Efter en veckas skyrunning/trail-löpning (över 2 mil om dagen!) i norska och svenska fjällen nådde vi till slut vår slutdestination i Katterjåkk (2 km öster om Riksgränsen, för er som inte orkar googla).

Vi har haft nästan osannolik tur med vädret - endast en enda regndag!

Som grädde på moset möts vi av denna syn i Katterjåkk; Ett stort regnoväder som sveper över fjället i öst, med blå himmel i norr och syd, och med en dubbel regnbåge!

Dessutom kom ovädret aldrig över oss, utan drog vidare norrut. Ibland ska man ha tur minsann! :)

I fredags fick jag mitt Exped synmat 7LW. Har provat det två nätter nu och är mycket nöjd. Jag har sovit bra och inte rört mig lika mycket som jag brukar när jag sover i tält.

Eftersom det är betydligt varmare än mitt gamla cellplastunderlag var det inga problem att bara använda en tunn sommarsäck trots att temperaturen var under 10 grader. 

Däremot vet jag inte riktigt hur man ska göra för att kunna blåsa upp det på 1-1,5 minuter, som det står att man ska kunna. Snarare 5 min, men det kanske är en teknik som kommer med tiden.

En annan nackdel är att man måste ha liggunderlaget upp och ner när man blåser upp det och då kommer pumpen på insidan i tältet vilket gör att man inte ryms att göra det i tältet utan måste hålla till delvis ute. Är då marken blöt finns det risk att även liggunderlaget blir blött.

Det var inga problem att få plats med det i mitt Hilleberg Akto. Med "facit i hand" var det helt rätt att köpa ett LW då längden absolut behövdes och bredden ser jag som en ren lyx.

Inatt regnade det lite och då fick jag även prova att även hunden fick plats bredvid och det gick bra.

Nu är det förresten mindre än ett år till min planerade tur och från och med idag ska jag börja träna mera målinriktat och föra träningsdagbok.

På kvällen tvättar jag av mig i jokken som rinner utanför stugorna. Kallt naturligtvis, men samtidigt skönt att bli ren efter en svettig dag på fjället. Det gäller att göra det ganska fort efter att man anlänt. Kroppen och psyket är ju då en aning "urspårat" och går med på lite av varje. Väntar man för länge blir man alltför bekväm för att vilja skölja vatten på sig.

Jag köper ett paket knäckebröd av Johanna och äter knäckeskivor på löpande band. Med mjukost på är det mycket gott. Mätt och nöjd går jag till sängs och sover hela 9 timmar. När jag vaknar känner jag mig en aning ledbruten efter föregående dags inventering i Njoatsosvágge.

Pratar en stund med det hollänska paret i stugan bredvid. De ger sig av på förmiddagen mot Såmmarlappa och vi ser fram emot att träffas där på kvällen. Jag kommer inte iväg förrän efter lunchtid. Dessförinnan har jag klarat av att betala Johanna för övernattningen. Eftersom jag från början inte tänkt bo i stuga den här turen så har jag inte särskilt mycket kontanter med mig. Men det har räckt till mina två övernattningar. Johanna frågar i och för sig om jag vill betala mot faktura, men jag tycker det känns bäst att vara skuldfri gentemot Badjelánnda Laponia Turism. I fortsättningen är det STF jag ska betala till. Jag är medlem och tänker att det säkert ska gå bra att lösa när det är dags (men det är bara att konstatera att man är lite naiv).

Sedan packar jag och ger mig iväg.

Ungefär halvvägs till Såmmarlappa finns en gammal samisk bosättning, där en familj från Tuorpons sameby hade en torvkåta och ett förråd. Här blir man påmind om att fjällvärlden egentligen inte är vildmark utan snarare kulturmark. Med vissa inslag av vildmark (eller hur man nu ska uttrycka det).

Strax efter bosättningen har jag denna fina vy söderut. Sluttningen som kommer från höger tillhör berget Gárddevárre.

Efter att jag passerat gränsen till Padjelanta och Laponia kommer jag fram till sidodalen där jokken Gárddevárjåhkkå rinner. Det lär finns en prismahydda där denna jokk möter Tarraälven. Hyddan finns markerad på mina papperskartor men inte på webben. Frågan är om den fortfarande är funktionsduglig. Enligt Grundsten gick man förr ganska ofta väster om älven, från Dárreluoppal och söderut. Då fanns det också broar över vissa av jokkarna, men de är nu raserade. Berget  bakgrunden på fotot är Vuoksákvahta. Hitom stupet ligger dalgången Fierrovágge (men är skymd härifrån).

Kvällen närmar sig, jag ser fram emot att komma till Såmmarlappa och sova i en ombonad stuga. Stugvärden hade inte kommit två dagar tidigare, vilket var en söndag. Jag tyckte det var lite konstigt, men nu är det ju tisdag och en ny vecka så nu finns det säkert någon där. Men när jag kommer fram till stugan är den lika igenbommad som tidigare. Vad är nu detta? Eftersom jag inte har tänkt bo i stuga överhuvudtaget har jag förstås inte tagit reda på när stugvärdarna ska anlända.

Så jag går än en gång till nödrummet och förväntar mig att träffa det holländska paret där. Men rummet är tomt. På det lilla bordet ligger en lapp med ett meddelande från dem, skrivet till mig. Där står att de gått vidare till nästa stuga, Tarrekaise. Jag anar att de tyckt att det skulle blivit för trångt och att de två sängarna inte skulle räcka till oss tre. Vilken omtänksamhet! Jag sänder tacksamma tankar till dem.

I rummets gästbok skriver jag ner några tankar om att folk faktiskt behöver öppna stugor vid den här tiden på säsongen.

Fler besökare anländer

På kvällen regnar det rejält. Jag lagar kvällsmat. Innan jag ätit färdigt knackar det på dörren och utanför i regnet står tre unga män, från Holland och Tyskland. Som väl är har de ett tält som de ska bo i, men de undrar om de kan få sitta inne i rummet och äta sin mat som de håller på att tillreda (över öppen eld, minsann). Jodå, det går naturligtvis bra, de är välkomna. Fast de ändrar sig när de hittar vedboden och väljer att sitta där och äta istället. Så jag förblir solo i nödrummet.

Men inte så länge till, för ungefär klockan 22 öppnar jag dörren och får se någon komma gående i regnet. Personen ser mycket blöt ut och jag säger "välkommen!". In kommer en ung dam, student från Berlin. Hon sätter ner den genomvåta ryggsäcken på golvet och börjar hänga upp sina dyngsura ytterkläder. Jag samlar ihop min egen utspridda packning så att hon ska få plats i rummet. 

Tjejen heter Anastassija och hon säger att hon var beredd på att finna mig här. Jaså, hur kan det komma sig? Jo, tidigare under dagen hade hon träffat det holländska paret som berättat att det troligen skulle finnas en "elderly man" här. (Jaha, så nu är man alltså gammal, tänker jag tyst.) Dessutom har hon hört berättas om mig som "the man with the ropes". Av vad hon säger förstår jag att min framfart har varit ett samtalsämne på leden.

Anastassijas äventyr

Anastassija har inte haft det lätt denna dag. Förutom att hon är genomvåt har hon inte ätit på många timmar. Jag bjuder henne på IceTea och kakor medan vattnet kokar upp till hennes kvällsmat. Hon berättar att den stora jokken strax efter stigmötet med Nordkalottleden varit vattenrik och strid. Hon hade inte kommit över vid stigen och letat efter ett vadställe längre uppströms. Hon hade kommit långt upp i branten men jokken hade bara blivit värre. En stor fågel hade kretsat ovanför henne och skrikit och hon hade blivit rädd och tyckt att allt var helt surrealistiskt. Till slut hade hon kommit över jokken men inte hittat tillbaka till Padjelantaleden utan irrat omkring i björkskogen. Efter många timmar i regnet har hon så äntligen kommit fram till Såmmarlappa.

Hon är mycket trött men det är inget fel på hennes kämpatakter och goda humör. Medan hon äter berättar hon att detta är första gången hon går själv i fjällen. Hon har varit här tidigare, med sin pojkvän. Men alltsammans är nästan för spännande för henne. Hon har haft svårt att sova därför att hon varit rädd för vad som kan finnas i naturen, och framför allt för björnar som hon misstänker smyger omkring överallt. Jag gör vad jag kan för att lugna henne.

Men hur ska man lägga fram det? Så här, kanske: "Jovisst kan en och annan björn smyga omkring i närheten av ditt tält på natten. Faktiskt ganska troligt. Och den har så fall koll på dig när du går i skogen också. Men jag försäkrar, den gör dig ingenting och du ser den inte ens, även om den skulle vara mycket nära. Så du kan vara helt lugn." Nej, det är nog inte det bästa att säga, även om det är sant. Jag försöker välja en bättre formulering.

Hon har träffat underliga människor också. En tysk kvinna som hon mötte ville inte prata med henne utan var som ett åskmoln. Men det fanns en mycket bra anledning till det. Hennes man hade nämligen råkat ut för ett missöde och halkat på en såphal spång och brutit foten. Det var så illa att han fick hämtas med helikopter och flygas till Gällivare. Hustrun hade velat följa med men blivit nekad. Och så var hon på väg tillbaka till Kvikkjokk. Händelsen bekräftar det jag ofta misstänker: det farligaste med att följa en led i fjällen är de dåligt underhållna spängerna. Många som hörde om denna händelse blev mycket upprörda.

I vilket fall behöver Anastassija vila efter en strapatsfylld dag och två nästan sömnlösa nätter. Vi dricker te och jag tar fram en chokladkaka (bra att hon hjälper mig äta upp överflödig packning). Under tiden berättar hon mer. När hon passerade Tarrekaise tidigare på dagen var det massor med folk där som ville stanna. Men ingen stugvärd och bara nödrummet öppet. Jag undrar hur det ska gå för det rara holländska paret och hur de ska klara natten.

Jag skriver fler rader i gästboken. Nu är jag grinigare. Det blir  några väl valda meningar om sakernas tillstånd på leden.

Vandrare i natten

Det har blivit midnatt och vi väljer ut varsin säng och går och lägger oss. Ljudet från regnet utanför är rogivande, vi somnar. Men dagens händelser är inte över än.

Klockan två på natten vaknar jag plötsligt av att det knackar på ytterdörren och att den öppnas. En man, ännu våtare än vad Anastassija var tidigare, stiger in och säger något i stil med: "Här är det visst fullt." Sedan backar han ut och dörren stängs. Jag är yrvaken och det tar några minuter innan jag kan tänka klart. Vart tog mannen vägen? Jag går ut och knackar på dörren till vedboden (den är låst inifrån). Mannen öppnar. Han säger att han kan sova där men han vill gärna låna några filtar. Och så är hans utrustning genomblöt så han behöver torkutrymme. Viktiga saker hamnar inne i nödrummet, annat kan han sprida ut i vedboden. Så säger han: "Men jag känner igen dig. Vi har träffats någonstans." Märkligt, hur kan det komma sig att nästan varenda människa jag stöter på tycker att jag ser bekant ut? Men vi reder inte ut det just då, jag vill bara i säng.

Nästa morgon ses vi igen. Mannen heter Mats och nu har han kommit på var vi setts: vi har nämligen bott i samma trappuppgång i ett studenthus i Lund för 35 år sedan! Detta är inte klokt. Det är tydligen till  Padjelantaleden man ska åka för att återse vänner och bekanta. Och för att träffa nya.

Regnet fortsätter under förmiddagen. Mats berättar att han startade från Saltoluokta två dagar tidigare. Han har besökt Alkavare och är nu på väg till Kvikkjokk, liksom jag. Vi bestämmer oss för att gå tillsammans. Jag inser att denna resa håller bli en av de mest sociala fjällfärder jag gjort. Dessutom full av överraskningar av de mest skilda slag. 

Vårt första mål är Tarrekaise. Vi ska dock inte sova där, för Mats ska passa en buss i Kvikkjokk dagen efter. Medan vi går har vi mycket att prata om. Dels saker som går långt tillbaka i tiden, dels hur våra liv ser ut nu. Det blir mer samtal än naturskåderi. Och timmarna går fort när man är två.

Ovan: Tarraälven i regn.

När vi kommer till Tarrekaise ställer vi av oss ryggsäckarna utanför stugan. Det regnar fortfarande. Ingen stugvärd och fullt med folk i nödrummet. Här finns ingen plats. Vad gör vi nu? Vi funderar på rast i vedboden, kanske.

Då får vi se människor ute på ängen nedanför. Kan det vara stugvärden? Ja, faktiskt, hon och hennes två barn har just anlänt med helikopter. Barnen har fastnat nere i ängen med tung packning. Ingen i stugan verkar vilja gå ut i regnet och hjälpa till; de vill istället själva ha hjälp med att få stugan upplåst. Mats och jag har redan regnkläder på och undsätter barnen och hjälper dem med packningen. Ängen visar sig vara en hög örtdjungel med bäckfåror och diken, besvärlig att forcera. 

Stugvärden skulle egentligen inte vara på plats förrän om två dagar får vi veta. Men nu är hon här i alla fall, och verkligen efterlängtad. Hon är angelägen om att låsa upp och hjälpa till på alla sätt. Vi får också veta att STF just detta år bestämt att senarelägga värdarnas ankomst. Det är helt obegripligt. Hur många vandrare som går Padjelantaleden har missat det? Folk är förvånade, en del till och med arga.

Mats och jag hamnar i ett av rummen tillsammans med en man från Sverige (så de finns, trots allt). Övriga kommer från andra länder. Det blir eld i kaminen, något som för mig är en närmast obegriplig lyx. Mats och jag lagar mat och sover en stund efter maten. Sedan ger vi oss ut i duggregnet igen. När vi gått en liten stund möter vi tre personer; två av dem är stugvärdar. En ska till Vaimok, den andre till Pieskejaure. Jag kan berätta relativt färska nyheter om hur det var på Nordkalottleden, eftersom jag nyligen varit där med mina vänner (även om vi inte var riktigt ända framme vid stugorna i Pieskejaure).

På väg mot Njunjesstugan passerar vi en fantasieggande formation i berget, som ett jättelikt portvalv (det lilla ljusa området mitt i bild). Platsen kallas Basseuksa, den heliga dörren, och är en gammal samisk offerplats. Den naturligt bildade porten lär vara ca 18 meter hög, ca 25 meter bred och upp till 4 meter djup.

Ganska sent på kvällen kommer Mats och jag fram till Njunjesstugan. Där finns nu en stugvärd. Men här uppstår problem med betalningen. Jag upptäcker att mitt medlemskort ligger kvar i Kvikkjokk, så jag kan inget bevisa. Och mina kontanter räcker inte, och ännu mindre eftersom jag måste betala en högre avgift för icke-medlemmar. Fast den högre summan är inte hela världen, jag kan se det som ett bidrag till ett gott ändamål. Men hur ska jag bära mig åt för att betala? Faktura kommer inte på fråga, det har värdarna fått instruktioner om.

Men Njunjes har mobiltäckning och stugvärden kommer på att man kan boka via mobilen på STF:s hemsida. Den nya tekniken är alltså lösningen! Vi sätter igång; min bankapp har jag fungerande sedan tidigare. Men det hjälper inte. Mobilen kör fast i slutet av bokningsproceduren och står bara och tuggar på STF:s webbsida. Det har redan tagit trekvart och klockan är halv tolv. Efter ytterligare en stund ger vi upp.

Som väl är har Mats kontanter och lånar till mig. Man kan undra hur det hade gått annars. Tydligen måste en vandring mellan STF:s stugor planeras mycket noga så att man inte tvingas sova på hälleberget eller i björkskogen. Det gäller också att kunna se in lite i framtiden, om man som jag börjar med föresatsen att bo i tält. (Men när det gäller STF:s egen förmåga till framförhållning är det inte särskilt bra ställt. De har inte insett att Padjelantaleden kommer ha en massa besökare som förväntar sig öppna stugor under första veckan av juli. Eller, i värsta fall, så har de inte tyckt det var viktigt.)

Hemfärd

Nästa morgon ger sig Mats av tidigt. Jag har ingen brådska och tar god tid på mig att gå de 13 kilometerna mot båtplatsen. Jag möter en man med kikare om halsen, precis som jag själv. Han frågar om jag möjligtvis heter Hans och är fågelskådare. Jovisst, det stämmer bra. Och jag är knappast förvånad att han frågar, alla tycks ju känna mig. Men i detta fall är det inte så konstigt, han har förstås träffat Mats vid båtplatsen. Mannen är själv fågelskådare och ska göra en liknande inventering som jag gjorde två dagar tidigare. Han är på väg till ett område i Tarradalen.

Stigen/skogsvägen mellan Njunjesstugan och båtplatsen vid Tarraälven betraktas nog som en ren transportsträcka av de flesta. Men det är värt att stanna upp här och där och njuta av naturen och det som finns där. Här är några av mina "smultron" under vägen.

Ormbunks- och örtdjungel nära fastigheten Njunjes. Lika högvuxen som en människa!

Skogen utmed vägen är bitvis av urskogskaraktär. Vacker och stämningsfull.

Ett träd som legat länge och som därmed blivit värd för en mängd andra växter och organismer. När man ser en sådan multnande stock och vad som växer på den inser man hur viktigt det är att en viss andel träd i skogen tillåts genomgå hela sin livscykel. Endast så kan ett rikt växt- och djurliv bibehållas. Processen från frö till total förmultning kan för vissa träd ta omkring tusen år. 

Den grå. En av skogens mest försynta och diskreta fåglar, med mat i näbben till sina ungar. Bilden tillägnas min utsidankompis Björn.

Vandringen slutar med en stunds väntan vid båtplatsen innan båten kommer, körd av kapten Sarstad. Vi är tre stycken som skjutsas den sista biten till Kvikkjokk Harbour.

Hur går det då för mina två kompisar, de som jag inte lyckades möta i Njoatsosvágge? Jo, de befinner sig bara ½ dag efter mig på Padjelantaleden! De har gått nästan exakt samma väg som jag, från och med att de passerade väster om Njoatsosvágge. Men utan att bo vid stugorna, de har bara gått förbi dem. Vi träffas dagen efter på fjällstationen.

Jag går här och mår ganska gott. Sent igår kväll kom jag på vad det var för problem med mitt bankkort (se del 1 och 2) vilket gjorde att jag kunde sova mycket gott och länge. Nattens tältplats gick inte heller av för hackor. Jag slog upp tältet inom synhåll från den kåta som ligger strax nordväst om den punkt där Måskoesjåhke korsar leden mellan Umasjö och Syterstugan. På andra sidan jokken tornde Norra Storfjället upp sig.

Vädret är lite lurigt. Det ser ut att kunna bli lite regnskurar, så jag har fäst regnskyddet längst ner på ryggsäcken så att det går snabbt att dra upp det.

Stigen jag går på är mestadels lättfunnen och lättvandrad. Då och då förlorar den sig ut i våtmarker. Då får jag leta min egen väg, men snart nog kommer jag upp på torrare mark och då står det inte på förrän fötterna trampar stig igen.

Jag tar det mycket lugnt. Ofta stannar jag för att njuta av omgivningarna. Det händer också att jag stannar bara för att jag ser en sten som ser ut att ha lagom sitthöjd. Någon enstaka gång stannar jag till för att ta ett foto. Som till exempel när jag stöter på ett ovanligt praktfullt renhorn.

Det är inte så ofta jag hittar renhorn av denna storlek. När det sker så är det aldrig nära en led. De horn som hamnar där plockas väl snart upp av någon vandrare. Detta horn ligger mycket riktigt på ett ställe där stigen letat sig ut i en våtmark och försvunnit.

Dagens mål är att komma nära Viterskalstugan. Tanken är att under morgondagen ta mig upp i Viterskalet för att hitta en tältplats så långt in som möjligt. Därifrån har jag sedan tänkt göra en kamvandring.  Först på tur stod dock Syterstugan som jag når efter drygt fem kilometers vandring.

När jag vandrar har jag vissa rutiner för att göra livet enklare. En banal sådan är att jag alltid har mobilen i den lilla ytterfickan längst ner på vänster sida på min Matrix. Den har resårstängning. Där vilar den säkert och är samtidigt lätt att få tag på. Därför blir jag MYCKET förvånad när jag på Syterstugans veranda upptäcker att fickan är tom. Hur är det möjligt? Jag känner mig i det närmaste 100 procent säker på att jag inte glömt den någonstans. Att mobilen skulle ha ramlat ur fickan känns inte heller sannolikt, men något av dessa alternativ måste ha hänt.

Jag försöker dra mig till minnes när jag använde mobilen senast. Det var ju när jag fotograferade det stora renhornet och det var ju alldeles i början av dagens vandring. Cirka fem kilometer bort.

Stugvärden försöker komma med en del råd. Jag lyssnar och ratar dem ett efter ett. Det är ingen mening med att leta igenom hela ryggsäcken. Chansen är noll att jag skulle ha stoppat den i någon annan ficka. Jag måste trots allt ha glömt den eller också har mobilen ramlat ur fickan, hur osannolikt jag än tycker att det är.

Jag försöker hålla mig så lugn som möjligt. En borttappad mobil är väl inte hela världen? Jo! Det är nämligen så att i mobilfodralet finns också STF-kort, körkort, bankkort och alla de kontanter jag tagit ut - ett antal tusenlappar. (Se del 1 och 2.)

Så jag är MYCKET nervös när jag börjar vandra tillbaka i mina egna fotspår. Ryggsäcken lämnar jag i stugvärdens förvar och sedan bär det iväg.

Jag anstränger mig att komma ihåg alla ställen jag stannat på. Dessa platser letar jag igenom mycket noga. Dessutom letar jag runt alla andra stenar som ser ut att ha bekväm sitthöjd. Men... ingenting. 

Så småningom närmar jag mig det område där jag funnit renhornet. Det ligger ju någonstans i våtmarkerna och alltså i stiglös terräng. Kommer jag att hitta det?

Det tar mig en avsevärd tid att leta igenom hela detta våtområde, men till sist ger det resultat. Därborta ligger verkligen renhornet. Jag känner mig nu helt säker på att jag kommer att hitta min mobil strax intill - men icke!

Jag känner mig som förlamad. Utan något egentligt hopp vandrar jag sakta tillbaka mot Syterstugan. Jag när ett mycket litet hopp att jag ska upptäcka min mobil, men jag fortsätter att gå runt alla tänkbara rastplatser - och en del otänkbara.

Stugvärden möter mig på verandan. Han ser på min uppsyn att jag inte hittat mobilen. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag rätar upp ryggsäcken och förklarar för honom att mobilen ALLTID ligger i den här fickan med resår, varpå jag sticker ner handen och... hittar mobilen! Hur är det möjligt??

Det visar sig att mobilen faktiskt inte ligger i sin ficka. Men den ligger innanför en resår. Jag har av misstag tagit regnskyddets resår för fickans!

Att försöka beskriva de känslor som sköljde över mig i den stunden är omöjligt. Jag kände ett stort behov att få prata, så jag stannade ett par timmar på Syterstugans veranda och hade ett mycket intressant samtal med stugvärden Stefan, som visade sig komma från ett litet samhälle strax utanför Örebro. Det visade sig också att vi hade en del gemensamma bekanta.

Och den fortsatta vandringen? Hur blev den? Inte som jag hoppats. Mitt krånglande med först bankkort och sedan mobil sög lite musten ur mig. Dessutom gjorde vädret allt för att förhindra en kamvandring. Vädret vann.

Blev då INGENTING under denna vandring så som jag hoppats? Jodå. Nu har jag beklagat mig tillräckligt. Nästa gång jag sätter mig vid datorn blir det roligare.

En vacker kväll i början av Augusti bar det av norrut. Hustrun, sonen, hunden och jag. En knapp vecka i Jämtlandsfjällen var målet, med start och slut i Storulvån. I princip kan man säga att vi tänkte oss att gå triangeln men rätt mycket oledat och framförallt huvudsakligen bo i tält.

Vi körde upp till trakterna av Boda i vårt hemlandsksp Dalarna, där vi hittade en vacker sjö att tälta vid. Regnet låg i luften och det var rejält mörkt när vi klev ur bilen. 30 min senare låg vi i alla fall i våra sovsäckar och sömnen löste av medvetandet för den dagen. 

Morgondis över en sjö i Dalarna. Trollskt vackert. Som vanligt.

Vid tresnåret dagen efter var vi på plats vid Storulvån. Planen var att dra oss bort mot Blåhammaren några kilometer för att hitta nattläger. Vi valde att gå prickstigen ovanför trädgränsen på norra sidan av Stor-Ulvån ungefär en halvmil. Trötta av bilåkandet och för den delen gåendet i den rätt blöta terrängen gjorde att vi somnade gott. 

Nej det är inte hunden som äter grötfrukost även om det ser lite så ut på stilen...

Sonen vaknade med halsont och mycket täppt näsa den första morgonen på fjället. Typiskt! Men stark som han är så travade han på utan knot. Vi rastade tämligen ofta och några timmar senare kom vi fram till Blåhammarens fjällstation där vi lagade lunch. (Till luncherna körde vi frystorkat hela turen, medans frukost och middagarna var egengjorda rätter.) Efter Blå Bands pasta med sparris och en med broccoli/ ost gjorde jag en snabbvisit på Blåhammartoppen medan de andra fikade och vilade på stationen.

Kort rast i solen.

Smidigt med frystorkat till lunch.

Kålrabi är utmärkt om man vill ha en färsk grönsak med som håller sig fräsh och krispig länge. Utmärkt att tälja lite på vid måltiderna....

Vår sjukling somnade på en bänk efter fikat och vi lät honom sova en timme. Väl vaken igen var han betydligt piggare och vi traskade vidare söderut på leden mot Sylarna. Ganska snart vek vi dock av och gick i sydöstlig riktning upp på Ulvåskaftets södra åsrygg där nattläger slogs vid en liten sjö. Vädret var härligt; måttlig vind, inte särskilt kallt och inga mygg! Middagen blev en lite festmåltid då vi valde att äta upp det mesta av vår färskmat. Lammkorv, halloumi och oliver. Till det cous cous med torkade grönsaker. Flaskan med vin gick åt också. Systemets satsning på lättare flaskor, däribland ett litet sortiment i PETflaska är ju en bra gåva till landets vandrare. Känns bättre med flaska än tetrorna som ju funnits länge.

Det får gärna vara gott när man äter

Mmm, hela tältet för sig själv!!!

Såg på FB att Claes Grundsten var på väg upp i Sarek på 25 års jubileum med en 17,2 kg rygga. Inklusive mat för 10 dagar OCH kamerautrustning. Imponerande är väl det minsta man kan säga. Vill minnas att min packning vägde ganska precis det dubbla, 34kg, i startvikt när jag gick där för 20 år sedan. Mycket på grund av maten såklart. Vi hade mycket färsklivsmedel med då. Och det försöker jag ha nu också. Helt klart en anledning god som någon att köra den där extra kilometern på löppassen för att orka bära lite tyngre. sen får detju inte gå till överdrift. Jag bär absolut inte mer än jag måste. Inför den här turen vägde våra ryggor 20, 15, resp 10 kg vid sista vägningen hemma innan vi gav oss iväg. Dock så kändes det så det blev lite "ähhh, vi tar med en salami också, och en sån... Och en sån... det är ju gott." Så jag skulle tro att jag startade med 23 kg ungefär. Helt klart funkis just nu tycker jag. Har en bra rygga och känner mig stark så det är väl bara att passa på och bära medans man kan. Det kommer säkert en tid när det blir intressant att slimma packningen så småningom.

"Vad ska vi göra med de blanka gevär, ja med de blanka gevär, med de blanka gevär..." (klassisk marschvisa)

Vid Sylarnas fjällstation, dag tre, vägde min rygga 19,8 kg, sonens 8 (jag hade tagit lite av hans grejor) och hustruns 14 kg. Just runt 14 kg, eller strax under väger min grundpackning utan mat när jag har fjällpackat med 3-mannatält och hundtillbehör. Har svårt att komma ner under det med de prylar jag har nu. Inget av det jag har förutom packpåsarna är dock märkta "UL", så det finns så klart en massa vikt att tjäna in den dag det finns en massa tusenlappar över. Det som blir viktigt om man ska bära "tungt" är ju som jag berört i tidigare inlägg, att ha en bra ryggsäck. Personligen tycker jag att många går vilse när de försöker välja ryggsäck. Om man inte har en uttalad UL inriktning så är det INTE ryggsäcken man skall spara vikt på. Gärna på allt man stoppar i den men jag säger det igen; inte på själva ryggan. Den måste vara tillräckligt stabil om man ska bära vikter upp mot 18-20 kg eller däröver, och då hamnar egenvikten på strax under 3 kg vill jag påstå, om man väljer ett one-size bärsystem utan justeringsmöjligheter. Strax över 3 kg om man väljer ett med. Men jag hävdar med en dåres envishet att det är mindre ansträngande att bära en given vikt i en tyngre stabil ryggsäck än i en lättare ostabilare. Detta gäller för vikter från 15 kg och uppåt ska väl sägas. Sen är packvolym väldigt bekvämt kan 100liters-säckbäraren meddela. Fast det har ni säkert listat ut själva. (En annan aspekt på detta med lastkapacitet, både vikt- och volymmässigt, är att man bör ha viss överkapacitet tycker jag. Man kan ju behöva hjälpa andra att bära. Om någon i sällskapet blir sjuk eller skadar sig bör det ju gå att omfördela utrustning... Eller om man träffar på någon annan som råkat illa ut för den delen. Efterhand vår tur fortsatte så tog jag några kilo var från hustru och son.)

Den tredje dagen gick färden till Sylarnas fjällstation där vi hade lyxat till det och bokat tre bäddar i ett hundrum. Vi gick leden större delen av vägen och dagsetappens höjdpunkt var pannkaksmellis vid bron över Enan.

Att steka pankisar slukar mycket gas.... Men det är det värt!

Det här med att bo på station på fjället var helt nytt för mig. Tidigare under mina fjällvistelser har jag knappt vågat gå in på dem. Varför vet jag inte riktigt. Hade väl inte riktigt råd att handla nåt där förut när man var ung och gick i fjällen. Hur som helst var det lyxigt och väldigt trevligt att få ta en folkis i bastun och språka lite med andra vandrare. Sonen bastade nästan dubbelt så länge som jag. 3 liter vatten drack stollen under tiden, och så varvade han med att spola av dig i kallkällan. Resterna av hans förkylning fick sig en rejäl match och var efter en lätt kvällsfeber i stort borta helt morgonen efter! Middagsmatbord delade vi med en trevlig Ericson-ingenjör från Solna. Eller ja, egentligen var han ju från Värmland. Vi satt och språkade om järnvägsprojekt, samhällsutvecling, kollektivtrafik och omvärldsläge ända till tiotiden innan det var läggdags.

Förnödenhetsleverans till Sylarnas fjällstation

På morgonen när vi ätit frukost och städat oss ur rummet traskade vi upp på Fruntimmersklumpen. Ryggorna fick följa med upp till åsryggen som går över till Herrklumpen där vi packade iordning mina två sidofickor till toppturssäckar. Storslagen vy och en Varma koppen i lä bakom en klippavsats var vad toppen erbjöd innan vi gick ner till ryggsäcksgömman igen. Där gjordes fjällturens obligatoriska snögubbe i en bäckravin som snön låg kvar i.

Heter han Ragnar måntro? 

Nordöstsluttningen på Fruntimmersklumpen ner mot Långsjöarna är oerhört vacker och lättgådd. Som vanligt när man kommer bort från lederna lite så blir djurlivet ett helt annat. Ripor, en hökuggla och i princip allt annat som kan fotograferas fastnade på bild efter lite smygande och ålande från sonens sida.

Väl nere vid sjöarna fortsatte vi upp på Östra Endalsfjället där vi gick i bas vid en liten bäck med vacker utsikt bort mot Handölans dalgång och Vålådalens nationalpark.

Tjallingklumpen och Gåsen.

Jag måste säga att fjällen är helt fantastiska (som om det nu skulle vara nåt nytt, det tycker väl varenda människa...). Det finns nåt för de flesta. Lederna och stugorna gör att även den som inte är så van får fantastiska upplevelser och enkelt trevligt boende. De som vi, som helst går oledat har rejält med vidder att göra det på. Just Jämtlandsfjällen är dessutom väldigt lätttilgängliga och ganska snälla att gå i så de lämpar sig bra för familjeturer med barn. Lederna är oftast lite för befolkade och faktiskt ofta jobbiga att gå på tycker jag. Steniga och blöta partier på led tar mer på krafterna än att gå oledat många gånger. Om inte annat för att man låser sig mentalt vid den där stigen som ibland känns som en upptrampad motorväg. Men visst. Ofta går det ju att gå fort på led och har man bråttom är det ju bra. Sen passar det mig bra att de flesta fjällbesökare håller sig på lederna mellan stugorna. Då blir det inte så trångt för oss andra :-) Inte så att jag är folkskygg. Snarare tvärsom. Det är trevligt att träffa på folk på fjället, men kanske några då och då och inte alla hela tiden. För att våra fjällområden fortsätter att locka många besökare ser jag som oerhört viktigt. Det ger en medvetenhet om vår natur och jag tror att om inte tillräckligt många tycker att den är viktig så kommer den snart att försvinna till förmån för andra former av exploatering. Frågan är bara hur man gör fjällvärlden tillgänglig för många samtidigt som man bevarar ödsligheten i detta vildmarks- och kulturlandskap som det ju faktiskt är. För samerna och deras rennäring är ju också en viktig del i den ibland lite kluriga ekvation som det innebär att samsas om samma mark.

Sista dagens vandring tillbaka till Storulvån skedde också utanför lederna då vi valde att gå öster om Spåimetjålte och Lill-Ulvåfjället för att slutligen diagonala ner mot leden vid bron över Stor-Ulvån. Vi konstaterade att min gamla karta från tidigt 90-tal inte var helt up-to-date avseende rengärdena. Som tur stod fjällen kvar på samma plats som förut så det gick ju bra ändå ;-) Även denna dagsetapp var väldigt lättgången och verkligen rekomenderas den som vill göra triangeln vid sidan av led. Stålbron över ån var ingen höjdare tyckte hunden Tilja kan jag ju säga. Vi prövade några meter men det svajjade och man såg ju rätt igenom det hemska gallret som skar in i tassarna. Vi vände och gick över på stenarna istället. Tilja är ingen fantast av vatten heller, men att kort bit behöva vada till magen var i alla fall bättre än bron. Framme vid stationen väntade 3 nya bäddar i gamla stationen och trerätters middag efter en dryg timme i bastun. Livet i fjällvärlden kan verkligen vara hårt ibland ;-p Tanken med lyxet på slutet var väl att dels just lyxa lite så här i slutet av semestern och dels vara utvilade inför 10 timmarsbilfärden hem.

Grädde på moset fick vi också på Storulvån. På kvällen var det en föreläsning av Lars Larsson, en journalist som driver ett forskningsprojekt och gör resor i Sven Hedins fotspår. En mycket bra och intressant avslutning på fjällvistelsen!

Lars Larsson föreläser.

Väl hemma igen närmar sig nu vardagen med stormsteg. Men det går ju bra att sova ute för det. Så fler äventyr lär det garanterat bli!

God tur !

Träden står stora och ståtliga kring oss i skogen. Resliga och yviga. Ändå är de ännu mycket större än vi vanligtvis ser. Under marken breder ett virrvar av rötter ut sig.

En talls rotsystem kan ha en diameter som är lika stor som trädet är högt.

De finns överallt, men det är nästan bara på stigarna som vi ser dem. På den vältrampade skogsstigen bland granarna känns det ibland nästan som att det bara är rötter man går på. En vägbeläggning av granrot.

Andra gånger slingrar de sig över markens stenar och ojämnheter likt en orm.

Vissa rötter blir särskilt utsatta och vackert slitna för de råkar ligga där man bara måste sätta foten för att komma fram.

Känner man med handen på sådana rötter känns de som om någon pollerat dem. Kanske kan man säga att det är det som hänt. Alla vi vandrare som långsamt, långsamt tillsammans med väder och vind polerat just den biten natur under kanske så länge som 100 år. Kanske ännu längre. 

Andra rötter fyller en praktisk funktion längs stigen. Som det här tallrotshandtaget i branten upp mot grottan vid Gammbodarna. Det sitter där så inbjudande precis där man måste häva sig upp nästan en meter i ett enda steg till nästa avsats.

Ibland faller träden och rotstystemet blir till en vakande drake som tonar upp sig bredvid stigen. 

Inför rotdraken är det svårt att inte känns stor respekt för de krafter naturen besitter. Tänk den vind som outtröttligt slitit år efter år, årtionden efter årtionden i denna furas krona. Och tänk den kraft och seghet som gjorde att trädet ändå stod emot alla år. Alla årtionden. Tillslut segrade dock vinden. Men i trädets ställe reste sig draken och den kommer stå vakt över sin fallna stam och krona i många, många år ännu. 

När man tittar nära på en tjock gammal granrot kan man riktigt se den vresighet som utgör grunden för trädets styrka och motståndskraft. En vresig tjurighet alla som huggit upp en tjärvedsstubbe någon gång känt av och kanske svurit lite över. 

Svurit har vi också alla gjort när vi varit oförsiktiga och stukat oss när vi trampat snett eller snubblat på stigens rötter.

Men vi ska inte svära över träden och dess rötter. Vi ska känna glädje och tacksamhet. Vi ska röra oss lite mer försiktigt bara så vi kommer fram helskinnade till tjärstubben. Vi ska spotta i näven och tyst jobba på med yxan. Då kommer kaffet snart att koka över på det där efterlängtade sättet och vi kan tyst sitta och njuta av ynnesten att ibland få gå in i skogen. Ynnesten att få njuta av stillheten och ron i slutet av stigen. Den med alla rötterna. 

Så ta tid på er att verkligen se på trädens rötter ibland. De är fantastiskt vackra. Och stigen är platsen där vi kan se dem....

God tur!

Har fått frågan om att lista vad jag packar för min vandring på Kungsleden. Här följer en lista, inte minutiöst detaljerad, men för att få ett hum om vad jag har med mig i alla fall.

Jag packar i en Lundhags V8 75+10. Den lilla 10literssäcken (som sitter fast på utsidan av V8) kommer få agera dagrygga vid eventuella utflykter, men också handbagage på flyget upp.

Tioliterssäcken:

• 4 kartor och kartfodral (265g)
• Resepapper, kort och kontanter (125g)
• Litet trebens gorillastativ till videokamera (55g)
• Extra batterier (2x videokamera, 8x AAA t SPOT + laddare & två extra spännen till ryggsäck) (220g)
• 2x Extra minneskort, adapter/laddkablar telefon, videokamera & klocka (125g)
• Dagbok & blyertspenna (375g)

På måndag smäller det. Då kliver jag ut i vildmarken. Jag är förberedd, så förberedd jag kan vara. Utrustningen är på plats, färdvägen utstakat, depåerna packade och resepapper utskrivna. Jag frustar i startfållan och kan inte komma iväg snabbt nog.

Vad kommer denna vandring föra med sig? Vad kommer den göra med mig? Kommer den bli någorlunda vad jag föreställer mig eller kommer hela tillvaron att trilla över ända? Jag är som sagt förberedd för allt. Eller, ja, nästan allt. Vad jag inte är förberedd på är hur jag kommer hantera det hela och reagera mentalt. Ja, jag har vandrat långt förut, men inte så här långt och definitivt inte ensam. Hur blir det efter tre dagar söder om Kvikkjokk utan att ha sett en levande själ? Hur klarar jag sex dagars ihållande regn från alla håll kombinerat med starka vindar? Bryts jag ner av frost på tältet, dimma som ger noll och ingen sikt och snöfall över Tjäktjapasset? Vem finner jag i den här grinige gubben när vidderna öppnar sig, solen skiner, himlen är blå och en fjällräv står spänd vid jokken? Kan jag hålla mig när de nyfikna renarna vill äta frukost ihop med mig eller när Kungsörnens skri ekar mellan klippväggarna i Rapadalen? Vad vaknar i mig om en hökuggla spanar in mig från en sten på andra sidan ljungheden? Det kan hända så mycket och det kommer bli så bra.

Jag har packat om några gånger och ökat antalet depåer att skicka för att få ner vikten lite. Just nu ligger säcken på precis under 20 kg och det känns mentalt viktigt att inte överstiga det även om jag är rätt säker på att jag skulle orka det och klara av det. Jag har tränat och förberett mig även för det. Depåerna innehåller mat, snacks, kläder och lite mediciner och skickas till Saltoluokta, Kvikkjokk, Jäckvik och Ammarnäs. Bussgods rekommenderas men går inte blixtsnabbt så den första depån kommer jag skicka iväg innan jag flyger upp till Kiruna. Ryggsäcken checkas in och lite av de ömtåliga bitarna tar jag som handbagage. Kommer säcken klara resan? Det gick bra till Spanien, så...

Det är lördag och jag har gått igenom packningen en gång till. Packat ur en gång till och tillbaka. Plockat bort ytterligare lite. (vem behöver tvål & deo?) Vägt allt. Kollat. En gång till. Jag är förberedd, jag vet det. Jag har koll, jag är övertygad. Ändå. Den ambivalenta känslan av att ha örnkoll på något samtidigt som det omgärdas av en känsla av overklighet. Ska jag verkligen göra detta nu? Jag har planerat i två år och i morgon åker jag, är det verkligen sant? Jag har pengar att betala färjkarlen med, på alla båtöverfarter, men fungerar det som jag tänkt mig? Hur många kilometer in i äventyret behöver jag för att sluta tänka framåt till nästa stopp, nästa båt, nästa stuga, nästa tältplats? När kommer jag börja ta dagen som den kommer, leva i fjällnuet? Det är ju det jag tänkt mig. Kommer det gå vägen?

Jag går omkring här hemma nu och kollar in allt, bockar av uppgift efter uppgift på Wunderlist. Listan har blivit kortare men Kungsleden är fortfarande 43 mil och om sisådär 30 dagar ligger den bakom mig samtidigt som den kommer vara en intrikat del av mig för all tid framåt. Det, åtminstone, är jag helt säker på.

Jag har länge närt på en idé att göra en serie filmer om människor som vill vara hjältar. Och om de som verkligen är det. Vi lever ju i en tid när samhället vi lever i ser på hjältar på ett annat sätt än för blott något decennium sedan. Den här urgamla glorifierade bilden av den manliga äventyraren med istappar i skägget som tittar kraftfullt in i horisonten får väl anses som ganska död. Tack och lov. Hur som helst var det i den här genren jag började leta efter de som vill vara hjältar än idag. Jag hittade män framförallt. Äventyrare. De som fortfarande lever kvar i det föregående seklet beträffande bilden av hur en riktig hjälte skall vara. Och det är en hel del som gör det. Lever kvar i det förgångna.

Så jag har under en längre tid förberett mig både fysiskt och fyllt på kunskapen i skallen. Jag har exempelvis fysiskt tränat hårdare än jag gjort på minst 15 år, bytt livsstil och gjort grundliga efterforskningar på alltifrån mänsklig psykologi till vad är möjligt att genomföra ren fysiskt. För alla de jag pratat med har idéer om att göra saker som ingen annan människa gjort förut. Vilket jag köper med enkelhet. Så är vi människor i grunden, tror jag, vi vill försöka överträffa oss själva, och andra, på olika sätt och vis.

Men just nu har jag fastnat fullständigt med själva initialidén om de som vill vara hjältar. Och det beror på att de jag haft att göra med, ett ganska grundligt arbete, är helt möjliga att samarbeta med. De är utöver det vanliga selfie fotot som flertalet av oss tar, de är så självupptagna att det är skrämmande. Kanske var jag så en gång i tiden, jag hoppas inte det och jag tackar åren för att de anlänt och jag fått perspektiv, men faktum är att de har en sådan självbild av sin egen förträfflighet, så att det går inte att föra ett normalt samtal. Och trots att deras berättelser är spännande och intressanta, så står jag inte ut, utan lägger ned projektet. Mina samarbetspartners håller med. Det är inte värt priset för att stå ut med att berätta om de som ser sig som hjältar.

Varför berättar jag det här? Jo, mycket för att jag märkte att exempelvis media var mer intresserade av de som vill vara hjältar än de som är hjältar. Till följd av att det fanns mer komplikationer och drama hos de som vill vara hjältar. Så är media, så det köper jag också. Men jag nämner detta för att jag tror vi måste försöka förändra den här bilden hur en hjälte skall vara. För mig då, i ett större perspektiv, någon som lägger ned hela sitt liv för att göra något för andra. Det kan vara alltifrån en okänd medmänniska vid Stadsmissionens soppkök till någon mer globalt kända som exempelvis Edward Snowdon eller Naomi Klein. Två som också vill synas i media och som tar selfies, men försöker göra skillnad för fler. Så jag tror också att vi måste försöka utveckla just den här s.k äventyrsbranschen och föra fram de som på ytan gör s.k historiska utmaningar men som gör något mer än bara berättar om sig själv. Typ min vän Olly och hans Nekton projekt.

Så, jo, jag själv då… jag vill vara bakom kameran.

Om man tänker sig att vandra Bergslagsledens första etapp mellan Kloten och Gillersklack så har jag ett förslag på en extra slinga - knappa fyra kilometer lång - som garanterat höjer vandringsupplevelsen till en ny nivå.

Cirka fem kilometer väster om vindskyddet vid Lilla Kroktjärn passerar Bergslagsleden sydspetsen av Holmsjön. Precis när man sänkt sig ner till sjön kommer man fram till en stigkorsning. Bergslagsleden fortsätter vidare västerut och efter knappa fyra kilometer är man framme vid etappmålet i Gillers klack.

Precis i stigkorsningen finns en träskylt uppsatt. Den kan nog vara svår att upptäcka om man kommer från Gillersklack-hållet, men kommer man från Kloten syns den tydligt: GRÄNJE. Den pekar åt höger - norrut.

Jag och Livskamraten kom vandrande här i helgen och vi bestämde oss för att ta reda på vad Gränje var för ställe. Något borde där finnas eftersom någon brytt sig om att sätta upp skylten.

Stigen - eller snarare den gamla körvägen - leder oss norrut med Holmsjöns strand inom synhåll. Vägen är mycket lättvandrad och inbjudande. Efter ungefär fyrahundra meter kommer en gammal traktorväg ner från branterna i öster. Den passerar vår väg och leder ända ner till sjön. Vi följer med och nere vid vattnet finns en liten fin sandstrand. Någon har arrangerat bord - i form av en kabeltrumma med parasoll och vaxduk - och sittplatser runt om. Det ser riktigt inbjudande ut. Vi tror dock inte att detta är GRÄNJE, och går därför tillbaka till vägen längs sjön och fortsätter norrut.

Efter ytterligare drygt femhundra meter kommer vi fram till en liten vägkorsning. Den väg vi går på viker av en aning mot nordost, men till vänster går det en väg som har fått ett namn och en ny fin skylt. Dock inte ett ord om Gränje.

Eftersom Tjingelingvägen leder närmare vattnet väljer vi att följa den. Efter bara hundratalet meter ser vi en byggnad. Och vilken byggnad sedan! Och titta där! På grillplatsen! Och vad tusan... Vad är det här för ställe?!! Det bara måste vara GRÄNJE, även om ingen namnskylt är uppsatt.

Man har byggt ett "långhus" med torvtak. Golvet består av sand. Den enda inredningen är ett jättelikt långbord med fasta bänkar. Det är byggt av mycket rejäla stockar. Här finns plats för minst tjugo personer.

Utanför långhuset har man byggt den mest magnifika grillplats jag någonsin skådat. Den är byggd av huggen granit och även här får det plats minst tjugo personer.

Nere vid sjön finns en alldeles nybyggd brygga. Den är prydd med svenska flaggor. Vi fick en känsla av att här hade man nyss haft en fest - kanske en invigning?

Invigning? Eller kanske en offerfest till asagudarna? Mellan långhus och grillplats finns nämligen en drygt två meter hög träskulptur som troligen föreställer asaguden Tor. Det var sannerligen inget hastverk. Den har fått ett eget fundament av granit och är förankrad med en rejäl järnbalk. Statyn är helt klart avsedd att stå där - länge.

Soptunnan i närheten var proppfull med ölburkar...

När jag kommit hem googlar på Gränje och stöter då på ett stall Gränje i Grängesberg som sysslar med shetlandsponnyer.

Om man rör sig rakt norrut från Gränje så stöter man på en traktorväg efter cirka trehundra meter. Den klättrar upp och ner för höjderna och blir allt mer en skogsbilväg. Vägen delar sig på ett par ställen, men det är bara att hålla vänster varje gång så kommer man till slut till den nordvästligaste änden av Holmsjön. Det enda som förvånade något efter vägen var att vi passerade stora grustag som verkade ganska nyligen använda. Så här långt in i skogen och med ganska smal och dålig bilväg?

Vid Holmsjöns nordvästände - precis där vägen snörper av sjön - finns ett ganska slitet vindskydd med en egendomlig byggnad strax intill. I efterhand uppskattar jag höjden på byggnaden till ungefär fem meter.

På "nedervåningen" fanns endast en trälåda med gammal säd. Det för ju tankarna till viltmatning. Men sedan fanns ju också en tudelad "övervåning" med plats för ett par övernattare. Märkligt.

Ännu märkligare var kanske att där låg ett stort upplag med impregnerat virke. Uppenbarligen ska här byggas nytt, men vad?

Vi stannade ett tag och plockade lite blåbär. Plockandet ledde mig ut på en liten udde i sjön alldeles intill vindskyddet. När jag rätade på ryggen ett tag lät jag blicken glida längs trädtopparna på andra sidan sjön. Då får jag syn på något egendomligt. Högt uppe på en bergshöjd sticker det upp ett stort antal jättelika pålar/stockar. Mellan dessa är någon form av bygge påbörjat. En stuga? Den verkar förvånansvärt stor med tanke på läge och vägar.

Jag bestämmer mig för att gå dit upp. På kartan kan man se att en skogsväg följer Holmsjöns västra strand. I verkligheten finns också en väg som klättrar uppför sluttningen åt sydväst. Jag följer denna väg och ser snart att det verkligen är ett enormt bygge på gång uppe på höjden. Men vad?

Vägen går i en stor kurva upp till byggplatsen. Här har man påbörjat bygget av ett jättelikt utsiktstorn(?) med basmåtten 17 x 7 meter!

Än så länge finns där två våningar, men stolparnas höjd skvallrar om att det ska byggas högre. När vi besökte platsen fanns inget tak på den översta våningen. Första våningen hade dessutom egendomligt låg takhöjd. Jag - med mina 173 cm - slog huvudet i tak/golvbjälkarna ett par gånger.

De båda golven bestod av glest virke. Man har alltså inte tänkt att golvet ska isoleras. Det kanske mest häpnadsväckande är kanske ändå att man har börjat sätta upp stolpar för ytterligare en byggnad med samma imponerande mått som den första.

Avståndet mellan dessa båda torn är mindre än två meter! Det ser helt galet ut! Ska de byggas ihop?

Detta bygge förklarar såväl det nyligen använda sandtaget vi såg på vägen, som virkesupplaget nere vid vindskyddet.

Livskamraten kände sig helt säker på att detta måste vara ett skrytbygge för kungens jakt i Malingsbo-Kloten.

Jag ber er: Studera bilderna och försök ge mig en vettig förklaring till vad det är som händer runt Holmsjön. 

Vad händer i Gränje?

Vad är det för typ av byggnad som står precis bakom vindskyddet vid Holmsjön?

Vad ska de båda Holmsjötornen användas till?

Till sist: För att ansluta till Bergslagsleden igen följer man vägen längs Holmsjöns västra sida. Snart lämnar vägen sjön. Vid vägslutet går man sedan rakt mot söder cirka tvåhundra meter så kommer man ut på leden igen.

Positioneringen gäller vindskyddet vid Holmsjön.

Mina dryga två månader i det underbart vackra norrländska fjällandskapet tog slut igår när bilen rullade de cirkus 100 milen ner till staden mellan bergen, Sundsvall, tillika staden jag växte upp i. 

Jag kan knappt förstå att tiden gick så fort, och jag mådde som en riktig liten fjällprinsessa med allt detta utanför tältduken (ja jag bodde sju veckor i tält totalt (6 veckor i rad och sen 8 dagar till) och knappt en vecka inomhus när jag knappt kunde sova för det var en helt annan grej). Hur reagerar man på sju veckor i tält?  Innan jag reste norröver visste jag inte hur det skulle påverka mig att bo i tält under en sådan lång tidsperiod, men nu det visade sig vara en boendeform som funkade utmärkt för mig och jag var nära på att lägga mig på en madrass ute på balkongen igår. Att få sova utomhus med bara en tältduk som skiljer mot allt utanför är för mig en magisk känsla som gör mig lugn och trygg. 

Så bortskämd som jag varit med all den fantastiska fjällvärlden, människorna och naturens krafter som visat sig från alla sidor (regn, snö, vind och sol till och från) har stärkt mig och gjort stora intryck. Den enorma tacksamhet jag känner för alla jag har mött under min praktikperiod på STF Kebnekaise vill jag ge ett stort varmt tack till för allt ni gett mig, jag har fått många nya vänner och lärt mig enormt mycket och blivit ännu mer taggad att klättra mera. Jag hoppas att vi ses igen till sommaren, hade varit drömmen. Från Keb gjorde jag sedan mitt livs första löppass över 12 km, jag sprang till Nikka i regnet med nio kg på ryggen och insåg att detdär med att springa trail kan nog vara ganska kul även om detdär var ganska light. Hamnade i Kiruna och påbörjade packförberedelser för min checkpoint, Kieron, där jag hade otroligt roligt med gänget i nio hela dagar och gjorde vårt yttersta dag som natt för alla som passerade. Tack för en sjukt rolig tid där ute och nya erfarenheter, glädjespridande och peppning, skratt så man fick ont i magen.  

Inknuten och redo för att gå med replagsarbete över Björlings glaciär.

Här spenderades så mycket ledig tid som möjligt med alla härliga personer från Keb.Att det kan snöa i mitten av juli är inga konstigheter. 

Att få kalla detta för min praktikplats, Sveriges högsta berg, med alla grymma guider är något jag är otroligt glad för att kunna göra. 

View från insidan av kökstältet på camp kieron, där vi serverade pannkakor/kaffe/te och peppade alla vandrare. Synd att vi inte hade vädret på vår sida bara. 

 Tänk att somna och vakna med denna utsikt i nio dagar med ett härligt gäng att volontära med. Rätt så fantastiskt.En av de finare solnedgångarna i Kieronbacken, magi. 

Jag blundade när vi lämnade Abisko, det jag har känt är som mitt andra hem byts mot Sveriges sydligaste delar (Skånes södra kust) imorgon i cirka tre veckor innan jag far hem till Åre. Det gäller att maxa tiden, varför inte ta nästan hela Sveriges längd på en sommar. På återseende Lappland, jag kommer tillbaka. Jag har varit så lyckligt lottad i sommar. 

Planen var att det skulle bli en njutningsvandring, där var dag skulle levas och vandras utan tidspress eller måsten. Jag köpte därför en enkelbiljett i liggvagn på tåg upp till Kramfors. Jag hade sett att bussförbindelser till ledstarten vid Hornöbron inte var de bästa, oavsett varifrån man går av tåget men tänkte att det löser sig säkert. När jag gick av tåget vid Kramfors 4.50 på morgonen var det med endast ett fåtal andra resenärer och ingen av dem skulle åt mitt håll. Kramfors sov. Det var tyst och ödsligt. Vad gör jag nu 3,5 mil från ledstarten? Ska jag börja gå dit på en tråkig asfaltsväg? Ska jag vänta till dess att Kramforsborna vaknar och försöka lifta? Nej. Jag var ivrig. Jag ville börja min vandring på Höga kustenleden NU. Jag ringde till taxi och med en mycket tillmötesgående taxichaufför kom vi överens om ett rimligt pris för resan. Det är första gången jag åkt taxi till en vandring men det finns en första gång för allt. ;)

Den vänliga taxichauffören släppte av mig vid Hornöbron där jag åt frukost innan jag började min vandring på Höga kustenleden. När jag gick de första stegen kände jag glädje och tillfredställelse över att äntligen vara där och att ha hela vandringsäventyret framför mig. Jag kände vandringslycka. :)

Den fösta kilometern av leden var på en fin stig som snart passerade under Höga kustenbron. Lite kul att få uppleva bron underifrån. Vyer jag sett tidigare är ju annars mest ovanifrån i olika vinklar. Leden fortsatte sedan på bilväg en sträcka och över en längre bro innan den åter vek av på en mindre stig. Jag fick nu känna på den första stigningen uppför. Pulsen steg och musklerna fick jobba. Härligt! Efter ett par kilometer letade sig leden nedför igen och snart vandrade jag längs kustlinjen. En längtan efter att ta ett dopp infann sig. Då det inte fanns mänsklig aktivitet i närheten kastade jag av mig packningen och kläderna och tog vandringens första dopp. Lycka! Därefter intog jag frukost nummer två innan jag fortsatte vandringen på leden som åter snart började stiga uppför.

Naturen var omväxlande och trollik. På topparna av bergen var vindpinade barrträd dominerande. I sluttningarna var det mattor av ljung och den härliga ljungdoften gjorde mig nästan yr. I dalarna var det mer tät vegetation med bland annat den förtrollande trolldruvan som med sina glänsande svarta bär inbjuder till att smakas på. Förr trodde man att bären motverkade att drabbas av pesten och det kanske man på sätt och vis kan säga. Den som åt bären hann troligen inte dö i pesten utan dog kanske istället dessförinnan av själva bäret då växten är mycket giftig.

Jag nådde fram till orten Sör-Lövvik där det skulle finnas möjlighet att proviantera och att fylla på dricksvatten men jag missade detta och fick istället knacka på vid ett hus längre bort längs leden för att be om vatten. En mycket trevlig och pratglad äldre man öppnade. Han fyllde mer än gärna på mina vattenflaskor, ville bjuda in mig på kaffe och kakor. Det var lockande men vandringen lockade mer och jag ville vidare.

Jag fortsatte vandringen och gjorde en avstickare från leden upp på berget Valkallen. Helskotta vad brant det var och med över 15 kilo på ryggen fick jag nog dubbel maxpuls… eller det kändes i alla fall som det. Jag fick flera gånger stanna och bara andas. Det kom ett gäng ungdomar utan packning som studsade förbi mig och jag låtsades stå och beundra utsikten fast jag i själva verket försökte få kontroll på hjärta och lungor. Jag tror att ungdomarna genomskådade mig för de tittade lite oroligt åt mitt håll och sa något om min tunga ryggsäck. Sedan fick jag se att även ungdomarna själva stod och hämtade andan lite längre upp och då kändes det som om min kondition fick lite upprättelse. :)

När jag kom upp på berget, 240 möh, var det en fantastisk utsikt trots att det var regntunga moln åt alla håll. Jag slängde av mig ryggsäcken och kängorna och bara njöt av utsikt, endorfiner och den frid som infinner sig efter en tuffare vandringsstrapats. Jag lagade min lunch, åt och njöt. Regnmolnen närmade sig och snart började dropparna falla. 

Tur i oturen fanns det en väldigt fin toppstuga på berget, där jag gick in. Jag lade mig på soffan och somnade till ljudet av ösregn på stugtaket. När jag vaknade efter någon timma hade regnet dragit vidare och det var åter solsken. Vandringen fortsatte nu nedför andra sidan berget och snart var jag ute på leden igen. Det var ganska lättvandrat och kilometrarna rasade iväg snabbt.

Efter en stund vandrade jag över ett klapperstensfält och snart var jag åter ner vid kustlinjen. Det var lite svårvandrat bland stenar som inte ville ligga helt stilla. Hal mossa och slipprig lav på stenarna fick avgöra tempot. Utsikten mot havet fick mig att börja längta efter att slå läger. Kroppen började kännas lite mör och magen sugen på mat. Det började alltså bli dags att spana efter tältplats.  

Jag tycker att detta med lägerplats är viktigt vid vandring. Det ska vara en naturskön och enslig plats, vara tältvänligt och finnas bra vatten för olika ändamål och helst finnas badmöjligheter. Inte helt enkelt att alltid uppfylla mina krav men med lite sökande brukar en sådan plats till slut infinna sig. Så blev det också denna gång. Den perfekta lägerplatsen infann sig. Jag satte upp tältet, badade och lagade middag som jag intog. Sedan satt jag på klipporna en lång stund och bara njöt av att vara där. Detta är en riktigt stor godbit i livet och en underbar livskvalitet! :)

När det började mörkna kröp jag in i tältet och somnade till vågskvalp. Vaknade några gånger av att vinden friskade i och vågorna tilltog i styrka. När morgonen infann sig kände jag mig skönt muskelöm i kroppen men pigg och redo för en ny vandringsdag. När jag skulle gå ur tältet knakade det till oroväckande i det ena knät och en knivskarp smärta infann sig. Attans! Vad var nu detta!? Jag linkade runt och försökte mjuka upp knät och tänkte att smärtan nog skulle ge sig om musklerna bara fick bli varma igen. Det ville inte gå över, i varje steg kändes en intensiv smärta och jag började fundera kring vilka olika alternativ som fanns. Det var flera kilometer till närmsta väg. Jag skulle kunna ta en vilodag, ligga kvar och se om smärtan fanns kvar även dagen därpå. Det lockade inte och jag ville vidare. Jag kikade på kartan och tänkte att jag kanske skulle kunna ta mig några kilometer till bebyggelse där det även skulle finnas någon form av campingplats och att jag där skulle kunna ta ett nytt beslut. Så fick det bli.

I min ryggsäck fanns som vanligt en del ”bra att ha grejer”, bland annat hade jag av någon anledning packat ned ett stödskydd för knäled och det kom väl till pass nu. Jag täljde även ett par vandringsstavar för ytterligare avlastning. Packade ihop mina pinaler och gav mig av. Efter en stunds vandring kändes det lite bättre och när jag efter ytterligare några kilometer gjorde en avstickare till Hörsångs havsbad/camping hade jag så gott som bestämt mig för att fortsätta vandringen efter en längre rast och vila.

Hörsångs havsbad har för några år sedan fått en utmärkelse för sin fina vattenkvalitet och badvänliga plats. Jag kunde förstås inte låta bli att ta ett dopp och det var som vanligt skönt och kallt men jag skulle nog inte ge platsen någon särskild utmärkelse utifrån mina badpreferenser. Det var ändå ett trevligt ställe och en tillmötesgående personal i det lilla caféet vid stranden. De fixade en toast till mig och bjöd på lite spännande historier om trakten.

Efter en stunds rast fortsatte jag min vandring som nu åter bar av uppför, nerför, uppför och nerför igen. Väldigt kuperat, fint, svettigt och pulshöjande. På topparna var det fin utsikt och det fanns många vindpinade och knotiga barrträd i olika formationer. 

När jag åter var nere i bebyggt område kände jag mig mer sliten i knät och jag började få ont om vatten. Jag började fundera kring lägerplats och dricksvatten. Först dricksvatten. Jag stannade vid ett hus där det såg ut att vara någon hemma då dörren var öppen. Ingen kom när jag ropade. Jag gick till nästa hus. Fönster var öppna. Jag knackade på. Ingen öppnade. Så fortsatt det. När jag kom till det 5:e huset i byn öppnade en man och han fyllde på mina vattenflaskor. Han var pratsugen på norrlänningars vis och berättade att nästan hela byn var på semester. När jag sa att fönster och dörrar var öppna vid de husen sa han på härlig norrländska ”Jo. Int törs nån jö nå galet här int”. ;)

Jag fortsatte vandringen och hade samtidigt span efter lämplig lägerplats men det fanns ingen plats som lockade. Det var för kuperat, för sankt eller för bevuxen och när det öppnade sig plana ytor lämpliga för tält fanns det sommarstugor där. Jag passerade byn Gavik och fortsatte på en stig längs kusten. Det var väldigt sluttande mark och uteslutet att kunna slå upp något tält. Kroppen var sliten och det började skymma. Jag började fundera kring olika alternativ då jag insåg att om någon timma skulle mörkret innebära fara för feltramp och fler skador. Stigen gjorde en tvär sväng och plötsligt uppenbarade sig den bästa tältplats som man kan tänka sig. Ca 15 meter från stigen och 20 meter från havet, på en platå vid Svartviken, fanns den ultimata platsen för ett tält. Lycka! Än så länge 100 procent tur med tältplatser. :)

Jag fixade iordning tält, tog ett dopp, lagade mat och firade min otroliga tältplatstur med en liten sipp från en medhavd miniflaska. Det var jag så värd! ;)

Jag kröp in i tältet, lyssnade till vågskvalp och trädens vindsus. Trots att jag var trött ville sömnen inte infinna sig. Det var många funderingar som vandrade fram och tillbaka mellan slummer och vakenhet. Jag måste väl i alla fall ha somnat till slut för jag vaknade någorlunda pigg på morgonen. Jag fixade och grejade med morgonbestyren och tvättade lite kläder. När jag tvättade mina strumpor kom det fram en nyfiken liten spigg. Då han kände lukten (om nu fiskar känner lukt) av mina svettiga strumpor vände han ganska snabbt men tydligen inte tillräckligt snabbt, för jag hittade honom dessvärre död lite senare…

Efter att jag ätit frukost kom en ensam vandrare gående på leden och det var den första vandraren jag sett sedan jag startade. Det var en äldre man, och när vi pratat en stund förstod jag att han varit med om en hel del spännande saker i sitt liv. När vi skildes åt önskade jag få träffa på honom igen för att få veta mer om hans äventyr.

Jag packade ihop mina pinaler och startade dagens vandring. Knät kändes stelt men bättre än dagen innan. Vandringsleden gick först på en stig men sedan var det under flera kilometer mest längs olika bilvägar och det kändes mer som en transportsträcka än som en njutningsfull vandring. Jag bestämde mig för att ta en längre rast vid Lappudden. Där träffade jag på den äldre mannen som jag pratat med på morgonen. Vi bestämde att äta en gemensam lunch. Jag bakade bröd på trangiaköket till oss. Han bjöd på sparrissoppa och spännande historier från sitt liv. Mycket trevligt! :)

Efter ett par timmar bröt jag upp och fortsatte vandringen på leden som efter någon kilometer längs bilväg äntligen vek av in i skogen igen. Uppför, nedför, uppför och nedför igen. Efter en kortare sträcka på väg igen var det åter stig och världens längsta (kändes det som) uppförsbacke. När det började skymma var jag vid toppstugan, Erikskojan, på Ringråberget och jag bestämde mig för att övernatta där i stugan. Efter att jag fixat mat och ordnat med kvällsbestyren kröp jag ner i sovsäcken och då började regnet falla och slå mot taket. Återigen hade jag alltså världens tur med övernattningsplats. :)

Jag vaknade utvilad och regnet hade upphört. Efter att jag ordnat med morgonbestyren fyllde jag på vatten från kallkällan en bit från stugan och fortsatte vandringen som nu var en, flera kilometer lång, nedförsbacke. När jag nådde samhället Ullånger provianterade jag lite innan jag fortsatte vandringen som nu gick uppför, nedför och uppför igen.

Vid Mäjabodarna var det läge för en rast och där fanns en inbjudande sjö, Mäjasjön. Inga människor verkade finnas där och det lockade förstås till ett bad. Jag slängde av mig packningen och kläderna och hoppade i. När jag kom upp igen verkade stället vara fullt med folk. Det var ett gäng pensionärer, ett par barnfamiljer och ett nyförälskat par. Oops! Var kom alla ifrån? Spöklikt snabbt hade de dykt upp från ingenstans. Hmm! Ibland får man på sig kläderna väldigt kvickt…

Jag fortsatte vandringen och leden gick nu nedför, uppför, nedför igen på omväxlande underlag. Utefter leden har det varje kilometer funnits en siffermarkering där man från båda håll kan se hur långt man gått och hur lång man har kvar. Nu passerade jag markeringen som visade att jag kommit halvvägs, det stod 64 på båda sidor.

Jag började känna mig mer sliten i knät och när eftermiddagen kom bestämde jag mig för att knät nog skulle behöva en vilodag. Det hade dessutom börjat regna. Jag funderade kring hur jag skulle göra. Jag befann mig i närheten av Skuleberget och ville gärna vandra upp på det men helst inte med packning. När jag vandrade genom samhället Docksta fick jag se en skylt där det stod hotell. Utan större fundering vek jag in på den vägen och tänkte att det kan ju vara lite lyxigt och bra med hotell om jag ska ha en vilodag, det regnar och jag behöver ha min packning någonstans. När jag kom fram visade det sig vara mer ett asylboende än hotell. Några rum hyrdes dock ut som hotellrum. Jag log för mig själv och tänkte att det är ju en erfarenhet att bo på asylboende också, så jag checkade in. ;)

Nästa dag trasslade mitt knä ännu mer. Det gjorde mer ont och jag var tacksam över att jag beslutat att ta en vilodag. Jag tänkte att det nog blir bättre av lite lagom rörelse utan packning. Därför haltade jag iväg till naturum vid Skuleberget, deltog i en botanisk vandring med en biolog som guide och vandrade sedan själv vidare uppför berget. Det regnade och det var dimma så utsikten från bergets topp var så där.

Trots att väderförutsättningarna inte var de bästa kändes det ändå lite magiskt att stå där uppe vid världens högsta kustlinje och tänka sig att landytan tryckts ned 800 meter av inlandsisen och att den nu därför fortfarande jobbar för att höjas upp igen. Precis när isen hade smält var landhöjningen vid Höga kusten ca 1 dm per år men den har nu saktats ned något och är ca 8 mm per år.

Smärtan i knät gav sig inte och jag började få lite låsningar. Det skulle bli svårt att vandra nedför förstod jag men så såg jag liften och trots regn och blåst bestämde jag mig för att ta liften ned. Det var ingen större rusning på berget denna dag. Faktiskt hade jag bara sett ett par personer under hela tiden på berget. Liften var tom men liftskötaren sken upp när hon fick en kund. När jag kom ner och skulle börja gå igen var det svårt. Knät hakade upp sig och vek sig emellanåt. Jag började bli lite rädd över vad som kunde ha hänt. Haltande tog jag mig ändå sakta tillbaka till asylboendet och började fundera på vilka möjliga alternativ som fanns. Att vila en dag till? Att bryta? Jag insåg egentligen att det senare alternativet var det enda realistiska alternativet men det tog lite tid att smälta det. Viljan, vandringssuget och resten av kroppen skrek att jag skulle fortsätta gå. Det krävdes en hel eftermiddag med benet i högläge på asylboendet innan jag hade accepterat att bryta egentligen var det enda alternativet. Det var en eftermiddag av självömkan och besvikelse tills jag kom att tänka på att troligen alla andra som bodde på asylboendet skulle vilja byta plats med mig. Tänk vad lyckligt lottad jag ändå är som bor i ett land med fred, har mat varje dag, har tak över huvudet osv. Ibland är det bra att lyfta blicken och få lite perspektiv på sitt liv.

Jag lyckades få tag i en bussbiljett (faktiskt den sista biljetten) redan samma kväll och kom med på nattbussen till Stockholm. Därifrån kunde jag sedan på morgonen ta tåget vidare hemåt.

När jag nu sitter och skriver detta har läkaren konstaterat att jag har fått en meniskskada och inflammation i knät. Jag har ordinerats vila, antiinflammatorisk medicin och sedan sjukgymnastik. Läkaren tror att jag kommer att kunna vandra obehindrat igen när det läkt ut. Jag ser därför redan fram emot nästa sommar då jag har tänkt fortsätta vandringen på Höga kustenleden. Utifrån det kan man kanske säga att jag inte har avbrutit vandringen utan bara tagit en lite längre rast… eller ganska mycket längre rast… ;) 

Bussen var framme 13:10 i Hemavan. En skön korglift tog mig upp på kalfjället och Kungsleden.

Tyvärr hade jag läst tidtabellen fel och fick bekräftat att bussen hem faktiskt gick 13:20 följande dag! Skulle jag korta ner vandringen eller försöka anpassa mig på annat sätt?

Från bussen hade jag märkt att det var mer snö än jag trott. Allt över ca 1300m höjd verkade vara ganska vitt. Leden mot N.Sytertoppen är ganska brant bitvis och mina gympaskor halkiga i slask... Men vädret var i alla fall till och med bättre än prognosen!

Oerhört fint i Syterskalet. Tiden, den knappa tiden, stannade för en stund.

Jag är lite svag för höjdmetrar och halkade omärkbart in på leden mot toppen. Egentligen skulle jag ta ett beslut att antingen fortsätta in i Viterskalet eller gå mot toppen. Men det "bara blev så"...

Runt kl. 19 stod jag återigen på toppen av Västerbottens län och betraktade den K2-liknande siluetten som avbildade sig över slätten. För tretton år sedan stod jag där, men då tillsammans med ett 50-tal uniformerade värnpliktiga. Nu var jag nästan ensam. Bara en ung tysk klängde sig kvar en stund. Vi fotade varandra och samtalade en kort stund. Vindstilla...

Tysken var den enda som hade fullföljt leden från Syterstugan mot toppen. Några spår visade att folk hade vänt en bit upp på norra sidan av berget. Mycket snö. Skarsnö som inte bar. Knädjupt. Oro för stukningar när fötterna ideligen försvann ner mellan stenar djup under snön.

Kaffedalen 2.0? Jag kände mig trött. Det kostade kraft att bära med sig packningen i höjdled.

Solen kämpade för att hålla sig över Skraahpetjåhke i väst och i takt med att mina skor sjönk ned i snön, sjönk också insikten in om att jag inte skulle hinna så mycket längre denna kväll.

I passet mellan Morhtetjåhke och den namnlösa 1500m-toppen fann jag en spegelblank sjö med ett stycke lätt snötäckt och plan mark utmed östra sidan. Rinnande vatten porlade ett stenkast bort.

Österut badade Ammarnäsfjällen i den sena kvällsolen med sjön Rássjajavrrie i förgrunden

Tröttheten tog verkligen ut sin rätt denna kväll och jag orkade inte laga varm mat utan kröp ned i dunsäcken med enklare tilltugg. Jag låg med tältet öppet ett tag och njöt av den allt mer rodnande horisonten i öst...

Hi, I'm leaving for Dolpo region of Nepal on Sep 3, with planned summit around Sep 23-26-ish. I'll try to blog via Telia/GSM-text if I get connected. Otherwise I'll publish SPOT waypoints during the approach & Summit rotations.

Är nyligen hemkommen efter ett lite längre besök hos min syster i Arjeplog. Under vistelsen gav jag mig givetvis ut på små turer. I dess närhet finns mycket att besöka och upptäcka. Mestadels tog vi bilen för att ta oss till någon plats - eller vandra upp på någon topp. Det emellanåt varma och fina vädret gjorde att vi två dagar kunde ligga vid stranden och lata oss. Några gånger vandrade eller cyklade jag iväg solo på små äventyr. När det var alltför dåligt väder stannade jag hemma - och tittade då på OS. 

Toppstugan på Veälbmábuovdda (710 m), yngsta deltagaren i gruppen var 3 år, knallade upp utan hjälp - cirka 3 mil söder om Arjeplog

Vyer från toppen av Akkelis (784 m), 3-4 mil nordväst om Arjeplog

Sol och bad vid stranden, strax utanför Arjeplog

Gibnotjåkkå (717 m), cirka 3 mil söder om Kvikkjokk

Toppen på Nuortaboda (815 m), eftermiddag molnigt och kyliga vindar - cirka 4 mil norr om Arjeplog 

Vyer på väg uppför Galtis (800 m), strax utanför Arjeplog

Adolfström - Jäckvick

Inte alls långt ifrån Arjeplog passerar Kungsleden och jag bestämde mig för att vandra en liten sträcka. Jag fick Skjuts med bil (går ej någon buss) till Adolfström. Därifrån började jag vandra norrut. Vädret var mulet och lite regn föll. Det var eftermiddag och efter bara ett hundratal meter dök det upp en skylt - som pekade vänster. På den stod det Lomtjärn 400 m. En stig ledde till en vacker sjö och ett vindskydd.

Vid Lomtjärn

Skymning vid Lomtjärn

På morgonen var det molnigt men inget regn föll. Jag tog det lugnt och kom iväg runt elvatiden. Jag följde Kungsleden i gammal tallskog norrut på en lite bredare skogsväg. Efter ett par kilometer på skogsväg viker man av höger in på en stig. Och därifrån dominerar sedan björkskogen totalt. 

Efter cirka 6-7 km kommer man fram till sjön Lutaure (629 m), en bro passeras och man står då på gränsen till Pieljekaise nationalpark - https://www.sverigesnationalparker.se/park/pieljekaise-nationalpark/

En informationstavlan står uppställd direkt efter bron, jag läste lite och funderade på vart jag skulle slå läger. På kartan såg jag ett ställe som såg bra ut. Färden gick vidare i björkskogen, en del mindre myrar och små bäckar passerades. Klockan närmade sig tvåtiden och magen kurrade lite. Direkt efter en liten bro började jag leta efter tältplats, hittade en ganska snabbt. Reste tältet och intog lunch. Vilade och väntade till sen eftermiddag - vandrade då upp på höjden Báktek.  

Från höjden Báktek (788 m) med vyer över Pieljekaise nationalpark

Kvällning vid andra nattens tältplats

Vaknade till total stillhet och klarblå himmel, inte ett moln i sikte. Strövade runt lite och filosoferade. Åt frukost och packade sedan ihop. Vandrade iväg och efter cirka 2 km kom jag fram till Pieljekaisestugan. Där träffade jag på fyra andra vandrare, samtliga på väg till Hemavan.

Pieljekaisestugan (710 m)

De fyra vandrarna fortsatte mot Adolfström medan jag satt kvar en stund i solen. Vädret var fortfarande strålande. Efter ett tag fortsatte även jag. Vandrade i svag lutning uppför tills jag kom upp på kalfjället. Såg att där fanns massor av blåbär, stannade en stund för att plocka lite. Vek sedan av österut och tog sikte på högsta punkten. Vandrade förbi kärr och små sjöar. Hittade så småningom två stora stenar vid en liten vattensamling, några hundra meter från toppen. Lämnade ryggsäcken där och begav mig av.

På väg upp...

På väg upp med vyer mot väst

På toppen av Pieljekaise (1138 m)

Från toppen med vyer mot öst

Utsikten från toppen var fantastisk. Klarblå himmel och inte ett moln var man än blickade - ingenting bröt av horisontlinjerna. Man kunde se snötäckta fjäll långt långt bort. Jag gick runt och försökte suga in allt, omfamna omgivning imaginärt. Tankarna och fantasierna flödade fritt och obehindrat. Jag njöt till fullo.

Efter ett tag var det dags för nedfärd. Vandrade sakta ner till ryggsäcken - fortsatte sedan så att jag anslöt till Kungsleden. Klockan var då runt tre på eftermiddagen. Vandrade vidare norrut en kort bit på kalfjället. Hittade en bra tältplats strax innan björkskogen börjar, ett hundratal meter från en raststuga.

Skymning vid tredje nattens tältplats, toppen på Pieljekaise syns snett upp till höger från tältet

Solnedgång sista kvällen     

Vaknade upp till en lika fin dag som dagen innan. Tog det lugnt och intog frukost med nyplockade blåbär. Packade sedan ihop och vandrade ner genom fin björkskog till Jäckvick. Där blev jag hämtad med bil (går ej någon buss).

Givetvis kommer jag besöka Arjeplog och dess omgivning fler gånger....jag längtar redan tillbaka.

Positioneringen gäller Pieljekaise nationalpark 

Morgonen därpå vaknade jag strax före min väckarklocka som var inställd på 05:30. Vädret inspirerade verkligen min sömniga kropp att komma ur sovsäcken.

Jag hade bestämt mig för att hinna besöka Måskonåive-glaciären, så tidsplanen var ganska pressad redan från början. Den paus jag skulle ha denna dag, förlade jag vid glaciären.

Först skulle den sista höjden, i form av den namnlösa 1500-toppen, passeras.

Redan vid uppstigningen av denna, öppnade sig makalösa vyer mot slätten Måskoesvaajja i öst.

Från toppen kunde jag få en första utsikt mot glaciären.

Nedstigningen i stenskravlet avslutades med ett större snöfält med stigande lutningsgrad.

Tillslut valde jag att kliva av det konvexa snöfältet då det började kännas som om jag snart skulle hamna i sjön.

Den här platsen gillade jag verkligen! En plats som hade otroligt mycket att visa på väldigt liten yta.

Lite ledsamt var det att se hur glaciären tycks ha tagit ganska mycket stryk i form av avsmältning senaste åren. Stenpartier har kommit fram i mitten och även i glaciärens framkant på ett påtagligare sätt. En större del av den södra sidan av bräckan ser ut att ha kollapsat sedan en tid tillbaka. Vilket dån det måste ha blivit...

Någon "kalvning" fick jag inte uppleva på min blixtvisit, men en "suck" hördes varpå ringar från vattnet kastade ett pulserande ljus över den mittersta delen av isbräckan. En speciell känsla, som av något levande.

Isklumpar gled sakta genom det klara vattnet för att fastna vid sjöns utlopp.

Vattnet tar sedan fart utför branten och blir en del av Måskoesjohke. En fantastisk plats att betrakta omgivningen från, som inte går att beskriva med min fotografiska nivå i motljus.

Klockan var nu strax över åtta och jag hade haft en helt underbar halvtimme(!) på denna plats. Jag hade ännu inte bestämt mig för om jag skulle följa grundplanen att vandra genom Viterskalet och sedan mot Hemavan.

Ett högt tempo upp från Måskonåive gav mig självförtroende och vädret gjorde sitt för att få mig till att vilja ge allt. Jag satsade på att hinna kamvandra hela området tillbaka till hängbron över syterbäcken.

Det kom att bli en kamp mot klockan, som får ses som en avart inom fjällvandring. Terrängen var bitvis svår runt Viterskalet.

Utsikt mot öst från Skraahpetjåhkes sluttning

De inre delarna av Viterskalet med dess majestätiska omgivning

Måskoestjåhke från väst, Syterskalet t.h.

Från Skraahpetjåhke öppnade sig ett fantastiskt panorama över Okstindan, som innehar Nord-Norges högsta berg.

Här trodde jag fortfarande att jag hade goda utsikter att nå bussen. Planen skulle komma att visa sig vara en riktig tajt historia i praktiken.

Det var först när jag nått Dålkoetjåhke som det på allvar började resa sig tvivel om jag verkligen skulle hinna. Klockan var nu 10:37 och bussen skulle gå 13:20 från ICA i Hemavan. "Jag har dåligt med tid", hör jag mig frusta med munnen full av choklad på ett filmklipp. Jag var fortfarande på drygt 1500m höjd men tröstade mig med att jag låg i linje med Viterskalsstugan i alla fall. Om än 2.5km norrut. Men från Viterskalsstugan löper Kungsleden...och från min utgångsposition skulle man kunna kalla sträckan för Knäleden som senare övergår i Videspåret.

Lyckligtvis klarade jag mig bra, men blev lite geggig av alla hala mosshällar längre ner i ravinen mot syterbäcken. Jag genade det jag bara vågade och kom efter ca 30min ner i dalen.

Ravinen i mitten - en fartfylld historia

Ett hastigt farväl till en underbar dalgång

Nu kom aldrig kameran fram mer, för nu hade jag så dåligt med tid att jag inte vågade ta pauser längre. Att missa bussen var inget alternativ. Jag lufsade på skrå med hängbron i sikte, men terrängen blev värre och värre ju närmare jag kom. Vide, kuperat och stigar från renar som inte har något emot att göra lite avstickare här och där.

Ca 1km från hängbron gav jag upp norra sidan av syterbäcken och klafsade över till andra sidan. Några snabba klunkar ur handen. Fylla flaska och kåsa var inte på tal. Upp på Kungsleden, därefter mer av jogg. Jag försökte hitta koncept. Jogg på alla spångar - gå i uppförsbackarna. "Här går det i en rasande fart" sa en man. Jag bad om ursäkt för mitt stressande för att sedan i mitt inre lägga all skuld för denna vedermöda på Länstrafiken.

Några km före sommarlinbanan fick jag ordentlig kramp i framsidan. Försöket att snabbstretcha avslutades omedelbart då baksidan vägrade gå med på denna behandling och tvärkrampade.

Väl framme vid liften fick jag veta att klockan var 12:50, vilket gladde mig! Så hade jag klarat det!

Riktigt så lätt skulle det dock inte bli. Linbanan tar sina 10-15min och sedan är det mer än 1km längs vägen till bussen...

13:18(!) nådde jag den rest av kön som fanns vid bussdörren. Uttörstig frågade jag om jag kunde springa och köpa dricka på ICA. En snäll man lovade att hålla kvar bussen medan jag köpte läsk. 13:21 rullade bussen iväg och jag kunde inte begripa att min dagsplan höll på att gå i stöpet med två ynka minuter efter mer än 6h konstant förflyttning.

Kamvandringen hade jag kunnat lämna utan att ha haft ångest resten av året. Måskonåive hade jag aldrig kommit över om jag för tidens skull droppat detta.

Nedan en kartbild över min vandring.

Var är min kameraväska? Har någon sett min kameraväska? Var f...n är min kameraväska? Var i h...e är min kameraväska?

Jag befann mig i Guohpervágges östra del tillsammans med tre andra gubbar. Det var sent på eftermiddagen, vi hade precis rastat färdigt och skulle gå en liten bit till innan vi slog läger. Jag skulle just sätta på mig ryggsäcken och hänga kameraväskan runt halsen då jag upptäckte att jag inte kunde hitta den. Inte fanns den i ryggsäcken där jag ibland förvarade den då det regnat. Paniken började sprida sig. När hade jag använt kameran sist? Hade jag tagit av mig den vid vår förra rast? När hade vi förresten vår senaste rast? Jag frågade mina kompisar men de hade ingen aning. Vi brukade vara mycket noga med att se oss omkring vid varje rast så att vi inte skulle glömma någonting. Men min kamera hittade vi inte.

Det blev till att försöka rannsaka sitt minne men det gick dåligt. Jag var ganska säker på att jag haft kameran vid lunchen några timmar och en dryg 1/2-mil tidigare. Jag beslutade mig omedelbart för att vända om till lunchplatsen och se om den fanns där. Två av mina kompisar följde med och en stannade kvar vid vår packning som vi lämnade.

På grund av att det varit blött på många ställen hade jag och mina kompisar gått rätt utspridda då vi haft olika skodon som gjort att vi var olika känsliga för vått underlag. Jag hade gått längst ner där det var blötast eftersom jag tyckte att det enklast att gå där. Nu spred vi också ut oss för att kunna täcka så stort område som möjligt i letandet. Efter ett par timmar var vi tillbaka vid lunchplatsen. Ingen kameraväska där. Men här hade jag absolut haft den så någonstans på vägen måste den finnas. Det gällde bara att hitta den.

Jag tog då fram min GPS som jag haft i fickan för att logga turen. Ställde in den på hög upplösning och började följa min tidigare väg genom dalen. Jag kunde nu följa den med bara någon meters felmarginal. Och där, plötsligt låg kameraväskan i gräset framför mig på en sandbank vid en liten bäck. Det gick nu upp för mig hur det hade gått till när jag glömt kameran. Där jag hade gått var det mer lättgånget än för mina kamrater som gick högre upp på dalsidan. Jag hade stannat vid bäcken för att dricka och vänta på kompisarna så att de inte kom alltför långt efter. Jag drack ur händerna ståendes i den lilla bäcken. För att kameran, som hängde runt halsen, inte skulle doppa i vattnet hade jag tagit av mig den och lagt den på stranden. Sedan hade jag helt sonika gått därifrån utan att ta upp kameran igen. Vilken glädje att hitta den! De återstående kilometrarna tillbaka till vår ensamme väntande kompis gick jag med lätta steg trots att dagens etapp hade blivit 1 mil längre än vad den annars skulle ha blivit.

Här i gräset låg min kameraväska. Jag hade lagt av mig den när jag skulle dricka vatten för att den inte skulle doppa i vattnet. Foto Hans Pettersson.

Senare på kvällen firades det med extra rökig skotsk single malt whisky. Vi sa att det var tur i oturen att det var jag som bar GPSen som förlagt kameraväskan. Hade det varit någon av de andra hade det varit betydligt besvärligare. Skål!

Hade jag inte hittat kameraväskan hade jag nog inte skrivit om oss fyra gubbar på vandring i Sarek. Jag hade helt säkert inte haft några egna bilder att visa. Nu tycks det i alla fall kunna bli några avsnitt i bloggen.

Jag har fått många förfrågningar hur skall man bära sig åt för att se Jemen filmen som gick i SVT 2013. Till följd av kontrakt och så, har det inte varit möjligt förrän nu.

Filmen finns nu på SVT Play, här då http://www.svtplay.se/video/1424799/expedition-jemen-52-grader-i-skuggan

Filmen har gått bra internationellt, märkvärdigt nog.

Åsikter uppskattas mycket, bra eller mindre bra, skriv här då eller till mig på mikael@mikaelstrandberg.com

Expedition Yemen - 126 degrees In The Shade (OFFICIAL TRAILER) from Mikael Strandberg on Vimeo.

Vet inte riktigt hur jag ska slå an det nyligen upplevda äventyret i den svenska fjällvärlden. Tio heldagar (9-18 augusti 2016) med allt vad man kan begära eller snarare förvänta sig på en färd genom vild och mäktig natur när vädrets makter tycks spela ut hela sitt register i kombination med bergens och dalgångarnas egna mikroklimatsystem. Det finns äventyr och så finns det äventyr. Detta äventyr som upplevdes inom tre nationalparker (Stora Sjöfallet, Sarek och Padjelanta) bjöd på ytterligheter ifråga om väder, mental prövning och glädje. Egentligen en perfekt mix kan tyckas, men det finns alltid en gräns någonstans för vad kropp och psyke orkar med, även om tid i sammanhanget är ett relativt begrepp. Jag har valt att dela upp denna story i två delar eftersom nämnda äventyr karaktäriserades av en inledande period av extremt skitväder med kyla, regn, snö och blåst för att tvärt övergå till en period med bästa tänkbara väder med klarblå himmel, svaga ljumma vindar och behaglig sommarvärme. Vädret gör skillnad, väldigt mycket skillnad!

Det blir inte alltid som man tänkt när man ger sig ut på äventyr i vildmarken, särskilt när det handlar om äventyr i fjällkedjan. Det är alltid väder och terräng som dikterar villkoren, tro aldrig något annat. En portion ödmjukhet och respekt är därför nödvändig liksom att vara följsamt uppmärksam på yttre omständigheter och skeenden. För min del började ”svårigheterna” redan dagarna innan jag satte mig på flyget till Gällivare. Jag kollade väderprognosen och även om både smhi och yr ändrade sina prognoser fram och tillbaka gick det inte att blunda för den intensiva kallfront och tillhörande djupa lågtryck som växte till sig ute över Atlanten på sin väg in över Skandinavien. Frågan var bara hur intensivt och långvarigt lågtrycket skulle bli? Jag har ju haft grymt flyt med vädret på mina äventyr i de fjällen de senaste två åren men sedan Wales i juni kändes det som jag hamnat i onåd hos vädergudarna. Nå, det handlade inte bara om vädret utan lika mycket om en längtan efter att bara ha semester och bara få vara. Jag hade inte hela mitt hjärta med mig inför det stundande äventyret och jag vet av erfarenhet att om man inte är helt taggad med längtan och ett förväntansfullt sug, ja, då blir allting så mycket jobbigare mentalt när det uppstår motgångar. Faktum är att jag faktiskt var nära att avbryta det hela innan äventyret ens startat. Jag kollade sista-minuten-flyg till England för äventyr i Wales eller Lake District istället, men nix, det fanns inga billiga alternativ. Samtidigt visste jag också att jag skulle ångra mig efter några dagars soft tillvaro om jag inte stack iväg till fjällen. På söndag eftermiddag den 7 augusti tog jag så tåget med katterna och packningen till mamma i Stockholm. I sista minuten kompletterade jag packningen med långa tights och min robustare regnjacka (OMM Kamleika Smock) liksom två fyraliters drygbags fastspända utanpå löpryggan, innehållande lätta (regn)kläder snabbt åtkomliga. De långa tightsen var guld värda hela första veckan!

Väl hos mamma, katterna installerade i kärleksfullt hem och mitt bohag för det stundande äventyret i en löprygga på 24 liter började så den efterlängtade längtan äntligen smyga sig på. Bara att löpa linan ut, även om det visade sig att linan skulle bli allt annat än rak och styv, men så är det med äventyr värda namnet.

8-14 augusti – The bad weather adventure

Måndag morgon. Bordade planet som lyfte två timmar försenat mot Gällivare. En ung kille slog sig ned i sätet bredvid mig med kommentaren ”Bra skoval!” och syftade på mina X-talon 212:or. Det visade sig att han var orienterare, så det blev naturligtvis snack om löpning och diverse äventyr till fjälls. Erik, som han hette, och hans kollega Sofie skulle upp och arbeta med hydrologiska mätningar och de gav mig vänligt skjuts in till Gällivare. Tacksamt eftersom det regnade och var snävt med tid i och med förseningen. Jag inhandlade gas på Team Sportia och ett par schyssta lätta stavar på Intersport. En snabb latte på Gällivares schysstaste fik (och restaurang), ”Alla tiders café”, var givet medan regnet strilade ner från gråtung himmel. En närmast fullpackad buss lämnade Gällivare station och tre timmar senare steg jag av vid Suorvadammen. Ingen annan, bara jag och det skulle dröja fyra dagar innan jag mötte en människa igen.

Hittade på stigen genom björkskogen på andra sidan dammen medan regnet strilade ner. Dock varmt i luften. Strax efter åtta på kvällen hittade jag en bra plats ovanför trädgränsen och slog snabbt upp tältet. Glad att jag haft på mig mina vattentäta, tunna och merinofodrade Sealskinz redan från start. Bytte om till min torra mysiga nattdress och kröp ner i dunsäcken. Regnet smattrade sövande mot tältduken. Vaknade vid sextiden på tisdag morgon. Tittade ut. Toktjock dimma. Somnade om. Vaknade vid nio. Kyligare, men sikten bra och inget regn. Lät tältet torka ur i vinden medan jag åt frukost.

Kom iväg någon gång efter tio och fortsatte min klättring och rundade så småningom berget Hállji för att ta av mot väst med sikte på Alep Skálariehppe, Gassaláhko-slätten och så ståtliga Áhkká. Frisk, kylig motvind med enstaka inslag av smattrande kornsnö. Det blev Haglöfs-hoodie och Berghaus-smocken samt långa tights och shorts redan från start. Denna sträcka över platån och slätten mot Áhkká genom Stora Sjöfallets nationalpark må se fin, slät och springvänlig ut på kartan, men visade sig vara närmast omöjlig att springa med åtta kilo på ryggen. Otroligt stenig hedmark eller bara långa partier med blockterräng eller stenfält och mitt i allt detta sänkor, kullar, vattendrag och småsjöar. Det blev mest snabbmarsch med inslag av jogg i motvinden. Längs med Sarektjåhkkå-massivet drog hela tiden moln med långa draperade släp av snö. Slog upp tältet runt sjutiden på kvällen sydväst om Stuor Stuodak. Kallt med bara ett par plusgrader men uppehåll. Återigen en natt med regnsmatter och inslag av hagel. Tog sovmorgon och solen lyckades tränga igenom till och från. Sen start igen då jag lät tältet torka ur i vinden och solen. En kylig dag med kall sydväst(mot)vind men i stort sett uppehåll och en hel del sol. Áhkkás toppar låg dock inbäddade i moln, såsom oftast är fallet. Täta draperier av snö släpade längs den kloka gummans sluttningar. Vaknade ur min betraktelse när en sms-signal bröt genom vindsuset. Täckning på den lilla Nokia-mobilen med Telia-abonnemang. Ett mess från Kerstin, min livlina via sms på detta äventyr när täckning fanns. Satte mig i lä av en sten i solskenet och skrev ett svar på gammal hederligt tidskrävande vis på en knapptelefon, men jag hade ju inte bråttom. Jag låg redan efter i tidsschemat och hade bestämt mig för att ta det som det kom utifrån terräng och väder. Jag var inte där för att försöka hålla en storslagen och härligt naiv plan. Jag var där för att uppleva och i möjligaste mån njuta!

Jag beslöt mig för att skippa en topptur upp till Áhkkás Nordosttopp, då det inte är toppturen i sig som är intressant, utan jag vill ha vyn som erbjuds från toppen. Jag skulle ju förhoppningsvis återkomma till området i slutet av äventyret. Jag kom istället på mig själv, ständigt sneglande med trånfylld blick mot Sarektjåhkkås höga molnfria kungakrona. Ställde in det mentala siktet på ett försök på massivets Nordtopp och satte av söderut mot Suottasjtjåhkkå och glaciären Suottasjjiegna. Ju närmare jag kom blev jag medveten om att jag hittat ett nytt favoritberg. Sedan tidigare är Tjahkelij (mitt emot Skierffe i nedre Rapadalen) mitt favoritberg, men nu hade Niják seglat upp som en lika klar favorit. Dess grymma nordsida och det fristående bergets form påminde om Eigers nordsida, fast i miniatyr. Fråga mig inte varför dessa två berg (liksom ett par i England) tilltalar mig så mycket att jag kallar dem ”mina favoritberg”. Det bara är så och jag vet inte varför, men de berör mitt inre på något härligt primitivt sätt. Och de båda gör mig glad inombords!

Min färd fortsatte längs Sareklåpptå med glaciärerna, jokkarna och topparna på höger hand. Det var läckert ljus med molnen och glaciärernas blåvita lyster. Många fotosessions blev det. Snart nog började min klättring upp mot Sarektjåhkkås Nordtopp. Från 14-1500m var det en hel del nysnö och minusgrader, men nästan helt vindstilla. Stötte en flock fjällripor på den branta sluttningen med blocksten av olika format och storlek. Tro mig, det var helt fantastiskt att komma upp på 2000 meters höjd och anträda den sista snöklädda passagen upp till toppen på 2056 meter.  Väl uppe på Nordtoppen blev jag varse den fantastiska kronan av de fyra 2000m-topparna (Nord-, Stor-, Syd och Bucht-toppen). Själva Stortoppen höjde sig skräckinjagande och närmast ointaglig från där jag stod. Jag visste att jag aldrig någonsin skulle försöka mig på den toppen. Aldrig. Nordtoppen på 2056m dög alldeles utmärkt för mig och vilka vyer. Det syntes att det snöat en hel del på höjderna i hela norra Sarek de senaste dagarna. Alla berg var pudrade i vitt och känslan var vinterlik, inte alls augusti, sommar eller ens Sverige. Och så tyst. Ingen vind. Händer och fötter som frös, men hjärtat slog varmt och ögonen glittrade lyckligt. Dags att tänka på nedfärden som i snötäckt blockstensterräng tar längre tid än man oftast tror. Klockan var ändå halvsju på kvällen. Väldigt vacker kväll med rödfärgade moln i väster och plötsligt kom en gammal kungsörn flygande genom passet och västerut mot de röda molnen. Vilken avslutning på dagen och den magnifika toppturen! Jag slog läger nere vid basen av en fin knalle på 1250m höjd med härlig utsikt ner mot Guhkesvágge. Placerade tältet för bästa vinkeln för en vacker tänkt soluppgång. Gick ner till bäcken för att hämta vatten för natten och frukosten och mitt bland gräs och sten ser jag en ärgad renklocka (som ledarhärken har) ligga där på marken. Vad är sannolikheten att hitta en renklocka i Sareks oändliga stenhav? Jag åt en god middag och vid åtta hade jag krupit ner i en gosig sovsäck, lyckligt ovetande om att jag skulle få stanna där i drygt 20 timmar. En halvtimma efter att jag krupit ner i säcken gav tältduken ifrån sig ljud. Jaha, regn nu igen… men det var något som inte stämde. Ljudet var inte lika taktfast och smattrande som regn utan mer oregelbundet, mjukare ”fluff, fluff-fluff, fluff” liksom. Tittade ut. Vinden hade ökat markant och drev ett intensivt snöfall framför sig genom passet och vidare ner i dalen. ”Jahapp, OK, var bara det som fattades, stora feta blöta snöflingor som tynger ner tältet. Får se hur det här går…” var tankegången. Bara att sova och hoppas på att det går över snabbt. Man tappar lite av tidsuppfattningen i situationer som denna och när man sover i tält när det blåser, snöar eller regnar. Man vaknar upp, somnar om, drömmer, vaknar, somnar om vartannat. Blir aldrig någon djupsömn, utan snarare något meditativt och dvalliknande över den sarkofagliknande tillvaron. Tur att jag inte har klaustrofobi eller har anlag för liggsår. Tittade bara på klockan någon gång då och då. Åt lite, sov lite, messade till Kerstin och fick några peppande mess tillbaka. Hade det varmt och gott i tältet. Kunde laga mat i absidern utan problem. Var ute en gång på 20 timmar för att snabbt hämta vatten i bäcken intill. Pissade, ja, det gjorde jag i kokkärlet hukandes på knä som en hund i tältet. Nöden har ingen lag. Var bara att vaska ur med snö. Mat hade jag för flera dagar och eftersom jag inte visste hur omfattande snöovädret var fanns ingen anledning att packa ihop i kall blötsnö, bli nedkyld och kanske inte hitta någon plats att slå upp tältet längre ner i dalen. Jag bestämde mig för att vänta tills det blev uppehåll. Det dröjde, ja, det dröjde till strax efter fyra på torsdag eftermiddag. Messade då Kerstin snabbt ”att jag packar ihop beger mig österut mot Ähpar till”. Det blev ett par fantastiskt fina och sköna timmar på kvällen längs Guhkesvágge fram till en fin rished norr om Bierikjávrre. Och äntligen en natt utan vind eller smatter mot tältduken!

Oj, jag skriver och skriver, men liksom färden genom fjällvärlden går det långsamt framåt. Får summera bättre och avhandla de intressanta delarna.

Vaknade upp i en kylslagen vacker dal med en värmande sol som lyckades hitta luckor i molnen. Frukost till ljungpiparens vemodiga vissling och med hela fantastiska Ähpar-massivet framför mig. Inga ridge-klättringar denna gång. Alla kammar var snöklädda och jag låg efter i tidsschemat och hade bara mat för en heldag och nödproviant för ytterligare två dagar kvar. Det var en bit till Kvikkjokk fjällstation där ett paket med fem dagars mat och lite till låg och väntade på mig. Bestämde mig för att köra Rapadalen söderut ner till Aktse. Och för första gången fanns en stig och jag kunde springa rätt långa sträckor men hamnade lite för långt ner vid Sjielmágiedde innan jag kom på stigen mot passet Snávvávágge och väl däruppe var det vackert och springvänligt. Här mötte jag de första människorna. Först två som kurade i en grop och sedan tre som vandrade söderut. Stannade och hade ett trevligt samtal med en tjej och kille. Hejade längre fram på ytterligare två som satt i lä bakom en klippa och fikade. På vägen ner från passet iakttog jag fyra personer som höll på att slå upp ett stort tarp. Märkligt, inte sett en människa på fyra dagar men plötsligt dök de upp lite här och där kring Snávvá. Utförslöpan ned mot Rapadalen var grymt läcker och omöjligt att hålla igen. Glädje! Löpglädje! Stigen fortsatte fint genom djungeln av björkskog men snart blev det tätare mellan sumphålen, snårigare, steniga partier och vad, vilket förstörde rytmen. Ömsom löpning, ömsom vandring i rask fart. Denna typ av djungelträsklöpning blir rätt tröttsam i längden och särskilt avsaknaden av vyer blir påtaglig efter många timmar. Det blev nattläger vid en jokkarna nedanför Buovdavárásj i vackert solnedgångsljus.

Klockan fyra på lördagsmorgon vaknade jag av att regnet smattrade mot tältduken. Suck! Lika bra att stiga upp och få det regnblöta djungelträsket avklarat och komma till Aktse så fort som möjligt. Många äro stigarna och vaden längs nedre Rapadalen och jag fick nog när jag hamnade ute på en myr med vatten upp till grenen och till råga på allt kom det in vatten under regnbyxorna och så innanför sealskinz-strumporna. Inte bra att få in vatten i strumporna! Blev så förbannat trött på den grönskande djungeln och tog sikte mot en ravin längs sidan av berget Ridok för att komma upp på kalfjället. En mödosam klättring med blöta kalla fötter. När jag väl kom upp såg jag Skierffe på håll och tänkte mig en lov bland de mjukt rundade topparna. Regn med inslag av hagel och hård kall sned motvind från nordost var absolut sämsta tänkbara förutsättning. Vad kunde det var till Aktse? En mil? 15 km? Jag höll för mycket åt norr och kroppen började kylas ner, särskilt mina redan kalla fötter och i de vattenfyllda strumporna. Av erfarenhet av tuffa bergstävlingar i Engelska bergen vet jag hur snabbt man blir nedkyld under dessa förhållanden i hård kall vind. Klockan var runt tio på förmiddagen då jag hittade en plats mellan Suorkitjåhkkå och Niehter och snabbt beslöt mig för att slå upp tältet. Snabbt in i tältet, ombyte till torrt och ner i sovsäcken. Det tog mig en timma att få igång fötterna! Hade plötsligt täckning där på kalfjället. Nå, en pinne räcker för att skicka sms. Jag trodde på ett snart uppehåll och ville inte oroa Kerstin i onödan och meddelade att jag var i Aktse. Fick även värmande sms från Bernt (Hedlund). Men något uppehåll blev det inte! Det slutade regna först klockan tio på kvällen och då ökade vindstyrkan än mer. Jag vågade inte använda gasolköket då vinden hela tiden drog och slet i tältet. Jag åt nötter, snickers och drack olivolja. Matmässigt hade jag lite torkat kött och 1 ½ påse potatismospulver kvar. Jag fick i mig en påse mospulver i två omgångar under kvällen. Sked för sked med pulver in i munnen och som sköljdes ner med kallt vatten. Nöden har ingen lag. Kroppen behöver energi. Det blev inte mycket sömn den natten. Orolig om tältet skulle hålla. Jag hade ändå varit så pass klar i huvudet att jag placerat en stor sten på samtliga tältpinnar när jag slog upp tältet. Och hade en liten bäck tre meter från tältet. Denna gång blev det 19 timmar i tältet, men denna gång var situationen inte så rofylld utan mest obehaglig och stundtals med ett sting av rädsla. Tältet är det absolut viktigaste skyddet av allt i ens utrustning. Skulle det packa ihop så blir det fan inte roligt. Den vilda vinden med kastbyar över kalfjällsnatten höll min hjärna i ett krampaktigt grepp. Klockan fem på söndag morgon tittade jag ut: molnen hade tagit höjd men den hårda råkalla nordanvinden bestod och bet i kinderna. Tältet höll! Det var bara att lägga upp en plan och satsa allt på ett kort. Räknade ut att jag var runt 15 km från Aktse. Behöll mitt torra underställ och mina torra strumpor som jag omslöt med tunna plastpåsar jag hade med mig och nu fick jag nytta av min Kamleika-smock som gott vindskydd. Packade ihop allt snabbt och var snart i rörelse men utan att stressa. När jag väl passerat toppen av Gierdogiesjtjåhkkå, fått upp värmen, såg solens strålar sila ner genom molnen i öster och hade Skierffe framför mig, ja, då visste jag att det var lugnt. Känslan var överväldigande! Firade med min sista nötcréme. Där och då var jag mentalt slut och utpumpad. Kände bara ”Nu får det räcka för denna gång! Till Aktse, sedan Salto och därifrån till Gällivare och tåget hem. Hem till tryggheten, värmen och civilisationen.” Men självklart ville jag ju upp på Skierffe först. Tredje gången och tredje året på rad. Lite av en tradition. Väl nere i Aktse runt tio-snåret på förmiddagen hade de flesta lämnat stugorna och jag tog in i den gamla fina stugan. Den sköna värmen från de som tacksamt eldat i kaminen på morgonen var som en skänk från ovan! Som jag njöt! Handlade godsaker i den lilla shopen och eldade på i kaminen. Hängde alla kläder på tork. Åt Bullens korv och potatismos, några koppar kaffe med fötterna intill kaminen och sedan en tupplur på det. Det var väderomslag på gång och jag hade fått ett par mess från Bernt som övertygade mig om att det SKA bli fint väder nu. Håll ut Niklas, lät han liksom hälsa! Och vilken fantastisk eftermiddag och kväll det blev där i Aktse och i stugan. Umgicks och pratade med två sköna tyskar, Lukas och Georg, som vandrat 14 dagar genom Sarek och varit häruppe ett flertal gånger. Jag tog en kvällspromenad uppåt höjden för att få täckning och kunna messa Kerstin och Bernt. Hade närkontakt med både lavskrikor och lappmes. Jag repade nytt mod och en ny plan tog form. Inte skulle jag åka hem inte. Hur hade den absurda och befängda tanken fått fäste i mitt huvud? Jag hade fått min beskärda del av mental prövning och däruppe på höjden med solen som sakta sänkte sig ned bakom Skierffe bestämde jag mig för att fortsätta och att bara njuta av de resterande dagarna!

15-18 augusti – The good weather adventure

Måndag morgon. Vaknade klockan sex i en skön säng. Huh, vilken plågsam och till synes ändlös mardröm jag vaknade ur! Insnöad, inregnad, kokkärlspissoar, pulvermos upp över öronen, fötter som kylklampar, glödande regnsmatter och tiden som fastnat i ett slags vakuum. Jag vred på mig och tittade ut genom fönstret. Klarblå himmel! Jag andades ut och log.

Jag var först upp i stugan. Eldade på i kaminen och började fixa min frukost och packa ryggan. Gick ut på trappen. Laitaure låg spegelblank och temperaturen var behaglig. Bestämde mig för att det fick bli kortbyxor denna första sommardag på mitt äventyr. Jag tog farväl av tyskarna och ett par coola fransmän. Kände mig som pånyttfödd där jag dansade fram längs Kungsledsstigen över Njunjes mot båtplatsen Svijnne för båtturen över Sitojaure. Det är vackert däruppe på kalfjället, renarna, lappsparvarna, ljungpiparna, stigen, som slutligen faller och slingrar sig ner mot Ultevis fjällurskog, dess gamla björkar och de insprängda myrarna. Löpglädje att äntligen få springa med uräten lätt ryggsäck och klarblå himmel ovan. Den kalla nordanvinden hade ersatts av en ljum fläktande vind. Tajmade in båten bra och hann prata med ett par trevliga vandrare innan Anna tog oss över till andra sidan Sitojaure. Därifrån var det bara att njuta och tassa på de två milen till fjällstationen i Saltoluokta. Jag kom vältajmat till lunchen och hann prata med några snubbar som var intresserade av min minimalistiska packning. Det var välkommet med god vällagad mat: en krämig morotssoppa och en delikat rödingröra och så efterlängtad sallad. Blev några omtag, förstås. Medan jag satt där och njöt av en kaffe kom en tjej fram: ”Visst var det du som var i Abisko vid den här tiden för två år sedan? Du hade sprungit hela Kungsleden” Letade i minnet och så föll bitarna på plats. Vi delade rum ett par dagar på fjällstationen och hade flera trevliga samtal. Nu hade hon sin bror med sig och det slutade med att jag fick hjälpa honom med ett upplägg på fem dagar längs Kungsleden. Alltid kul att kunna vara till hjälp, även om jag rekommenderade Padjelantaleden framför Kungsleden.

Efter mat, sociala medier, messande, dusch och en skön bastu var det dags att ta 16:20-båten över till Kebnats. Med på båten fanns Mats Jacobsson (se hans vandringsäventyr 2015) med sin goa hund. Han hade weekendsemestrat på Salto och var nu på väg till Ritsems fjällstation där han arbetar som platschef denna säsong. Vi hade ett trevligt samtal som kretsade kring fjällen, löpning, utrustning och möten med människor. Han erbjöd vänligen skjuts upp till Ritsem, men jag hade stämt möte med Bernt (Hedlund) och Lise (Bjerklöv). Mycket riktigt, där på bryggan stod en glad Bernt och vinkade. Det blev en trevlig eftermiddag på bussen och kväll på fjällstationen i Ritsem. Att få vara i Lises och Bernts sällskap gjorde mig väldigt glad och jag blev all tmer taggad för nya äventyr! På fjällstationen stötte jag även ihop med Max (Själin) som sprang Western States 100 miles tidigare i somras. Han jobbade extra som stugvärd och slog sig ner hos oss när han gick av vid åtta på kvällen. Skön kille, som liksom Mats kör sitt eget race. Jag fick bland annat bra information om den snabbaste eller minst mödosammaste vägen upp till Áhkkás Nordost- och Stortopp. Runt nio var det dags för mig att runda av och ta mig ner till båtplatsen och slå upp tältet för en natts sömn medan Bernt och Lise sov på stationen. Kvällen var vacker med vy över Ahkkajaure mot Lapplands drottning där på andra sidan. Där och då gjorde jag en skrämmande upptäckt och det var att tyget i toppen på tältet, där den bärande tältstolpen slutar, i stort sett var helt söndernött! Och strax därefter gick stolpen genom tyget! Skandal! Det ständiga vajandet den blåsiga natten och friktionen mellan stolpe och tyg hade uppenbarligen nött sönder tyget. Tänk om detta hade hänt mitt i natten på kalfjället?! Hela tältets bärighet bygger ju på denna enda mittstolpe. Hur fan kan man konstruera ett tält utan att förstärka tyget med kraftig nylon eller liknande i toppen (vilket de gjort för stolparna vid fot- och huvudändan). Har nu skrivit ett långt mail till Vaude och begärt kompensation. Jag kommer att behålla tältet, då jag förutom detta allvarliga är supernöjd med tältet. Kommer att lämna in det hos Tältcentralen i Stockholm så får de förstärka och laga tyget. Tack och lov fungerade det bra att stötta upp toppen med en av stavarna resten av tiden!

Vaknade på tisdag morgon med en aningen sur min. Bernt och smhi hade lovat sol och klarblå himmel, men som nu täcktes av ett högt tunt molntäcke. Áhkkás toppar var inbäddade i moln. Hon är nyckfull hon, Lapplands drottning. Hon bjuder in till topptur när hon behagar. Tillsammans med Bernt och Lise åkte vi tidiga båten över till Änonjálmme och vi började med en härlig frukost med kaffe, glödkakor, ost och rökt sikt på det samiska Kerstins Café. Kerstin visade sig vara en go liten Áhkká, det vill säga en klok liten gumma. Vi njöt av varandras sällskap och mös nära den sprakande elden. Vilken fantastisk start på dagen. Här skiljdes så våra vägar. Nu väntade Padjelantaledens underbara stigar som jag ville springa medan Bernt och Lise skulle vandra in i Ruohtesvágge och sedan Guophervágge tillbaka. Eftersom Áhkká var insvept i moln siktade jag in mig på Ruohtesvágge och bergskammarna där. Vilken fröjd det var att få springa på Padjelantaledens stigar med den omkringliggande naturens böljande landskap. För mig är detta himmelriket som stiglöpare! Mellan de två broarna innan Kisuris tog jag av från leden och tog den smala stigen österut mot Ruohtesvagge och de ståtliga bergen; Áhkká till vänster, Gisuris till höger och läckra Niják rakt fram. Allt eftersom skingrades molnen och snart nog sken solen från en klarblå himmel. I höjd med Gisuris gjorde jag ett stopp för att äta lunch. Man ska inte fatta beslut på tom mage. Áhkkás toppar vart alltmer synliga. Kanske är detta chansen för en topptur. Jag åt lunch och njöt av den värmande solen. Med ens var topparna helt molnfri. Om jag bestämde mig för en topptur skulle dagens färd innebära en lång omväg på tre mil och sedan en klättring uppför berget med Sveriges längsta fallhöjd (runt 1500m). Äh, jag kanske bara får denna chans! Vem vet hur vädret är nästa dag? Det var inget att fundera över. Ett försök att nå toppen fick det allt bli även om vägen dit skulle bli lång och mödosam över och uppför konstant blockstensterräng. Jag valde sedan att påbörja klättringen uppåt längs den brantare nordostsidan. Från 1500m och uppåt var det skugga, minusgrader och en del snö, så det var bara att vara försiktig. Ett steg i taget. Väl uppe på Nordosttoppen på 2010 meters höjd var glädjen obeskrivlig. Klockan var närmare halvfem, solen värmde och vyerna i 360 grader var helt fantastiska. Jag bara njöt! Trots kalla fötter stannade jag däruppe en 10-15 minuter. Fick liksom inte nog av utsikten och tystnaden. Jag gick aldrig ut på själva spetsen som utgör Stortoppen (2015m), då ett läskigt snötäckt hak behövde passeras. Jag var nöjd som det var. Fem meter hit eller dit, inte värt risken. Det var dags att tänka på refrängen och den tidskrävande nedstigningen, som kräver försiktighet bland all lös blocksten och då menar jag även riktigt stora block som inte satt sig, utan balanserar på underliggande stenar. Och med snön är det faktiskt svårare nerför än uppför. När jag slutligen kom ner på runt 950m höjd valde jag att slå läger på en härlig liten grönskande terrass med utsikt över hela Gassaláhko och Sarektjåhkkå-massivet med Niják i förgrunden. Varmt med fläktande sommarvind och jag kunde gå omkring barfota. Vilken kontrast mot veckan innan då jag befunnit mig bara en halvmil bort vandrandes i motvind, kornsnö och temperatur strax över nollan. Jag sov som en prins och för första gången på hela äventyret vaknade jag av att solen lös upp och värmde tältet. Som jag längtat efter just en sådan morgon. Låg och myste i en timma med öppet yttertält och utsikt över Gassaláhkos vidsträckta slätt med dess mosaik av sjöar och små vattendrag.

Åt frukost i lugn och ro. Njöt av värme och klarblå himmel. Nu fick jag äntligen nytta av tuben med solskyddsfaktor 30. Hitintills hade jag faktiskt inte saknat något eller ”glömt” att ta med mig något. Bra förberedd med andra ord. Målet för dagen var att försöka nå toppen av Niják på 1922 meter. Det vart en skön vandring dit men jag gjorde tyvärr en missbedömning genom att hålla höjden på +1000m och klättra runt till den södra ryggen över all blocksten istället för att gå ner på den mer lättgångna heden på 850m. Hela detta företag kostade en massa ork och energi, särskilt med gårdagens tremilalöpning och topptur på det i kropp och ben. Fick heller inget perspektiv på Niják från sydsidan och visste helt enkelt inte om det var en bra passage upp eller inte. Gav upp och siktade in mig på intilliggande Kantberget istället men så kom jag inte över jokken från Nijákglaciären. Jag tog lunch nere i dalen och klockan var redan två. Jag bestämde mig för att lämna Ruohtesvágge med löftet till mig själv att återvända nästa år för att i lugn och ro njuta av dalen och de läckra kammarna där! Kvällen innan hade jag lagt upp en ny plan, den att springa Padjelantaleden söderut mot Sáluhávrre (förra året tog jag den gamla sträckningen från Kisurisstugan över Njierek till Låddejåkkåstugan) och sedan norrut längs Nordkalottleden till Vaisaluokta och båten därifrån till Ritsem på torsdag kväll. Sagt och gjort, blev till att vada igen. Tack och lov var vattenflödena i Sarek förhållandevis låga och alla vad under äventyret gick bra, även om jag ofta fick leta efter en bra övergång. Stavar och sealskinz strumpor gjorde vadningarna enkla och bekväma. Jag följde stigen längs Sjnjuvtjudisjåhkå till en början men valde sedan att springa rakt på mot Kisurisstugan över stiglös fin hed tills jag kom på stigen igen strax innan broarna. Noterade blåhakar här och där i videsnåren. De väntar väl bara på nästa väderomslag och fördelaktiga vindar innan de tar höjd och styr kosan mot varmare breddgrader i sydost.

Planen var att göra ett kort stopp vid Kisurisstugan för att proviantera och köpa på mig lite godsaker och hitta en fin tältplats längs sjösystemet längre söderut i Padjelanta. Oavsett vilka magiska makter som är i rörelse i fjällvärlden så blir det inte alltid som planerat. Jag hittade stugvärdens lilla stuga och skulle just till att knacka på när dörren nästan slogs upp. Där stod en söt kvinna med samiska drag. Jag blev överrumplad, för utöver de snabba artighetsfraserna kom hennes ord: ”Är du löpare? Vad har du för tält? Din ryggsäck ser sliten ut.” Jag log och kände mig ur balans för ett ögonblick. Hon bjöd in mig i stugan och det kändes som att träffa en gammal vän. Hon hette Laila och kom från Rinim (Sitojaure) i östra Sarek. Laila hade blivit inringd som stugvärd då den ordinarie hade blivit sjuk och inte kunde komma. Det visade sig att hon sprang hon med. Hon hade fått tips om denna blogg och att jag var i faggorna av Torkel och Kari som stannat till i Kisuris för rast och fika med Laila innan de fortsatte på sin Gröna-bandet-färd dagen innan (se Karis blogg för deras äventyr). Det här var ett sådant där sällsynt möte när allt klickar och man kan hoppa över hela lära-känna-varandra-proceduren, utan man är på samma våglängd. Hon bjöd på underbart god suovas och sedan kaffe på det. Sedan satt vi och pratade hela kvällen om allt mellan himmel och jord tills det var dags för mig att slå upp tältet på liten fin kulle på andra sidan bäcken. Hon inspekterade alla mina prylar i utrustningen då hon själv var på väg att införskaffa en del lättviktsprylar för äventyrslöpning i östra Sarek och särskilt kring Ähpar-massivet. Jag berättade om följande dags upplägg och hon ville gärna följa med och springa så vi bestämde möte klockan åtta på torsdag morgon.

Torsdag morgon. Ännu en morgon som jag fick vakna till med solen som lös upp och värmde tältet. Ville ligga kvar och mysa, men hade en tid att passa. Knackade på i stugan strax före åtta och Laila hade fixat frukost. Vilken lyx! Samtalet från gårdagkvällen fortsatte där det slutade och vi kom faktiskt inte iväg förrän efter tio på förmiddagen. Det blev en fantastiskt trevlig löptur på stigar jag inte sprungit tidigare och tillsammans med Laila och med precis lagom många ord under färden. Ordlöst samförstånd. Nere vid långbroarna tog vi ett stopp och Laila tog ett dopp medan jag nöjde mig med att vaska av mig i den kalla älven. Därefter fortsatte vi norrut längs Nordkalottleden till Kutjaurestugan och uppe vid sommarbron på kalfjället gjorde vi stopp för kaffe och torkat renkött som Laila tagit med sig. Vi hade sprungit i härligt lugnt tempo i 22 km och vi var båda barnsligt glada och nöjda. Här skulle våra stigar tyvärr skiljas åt. Jag mot Vaisaluokta och Laila ner till familjen Utsi i Kutjaures västända för att få båtskjuts över till Kisuris. Vi satt där i solen intill forsen och njöt av kaffet och det salta köttet. Det är sådana här möten och dagar som för alltid kommer att få en att le och känna värme inombords. Det blev några långa kramar innan vi tog farväl av varandra. Jag hade två timmar på mig innan båten från Vaisaluokta skulle avgå till Ritsem. Skulle vara skönt att hinna med den för att ta det soft på fjällstationen och fräscha till sig, om inte så var det bara att ta morgonbåten från Änonjálmme och bussen direkt till Gällivare. Jag höll ett bra och stabilt tempo och det var kul att springa däruppe på passet mellan bergen. Ännu roligare var det när stigen till slut letade sig neråt mot Ahkkajaure och bjöd på fartfylld slingrande utförslöpning. Med mindre än tjugo minuter kvar till avgång nådde jag så samevistet Vaisaluokta. Yes! Tills jag såg skylten med pil åt vänster ”STF Stuga 2 km”. WTF! Sprang som en spritt språngande galen gasell på det avgjort mest tekniska partiet av alla på hela dagen. Fem i fem kom jag utrusande ur björkskogen vid stugan med allas blickar vända mot mig och jag fick ur mig: ”Vart går båten?” Den bastanta kvinnan närmast sa bara lugnt ”Båten är inställd.” Det var hård sjö ute på Ahkkajaure men problemet var vindriktningen så att båten hade svårt att lägga till utan att driva in mot stranden. Där fanns flera uppgivna vandrare men det visade sig att de beställt helikopter från Fiskflyg i Ritsem och de hade väntat i ett par timmar. Helikoptern tog bara fyra pers men med mig var vi åtta och en hund. Båten kostar 230 kronor, helikoptern 450 kr. No big deal. Helikoptern kom och jag åkte med andra vändan. Första gången jag flyger helikopter och vi kom fram till Ritsem innan båten, om den skulle ha gått vill säga.

Det vart en skön kväll på Ritsems fjällstation och ett långt trevligt samtal med Mats. Jag valde att sova i en säng på stationen och delade rum med en trevlig kvinna som skulle cykla över fjällen.

Fredag morgon. Regntunga låga moln flöt fram över bergen söderut och äventyret slutade som det började i ett regnigt Gällivare med en latte på "Alla tiders café".