Djurö nationalpark ligger mitt i sjön Vänern i Västra Götalands län. Hit tar du dig främst med egen båt. Avståndet till närmaste liggande öar är 8 kilometer. Till fastlandet är det 11 kilometer.

Ingalill och Helena innan vi stiger på båten.....

Vi besökte Djurö Nationalpark den 16 augusti 2014. Som tur är bor våra vänner Ingalill och Bosse på Torsö och äger en riktigt fin motorbåt som de kunde köra ut oss till ön i.

Ingalill och Bosse i sin fina nya båt (som går snabbt)...

Helena njuter i båten.....

Skärgården är lätt att angöra från norr och väster, men inte på den grunda östsidan. På öst- och sydsidan finns skyddsområden för fågellivet med tillträdesförbud från 1 april till 31 juli. Flera goda naturhamnar finns i området. Vi ankrade vid Malbergshamn på Djurös nordsida. Ingalill och Bosse passade på att sola under tiden vi valde att vandra leden som går runt ön.

Framme på Djurö Nationalpark.....

Vil Malbergshamn finns en eldplats, dass, nödtelefon och en informationstavla.

Vi väljer leden som går tvärs över ön....

Vandringsleden runt ön är markerad med orange färg runt träd och stolpar och är ungefär 5 km lång.

Vi valde att går leden som går tvärs över ön mot stugan som går att hyra av tillsyningsmannen.

Thomas framför stugan man kan hyra......

Ingalill och Bosse sa nämligen att det var mitt på ön man skulle ha störst chans att se dovhjortar. Tyvärr såg vi inga dovhjortar på själva Djurö men hade dock turen att få se en dovhjort på en mindre ö när vi körde runt bland öarna efter vår vandring.

Här skymtar Dovhjorten bland vassen....

Efter vi passerat stugan som man kan hyra svängde vi höger och gick vidare ut mot Malen. Här ute på klipporna svalkade vinden skönt och vi passade på att ta ett dopp i Vänern.

Fin vandring längs med klipporna....

Vi var relativt ensamma på ön under vår vandring. Bara två båtar, förutom vår, fanns i hamnen när vi besökte ön. En av båtarna tillhörde tillsynsmannen som hade med sig en grupp ut till ön.

Ett besök på de små fina dass-stugorna innan vi åker hem....

I nuläget finns ingen reguljär båttrafik som kör ut folk. Djurö kan bara besökas med egen båt eller med taxibåt.

Taxibåt

Tillsynsmannen kan köra ut folk som skall övernatta eller vara i parken över dagen. 

Från Spiken, Kållandsö: Tillsynsman, Anders Ydergren för bokning av boende och taxibåt, 0708-25 64 82.

Från Mariestad eller annan uppgjord plats: Vänerns Skärgårdsevent: 070 6251573 eller 070 5888603

Om du vill ladda ner en broschyr, karta, läsa om vårt besök på ön eller se fler bilder kan du klicka här så kommer du direkt till vår hemsida.

www.traneving.se

/Helena och Thomas

#peakofsweden #29nationalparkerisverige #25topparisverige #djurö

När vi var på Västergötlands tak Galtåsen 362 m.ö.h tog vi först en cache vid toppen

GC1B9X8 ▼       Galtåsen    En cache av Gråtroll

Efter det vill vi lägga ut en cache själva och det gjorde vi

GC59K4J ▼

Peak of Västergötland

En cache av Traneving

Vi la den i närheten där man parkerade bilen. Efter några veckor fick vi ett meddelande från en cachare som ägde marken runtomkring, att det skulle grävas med en grävskopa precis där cachen låg, så hon flyttade cachen 15 meter och nu finns den kvar fast ledtråden är 20 meter rakt norrut från positionen så att nu går den i alla fall att hitta. Ingå¨r i serien Peak of Sweden.

Se mer på hemsidan om Geocaching i Västergötland

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=932&i=Geocaching%20V%E4sterg%F6tland

När vi var på Östergötlands tak Stenabo 328 m.ö.h så fanns det ingen cache på platsen så vi la ut en egen på plats.

GC57V19 ▼

Peak of Östergötland  

En cache av Traneving

Denna har visat sig vara 15 meter från positionen så vi har fått hjälpa en del människor att hitta den Har just nu ändrat ledtråden så att det ska bli lättare att hitta den nästa gång. Denna ingår i serien cacher Peak of Sweden

När vi vandrade Östgötaleden gick vi förbi några cacher En i ett naturreservat

GCQP97 ▼ Hallsta ängar En cache av Vallascouterna Mohikanerna

Se mer bilder om Geocaching östergötland på hemsidan

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=879&i=%D6sterg%F6tlands%20Tak

Thomas & Helena

Idag bjuder vi på en film där vi testar Primus Equipment nya vintergas till stormkök. Gasen klarar ner till -20 grader.

När vi testade vintergasen var det 3/4 grader varmt men redan då brukar man få krångla för att få gasen att fungera perfekt genom att värma gasbehållaren och sedan hälla ut gasen.

Primus nya vintergas löser problemet genom en extra innervägg som snabbar på processen när innehållet ska förvandlas från vätska till gas. Vintergasen består av en blandning av propan, butan och isobutan som klarar temperaturer ned till 22 minusgrader.

I testet har vi även använt vårt nya kök från #primus, ett ETA Spider kök för 1-2 personer. Kökets låga tyngdpunkt gör det väldigt stabilt. Den lätta brännaren gör detta kök till ett av de mest mångsidiga köken på marknaden.

EtaSpider har en 1-liters kastrull med ett greppvänligt lock vilken också fungerar som durkslag. Brännaren, kastrullen, vindskydd, medföljande plastskål och en 100 grams gasbehållare packas enkelt ihop i den medföljande isolerbagen.

Vi vandrade Västa Vätterleden 25 juli 2014 med start och mål i Granvik (vi gjorde vår egen rundslinga för att komma tillbaka till vår bil).

Det gamla bruket vid Granvik......

Att vandra Västra Vätterleden är en härlig vandring i en vacker, omväxlande och även historiskt intressant del av Västergötland. Västra Vätterleden består av totalt 189 km led fördelat på åtta etapper.

Etapp 1 startar vid Stenkällegården och förbinds med Bergslagsleden. Granvik, där vi valde att starta/sluta, ligger längs med etapp 1. I Granvik låg på 1500-talet Granwicke såg där Gustav Vasa lät såga timmer till Vadstena slott. Kring Granvik finns ett flertal trevliga tema- och strövstigar.

Det är kuperad terräng.....

På vår hemsida hittar du en översiktskarta samt kartor över varje etapp.

Rundslingan vi vandrade blev 6 km lång vilket var precis lagom i värmen (28 grader varmt). 

Fin skog....

Vår runda passerade Djäknesundet där badplatsen, dass och ett vindskydd finns. Här passade vi på att ta ett dopp i vättern.

Vindskyddet vid Djäknesundet......

I viken innan Jättaberget tog vi en paus. Här, längst ute på udden, finns en bänk och bord. Vi badade och tog en kopp kaffe innan vi följde en gammal stig in mot den gamla tältplatsen vid Mon (se kartan vi gjort över vår vandring).

Stigen vi valde att vandra var inte speciellt väl använd och bitivs var den helt borta. Troligtvis var den mer upptrampad när campingplatsen var mer bebodd. Då och då hittade vi oranga markeringar på träden. Här har det helt klart en gång i tiden funnits en markerad led.

Inte så många som vandrat denna stigen den senaste tiden......

Det är i sådana här lägen, när man inte är riktigt säkert på exakt var man är, som man är glad över sin GPS. Tack vare GPS och friluftskartan var det inga problem att hitta till Mon.

I Mon stod bara en husvagn. Det såg väldigt öde ut. Nästan som om campingen som inte var i bruk längre.

Efter Mon följde vi ridvägen som går i skogen (innanför landsvägen) tillbaka till Granvik.

Thomas i Granvik vid parkeringen.....

Klicka här om du vill se fler bilder från vår vandring, ladda ner etappkartor eller den karta vi själv gjort.

www.traneving.se

/Helena och Thomas

#25topparisverige #peakofsweden #29nationalparkerisverige #västravättern #vättern #vätterleden #västravätterleden #merrell #revolutionrace #primus

Nästan 5 månader har förflutit sedan Bolton tjejen Georgia Villalobos, min två åriga dotter Sardana och jag själv nådde fram till slutmålet vid Buckingham Palace. Under två månader hade vi vandrat drygt 75 mil och skjutit en tungt lastad barnvagn från Moss Side i Manchester. Tveklöst är det så att jag har behövt den här tiden för att få ett rätt perspektiv på den här tiden jag rankar som en av de lyckligaste i mitt liv. Att få leva 24 timmar om dygnet med sin dotter under dessa omständigheter, främst då att sova i tält, ständigt möta nya människor och se hur en två åring kan växa som människa, då är för mig det största jag fått uppleva i ett ganska spännande liv. Men, jag vill också påpeka att jag anser att den här färden är en av de största ”upptäckterna” jag gjort. Visserligen fick jag ingen flagga med mig från Explorers Club, som jag tidigare haft som ett litet tecken på resans värde, främst för att de ansåg att jag omöjligen kunde komma fram med några nya vetenskapliga rön angående denna unika ö. Dock påpekade de att den ändå kunde vara av värde. Min personliga åsikt, och jag baserar den på erfarenheter från 30 års resor världen över, är att det jag sett och upplevt har förändrat mitt sätt att se på livet, hur jag skall leva hädanefter och självklart min bild av England! Vem visste att det var så här! 

En av de största skillnaderna på den här resan jämfört med mina tidigare har varit att jag för första gången under de senaste 20 åren gjort en färd i ett land vars globala rykte är klart övervägande positivt. De andra Expeditionerna har ägt rum i områden och i länder som på ett eller annat sätt skrämt folk i västvärlden. Typ Jemen och Sibirien. Och av den anledningen så har jag lagt oerhört mycket av min kraft på att framhävda det klart övervägande positiva på dessa färder. Den här gången, har det dock gått en smula åt andra hållet. Främst på grund av min egen positiva bild av landet mest byggd på otaliga besök i London och för att många av mina bästa vänner är just engelska. Och naturligtvis på grund av, så som jag förstår England av idag, deras extrema skicklighet i marknadsföring. Jag hade ingen aning har stor skillnad verkligheten var från den bild jag hade av denna märkvärdiga ö! 

Låt mig först påpeka att det finns en oerhörd mängd positiva saker att säga om England. Främst gällande dess människor. Anledningen till att många av mina bästa vänner är engelska beror på att de verkligen är riktiga goda vänner, de är lojala, roliga, intelligenta och de har inga gränser eller ser några hinder i livet och de har en sådan stor kunskap om livet utanför de vanligaste allfartsvägarna. Och de har aura runt omkring sig av storslagenhet och att allt är möjligt. Mitt stora misstag var att tro att detta gällde för flertalet engelsmän och kvinnor. Det kunde vara så, men är det absolut inte!

För det andra, så är jag –fortfarande- anglofil på grund av att jag tillbringat många av mina tidigaste somrar i Essex. Och för att jag alltid haft den här bilden av England, mycket också till följd av många resor i deras forna kolonier, av ett oerhört rikt, mäktigt, ärligt, jämlikt, fritt och åsiktsstarkt land. Men, efter att ha tillbringat 10 månader i Moss Side, ett av Europas mest tät bebodda platser, och knallat därifrån till London, så har mina åsikter ändrats dramatiskt. Det är dock oerhört viktigt att förstå att jag baserar mina åsikter på nästan 30 år av resor världen över och för att jag är svensk där klass inte är ett problem, feminismen är stark och det saknas fortfarande stora skaror av fattiga och övergivna människor. Och, oavsett, ag är fortfarande i lätt chock efter mina engelska upplevelser!

Jag hade ingen aning att skillnaderna mellan rik och fattig var så gigantiskt stor som den är i England. Jag hade heller ingen aning om att det fanns så många fattiga, frysande och lidande människor. Som för flertalet icke-britter har jag köpt den självsäkra propagandan som härstammar främst från London, men det var innan jag insåg att det engelska samhället är tydligt uppdelat mellan de som gått i privat skola eller inte. Klass samhället är definitivt starkt levande, även om det har fått ett nytt utseende och förefaller idag utgöras av fler nivåer än de tre klassiska stadierna, under -, medel och överklass. (Enligt BBC är det idag 8 nivåer, BBC http://www.bbc.co.uk/science/0/21970879). Och lika viktigt, din dialekt gör fortfarande stor skillnad. 

En annan anledning för min totala överraskning är det faktum att alla mina engelska vänner (och det är ganska många) är utåtriktade, högljudda, självsäkra, sådana som får saker gjorda, stor humor och de har den här inställningen till livet att ingenting är omöjligt. Inte förrän under det här året i England, med få undantag, har jag förstått att de har alla fått en privat utbildning, där de tränas att bli någon som gör skillnad och vågar. Och det jag har förstått genom den forskning jag gjort på ämnet, så är flertalet explorers, äventyrare, media folk, regering och inom rättsväsandet, ja, nästan alla är privat skolade! 

Av den här självklara anledningen, så blev jag oerhört överraskad på färden när jag insåg att den betydande delen av det engelska samhället (eller vad jag såg av det) förefaller acceptera det mesta i total underkastelse och tystnad. Deras enda mål i livet tycktes vara att enbart leva i sin egen miljö i tystnad. Det här gjorde ju film intervjuerna mycket svåra, eftersom flertalet var endera rädda att hamna i de skamlösa tabloiderna eller i någon dokumentär som visade sig vara allt annat än utlovats. Och generellt var det allra svårast att få den äldre generationen engelska damer att ha åsikter framför kameran.

Lika obegripligt var det faktum att i stort sett allt land är privatägt och ytterst få har tillgång till detta. Flertalet, inklusive min fantastiske partner Georgia, var livrädda att fricampa eller ifrågasätta detta faktum. Jag förstår det här lika lite som det faktum att en av världens rikaste länder, har sådana här enorma skillnader mellan de få som har och jättemassan som har oerhört mycket mindre. Helt obegripligt. 

Dock, efter att jag har påpekat denna verklighet, så finns där andra sidor av England jag tycker oerhört mycket om. Kämparandan och tålmodigheten blev de mindre lyckligt lottade är helt osannolikt stark. En anda jag blivit förälskad i. Jag tycker också att engelsmän och kvinnor är med de mest toleranta på jordklotet. Invandringen är ju oerhört debatterat just nu, som det alltid är och har varit inom EU, så är de generellt välkomnande för nyinflyttade och ny invandrade. Åtminstone om jag jämför vad jag sett i andra länder. Jag anser att områden som Moss Side och East London är i världsklass när det gäller blandningen av kulturer och människor som lever tillsammans. Jag älskade bägge områdena.

Jämfört med Sverige så tillåter England också mångt fler alternativa livsstilar. Generellt är de också mycket mer vänliga, hjälpsamma och intresserade. Här kan man fortfarande vara excentriker, vara del av någon underjordisk rörelse eller uppträde annorlunda. Inte överallt, men ju närmre London man befinner sig, desto bättre i det avseendet. Det här är helt unikt som jag ser det. Ju närmare vi kom London, desto oftare blev vi inbjudna till folk och mer accepterade för vårt udda sätt att färdas. Och här finns en religionsfrihet som jag också tycket tillhör världens bästa, även om den engelska regeringen slagit följe med jänkarna när det gäller att göra Islam till en fiende mot västerlandets värderingar. 

Det bästa av det engelska, som delar av dess media, organisationer som RGS, deras självförtroende, kulturella mix och kunskap av världen utanför, den är förmodligen bäst i världen idag. Och ag älskade invandrarmiljöerna i Birmingham, Leicester, Luton och London!  För mig är det, det bästa med England!

• Karta över färden! 
• Bildspel! 
• En större analys kan läsa här på engelska.

The blog post is almost done, after a few week, many reflections, and several hours... It has never taken me this long to write. The greater the experience, the greater the process. I guess.

There is so many people I want, and need to thank. People that have been involved in or a part of my expeditions so far. People who have cheered me on through the struggle, the hardships and the victories. People who have given me a push in the back when I wanted it, and an arm to lean on when I needed it. If I forget any names, forgive me, and I hope you already know how much your support has meant to me <3

First of all I want to thank Tim Ripple for everything you've taught me, the pain and the lessons you put me through, and for all the knowledge and experience for which I am forever grateful! My teammates; John, Derek, Dekel, Priya, Sahil, Adam, Dean, Craig, Romano, Phil, Chris, Karsung, Palden and Mingmar. Thank you for the adventures, laughter, companionship and memories. You are with me always! Gratitude to my family back at home and my friends who accept me and my crazy ideas just as we are, and give their support whether they understand or not. Amir, Karin, Janika, Sebb, Linus, Jessica, Marie, Dennis, Christoffer, Annelie, Niclas, Simona and Kina. Thank you so much for your unwavering support, and for being my inspiration and sounding board. You have all been a part of this journey in one way or another, in different ways and stages. I couldn't have done it without you!

Thank you to VKK and Småklättrarna for you company out on the rocks and all the ideas and lessons you've given me! Thank you to the crew at P4, Martin and Jonna. Thank you for covering my adventures and for giving me the opportunity to reflect and remember my journeys with you! Thank you to my friend and Coach Jim and my physical therapist Jonas for believing in me (despite my setbacks, broken body and bumps in the road). Thank you for your effort, time and commitment, and for getting me strong enough to climb beyond my limits! Thank you to my yoga instructors Maria & Malin. You inspire me always, and you truly are an anchor and sense of peace to come home to!

Finally, I want to thank my sponsors and partners: Houdinisportswear, AudioVideo and Utsidan. Thank you for your enthusiasm, dedication, generosity and encouragement! Thanks to you I get to share my adventures and inspire people all around me. I am forever grateful!

I truly cannot thank you all enough. There are so many people, people I train with, people I work with, people giving me daily hugs and cheers, people who call, people who write, people who are for some time or always there in the background, or by my side. The list goes on. I guess what I'm trying to say is that this is never a solo journey. There are so many people involved, that I know of, or may not know of. I can only hope to give back all the energy, support and joy that you have given me!

Thank you!

Towards greater adventures

Love

/M

Denna blogg ägnas helt och hållet Njoatsosvágge. Vi -  bandersson (Björn Andersson) och fowwe (Hans Fowelin) – kunde inte motstå frestelsen och utmaningen att utforska och dokumentera en av de minst kända delarna av Sarek. Efter ett och ett halvt års arbete presenterar vi denna blogg. Vår förhoppning är att du får vara med om en trevlig och inspirerande läsning vare sig du själv kommer att gå i detta fantastiska landskap eller inte.

Vi vill rikta ett särskilt tack till Utsidans redaktion som har gett oss möjlighet att skapa denna speciallösning. De har visat stort intresse för vårt projekt – utan deras hjälp skulle det inte ha blivit någon blogg.

Ett stort tack till Samiskt språkcentrum och Nils-Olof Sortelius som hjälper oss att reda ut våra frågor om betydelsen av samiska ord. Till sist tackar vi också Lantmäteriet som har medgivit publiceringar av de kartor som ni kommer att se i bloggen.

Njoatsosvágge ligger i Sareks sydvästra del och är en av nationalparkens längsta sammanhängande dalar, i sin helhet ungefär 32 km lång. Den är mycket varierande och naturskön. Här finns flodlandskap och myr. Här finns björkskog och barrurskog. Här finns alpina fjällhedar och dramatiska bergstoppar.

Ett märkligt förhållande med Njoatsosvágge är att den för fjällvandraren är både känd och okänd. Den norra halvan är välbekant som vandringsled, medan den södra i stort sett är odokumenterad. Ytterst få människor rör sig i detta område och inga färdstråk har skapats för vandrare. De enda stigar som finns är de som renar och vilda djur har trampat upp. Men förr i tiden användes dalen som transportled, åtminstone under vintern.

Genom dalgången rinner ett stort vattendrag, Njoatsosjåhkå. Detta förenar sig längst i söder med jokken från Tjuoldavágge och bildar där en slingrande och älvliknande vattenfåra. Det deltaland som bildats – Änok – har få motsvarigheter i fjällvärlden och måste betecknas som unikt.

Njoatsosjåhkå är dalens pulsåder. Den ändrar utseende och karaktär många gånger. På detta foto (som min kamera pga en regnskur fick för sig att ta i svartvitt) är den bred och lugnflytande. På andra sträckor kan den se helt annorlunda ut.

Inledningsvis får man också konstatera att Njoatsovágge inte är befriad från hot. Det kanske största framtida hotet är förknippat med den stora järnmalmsfyndigheten i Ruovddevárre som ligger där vattendragen Njoatsosjåhkå och Tjuoldajåhkå möts. Om en brytning skulle bli aktuell här skulle hela de södra delarna av Njoatsosvágge och Tjuoldavágge förstöras, liksom deltalandet Änok.

Njoatsosvágge – från norr till söder

Från passpunkten - nära dalgångens mynning i nordväst - sjunker dalbotten från mer än 1000 meter över havet till knappt 400 meters höjd, den nivå som finns vid sammanflödet av Njoatsosjåhkå och Tjuoldajåhkå. Sexhundra meter är en mycket stor höjdskillnad för en dalgång i Sarek. Exempelvis Rapadalen/Ruohtesvágge har endast fyrahundra meter.

De översta bergen i dalgången är branta och dramatiska, med namn som är välkända för många fjällvandrare: Vássjábákte, Bulkas, Tsahtsa med flera. Välkända är också de tre stora sjöarna i nordväst: Alep, Gasska och Lulep Njoatsosjávrre. Dessa har klart vatten och deras tillflöden kommer således inte från glaciärer. Grumligt glaciärvatten kommer först med den strida Luohttojåhkå, ett vattendrag som ofta bereder fjällvandrare problem att ta sig över. (Här är det värt att påpeka att samtliga Njoatsosjåhkås tillflöden som kan vara svåra att vada finns på dalgångens östra sida – på den västra är vattendragen små och obetydliga norr om Tjuoldajåhkå.)

Väster om passpunkten i Njoatsosvágge ligger dessa två små sjöar: Skiejakjávrásj och Tjåggƞårisjávrásj. Vattnet från dessa rinner alltså västerut och kommer inte ner i Njoatsosjåhkå. I bakgrunden breder Padjelantas lågfjäll ut sig. Fotot taget från NV-sluttningen av Tjågƞåristjåhkkå.

Fotot ovan är taget från passpunkten, i riktning mot SO. Vássjábákte till höger, och nedanför dess stup ligger Alep Njoatsosjávrre. Bakom denna skymtar de två nedre sjöarna.

Vy mot NV och övre Njoatsosvágge, från Tjievrras SV-sluttning.

Vid sidan av högslätten Luohttoláhko vidgar sig dalbotten och bildar ett idylliskt ängslandskap där renar ofta betar – Njoatsosvágge är nämligen renflyttningsled. Ett stycke längre nedströms får Njoatsosjåhkå ta emot ytterligare glaciärvatten från den sammanflutna jokken Skajdasjjåhkå och Bálgatjåhkå, vilket gör den vattenrik och bitvis ganska djup.

Vy ner i den centrala delen av Njoatsosvágge, fotograferad från Loametjåhkkås sluttning. Vattenfåran närmast är Skajdasjjåhkå/Bálgatjåhkå som flutit ihop till höger utanför bild. Längre bak kommer Luohttojåhkå in från höger. Bergkullen mitt i bild är omnämnd av Axel Hamberg som Jamikvaratj men har (vad vi vet) aldrig funnits med på någon statlig fjällkarta. Detta kommer att ändras och Lantmäteriet tar in den med namnet Jámekvárásj.

Via ett lågt och brett vattenfall (öster om bergknallen Goabrekbákte) forsar Njoatsosjåhkå ner i en stor bassäng som på fjällkartan är markerad med punkten 638 (en ö i bassängen). Bassängen är en förtjusande "badpool" med grusbotten. Men vattnet är relativt djupt så detta är inte ett helt idealiskt vadställe över Njoatsosjåhkå.

Ön 638 intill ”badpoolen”, fotograferad med teleobjektiv uppifrån Loametjåhkkås sluttning.

Från topparna kring Pårte och från Tjievrra kommer Ruopsokjåhkå och fyller på vattenmängden. Högre upp rinner Ruopsokjåhkå i en djup och brant ravin som är avskräckande för dem som vill ta sig över den. Men nere i Njoatsosvágge delar sig jokken i två lättvadade grenar på flack mark. Söder om Ruopsokjåhkå börjar det okända Njoatsosvágge. Nästan inga fjällvandrare färdas denna sträcka som är en och en halv mil lång och innehåller ungefär halva dalgången.

Den allt större Njoatsosjåhkå ringlar vidare söderut utmed Sähkoks långsträckta SV-sluttning innan den förenas med Tjuoldajåhkå för att slutligen nå Änok.

Njoatsosvágge söder om bergknallen Goabrekbákte (som ligger till höger, precis utanför bild). Den lilla ön 638 syns tydligt. Njoatsosjåhkå möter strax därefter Ruopsokjåhkå. Foto från Loametjåhkkås sluttning.

Nedre Njoatsosvágge, sett från Sähkoks sluttning. Njoatsosjåhkå rinner i högerkanten av fotot, förbi bergknallen Tjoares som syns mitt i bild. Den lilla sjön är betecknad med 476 på fjällkartan. Foto: Anders Gudmundsson.

Fotona är tagna av Hans om inget annat anges.

Vi vill ge dig en stor överblick över Njoatsosvágge i några fotografier. Du kan då också bekanta dig lite med hur man kan titta på och manipulera bilderna. I ett kommande inlägg kommer vi att visa många fler bilder så att du kan följa med på fotovandringar genom dalgången. Vi hoppas att tekniken ska upplevas enkel att handskas med och värd att prova på.

Börja med att klicka här, så kommer du till en ny sida som ser ut så här:

Klicka på första bilden. Du ser då:

I övre högra hörnet ser du kommentarer om fotot.

Bilderna har relativt hög upplösning och tål en hel del förstoring. Du kan förstora med musens hjul och dra bilden åt vänster eller höger genom att hålla ner vänster musknapp och dra i bilden. På detta sätt kan du zooma in i panoramabilden så att du ser till exempel det här:

Två sidor

Vi väljer att presentera våra bilder av Njoatsosvágge redan nu. I några av de följande blogginläggen kommer vi att lyfta fram och försöka fördjupa aspekter på Njoatsosvágge sett ur olika perspektiv.

Våra färder i Njoatsosvágge gick längs två sidor. Hans gick längs östra Njoatsosvágge i juni (22-27 juni 2013) och Björn och Erik gick längs västra Njoatsosvágge i augusti (11-18 augusti 2013). Vi går i samma landskap men perspektiven är dramatiskt olika. Hans mötte en våldsam, svällande, brun vårälv och Björn och Erik mötte en skrattande blågrön älv med guldskimmer.

Vi försöker förmedla dessa båda sidor till dig och hoppas att du liksom vi fylls av – detta är Sarek!

Hur du kan följa med oss

Du kan titta på våra bilder på lite olika sätt. Enklast är att bara starta ett bildspel. Du har att välja mellan västra och östra Njoatsovágge. Klicka bara på länkarna:

Västra Njoatsosvágge

Östra Njoatsosvágge

Bilderna öppnas i ett separat fönster. Du ser då en sida med bilder:

Klicka bara på första bilden och därefter på ”Bildspel”:

Och på ”Spela”

Du kan också styra bilderna själv i egen takt med pilarna.

Hur du kan se på bilderna med detaljerad information

Du kan välja att se på bilderna med detaljerad information om plats och följa med oss på satellitbilder. Titta då först igenom en beskrivning av hur du kan göra genom att klicka på länken här.

Året närmar sig sitt slut, men vintersäsongen ligger i sin linda. Långfärdsskridskorna med tillbehör har plockats ner från vinden, men än så länge har vi inte kommit iväg ut.

Idag gjorde vi emellertid årets sista(?) besök i något av länets naturreservat. Det blev ett av en handfull favoritmål - Dovra sjöar. Vi - jag, Livskamraten och äldste sonen (Skribenten) - prickade in exakt rätt tidpunkt för denna lilla tur. De tre långsmala sjöarna ligger i nordsydlig riktning och djupt nersjunkna i en sprickdal med högstammig skog runt om. Detta gör att solen når sjöns yta endast en kort stund mitt på dagen. Då var vi där.

Alldeles i början av vår lilla tur fängslades vi av en vacker plog bestående av dryga tjugotalet sångsvanar. Solen belyste undersidan av deras vingar på ett mycket spektakulärt sätt som dock inte ville låta sig fångas på bild.

Vi valde att gå norrifrån och enbart runt den norra sjön. Där är naturen mest dramatisk och där finns reservatets enda vindskydd.

När man kommer fram till den första sjön rekommenderar jag att man tar hjälp av det rep som finns uppsatt och tar sig ner i den trånga dalgången för att ta sig söderut längs sjöns västra sida.

Sommartid är det riktigt svårt att ta sig ända fram till sjöns strand, men på vintern är det inga svårigheter om det bara har hunnit bli tjäle.

De tre sjöarna sägs vara jättekvinnan Dovras tre tårar som hon fällde för att hennes man - jätten Tjälve - var så vildsint att han slet ut ett stort stenstycke ur bergväggen för att kasta mot Täby kyrka. Hålet i bergväggen syns tydligt på den första bilden.

Sedan vi kommit upp på andra sidan även här med hjälp av rep) såg vi denna kvinna komma gående genom skogen. Framme vid sjön satte hon på sig långfärdsskridskorna, åkte de cirka 500 meterna till andra änden. Där tog hon av sig skridskorna och fortsatte vandra till nästa sjö.

Precis när man rundat sydspetsen på den norra sjön kommer man fram till ett mycket fint vindskydd. Här finns alltid(?) ett bra vedförråd på baksidan. Vindskyddet har en rostig kamin under altantaket. Nedanför skyddet finns en nybyggd eldstad med sittstockar runt.

Här njöt vi av fika innan vi fortsatte stigen norrut, tillbaka till bilen.

Äntligen så hade det fryst till och blivit åkbar is på sjön Barken i Smedjebacken. Det var äntligen dags för en långfärdsskriskotur, det blev ju inget sånt förra året så jag var rejält åksugen.

Jag startar vid norra änden av Barken, det är lite snö på isen men det går bra att åka i dom spår som bildats. Jag kryssar mig framåt i spåren till jag är halvvägs till Söderbärke där jag blir stoppad av en annan skridskoåkare. Han säger att isen framöver på denna sidan av sjön är endast dagsgammal så jag vänder tillbaka eftersom jag inte är nån gambler när det gäller isar!

Här blev det stopp trots att isen ser riktigt inbjudande ut.

Jag tar mig nån kilometer tillbaka där det går bra att komma över på andra sidan sjön där det såg riktigt fint ut.

Wow här var det en riktig fröjd att åka, det såg ut så här hela vägen till Söderbärke, så ska man åka skridskor på Barken nu så är det denna sida av sjön som gäller (längs med riksvägen mellan Smedjebacken och Söderbärke) Snart nog var jag framme i Söderbärke, så det var dags att vända hemåt igen.

Vid denna lilla ö i Barken har jag för vana att stanna till, sätta mig ner och sätta i mig min medhavda proviant. Jag hade kommit över på andra sidan sjön igen men fortsatte ändå vidare. Efter ett tag så blev stopp igen, en stor del av mitten av sjön var öppen så det blev till att ta sig tillbaka på andra sidan av sjön igen.

Solen på väg ner men nu har jag inte så långt kvar av min premiärtur, man får hoppas att det går att åka ett tag till innan snön kommer.

Här vid norra delen av sjön finns det en hel del öar, det är nästan likt en skärgård. Väldigt skoj att åka runt bland öarna men som synes så är det en del snö på isen så det gick tyvärr inte så bra nu. Dagens tur höll bara till på Norra Barken. det finns en Södra Barken också och den går från Söderbärke till Fagersta, man får ta av sig skriskorna mellan sjöarna och gå cirka 200 meter emellan. Är det åkbart framöver så gör jag nog den turen.

När vi, Hans och Björn, började undersöka vilket intresse som fjällförfattare och fjällvandrare visat Änok och den nedre delen av Njoatsosvágge upptäckte vi till vår förvåning att det var svårt att hitta material. Det fanns väldigt lite dokumentation, både i bild och i text. Faktiskt så lite att vi fortfarande letar, och vi blir mycket glada när vi hittar något som vi inte kände till förut.

De gamla färdvägarna

Huvudkartan över Sarek vid förra sekelskiftet var generalstabskartan från 1890. Den var inte särskilt noggrann, och Hamberg var inte alls nöjd med den. Han ägnade mycket tid åt att rita egna kartor för sina vetenskapliga arbeten och sin bok Sarekfjällen, den första turistguide som skrevs om Sarek. Men generalstabskartan innehåller en detalj som är av intresse för oss: en stig som ledde från Pårekslätten, fortsatte nedanför Sähkoknuohkke och därefter relativt högt på Sähkoks sluttning. 

Ovan: Utsnitt av generalstabskartan från 1890 (Blad 13. St. Sjöfallet). Stigen är ifylld med röda prickar.

Uppenbarligen färdades man här i gamla tider. Njoatsosvágge är ju fortfarande en renflyttningsdal. Kan stigen ha varit den tidens renflyttningsled? Eller var det en transportled när material skulle flyttas? Vi har faktiskt funnit något exempel på det senare. Men nuförtiden verkar denna stig ha fallit i glömska och ingen nämner den längre.

(Björn har letat på Google Earth och sannolikt hittat en del av den gamla stigen på Sähkoks sluttning. Se t ex koordinaterna E 613077; N  7443566. Långa sträckor är det stort avstånd mellan träden, vilket kan tyda på att det är den gamla färdvägen.)

Axel Hamberg

Hamberg gjorde sitt första besök i Sarek 1895 då han var 32 år gammal. Han hade fått uppdraget att inventera glaciärer, och vid den tiden var Sarek i stort sett okänt. Han bestämde sig för att återkomma redan nästa år och sedan vara han fast. Forskningarna i Sarek kom att bli hans livsverk.

På originalet till ovanstående foto har Hamberg antecknat: Läger i Njotsosvagge, den 30 aug. 1897. Detta var hans tredje sommar i Sarek. I bakgrunden skymtar bergen i den övre delen av Njoatsosvágge. Lägerplatsen på bilden ligger på den idylliska ängsmarken precis söder om bergknallen Jámekvárásj (syns i bakgrunden till vänster). Fotot är taget av Hamberg. Publicerat med tillstånd från Uppsala universitetsbibliotek.

Foto av Hamberg 1908, taget från Tsahtsa mot SO. Njoatsosjåhkå i förgrunden, och från vänster ansluter fårorna från Luohttojåhkå. Publicerat med tillstånd från Uppsala universitetsbibliotek. 

När det gäller Njoatsosvágge skrev Hamberg mest om dalgångens mellersta och övre delar, men något finns också om den nedre delen i boken Sarekfjällen:

”Till den praktfulla Njåtsosdalen kommer man enklast förbi Ruoutevare malmberg. Man följer den spångade vägen, på Kamajokks östra sida omkr. 3 km, där ror man uppför denna å omkring 2 km. om tillstånd till användning av någon av båtarna erhållits i Kvikkjokk, varefter man ytterligare har 1 km promenad över ett större, av ån bildat näs och 6 km rodd till en båtlänning nära Kamajokks och Njåtsosjokks sammanflöde. Därifrån är omkr. 2 km promenad på hygglig väg till gruvstugorna på SO-sluttningen av malmberget. Endast den ena av dem torde vara användbar, men tillstånd att få bo där bör dock utverkas hos gruvfältets ägare eller dess ombud i Kvikkjokk.

Från stugorna följer man gruvstigen uppför Hermelinsväggen till nordöstra Ruotevare och Vallatjvaratj, varefter man fortsätter i någorlunda god terräng över Vallatj samt Tjuoltas och Kåbreks nordöstra sluttning till strax nedanför det mitt i dalen liggande lilla berget Jamikvaratj, där Njåtjosbäcken övervadas.”

Till vägbeskrivningen förbi Ruotevare har Hamberg tillfogat en not: ”För vissa av dessa uppgifter till denna tur står jag i tacksamhetsskuld till överdirektör A. Gavelin och pastor O. Lander.”

Den slutsats vi har dragit av denna not är att Hamberg inte var särskilt bekant med dalbotten i nedre Njoatsosvágge. Färdvägen som han beskrev gick visserligen på den västra sidan, men inte nere vid jokken utan uppe på fjället. Vandring på den östra sidan nämner han inte alls. Vi har fått intrycket av att han inte ägnade särskilt mycket tid åt Njoatsosvágge. Hambergs huvudintresse var Sareks inre med de stora, alpina områdena som innehöll mängder av outforskade toppar och glaciärer.

Del av foto över nedre Njoatsovágge, taget av Hamberg någon gång mellan 1896 och 1907. Foto bör vara taget från berget Tjoares och visar Njoatsosjåhkå med ett par tillflöden som kommer in från höger. Den lilla sjön 476 finns också med. Publicerat med tillstånd från Uppsala universitetsbibliotek.

Varför är ingen intresserad av att vandra i nedre Njoatsosvágge?

Det var inte bara Hamberg som var fåordig om Njoatsosvágge. Åtskilliga andra fjällförfattare har skrivit förvånansvärt lite om dalgången i sin helhet. Tore Abrahamsson skriver i sin bok Detta är Sarek från 1993: ”När man talar om Njåtjosvagge menar man vanligtvis den översta delen av dalgången. Den nedre delen kring Kamajåkkå, Änokdeltat och vidare upp till Ruopsokjåkkå har förmodligen ingen fjällvandrare i modern tid gett sig på, förståeligt nog. Tolkar man kartorna och lägger till andra uppgifter förstår man att där bör man nog inte gå”. Och lite senare: ”Det verkliga Njåtjosvagge är den översta delen mellan Vassjapakte och det brant stupande Pulkas”.

Edvin Nilsson

Med Edvin Nilsson förhåller det sig dock något annorlunda. Efter den fullständigt exempellösa framgången med Sarek – vandringar i vår sista vildmark (1970) skrev han boken De vilda djurens Sarek (1977). Denna bok handlar om hela Njoatsosvágge (och Tjuoltavagge). Av någon anledning fick denna bok tillnärmelsevis inte samma uppmärksamhet som Sarekboken, den verkar vara bortglömd. Det budskap som Edvin Nilsson vill ge oss formulerar han så här:

”Fjällmassiven kring de nedre delarna av Njåtjos- Tjuoltavagge är ofta tillgängligare än i det centrala Sarek utan att för den skull erbjuda väsentligt sämre skydd. Det betyder att djuren regelbundet växlar mellan dessa dalgångar och att hela området tillsammans bildar ett mera fulländat ekologiskt system året om än till exempel Rapadalen.

Om skyddet av faunan anses vara en väsentlig del av det ansvar vi påtagit oss när Sarek gjordes till nationalpark, så är gränsdragningen längs Njåtjosjåkkå mycket svårförklarlig. Det riktiga hade varit att dra gränsen längs vattendelaren mellan Tarradalen och Tjuoltavagge.

I nedre delarna av dessa dalgångar, Njåtjos- och Tjuoltavagge, finns liksom i Rapadalen ett säreget och viltvänligt deltaland, Kvikkjokksbornas Änok. Det är inte riktigt lika stort som Aktsedeltat men absolut inte mindre rikt på älg. Här samlas mycket flyttfågel om våren, innan de tar det definitiva språnget in i fjällvärlden.

Här skulle då kunna bli något av en Edens lustgård. Redan nu ser vi tecken som tyder på att de större däggdjuren tolererar människans närvaro på ett helt annat sätt i Rapadalen i Sarek än utanför nationalparken.

Ett önsketänkande är också att de sydligaste delarna av Sarek, som vi har bekantat oss med den här gången, skulle kunna få ett så stort skyddsområde att likartade förhållanden kunde uppstå även här.”

Detta är uppskattande ord om naturen i Njoatsosvágge. Men när det gäller att färdas i dalgången skriver Edvin så här:

”När jag själv ska vandra ner till Kvikkjokk från övre Njåtjosvagge, går jag helst över Säkok, förbi Pårek och Stour-Tata, och följer sedan Kungsleden de sista kilometrarna, Den som följer Njåtjosjåkkå får bereda sig på sämre land. På många ställen är björk- och videsnåren täta och på torrbackarna nedanför Säkok erbjuder stora enrissnår ett ovanligt hinder. Därför rekommenderar jag samernas flyttningsväg över fjället. För den vana fjällvandraren är det nog inte svårt att följa den glesa rösningen förbi Tjeuramåske, över Säkokjåkkå till Pårek.”

Njoatsosvágge – en blind fläck?

Under arbetet med dessa artiklar letade vi i våra fotoarkiv efter bilder för att kunna ge en introducerande överblick över dalen i sin helhet. Vad hade vi att tillgå i våra fotoarkiv? Till att börja med verkade det som om vi inte hade mycket alls. Det fanns ju nästan inga bilder på exempelvis nedre Njoatsosvágge. Vi själva hade inte stått uppe på exempelvis Tjoares eller Goabrekbákte och tagit panoramabilder. Var det så ”illa” att vi var tvungna att planera en specialtur för att komplettera vårt material? Då hände något märkligt. Vi upptäckte att vi hade de bilder vi sökte efter. Många foton tagna från en plats som är både välkänd och berömd: Válleváre!

En som var före oss var Linné. När Linné kom upp på Válleváre fortsatte han mot Norge. Men det var ändå här han skrev de berömda raderna:

"Efter middagen reste från Hyttan, då jag 1 fjärding därifrån hade berget Vallevare, som var väl 1/4 mil högt. När jag kommit på sidan av det, tycktes jag föras uti en ny värld, och när jag kom upp i det, visste jag ej, om jag var uti Asien eller Afrika, ty både jordmånen, situationen och alla örterna voro mig obekanta. Jag var nu kommen till fjällen."

Men det han såg var ju Änok - och Njoatsosvágge! Och oräkneliga vandrare måste ju ha sett denna vy. Är det så att blicken fångas så totalt av de höga topparna runt omkring att den inte ser det som finns på närmre håll, strax nedanför? Linné skriver ju om det som ligger alldeles framför fötterna, jorden och örterna. Varför ser man då inte Njoatsosvágge?

Foto över Änok, taget från renvaktarstugan på Vállevárre. Påreksjöarna skymtar i bakgrunden, och fåran där Standárjåhkå rinner är tydligt markerad i landskapet (mitten). Precis utanför bild till vänster ligger bergknallen Tjoares. HF sept 2012.

Fotot taget från samma plats men Kameran riktad något mer åt vänster. Det mesta av Tjoares är synligt i bild, och nedanför den allra nedersta sträckan av Njoatsosjåhkå, precis före mötet med Tjuoldajåhkå. Men det är inte mycket vatten man ser, barrskogen skymmer. HF sept 2012.

Ett hörn av hemlighuset vid renvaktarstugan. Tjoares till höger, och till vänster om denna ligger Ruovddevárre. Pårtefjällen i bakgrunden. HF sept 2012.

Detalj från föregående foto som visar Njoatsosvágge hitom Tjoares. Njoatsosjåhkå slingrar sig genom skogslandet men döljs långa sträckor av barrskogen.

Till slut kan påpekas att den turistinformation som finns om Kvikkjokksfjällen knappast alls behandlar nedre Njoatsosvágge. Många följer därför säkert Tore Abrahamsson råd  – ”där bör man nog inte gå”.

Bilda din egen uppfattning om detta märkliga och unika område. Det är inte lättillgängligt men innehåller enligt vår mening allt det som måste bevaras och försvaras som ”den sista vildmarken i Sverige”.

Vi åkte till vår sommarstuga Tranebo och skulle tillbringa en del av sommarsemestern där.

När vi var där kontaktade en följare oss på Facebook som var turistguide vid Tiveden Nationalpark.

Kom hit och gå en guidad tur vid Stenkälla.

Det gjorde vi. Vi hade ju varit och sett det mesta i Tiveden tidigare , speciellt Thomas som växte upp här med mormor och morfar och sina föräldrar här i Tiveden.

Men detta blev annorlunda. Vi fick höra en massa historier om hur människorna levde förr i tiden här i Tiveden.

Vi startade vid informationscentralen där vår gamla bekant Regina förestår informationscentralen. Till Regina har Thomas sålt vykort till, i många år tidigare med bilder från pappa Sture Traneving.

Jesper Traneving följde med oss på denna tur

Mycket skrock fanns förr i tiden exempelvis att, om man drog nyfödda igenom denna böj så skulle de bli friska och krya

Framme i Stenkälla som består av häftiga stora flyttblock som bildar grottor.

Här skrev vi i gästboken

Vandringen är inte längre än 2.5 km men det tar ändå över timmen att gå då det går väldigt mycket upp och ner

Vi har tidigare gått flera leder i Tiveden som exempelvis Trollkyrkoleden 6 km som går åt andra hållet från Stenkälleleden. Den är minst lika fin som Stenkälleleden.

Se fler bilder på hemsidan om denna tur

Klicka Här

Se även våra andra leder under Tiveden som har en egen flik här på hemsidan

 http://www.traneving.se

Thomas o Helena

Vårt mål är att gå hela Sörmlandsleden någon gång under vår livstid som totalt är över 100 mil med alla extrarundor mm.

Vi har ju gått Etapp 1-20 men vi började komma lite väl långt bort från vårt hem i Hääseelby för att göra dagsturer så vi började nu med att gå baklänges från den sista etappen Etapp 62.

Etapp 62 börjar (slutar) bara någon kilometer från Lida Friluftsgård i Tullinge Stockholm.

Vi vandrade först förbi ett litet utkikshus där man kunde titta på fåglar om de var inom synhåll

Vi startade där (Svarvaretorp) under en vacker höstdag och kom snart till sjön Getaren där det låg ett fint vindskydd ute på en udde

Vi fortsatte förbi Nolinge och genom vacker skog i höstskrud

fram till Kvarnsjön där vi ställt vår bil.

Det vi börjat med nu var att vi ställt cykeln vid etappmålet och Thomas cyklade tillbaka och hämtade bilen. Att vi inte tänkt på det tidigare utan kämpat med två bilar.

Någon helg senare fortsatte vi med nästa etapp 61 Kvarnsjön – Berga Vägskäl

där vi under vägen fick släcka en eld mitt på stigen. Den hade spridit sig lite grann och det fanns risk för skogsbrand.

Vi vandrade förbi vacker höstskrud och Snäckstavik Våtmark innan vi kom till cykeln igen.

Etapp 60 Berga Vägskäl – Viad blev av någon vecka senare och nu hade det blivit nästan vinter , utan löv fast vackert med ormbunkar var det fortfarande

Vi kom först till ett skärmskydd som var utsatt av en scoutkår

Efter detta skärmskydd kom vi till Stora Träsket Naturreservat. Här låg ett vackert skärmskydd vid sjön Stora Träsket där vi även senare genomförde Adventure Nights December. (Se tidigare blogg)

Små gummigummor var utsatta längs vägen. Undrar vem som satt ut dessa?

Innan vi kom fram till cykeln hade det blivit mörkt och Thomas fick cykla i mörkret.

Det var en liten bit kvar av etappen som vi tog en vinterdag senare fram till VIAD

Se mer bilder och alla 3 etapperna på vår hemsida

Klicka Här

Thomas & Helena

Vi har beskrivit två sidor av Njoatsosvágge. Förutsättningarna är olika beroende av vilken månad på sommaren man väljer att vandra och på vilken sida man går. Skillnaden mellan västra och östra sidan är ganska stor. Detta gäller inte minst vattenföringen. Nästan alla tillflöden finns på den östra sidan medan den västra är förhållandevis ”torr”. Så här ser det ut om man utgår från SMHI:s Vattenwebb.

Kartan visar hela avrinningsområdet för Njoatsosjåhkå fram till mötet med Tjuoldajåhkå. Det enda betydande flödet från den västra sidan är Vállásjjåhkå vilket är en mindre jokk.

Så här såg vattenföringen ut i Njoatsosvágge 2013:

Det är stor skillnad att vandra i juni jämfört med att gå i Njoatsosvágge i augusti.

Västra Njoatsosvágge

Svårigheterna att vandra i detta område är kraftigt överdrivna. I själva verket är dalen förhållandevis lättgången om man följer vissa enkla grundregler:

• Försök att hålla dig nära Njoatsosjåhkå.
• Följ viltstigarna nära jokken och gå uppåt från jokken när stigarna leder dig dit.
• Följ myrkanterna när du inte kan gå nära jokken. Där går det undan och även här leder dig viltstigarna rätt.
• Om viltstigarna ”tar slut” – sök dig ner till jokken igen.

En sådan vandring blir en del ”upp och ner” och du kan inte räkna med att ha bråttom och avverka mil eller så per dag. Här pratar vi istället om 5-7 km per dag för att sakta sitt lopp och ha tid att stanna upp mitt i denna Njoatsosvágge som öppnar och stillar dina sinnen. Variationen är av ett helt annat slag än när du går med högfjällen i blickfånget som annars är fallet i Sarek. Varje krök i jokken är överraskande och man undrar över vad som ska komma härnäst.

Njoatsosjåhkå är variationsrik på ett unikt sätt. Om man ska jämföra med något annat i Sarek blir det Södra Rapadalen eller övre Rapadalens västra sida. Men hur konstigt det än låter är Rapaälven mycket mer stillsam och förutsägbar än denna Njoatsosjåhkå.

Hur planerar man sin tur i västra Njoatsosvágge?

Vi rekommenderar verkligen att ta båtturen upp till sammanflödet Tjuoldajåhkå – Njoatsosjåhkå. Denna del är en upplevelse som skulle kunna vara ett mål i sig för endags- eller tvådagarsturer. Ett mer eller mindre okänt eller outnyttjat turistmål för Kvikkjokk. Dessutom tjänar man 8 km med denna båtfärd som tar över en timme. Kom bara ihåg att det inte finns några reguljära båtturer, allt beror på om du kan få kontakt med någon i Kvikkjokk som är villig att skjutsa dig.

Om du inte kan få någon båttur måste du ta dig till nedre Njoatsosvágge på annat sätt. Det går att paddla uppför Gamajåhkå från Selet och då måste du också planera en tur där du återvänder till kanoten för hemfärden förstås.

Ett annat alternativ är att gå ner till Tjuoldajåhkå från Vállevárre och vada över. Hans har vadat Tjuoldajåhkå strax väster om Garvek och Björn har vadat jokken strax innan sammanflödet. Något vi inte har provat är att gå ner öster om Garvek. Det ser kanske ut att vara den bästa vägen men vissa områden verkar vara mycket steniga.

Sammanflödet Tjuoldajåhkå – Njoatsosjåhkå.från Vállevárre – telefoto.

Kartor

Det här med kartor är något alldeles speciellt för mig, Björn. Min tur börjar med kartor och en Sarektur utan ha vandrat i kartornas landskap saknar något viktigt – kanske är det drömmarna? Se därför mina rekommendationer som följer som uttryck för mitt eget personliga sätt att planera en tur.

När man börjar gå i nedre Njoatsosvágge bör man nog ha mycket detaljerade kartor över området. Jag rekommenderar att man klipper ut satellit eller flygfoton från lantmäteriets karta, hitta.se eller GoogleEarth. Själva använde Erik och jag oss av lite drygt 30 sidor av sådana bilder fram till ”Hjärtat”. Följer man grundreglerna som beskrevs ovan behövs kanske inte dessa detaljkartor, men om man skulle drabbas av riktigt dåligt väder kanske man vill ta en snabbare väg över myrar och då är flygfotona väldigt bra att ha till hands.

Detta är ett område där man inte kan förvänta sig att träffa andra vandrare. Om det skulle hända någon olycka är det bra att veta att man kan ha mobiltäckning med Telia ända upp till ön vid punkt 638 (poolen).

Lantmäteriet har numer en förträfflig sida http://kso2.lantmateriet.se/ som innehåller fjällkartan och flygfoton.

Tältplatser i västra Njoatsosvágge

Det är relativt ont om bra tältplatser i nedre Njoatsosvágge. Områden som på flygfotot ser lovande ut fungerar ibland inte alls. Så var fallet med den ”stora gröna fläcken” som såg ut så här:

Men när vi väl kom dit fanns det inte en enda jämn yta att sätta ner ett tält på.

Vi har gjort en liten bildlänk till de tältplatser i västra Njoatsosvágge vi verkligen vill rekommendera - klicka här.

Platserna är exakt angivna på kartan. Följ bara samma anvisningar som du fick här (i inlägget ”Följ med oss genom Njoatsosvágge”) - klicka här.

Om du då klickar på ”Klicka här för att återvända till Picasa webbalbum” kan du exempelvis välja ”Visa karta” med Satellit och klicka på en av bilderna.

God tur.

Kvikkjokk är en naturlig startpunkt för en färd genom Njoatsosvágge. Redan på planeringsstadiet måste du välja om du vill gå på den västra eller den östra sidan, eftersom nedre Njoatsosjåhkå normalt är för stor för att vada över. Vilken sida du än har bestämt dig för tycker vi det är lämpligt att börja färden med båtskjuts (om du kan finna någon som är beredd att köra). Båtfärden ger en okomplicerad start som besparar dig ansträngande tillfartsvägar och svåra vad. Avstigning kan ske vid mötet av Njoatsosjåhkå och Tjuoldajåhkå. Vid lågvatten kanske man inte kommer ända fram med båten, då går det bra att stiga av ungefär vid Asplunda (om man ska gå på östra sidan) och innan Tjuoldajåhkå (om man ska gå på den västra). I det senare fallet kommer man att behöva vada Tjuoldajåhkå, men vid lågvatten är detta inget problem.

Kamajokks naturreservat och Änok

Om man tänker gå på den östra sidan av Njoatsosjåhkå, kan man då inte gå genom området Änok? För att svara på den frågan krävs en lite längre förklaring.

På fjällkartan finns en liten väg norrut från Kvikkjokk som är utmärkt på kartan. Den kallas ibland "materialvägen" och följer den östra gränsen av Kamajokks naturreservat. En och annan fjällvandrare som tänkt gå Kungsleden norrut från fjällstationen hamnar av misstag på denna väg eftersom skylten där Kungsleden viker av åt höger inte är särskilt iögonenfallande.

Materialvägen leder till Änok som till stora delar är privat mark. Det finns en båtplats (samma som man använder om man tar båt upp till Njoatsosjåhkås början) och därefter ett antal fritidsstugor. Stugorna ligger i kanten av skogen som bitvis är svårframkomlig. Terrängen är blockig och kuperad. På många ställen ligger det omkullfallna träd. Men det är höga naturvärden, med mycket gammal barrskog av urskogskaraktär.

Det är inte så lätt att undvika fritidsstugorna, man kommer på ett naturligt sätt nära byggnaderna när man går genom Änok. Denna väg till Njoatsosvágge är därför inte helt lämplig som turistled. Man riskerar att störa stugägarna, i synnerhet i september när älgjakten pågår. Det största hindret är dock det stora vattendraget Standárjåhkå som ligger norr om Änok och stugorna. Standárjåhkå innehåller dels allt vatten från Påreksjöarna, dels vattnet från Sähkokjåhkå. Med andra ord förses Standárjåhkå med vattnet från hela Pårtemassivets sydsluttning, inklusive avrinningen från Tjievrra och Sähkok. Det handlar om stora vattenmängder, och jokken är ofta svårvadad. Vid höga vattennivåer kommer man inte över och även vid normala nivåer kan vadet vara mycket krävande. Alltså finns det stora fördelar med att börja en färd på östra sidan av Njoatsosvágge med båtskjuts, om sådan går att få. Vid låga vattennivåer är dock Standárjåhkå vadbar där den delar upp sig runt några öar innan den rinner ut i det flacka myrlandet.

Karta hämtad från SMHI:s vattenwebb som visar upptagningsområdet för Standárjåhkå.

Diagram över vattenföringen 2013 för Stándarjåhkå. Njoatsosjåhkå är med som jämförelse. Maxflödet var första veckan i juni. Hans gick över jokken den 24 juni då vattenmängden kan ha varit ungefär hälften så stor. Naturligtvis visar diagrammet genomsnittliga flöden och tar inte med exempelvis dygnsvariationer eller kortare regnperioder.

Efter Standárjåhkå

I de låglänta områdena strax norr om Standárjåhkå finns partier med sankmarker, myrar, buskvegetation och björkskog. Här och var ställer djupa kanaler till med problem för vandraren. Ett sätt att undvika dessa hinder är att dra sig längre bort från jokken, österut mot barrskogen. Marken stiger något och blir fastare. Här växer både tall och gran. Men inte heller här är terrängen okomplicerad. Man måste ofta forcera storstenig blockmark.

Barrskogen täcker västsluttningen av bergknallen Tjoares. Här är skogen relativt tät men man skymtar berget när man går här. Vissa sträckor är det möjligt att gå nära stranden av Njoatsosjåhkå. Det är fascinerande att se hur jokken skär genom skogslandskapet. Man undrar vad som ska komma härnäst. Ibland är vattenfåran lugn och bred, ibland forsande över stenar och genom branta stenpassager. Här och var finns ljuvlig strandängsmark mitt bland alla barrträd.

Efter att ha passerat Tjoares upphör barrskogen och övergår i björkskog. Den är tät och örtrik på många ställen och detta drar ner vandringstempot. Vi har funnit att några allmänna grundregler för vandringen är till stor hjälp:

1. Försök att hålla dig nära Njoatsosjåhkå.
2. Följ viltstigarna nära jokken och gå uppåt från jokken när stigarna leder dig dit.
3. Följ myrkanterna när du inte kan gå nära jokken. Där går det undan och även här leder dig viltstigarna rätt.
4. Om viltstigarna ”tar slut” – sök dig ner till jokken igen.

När det gäller stigar som är upptrampade av människor får man vänta ända tills Ruopsokjåhkå. Där finns en stig som kommer uppifrån renvaktarstugan (stigen är utritad på den moderna fjällkartan). Den följer sedan mer eller mindre utefter jokken men är troligen delvis en renstig.

Vaden

På den östra sidan är det som tidigare nämnts Standárjåhkå som är det största problemet, åtminstone tidigt på säsongen. Nästa vad är passagen över Máderjåhkå, där det kan bli nödvändigt att ta av sig kängorna. Men några större problem ska den bäcken inte innebära.

Strax därefter kommer en liten kanal som slingrar sig från sjö 476 ner till Njoatsosjåhkå. Den är lugn men djup. Om du inte vill vada i vatten till midjan kan du följa den uppströms. En bit före sjön ligger en sten synlig i bäckfåran. Där kan du ta två stora kliv och komma över. Efter denna bäck finns inga större vattendrag förrän Ruopsokjåhkå, vars två strömfåror är relativt enkla att vada i den stora svämkäglan. Eventuellt kan vattnet nå över kängskaften.

Njoatsosjåhkå kan vanligtvis inte vadas söder om Ruopsokjåhkå annat på några få ställen och då bara vid låga vattennivåer.

I den centrala delen av Njoatsosvágge finns två vattendrag på den östra sidan som kan vålla problem: Den sammanflutna jokken Bálgatjåhkå/Skajdasjjåhkå samt Luohttojåhkå. Den förstnämnda delar sig här och var och bör inte vara alltför svår. Luohttojåhkå är nog enklast att vada där den förenar sig med Njoatsosjåhkå.

En överraskande detalj på den gamla generalstabskartan gäller vattendragen Sähkokjåhkå och Máderjåhkå. På generalstabskartan är bägge utritad som samma jokk med namnet Matirjokk (blå färg). Om man får tro kartan hade alltså den nuvarande Sähkokjåhkå ett annat lopp. Den böjde tidigt av åt väster och rann direkt ut i Njoatsosjåhkå. Nuförtiden rinner den ju ner till västra kanten av Påreksjöarna och förser Standárjåhkå (grön färg) med vatten. Om generalstabskartan hade rätt var alltså Máderjåhkå större än tidigare, och Standárjåhkå något mindre. Denna detalj fanns kvar så sent som på 1961 års fjällkarta som ju hade generalstabskartan som underlag. Hambergs karta hade jokken ritad på samma sätt men han namngav den som Sähkokjokk.

En sevärd kanjon med utsiktsplats

Djupt inne i de mest avskilda delarna av Njoatsosvágge ligger en stor kanjon där vattnet rinner ner i en serie bassänger. Intill kanjonen finns på den östra sidan låga klipphällar som ger en förtrollande utsikt mot söder. Härifrån ser man hur Njoatsosjåhkå slingrar sig genom den vidsträckta fjällskogen ner mot Tjoares. En vy som saknar motstycke. Kanjonen är ett intressant utflyktsmål och det är väl värt att planera in en lägerplats här. Med rimliga ansträngningar kan den nås norrifrån, exempelvis från stigen som kommer uppifrån Sähkok. Man går då inte ända fram till renvaktarstugan utan tar sig ner ett par kilometer tidigare, på södra sidan av den bäck som rinner ner i Njoatsosvágge.

Tältplatser

Under min vandring 2013 hade jag (Hans) ganska besvärliga förhållanden med regn och mygg och hann inte undersöka terrängens lämplighet för tältning på särskilt många ställen.

En möjlig tältplats kan finnas där jag åt lunch samma dag som jag vadat Standárjåhkå. Jag satt vid strandbrinken på ett ställe rakt österut från Ruovddevárre. Här var ganska öppen sikt över jokken. Jag vill minnas att marken var tillräckligt jämn för att duga som tältplats.

Min egen lägerplats fann jag senare samma dag. Det var nära ön ca 1,5 km efter kanalen från sjö 476. På fjällkartan är det utritat en bäck uppifrån Sähkok som mynnar ut i Njoatsosjåhkå intill lägerplatsen. Den stora stenen bakom tältet gör platsen lättfunnen. Här fanns rester av en gammal eldstad så denna plats har använts förut. Koordinater: N 7442923 E 611148.

Lägerplatsen med utsikt norrut. Sähkoks sluttning i bakgrunden Mer avskilt än så här kan man knappast bo i Sarektrakten. Platsen är svåråtkomlig från vilket håll man än kommer.

Foto uppifrån Sähkoknuohkke, taget september 2010. Lägerplatsen ligger nära ön, strax vänster om.

Nästa dag kom jag upp till klipphällarna intill kanjonen drygt 1,5 km från min lägerplats. Häruppe såg det ut att finnas jämn mark för tält, om man kan acceptera att det är ungefär hundra meter ner till Njoatsosjåhkå för att hämta vatten. Utsikten mot söder var helt enastående och närheten till kanjonen var spännande.

Foto åt norr från klipphällarna. Torr och fin tältmark skulle jag tro. Här är sannolikheten att få besök av andra vandrare mycket liten eftersom även denna plats ligger mycket avskilt.

På sträckan efter kanjonen kan det mycket väl finnas lämpliga lägerplatser på en del ställen, men jag har inte undersökt saken så noga. Det var ganska ont om mindre bäckar, så vatten måste i så fall hämtas från Njoatsosjåhkå. Längre norrut, när jag passerade över Ruopsokjåhkås svämkägla såg jag att det fanns gott om jämn tältmark invid bäckfårorna.

Tältväder! Det ska bli stormvindar. Ni som tycker det är spännande med värstingexpeditioner – ut och tälta nu! 

Det är vid såna här tillfällen man tränar på att sätta upp tältet i storm! Kan man inte sätta upp det i storm på marknivå så hur ska det då gå på 7-8000 meter och man är trött och svag som en gammal disktrasa? Där och då är det inte läge att börja träna. När ni klarar det och dessutom kan sova i tältet under natten, yeah, då börjar ni bli redo för värstingexpedition. 

Gillar ni inte busväder? Men ni lockas av värstingexpeditioner? Gillar man värstingexpeditioner på riktigt så gillar man att rocka runt i busväder också. Det ingår. Lalala. Många börjar prata om att det är storm vid 17-18 sekundmeter. Kraften i vinden dubblas av 10 sekundmeter. Full storm är 25 sekundmeter. Den värsta vind jag tältat i på ett berg? Över 40 sekundmeter. Full orkan. Längsta tiden fast i en storm? En vecka på 7.000 meter. Folk trodde jag var död. Nänä, jag är inte död. Jag fortsatte upp efteråt. 

Välj en plats så ni inte får nåt som blåser ner i huvudet eller nåt och knyt gärna fast tältet i en stolpe med minst ett rejält repsnöre eller nåt ifall ni tappar det i vinden. Strunta i tältets tältlinor, de funkar inte i full storm, 5 mm repsnören är bättre. Millet gör bra repsnören. Öronproppar kan vara skönt, eller himla skönt med musik, men bara om man kickass på att sätta upp tältet annars hör man inte att tältet håller på att knasa sönder i vinden. Träna på att hålla lugnet, hitta tankesätten som funkar för just dig. 

Den här bilden är från svenska fjällen en nyårsmorgon när jag körde ödslighetsträning. Storvättneshogna, högsta fjället i Dalarna. Det blev ingen topptältning, jag valde att tälta nedanför toppen då vädret busade på kvällen. Morgonen var däremot magisk. Men jäkla deppigt att fira nyår så. Men det var ju det det gick ut på. Att lära mig hantera det. Kunde jag inte valt en annan dag? Nä. Då är det inte så deppigt. Deppigast på jul och nyår. Och det är jul och nyår i bergen också. Nu har jag lärt mig och deppar inte ihop. 

Om någon behöver en extrempulka så är den där till salu. Acapulkas handgjorda i kolfiber och kevlar, väger bara 3-4 kg nånting, 210 cm, funkar att sova i. Oanvända extra skenor och dragskalkar ingår fast jag tycker att det funkar bättre att dra med rep. Absolut bästa sort och funkar till Sydpolsexpeditioner och liknande. I närmast nyskick. Pris. 48.000 kr. Japp. 

Och slutligen. Det här är ett Hilleberg Nammatj. Jag har tältat i det i fulll storm. Det höll inte, sömmarna klarade inte vindarna och bågarna fick stressfakturer och blev alldeles skeva och dragkedjan blåste upp stup i ett och fick till slut knytas fast. Jag reklamerade det. Rekommenderas inte till tuffare tag.

Sugen på värstingexpedition? I sommar kan ni hänga med, yeah - se här!

________________
Mail till mig gällande pulkan: liferules2012@gmail.com

Här har ni min engelska facebooksida, 165.000 följare nu!
Här är min privata svenska facebook, mest uppdateringar här!  

För er som undrar vem jag är, här finns en fantastiskt välskriven artikeln om min bakgrund i det ansedda Magasinet Filter. Jag måste varna, det är starkt! 

Har du gått i övre Njoatsosvágge har du säkert sett Luobbalgårttje. Det är fallet som kommer från Lulep Njoatsosjávrre.

Luobbalgårttje strax nedanför Lulep Njoatsosjávrre. Foto 1978.

Min syster (Björns) nedanför Luobbalgårttje 1978.

Men Njoatsosjåhkå innehåller fler överraskningar. En sak som hela tiden har slagit oss är hur bortglömd eller osynlig nedre Njoatsosvágge är i den moderna skildringen av Sarek. Ändå finns det källor på de mest överraskande platser. I Nordisk familjebok från 1917 http://runeberg.org/nfce/0407.html står att läsa:

Detta var den tid då riksdagen bröt ut Stora Sjöfallet från nationalparken för att från 1919 börja bygga Suorvadammen. Tänk er att man också hade byggt ”spärrdammen” i Njoatsosvágge. Så blev det inte, Sarek finns kvar och kvar finns också vattenfallen i Njoatsosvágge.

Sjielmágårttje

Den som går i nedre Njoatsosvágge får se en makalös plats – Sjielmágårttje.

Slutet eller början på Sjielmágårttjes kanjon från västra sidan.

Nedanför klipporna har Njoatsosjåhkå ett kanjonliknande parti med flera bassänger efter varandra.

Kanjonen.

Sjielmágårttje - en osannolik plats att vila vid.

Precis ovanför kanjonen. Vattnet rinner ned i den översta bassängen.

Vállásjgårttje

De sista fallen ger snarare intryck av en lång, trång och stenig fors.

Nedre delen av Vállásjgårttje.

Fallet i Vállásjgårttje – foto från 1982.

Ett bortglömt Njoatsosvágge?

Vi har beskrivit nedre Njoatsosvágge som bortglömt. Det är sagt ur vårt fjällvandrarperspektiv - det är naturligtvis inte sant. Skälet till att vi i sista minuten började få ett grepp om vattenfallen i Njoatsosvágge hade sin upprinnelse i Yngve Ryds lilla skrift: Ryd, Y. (1999). Renmjölkning och mjölkvallar : Jåhkågasska sameby : Jokkmokks socken, Jokkmokks kommun, Lappland, Norrbottens län : Dokumentation/intervjuer (Byggnadsantikvarisk rapport / Ájtte, 1999:10). Jokkmokk: Ájtte.

Där berättas.

”Det hände också att man körde båtar med härkar på vårens skarföre. Båtarna var byggda i byarna efter sjöarna öster om Kvikkjokk. En båt blev kvar i Njoatsosvágge. Man skulle dra upp den på höstvintern till Badjelánnda. Men det var så isigt i Sjielmmá att man bekade, backen är brant. Karlarna tvingades lämna båten, till våren hade den snöat över och så blev den kvar. Resterna syntes länge.”

Detta Sjielmmá förbryllade oss. Var fanns det? Hans hittade Själmakårtje på gamla generalstabskartor - på Sähkoks sydsluttning. Men "kårtje" betyder ju vattenfall! Först då förstod vi med hjälp av beskrivningen i Nordisk uppslagsbok att vattenfallet måste vara Sjielmágårttje. Då föll allt på plats.

Det är felaktigt utsatt på kartan, vi är "kolonisatörerna" av Sarek som tror oss veta något om platser som tillhör en samisk kultur sedan lång, lång tid tillbaka. En samisk kultur vars berättelser och tradition kanske riskerar att gå förlorad. Då kan vi prata om det bortglömda Njoatsosvágge.

Väderprognoserna hade lovat kristallklara dagar och nätter. Valet var inte svårt. En övernattning i Murstensdalen mellan Karlskoga och Grythyttan har stått på vår önskelista en längre tid. Om ni läser på länsstyrelsens hemsida så förstår ni varför.

Stigarna i naturreservatet består av två slingor. Vi valde denna gång att ta oss runt den norra för att avsluta vid vindskyddet vid Gruvtjärn.

Skogen är fylld av knotiga tallar. En del av dem ser ut att vara upp-och-ner-vända med roten i topp.

Terrängen är rejält kuperad. Reservatet består av ett antal parallella djupa dalgångar mellan högplatåer. Detta får till följd att många av sjöarna är långsmala.

Den äldsta växande tallen började gro på 1500-talet och den äldsta tallstubben man hittat började gro redan på 1200-talet.

När vi kom fram till vindskyddet vid Gruvtjärn hade vi - ett tag - sällskap av en ung familj från Örebro som hade hittat hit tack vare länsstyrelsens hemsida

Det var en kall dag. Det blåste friskt och trots att vinden inte var nordlig kylde den rejält. Vedförrådet på plats var inte av bästa kvalitet. Det var tur att vi hade med några pinnar med prima ved så att vi fick fart på en brasa. När väl en glödbädd hade bildats gick det bra att elda den sämre veden.

Natten var kall och mycket vacker. Under sennatten hängde fullmånen rakt över sjön och stjärnorna gnistrade så att det nästan sprakade.

På morgonen visade en termometer som hängde utanpå vindskyddet 8 grader. Våra sovsäckar har 9 grader som komforttemperatur. Det var tur att vi hade rejält med kläder.

På bilden ovan kan man se att isen hade svarta "hål" på flera ställen. Det såg först ut som om någon tidigare hade kastat stora stenar genom isen. Kan det möjligen ha att göra med sumpgas? Hoppas att någon med kunskap hör av sig!

Vi hade inte bråttom iväg, men sedan vi ätit frukost, värmt oss vid elden, packat ihop våra pinaler och (tyvärr) städat efter tidigare besökare så promenerade vi tillbaks till bilen.

En minst sagt härlig inledning på friluftsåret.

Positioneringen gäller vindskyddet.