan ni säkert räkna ut!

Väl framme så är allt jobbigt som bortblåst och barnen springer runt och hittar grodor att leka med.
Jag förbereder fiskegrejerna och strax innan sonen kastar i metet så har jag swishat avgiften för 2 dygnskort totalt 260:-, riktigt smidigt faktiskt. 
Tältet sätter vi upp tillsammans för att de ska lära sig hur man gör även om jag skulle göra det både snabbare och enklare ensam.
Minuten efter sista tältspiken är islagen så kryper de runt i sovsäckarna i tältet och leker larver.

Barnen får order om att hämta ved och jublar i kör.....varför då, måste jag, han får hämta också, det slutar med att de går 2 gånger var och jag måste verkligen tacka Billingens fritidsområde för extremt fin torr ved kluven i lagom storlek! (jag brukar alltid ha med mig egen ved men inte denna gång)
Vad vi ska äta är givet favoritmaten, grillade revben till sonen och mig, och grillad kycklingfilé till dottern.

Tystnaden i skogen är oftast väldigt behaglig men denna kvällen blåste västliga friska vindar men det hindrade inte oss att lyssna på lite musik, sonens spel-lista bjöd på Sean Banan och "Sommar i Sverige". Tänk vad Allemansrätten är fantastisk! 

Vi tältar på ett berg mitt i skogen vid en sjö HELT GRATIS! Synd bara att det inte är lika självklart för folk med "Allemansskyldighet"
Strax bakom vindskyddet hittar vi massor av Blåbär och Smultron som blir en perfekt mumsig efterrätt.
Vi somnar samtidigt alla tre och vi går inte upp förrän vi vaknar!
Kan vi inte sova en natt till pappa snälla, detta är det bästa jag vet pappa säger de samtidigt när de vaknar. Tänk va enkelt det kan vara ibland. Allt är inte guld och gröna skogar hela tiden kan jag lova även om vi alla tre sjunger med i Hasse Anderssons låt.

Ingen fiskelycka denna gång? Jovisst olyckligare fiskare får man leta efter, sonen kastade rakt upp i ett träd sekunden efter jag varnat om just detta hinder och jag gjorde vad jag kunde för att hålla inne frustrationen och sa helt enkelt att sånt händer även om tonen var sarkastisk....
På med nytt agn och flöte och så fick han kasta ut igen. Denna gång betydligt bättre.
Samtidigt som barnen lekte runt i skogen så packade jag ner alltihop igen och vid lunchtid vandrade vi tillbaka till bilen.Vi passade på att ta en glass på campingen innan vi åkte hem.
Älska Billingen

När man rehabvandrar ska man inte stressa, så efter en knapp kilometers vandring tog vi rast… i tre timmar… :) Som tur var så hade mitt vandringssällskap inte några som helst invändningar mot långa och många raster så den fortsatta vandringen fick därför ungefär samma upplägg.

Jag fick en meniskskada för någon dryg månad sedan, så mitt knä är lite skadat men mitt vandringssug är definitivt inte skadat och längtan efter att komma ut i skogen är svår att stå emot. Därför har jag nu påbörjat det jag kallar för ”rehabvandring”. Om man inte kan göra det man helst vill får man göra det man i alla fall kan.

Utnäset är ett av mina absoluta favoritområden och jag vet inte hur många gånger jag varit här. Förutom en fantastiskt vacker natur är det en plats om ger lugn och energi på samma gång.

Utnäset är ett naturreservat som är beläget mellan Karlsborg och Askersund, faktiskt mitt på gränsen mellan Västergötland och Närke. Man kan parkera bilen vid Igelbäckens masugn och sedan passera över väg 49 och därefter direkt komma in på vandringsleden. Leden är en rundled som är 5 km och som slingrar sig mestadels längs Vätterns kust. Man kan även förlänga leden med ytterligare några kilometer kustvandring längs Käringeviken och Uvviken. Den stigen är dock inte så markerad och kan vara lite lurig att hitta men det ger ju å andra sidan lite mer spänning i vandringen.

Utnäsets kustlinje består mest av klippor och hällar som av inlandsisen har fått en rundad form. Mellan dessa klippformationer kan man hitta små stränder av sand eller stenar. Det finns många goda badmöjligheter i det klara rena vattnet som Vättern bjuder på. Ett tips är dock att man, innan man badar från de rundade hällarna, försöker hitta något lämpligt ställe man efter badet kan komma upp på. Klipporna under vattenytan tenderar att bli väldigt hala. Jag har tidigare erfarenheter av att när jag försökt ta mig upp, likt en valross glidit ner i vattnet igen, och igen, och igen… :)

Ungefär mitt på leden finns en rastplats med eldstad. Det finns därutöver oändligt många vackra platser längs hela leden som lämpar sig för fikapauser eller för att bara stanna upp och insupa den fina miljön.

Träden som växer längs med kusten och ute på öarna är vindpinade och vissa av dem har en aktningsvärd ålder. På några öar har man påträffat träd som är över 300 år gamla. Det var således i början av 1700-talet som de började gro, alltså under Sveriges stormaktstid. Vad har träden upplevt sedan dess? Som vanligt drar fantasin igång. Seglade kanske Karl XII förbi med något skepp, landsteg på en ö och slog en drill mot något av de då unga träden? Ingen vet. Träden håller hårt på sina hemligheter så vi lär väl inte få svar på den frågan. :)

”Koralltaggsvamp!” Min botaniskt kunniga vandringsvän spikade namnet direkt. Som vanligt. Hon liksom bara kan sånt. Koralltaggsvampen är en sällsynt art som bara påträffas i naturtyper med höga naturvärden. Det är alltså inte bara jag som upplever att Utnäset har höga naturvärden, utan även den sällsynta svampen verkar tycka det.

Spindelväv. Handen far automatiskt upp och sveper av ansiktet när man går in i spindelns väv. Enligt någon gammal folktro är spindlar hjälpsamma, beskyddande och skapande. Det fanns tydligen olika folkgrupper som hängde spindelväv över sina nyfödda barn för att skydda dem från onda väsen. Kanske ska man inte svepa bort spindelväven man får i ansiktet när man vandrar i naturen, utan istället känna sig trygg och utvald? Hmm… Nja, jag fortsätter nog att ta bort spindelväven från ansiktet men näten som spindeln har spunnit är imponerande och när man inte får dem i ansiktet är de väldigt njutningsfulla att se på.

Utnäset bjuder till stor del på ett fint kustlandskap med böljande runda klipphällar och växter med stor livsvilja som kämpar vidare trots utsatthet av vindar och vågor. Utnäset bjuder bitvis även på en känsla av trollskog där man inte kan vara riktigt säker på om man är själv eller om vättar spanar när man går förbi. Det man i alla fall kan man vara säker på är att man får en otroligt fin naturupplevelse om man vandrar vid Utnäset. Det har åtminstone varit så för mig alla de gånger jag hittills har vandrat här och så blev det alltså även denna gång. :)

Fyra gubbar i Sarek del 1

Fyra gubbar i Sarek del 2

Fem dagar innan vår Sarektur visade SVTs 10-dygnsprognos att de första dagarna av vår tur skulle medföra sommarens värsta oväder med storm, kraftigt regn och snö. Långtidsprognoserna är emellertid inte så säkra och som tur var för vår del så kom ovädret redan ett par dagar tidigare. Snöfall, trafikproblem, nerblåsta träd och strömavbrott rapporterades från norra Norrland. När det var dags för oss att ge oss av hade det värsta gått över och vädret började ändras till det bättre.

Vi var alltså fyra gubbar som skulle vandra tillsammans. Två av oss, Svante och Torsten, skulle åka tåg upp från Vänersborg 10 augusti och anlända till båtbryggan i Ritsem 11 augusti 15.10. Jag och Hasse skulle åka bil från Västerås upp genom Norrlands inland och möta de andra vid båten för att åka över till Änonjalme 15.40. Hasse och jag började vår bilresa redan 9 augusti för att inte behöva jäkta utan kunna ta det lugnt.

I Ritsem är det bara Telia som har mobiltäckning. Både Svante och Torsten hade andra telefonoperatörer så vi skulle inte kunna få kontakt med varandra om bara två av oss fyra kom fram till båtbryggan i tid. Vad skulle de göra då? Vänta i Ritsem till nästa dag och hoppas att de andra kom då eller åka över till Änonjálmme och vänta där någonstans? Det blev en hel del funderingar innan vi kom på att Svante helt enkelt fick köpa ett kontantkort hos Telia. Det löste kontaktproblemet.

Hasse startade i bil tillsammans med sin fru från Karlskoga på morgonen 9 augusti och inväntade mig hos sin mor i Västerås. Jag själv åkte bil från Uppsala samma morgon och fick en andra frukost i Västerås hos min mor, 98 år. Klockan 10 hämtade jag Hasse och sedan bar det av norrut. Vi njöt av att ha äventyret framför oss. På kvällen övernattade vi i STFs vandrarhem i Östersund. Nästa dag fortsatte vi upp längs E45 och kände att vildmarken kom närmare. Vädret de båda dagarna var växlande med både sol och regnskurar. Lagom temperatur för bilåkning. Framemot kvällen mulnade det och ett lätt regn föll när vi så småningom kom fram till Jokkmokk där vi övernattade på STFs vandrarhem. Under vägen upp passade vi på att äta rikligt och gott på olika restauranger. Under den kommande vandringen skulle maten vara betydligt enklare än den vi kunde få på resan upp till fjällvärlden.

Nästa dag hade vi bara 18 mil kvar att köra. Vi tog det lugnt. Det var gott om tid för ett riktigt lagat mål mat i Stora Sjöfallets fjällanläggning. Vi hann också med ett besök i STFs fjällstation i Ritsem. Den är betydligt trevligare inuti än den ser ut utanpå och vad den närmaste omgivningen är.

Vädret var mulet och regnet hängde i luften. Temperaturen låg strax under 10°C. Molnbasen varierade kring drygt tusen meter och vi såg inte så mycket av omgivande fjäll. Ibland kunde vi skymta nysnö ovan ca 1000 m och längs vägen från Jokkmokk hade vi sett omkullblåsta träd. Vilken tur att vi inte åkte några dagar tidigare.

Vid 3-tiden drog vi oss ner till hamnen för att invänta bussen och våra två kompisar. Bussen var punktlig och Svante och Torsten lämnade lite bagage med ombyteskläder i min bil. Resan upp hade gått bra för dem även om tåget varit försenat. Långa uppehåll för tågbyten hade blivit förkortade och räddat tidsplanen så att de kom fram i tid till bytet till buss i Gällivare. När vi skulle gå ner till båten började regnet strila och vi satte på oss regnkläderna. Nu började fjällturen på allvar.

Dag 1. 4,5 km, gångtid 1,5 tim.

Efter ca 40 minuters båtresa kom vi fram till Änonjálmme. Regnet hade slutat och vi såg lite blå himmel långt inne i Padjelanta. Det gav förhoppningar om att vädret skulle bli bättre så småningom. Runt Akka och österut låg molnen tjocka. När vi klev av båten råkade Hasse tappa sin vandringstav genom det grovmaskiga bryggallret. Staven var av bambu och ganska smal så den for rakt genom gallret ner i vattnet långt under. Bryggan sträckte sig långt ut i vattnet så vi kunde inte få tag i staven. Istället såg vi den guppa upp och ner och sakta flyta iväg på Akkajaures vågor. Staven var ett kärt minne för Hasse eftersom den följt med på tidigare Sarekvandringar. Torsten föreslog att Hasse nog skulle kunna hitta en annan stav vid Akkastugan, en stav som lämnats kvar någon annan vandrare.

Tre glada gubbar, alla i regnkläder. Torsten, jag och Hasse på bryggan alldeles efter framkomsten till Änonjálmme. Hasse ser glad ut trots att han just blivit av med sin vandringsstav. Foto Svante Rindetoft.

Eftersom vandringen startade så sent på dagen var planen att slå läger vid första lämpliga plats efter bron över Vuojatädno.  Så blev det. Hasse glömde titta efter en vandringsstav vid Akkastugorna. På kvällen firades att vi påbörjat vår Sarekvandring med whisky.

Paus vid bron över Vuojatädno. Hasse, Svante och Torsten. Det har slutat regna och regnkläderna har åkt av.

Kvällssol mot Akkas Västtopp 1734. Nysnön från ovädret några dagar tidigare låg kvar ovanför ca 1200m.

Dag 2. 11 km, gångtid 3,5 tim.

Jag sov väldigt dåligt på grund av kraftig snuva och tjockt slem i halsen. Jag hostade en del under natten och var inte särskilt pigg på morgonen. När alla var klara med morgonbestyren så började vi dagens vandring strax före nio.

Stigen var lätt och fin att gå på och vid 11.30 kom vi fram till rastplatsen vid bäcken från Sjnjuvtjudisjávrásj. Där åt vi en tidig lunch. Längre in i Padjelanta, mot sydväst, kunde vi se blå himmel men över oss hängde molnen och ibland fick vi ett och annat regnstänk.

Kartstudier vid en paus. Svante och jag. Foto Hans Pettersson.

14.45 kom vi fram till Treparksmötet, ca 1 km före Kisurisstugan, och slog oss ner för att vila. Torsten var orolig för att gasen till hans kök inte skulle räcka för hela tiden så han tog en tur till Kisurisstugan för att köpa mer. Tillbaka kom han med gas och en vandringsstav i bambu till Hasse!

Jag hade satt på mig min dunjacka och lagt mig ner på marken och somnade direkt. Efter en stund vaknade jag upp med frossa och skakade kraftigt. Feber på uppgång. Vi beslöt oss för att slå läger strax intill trots att klockan inte var så mycket. Jag kröp in i tältet utan att orka äta något. Jag somnade direkt igen. Senare på kvällen vaknade jag till och åt några chokladbitar och lite jordnötter. Trots att jag var vaken ett tag så ville ögonen hela tiden falla igen. Jag själv var för borta för att fundera över situationen men jag har förstått senare att de andra var bekymrade. Hur skulle det gå med vår fortsatta vandring som nyss börjat?

Fortsättning i nästa blogg.

Det har ännu blivit en liten tur på två hjul i hemmatrakter. Denna färd blev snarlik de andra två jag gjorde förra året vid denna tid, naturligtvis blev vägvalet annorlunda denna gång. Det är givetvis omöjligt att ej ibland hamna på samma väg som man varit på tidigare. Jag har som vanligt försökt undvika de större vägarna för att istället ta mig fram på de små, de mindre vägarna är intressantare och bjuder på fler överraskningar.

Med start i Örebro vid tolvtiden tog jag mig först till Närkes Kil för att där vika av mot Klockhammar. Vädret var strålande och det kändes riktigt skönt att vara "på väg" igen. Vid Klockhammar börjar det gå uppför och efter ett par kilometer kom jag fram till Blankhult.

Första pausen

Fortsatte en liten bit och i Bocksboda hittade jag direkt vägen som skulle ta mig över Kilsbergen. Jag hade tänkt att jag skulle ta mig till Dalkarlsberg men hamnade i Skrikarhyttan. Det är svårt utan skyltar och med småvägar som går in lite här och där.

Lunch vid Skrikarhyttan

Efter lunch vid Skrikarhyttan cyklade jag ut på väg 243 - den mellan Karlskoga - Nora. Trampade mot Karlskoga någon mil för att sedan ta av norrut mot Karlsdal, den vägen följde jag ända till Grythyttan - en fin väg med många fiskesjöar. Jag kom till Grythyttan vid 6-tiden och tog mig till affären för lite inköp, sedan iväg till ett fint ställe jag tidigare besökt.  

Vyer mellan Karlsdal - Grythyttan

Första övernattning vid sjön Sör-Älgen, ett par kilometer öster om Grythyttan.

Andra dagens morgon var molnen splittrade och solen tittade då och då fram. Tog det väldigt lugnt med frukost och att packa ihop, kom väl iväg runt halv elva. Från Grythyttan till Hällefors den närmaste vägen är det cirka 10 km och jag skulle åt det hållet - men dels har jag cyklat den sträckan (ej så rolig) och dels hade jag bestämt innan för en liten "omväg".

Så jag cyklade ut på väg 244 och tog mig någon kilometer söder om Grythyttan. När det dök upp en skylt som det stod Gränbäcken på vek jag av ditåt. Fortsatte österut på den vägen i cirka 20 kilometer och kom då fram till en T-korsning. Där svängde jag norrut och efter ett par kilometer kom jag till Hjulsjö. I Hjulsjö tänkte jag besöka bergslagens största bokloppis - men tyvärr var den stängd.

Vägmärke mellan Grythyttan - Gränbäcken

Vyer mellan Grythyttan - Gränbäcken

Från Hjulsjö var det en ganska tråkig cykling på väg 63 till Hällefors. I Hällefors besökte jag turistinformationen för lite tips om bra sovplatser norröver, tog samtidigt ledkartor för Postleden och ett informationsblad om naturreservatet Murstensdalen.

Vila och näringsintag i Hällefors

Efter matintag och lite hejande och småpratande med folk var det dags att fortsätta, upp i sadeln och iväg norrut. Cyklade på och efter någon mil vek jag av västerut - passerade kort därefter Silvergruvan. Vidare någon mil och var då framme i byn Gåsborn. Där ser jag någon komma ut från kyrkogården och frågar då om lite vatten...visst kunde jag få det. Det blev lite småprat om dittan och dattan. Färden gick vidare norrut i cirka 15 km, vek där av österut och kom efter 1 km till Älvsjöhyttan. Fortsatte norrut längs Älvsjöns östra sida till rastplatsen Älvsjön. Klockan var sen eftermiddag och det var tid för vila.

Strax innan Gåsborn  

Trist hus vid Gåsborn

Undrar vem som bor där ? Stenhus mellan Gåsborn - Älvsjöhyttan

Andra övernattning vid rastplatsen Älvsjön

På morgonen tråcklade jag mig ur sovsäcken efter en halvryckig natts sömn. Himlen var klarbå och solen letade sig fram mellan träden. Velade denna morgon med mig själv om vägval...bestämde mig till slut. Strövade en lite runda i skogen - plockade lite blåbär och andades in skogens alla dofter, mossa, bär, löv, träd, bark, fukt. Gjorde yoga/stretchingövningar som jag gör varje morgon, åt frukost och packade sedan ihop. Började trampa norrut mot Fredriksberg och efter cirka 2 km och precis innan gränsen Dalarna - Värmland vek jag av på en liten grusväg söderut.

Vyer längs grusvägen - över en liten bro med en fin bäck

Lyckades orientera mig ner till Siksjön och därifrån till en korsning och en liten större grusväg. Där var det skyltat; söderut mot Sävsjön och nord/nordost mot Gravendal. Jag cyklade norrut och stannade till efter någon kilometer. Här tänkte jag ta mig upp till Örebro läns högsta punkt Eskilsberget (450 m). Eftersom det ej finns några skyltar eller markerade stigar fick jag chansa att jag hamnade rätt.

In i skogen och brant och stenigt uppför

Vyer söderut från där jag tror är Eskilsberget (450 m)

Vyer österut från där jag tror är Eskilsberget (450 m)

Väl nere på vägen igen satte jag fart mot Gravendal. Då och då lyfte någon rovfågel från en gren längre fram...svävade en stund...innan den försvann bort in i skogen.

Skärsjön strax innan Gravendal

Huggorm på väg

Vidare österut och passerade Strömsdal - Palahöjden - Nittkvarn. Efter Nittkvarn kom jag till Yxsjöberg där jag stannade för lunch.

Riktig skön och fin cykling mellan Gravendal - Yxsjöberg

Huggorm på väg

Vindskydd vid Yxsjöberg där jag åt lunch

Klockan hade hunnit blivit runt tre på eftermiddagen när jag vilat och ätit klart, det var dags att ge sig av. Den sista etappen för dagen gick österut mot sjön Norra Hörken, Sjön ligger väster om Grängesberg. Väl framme vid vattnet följde jag sjön söderut och fortsatte sedan söderut, passerade Ställberg - Ställdalen och efter det Kopparberg. I Kopparberg blev det inköp av lite mat och godsaker. Efter ytterligare någon mil söderut var jag framme i Stjärnfors där jag stannade. Fick en fantastisk fin kvällning där, sol och bad.

Tredje övernattning vid Stjärnfors

Solnedgång vid Stjärnfors

Skymning vid Stjärnfors

Solnedgång vid Stjärnfors

Somnade ovaggad kvällen innan och vaknade vid 6-tiden och kände mig helt utvilad och utsövd. Vädret var molnigt till en början men det sprack så småningom upp, sol och blå himmel.

Frukost i Stjärnfors 

"Sög in skönheten och tog det väldigt lugnt med morgonrutinerna. Inte ofta man får en sådan kväll och vaknar utvilad till en fin morgon på en sandstrand man har för sig själv. I stillheten och tystnaden sög jag lite extra på karamellen"

Så småningom var det ändå tid att ge sig av. Vid halv elva rullade jag iväg österut och efter någon mil passerades stora väg 50, direkt efter var jag i byn Löa.

Hösten närmar sig

Bergsmanshyttan i Löa

En liten rundvandring vid hyttan och man kände historiens vingslag, såg gamla kärror och verktyg. Försökte föreställa mig hur det en gång varit och hur det har blivit. Efter lite filosoferande om tider som flytt fortsatte jag söderut på grusvägar - passerade samhällen Stråssa och Gusselby.

I närheten av Gusselby

Några kilometer till söderut och jag kom då fram till Lindesberg. Där fick jag fråga mig fram till Siggebovägen - som skulle ta mig västerut. Efter lite letande och frågande och några stopp hittade jag tillslut vägen. I ett par kilometer var vägen hyfsat plan för att sedan luta mer och mer uppför. En kort bit på en platå och efter det en brant nedförsbacke - i slutet av backen var jag framme i Siggebohyttan och en korsning.

Sista nedförsbacken på Siggebovägen

Vid korsningen svängde jag cykeln söderut och var framme i Nora vid två-tiden, där blev det stopp för lunch och glass. Sista sträckan för dagen gick genom Pershyttan och förbi Ramshyttan, en kort bit till och jag stannade till vid Stakadammen. Fick där en lugn och fin kväll.

Fjärde övernattning vid Stakadammen

Vaknade upp vid 6-tiden till en helgrå himmel och regn hängde i luften.

Tidig morgon vid Stakadammen

Låg och funderade en stund...stanna där och äta frukost eller packa och trampa hem och käka...det var ju bara cirka 20 km kvar till hemmet. Jag packade snabbt ihop prylarna...

Rullar iväg i tät dimma sista dagen

Tät tät dimma

Jag är helnöjd med denna tur i mina hemmatrakter och är absolut sugen på fler.

Positioneringen gäller vägen mellan Gravendal - Yxsjöberg

Tävlingssäsongen 2016 börjar gå mot sitt slut.

Jag nådde mitt huvudmål; att köra ett Ironman-triatlon på under 12 timmar (Kom in på 11:48:39 i Kalmar).
Dessutom körde jag Ironman 70.3 i norska Haugesund, cyklade Vätternrundan på under 10 timmar, simmade Vansbrosimningen, och sprang Stockholm Marathon på 3 timmar och 16 minuter.

Nästa helg är det dags för Lidingöloppet, och formtoppningen är i full gång!
Har kört ett löppass varje dag senaste veckan, och kommer att köra några dagar till (dock med successivt lägre intensitet).
Från mitten av nästa vecka blir det enbart vila och mycket kolhydrater på tallriken :)

Det blir faktiskt första gången jag kör Lidingöloppet. Och i ärlighetens namn hade jag nog inte prioriterat det i år heller om inte för att jag är mitt inne i en Svensk Klassiker.

Är dock riktigt taggad!

Min tävlingsplan 2016 tar egentligen slut i samband med Lidingö, men jag går och klurar på ett litet tillägg.
Under sommaren har jag fått mersmak på trail/terränglöpning, och det var ett år sen jag sprang ett ultra-maraton senast.

Vad kan då passa bättre än ett ultra-trail-maraton om 3 veckor? :)
Det är Sörmland Ultra Marathon som skvalpar runt i tankarna.

Jag är inte anmäld, men det finns platser kvar. Tusan om man inte skulle ta och nypa en ändå.
Vilken avslutning på tävlingsåret 2016 det skulle vara!

Där skogsland möter fjäll har alltid haft en speciell lockelse på mig. Tryggheten i skogen kombinerat med vidderna på kalfjället ett stenkast bort. Jag letar gärna nya platser inom måttligt avstånd hemifrån, och Arvidsjaur-Arjeplog-Sorsele blir mest naturligt då man bor i norra Västerbottens kustland.

Några provkast i nedre Dellikälven

---

Laisälven med Dellikälven har jag sneglat en del åt, och kom mig äntligen dit nu då jag råkar ha ett par veckors semester. September är en fin månad att vistas ute på. Insektslivet blir inte påfrestande, och dagarna är fortfarande tillräckligt långa för att göra livet ute enklare. Och kyliga dygn har jag inget emot, snarare tvärt om. Det blir mindre svettigt och tungt att vandra. Nog för att den senaste veckan förvisso har varit rekordvarm.

Lättviktsutrustning har förändrat min syn på fjällvandring fullständigt. Speciellt när man har slitna höftleder som jag är det närmast en förutsättning för att alls göra det möjligt. Packning för fem dagar i en 45 liters säck. Första turen med vandringsstavar gav mersmak! Stavarna hjälper de också till att skona lederna.

---

Vid Hästskoforsen går en hängbro över Laisälven, vilket blir en naturlig startpunkt för vandring i nedre Dellikälvsområdet. Detta är populära fiskevatten, så det blev väl nog tvunget att ta fiskespöet med, inget som jag vanligtvis brukar ha. Ett fiskespö utstrålar en slags legitimitet att vistas i området.

Lägerplats i nedre Dellikälven.

---

Gammal ledmarkering med en skåra i barken längs Dellikälven.

---

Regnet drog bort och kvällen blev klar och fin. Så skulle det också fortsätta de följande dagarna som blev behagligt soliga och varma.

Stigen upp längs Dellikälven trampas uteslutande av fiskare och går därmed nära vattnet. Ju längre upp dock alltmer svårorienterad, och jag hamnade allt oftare i obanad terräng, och insåg att jag nog snarare gick på viltstigar än människostigar. Typiskt för viltstigar är, förutom regelbundna avslöjande lämningar, att de har en tendens att tona bort i tomma intet, och lämna vandraren villrådig om fortsättningen.

Dellikälven är en riktigt vacker älv, med ett och annat bildskönt vattenfall.

---

Här och var stannade jag till och provade några kast med spöet. Nån fisk fick jag aldrig, men så är jag som sagt inte mycket till fiskare heller. Men spänningen fanns där!

Nybygget Delliknäs. Renoverat och ett fint utflyktsmål.

---

Endast fyra kilometers vandring från bron över Laisälven ligger det mycket vackra nybygget Delliknäs. Upprustat och fint, och med en stuga öppen för vandrare. Jag sov där sista natten.

Jag hade nu vandrat genom området utan att möta en levandes själ! September är verkligen ingen stor utemånad, kanske av naturliga skäl med tanke på yrkesliv och semestertider. Men visst känns det synd att så få får uppleva tjusningen i höstvandring.

Anton och Amanda Karlsson, grundare av Delliknäs 1892. De härstammade från Norsjö och köpte marken av en hästhandlare Norin från Jörn. Eftersom marken låg ovan odlingsgränsen så var nybygget egentligen olagligt. De var dock så framgångsrika att de fick bo kvar.

---

Den öppna stugan med ett flertal sovbritsar i förgrunden.

---

Inne i stugan. Madrasser finns ej, så det vill till att man har luftmadrass med sig om man vill ligga mjukt.

---

På min väg till Delliknäs från Dellikälven gick jag över lågfjället Stainak. Med inga högfjäll i närheten blir utsikten milsvid runt om. Lågfjällen har en mjukare och gästvänligare utstrålning till skillnad från de kantiga och hårda högfjällen.

Utsikt från Stainak. Böljande gulbruna vidder i alla riktningar.

---

Det mysiga höstmörkret lägger sig. Nu kan man höra konstiga ljud ifrån den svarta omgivande skogen! En pärluggla stod för ett av dom.

---

Min vana trogen så filmade jag hela utflykten, vilket finns att beskåda på denna länk:

https://youtu.be/uA_yKcsgTwc

Allt väl!

/EN

I dag gjorde jag mig en trevlig tur genom att ro runt hela sjön i båt. Efter en bra och närande morgon mat gick jag ner till sjön och packade i båten det som jag skulle ha med mig för denna trevliga tur och sen satte jag i båten i sjön och började ro från båthuset och mot väster så jag kom på andra sidan stranden och kunde fortsätt tills jag kom till östra sjön och började gå runt där sedan for jag till kärleks holmen och gjorde mat och tog ett fika för att sedan fortsätta längs stranden hem och kom i land vid halv två på eftermiddagen efter har rott sedan kl sju.

Det blev åtta km i armarna

Detta var en positiv tur.

Kommer nog göra göra mera sånt.

Da Nang is known as the tourist capital of South Central Vietnam, with a west-coast location that makes for beautiful sunsets against an impressive backdrop of lush mountains.

If you’re looking to soak up the sun while on vacation, Da Nang’s pristine beaches offer a wide range of fun-filled activities and sightseeing opportunities. The best time to visit is between May and August, when the sun is out all day, waters are calm, and lifeguards readily available from 05:00 to 20:00 daily. Read on to discover Da Nang’s most popular attractions, all of which are not to be left off your travel itinerary with asia group tour.

1. Marble Mountains

Marble Mountains are a cluster of five limestone and marble hills within Hoa Hai District, about 9km south of Da Nang. Named after natural elements, the peaks are individually known as Thuy Son (water), Moc Son (wood), Hoa Son (fire), Kim Son (metal) and Tho Son (earth). There are also a host of 17th-century Buddhist sanctuaries and pagoda temples dotted across the mountains, where locals pray and get their fortunes told. A must-do for any first-time visitor to Da Nang is climbing the steps to the top of Marble Mountains, where they can enjoy spectacular views across Non Nuoc Beach or My Khe Beach. Alternatively, there’s an elevator service (VND 30,000) available for those with physical disabilities.

2. Son Tra (Monkey) Mountain

Son Tra (Monkey) Mountain is a breath-taking national park in Da Nang that stands at 693 metres above sea level. Locally known as the Son Tra Peninsula, the winding roads surrounding prove to be a popular spot for motorcycling while hiking enthusiasts can enjoy the verdant jungles and also spot rare species such as the red face monkeys. Linh Ung Pagoda is also set on Son Tra (Monkey) Mountain, which is a prominent attraction in Da Nang for housing the tallest statue of the Goddess of Mercy. Built atop a lotus-shaped platform, there are a total of 21 miniature Buddha sculptures within the beautiful 67 metre-tall white statue.

3. Dragon Bridge

Dragon bridge at night

Dragon Bridge measures 666 metres in length, making it the longest bridge in Vietnam. A popular spot amongst photographers, the six-lane bridge crosses the Han River and is constructed in the shape of a golden dragon, which locals believe symbolises power, nobility and good fortune. While it’s a magnificent sight at any time of the day, Dragon Bridge is particularly cool (and packed with sightseers) during weekends as it is illuminated with colourful LED while it breathes fire and spits out water from 21:00 onwards. 

4. My Khe beach

Sunset on My Khe beach

My Khe Beach boasts a 20-mile stretch of white sand that’s approximately 6km east of Da Nang. Named by the American troops who visited during the Vietnam War, it is considered to be one of Vietnam's most picturesque beaches. Hosting a number of high-end resorts and seafood restaurants, My Khe Beach is also a popular spot for sunbathing, fishing, snorkelling, jet-skiing, and surfing. Visitors can also check out numerous World Heritage Sites such as Hoi An Ancient Town, Hue Imperial City, and Phing Nga Caves, all of which are easily accessible via bus. 

5. Phap Lam Pagoda

Phap Lam Pagoda is set within a two-storey building along Ong Ich Khiem Street, featuring plenty of trees, manicured gardens, and beautiful Buddhist sculptures. Despite its location within the bustling Da Nang city centre, the atmosphere here is very serene with locals praying in the morning and monks going about their daily lives. The courtyard of the pagoda houses a 1.1-metre-high seated Buddha statue and brass statues of the Goddess of Mercy (Avalokitecvara) and Dai The Chi Bodhisattva. Visitors can also enjoy vegetarian cuisine at local restaurants and food carts surrounding Phap Lam Pagoda.

6. Hai Van Pass

Landscape from Hai Van pass

Hai Van Pass stands at 500m above sea level, making it the highest pass in Vietnam. It’s located on the border between Thua Thien-Hue Province and Da Nang City, where you can enjoy panoramic views of verdant mountains and clear blue skies as well as Da Nang City, Tien Sa Port, Son Tra Peninsula, and South China Sea. The pass also hosts a dilapidated French-built fort that was later used as a bunker by South Vietnamese and US armies during the Vietnam War. Due to its sudden curves and blind corners, Hai Van is also notorious for its fair share of accidents – look out for small altars set along the roadside which are dedicated to perished victims. 

7. Cham Museum

Sculpture in Cham Museum

Cham Museum Da Nang commemorates the culture, lifestyle, and practices of Vietnam's indigenous Cham tribe, who have roots dating back as far as 192AD. Founded during the colonial French rule in 1915, it is known as the only museum of its kind in the world. Cham Museum Da Nang is divided into ten interior exhibition rooms, where 300 terracotta and stone sculptures from the 7th to the 15th centuries are showcased according to the region in which they were found. The museum also offers daily guided tours for groups of five and above from 8:00 to 10:00 and from 14:00 to 16:30.

8. Da Nang Cathedral

Da Nang Cathedral is one of the most unique catholic churches in Vietnam, featuring a pink-painted edifice, stained-glass windows, and an imposing bell tower topped with a rooster weathercock. Built by the French in 1923, it’s also known as Con Ga Church (Rooster Church) and serves the local Catholic community to this very day. The cathedral is located along Tran Phu Street, about a 15-minute walk from the iconic Dragon Bridge. Entrance to Da Nang Cathedral is free of charge and its high tower offers a stunning view of the city, Han River, and verdant mountains. 

9. Non Nuoc Beach

A 20-minute drive from Da Nang City, Non Nuoc Beach boasts international acclaim as one of the most beautiful beaches in the world. Featuring soft white sands, a gentle slope, unpolluted waters and mild waves, visitors can do plenty of leisure activities such as sunbathing, jet-skiing, and surfing whilst enjoying local seafood dishes. Non Nuoc Beach takes up five kilometres of Hoa Hai Ward’s coastline, ending at the foot of Marble Mountains, which hosts ancient pagodas, sacred caves, and handicraft villages.

10. Fifth Military Division Museum of Da Nang

The Fifth Military Division Museum of Da Nang offers visitors a glimpse of Vietnam’s tumultuous past, featuring displays of war relics, news articles, and photographs taken by soldiers of the Fifth Military Division. The massive museum is divided into four main sections, including outdoor and indoor display areas, a replica of Ho Chi Minh's residence, and a Ho Chi Minh Museum. Housing authentic aircrafts, military tanks, weapons and weapons used during the French and American wars, must-sees include the A-37 Dragonfly light-attack aircraft, Cessna O-1 Bird Dog observation aircraft, and the M48 Patton gun tank. Foreign visitors are required to pay VND 40,000 for admission to the museum and an additional VND 10,000 for photos.

Read more: asia tours adventure

Idag blev det en improviserad korttur hemmavid. Eller i grannkommunen i alla fall. Fast ska man vara riktigt kinkig är det grannkommunens grannkommun.

I vilket fall så är det att räkna som hemma. Såsom i motsats till långt borta. Friluftsliv behöver ju inte vara så komplicerat och storartat alltid. Någon skrev här på Utsidan om att hitta storheten i det lilla.

Man behöver ju inte planera veckor i förväg, åka långt eller ha en massa avanserad utrustning för att få upplevelser. Det är ju bara att packa det mest nödvändiga i ryggan och ge sig av.

Två varmakoppen och två mackor. Tält, sovsäck och liggunderlag. En och en halv liter vatten. Kök. Och lite torkat renkött. Mer behöver man knappast för en kväll och en morgon i skogen. 

Sen får man ligga och stirra i elden och lyssna till vindens sus. Mörkret är kompakt. 

Ovan trädkronorna tindrar stjärnorna. Det är fortfarande varmt på kvällen, men det är friskt och klart. Hösten har nog faktiskt kommit. Hösten är en bra tid för att gå på tur. För att upptäcka storheten i det lilla. Eller i alla fall storheten i grannkommunen. 

God tur i höstmörkret!

Om ett sommaräventyr i Kaukasus:
Vodka, päls och gråa kolosser till lägenhetsblock, det är vad många associerar med Ryssland. Att det finns grönskande berg täckta med blommor, mäktiga bergstoppar och pittoreska bergsbyar där invånarna gör sitt yttersta för att gästerna ska trivas är för många mindre bekant. Redan efter det korta stoppet i Moskva hinner vi konstatera att Ryssland är både vackert och fult på samma gång med de gråa betongklossarna till hus från kommunisttiden i kontrast till paradgatorna och det pampiga Röda torget.

För att ta oss vidare på färden steg vi upp med tuppen för att hoppa på flyget till Mineralnye Vody och ta sista etappen med bil till den lilla orten Cheget vid foten av berget med samma namn. Vi råkade ut för trafikstockning, för här ute på den ryska landsbygden är det tydligt att det är kossorna som är kungar av vägen, gatorna är deras hemmaplan och bilarna får snällt flytta sig.

Cheget som är vårt hem de kommande dagarna är en liten bergsidyll, omringad av snötäckta toppar där små gummor står på torget och säljer hemstickade mössor, vantar och ulltröjor.

Under de första dagarna gör vi acklimatiseringsturer uppför de närliggande bergssidorna. På turen stiftar vi ny bekantskap med några entusiastiska och pratglada ryssar. Att språkbarriären var massiv och vi inte riktigt förstod ett ord ryska var inget hinder i samtalet, i alla fall inte för dem. Ryssar på fjälltur är minsann glatt och trevligt folk!

I ryggen hade vi hade snötäckta toppar som gränsar mot Georgien och framför näsan turens mål, Elbrus. Stämningen i gruppen var god, på en sån här vacker plats är det svårt att göra något annat än att njuta. Bergen blomstrar, det är värmebölja och runt 30 grader varmt. Innan det är tid att vända och gå ner för berget tar vi en siesta i skuggan.

Så småningom är det tid att lämna vårt bekväma boende i Cheget och förflytta oss till vårt nya hem, containrarna i base camp på 3900 moh. På flyttdagen efter frukost lastade vi bagar och mat på gondolliften. Just denna dag då flyttlasset går byttes det vackra sommarvädret hastigt ut mot regn och blåst, så vi fick en gyllene möjlighet att testa Gore-texen för allt vad den håller. Väl "hemma" i barackerna på var det fint att värma sig i sovsäcken en stund och lyssna på vinden utanför.

Dagarna i base camp använde vi till att känna på höjden och utrustningen. Den mest krävande turen gick till Pastukhov rocks 4705 moh där vädergudarna satte oss på prov. Vi satte på stegjärnen utanför barackerna och började färden uppöver backen. Snart mötte vind och hagel oss och slog mot ansiktet, de soliga dagarna vi hade i början av turen kändes just nu bakom våra googles och balaklava väldigt långt borta. Sista biten var brant så här fick vi ett gyllene tillfälle att öva med isyxan. Alla klarade dagens tur fint så förutsättningarna inför den kommande toppstöten var mycket goda.

Väl nere i barackerna väntade varm dillsoppa och sallad som vår duktiga kock Olga lagat åt oss. Dill är en krydda som ryssarna verkar ha varmt om hjärtat, hitintills hade det inte gått en dag utan att vi ätit något som innehåller dill. Vi hoppades på att dillen har gynnsamma egenskaper som kommer att få oss att må som kungar och drottningar på toppen av Elbrus.

Natten innan toppstöten var det blixtar och dunder, de allra flesta vaknade av en hög "kaboom" smäll mitt i natten, det lät som om blixten slagit ner i base camp. På morgonen konstaterade vi att trots natten oljud var ingen skada skedd. Dessutom var hela världen lite vitare än vi mindes den igår, det hade snöat!

Vår ryska guide Gia har varit på toppen av Elbrus hela 108 gånger (!), Europas tak ser han med andra ord som sitt andra hem, vi är i trygga händer. Planen för toppstöten var som följer: Lördag klockan 02.00 samlades vi i matbaracken, åt "frukost" och gjorde oss klara för avfärd. Klockan 03.00 hoppade vi på Snowcaten som tog oss upp till ca 4700 moh, därefter började vi turen till fots mot toppen med stegjärn på fötterna och isyxa i handen. Vi fick känna vinden bita i kinderna, det var brant och bitvis kastvindar som gjorde det tungt att gå rakt utan att falla.

Efter många timmars hårt jobb och en hård match mot berget och vinden stod klockan 09.00 (svensk tid) 17 av 18 Hvitserkare på toppen av Europas högsta punkt. Utsikten över Kaukasus var magisk från toppen. Trots tuffa förhållanden var alla eniga om att det var en fin bestigning som bjöd på en rejäl utmaning och att Elbrus är toppen!

Lite mer än en vecka har passerat sedan jag nådde fram till Kloten efter fem dagar och närmare 30 mil på Bergslagsleden. Kroppen och min sargade höger stortå har börjat återhämta sig, särskilt märkbart efter lördagsnatten med 11 timmars sammanhängande sömn. Det har tagit nästan lika lång tid att försöka rekonstruera fem dagars löpäventyr i ord och bild till något som kan kallas en story som det tog att springa leden. Förhoppningsvis en läsvärd story, trots omfånget

Att springa hela eller delar av Bergslagsleden har funnits i mina tankar under ett par års tid, men det finns så mycket vacker natur och många stigar som lockar förföriskt men tyvärr alldeles för lite semester för att möta dessa mina önskemål. Sedan behöver min kropp sin beskärda del av återhämtning och jag behöver ladda om mellan äventyren. Livets stigar är inte statiska och det blir inte alltid som man tänkt och planerat. Planen för sensommaren var ursprungligen att jag skulle springa den 83 mil långa Nordkalottleden under tre augustiveckor, men arbetet med Sörmlandsledsboken och separation gav inte mycket utrymme åt planering för det äventyret, så det var bara att skjuta det på framtiden. Jag flyttade därför en semestervecka till september istället då jag älskar just september, månaden mellan sommar och den annalkande hösten. Ofta en väldigt vacker månad med svalare luft men ändå en värmande sol. De två augustiveckorna i fjällen bjöd inte på så mycket löpning som jag hade hoppats på och jag längtade efter ett renodlat löpäventyr över flera dagar. Bergslagsleden dök givetvis upp som ett första alternativ. Bergslagsleden har ju varit på tapeten hela sommaren i och med att Johan Röjler och Peter Knoblach gjorde ett nytt försök att springa hela Bergslagsleden (de fick avbryta sitt försök 2015) och lyckades göra det på 4 dagar (85 timmar och 33 minuter) den 27-30 juni, se artikel i Närkes Allehanda. Inte nog med att de gjorde det på en grym rekordtid utan de samlade även in pengar via kampanjen Operation 28 till bistånds- och utvecklingsorganisationen Operation Mercy! En månad senare gav sig ett nytt litet gäng iväg för att försöka springa Bergslagsleden på fem dagar med full support. Av de startande lyckades Martin Kindgren och Markus Björnström med bedriften att ta sig hela vägen från Kloten till Stenkällegården på fem dagar (99 timmar och 47 minuter) den 27-31 juli!  Arrangemanget med ”Bergslagsleden på 5 dagar” är tänkt som ett återkommande event i mån av intresse, se evenemangets sida på Facebook. Sedan tidigare finns det ett känt genomförande av hela Bergslagsleden på fem dagar vilket Carl Modig stod för 2011 med sina 107 timmar. Mitt eget löpäventyr landade på 105 timmar och 1 minut, det vill säga fem heldagar.

Nå, jag var inte ute efter att slå något rekord utan hade som plan att springa hela leden utan någon support, det vill säga att ha med mig mat och energi för 5-6 dagar. Självförsörjande helt enkelt samt utrustning för övernattning i vindskydd eller under bar himmel. För mig handlar det främst om naturupplevelser, tystnad och att få springa på härliga nya stigar. Visst hade jag ett mål att försöka genomföra äventyret på fem dagar, men det var inte ett primärt mål, särskilt som jag inte visste om stigarna överlag var tekniska eller lättsprungna, vått eller torrt i markerna, kupering och väder. Många faktorer spelar in och det händer ofta oförutsedda saker på löpäventyr över flera dagar.

Planen var i alla fall att starta den 10 september och planeringen upptog en hel del tid från det att jag kom hem från äventyret i de svenska fjällen. En utmaning är att få till det rent logistiskt till och från Bergslagsleden. Kollade lokaltrafik och olika transportmöjligheter. Kopparberg trafikeras med tåg (Tågkompaniet) regelbundet typ en gång i timman och därifrån är det 25 kilometer till Kloten, dit man får ta sig antingen till fots eller med taxi. Men bara för att en led är uppdelad med numrerade etapper behöver man ju inte börja med nummer 1. Allt föll på plats när jag upptäckte att expressbussen Skaraborgaren mellan Stockholm och Lidköping stannar (på begäran) i Sörhamn längs väg 49 och bara två kilometer från Stenkällegården, där Bergslagsleden slutar (eller börjar om man så vill). Till råga på allt stannar bussen 10 minuter hemifrån i Eskilstuna! Bussen går tre gånger i veckan. Att försöka tajma in 11-bussen från Sörhamn till Eskilstuna skulle bara bli ett stressmoment så det var helt enkelt mycket smidigare att starta äventyret från Stenkällegården och springa norrut till Kloten. Att sedan ta sig från Kloten till Kopparberg fick bli en senare frågare. Jag utgår från att det mesta löser sig. Utmaning nummer två var att få ner all packning i min 24 liters Inov-8-rygga. Det blev tung packning för ett löpäventyr och packningen vägde in på totalt 8,830 kg (se packlista)! Av detta bestod 4,430 kg av mat och energi! Var det fråga om något slags äventyr i gastronomisk anda, eller? Nåja, packningen skulle hursomhelst bli lättare för varje mil och dag som avverkades och först efter tre dagar skulle packvikten vara mer komfortabel. Matupplägget var frukost (egen grötmix), lunch (pulvermos och torkat kött) och middag (frystorkat med extra couscous och olivolja) medan den mer specifika löpenergin mellan måltiderna bestod av snickers, nötmix, nötcréme och bars. Övernattningskitet bestod av sovsäck (Sea2Summit Spark II), liggunderlag (Sea2Summit UL insulated) och vattentätt sovsäcksöverdrag (ultralätta Moonlite från Terra Nova). Ombyte för natten, regnkläder, första förband, laddningsprylar, pannlampa och kök var förstås med i packningen. Målet var att använda vindskydden längs leden i möjligaste utsträckning. Behållaren med 100 gram gas räckte exakt till uppkok av vatten för frukost, lunch och middag i fem dagar (en lunch får dock räknas bort i och med buffén på Gillersklack), men jag fick i alla fall en andra kopp (ljummen) kaffe i Åbostugan innan gasen tog slut och transportlöpningen till Kopparberg tog vid.

När det gällde grovplanering av äventyret och påläsning om natur och kultur längs leden var den eminenta webbplatsen www.bergslagsleden.se ovärdelig och jag skrev ut de utmärkt formgivna etappbladen med information, sevärdheter och karta. Med dubbelsidig utskrift blev det således 17 A4-blad att ta med på färden. De avverkade etappbladen användes sedan på kvällarna när jag gjorde upp eld vid vindskydden.

På fredagen den 9 september kollade jag väderprognosen och det såg ut som det skulle bli soligt och riktigt varmt den kommande veckan. Plockade ur några plagg ur packningen och stoppade ner ytterligare en liten flaska med Xinix AguaCare, som är grymt drygt, snabbt, effektivt och smaklöst för att rena vatten. Dessutom utmärkt som sårdesinfektionsmedel. Numera finns Xinix att köpa på Apotea. Man är ju bortskämd med alla kallkällor längs Sörmlandsleden och på Bergslagsleden var det glesare mellan vattenkällorna samtidigt som det var väldigt torrt i markerna. Jag fyllde på med vatten i olika vattendrag och droppade i Xinix och klarade mig fint och utan magproblem, men hade alltid framförhållning när det gällde vattenpåfyllning.

Det drog ihop sig och jag ville bara komma iväg och det var som att någon höll mig i tyglarna särskilt som busschauffören Gunnar ringde till mig och berättade att det var tjock trafik i Stockholm och bussen skulle bli 40-50 minuter försenad. Han skulle ringa igen när de kommit förbi Södertälje. Snacka om service. Jag hade handlat kvällsmat och frukost eftersom jag hyrt en liten stuga på Stenkällegårdens camping. Skönt att få sova en riktig säng, äta en lugn frukost utan att egentligen behöva röra den till bristningsgränsen packade ryggan. Bussen kom och jag steg på. Två timmar senare steg jag av i Sörhamn. Det var mörkt, men vilken underbar kväll. Som en varm och härlig sommarkväll. Vandrade glad i själen vägen genom skumrasket till Stenkällegården. Nyckeln låg som avtalat i den blå brevlådan. Nu var det äventyr på gång! Äntligen!

Här följer så en dag-för-dag-story med ett urval foton från varje dag. Det svåra, ja, närmast en omöjlighet, är att minnas hela den slingrande färden och det är en fascinerande känsla eller snarare insikt när man är inne på dag fyra eller fem att första dagen känns så väldigt avlägsen. Så ofantligt många intryck, osorterade och ovärderade. Hela tiden denna fokuserade rörelse framåt, både fysiskt och mentalt. Inga tillbakablickar. Man blir nästan ett med stigen och det finns inget annat än här och nu. Jag hade 11-12 timmar per dag till förfogande att färdas på leden medan det var ljust. Fascinerande är att jag samtliga kvällar lyckades vara framme kring sju på kvällen för det planerade nattlägret. Detta för att hinna göra i ordning allt, tända en brasa i eldstaden, vaska av sig, se över skavanker, obligatorisk fotvård och laga mat innan det blev mörkt, strax efter åtta. Sedan vart det att njuta med en kopp te och låta sig hypnotiseras av en sprakande eld medan mörkret sänkte sig och gjorde tystnaden sällskap.

OBS! Eftersom denna story innehåller ett stort antal fotografier och att Utsidans bloggfunktion endast tillåter uppladning av ett foto i taget skulle det ta en mindre evighet att ladda upp i storyn i sin helhet. Den som är intresserad av att läsa fortsättningen eller bara vill beskåda fotografier från ett stycke fin natur hittar storyn i sin helhet på följande länk:

http://livsnjutarbloggen.se/?p=7598

"... vi har eld, vi har kött, vi har brännvin till tröst... Det är helg här djupt uti skogarnas ro..."

                                     /Dan Andersson

Sjön ligger spegelblank framför oss. Elden sprakar. Kolbullarna är uppätna och magen mätt. 

Sonen och jag är ute med kajakerna och ska tälta. Solen går ner snabbt nu i slutet av september. Skymningen löste snabbt av maten och nu är det mörkt. 

För ordningens skull bör det väl framhållas att sonen dricker Montain Dew istället för starkt. Men eftersom flaskan är så gräsligt ful och Andersson inte lyckades få in det i sin dikt så fick den helt enkelt inte vara med på vinjettbilden.

Vi har väl paddlat några kilometer idag på eftermiddagen, men det vore en överdrift att säga att vi tog ut oss. Sonen tog dock coolhetspriset som vanligt. 

En bra lägerplats spanade jag ut redan förra veckan vid krokiga tallen, så vi visste vart vi skulle.

Och ja, nu ligger vi här på varsitt liggunderlag och tittar in i elden och pratar precis som man gjorde när jag var ung och höll på med friluftsliv på riktigt. Men vi är ju också moderna människor så lite bloggande och allmänt pickande på våra telefoner hinns ju också med .... :-p

Ha en god kväll och kom ihåg att ge er ut på tur så snart ni kan igen! Nyttigt för både kropp och själ. Och det är sen gammalt! 

Jag som alltid tvärvägrat att följa med på vandringar (avskyr mygg och utgick ifrån att det alltid dräller av mygg på vandringar), ändrade uppfattning efter en tältnatt i ett fantastiskt vackert Lofoten förra sensommaren. Suget efter fler tältnätter i vacker natur väcktes och jag började titta runt på internet efter tips och ideer, det var så jag hittade till Utsidan. Mitt friluftsliv har tidigare bestått i lite scouting, segling med kompisar samt lite dagsturer till fots eller på vingliga ben på skidor. Men nu bestämde jag mig för att vandra några dagar på raken och valet föll på Höga Kustenleden. Eftersom jag bor mitt på en delsträcka, så tänkte jag att det var smart att börja på ett ställe där jag kunde bli upplockad om jag skulle upptäcka att det verkligen är så att det dräller av mygg på vandringar =). Bestämde mig för att starta vid Sandlågan utanför Örnsköldsvik och vandra mot hemmet beläget 2,5 etapp från ledens slut (eller början) vid Hornöberget. Allt höll dock på att avsluts innan det ens började, eftersom jag körde vilse ett flertal gånger på vägen till Sandlågan och höll på att få en hjärnblödning av irritation. Med hjälp av snälla människor på en bensinmack hittade jag till slut rätt, äventyret kunde börja!

Dag 1 Sandlågan-Balesudden

Beslöt mig för att vandra en ganska kort sträcka första dagen, dels för att jag kom iväg på eftermiddagen och dels för att jag ville känna hur tungt det skulle vara att gå med packningen. Nybörjare som jag är hade jag provpackat ryggsäcken med allt jag önskade ha med mig kvällen innan, redan innan tältet var på vägde ryggan över 20kg. (Nybörjar-insikt nr 1; Packa inga onödiga saker..... )Sträckan jag skulle vandra beskrevs som krävande och jag kände mig ganska nöjd med mig själv när jag kom fram till mitt slutmål för dagen på ganska kort tid, jag kände mig heller inte särskilt trött. Så jag letade upp en plats vid stranden där jag tyckte att mitt tält kunde stå, trasslade upp det och begav mig ut på ytterligare en liten vandring förbi Balestjärnen med kristallklart vatten och upp på Balesuddens topp. Fantastiskt vacker natur!

Dag 2 Balesudden-Köpmanholmen-Trysunda

Morgonen började lite stressat, eftersom jag skulle möta upp vänner i Köpmanholmen och ta färjan ut till Trysunda kl 12, hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta att gå dit. Jag kravlade därför ut ur tältet vid 6.15 på morgonen, kastade i mig lite frukost bestående av kaffe och gröt, trasslade ihop tältet och kom iväg vid 8-tiden. (Nybörjar-insikt nr 2; Allting tar otroligt lång tid när man inte är van.) Och det är nu jag förstår varför etappen beskrivs som krävande..... Det börjar med en brant uppförsbacke och en liten stig fylld med stenar och rötter och backen fortsatte i en evighet! Tror ärligt talat att jag aldrig svettats så mycket i hela mitt liv! Men eftersom jag vill hinna till färjan så pinnade jag på så gott det gick. ( Nybörjar-insikt nr 3; Det är korkat att inte pausa och dricka ordentligt när man vandrar). När jag väl nådde Köpmanholmen var jag jättetrött och hade ont i fötterna. Räddningen blev ena kompisen som hittade mig när jag stapplade fram mot färjeläget och lät mig lifta sista kilometern. Väl framme vid färjeläget var det 40 minuter till avgång, så vi slog oss ned och tog en välförtjänt (i alla fall tyckte jag det) öl i väntan på vidare färd. Dessvärre åkte färjan rakt in i kajen och slog upp ett hål i skrovet, vilket innebar att vi fick vänta i ytterligare 1,5 timme på avfärd mot Trysunda. Tänk om jag vetat det när jag stressade fram genom skogen i expressfart mot Köpmanholmen.... Väl framme på Trysunda var dock dagen helt perfekt! Vackert väder, vacker ö, trevligt sällskap,god mat som mina vänner släpat med sig och ett uppfriskade bastubad avslutade dagen.

Dag 3 Trysunda-Entre Nord-Kälsviken

Eller så blev det inte alls det. Det blev Entre Väst-En massa berg-En Slåttdalsskreva-Två Trötta Ben- Näskebodarna. Färjan blev återigen försenad från Trysunda och jag skulle lifta till Entre Nord med kompisen, men uppenbarligen blundade vi bägge två, för ingen av oss såg den gigantiska skylten som pekade mot Entre Nord... Hamnade alltså i Entre Väst. Men ingen fara tänkte jag, som var på bra humör. Jag knatar ju bara på tvärs över berget här, genom Slåttdalsskrevan, upp till Tärnättholmarna och ner till Kälsviken. Hur svårt kan det vara? Leden började ju som rena E4an genom skogen där jag vandrade på en spång. Sedan blev det lite mer stig och lite mer berg. Det är här jag borde ha kommit ihåg Nybörjar-insikt 3... Men det gjorde jag inte och vid Slåttdalsskrevan började jag fundera på om jag verkligen skulle gå till Tärnättholmarna. Men jag ville ju dit, så jag tjurade på tills jag kom till ett vägskäl i livet. Ena pilen pekade mot norrut mot Tärnättholmarna 2,2km och andra pilen mot Näskebodarna 1,7km söderut. Började gå 200m norrut, men fattade sedan ett vuxenbeslut och gick söderut mot Näskebodarna, för att vara på väg åt rätt håll till dagen efter. Det var de längsta 1,7 km jag gått i mitt liv. Totalt slut i benen och när jag äntligen kom fram till Näskebodarna var det som om ett himmelrike uppenbarade sig. Till en början helt ensam på en vacker strand och efter ett uppfriskande dopp och middag beslöt jag mig för att det fick bli platsen för mitt nattläger.

Dag 4 Näskebodarna-Fika Hos Kompis-Sjöland-Hem

Vaknade till en fantastisk morgon och kände mig som en ny människa! Idag hade jag tagit till mig Nybörjar-insikt nr 3 och pausade för lunch och fika under vandringen och slog därmed mitt vandrarrekord, jag gick ca 2,5 mil under en dag, långt för att vara jag! Efter någon timmes go-fika med kaffe, kex och ost samt fotvila hos en kompis, som lämpligt nog bor längs med leden, vandrade jag vidare mot Sjöland. Väl där började det bli sent, regnmolnen hängde tunga och jag hade ca 7 km kvar till mitt tänkta nattställe. Efter lite funderande fram och tillbaka kom jag fram till att jag faktiskt har semester och inte alls önskar tillbringa den som en dränkt katt på min nybörjarvandring. Alltså ringde jag efter hämtning och sov i min egen torra och mjuka säng ett par nätter.

Dag 5 Sjöland-Mäjabodarna-Erikskojan-Vedasjön-Lappudden.

Trots att det var skönt att pausa lite, så kändes vandringen lite oavslutad, så jag återvände till brottsplatsen och vandrade vidare mot Mäjabodarna några dagar senare. Mäjabodarna var mycket fina och det fanns möjlighet att fylla på gott dricksvatten via en kran dragen från sjön. Det uppskattades vid mitt lunchställe Erikskojan uppe på en bergstopp. Det är markerat att det ska finnas en kallkälla där, men antingen så var den väldigt uttorkad eller så tittade jag i fel lilla lerpöl, för där fanns inget vatten som jag skulle kunna tänka mig att dricka. Denna dag blev också en långvandring och trots fikapauser på fina platser längs med vägen så var det ganska trötta fötter som landade på Lappuddens camping som sista övernattningsplats innan sista vandringsetappen på leden. Superhungrig lagade jag till påsen med spaghetti och köttfärssås på gasköket. Det stod två portioner på påsen, men jag vill påstå att det var en =).

Dag 6 Lappudden-Svartviken-Hem

Trötta ben sedan dagen innan gjorde att det kändes lite segt till en början, men det var lättvandrat så snart kändes det bättre. För den som är lite piggare i benen kan jag rekommendera en avstickare till Rödklitten i Mädan, jättefin utsikt över kusten! Själv vandrade jag vidare mot Gavik och lunchpausade vid Svartviken och tog ett svalkade fotbad. Sedan var jag nära mina hemtrakter och knatade på med ganska bra fart och precis då jag svängde in på byvägen drog molnen ihop sig och de första regndropparna började falla. Perfekt slut på vandringen!

Summa summarum fick jag 3 bra insikter om att vandra när det gäller mig själv:

1. Jag ska bestämma en tid då jag ska äta, inte en plats, risken är att jag aldrig kommer fram till den platsen för jag har dött av energibrist innan.

2. Då ryggsäcken vägde så mycket, så prioriterade jag bort lite saker, bla ett par sandaler. Upptäckte sedan att jag faktiskt velat ha dem, det är bra skönt för fötterna att få vila upp sig lite från de varma vandrarkängorna. Får prioritera bort något annat nästa gång (Kanske den helt oanvända boken? Sov ju ändå som en klubbad säl så fort jag la mig).

3. Jag tyckte faktiskt att det var kul att vandra. Nytt projekt som planeras är Världsarvsleden till våren. Nu ska jag övningstälta en natt på tomten för att se om jag står ut med att sova i tält på höstkanten. Om jag gör det så tror jag att det får bli en liten minivandring på två dagar, antingen på Rotsidan eller i Jämtgaveln =).

Min farfar hävdade alltid att historiens två bästa uppfinningar var gummistöveln och "kaffeflaskan". Det senare var det vi kallar termos. Som ung var han med och högg i skogen på vintern och... ja för den som upplevde 30-talets huggarjobb med läderstövlar och enbart kokkaffe så är det nog en fullt rimlig ståndpunkt. Vi vet ju alla hur underbart styrkande det är att snabbt få i sig lite varmt när det är lite kärvt och man är utsatt för väder och vind. Och hur underbart det är att inte vara blöt om fötterna. Även om man oftast bara märker det när man väl blivit blöt...

Birger 1977

Visserligen är det ju överlägset gott med kokkaffe men det kräver ju att man gör eld varje gång. Fast idag ställer man ju bara pannan på sitt enmanskök och vips så är det klart. Men så har det ju inte alltid varit. 

Koka över ska det ju göra...

Det är ingen märkvärdig tanke, men den fascinerar mig lika mycket varje gång den kommer till mig, det här med hur tidens och utvecklingens gång påverkar vårt levnadssätt. Det som igår var näst intill förutsättningar för överlevnad är nu föremål för lek och rekreation. Eller behandlas som ett särintresse.

Ett särintresse?

Förr levde man i skogen. I naturen. Till del med naturen. Men alltid på dess vilkor. Nu åker vi till naturen. För den har en tendens att alltid ligga någon annanstans nuförtiden. Och vi besöker den ett par gånger om året när vi lyckats klämma in det i våra späckade kalendrar. Dessutom tror sig rikets stora män och kvinnor kunna diktera vilkoren för dess fortlevnad som om vi skulle ha något egentligt val. Och vi andra säger att vi vet, men vi bryr oss inte särskilt mycket. Som om vi skulle kunna leva utan den men vi väljer att göra en uppoffring och låter den hänga med en stund till. Den är ju så trevlig att åka ut till ibland.

En liten sjö i södra Östergötland

Jag är ju naturligtvis lika stor kålsupare som de flesta andra i den här frågan. Senast igår tog jag bilen 3km till motionsspåret för att väl där springa en dryg mil, bara för att ta ett exempel. Har ni hört nåt så urbota dumt nån gång?!? 

Vi ska inte gå bakåt i tiden. Vi ska inte sluta åka till fjällen fastän vi bor i södra delen av landet. Vi ska fortsätta att bege oss till skogen. Till naturen. Om vi nu inte anser oss bo där redan. Vi borde bara tänka efter lite till, före. Vi borde försöka låta det få vara lite knöligare. Kanske lite svårare. Kanske lite långsiktigare.

En annan sjö i Östergötland

Då kanske upplevelsen till och med blir större. Prestationen blir mer beundransvärd och känslan av att ha uträttat nåt ännu större. Jag menar...om jag springer de tre kilometrarna till löpspåret, sen kör milen och sen springer hem så... ja ni fattar. 

Översatt till friluftslivet blir det kanske att göra som hustrun och hennes kompis förra helgen; ta tåget till en av länets alla småleder och gå till nästa station. (Eller busshållplats för den delen om man nu skulle ha turen att bo i ett län där all landsbygdstrafik inte är nedlagd....)

Gotländsk drivved

Kort och gott tror jag att vi skulle må bra på alla möjliga sätt om vi som människosläkte växlade ner lite. Det kommer aldrig bli som förut, och ärligt talat är det nog inget att stå efter heller. Sådär oerhört mycket enerig och resurser verkade man inte anse sig haft råd att lägga på långsiktighet och naturhänsyn då, när man var utelämnad åt naturen. Då när man levde i den. Möjligen var man aningen mer ödmjuk inför dess krafter av den anledningen än vi är nu. Men att man tog särskild mycket hänsyn vet jag inte om jag tror på. Därför finns det bara en väg till framtiden och den är frammåt! Och som Winnerbäck uttrycker det: "Det var inte bättre förr, men det ska bli bättre framöver..."

Åt vilket håll ligger framtiden... egentligen? Och måste det vara vatten i vägen?

Vi har det gott nog ställt nuförtiden och är tillräckligt förståndiga att börja göra rätt. Att återigen börja beundra och respektera naturen. Fast att skriva det här är väl att sparka in öppna dörrar.... Hänger man på Utsidan har man antagligen ett ganska väl utvecklat intresse för naturen. Visst har vi väl!?!

Lördagsbrasan

Ähh, blev bara lite filosofisk. Fortsätter väl som förut antar jag, men kanske, kanske lite mer eftertänksamt. Eller var det förtänksam jag skulle vara? Jo, så var det nog. Helgens ord som skall in på vågrätt ett; 13 bokstäver: förtänksamhet. 

God tur!

Fyra exempel på mer jordnära förtänksamhet

Under min nybörjarvandring på Höga Kustenleden fick jag flera nybörjarinsikter om packning och ork under vandring. Ytterligare en insikt gjordes angående liggunderlag. Jag som för flera år sedan med lätthet sov gott en hel natt på ett liggunderlag som var ca 1 cm tjockt, vaknade nu flera gånger per natt med värk i höfterna på ett bra mycket lyxigare självuppblåsbart liggunderlag. Konstaterade att jag är för gammal för att sova obekvämt och investerade i ett nytt uppblåsbart ca 7 cm tjockt liggunderlag när jag kom hem. Nu var jag sugen på att prova det samt om jag skulle klara av att höst-tälta eller om jag skulle frysa halvt ihjäl och ge upp hela tanken. Planen var att göra en minivandring på ca 6-7 km och tälta en natt i naturreservatet Rotsidan. Men eftersom jag envisades med att springa Härnö Trail dagen innan vandringen, och var alldeles för dåligt tränad för detta, drog jag på mig ett löparknä utan dess like. Insåg att det inte skulle vara så klokt att halta fram med packning över stock och sten, så tänkte jag om. Det fick bli en natt vid närliggande strand istället. 

Solnedgång över tjärnen

Sagt och gjort, tält, sovsäck, liggunderlag, trangiakök och varma kläder packades i ryggsäck och stuvades in i bilen för transport till tältplats. Tältet sattes upp i viken och en kompis kom ned för en kortare svampletar-promenad. Med fynd av både gula och trattkantareller gjorde vi svampmackor och drack ett glas vin med fantastisk utsikt. Man borde verkligen göra mer miniutflykter och ta vara på naturen när man kan!

Fantastisk höstkväll

Då kompisen åkt hem var det dags att försöka överleva natten i tält. Kolsvart ute och liten lykta i tältet. Sovsäcken ska hålla en komforttemp på -6 och temperaturen höll sig runt nollan. Liggunderlaget ska klara ungefär samma temperatur och pumpas upp med hjälp av en inbyggd handpump. Enligt uppgift ska det ta ca 45 sekunder att pumpa upp det. Möjligen om du är en duracellkanin kan detta stämma, det tar längre tid enligt mig. ( Sedan går det ju säkert lite fortare om man kommer ihåg att stänga utluft-ventilen innan man börjar =D). Men efter lite om och men var allt klart och jag kröp ner i sovsäcken. Hade tänkt att sova i underställ, men det kändes så kallt att jag behöll fleecetröjan från mellanlagret på också. Sovsäcken höll vad den lovade, varmt och skönt. Men jag tyckte att det kändes lite kallt underifrån. Löste det med hjälp av en fleecefilt mellan sovsäck och liggunderlag. Blev sedan förvånad när jag vaknade och konstaterade att det var ljust ute. Trodde absolut att jag skulle vakna en massa gånger under natten, antingen pga kyla eller värk i höfter. Istället sov jag som en stock hela natten och vaknade till en vacker morgon och frukost vid vattnet vid halv åtta-tiden.

Kok-kaffe på gång!

Övningstältandet fungerade med andra ord bra. Nästa övningstillfälle får bli i ösregn, fast då ska jag sova på tomten så att jag kan gå in när det börjar regna in i tältet och jag tycker synd om mig själv ;).