Snöbristen gör att årets första vandring får göras istället för att som "normalt" åka omkring i meterdjup snö i Gyllbergen. Jag var tidig som vanligt men den här dagen så stod det redan två andra redo att ge sig ut när jag kom. Det hade ju varit kallt åtminstone ett tag så det gick skapligt bra att gå på tjälen efter skidlederna.

När jag nästan kommit fram till Stora Älgsjön så kan man se resterna efter de ynka skidspår som under en alltför kort tid funnits.

Dagen gryr vid Långälgsjön som jag passerar över via den spegelblanka isen, fortsätter sedan till Dragsjön. terrängen är inte lika framkomlig hela vägen som den här bilden visar. I lite tätare skog så får jag pulsa, men bara i dryga decimetern med snö.

Efter Dragsjön så krånglar jag mig igenom "Dragbergsskåran" som är en förkastningsspricka i berget och är ca. 400 meter lång.

Jätteistappar hänger längs den lodräta klippväggen, jag pulsar vidare och kommer fram på en stor mosse. Där följer jag " Boströmleden " en skidled som tar mig till prästbodarna.

Så här såg början av leden ut, men det var bara dessa femtio meter, resten av den 5 kilometer långa leden fick jag pulsa mig igenom, förutom några små tjärnar som jag kunde passera via isen.

En av de tjärnar som jag passerade utmed leden.

Kommer efter ett tag fram till prästbodarna, fortsätter att pulsa tillbaka mot Dragsjön igen.

Vargspår.

Nån kilometer innan Dragsjön så har ett antal vargar korsat leden jag går på, av spåren att döma så var det nog minst tre vargar. Kul att se att dom fortfarande finns kvar i området.

Dragsjön.

Härifrån var det slutpulsat i snön, bara att ta sig över sjön och sedan den tre kilometer långa snöfria vägen tillbaka till bilen.

I ett av vindskydden i norra ändan av Dragsjön sätter jag mig något utmattad ner av allt pulsande och intar den lilla kaffeskvätt som återstår.

För ett par år sen började jag åka långfärddskridskor och gick då med i ett nätverk som håller koll på åkbara isar och ordnar gemensamma utfärder. I måndags var vi ute på en alldeles fantastiskt härlig skridskotur på Nömmen. Det är milslång sjö med många öar belägen strax söder om Nässjö, jättefin för både skridskoåkning och paddling.

Klockan tio var vi på isen, solen strålade över frostigt landskap och is så spegelblank så att Evert Taube kunde ha menat Nömmens istäckt yta när han diktade om fjärden som ligger blank som ett nybonat golv...

Fjorton personer gled iväg med solen i ansiktet, det gick så lätt, en anings medvind och man ville bara åka och åka och önskade att det aldrig skulle ta slut!

Här och där fick vi hejda oss och pika så vi hela tiden befann oss på säker is. Det som är så bra med det här nätverket är att man alltid har sällskap med personer som har åkt mycket och är vana att bedöma isar. Som nybörjare lär man sej mycket då.

Lite dramatik fick vi ändå uppleva, ingen plurrning dessbättre, men ett rådjur hade kommit ut på isen och hade stora svårigheter att ta sig i land. Så fort det kommit upp på benen halkade det omkull igen. Så småningom tog det sej dock i land.

En stund svävade en havsörn över våra huvuden, kanske hade den hoppats på rådjur till middag... Roligt att få se denna imponerande fågel!

Fikapaus förstås, skönt i solen och behövligt att fylla på med ny energi.

Efter några timmar var vi tillbaks vid utgångspunkten, mycket nöjda och belåtna, för mej var det en mycket väl använd semesterdag!

Njoatsosvágge är inte bara en ovanligt lång fjälldal, den stiger också med hela 600 höjdmeter. Den stora höjdskillnaden medför att många av fjällens naturtyper finns representerade. Barrskog och myr i dalgångens södra del, följt av vide- och björkskog i dess mellersta delar. Högst upp i nordväst finner man ris- och gräshed. Alltsammans kantas av de många bergens grässluttningar, blockterräng och skyhöga klippor. Få dalgångar i regionen kan uppvisa allt detta. Tillfogar man dalens fortsättning i Änok så får man med ett omfångsrikt deltaland vars meandrande lopp är en magnifik avslutning på vattenvägarna från de omgivande fjällen.

Urskog och vildmark

I nedre Njoatsosvágge är det, förutom jokken, kanske mest barrskogen man lägger märke till. Det är både gran- och tallskog, men tallen dominerar. Det första intrycket kan upplevas dystert eftersom man ser många döda träd. Det är stående torrakor eller omkullfallna träd i olika stadier av förmultning. Träden är draperade med svarta, hängande lavar som ytterligare förstärker intrycket av gammal, döende skog.

Men det är precis så en norrländsk skog ser ut när den får sköta sig själv! Enligt Edvin Nilsson är detta verklig urskog – inget skogsbruk har någonsin bedrivits här. Han skriver: ”Den närliggande barrskogen kring Änok och Ruotevare, som aldrig har avverkats, är nog ett av de finare tallurskogsområden vi har kvar.” Från: Nilsson, E. (1974). De vilda djurens Sarek.

Naturen i de nedre delarna av Njoatsosvágge präglas av barrskogen. Men landskapet är inte enhetligt även om tall och gran är en gemensam nämnare. Här blandas blockterräng, myrmarker, torr barrskogsmark, blandskogsdungar, ängspartier och så vidare. Landskapet skiftar. Bakom varje krök av jokken väntar någonting nytt. På samma sätt är det i skogen. Ofta är den så tät eller småkuperad att man inte ser vad som väntar hundra meter längre fram. En myr? Ett område med torrakor? En liten äng med gräs och örter? Detta är överraskningarnas landskap!

Norr om Standárjåhkå finner man områden med skog som är rikligt draperad med dessa brunsvarta lavar som – efter vad jag har kunnat forska ut – kallas manlav (Bryoria fuscecens). Lavarna är känsliga för luftföroreningar och riklig förekomst är ett hälsotecken: naturen är ren. Mängden (storlek samt antal exemplar) ökar med skogens ålder. Manlaven finns både på döda och levande träd, men eftersom det tar många år för dem att fästa sig på träden och de är långsamväxande (någon eller några mm per år) är det nog mest på de döda eller mycket gamla träden man lägger till den.

Att vandra genom en gammelskog med dess mörka och dystra lavar är en säregen upplevelse. Ibland är skogen helt tyst, och tystnaden tillsammans med de svartklädda träden ger en känsla av att allt liv har flytt. Men så hörs plötsligt ljudet av en skogsmes eller lavskrika och man påminns om att skogen är levande och bebodd.

Djuren som befolkar

I boken De vilda djurens Sarek berättar Edvin Nilsson att han i nedre Njoatsosvágge sett flera av de stora rovdjuren samt fåglar som kungsörn, jaktfalk och blå kärrhök. Han nämner – liksom i förbigående – att det har handlat om många spaningstimmar. Han själv och hans följeslagare tycks mestadels ha uppehållit sig uppe på sluttningarna, exempelvis Sähkok. Detta är naturligt eftersom han utförde rovdjursinventeringar och behövde bra observationsplatser att spana från. Även om man i bokens text kan hitta exempel på att han rörde sig utefter jokken verkar det vara sluttningarna som för honom utgjorde de mest intressanta färdstråken.

Från sina spaningsplatser kunde han och hans följeslagare se alla de stora rovdjuren. I Tjuolda-, Njoatsos- och Änokområdena finns fortfarande kvar björn, järv och lo. Man ser dem sällan, men som vandrare kan man träffa på både spår och spillning från dem. Vargen är väl numera bara tillfällig. Och fjällräven har blivit mycket ovanlig och ersatts av rödräven.

Älg finns naturligtvis även här. Denna låg helt lugnt på andra sidan jokken och brydde sig inte det minsta om mig (troligen på grund av avståndet). Jag står här innanför nationalparksgränsen, men älgen befinner sig för tillfället i naturreservatet. Där kan den jagas under jakttiden.

När det gäller fåglar finns det även där både likheter och skillnader jämfört med 1970-talet. Arter som jaktfalk och blå kärrhök är nu som då sällsynta och kräver både uppmärksamhet och tur för att man ska lyckas se dem. Vanligare är att man upptäcker tornfalken när den jagar smågnagare utefter sluttningarna.

När Edvin Nilssons böcker om Sarek skrevs var vissa år rejäla lämmel- och sorkår. Detta skymtar i hans beskrivningar av djurlivet när han skriver om exempelvis jorduggla och fjällvråk som ibland var mycket vanliga. Numera är det glest mellan sorkåren vilket leder till att de flesta fåglar blir fåtaligare. Inte bara sorkjägare som ugglor och falkar utan även de små tättingarna, eftersom de i högre grad blir bytesdjur när gnagarförekomsten är dålig.

Fåglar som örn och jaktfalk är däremot inte beroende av sorktillgången eftersom de jagar större byten. Kungsörnen är möjlig att få se idag liksom på Edvin Nilssons tid, men oftare är det havsörnen som visar upp sig. En del havsörnar är inhemska, men det är vanligt att norska havsörnar kommer på besök för att spana och jaga i den svenska fjällvärlden.

Havsörn svävande över Änok en septemberdag 2012. Kanske ett besök från vårt västra grannland? Både havsörn och kungsörn är utsatta för många faror och riskerar att förolyckas av tåg, elledningar, vindkraftverk, mm. Förändringar i häckningsmiljön spelar också in, särskilt för kungsörnen. Mycket arbete läggs ner på att dessa vackra och imponerande fåglar ska bevaras i Sveriges häckfågelfauna.

Men det finns mindre djur också. I barrskogen hörs emellanåt lockläten från talltita och lappmes – svåra att skilja åt eftersom det är sällan man får chansen att jämföra! Att möta lavskrika, järpe och de olika arterna av korsnäbbar är också möjligt när man vandrar här. På myrarna finns grönbena och gluttsnäppa, och utefter jokkstranden drillsnäppa och sädesärla. I björkskogen och videlandet hittar man bland annat gråsiska, blåhake, rödvingetrast och dalripa. Edvin Nilsson nämner tallbiten i samband med Njoatsosvágge och att den gärna kalasar på enbär långt upp i videregionen. Just tallbiten är numera något av ett mysterium i Sverige. Den rapporteras sällan från sina häckningsområden (främst äldre barrskogar i Norrbotten) och man vet mycket lite om hur det svenska beståndet utvecklas. Själv har jag aldrig sett den i fjällvärlden trots att den ju borde finnas där.

Dalripan är inte rödlistad, men antalet varierar mellan åren. Chansen att stöta på den i björkskogen eller i videområdena är god. Fotot är tagen på annan plats av Anders Gudmundsson.

Edvin Nilsson har en del att säga även om landet söder om Njoatsosvágge. ”I nedre delen av dessa dalgångar, Njåtjos- och Tjuoltavagge, finns liksom i Rapadalen ett säreget och viltvänligt deltaland, Kvikkjokksbornas Änok. Det är inte riktigt lika stort som Aktsedeltat men absolut inte mindre rikt på älg… Här samlas mycket flyttfågel om våren, innan de tar det definitiva språnget in i fjällvärlden. Ofta utsträcker både järv och lo sina strövtåg hit…” Från: Nilsson, E. (1974). De vilda djurens Sarek.

En annan författare som nämnde området med tanke på djurlivet var Kai Curry-Lindahl. "Två i Lule lappmark betydelsefulla rastområden för flyttande sjöfåglar och vadare utgöres av deltalandet vid Kvikkjokk resp. 1 1/2 mil norr därom vid Änok. På dessa platser samlas om våren stora skaror av fåglar, vilka där tillbringar åtskilliga veckor i väntan på att fjällmarker och -vatten skall bli redo att ta emot dem. Det finns nedanför Lule lappmarks väldiga fjällområden inte många för fåglar lika gynnsamma svämvattensmader som Kvikkjokks och Änoks deltaland... Änoks deltaland har som fågellokal om våren en mycket stor betydelse för produktionen av gäss och änder i våra fjällvatten." Från: Curry-Lindahl, K. (1963). Natur i Lappland. Del 2. (Svensk Naturs landskapsserie).

För ornitologer skulle dessa vatten- och fjällmarker kunna vara ett spännande resmål. Men relativt få letar sig hit numera, trots att det är enkelt med bil eller buss. Både för forskaren och den tillfällige besökaren skulle det säkert finnas mycket ifråga om fåglar och andra djur att se och upptäcka.

Hoten

Ett antal växt- och djurarter i Njoatsosvágge och Änok är rödlistade. Rödlistning är en klassificering där man bedömt hur stor risken är att arten i framtiden dör ut i Sverige. Det jag (Hans) bäst känner till är fågellivet. Av rödlistade arter har jag i området sett jaktfalk, kungsörn, havsörn, svarthakedopping och jorduggla. I angränsande områden har jag sett lappmes, lavskrika, blå kärrhök, fjällvråk, tretåig hackspett och mindre hackspett. Detta är arter som sannolikt också finns i Njoatsosvágge och/eller Änok. Ytterligare några rödlistade arter som jag inte sett finns troligen också här. Naturligtvis är det angeläget att alla dessa arter får finnas kvar.

Mellan grenarna skymtar en svarthakedopping, simmande i en av Änoks alla småsjöar.

Områdets växt- och djurliv gynnas av den stora mängden döda och förmultnande träd. Urskogsliknande skogar härbärgerar en stor mängd växter, insekter och andra organismer som inte finns i brukade och planterade skogar. Det tar mycket lång tid att återfå denna artrikedom om en urskog avverkas. Risken är stor att det speciella växt- och djurlivet går förlorat för alltid.

Det allvarligaste hotet i området är en framtida gruvbrytning. För Njoatsosvágge och Änok skulle en sådan medföra irreversibla förändringar i terrängen, både vad gäller geologi och biologi. Skogen skulle med nödvändighet jämnas med marken, vilket skulle medföra att det djur- och växtliv som finns skulle utplånas. Vi ska skriva mer i ett kommande inlägg om de hot som finns.

Det nya året inleddes med några dagars vandring i behaglig temperatur och fint väder. Jag började i Ånnaboda och tog mig vidare på bergslagsleden (etapp 10) söderut - till vindskyddet vid sjön Björktjärn. Där tältade jag och fick en skön kväll och natt. Fortsatte sedan på bergslagsleden (etapp 11) söderut till sjöarna Lilla och Stora Tväggelåten. Även där blev det tält och kvällen blev klar och kylig - med en nästan fullmåne.

Vid Stora Tväggelåten

I see a bad moon rising...

Fantasin sätts i rörelse när man stötte på is längs färdväg.

"Du vackra jord. Du vackra natur...

Du öppnar mina sinnen och vidgar mina vyer. Du ger mig vingar och sätter min fantasi i rörelse. Du sänder budbärare med vinden som viskar i mina öron. Du svalkar mig med regn under heta sommardagar. Du värmer mig med din eld under kalla vinterkvällar. Du målar löven med starka färger under hösten. Du låter våren värma mina kinder efter en kall vinter. Du skingrar orosmoln och väcker vilande drömmar till liv. Du placerar bomull runt mitt hjärta och stillar min rastlösa själ.

Du vackra jord. Du vackra natur...

Jag vandrade samma väg tillbaka och avslutade där jag började - i Ånnaboda. Där var snökanonerna i full gång och många var och åkte pulka och skidor. Slingan man kan skida var/är dock bara 700 m p.g.a snöbrist.

Kommer vi få någon SM-vecka i Ånnaboda ?

Positioneringen gäller Ånnaboda

Dalslands Tak

Denna helg skulle vi klara av både Dalsland och Bohuslän

Vi körde med bilen på fredagskvällen ända fram till Dalsland och tältade vid Ängebytjärnen, som var en väldigt vacker plats.

Vi kom dit sent på kvällen och slog upp vårt tält inne i vindskyddet för att få lite värme.

Ängebytjärnen på morgonen Högt vattenstånd.

På morgonen hade vi inte alls långt att åka utan tog oss rätt snabbt till Petersborg som var en gammal museigård

Här startade vi vår 3 km långa vandring upp mot Baljåsen Dalslands högsta topp 301 m.ö.h

Årets första snö upptäckte vi på vägen upp

Det gick väldigt mycket upp och  ner och upp igen innan vi var framme

Sen kom vi upp på toppen Baljåsen

Det fanns en stuga precis intill toppen där vi i gästboken upptäckte att det fanns fler som gjorde samma projekt som oss, alltså bestiga alla landskaps högsta toppar

Nu var det dags att lägga ute en cache på toppen Det fanns redan en cache här i närheten så vi gick åt andra hållet för att lägga ut vår egen. Sen plockade vi även den befintliga

Sen var det bara att traska ner från berget och tillbaka till Petersborg där vi intog vår lunch.

Nu var det dags för Dalslands Vandringsled men det kommer i nästa blogg

Se mer om Dalslands tak på vår hemsida

Dalslands Tak www.traneving.se

Thomas & Helena

Pilgrimsleden är en vacker led som börjar vid Holms kyrka i Mellerud och som sträcker sig till Edsleskogs kyrka i Åmåls kommun. Leden är en vandring på 56 km och klassas som medelsvår.

 Ute på Pilgrimsleden i Dalsland....

Pilgrimsleden i Dalsland är en varierad och naturskön vandringsled. Leden är 56 km lång och tar dig mellan Holms kyrka utanför Mellerud och Edsleskog. Du tar dig genom tre kommuner i din egen takt. Längs med vandringsleden finns fräscha lägerplatser med vindskydd och eldstäder. Men du kan också välja att bo på ett hotell eller vandrarhem med någon som kör dig mellan etapperna. Pilgrimsleden klassas som medelsvår. Leden har en del svårare passager med kuperad terräng och långa uppförslut, men som i sin tur belönar vandraren med en otrolig utsikt.

Vi börjar och slutar vår vandring (5km) i kyrkbyn Edelskog......

Pilgrimsvandringarna i Sverige pågick under ca 500 år, från år 1050 till år 1550. De förbjöds av Gustav Vasa år 1527, men pågick dock ännu några årtionden. Pilgrimerna kom båtledes från Västergötland till Sunnanå, varifrån de fortsatte norrut mot slutmålet Nidaros via Edsleskog.

Vi startade och slutade vår vandring på pilgrimsleden i kyrkbyn Edelskog. Tack vare en fin vandringskarta (går att laddas ner på vår hemsida) var det lätt att hitta en rundslinga tillbaka via en skogsväg. Den rundslinga vi vandrade var 5 km lång.

Leden är väl markerad med skyltar och orange....

Pilgrimsleden går genom Mellerud, Bengtsfors och Åmåls kommun mot Edelskog.

I Melleruds kommun

På vandringens första del passerar du Linderuds gård och Svankila naturreservat. Du går också förbi Dalslands kanal vid Upperuds sluss och därifrån går leden rakt norrut i skogsmark. Vandraren får här kämpa på i uppförslut ett ganska långt stycke för att sedan få sin belöning när hon står på Skalåsknatten och ser ut över sjöar och blånande skogar. Sedan går det nedför och man passerar Livarebosjöarna som glittrar hemligt mellan tallarna. Då är du snart framme i Bengtsfors kommun.

Vi passerade gamla hyggen på leden.....

I Bengtsfors kommun

Vandringen fortsätter mellan stora vatten med namn som tagna direkt ur sagan – Flat och Djup. Så småningom når man den lilla byn Högelund som ligger ensligt. Missa inte utsiktstornet med milsvid utsikt. Här finns också vatten för den törstige. Snart passerar du ännu en högt belägen by – Värnebo. Nu har cirka 3 mil avverkats.

I Åmåls kommun mot Edsleskog

Från Värnebo fortsätter leden i ett vilt och kuperat landskap, med möda tar man sig ner i Ulvahålet och upp igen på andra sidan. Skogsjöar och långa åsar präglar landskapet. Gamla torpruiner finns det gott om i skogarna, leden passerar flera. Målet för vår vandring är Edsleskog. Vilken fröjd när vi når Högheden och blickar ut över nejden och Edslans blå spegel långt därnere. Leden tar oss ner till bygden och sjön, vi fortsätter en bit österut och når målet – här låg en gång Dalslands katedral, nu en ruin men mäktig fortfarande – i kyrkbyn Edsleskog.

Tillbaka i kyrkbyn igen (där framme står vår bil)....

Fler bilder, text och karta över hela vandringsleden finns på vår hemsida. Klicka här så kommer du direkt dit!

www.traneving.se

/Helena och Thomas

Nepal är ett av världen fattigaste länder och situationen för kvinnorna är extra utsatt. Jämställdheten har inte kommit långt. De tre systrarna Lucky, Dicky och Nicky Chhetri har varit pionjärer i sitt engagemang att utbilda och anställa kvinnliga trekkingguider. Deras arbete har uppmärksammats över hela världen och de har fått många utmärkelser. De har också en stor NGO - Empowering Women of Nepal. ”Alla” i Nepal känner till dem och respekten för deras arbete och engagemang är mycket stort.

Det här tyckte jag lät toppen. Jag ville veta mer och gärna supporta. Jag behövde inga guider men valde att bo på deras Guest House i Pokhara. Ville veta mer och kanske hitta ny bra kontakter, känna in stället, hur seriöst det är osv. Jag har höga krav på vissa grejer inom bergslivet. 

Japp, det här är toppen, seriöst, bra, allt. Jag pratade med gäster som kom tillbaka från guidade turer, jag pratade med guider och två av systrarna. Bra bra!

Så vi dealade lite, de här vill jag blogga om och de supportade med med några nätters boende som tack. Fast jag blev kvar i tre veckor. Livet ska va' gott! 



Behöver ni trekkingguider i framför allt Annapurnaområdet eller någonstans att bo så är 3 Sisters trekkingguides verkligen en winwin. Ni har ett stort företag med kvalitet och backup om det händer något och ni bidrar till ett unikt, positivt och viktigt arbete här.

Ska man inte ut och vandra så kan man ändå bo på 3 Sisters Guest House. Det ligger nere vid sjön i Pokhara i området som kallas Seaside, där det mesta som är intressant för turisterna finns, på huvudgatan fast inte precis inne i vimlet utan på kanten, lite lugnare. De har en himla fin frukostbuffé som ingår och väljer man att sitta på balkongen så har man härlig utsikt över sjön och kullarna på andra sidan.


Frukost åt ena hållet...

…och åt andra! 


3 Sisters Guest framför bussen!


Anneli was here! 


Kullarna ligger precis bakom huset.  


Sea Side, Pokhara. 3 Sisters ligger längst in i den bortre viken.

De var urgulliga med att försöka ge vad jag behövde. De såg att jag gillade mina rosa och röda jakfiltar som jag köpte i templet i Kathmandu. Så vips, när de bytte lakan fick jag röda och rosa-randiga! 

Så min varmaste rekommendation!

Och här har ni mig i Pokhara style. 

Här är lite alla möjliga bilder från stan Pokhara.

Man kan åka till Pokhara av massa anledningar, här finns hanggliding och rafting och allt möjligt. Alldeles nära ligger dessutom kvalitetsyogakliniken PurnaYoga. Yoga är helt annorlunda här än hemma, man integrerar de mentala bitarna på ett helt annat sätt än jag någonsin erfarit hemma, jag ska skriva mer om det senare.

Livet i Nepal är "nära", men inte så nära som i t.ex. Indien där det blir så nära att man kan behöva backa med sig själv, här får man space och andrum, men livet finns där, precis framför en. 

Pink Power Girl! Hon körde runt bland bråten huller som buller över och på och runt – med dockan därbak och prinsesskrona på huvudet – det är pink power det! 

Strandpromenad in Nepali style!



Delar man med sig av glassen får man sällskap.

Pokhara ligger precis vid en sjö med kullar runt kring. Makalöst vackert. Det är inte längre än att man kan gå till allt eller ta en taxi för några kronor. Priserna är lite högre än i Kathmandu men jag betalade aldrig mer än tre dollar i stan. 

På andra sidan kullarna börjar Himalaya. Olala. 



Jag körde yoga, lärde kände folk, småvandrade mycket som jag kallade det, när jag mer strosar runt och tar det som det kommer, även upp på kullarna. Totalt underbart. Det här, det är livet det!

Här har ni 3 Sisters hemsida.
(öppnas i nytt fönster)

Häng med på min expedition! Yeahhh! Nu är det mesta klart om expeditionen i höst. För de som inte är redo för 8.000 meter så finns här ett unikt erbjudande att följa med till Nepal och Tibet och vara del av mitt äventyr live, se och uppleva värstingäventyr in real life, på plats och leva expeditionsliv i baslägret!

Expedition Cho OYU 8201 meter

Jag tänkte ju att jag ska upp på världens sjätte högsta berg Cho Oyu 8201 m och det svensk-nepalesiska företaget Hi On Life har fått förtroendet att ta hand om allt vad gäller tillstånd, transporter osv. Jag går ensam i min egen Annelistyle, men de ordnar en expedition samtidigt för de som vill ge Cho Oyu ett försök.

Färdigt paket, alla tillstånd, allt som ska fixas, transporter och hotell, och sherpas och syrgas om man vill ha det. Länk till detaljerad info finns längst ner på sidan om Cho Oyu. Jag fungerar inte som guide utan är fokuserad på min grej, men vi bor i samma basläger, äter i samma mässtält, vi är på berget samtidigt osv. 

Exakt datum är inte klart men sikta på att vi startar från Kathmandu i slutet av augusti 2015. 


Jag går solo, alpin stil och utan syrgas som vanligt.

Upplev expeditionsliv live på plats!

För de som är nyfikna att se och uppleva en expedition på nära håll, här har ni ett unikt tillfälle!! Det finns tre varianter på support-trekk, i olika antal dagar. Man är då med i samma gäng, man åker i samma bilar, man bor i samma tältläger, man äter i samma mässtält, man tja, man skattar samma skratt och gråter samma tårar. Ibland är det så vi har det. 

Annelistyle rules i mitt liv, vilken style rules i ditt liv? 

Acklimatisering 

Tänk på att det behövs acklimatisering innan. Det erbjuds två olika turer. Anledningen att de inte ligger inbakade i programmet är för att en del är acklimatiserade från andra berg när de kommer och det finns dessutom två alternativ, den i Everstområdet är lite mer röra på sig, den i Annapurnaområdet är lite mindre röra på sig för de som vill spara på kroppen till 8000 m. Även den som är lite mer röra på sig är väldigt enkel hiking i ett område där barn och gamla också vandrar. Vi är precis före högsäsongen så det är inte mycket folk men lika enkelt.

Anledningen att den till Everestområdet är kortare är för att resan in och ut i Himalaya går fortare då vi flyger med egna helikoptrar direkt från Kathmandu in i Himalaya – vilket bara i sig är en helt crazy najs upplevelse!! Olala. 


En liten prins som tittar förbi för att säga att han älskar mig!

Varför flyger vi inte med flygplanen och håller nere priserna? För att vi satsar på att vara i Tibet och på Cho Oyu när vädret är som bäst.

Monsunen kommer in över Nepal söderifrån i slutet av maj och börjar drar sig tillbaka igen i slutet av augusti. Bästa klättersäsongerna är på våren innan monsunen eller på hösten efter monsunen. För att kunna vara på berget när vädret är som bäst måste man börja acklimatisera sig när monsunen ännu inte helt dragit sig tillbaka. Flygplatsen i Lukla ligger extremt utsatt och det är ofta flygplanen inte kan lyfta eller landa pga. vädret och det är inte ovanligt att man får vänta flera dagar, ibland rent av i över en vecka. Det har vi inte råd med att riskera rent tidsmässigt så vi tar helikoptrar som har en bättre landningsplatå som inte är så utsatt och som klarar vädret bättre. Men det blir dyrare, japp.


Annelidarling, frågan är inte om det går utan hur behöver man göra om man ska göra det. 

Jag själv kör på acklimatiseringen i Everestregionen med helikopter. Där är grönt och massa livsenergigrejs i kontrast till Tibet som sen blir kargt. 

Makalöst vackert! 

Resan i sig är ett äventyr, Nepal är grönt i början med terassodlingar och små byar, acklimatiserar man sig i Everestområdet är där också grönt, sen blir det mer och mer berg och sen när vi passerat gränsen och efter ett par dagar kommer upp på Tibetplatån är det mer kargt med gigantiska berg som väntar och till slut har vi flera av världens 8000-meterstoppar framför näsan. I baslägret är vi omgivna av berg och åter berg.  




Baslägerliv i Pakistan. 

Kathmandu

Viktigt tips. Om ni vill se mer av Kathmandu så ta det efter turen. Luften i Kathmandu är oerhört svår eller vad man ska kalla det. Det är ytterst vanligt att man drar på sig en infektion i luftvägarna, nästan mer regel än undantag. Så ta er gärna tid att se Kathmandu, det är en unik stad, men gör det efteråt så ni inte sabbar er resa redan innan den har börjat. 





Jag själv planerar att stanna ett tag efteråt. Bl.a. är det planerat för en föreläsning i Kathmandu i samarbete med Nepal Hypnosis, förutsatt att jag är stark nog efter Cho Oyu, detsamma gäller att gå en fortsättningskurs i hypnos och kanske det blir en sväng till buddistcentret igen. Men allt sånt gör man alltså efteråt. Ja just det ja, Archana, hypnospolaren på hypnoscentret, hon är också duktig på healing så jag tänkte testa hur det påverkar läkningsprocessen efter Cho Oyu med healing och hypnos. 

Hi On Life

Min polare Christina Sandström är svenska men bor i Nepal och är gift med expeditionsarrangören och guiden Saran Subba i Nepal, som har företaget Hi On Life. Det känns tryggt och bra med en kommunikation som man är van vid och Saran är van vid att prata med svenskar, hur vi menar osv. Saran är er expeditionsledare upp på Cho Oyu och Christina fokuserar på alla som följer med till baslägret. 

Det här är Saran. Lalala.

Priser

Här är en lathund på priser, mer info vad som ingår finns på deras hemsida. Priserna kan komma att justeras om priserna för tillstånden ändras eller annat som ligger utanför vår kontroll.

Acklimatiseringstur Everest, 7 dagar
Helikopter t/r Ktm-Lukla
7 dagars vandring med mat och boende
Pris: 2.485 USD

Acklimatiseringstur Annapurna, 9 dagar
Flyg t/r Ktm-Pokhara, samt t/r Pokhara-Jomson
7 dagars vandring i Annapurna (Thorung La passet)
Pris: 1.415 USD

Cho Oyu expedition Baspaket: 
All service upp till ABC
Pris: 8.700 USD

Cho Oyu expedition Full Service: 
Inkluderar syrgas, all logistik till toppen, mat och bränsle under hela klättringen, 1 klättersherpa per 2 klättrare m.m.
Pris: 16.750 USD

Support Trek 19 dagar: 
Lokala transporter i Nepal, Välkomstmiddag
5 nätter hotell i Kathmandu
Bil t/r Ktm-Cho Oyu Base Camp
All inclusive i BC, ABC och Camp 1
Pris: 3.500 USD

Support Trek 27 dagar:
Lokala transporter i Nepal, Välkomstmiddag
5 nätter hotell i Kathmandu
Bil till Cho Oyu Base Camp
All inclusive i BC, ABC och Camp 1
Besök vid Everest BC i Tibet och Lhasa
Flyg Lhasa - Kathmandu
Pris: 5.700 USD

Support Trek 42 dagar:
Lokala transporter i Nepal, Välkomstmiddag
5 nätter hotell i Kathmandu
Bil t/r Ktm - Cho Oyu Base Camp
All inclusive i BC, ABC och Camp 1
Full expeditionskänsla!
Pris: 7.000 USD

Drömmen

Jag ville upp på Cho Oyu redan för två år sedan. Vart tog allt vägen?

Jag började skriva på en bok om min bakgrund. Jag trodde jag var klar med allt det gamla. Olala. Herregud vad fel jag hade och herregud vad det slog knockout på hela livet. Jag fick lägga allt åt sidan och bara jobba med mig själv. Jag vägrade att ge upp det, jag ville inte fuska och ta mig runt det, jag ville igenom. Så jag fortsatte. Ner i avgrunden. Igenom allt. Rensa och programmera om. Släppa allt. Fritt fall. Ner i skiten. Om och om igen. Det gick. Det tog två år. Här är jag idag. På andra sidan. Det största äventyr jag någonsin gjort. Starkare, helare och gladare än någonsin. Mitt grundmode av rastlöshet har bytts till ett grundmode av stillhet. Jag litar på både livet och mänskligheten. Livet känns lent och snällt. 

Och Cho Oyu står kvar. Har väntat på mig. Okej älskade Cho Oyu, nu är jag redo. Och älskade Cho Oyu, jag ber, var mig nådig. Amen. 



Läs mer om Cho Oyu-expeditionen, hänga-med-trekken här!

Här har ni min engelska facebooksida, crazy 173.000 följare!!
Här är min privata svenska facebook, mest uppdateringar här!  

För er som undrar vem jag är, här är en fantastiskt välskriven artikel om min bakgrund i det ansedda Magasinet Filter. Jag måste varna, det är väldigt starkt.

Under fjolåret blev det tre turer i Jämtlandsfjällen, vinter, sommar och höst. Alla tre gångerna var jag i Stor-Stensdalen som seglade upp som årets nykomling på listan över pärlor där t ex Härjångsdalen och Ekorrdörren redan fanns.

Den ligger där, så nära Stensdalsstugan, men verkar sällan besökt för här finns inga upptrampade stigar. Man behöver bara trassla sej igenom en kort bit med björkskog så öppnar sej en vacker dalgång, väl värd att upptäcka.

Högsommar i Stor-Stensdalen

Stensån rinner genom dalen, vid stugplatsen forsar den ganska muntert men bara ett litet stycke upp brer den ut sej och slingrar lugnt genom den flacka dalen. På ett par ställen höjer det sig i lite brantare men inte särskilt långa stigningar. Här tränger även Stensån i hop sej och bildar fina vattenfall.

Norr om Stensån står Stor-Stensdalsfjällets och Östra Bunnerstötens tvära branter och på södra sidan ligger Tobbege och Stäntja med lite beskedligare sluttningar.

I februari blev jag och mitt sällskap, av olika anledningar, kvar i Stensdalsstugan flera nätter och gjorde bara kortare dagsturer där ifrån. Då kändes det självklart att leta sig upp i Stor-Stensdalen. Den stillsamma topografin i dalbotten gör att det är lätt och trevligt att skida här. Inga markerade leder men knappast någon risk att komma vilse.

Paus på väg mot Stensdalsstugan

Under sommarturen valde jag Stor-Stensdalen för att ta mej in i Bunnerfjällen för där Stor-Stensdalen tar slut tar Östra Bunnerskalet vid. Även den turen var jag i Stensdalsstugan en natt, för jag hade fått uppdraget att skriva om den i Svenska Fjällklubbens tidning Fjället. Hur det var kan läsas här: http://www.fjallklubben.se/sfk/fjet-hiddenmenu-322/723-fjaellet-nr-3-2014-artikel-1.html

Sommartid syns att det som gör skidåkningen enkel är ganska stora våtmarker utmed ån. Här kan vara intressant för fågelskådare, men när jag vandrade genom dalen var fågellivet ganska stillsamt men så är det ju ofta under senare delen av sommaren.

Det är inte särskilt besvärligt att vandra här heller, men som alltid när man vandrar fritt kan man tycka att det är bra att gå långt ner i dalen för att strax få för sej att det nog är lättare lite högre upp... Stora stenblock det finns gott om, konstigt vore väl annars, med det namnet! Jag har mest gått på norra sidan om Stensån men det går att hitta ställen att korsa ån om man får lust att byta sida.

I september så kom den tredje turen och då fick jag uppleva dalgången i både ösregn och snöfall. Och för all del, lite sol också! Helt normalt fjällväder alltså och helt enligt väderprognosen! Tyvärr uppstod ett lite hälsoproblem så återigen tog vi tillflykten till Stensdalsstugan.

I det nyköpta tältet var himlen alltid blå...

Planderade sex tältnätter blev tre men det räckte för att konstatera att det nya Fjällräventältet fungerar jättebra! Och trots ändrade planer var det en lyckad tur.

Höstfärger och utsikt mot Östra Bunnerstöten

Höst med vinterkänsla

Blåbär vid foten av en storsten i Stor-Stensdalen

59 Viad – Skanssundet

58 Skanssundet – Mörkö – Kasholmen

57 Kasholmen – Tullgarn Slott

På väg från Viad kom vi upp på ett högt berg och hade utsikt över Hallstafjärden som går in mot Södertälje.

Vi kom fram till byn Näs där vi hade ställt cykeln och Thomas cyklade och hämtade bilen

Någon vecka senare fortsatte vi från byn Näs En fin liten by,

Och vandrade förbi Grönsta ängar ner mot havet.

Vi kom fram till Hörningsnäs naturreservat där det fanns en fin bokskog

Vi kom sedan fram till Skanssundet där vi ställt cykeln .

Här i Skanssundet går färjan till Mörkö men Mörkö får vi vandra på till våren.

I Skanssundet fanns även Nässkansen. Detta sund vaktades noga med kanoner.

Till våren 2014 fortsatte vi med etapp 58 från Skanssundet fast på Mörkö där vi ställde bilen..

Hörningsholms slott dominerar den norra delen av Mörkö.

Mörkö bestod av många berg så det gickk upp och ner mest hela tiden

Vi vandrade förbi många djur. En vildsvinsfamilj med ungar rusade förbi. Hann tyvärr inte få fram kamerna , men det fick vi när älgen tittade på oss

Vi var uppe på Kasholmsberget med jättefin utsikt och kom sen till Kasholmen där vi hade cykeln.

Någon vecka senare vandrade vi etapp 57 med fin natur i naturreservatet Näset

Leden går förbi en fornborg, högt uppe på ett berg med vidunderlig utsikt över Pålsundet.

I Pålsundet satte vikingarna upp pålar i vattnet så att båtar ej skulle ta sig förbi utan att betala skatt

Här fick vi en bild på ett vildsvin

och tranor

och rådjur

Det var helt översvämmat på en del av leden så vi fick vada igenom

Thomas klev ner i en håla och ramlade och blev helt plasvåt. Fick vandra våt sista delen så det var lite kallt

Vi gick igenom Tullgarn naturreservat med bokskog och kom fram etappslutet några 100 meter innan Tullgarn slott.

Denna etapp var en av de finaste vi gått

Se massor mer bilder på vår hemsida

Sörmlandsleden Etapp 59 - 57

Thomas o Helena

#Part 1

As I was thinking about a headline for this 1st part (of 3), I happened to listen to a song and suddenly the lyrics "don't second guess your heart, it's never wrong", sung by Imaginary Future, got stuck in my head. Perfect. It was so fitting when imagining the road I've traveled in order to make this expedition happen. Broken knees, broken hip, ripped tendons and lack of financing, but that's just half of the story. I've also gained new knowledge, unforgettable experiences, reached out to people, having people reached out to me, learned how to ask for help, expanded my mind and perception of my capabilities, made friends for life and also met new people from whom I have received invaluable lessons and support.

We all have our stories. Believe me, I second guessed my goals and dreams every now and again. Sometimes more often than not. I have prepared for this expedition for the last 3 years. In my experience, what matters is the focus we choose and how we go about making a conscious, determined and deliberate effort to trust our heart and the reasons for giving in to this dream in the first place. No matter what.

When I got the dream of climbing Mt. Everest I knew that I had a lot of preparation in front of me. I needed to make a timeline, a plan of the mountains I needed to climb, which courses to take, which books to read, which people to learn from, how to get the finances to realize every expedition, how to train, how to get sponsors, what to sacrifice and what to prioritize. What I at first set out to accomplish quickly became my life, and a bit later also one of my 6 jobs. That's what I love, to be completely absorbed by the things I love. When the challenge requires everything, it's all or nothing, unwavering commitment and focus. I makes it worth it.

Proceeding with my plan I went to Mt. Kilimanjaro 3 times, and 2 out of those times I had the privilege and fortune of guiding groups heading to the summit. I got in to rock-climbing and did a few courses, after which I started learning about bouldering and ice-climbing. I read everything that I could possibly get my hands on that covered high altitude, wilderness medicine, equipment, traversing, climbing, mountain weather conditions, AMS, avalanche skills and safety training. You name it! However I had, and still have, a lot to learn. Since there's no better way of learning than by doing, I started planning an expedition in the Himalayas. I wanted to be close to Everest in order to prepare myself mentally, but also get to know the area and live in that environment for a least one month. I got in contact with a Canadian climber Tim Ripple who was getting a group together for climbing 3 peaks in that area. It was called "Mt. Everest Boot Camp", specifically mapped out to fit climbers who had Mt. Everest waiting ahead. We set out to climb Island Peak, Pokalde Peak and Lobuche Peak. In between summit attempts and hiking from one mountain to another, the idea was to train all the skills necessary to get prepared for Everest. I was done, I was going on this expedition. No matter what.

Don't second guess your heart, it's never wrong...

Tveklöst är det så att jag blivit förälskad i Kazakhstan!

Vi, hela familjen, har nu varit här i Karaganda i en och en halv månad och det är bara att konstatera att detta är ett drömland för min egen del. Och för familjen för den delen. Å ena sidan är det en rest av det post-sovjetiska samhället jag lärde känna under Sibirien Expeditionen 2004 tillsammans med Johan Ivarsson. Det vill säga att de som är över 45 år i ålder minns det gamla Sovjetunion, och i likhet med längs Kolyma floden, saknar det. Vad de saknar är det gemensamma mål alla hade, samtliga hade jobb och livet var inte lika mycket en kamp att överleva. Idag är det att samla pengar på hög vad som gäller och konsumera snabbt.

Å andra sidan är det ett centralasiatiskt land i snabb utveckling där huvudstaden Astana börjar bli ett sorts Dubai, men med mer eftertanke. Presidenten som lett landet sedan de frigjorde sig med Boris Jeltsins hjälp 1991, Nursultan Nazarbajev, var tidigare Sovjetunionens högste ledare i Kazakhstan och när de frigjorde sig, så blev han kvar. Och min åsikt är att han i det stora hela har gjort ett fantastiskt bra jobb att byta kostym, även om västmedia, styrt av den anglosaxiska världen, gör sitt bästa att hela tiden slå ned på landet och än idag refererar till de svårigheter som landet gick genom i slutet av nittiotalet, som de flesta post-sovjetiska samhällen.

Nazarbajev har bland annat börjat en kazakhisering av samhället vilket är mycket intressant för min egen del. Allt sedan frigörelsen från Sovjet så är befolkning mer asiatisk idag än tidigare. Och den unga generation kazakher är verkligen framåt!

Allt jag egentligen visste om Kazakhstan innan vi kom hit var att genom Borat. Jag förstår om de inte uppkattar filmen. Den är inspelad i byn Glod i Rumänien och skådespelarna lokalt är romer, inte kazakher. Självklart var verkligheten helt annorlunda. Och landet är stort, världens nionde största.

Jag hade nog inte förväntat mig att det skulle vara så modernt med allt vad det innebär, men att folk skulle vara generösa, välkomnande och hyggliga, det är ingen överraskning. Karaganda är en stad på drygt en halv miljon invånare och var från början en koloni av förvisade straffångar som under Stalins elaka välde blev till en av Sovjetunions största gulager i yta. Så än idag har många av befolkningen band till den tiden. Men de har också ett fotbollslag, Shaktar Karaganda, som kvalade till Champions  League, blev utsparkade knappt av Celtic. De har också ett hockey lag i en splitterny arena som heter Sary Arkah och spelar i ryska andra ligan.

Mest fantastiskt är dock att Karaganda ligger nästan i centrum av landet, omgiven av världens största grässtäpp i yta, men ett arktiskt klimat, där folk fortfarande lever som i Sibirien och rider med häst. Yurtor har väl försvunnit, men lokala cowboys ser vi även utanför där vi bor, i stadens utkant. Och min dotter Eva, den äldsta 4½ år gammal, vi har nyss återvänt efter ett besök i Kyzelerai bergen, där hon imponerat på mig och knallat 14 km på en dag uppför berget till en grotta.

Jag rankar Kazakhstan som det mest spännande landet i världen just nu!

Alltid intressant att komma i kontakt med utländska turister - och särskilt då man stöter på dem i ens hemmatrakter. Genast börjar jag ställa frågor. Varför de valt Sverige ? Var har de varit och vart är de på väg ? Hur länge ska de vara här ?

I Ånnaboda denna helg träffade jag en ung (23 år) man ifrån Belgien. Han var där för att han ville uppleva skog och vildmark - var på väg till Falkaklippan. Ok...svarade jag - och samtalet flöt på om lite allt möjligt. Men om han ville uppleva riktig vildmark så tyckte jag att han skulle bege sig längre norrut - till b.l.a Sarek och Kebnekaise. Nyfiket lyssnande han när jag berättade om områdena. Han ville absolut fara dit någon gång.

Skoj att samtala med alla dessa resenärer som är fascinerade av vår skog och mark. Jag har genom åren längs Bergslagsleden och Kilsbergen träffat på en hel del vandrande Européer. De reser långt för att få uppleva något som för mig är så nära inpå - naturligt och självklart.

Min vandring denna gång började i Ånnaboda - fortsatte sedan på Bergslagsleden till sjön Göljan - där tältade jag bredvid vindskyddet. Dagen efter följde jag Göljebäcken ner till Mattsabacken - därifrån tillbaka till Ånnaboda. Vädret under de två dagarna var väldigt varierat...regn, blåst, snö och sol.

I´ll be back och hoppas på att möta fler vandrade utländska turister...och andra förstås....

Positioneringen gäller Ånnaboda

Det är stora naturvärden som står på spel i Njoatsosvágge (inklusive Änok). Dalgången innehåller en ovanligt rik samling av de naturtyper som finns i fjällen, och dessa avlöser varandra på ett sätt som är intressant och tilltalande för besökaren. Änoks delta, som är under kontinuerlig förändring, tillfogar en naturtyp som inte är vanligt förekommande ens i fjällvärlden. Detta deltaland, med sitt meandrande lopp och sina inneslutna myrar och vattensamlingar, måste få utvecklas efter de villkor som landskapet självt skapar.

Som helhet betraktad är denna dalgång, från Kvikkjokk upp till Njoatsosvágges högt belägna ände i nordväst, ett innehållsrikt stycke natur som har få motsvarigheter i vårt land. Exploatering måste undvikas, vare sig denna gäller malmbrytning eller skogsavverkning. Landskapet måste få behålla sitt storslagna och orörda utseende och växt- och djurlivet få finnas kvar. 

Nuvarande gränser

Gränsdragningarna av nationalpark och naturreservat är ganska komplicerade när det gäller Njoatsosvágge. De mellersta och övre delarna ligger helt och hållet i Sareks nationalpark. I höjd med berget Tjuollda och ner till Máderjåhkå är det bara östra/norra sidan som ligger i Sarek. Västra/södra sidan tillhör Kvikkjokk-Kabla fjällurskogs naturreservat, ner till området Änok. Och så finns det slutligen ett område som varken är nationalpark eller naturreservat, nämligen östsluttningen av Tjuollda precis söder om Goabrekbákte.

Finns det något skydd för nedre Njoatsosvágge?

Nej.

Det finns bara ett skydd som har prioritet över all annan lagstiftning. Detta skydd benämns nationalpark. Alla andra former av skydd kan överprövas eller tas över av andra intressen – framförallt gruvbrytning och Bergsstaten.

I fallet Njoatsosvágge finns ett reellt hot i form av gruvbrytning i Ruovddevárre. Hela området som är skuggat måste betraktas som helt oskyddat vad gäller gruvbrytning.

I Beowulf Minings planer för gruvbrytningen av Ruovddevárre ser det ut så här:

Det som kallas för ”Tailings area” är ett område där man vill placera slaggprodukter. Vi vill att ni ska föreställa er vad det skulle innebära för Njoatsosvágge – eller om ni så vill för hela Sarek – om dessa planer sattes i verket. Njoatsosvágge och Änok skulle förvandlas till ett industriområde med irreversibla förändringar i geologin och terrängen som följd. Hela den barrurskog som ligger i området där Njoatsosjåhkå och Tjuoldajåhkå möts skulle utplånas. Djur- och växtlivet skulle försvinna. Och de transportvägar som behövs skulle förstöra Njoatsosjåhkås och Tjuoldajåhkås flodfåror samt troligen hela det delta som under lång tid byggts upp genom Gáhmajåhkå (Kamajokk).

Ruovddevárres dagbrott "Hermelinsväggen"

Ruovddevárre från Vállevárre, Garvek längst fram till vänster.

Gruvstigen upp till Ruovddevárre. Foto 1978.

För tillfället har Beowulf Mining övergett Ruovddevárre och koncentrerar sig nu på Gállok (Kallak). Men som andra har påpekat är vägen fortfarande öppen för att återuppta exploateringen.

Även Gállok tycks numer vara ett mer eller mindre övergivet projekt. Hur ska man förstå denna ”gruvboom” som ofta resulterar i nedlagda gruvor eller storslagna planer som aldrig realiseras?

Ett förslag till svar kan man hitta i Tim Senftens Laplandica blog där han skriver så här:

”Footnote: Beowulf Mining will probably have big problems trying to work around these claim defenses, which are classified as cultural heritage remains and over 100 years old. With Beowulf’s interest in Ruotevare, as believably with many other modern mining adventures in northern Sweden, these intrests seemingly are to only increase the share value of their company’s stock holdings and, perhaps later, sell off their claims for a profit and to potential “wannabes” of the mining world.”

För många blir det ett pyramidspel i aktiekurser där nästa alla är förlorare. Än värre är att gruvbrytningsplanerna skapar oro och missämja.

Tjuoldavágge

När vi tänker på gruvexploatering vid Ruovddevárre ska vi inte glömma vad som då skulle ske med Tjouldavágge.

Tjuoldavágge.

Nere i förgrunden på fotot rinner dalgångens stora vattenåder Tjuoldajåhkå. Ruovddevárre är den låga klippkullen längst till höger, och till vänster om Ruovddevárre skymtar den lilla namnlösa sjö som har höjdangivelsen 497 på fjällkartan. Det högsta berget, strax vänster om fotots mitt, är Tjuollda 1418. Framför ligger den låga höjdryggen Tjårok. 

Bakom Tjårok hade Beowulf Mining tänkt fylla landskapet med slagghögar och överbliven sten från brytningen, vilket kartorna ovan över gruvområdet visar. Detta hade säkert utplånat de två sjöar som ligger där (syns ej på detta foto). Alla dessa vattendrag, liksom det mesta på den här bilden, skulle ingå i ett gruvområde. Området skulle bli närmsta granne till Sarek som börjar vid den gröna sluttningen som syns i bakgrunden till höger (Sähkok).

Istället för denna vy, fotograferad från Garvek, hade vi alltså haft en bullrande industri med maskiner och fordon. Vi hade sett högspänningsledningar, fabriksbyggander och troligen områden med husvagnar och bostäder. En tillfartsväg för tunga lastbilar som med största säkerhet hade gått genom Kvikkjokk. Kanske rentav en järnväg från Kvikkjokk mot Murjek.

En utvidgad nationalpark?

För naturens och naturskyddets skull vore en lösning att utvidga Sareks nationalpark till att omfatta även Tjuolddavágge och hela Njoatsosvágge. Naturvårdsverket arbetar med dessa frågor och en utvidgning av Sarek har föreslagits. En nationalparksutvidgning är dock en komplicerad process där många intressenter tillfrågas och ger synpunkter. 

Kom och låt er inspireras!!

L I F E R U L E S !
Med hjälp av glädje, självdistans och total nakenhet delar jag med mig av min starka livsresa på ett sätt så det är omöjligt att inte beröras – från sexuella övergrepp i uppväxten som ledde till att jag skadade mig själv, vanvård i psykiatrin i sju år som ledde till att jag brände upp mina fingrar och till slut hängde mig – till juristexamen, maraton och vasalopp, 70 länder och magiska världsrekord på topparna i Himalaya och slutligen till att lita på mänskligheten och kärlek igen.

Jag delar frikostigt med mig av mina tankeknep hur jag har lyckats och som går att tillämpa i det egna livet omedelbart - all kraft ligger i livet själv tillgängligt för alla att börja använda – jag ger er konkreta redskap, knep och nycklar som skapar möjligheter och verklig förändring också i ert liv med början direkt under föreläsningen!

T I D E R
Tisdagen den 24 februari 2015. 

17.30 Öppnar. Biljetter börjar säljas.
18.00 – 20.30 Jag föreläser om min livsresa och delar med mig av mina mentala knep.
20.30 Frågor, torka tårar och massa kramar!
21.00 Gå hem full av nya möjligheter!

P L A T S
Herrgårdsgatan 2, Göteborg.
I de fantastiska lokalerna i Örgryte församlingshem två hållplatser från Liseberg och Svenska mässan.
Gratis parkering på gatorna eller utanför Örgryte Nya kyrka. Spårvagn 5, Bäckeliden eller Korsvägen.

A C C E S S
I lokalen är det full access för rullstolar, gäller även toalett. Det finns även hörselslinga. Behöver någon teckentolk så javisst, det har jag kört med förr så bara mejla mig så får vi ordna – alla ska med!

P R I S
345 kr vid förbokning, senast 16 februari.
395 kr på plats, i mån av plats.

B O K A
För att garanteras plats och lägre pris - vi gör det enkelt!

1. Skicka sms till 073-84 62 752, ange namn och antal platser.
2. Du får betalningsinformation samt en kod som hjälper mig identifiera din betalning.
3. Du betalar och anger din kod och ditt namn – klart!

Du får ett bekräftelse på att jag fått din betalning och på föreläsningen finns ditt namn på en lista.

F Ö R E T A G
Säg bara till så får ni en faktura! Glöm inte ange fakturaadress.

F R I B I L J E T T E R
Ni som har fribiljetter till öppna föreläsningar från sponsgrejs mm - de gäller! Boka för att vara garanterad plats!
Samarbetspartners - hör av er så har jag ett antal biljetter till er så klart - kram!

F A C E B O O K
Här är föreläsningen som ett facebookevenemang, följ gärna där och dela gärna! 

F Ö R E L Ä S N I N G S O R T E R
Jag får ofta frågor inför en föreläsning om det är någon föreläsning planerad på andra orter. I dagsläget har jag öppna föreläsningar bokade i Kathmandu i Nepal, i Malaga i Spanien och den här föreläsningen hemma i Göteborg. Något annat är inte planerat i dagsläget.

Ö V R I G T
Från 13 år.
80 platser. Reservation, kan komma att ställas in vid färre än 30 bokade platser.
Frågor - Mejl liferules2012@gmail.com eller telefon 073-84 62 752

K Ä R L E K !
Hjälp gärna till att sprida!! Bjud in alla ni känner till evenemanget här på Facebook! Och ta med alla på jobbet och hela gatan!

K R A M !
Tack, kram och varmt välkomna!
Anneli Wester

V E M ?
För er som undrar vem jag är - här är en artikel om min min story i magasinet Filter. Varning, det är väldigt starkt!

Vi besökte Tresticklans nationalpark den 18 oktober 2014.

Tresticklans nationalpark ligger i Dals-Eds kommun i nordvästra Dalsland, mot gränsen till Norge.

Helena vid informationsskylten som man hittar 600 meter in mot nationalparken från entrén....

Nationalparken nås enklast från entrén i öster. Vägvisning finns från landsvägen mellan Ed och Nössemark. Från parkeringen finns markerad led till parkgränsen. Vid gränsen finns en skärmutställning om nationalparken. Parken kan också nås via vandringsleder som utgår från Dals-Ed och Halden.

Vandringen från entrén i öster in till första sjön är T/R ungefär 3,5 km och tar 1 timme att gå i lugnt tempo (T/R).

Som vanligt fint ordnad vandringsled.....

Tresticklan är det tredje största obrutna och någorlunda opåverkade skogsområdet i Sverige utanför fjällregionen och Norrbotten.

När man rör sig i området upptäcker man snart att vandringar i rakt nord-sydlig riktning längs de parallella bergryggarna är betydligt behagligare än att försöka förflytta sig upp och ner över berg och dal i öst-västlig riktning.

Thomas vid första sjön och den lilla kanalen mellan sjöarna......

Orshöjden med sina 275 meter över havet är den högsta punkten i området och härifrån har man en milsvid utsikt åt alla håll.

På norska sidan om gränsen finns ytterligare 2000 hektar relativt opåverkad skog inom Lundsnesets naturreservat.

Ännu en bild från kanalen som går mellan sjöarna...

Vandringsleder i parken

Från nationalparksentrén följer man Halleleden knappt en kilometer fram till parkgränsen. Förutom Halleleden till Norge finns en vandringsslinga längs Stora Tresticklans strand och förbi det gamla hemmanet Bråtane. En avstickare leder upp till nationalparkens högsta punkt, Orshöjden.

Om du vill se fler bilder eller ladda ner en broschyr om nationalparken - klicka här

www.traneving.se

/Helena och Thomas

#peakofsweden #25topparisverige #29nationalparkerisverige #merrell #revolutionrace #frifab #olympus

”Ett ställe där renarna gör stigar i snön på våren är i dalgången Njoatsosvágge, den har fått sitt namn efter dessa renstigar. Det kallas njoatjostit när renarna färdas sakta och gör en stig på hård snö. Ordet kan också användas när det är barmark.

På sommaren är dalen grön, men på våren när renarna vandrar västerut är den vit och det är just inget bete där. Någon barfläck kan finnas men det är mest sten som tinar fram. När renarna lämnar Alep Sjielmmá i öständan av Njoatsosvágge så vandrar de därför direkt genom hela dalen till väständan utan att stanna. Då går de efter varandra i en rad så att det blir en stig.”

Från: Ryd, Y., & Rassa, Johan. (2001). Snö: En renskötare berättar. Stockholm: Ordfront.

Det verkar som Johan Rassa menar någonting annat med "öständan av Njoatsosvágge" än vi nutida vandrare. Man får intrycket av att Njoatsosvágge för honom är den smala delen av dalgången, från Luobbalgårttje till utgången längst i väster.

De samiska namnen berättar om naturen

Vi skrev något om hur betydelsefullt det är med namn, samiska namn, i "Vattenfallens dal". Johan Rassa pratar om "Alep Sjielmmá". Samma plats omtalas i skriften "Renmjölkning och mjölkvallar". Ordet sjielmmá betecknar en låg bergrygg eller ås som ligger tvärs för där man ska gå, det är uppför och lite brant. Alep Sjielmmá i Njoatsosvágge är just en sådan daltröskel. Genom idogt letande hittade Björn ytterligare en hänvisning till denna i just boken "Snö": det är den branta rygg som man ska över när man går upp till första sjön, Lulep Njoatsosjávrre. Det är således också här som vattenfallet Luobbalgårttje finns.

Alep Sjielmmá och Luobbalgårttje.

Ordet sjielmmá återfinns ju även i namnet på vattenfallet vid kanjonen, Sjielmágårttje. För oss gav detta ett sammanhang, ett annat perspektiv på Njoatsosvágge. Tänk er att vi hade en karta med alla de rätta namnen. Där Sjielmmá förbinds med vattenfall, sjöar och mjölkvallar som i Njoatsossjielmágiedde:

"Mellan Alep och Lulep Sjielmmá, utmed stigen. Där finns många ája. Nu växer det mycket vide på vallen. Här stannade man också på våren, då härkbördorna var tunga och man rörde sig i korta etapper". Från: Ryd, Y. (1999). Renmjölkning och mjölkvallar. (Översättning: giedde = äng, vall; ája = kallkälla; härk = kastrerad arbetsren.)

Således finns det också ett Lulep Sjielmmá, nedanför och öster om Alep Sjielmmá. Vår gissning är att Lulep Sjielmmá är den lilla utlöpare från Tsähkkok som har höjdangivelsen 805 på fjällkartan. Njoatsossjielmágiedde måste då vara den ängsmark som omgärdar Njoatsosjåhkå mellan dessa daltrösklar.

Axel Hamberg

Axel Hamberg skriver så här om Njoatsosvágge:

”Från Säkoks västände är anblicken av fjällen kring Njåtjosdalen synnerligen storslagen. Den grannaste delen är den västra delen, där dalbotten upptages av en rad sjöar med kristallklart vatten mellan toppkrönta dalsidor. En motsvarande vy finns ingenannanstädes inom Sarekfjällen…” Från: Hamberg, A (1922). Sarekfjällen.

Övre Njoatsosvágge är storslagen från alla håll, och genom Hambergs egna texter och svartvita foton vet vi att han besökte området:

Men vi tror inte att Axel satt här:

Och inte heller att han såg det här:

Alla dessa stigar

Nya perspektiv visas och binds samman med samiska namn. Men sammanhanget finns också där att se på ett påtagligt sätt. På generalstabskartan från 1890 hittar du en flyttled från Pårekslätten genom Njoatsosvágge.

Norr/väster om den renvaktarstuga som finns idag sammanfaller stigen med den nutida renflyttningsleden, men söder/öster om stugan finns ingen stig utritad vår moderna fjällkarta. Om denna södra del var renflyttningsled eller en gammal led för transporter (eller bådadera) vet vi inte. Men vi hoppas kunna ta reda på det.

I alla händelser finns den gamla stigen fortfarande. Tittar du noga kan du se den längs Sähkoknuohkke.

En vandring i nedre Njoatsosvágge är en vandring i älgars, björnars och renars fotspår. De har gått där precis före dig. Ibland är viltstigarna osynliga, men rätt som det är dyker de upp igen. Det är bara att följa dem, de leder dig rätt.

Med denna blogg har vi velat ge dig mer av Njoatsosvágge som vandringsmål än vad som skildrats i litteraturen tidigare. Upptäck och upplev Njoatsosvágge – gå sakta i varandras och andras fotspår.

Du kan titta på alla våra bilder i Google Earth (du måste installera Google Earth först för att det ska fungera). Klicka HÄR.

Hans och Björn

PetterNikolina. Kissemoj. Plastsnopp. Eller vad man ska kalla den. En av mina absoluta favoriter.



Vad ska man med den till? Man kan väl dra ner brallan? Ja. Ibland. Ibland är det ingen favorit alls. Rent av direkt olämpligt när det blåser storm. Jag brukar ha min i damasken (snöskydd mellan skon och byxorna), olala, men det är jättepraktiskt, nära till hands men inte i vägen. 

Med den här kan man också lätt kissa i flaska i tältet. Företrädesvis en med vid öppning. Den här flaskpåsen är toppenbra eftersom den rymmer mycket, över en liter och ibland kissar man enorma mängder i bergen, samtidigt som den tar liten plats i packningen. Present från en kompis i Canada så jag vet inte var man kan köpa. Jag fick den begagnad, använd som hennes kisseflaska. Olala. Hon fick en begagnad plastsnopp av mig. Olala på den med. Haha. Bästa bytet ever – girlpower-byte! 



Jamen varför är just den här så himla bra?

En del kissemojer går rätt ner som en tratt. Det är lika praktiskt som att killar skulle kissa med sin grej rätt ner. Den måste ju ut. Framåt och ut. Genom gylfen eller nåt. Den här är sån. Framåt och ut. 

Sedan har just den här ett bra material som är lite löst men inte lösare än att den klämmer åt lite i underredet. Sluter tätt. Så det inte skvätter ut och har sig.

Och en grej till. Den har lite volym. Det finns varianter som är betydligt mindre. Då måste man hålla igen och pyskissa annars blir det översvämning.

Sen är den bättre än humana mojar för man fryser inte om den. Den är så att säga stormsäker. Lalala. Men å andra sidan kan det blåsa bort. Man kan väl sätta på ett snöre men jag har klarat mig bra utan. 

Tips. Som de flesta grabbar förmodligen lärde sig redan som barn. Kissa medvinds. Ooohhh. 

Så den här är riktigt jäkla bra. Jag köpte den i Frankrike men kolla Tranevings webshop. Dess officiella namn är Freelax.

F Ö R E L Ä S N I N G 
Yeah! Jag föreläser i Göteborg 24 februari! 
Läs mer här! 

Här har ni min engelska facebooksida, crazy 173.000 följare!!
Här är min privata svenska facebook, mest uppdateringar här!  

För er som undrar vem jag är, här är en fantastiskt välskriven artikel om min bakgrund i det ansedda Magasinet Filter. Jag måste varna, det är väldigt starkt.

Kan landskap som dessa verkligen finnas på jorden? Det var min första reaktion när min kollega på jobbet visade foton på klippformationerna  i centrala Turkiet. Han är själv turk av härkomst och har mycket att berätta om sitt hemland. Inte bara om naturen utan också om historien, kulturen och byggnaderna. Och för knappt två veckor sedan var jag och min äldste son Johannes själv på väg till detta märkliga land. Nu skulle vi få se det med egna ögon.

Jag erkänner att resan inte var en friluftsresa utan en helt vanlig turistresa. Sällskapet - mest bestående av människor i mogen ålder - fraktades mellan sevärdheter, lunchrestauranger och hotell. Men de dagar vi var i Kappadokien innehöll så mycket naturupplevelser att det passar i denna blogg.

Ovan: detta var det första ställe bussen stannade på. Den raukliknande klippan kallas "kamelen" av lätt begripliga skäl.

Johannes studerar landskapet och alla märkliga former som eroderats fram.

Det finns fullt av områden med dessa formationer. Bergarten är mjuk och lätteroderad eftersom den består av stelnad vulkanaska. Den kallas tuff.

På vissa ställen har erosionen pågått så länge att det mesta av tuffen försvunnit och kvar står bara enstaka pelare eller "sagoskorstenar". Längst upp på dessa skorstenar finns en topp av hårdare material som består av stelnad lava från vulkanutbrott. Denna lavasten eroderar saktare än tuffen, så förr eller senare kommer topparna att falla av. Kvar blir då sådana koniska formationer som syns på förra bilden.

På en högre nivå kan man se ner i landskapet, som alltså består av tre lager. Längst ner den hårda klippan som utgör själva marken. Därefter ett tjockt lager aska som under lång tid omvandlats till tuff. Och överst bergarten av  stelnad lava som människorna på fotot står på. Med tiden kommer nya skorstenar att eroderas fram där.

En hålighet som skapats genom att vatten runnit ner genom lavastenen och gröpt ur tuffen.

Hus i klippan

Inte nog med att landskapet är bland det märkligaste jag sett. Det har också fungerat som bostäder för människor under tusentals år. Den mjuka tuffen gjorde det lätt att gröpa ut klippan och tillverka grottbostäder med fönster, sovplatser och förvaringsutrymmen. Man ser dessa bostäder överallt, och nya bostäder i klippan är inte ovanliga. I turistböckerna finns adresser till hotell som är inrymda i grottor.

En liten by i Kappadokien. Gamla och nya grotthus om vartannat. Flera av de moderna hus som är byggda av stenar fortsätter in i klippan bakom.

En av de större byarna i området. Jag tror att den heter Uçhisar. Här åt vi lunch. Berget i bakgrunden syntes miltals över slätten.

En av de historiska platserna. Jag tror att detta var ett gammalt kloster för kristna munkar och eremiter. Kristna flydde hit under romersk förföljelse på 300-talet och många fortsatte bo kvar efter förföljelsernas slut.

Göreme World Heritage

Här finns fantastiska grottkyrkor. Man betalar inträde för att komma in på Göreme Open Air Museum för att se dem. Kyrkorna är från olika tidsperioder, men flera av de vackraste är från 900-, 1000- och 1100-talen.

En modern ingång till en av de gamla kyrkorna. Inuti var de inte så stora, men ändå tillräckliga för att en grupp klostermedlemmar skulle kunna fira gudstjänst.

Ovan: ett uthugget långbord där munkarna satt och åt.

Ingången till den s k Dark Church (Karanlik Kilise). Om jag minns rätt så kallas den så för att den bara hade ett litet fönster som släppte in ljus. Därför bevarades målningarna i utmärkt skick. De är från 1100-talet. Man fick betala 10 turkiska lira i extra inträde här, men det var det värt.

En av de fantastiska kyrkmålningarna från 1100-talet. Alltsammans är gjort i taket på grottan, på tuffen. Målningarna visar berättelser från evangelierna och från helgonens historia. Namn på personer är skrivet på grekiska, ibland som förkortningar. Bilderna innehåller också symboler och tecken som bara de invigda förstod.

Interiören från en annan av grottkyrkorna från 1100-talet. Detta är kanske den vackraste av dem alla.

Samma takmålning som på föregående foto. Man fick naturligtvis inte fotografera målningarna inuti grottkyrkorna, av risken för skador på färgen. De foton jag visar har jag alltså inte tagit själv.

Varför inte en ballongtur i landskapet?

Den första dagen i Kappadokien informerade vår guide om att det skulle gå att boka ballongtur nästa morgon. Ballongerna skulle föra oss över slätten så vi skulle kunna få se alla märkliga formationer från ovan. Jag har aldrig flugit luftballong tidigare och behövde bara några minuter på mig för att inse att det var värt priset.

Det fanns bara en hake: ingen kunde lova att vädret skulle bli tillräckligt bra för att ballongerna skulle få tillstånd av myndigheterna att lyfta. När vi kom till hotellet senare på dagen fick vi besked att turen var inställd, det skulle blåsa för mycket. Alla hade redan betalat för sin tur och vi skulle få pengarna tillbaka.

Men hoppet var inte helt ute. Guiderna var beredda att låta bussarna vänta den följande morgonen om vi ville chansa på att ballongerna kunde lyfta då. Alla som anmält sig ville ta denna chans. Frågan var bara om vädret skulle rätta till sig. Klockan 06 nästa morgon skulle vi få svaret.

Etapp 56 Tullgarn slott – Trosa 21 km

Under sommaren 2014 bestämde vi oss för att ta etappen Tullgarn slott – Trosa (21 km ) under en helg med en övernattning

Vi började med att ställa cykeln i Trosa och lämnade vår tunga övernattningspackning i Komötet och tog oss sedan till Tullgarn slott för start på vandringen.

Tullgarn slott ett kungligt slott

En rovfågel och gäss med massor av fåglar på slätten utanför Tullgarn slott

Försommar och träden blommar

Vi vandrade upp mot Pilskogsbergen och Thomas gick en liten extraslinga upp på Pilskogsbergen.

Vi kom fram till Komötet badplats där vi slog läger.

En fin middag med grillat

På beskrivningen på Sörmlandsleden stod det att man kunde tälta här men vid ingången vid badplatsen stod det tältning förbjuden, så vi slog upp tältet en bit ifrån själva badplatsen men ändå inte så långt ifrån.

Vi satt vid lägerelden till långt in på kvällen.

Morgonen efter tog Thomas ett morgondopp i havet

Det bar iväg och vi la den tunga packningen nära en gammal hög kalkugn.

Här hade ett djur lämnat sitt huvud

Nu var det dags för ett skärmskydd, vindskydd mitt inne i skogen. Ingen utsikt eller vatten i närheten men ändå ett fint vindskydd

En fågel hade byggt bo i ett träd

Nu var vi framme vid Stensund Folkhögskola Gård

Där vi i det fina vädret la oss att sola och bada

På folkhögskolan finns bl.a en båtbyggarlinje där man bygger dessa fina segelbåtar som seglade just idag ut i havet.

Upp på höga berg igen med utsikt över Anderviken

Innan vi var framme i Trosa där vi fick gå en extrarunda på flera kilometer. Vi tror att man kan gena och tjäna 4 km och slippa gå på asfaltsväg runt Trosa vid Åkerstigen, men vi testade inte så helt säkert är det inte.

Inne i Trosa träffade vi på en rådjursfamilj med 3 rådjurskid

Vi avslutade etappen med att gå in i Trosa och följa Trosaån där cykeln stod.

Etapp 55   Trosa – Gisekvarn 17 km

Några veckor senare fortsatte vi på etapp 55 Den delade vi upp på två dagar En sommaretapp och en höstetapp några månader senare.

Vi startade i fint väder vid Trosaån

Gick igenom en parkliknande skog med elljusspå i Trosa och förbi Trosa skidbacke, (Visste inte att Trosa hade en skidbacke)

Detta var en väldigt kuperad etapp med upp och ner hela tiden

Fina svampar hade börjat komma upp Inte bara kantareller

Vi kom till slut fram till Tureholm slott som inte låg alls långt från Trosa men vi hade gått en ordentlig omväg, slinga och var nästan tillbaka i Trosa.

Här vid Tureholm slott fick vi hjälp att fota oss av en person som höll på att ta ner träd på Tureholm slott.

Nu hade Thomas inte långt att cykla tillbaka till bilen.

Från att ha haft fint väder i flera etapper blev denna deletapp vandring i fullständigt ösregn.

Kuperat värre var det , upp och ner hela tiden.

Fina utsikter och här har en gång i tiden Tureholmsskatten varit. En guldskatt som grävdes upp ur jorden i Tuna By 1774.

Guldskatten vägde hela 12 kg och är den största skatt som hittats i Sverige

I hällregn vandrade vi vidare innan vi kom till den trolska sjön Ringsjön. Kantareller fanns det gott om längs vägen.

Det fanns inga rastplatser vid Ringsjön och det spöregnade så vi vandrade vidare utan lunch. Vi visste ju att det fanns ett skärmskydd längre fram, men det var rätt långt dit och hungrigare blev vi.

Väl framme var vi dyvåta men uppskattade värmen från elden i vindskyddet.

Sen hade vi inte långt kvar till Gisekvarn och cykeln där Thomas cyklade i spöregn och hämtade bilen.

Se mer om dessa etapper med massor av bilder på vår hemsida

Sörmlandsleden länk Etapp 56-55

Thomas & Helena