Jag får frågor om boken. Hur går det? När kommer den?

Den kommer! Men hörrni, se här!

Boken består av tre delar. 

F L Y K T E N 
Första delen då jag flydde smärtan. Livet. Efterlyst av polisen som 14-åring, efterlyst av Interpol som 18-åring då jag bodde i tunnelbanan i London, Paris, Dublin. Men då jag också stängde av. Smärtan läckte ut, jag skar mig i bitar och brände upp mig. Bokstavligt. Till slut fanns bara en flyktväg kvar. Jag hängde mig. Hittades i sista stund medvetslös och blå och skars ner med en kökskniv. Åren 1969-1995. 

S Ö K A N D E T 
Nästa del handlar om ett sökande efter ett sätt att kunna leva. I livet. Hitta liv. Känna liv. Söka, hitta, känna glädje. Möjligheter. Att kunna inte bara överleva utan också leva. Jag sökte över hela världen, sprang maraton och åkte vasalopp, korsade öknar och oceaner, besteg berg och tältade i himlen, slog världsrekord och fick utmärkelser, sökte mig till kyrkor och tempel, in på universitetet och kom ut med finaste examen. Jag klarade det, jag inte bara överlevde, jag levde! Åren 1996-2012

 

R E S A N  H E M 
Hösten 2012 började jag skriva på en bok. Jag trodde jag var klar med min bakgrund och skulle skriva om den fina resan tillbaka till livet. Jag skrev 260 sidor men insåg sen att inte alls var klar med min bakgrund. Jag hade totalt fel. Jag raderade allt jag skrivit åkte till bergen för att vädra vingarna. 2013 startade med mitt livs nästhögsta men vackraste topptältning – som start på den största resan i mitt liv, resan hem.

Det var dags att ta tag i en bakgrund jag aldrig hade fejsat. Tämja monstren och demonerna. Inte bara bli vän med den bakgrund som format mig till den jag är utan också lära mig att älska allt jag är, inklusive min bakgrund. Det blev en period i mitt liv som resulterade i att jag lärde mig att lita på mänskligheten igen, att våga tro på kärleken, då jag klev ur min egen värld och vågade bli del av The Human Community som jag kallar gemenskapen, då jag lärde mig att allt inte bara går att förlåta utan med hjälp av medkänsla finns det inte ens något kvar att förlåta. När jag lärde mig vad villkorslös kärlek är och att älska mig själv precis som jag är. Allt jag är. Åren då rastlöshet byttes till stilhet. Åren då jag hittade hem.

Tänk om jag hade skrivit klart boken hösten 2012. Då hade vi missat den viktigaste delen.

Tycker ni inte att vi ska ge den här sista delen lite mer tid? Se vad som händer och hur allt landar. Det tycker jag.

Så det är det jag gör. Bara ger det lite mer tid.

-------------------------------------------------------
Man kan höra hela resan på min F Ö R E L Ä S N I N G i Göteborg 21 augusti. Föreläsninge är ny sedan i våras, med det nya också.

Till min hemsida.
Till min engelska facebooksida. 
Till min svenska facebook, uppdaterar flera gånger om dagen, följ gärna! Tänkte börja med min twitter igen, honka gärna på! 
Här är min instagram. 

Under spänd tystnad blickade brodern och jag ner mot den snökantade dalgången och mot dånet. Inte än, men alldeles snart, skulle vi komma att ropa hej innan vi gått över bäcken. Det här är fortsättningen på del 1 om vår vandring i vårflod. 

De oroliga tankarna fanns kvar i bakhuvudet. Skulle vi tvingas vända? Välja en annan dalgång med mindre snö? Även sommartid kan det vara vintrigare ju närmare Sylarna man kommer, så hur skulle det se ut bortåt Gåsen, om det var så pass illa redan här? Och hur skulle det gå för pappa, ensam i detta forsande inferno? 

Med pappa bestämde vi att sms:a vid täckning. Tills dess ingen idé att tänka på saken. Brodern och jag. Nuet.

Vi kom fram till att det första vi behövde göra var att gå ner och titta, och tog kurs en bit uppåt i dalgången, för att sakta tappa höjd, ner mot vattnet som av ljudnivån att döma var alldeles för stort i höjd med vår tältplats.

Vy från tältplatsen vid 62°58'55.80"N 12°56'37.85"E.

Det tog tid att ta oss ner i dalen genom blockterrängen. Tio meter framåt och hundra uppåt för att gå runt en omöjlig passage. Och så tio framåt och runt någon j-a sten.

Som att trampa vatten. Mardrömmen där du krånglar och krånglar och aldrig hinner fram till tåget. En känsla av maktlöshet. Om resten av vandringen skulle bli så här, så skulle vi inte komma långt, tänkte jag och började räkna på vad en avverkad millimeter på kartan på en timme skulle innebära.

Men så plötsligt stod vi faktiskt där vid vattnet. Och som av ett mirakel tycktes vattendraget just här förgrena ut sig på bredden. Det här var vår chans! 

Vattendraget förgrenar sig, här kunde vi jublande gå över!

Med nytänt hopp vadade vi snabbt över de två "mindre", men inte helt problemfria förgreningarna och log mot varandra.

Det skulle vi inte ha gjort.

Efter en liten kulle - och efter att vi väl torkat fötterna och fått på oss kängorna igen - strömmade ytterligare, betydligt rejälare förgreningar av den där envisa vårfloden.

Nu tog det helt enkelt stopp. Vi kunde missmodigt konstatera att vi ropat hej innan vi gått över själva bäcken. Det fanns aldrig någon förgrening. Vad vi gått över var bara ett par rännilar med lite spillvatten. Den riktiga vårfloden rann fortfarande framför oss, dånande. Det här skulle vi aldrig ta oss över utan stavar. Dessutom var vi nu, skrattretande nog, strandade på en ö! 

Vi började på allvar diskutera våra alternativ.

Precis när vi var på väg att ge upp, anade vi ett brett ställe i ovankanten av kullen och krånglade av oss kängorna för tredje gången denna dag - ännu lyckligt ovetande om att den omständliga proceduren med kängeriet skulle komma att återupprepas många tiotals gånger till under vandringen. 

Segerglädje efter vårflodsvad. 

Först klockan 13 hade vi lagt två kilometer bakom oss, gjort upp med Tronnan och kunde börja gå i riktning mot Vålåvalen, burna av känslan att det ändå gått betydligt bättre än förväntat.

På västra sidan av dalen var det lättare att ta sig fram där vi gick på höjd, strax trallande på de mest fruktansvärda, trallvänliga sånger som man kan få på hjärnan om man besökt Skinnarspelet i Malung vid midsommar...

Om någon börjar töja på gränserna med denna under en fjällvandring är det kört. Töja och töja - farliga grejer.

Vi trallade oss fram över stora, hårt packade snöfält.

Vi trallade oss fram över dånande bäckar på stadiga snöbroar.

Vi trallade oss fram till den bedårande 180°-utsikten mot Tronndalen, Lillåns dalgång och Vålåns dalgång i fjärran.

Vintrig Tronndal i ryggen (bild 1), enkel snöfältsvandring (bild 2), solglimt och sång vid vy mot Lillåns dalgång, 63° 0'17.68"N  12°54'28.78"E (bild 3).

Men trallandet fick ett tvärt slut. Vi hade trallat fram för högt och befann oss plötsligt mitt i den brant som vi skulle ha passerat under. Klättra ner eller gå tillbaka, var frågan?

Vi valde det mer oansvariga alternativet.

Resultatet av lite väl hurtig sång.

Etappen genom björkskogen var jobbigare. Full av fåror emellanåt. Vips mitt nere i en(!) fick vi tillfällig mobiltäckning och inkommande sms. Pappa hade mitt på dagen befunnit sig vid renvaktarstugan och stigen till Nordsätern. Vi drog en suck av lättnad och bestämde oss för att ha en bekymmerslös vandring framför oss. Och så sms från vår icke så fjällbevandrade, lättoroade mamma:

En broderlig blick av samförstånd. Hon ska få!

Vårt mms löd ungefär:

Det var två mycket trötta syskon som nådde banad terräng och så småningom i kyla och ösregn Vålåstugorna, där vi tänkt köpa godis och höra om bro- och vattenläge innan vi gick vidare en bit upp mot Härjångsdalen för att finna tältplats. Men stugvärden var snabb att påpeka att vi behövde betala serviceavgift för att få komma in i stugan! Jag måste säga att jag blev förvånad över de stenhårda reglerna. Vi förklarade att vi inte ville använda vare sig sittplatser, dass eller kök, bara köpa en chokladkaka och växla ett par ord. Absolut inte av snålhet, vid den här tiden var jag student och även små oförutsedda summor var omöjliga oförutsedda summor, jag hade inte annat val än att be stugvärden om överseende med två godissugna dränkta katter i behov av fjällsäkerhetsinformation...

När vi berättade att vi skulle upp mot Gåsen blev hon först alldeles tyst. Sedan sa hon dämpat: "Jaså, ni ska gå upp till Gåsen ändå."

Bron till Helags var bortspolad. Vägen bakom oss hade varit ett helvete. Enda vägen framåt mot Ljungdalen nu, var via Gåsen.

"Där ligger en och en halv meter snö", sa hon.

Det var då någon gång som vi, efter att under dagen ha skämtat om moderns sms, insåg vilket äventyr vi befann oss i.

Någon information att tala om fick vi inte. Stugans (öppen sedan en vecka) kommunikationssystem låg nere, utan möjlighet att kontakta Gåsen, ja utan såväl satellit- som radiokontakt med omvärlden. Stugvärden skulle personligen gå ut för att undersöka ryktet om den bortspolade bron under morgondagen.

Vad som väntade bortom och vidare visste ingen. Inga vandrare bar information från Gåsen - såklart, det enda sällskapet som bodde i stugan skulle klokt nog tillbaka till dalen de kom ifrån. Vi var de enda dårarna i trakten.

Fortsättning följer...

Jag hade känt mig jagad av sociala, stugtursekiperade, snabbfotade norrmän, blivit närd med den mest jämmerliga trerättersmiddag på hytta varifrån jag sent på kvällen och kippande efter luft flytt till fjälls.

Falkfangervola uppenbarade sig som en befrielse på den fjärde dagen. På andra sidan hägnet, i det fria.

Falkfangervolas kontur bortom renstängslet.

Det är något med platåfjäll. Jag är inte så mycket för branter, att nå till toppen och lämna den, att komma fram dit och gå tillbaka hit. Min inre synbild av den perfekta fjällvandringen är ett långsamt framåtskridande. Tiden får gärna stanna innan jag når fram. Jag vill vara där, vara kvar, jag vill att det aldrig ska ta slut. Jag känner sorg när det är över.

Falkfangervola varade länge, kanske än. 

Det började redan en ruggig vinterkväll i skenet av stearinljus, ett glas Mont-Redon Réserve, kartor utspridda på golvet. Planen var att gå genom myggmarkerna i Stråsjøens naturreservat och Skarvan-Roltdalens nationalpark i juli.

Det var inte för de små kräken som jag i ett skede dock var nära att avblåsa idén att ta mig till stugan i Ljungdalen från Malmö genom att flyga till Trondheim. Snarare var det för att etappen från nationalparken mot Sverige - vägen mellan Ramsjøen och Storerikvollen - såg fruktansvärt tråkig ut på kartan. Vem vill korsa två bilvägar på samma dag, på fjället?

Sedan fick jag syn på Falkfangervola.

Bara namnet!

Fantasin sprang iväg. Här fångade renskötarflickan Siri sin tama falk Niilla. Hon släppte den såklart fri, men den återkom alltid till henne när hon kallade och gav henne magisk styrka i de mest äventyrliga sammanhang. Titeln skulle vara i stil med "Sagan om Buolla. Den sanna historien om en renskötarpojke, hans tamhärk Buolla och hunden Jojo" (den existerar!), men snäppet mer fantasyinfluerad. Eller: Här fångades för första gången en falk på bild. Här fångades en falk i forskningssyfte. Två något mindre poetiska berättelser.

Jag lekte med namnet Falkfangervola med norsk accent. Sa Ramsjøen med sj-ljudet långt fram i munnen. Rådfrågade google translate och diskuterade med mitt nyupptäckta norska alter ego om jeg ønsker å gå ned till Storsanka i Sankådalen eller om jeg bør gå mot Finnkoihøgda og deretter vandre over Falkfangervola.

Det lät så mycket mer... på tur.

Snart stod det klart att om denna fjälltur nu prompt måste ha ett mål, förutom Ljungdalen då, så skulle det vara att vandra över Falkfangervola.

Den flacka, karaktäristiskt platta och tandade konturen dök upp för första gången strax efter Ettfjällets utlöpa på stigen från Ramsjøhytta mot Finnkoisjøen. Mer utsikt skulle det bli. De här dagarna blev de vidsträckta panoramornas. Och jag mötte inte en människa.

Första ögonkastet: kärlek!

Vyer på vägen: Sylarna och Finnkoisjøen.

Sedan gårdagen hade jag haft utsikt mot hemmafjäll som Sylarna långt borta, både igår och ikväll tillhåll för åskmoln och muller vid klockslaget 18. Det hade varit 30 grader och vindstilla i tre dagar, lite åska skulle behövas även här, men den fick gärna låta bli att komma nära mig. Jag begav mig upp en bit mot Gilså gruve, rundade renstängslet och vandrade i den lätta terrängen mot mitt perfekta fjäll.

 Mot Falkfangervola på stigen mot Gilså gruve

Tältplats fann jag vid sydvästra foten av Falkfangervolas topp. Att gå upp på platåfjället med åskhotet runt knuten bidrog till extra spänning, inte helt trevlig sådan. Enligt min ursprungliga plan skulle jag ha passerat norr om topparna. Det kändes dock tryggare att befinna mig på samma fjällsida som Sylarna och deras åskväder. Som för att ha kontroll. Som om det vore möjligt.

 Tältplats med åskkoll?

Men här uppe fanns bara jag, en horisontlinje med två skårade bucklor: Falkfangervola och Østre Falkfangervola. Och långt borta i det flacka till höger, två utspridda små, små, vänliga knölar. De skulle vara mina riktmärken kommande morgon. De åskhärjade fjällen var gömda och glömda bakom det platta och en känsla av ro infann sig. 

 En av de små vänliga knölarna skymtas till höger om toppen.

Falkfangervola, jag och min skugga: Hej!

Från nedan horisontlinjen sköt bestämda moln upp likt utslungad rök, bakom Sankåkleppen. Härifrån sett, Norges Ayers Rock! Åt andra hållet utsikt mot Fongen, bakom Finnkoisjøen.

Ayers Rock?

 Finnkoisjøen och Fongen.

Följande morgon skulle jag vandra kilometer efter kilometer i skön, oändlig, grön utförslöpa, med utsikt över Snasahögarna, Blåhammaren, Sylarna och allt ljusblåare böljor.

All tid i världen. Grön utförslöpa framför mig. Den perfekta vandringen?

Tillbaka till nuet. Falkfangervola. 

Jag sov som ett barn. Bokstavligen på dunbädd (gick ju inte att sova i den). Bredvid mig en bäck som porlade lätt. Under turen hade jag funnit uttorkade vattendrag, fått koka dricksvatten två gånger, bära vatten. Den här natten ingen törst. En mygga surrade envist utanpå myggnätet. De var fler än en, därav nätet. I yttertältet blommade små nätta smörbollar som jag upptäckte först efter uppsättning. Packningen fick såklart stuvas runt smörbollarna, in- och utgång krävde viss akrobatik, även för myggens skull. Temperaturen lagom ljum.

Smörbollsblomning pågår!

Det var jag, min skugga, min mygga, mina vänner smörbollarna och de vänliga knölarna. Solnedgången den vackraste. Mitt hem, på Falkfangervola. 

Det är här som jag väljer att stanna tiden. Den här punkten. Det här är jag.

Jag fångar falken.

Nästa natt från Fiskåhøgdas sluttning gick solen ner över Falkfangervolas taggiga siluett, vilket jag inte hade förutsett. Det var perfekt. En överraskning tillägnad bara mig. Kanske av Siri och Niilla. 

En sista solnedgång över Falkfangervola, vy från Fiskåhøgda.

_________________________________________________________

Mer om norsk kulinarisk egenart, natur och fjällvandringspraxis vid senare tillfälle.

Söndag och dags för äventyrsdag. Kitekalle i Halmstad bjussar på kitekurs. Jag gick nybörjarkurs förra sommaren, hur kul som helst. Denna gången är min fin-granne Julia med.  Jag låter bilderna sköta det mesta av snacket.

Ugglarp, mellan Falkenberg och Halmstad. Vi babblade i bilen och plötsligt, wtf, Halmstad? Och skrattade. Och jag sa "vi" glömde svänga. Och strax därefter sa jag "vadå vi"? Det var ju jag som körde. Det var ju jag som hade missat. Så skrattade vi åt det också. 



Vädret var omväxlande blåsigt, jätteblåsigt, alldeles för blåsigt och oj vilken kallfront, vi pausar lite och regn och, äh, fullt av liv all over the place!  



Ett jädra meck med våtdräkten när man inte är van. Julia slet tappert. 



Julia var en glädjekämpe och lärde sig mycket trots den hårda vinden som inte var direkt nybörjarvänlig. Hon fastnade tyvärr med foten i nån tångruska eller vad det var när hon tränade på land och vred både foten och knäet illa och vristen var redigt svullen när vi kom hem. 



Himla proffsiga instruktörer. Jag hängde med Tim. 



Kiting funkar utmärkt med mina händer, jag tappar bommen lite ibland men det gör ju inget, på't igen bara. 

Kolla här. Lalalala...



Och så KiteKalle själv. Så himla go. Och coolaste brillorna i hela Halland. Jämt. Det hör till. 



Det blåste så mycket så ibland behövde jag vila skallen. Jo, det liksom blåste rätt genom hela skallen. Men shit vad vackert det var. 



Mycket fika, det är grejer det! Tim fixar med pinalerna. 



På't igen och yeah, jag får det att funka. Kan styra dit jag vill och stanna när jag vill och tjohej vad man flyger med ibland. Ingen bräda, bara kroppen och fri som vinden! Och massa vågor så jag tror jag gjorde tio kallsupar på raken ibland. Haha. Tur man har skills i att leva utan luft. Haha. 

Japp, jag avvaktade med att testa med bräda, hade en så positiv upplevelse så jag ville inte paja den med att kanske bli rädd av nåt att köra med bräda i den starka vinden. 



I nästan fyra timmar orkade vi med. Helt slut. Så himla nöjd med dagen. 



Trots skadan ger Julia alla tummar upp, hon tyckte det var svårt men är toppennöjd. 



Jag med, det här är livet det, life rules all in och en himla bra dag på jobbet! 



Tack KiteKalle för värsta gladpimp-dagen! Och tack Tim för bra coaching och pepp! Här hittar ni KateKalles hemsida.

_________________
Till min hemsida.
Till min engelska facebooksida.
Till min svenska facebook, uppdaterar flera gånger om dagen, följ gärna!
Tänkte börja med min twitter igen, honka gärna på!
Här är min instagram.  

Sen jag blev med kajak för ett par år sen har jag varit ute några gånger tillsammans med Friluftsfrämjandet här i Jönköping. Har hängt med både på kurser och nöjespaddlingar.

I lördags körde vi lite teknikträning tillsammans med duktig instruktör som älskar att leka och plaska på och i vattnet och som aldrig går iland utan att rolla några gånger.

Jag använder kajaken mest som trevligt transportmedel för att ta mej till något fint ställe för övernattning eller snirkla runt öar och in i vikar bara för att se hur det ser ut. Men det skadar aldrig att bli lite bättre på att manövrera sin kajak!

Sidledsförflyttning medan regnet öser ner

Hur mycket det går att kanta sin kajak utan att kapsejsa är bra att veta...

Bara nån håller i är det inga problem att ställa sej upp i kajaken!

Ända sedan den dag jag första gången såg filmen Gudarna måste vara tokiga så har jag funderat på om det fortfarande finns människor på jorden som är förhållandevis opåverkade av vår moderna tillvaro. Det har fått mig att tillbringa tid med massejerna i Östafrika, evenska renskötare i Sibirien och häromveckan så fick jag möjligheten, i människans vagga i Tanzania, att besöka Hadza folket.

Jag besökte en samling av dessa unika, klick talande människor, strax intill Eyasi sjön. De bor bara ett stenkast från Ngorongoro kratern som förmodligen är en av de mest besökta platserna på jorden och för mig var det en riktig höjdpunkt i livet.

De tillhör den här unika gruppen jägar- och samlarfolk, drygt 1000 unika individer kvar, som lever på ett sätt som flertalet av oss bara har kvar i generna. Drygt en tredje del av dem lever på samma sätt som deras förfäder gjorde för 10 000 år sedan och lever i olika jakt- och samlargrupper. Männen jagar allt från antiloper, harar och gaseller. Ibland större djur. Men de äter inte hyena och ormar. De jagar med giftpilar och båge. Kvinnorna samlar olika rötter, precis som i filmen Gudarna måste vara Tokiga. Och att lyssna till deras klick språk är en upplevelse jag alltid bär med mig.

Jag försöker alltid se det klart övervägande positiva i allt. Likaså under detta besök hos dessa mjuka och råa människoindivider. Visserligen är det en del i ett sorts nytt ekoturism tänkande, men jag förstår att vår närvaro, hur vi än gör, innebär drastisk förändring. Allt sedan Hadza folket blivit en del av den östafrikanska turistmassvandringen, så har alkohol ställt till ordentliga problem även här. Som överallt annorstädes jorden över. Jag ser inget av det under besöket, men har fått det berättat för mig av flera. Ingen överraskning heller. Turisternas pengar hjälper till, nu när den moderna tillvaron är det enda som funkar i framtiden. Vare sig vi vill eller inte.

Jag märkte till min store glädje att de fortfarande vet hur man överlever på i stort sett ingenting. Exempelvis bär de hela tiden med sig en tändstock. Det vill säga en lång stock som glöder i ena änden och som de bara placerar på marken och startar en eld. De bjuder på rötter (smakar och känns som sockerrör) och antilop. Till skillnad från andra förut fritt levande människor så hoppas de vi skall köpa bågar och pilar eller halsband gjorda av kvinnorna. Men de framhäver inte detta. Inte än.

Photocopyright. Magret Tong

Jag känner mig priviligierad att jag fick besöka dem innan de sväljs hela in i det moderna afrikanska samhället. Men än finns det några små möjligheter att möta människor som lever kvar i en värld de flesta av oss tror har försvunnit. Om än med vissa moderna modifikationer. Som mobiltelefonen, som är oerhört viktig för överlevnad i Afrika.

Präststigen mellan Kvikkjokk och Alkavare går delvis i ett av Sveriges mest avlägsna fjällområden. Stigen (som inte är synlig annat än som ett och annat röse) användes bland annat av prästerna på 1700- och 1800-talen för att färdas till och från Alkavare kapell. Men säkerligen är den en uråldrig samisk vandringsled. Förra året försökte jag följa stigen en del av sträckan och detta år ville jag göra en grundligare undersökning. Kommentarer till foton och kartor står under respektive bild.

Alkavare kapell – Vássjájávrátja

Det mest logiska vore väl att börja i Kvikkjokk och gå norrut, men eftersom jag och min vandringskompis Diana började vid kapellet och gick söderut så får det bli en redogörelse för den riktningen.

Lägerpyssel vid Alkavare kapell. Dianas kängor hade hotat ge upp redan vid vadet vid Påreksjöarna den andra vandringsdagen, fem dagar tidigare. Då upptäckte hon att svetsen runt sulorna hade lossnat på bägge kängorna. Materialet mellan sulan och skon var i sönderfall och sulorna höll på att ramla av. Vi lagade provisoriskt med ett tunt snöre som jag lyckligtvis hade fått med mig i packningen. Sedan gick vi resten av den andra dagen fram till Sähkokjokk för att se om lagningen skulle hålla. Vi var beredda på att återvända till Kvikkjokk om det skulle bli problem.

Lagningen höll och förbättrades efterhand som sulorna sprack mer och mer och hotade att gå sönder. Vi fick stanna flera gånger varje dag och spänna om snörena när de gled ur sina positioner. Det är snarast ett mirakel att de höll i den tuffa terrängen i bland annat Luohttoláhko, Sarvesvágge och Niejdariehpvágge. Sammanlagt höll lagningen i mellan 11 och 12 mil fjällterräng och vi kunde genomföra hela den tur vi hade planerat. Det var naturligtvis en beundransvärd prestation av Diana att ta sig fram med dessa halvtrasiga skor hela vägen.

Den forskningsuppgift jag som glad amatörarkeolog (eller vad man nu ska kalla det) påtagit mig var att försöka följa Präststigens sträckning. Detta innebar att vi hela tiden fick studera landskapet framför oss och försöka gissa vilket som var den bästa vägen. Samtidigt ville vi hitta alla stigar, landmärken och rösen som kunde finnas. Det var en spännande uppgift. Skulle vi finna något överhuvudtaget?

Jag hade dock en smula vägledning, inte minst från  Axel Hambergs artikel Alkavare Lappkapell. En kulturbild. som publicerades i STF:s årsskrift 1926. Han skrev där att färdvägen till kapellet tycktes vara identisk med den stig som finns utritad på den gamla Generalstabskartan från 1890. Detta var ju också mycket sannolikt, varför välja en annan väg när det fanns en gammal stig som var väl beprövad? Således hade jag inte bara den moderna fjällkartan till hjälp utan även den gamla. Faktum är att vi navigerade betydligt mer utifrån den. Den är visserligen inte särskilt exakt vad gäller berg och sluttningar, men sjöar och andra vattendrag stämmer någorlunda.

Det första röset

Fram till Rissájåhkå var det inga konstigheter att välja väg. Från båtplatsen handlade det om närmaste väg till vattendraget Alep Sarvesjåhkå och att följa utmed det fram till mötet med Rissájåhkå. Den sista kilometern följde vi en stig utmed västra stranden av Alep Sarvesjåhkå. På den gamla kartan kallas vattendraget Sarvesjokk och kartans utritade stig var med största sannolikhet den vi gick på. Vid jokkmötet fanns ett lämpligt vadställe där vattnet bredde ut sig och blev grunt. Här tog vi oss enkelt över utan att ta av oss kängorna. Efter vadet fortsatte den stig som börjat före vadet. Att det fanns en stig bedömde jag om positivt. Stigar uppkommer knappast på kort tid i ödemarker som denna, så här kan djur – och förmodligen också människor – ha färdats under hundratals år. Frågan var om vi också skulle kunna hitta rösen.

Efter någon kilometer försvann stigen och vi kunde inte upptäcka den någonstans. Nu blev det till att gissa hur vi skulle gå.

En bit framför oss till vänster fanns ett stenblock som avtecknade sig mot landskapet bakom (kullen är Tjågnårisvárásj). Med den kurs vi hade skulle vi ha passerat väster om det med hundra eller tvåhundra meter om vi inte hade upptäckt det. Toppen av stenen såg lite konstig ut, med en spets som stack upp. Jag fotograferade det för säkerhets skull och vi gick fram till det. Det var ett röse! Nu började det bli spännande.

Detta röse har jag kallat Pr01. Vattendraget i bakgrunden är Alep Sarvesjåhkå (jag tror att det är efter sammanflödet med Tjågnårisjåhkå).

Röset Pr01 fotograferat från en annan sida. En viktig sak var att försöka få en uppfattning av rösenas ålder. Jag hade inga stora kunskaper om detta när jag gav mig iväg, så efter hemkomsten har jag ägnat en hel del tid åt att leta fram fakta om lavar i böcker och artiklar. Jag har ännu inte lyckats få kontakt med en expert på lavar, så mina slutsatser är nog ganska amatörmässiga.

Pr01 var delvis bevuxet med en rödaktig lav som fanns både på själva röset och på stenblocket som röset stod på. Jag vet inte vad för slags lav det var och inte heller hur snabbtväxande den är. Pr01 har jag därför svårt att bedöma åldern på.

Mellan rösena Pr01 och Pr02 passerade vi renvaktarstugan väster om Sarvesvágge. En fin vy in mot de dramatiska sarekbergen. Några dagar tidigare hade vi passerat därinne på väg upp till Niejdariehpvágge.

Problemen med åldersbestämning

Att studera beväxningen av lavar är ett av de få sätt som finns att bestämma åldern på vissa ytor. Resultaten kan tillämpas vid bland annat studier av glaciärers avsmältning. Man studerar då lavarna som växer på stenar som tidigare täckts av isen. En av de lavar man använder sig av är den gröna kartlaven som är vanlig i fjällen. Bålen (en individs "kropp") breder ut sig med en hastighet av ca 0,1 mm/år (diametern). Såldedes är en kartlav som är 1 cm i diameter ca 100 år gammal. Att hitta individer som är mer än 1000 år gamla lär inte vara särskilt svårt om man letar lite!

Foto av Pr08. De undre stenarna är bevuxna med kartlav där man kan finna individer som är 1 eller 2 cm i diameter. Således är dessa lav-individer upp till ca 200 år gamla. Men då uppkommer en fråga: Kan dessa stenar ha blivit bevuxna redan före röset byggdes? I så fall är ju röset betydligt yngre än själva laven. Här är de bevuxna stenarna alltså inte till någon större hjälp, åtminstone inte om man betraktar röset enbart från denna vinkel.

Man ser också att de övre stenarna knappt har någon kartlav alls. Nyplockade stenar saknar lav på de ytor som exempelvis har legat mot marken, och avsaknaden av lav på en sten kan vara ett tecken på att denna sten lagts på röset senare.

Pr08 sett från ett annat håll. Härifrån ser röset betydligt äldre ut än på föregående foto.  Flera stenar har ytor som exponerats på ett liknande sätt för temperatur, vind, snö, sol, osv. Den gröna kartlaven på dessa stenars ytor liknar varandra, vilket tyder på att laven (helt eller delvis) uppkommit efter att röset byggdes. Här syns även en svart lav som spritt sig på flera stenar. Detta talar i samma riktning och tyder på att röset trots allt är relativt gammalt.

Lägg märke till att de tre översta stenarna på Pr08 har liten eller ingen beväxning med den svarta laven. Detta kan alltså tyda på att dessa stenar lagts på senare. Men det behöver inte vara så, det kan istället bero på att den mörka laven sprider sig från sten till sten och inte har hunnit så långt. Denna lav bör vara en liknande art som växte på Pr02 (se nedan) och den tar i så fall närmare 50 år på sig för att bli någorlunda synlig på en stenyta (om jag förstått en vetenskaplig artikel rätt). Så röset är sannolikt äldre än så. Men åldersbestämningen av detta röse känns komplicerad och det hade varit intressant att höra vad en expert anser.

Det andra röset

Förutom att det andra röset var roligt att hitta så har det varit mycket givande att studera det i efterhand. För det första är konstruktionen intressant, med flera flata stenar som är lutade på det stora klippblocket. Den längsta stenen bildar en spets som gör att röset sticker upp en bit från blocket och blir synligt på ganska långt håll. De mindre stenarna fungerar som stöd åt den längsta stenen och håller den upprest och på plats. Det andra som är intressant med denna sten är lavbeväxningen.

Röset Pr02. Vi ser ett antal olika lavar, bland annat en gulorange lav som spridit sig både på blocket och två av stenarna i röset. Vi ser också den gröna kartlaven. Men i detta fall är det svårt att avgöra om kartlaven kommit på stenarna efter att röset byggdes eller före. Man får titta på andra detaljer, vilket fotona nedan visar.

Detalj av föregående foto. Stenarna är delvis täckta av en svart lav som (vad jag kunnat finna ut) är en art av Umbilicaria (möjligen Umbilicaria rigida, "kol-lav"). Denna är långsammare än kartlaven när det gäller att kolonisera stenar, men konkurrerar ut kartlaven (vilket man kan se på den högra stenen, där bara rester av kartlaven syns). Den högra stenens rektangulära stenyta är till nästan 100% täckt av den svarta laven, vilket tyder på att beväxningen pågått länge. Även kanterna på de två andra stenarna har stora partier av den svarta laven. Även om någon av stenarna (då tänker jag främst på den högra) kan ha haft något av den svarta laven innan den las till röset anser jag det osannolikt att alla tre haft det på just dessa ytor.

Pr02 från andra hållet. Även från detta håll har de tre lutande stenarnas ytor en likartad beväxning av den svarta laven, vilket indikerar att alla stenarna stått länge tillsammans i denna position. Här syns även att den orangea laven helt säkert har spridit sig efter att röset byggdes, men jag vet tyvärr inte hur pass snabbt detta sker. Trots vissa osäkerhetsfaktorer pekar alltså en rad iakttagelser på att detta är ett mycket gammalt röse. Jag skulle inte bli förvånad om det är 200-300 år gammalt, men för en säker bedömning behöver man förstås en expert.

Ett tilltalande landskap

På den nya fjällkartan är gränsen mellan nationalparkerna Sarek och Padjelanta utritad med en tjock grön linje. Linjen följer (från norr till söder) vattendragen Alep Sarvesjåhkå, Tjågnårisjåhkå och Vássjájåhkå. När man jämför med den gamla Generalstabskartan (se karta nedan i denna artikel) ser man att Präststigen går strax väster om denna gräns, för att korsa den en bit söder om mynningen av Njoatsosvágge och sätta kurs mot sjön Vássjájávrátja (kallas Vassja på gamla kartan). Med detta i minne tog Diana och jag oss framåt i den vackra padjelantanaturen.

Att vandra denna sträcka utmed nationalparksgränsen tyckte jag var ljuvligt. Terrängen är lätt att gå i om man väljer rätt väg och undviker kullarna längre upp på sluttningen åt väster. Men för Diana var det för flackt. Hon sa att hon gillade de stora bergen i Sarek bättre.

Pr04. En flat sten som är inkilad mellan stenar. Stenarna låg på en liten ås som gjorde att detta röse var synligt på ganska långt håll. Fotot taget åt norr, dvs från det håll vi kom. (Om någon undrar vart Pr03 tog vägen så var det en stående, flat sten i marken som jag bedömer var naturlig.)

Åsen med Pr04 i bakgrunden (fotot taget mot norr). När man ser stenarna i förgrunden kan man undra om det har funnits ett röse här. Kan den kantiga, liggande stenen för länge sedan ha stått fastkilad med hjälp av stenarna bredvid?

Passage av nationalparksgränsen

Vi närmade oss nu renstängslet och det började samtidigt bli kväll. Innan renstängslet fann vi ett stenblock med en ljus sten placerad ovanpå. Diana tyckte det såg ut som en uggla, och det blev också smeknamnet på denna markering.

Pr05 ("Ugglan"). I landskapet såg vi inte många ensamma stenar som hamnat ovanpå ett block på ett naturligt sätt så detta var nog ett röse. Trots att det först såg ut att vara placerat nyligen så fanns det mycket lav i mellanrummet mellan stenen och blocket. Det har alltså stått där så länge att laven hunnit breda ut sig och bli ganska tjock.

Strax efter Pr05 nådde vi fram till renstängslet och följde det åt nordost för att hitta en genomgång. Där stängslet passerade över den grunda och torra bäckravinen (=nationalparksgränsen) kunde vi ta oss igenom där de röda plaströren sitter. Därefter återupptog vi vår planerade kurs.

Efter några hundra meter dök det upp en typ av siluett långt framför oss som nu kändes välbekant och som vi alltid spanade efter: en spets på en kulle eller ett stenblock. Vilket kunde innebära att det stod ett röse där. Detta var röse Pr06. Fotot är taget mot söder.

Pr06. Den lilla sjön i bakgrunden syns dåligt på fjällkartan eftersom den döljs av den gröna gränslinjen mellan nationalparkerna. Sjön ligger alltså mitt på gränsen. Strax efter vi passerat den slog vi upp våra tält, på Sareksidan. Fotot är taget mot söder.

Letandet fortsätter

Nästa dag var det mulet och duggregn. Dimma hotade. Det var inte bra, våra undersökningar kunde komma att helt omintetgöras. Men vädret stabiliserade sig och vi fick efterhand god sikt.

Vi gick nästan rakt söderut, i riktning mot sjön Vássjájávrátja. Några rösen kunde vi inte se, och jag är heller inte säker på att vi överallt gissade rätt väg. Nästa foto visar ett röse som vi borde ha passerat men som vi aldrig fick syn på. Jag har sett i efterhand att vi inte gick så rakt mot sjön som vi borde ha gjort.

Röse OD01, fotograferat förra året av Ole och Sune Dahlgreen. Jag spanade efter det men hade glömt att få med mig koordinaterna, så jag fann det inte. Sjön i bakgrunden är Vássjájávrátja. Rösets position stämmer bra med den gamla stigen.

Pr07 (vid lägerplatån). Hjärtstenen i mitten var en flat sten som såg bred ut när man såg den från en annan vinkel. Här är den sedd från den smala sidan.

Pr08 som stod bara ca 150 meter från Pr07.

Pr09 som i sin tur stod ca 150 meter från Pr08. Flera olika lavar bildar fält på stenytorna som ger intryck av att de olika stenarna stått lika länge i sina respektive positioner och blivit bevuxna på likartat sätt.

Jämförande kartor. Kartan till vänster innehåller rösenas placering i terrängen, markerade med röda prickar och numrerade. Kartan till höger är den gamla Generalstabskartan från 1890 (Blad 12. Sulitälma) där stigen är markerad. Nationalparkerna var inte bildade på den tiden så gränsen finns inte utritad på den gamla kartan (jag har heller inte ritat ut den på min). Den gamla kartan lyckas inte beskriva bergen särskilt bra, men vattendragen ska man någorlunda kunna känna igen på bägge kartorna. Överensstämmelsen mellan de röda prickarna och den utritade stigen tycker jag är övertygande. Rösenas numrering finns i vänsterkanten.

Lägerstället vid Vássjájávrátja

Förra året funderade jag över var prästfolket hade sitt andra lägerställe (från Kvikkjokk räknat). Då hade jag bara Hambergs artikel och den vandring jag gjorde då att utgå från. Jag tyckte att det var troligt att lägerplatsen låg strax SO om sjön Vássjájávrátja. För en tid sedan fick jag dock ovärdelig hjälp av bandersson (Björn Andersson) som hade kopierat en artikel som bland annat innehöll material som Hamberg citerat från. I materialet finns en vandringsbeskrivning som skrevs av en präst vid namn Jonas A Nensén. Han gick Präststigen till Alkavare kapell år 1841.

Om det andra lägerstället skrev Nensén följande: "Wassjas slätt - vacker slätt under gråberget Wassja, där andra lägerstället vid en bäckstrand och källa, här öppen utsikt, strax invid, söder om, är lilla sjön Wassja."

Därmed faller en viktig pusselbit på plats. De tre rösena Pr07, Pr08 och Pr09 står ju invid en grön, gräsbevuxen platå med fin överblick över landskapet. Platån ligger nära sluttningen av Vássjábákte och sjön ligger verkligen rakt söder om. Här rinner en bäck, och att det fanns bete när jag och Diana var där syns på fotot ovan med renar i bakgrunden. Allt pekar på att det var just här som det andra lägerstället låg, ca 14 km från båtplatsen vid Álggajávrre.

Pr09 stod nära den gräsklädda platån, med vacker utsikt över sjön. Observera att fotot är taget åt söder, så det gröna gräset i bakgrunden är inte platån utan de sumpiga ängar som ligger nedanför, det vill säga precis öster om sjön. Platån ligger alltså bakom ryggen på mig vid detta tillfälle.

Enligt den gamla kartan gör stigen vid detta ställe en S-formad böj. Detta beror nog delvis på att marken nära sjön är sumpig, men kanske också att man medvetet drog stigen för att passera lägerstället. Det känns överväldigande att vi fann flera rösen här vars placeringar stämmer exakt med denna böjning.

Nensén om båtfärd

Som parentes kan nämnas att Nensén skrev något intressant om hur de tog sig över Álggajávrre när han anlände dit från Kvikkjokk den där gången 1841: "Vi gick å södra sidan å en smal grön udde, varifrån vi rodde några stenkast till Wästra landet. [...] Vi gingo vidare från sjön uppå Bönhusbergkulle."

Stigens fortsättning söderut

Hittills hade våra fynd varit nästan osannolikt framgångsrika. Inte ens i mina mest optmistiska fantasier hade jag trott att vi skulle finna så mycket. Vi hade svårt att hinna med dagsetapperna på grund av att vi ständigt behövde fotografera, positionera och anteckna. Men det var positiva problem. Kunde det verkligen bli lika bra i fortsättningen? Fler artiklar kommer.

Packar till resan. Skulle ha åkt nu men jag åker om en dryg vecka. Startar resan med Stockholm. Fixa och hänga lite. Cool med Nordic Light Hotel. De är först ut som hotell i Sverige med en nymodighetsdeal. Och den gäller er ockå! 

Har man 100.000 följare på Facebook och skriver att man bor där så bor man fritt. Facebook som betalmedel. Jag har bokat in mig där. Fast har dealat att betala med min blogg. Jag betalar alltså så här.

Så ni som är stora på Facebook – ni kan också bo där! Instagram funkar också.

Det är himla spännande vad det ska bli av det här med sociala medier i framtiden.

Eller måste man bo på vandrarhem? För att det ska vara rätt stil? Eller nåt. En del tycker det. Man SKA bo på vandrarhem. Varför det? Jag har bott åratal på vandrarhem, hostels och backpackers genom åren, över tusen nätter, nu kan jag bo snajs ibland så varför inte göra det? Jag fullkomligt tokälskar gosiga sängar med lena lakan och kuddar och grejer. Sitta där och äta glass eller vaniljyoghurt, då är livet lent.



Longboarden åker med till Himalaya så det blir lite longboard på nätterna i Stockholm också, när gatorna är tomma. Som jag älskar det! Heja livet! 

På tal om Facebook så passar jag på att säga att ibland är min Facebook inte där, jag avaktiverar den ibland när jag behöver vila mig lite. Efter några dagar är den igång igen. Inget drama kring det, bara andas lite.

Efter Stockholm blir det lite Paris. Sen Katmandu. Kanske Tibet eller Bhutan. På hemvägen blir det lite Bombay och även lite Stockholm igen. Sen hem. Vid jul ungefär. Eller nästa år. Det visar sig. 

Här har ni Nordic Light Hotels deal - gott ska de va! 

Vad jag ska göra i Nepal? Se här! 

Woop!



_________________
Till min hemsida.
Till min engelska facebooksida. 
Till min svenska facebook.
Tänkte börja med min twitter igen, honka gärna på! 
Här är min instagram.  

För er som undrar vem jag är, här finns en fantastiskt välskriven artikeln om min bakgrund i det ansedda Magasinet Filter. Jag måste varna, det är starkt! 

Vi besökte Söderåsens Nationalpark den 13 juni 2014. Här har Helena varit många gånger i sin barndom med sina föräldrar och med skolan. Ett väldigt kärt och skräckblandat återseende vad gäller Odensjön. Odensjön var nämligen skräckinjagande för Helena som barn. Sägnen sa nämligen att Odensjön saknade botten och just det var väldigt skrämmande för Helena som barn. Hua för att doppa tårna i den svarta sjön…….

Söderåsens nationalpark bildades år 2001 och är 1 625 hektar stor. Naturen är omväxlande och bjuder på lummiga lövskogar, mäktiga rasbranter med höga klippor, strömmande vattendrag och vida utsikter.

Thomas vid informationstavlan. Här ifrån utgår alla vandringsleder i nationalparken........

Särskilt välbesökt är Skäralid, Odensjön i Nackarpsdalen samt utsiktspunkterna Kopparhatten, Hjortsprånget och Lierna utmed Skäralidsdalen.

Söderåsens nationalpark ligger 3 mil öster om Helsingborg i Skåne.

Skåneleden går genom nationalparken - från Klåveröd i nordväst och vidare till Röstånga i sydost. De öppna raststugorna Liagården & Dahlbergs ligger utmed leden.

Rundan vi vandrade börjar vid naturum och Skärdammens högra sida.

Helena framför Skärdammen som ligger vid Naturum......

Härifrån går man in i den djupa sprickdalen som kantas av mäktiga rasbranter och utskjutande klippor. Stigen löper längs med Skärån.

Thomas på vandring längs med Skärån......

Vi möts av ett trolskt intryck. Lummig grönska, gamla och döda träd och det porlande vattnet. Efter ca 2 km går man upp för dalsidan på ”Offavägen”. Här kommer vår stig på Skåneleden. Uppe på platån möts vi av luftiga bokskogar och fantastisk utsikt. Kopparhatten är den mest kända och här stannar vi till för att njuta av utsikten.

Utsikten upp från Kopparhatten......

Leden går längs med dalkanten tillbaka till naturum och avslutas med en brant trappa.

 Vandringen avslutas med en brant trappa ner mot Naturum.....

När vi var klara med Söderåsens Nationalpark tryckte vi gasen i botten för att åka till Malmö. Där i Malmö väntade Helenas pappa på sällskap och att få bjuda på grillbuffé och vin. Behöver väl knappast tilläggas att kvällen blev sen…….

Om du vill se fler bilder från vår vandring i Söderåsens Nationalpark eller ladda ner kartor så är här en direktlänk till vår hemsida:

http://traneving.se/index.php?tbl_menuID=907&i=S%F6der%E5sens%20Nationalpark

www.traneving.se

/Helena och Thomas

Årets vandring var planderad att gå från Abisko till Allesjaure sen via Vistasstugan vidare ner i Vistasvagge till Nikkaluokta. På väg med tåget från Kiruna till Abisko så var kartan framme och nya planer smiddes, Vi stannar i Abisko Östra vandrar upp mot Lapporten tar oss runt Nissoncorru ner till Vuopmegeahci sen vidare till Årosjåkk. Första dagen tar vi oss ca 7km upp mot Lapporten efter att tagit en tur upp på Paddus (offerkulle) tältet upp och en magnifik utsikt över Torneträsk.

Dag 2 så var det halvmulet vid tältplatsen, uppe vid Lapporten var det tjockt med dimma. Vandringen fortsatte efter morgonbestyren och att lägerplatsen var ihop packad. Efter ett litet vad över Miellejohka så var det en liten bit kvar upp till Lapporten, nu började det också att smådugga lite. Efter lunch mitt för sjön Cuonjajavri så bar det vidare på en nästan osynlig led, under vår framfart så hittade vi en pöl som det bubblade ifrån. Tyvärr så var det ingen varm källa :), paus och vatten fyllning vid Cuonjajohka sen vidare för att kolla efter en lämplig tältplats som blev med utsikt mot Bessesvaggi och berget Viddja.

Dag 3 på morgonen började solen att bryta igenom mer än föregående morgon, denna dag blev det inte lång bit gått under vandringen. Vi kom ca 6km innan vi bestämde att slå läger med Goalkascohkk i ryggen och Rautasjare i blickfånget nedanför oss, det kändes som om vi inte hade mycket lust att rusa fram denna dag.

Dag 4!! Dagen då allt började gå fel, vi följde leden en bra bit när den plötsligt går ner i snår terrängen. Följde stigen neråt i slyn och plötsligt så fanns det ingen stig längre, kollade kartan och insåg att vi var 5 - 600 meter för långt ner i terrängen. Vi såg på kartan att leden skulle droppa nedåt eftersom, vi beslöt att ta oss fram nere i slyn och myrmarkerna för att sen ansluta leden igen. Vi hamnar dock längre ner hela tiden, tillslut så kommer vi fram till jokken som måste ta oss över dagen efter. Beslut tas om att hitta en bra tältplats. Den kvällen så ändrade vi turen en aning, vi skulle sikta in oss på en renvaktarstuga och vandra upp förbi den mot leden sen vandra västerut för att ta oss till Kungsleden mellan Allesjaure och Abiskojaure.

Dag 5 och vi siktar in oss på renvaktarstugan och kommer dit på bara ett litet tag, vandrar upp mot leden och går västerut. Leden känns mer synlig här, kanske är mer människor som går denna sträckning. Den dagen hittar vi en liten sjö som vi tänker bada i, tyvärr så visar det sig att det inte finns någon fast botten i sjön och vi får stå på stenar ute i vattnet och tvätta av oss. Myggen och knotten gör nu sitt yttersta för att driva oss till vansinne, inte några besvärande insekter förens nu. Tillslut så kommer vi fram till Kungsleden just intill Garddenvarri, slår läger vid en sjö där samerna har ett rengärde.

Dag 6 och vandringen ner mot Abisko på börjas, Vi håller till början ett ganska raskt tempo. Passerar Abiskojaure stugorna efter några timmar, fortsätter mot Abisko pausar och lunch en bit efter Abiskojaure. Mycket har ändrats sen vi gick här 2010, man har en bild i huvudet men det ser inte riktigt ut som man minns. Några timmar senare så haltar vi in till Abisko Turiststation. Nu gäller det bara att fixa skjuts till Kiruna, efter lite ringande så får vi tag i en kille i Kiruna som kommer och hämtar oss.

Totalupplevelsen är bara possitiv.

Vad drar i mig? 
Varför?


 
Drar till Himalsya nästa vecka.  Jag drar. Nåt drar i mig. 

Linda Västrik, filmtjejen som blev Årets Äventyrare efter mig, var hemma och filmade lite inför min resa. 

Mest kul hade jag åt att se filmmaterialet. Hade ingen aning om att mitt kroppsspråk ser ut så där. Snopen. Så naket. Bart. Och så mycket glädje. All in. Vad det än var så var jag det med allt jag är. I hela kroppen. Trivdes bra med det. Att vara det jag är. Skönt. Tänk om jag inte hade gillat. Huja. 

Jag kan stå på huvudet sa jag. Men varför stå på huvudet? Vad drar? Jordens kraft drar i boobisarna. Vi hade kul åt det. 

Men varför?
Jag vet.
Livet. 
Bara livet.
Så skönt.
Så vilsamt.
Att veta.
Även om det är upp och ner ibland.  

Himalaya. Känns som att åka hem.
Det är lättare att tänka i den tunna luften. 
Lyssna på livet. 
Inget hålla. 
Men ändå så nära. 
Som att stå på huvudet.
Orden fejdar bort.
Och livet blir närmre. 

Mer om Himalayaresan här. 
Foto Linda Västrik

Det var något med skogen den här kvällen. Något annorlunda. Det borde inte vara skymning så här tidigt. Jag borde ha förstått.

Jag borde ha skyndat därifrån medan jag kunde.

"Kom in!" flinade hon. "Kom in i stugan, hehehe..." Åskan mullrade allt närmare nu, överljöd hennes skratt. Och i en kraftig blixt som fick hela skogen att lysa upp, såg jag hennes tänder.

Det var sedan det hände.

...

Nu ska jag berätta om vandringsdag nummer två, på årets tur från Trondheim till Ljungdalen.

Om etappen mellan Stråsjøen och Schulzhytta, genom Skarvan och Roltdalens nationalpark. 

Men det jag ska skriva om är inte för räddhågsna. De fruktansvärda minnena hemsöker mig ännu. Det är knappt att jag vågar fatta pennan...

...

Cikadorna

Det hade varit en lugn och behaglig första morgon, ensam i det vilda. Solen väckte mig 06.30, frukost fick jag på en liten klipphäll vid en porlande bäck.

Nedanför porlet fanns ett perfekt tvättställe där vattnet stod glasklart över en stenhäll.

Mitt nyväckta fjällvandrings-Jag betraktade mig i vattenytan. "Nu är det bara vi", sa det.

Bilden krusade sig över vattenytan. Ömsom otydlig, ömsom klar. Inget svar.

Det var detta jag längtat efter. Utsövd, levande, närvarande skulle jag bege mig uppåt, närmre fjällvärlden och till urskogen i naturreservatet.

Frukost i morgonsolen.

Temperaturen rörde sig sedan gårdagen kring 30 grader i skuggan. En och annan obetydlig vindfläkt smekte förbi någon gång mitt på dagen. Annars var det som att de flesta bomullsmoln medvetet ville undvika min väg. De låg blickstilla, väntande bredvid den gassande solen.

Vandringen längs bilväg upp mot Stråsjøen från Selbu dagen innan hade gått för lågt för att kunna ta dricksvatten i vattendrag och dagsransonen fick bäras, vilket resulterat i en packning på 21 kilo i värmen längs den smultronkantade, solstekta grusvägen. När jag blundade kunde jag nästan hörda ljudet av cikador... Den nyfunna kraften inifrån skulle definitivt komma till användning, men ännu anade jag inte i vilken utsträckning.

Idag befann jag mig 500 meter över havet och närmade mig kalfjället. Så jag gjorde under förmiddagen ett försök att, frånsett en halvliter vätskeersättning, inte bära vatten.

Det var en dålig idé.

Fram till bron över Øyelva var samtliga bäckar snustorra.

Jag hade inte annat val än att vid lunch fylla petflasksamlingen vid älven. Och packningen närmade sig på nytt smärtgränsen.

Att det kunde bli så mycket värre var svårt att föreställa sig.

Då visste jag ännu inte att jag inte skulle förbli ensam. Det var ännu inget konstigt att molnen låg så stilla, bara tröttsamt. Och skogarna tycktes fortfarande alldeles vanliga.

Så fel jag hade.

Tung packning. Skarvan bakom mig. Stillaliggande moln.

...

Känningen

Jag fick en känning. Det var eftermiddag. Jag var uppe på kalfjället nu. Skarvans fjäll låg bakom mig i ryggen. Framåt syntes Fongen och vid dess fot ruvade Roltdalen.

Det var någonting annorlunda med Roltdalens skogslandskap. Någonting som fångade min uppmärksamhet.

Den här urskogen saknade nästan helt björkar.

Där barrskogen i gränsen mellan skog och kalfjäll vanligen övergår i fjällbjörkskog, stod här bara allt glesare barrskog.

Mystiskt... Vackert... Rofyllt... Förföriskt...

Sakta kände jag hur jag drogs ner mot skogen, hur den kallade på mig. 

Jag försökte väcka mig själv: "Det är bara lite annorlunda vegetation! Roltdalens urskog är unik, det är inget konstigt..."

Förtrollningen släppte.

Men snart var jag tvungen att stanna upp och la pannan i veck igen, ty på nytt nåddes jag av en förnimmelse, och den här gången var det verkligen befogat. Jag var nere i skogen nu.

Varför låg Schulzhytta så djupt i den täta urskogen framför mig, allra längst nere i botten av Roltdalen? 

Det var varmt, kvavt och vindstilla. Jag borde inte vara här nere, när det är varmt ska man vandra på fjället!

Någonting var väldigt fel. 

Det verkade finnas ett mönster, jag hade sett flera norska hytter ligga nere i den vindstilla skogen bland myggen.

Skulle jag förstå placeringen av hytterna som ett Norgeskämt? Eller snarare... som någonting ont... och orosbådande? De svenska fjällstationer jag besökt låg alla någorlunda högt, där vinden når fram och...

      (där någon kan höra dig skrika)

Det var då jag hörde ljudet. Ett dovt brumljud, ett morrande. Ett knak precis bakom mig mellan träden. Jag vände mig snabbt, paniken fick mig att kippa efter andan vid insikten att nu händer det faktiskt, jag möter en björn!

Skogen runt om mig tycktes ändra skepnad, en surrealistisk värld tog vid, det var någonting med ljuset som inte var som det skulle. En stor fågel lyfte kraxande mellan grantopparna, jagad av något.

På en sekund, lång som en evighet, såg jag ingenting i skogen.

Sedan hörde jag brummandet igen. För stort för att vara en björn. Vad var det för varelse som närmade sig som kunde morra så?

Det var åskan, förstod jag och andades ut. En bra bit bort, men på ingång.

Utmattad efter adrenalinpåslaget sjönk jag ihop på en tuva. Var det värmen och ansträngningen som spelade spratt med mig?

Under eftermiddagen hade jag blivit allt mer övertygad om att jag inte borde tillbringa natten nere i Roltdalens barrskog. Norgeskämt eller ej, onda aningar eller ej, det var för varmt och för vindstilla. Och nu svepte skymningen in, klockan närmade sig åtta och här satt jag, hungrig bland träden.

Även om middagen sedan länge var undandukad på Schulzhytta, så kunde det vara värt ett försök att gå dit. Kanske stanna under tak medan åskvädret drog förbi.

Det var något med skogen den här kvällen. Något annorlunda. Det borde inte vara skymning så här tidigt. Jag borde ha förstått.

Jag borde ha skyndat därifrån medan jag kunde.

"Kom in!" flinade hon. "Kom in i stugan, hehehe..." Åskan mullrade allt närmare nu, överljöd hennes skratt. Och i en kraftig blixt som fick hela skogen att lysa upp, såg jag hennes tänder.

Det var sedan det hände.

...

Händelsen

Plötsligt fann jag mig själv, intet ont anande, vid dukat bord och väntade på att bli serverad trerättersmiddag. Hon skulle ordna mat till den sena gästen, inga problem. I rummet bredvid satt tre-fyra sällskap norrmän. De hade ätit middag här tidigare, drack nu kaffe och verkade tillfreds.

Jag åt av ett fantastiskt gott bröd. Men så var det smöret, som stått framme i värmen på tok för länge...

      (något är inte som det ska)

Sedan kom förrätten.

Det var sparrissoppa. Med klumpar i...

      (det är redningsklumpar)

            (redrum)

Mättnadskänslan från att ha ätit alldeles för mycket av brödet i kombination med den kvävande värmen inne i stugan och synen av varmrätten, gav kväljningar.

Det var kalla, geléomhöljda skivor kokt skinka, mimosasallad-liknande potatissallad blandad med burkpersikor och fruktcoctailmix i spad, smaklös stekpotatis indränkt i gigantiska smörflottbubblor...

      (redrum redrum redrum)

Nu var hon inne i rummet igen. "Du ska väl stanna en stund och dricka kaffe och umgås med de andra?" bjöd hon in och ställde fram en alldeles för söt rabarberkräm med kvalmigt citronmousse serverat med det på nytänkande restauranger för tio år sedan obligatoriska timjanbladet.

Jag greps av en stark intuition att jag måste upp ovan trädgränsen innan solnedgången. Något var på väg att hända. Något socialt. Umgås var det sista jag kommit hit för att göra. Jag måste ha luft.

Plötsligt mindes jag.

Något var verkligen inte som det skulle.

En minnesbild blixtrade förbi från gårdagen. Nu förstod jag hur det hängde ihop. Jag hade gått genom en tunnel.

Till Hell.

OMG, jag måste ta mig härifrån!

Från flygplatsen i Trondheim/Værnes: tunneln till Hell (vid S-Hell).

...

Slutet

Klockan var 23 när jag slog upp tältet ovan trädgränsen, nära Svenskmoknippen. Åskovädret hade dragit vidare. Himlen bjöd på en fantastisk solnedgång. En svag fläkt svepte faktiskt förbi.

Nedanför låg Schulzhytta.

Skogen var alldeles svart.

Och än idag vet ingen vad som hade hänt om jag stannat på Schulzhytta efter mörkrets inbrott...

- The End -

Jag gjorde min första safari 1988 och det förändrade på många sätt mitt liv. Jag har ju alltid älskat djur och natur, nu växte det till en djup kärlek och Afrika tog på allvar plats i mitt hjärta. Det var också på den första safarin, som jag första gången såg en äldre massaj traska över den oändliga slätt som utgör Serengeti, med en självklarhet och pondus som gjorde att jag en gång i tiden ville tillbringa en längre tid med dem. En möjlighet jag fick år 2000. Sedan dess har jag haft den stora lyckan att återvända till Östafrika ett anta gånger, nu senast för ett par veckor sedan när jag åter fick tillfälle att göra den klassiska turen från Nairobi till Masai Mara, vidare till Grometi, Serengeti, Ngorogongoro och tillbaka till Kenyas huvudstad. Jag gjorde det som guide för en grupp nordamerikaner som var så perfekta de kunde bli. Intresserade, kunniga, resvana och socialt perfekta.

Jag ser att det skett förändringar, till det bättre och det sämre. Det som är bra är ju att det fortfarande verkligen är en riktig höjdartur som slår det mesta och att den ovane fortfarande kommer att ranka en safari som en av livets höjdpunkter. Dessutom ser jag att jämfört med 1988 när nästan alla safariresenärer kom från Europa eller Staterna, så bestå större delen nu av kineser, ryssar, medelklass afrikaner och asiater och mindre västerlänningar. Vilket är ju en oerhört viktig utveckling för framtiden om dessa oerhörda mängder vilda djur och deras biotoper skall få leva kvar. Jag ser också att lokala guider blivit mångfalt bättre, kunnigare och mer håller sig till de lagar som råder, i synnerhet när det gäller att inte åka av vägen i jakt på något intressant vilt, oftast då något av de upphöjda Big Five djuren.

Nackdelen är att jag ser mindre av vissa djur. I synnerhet i Masai Mara. Denna gång såg jag nästan inga apor, babianer men annars nästan inget, få fläckhyenor trots massvandringen av gnu och sebra, elefanterna var mångfalt färre, men fortfarande många, men alla hade små betar till följd av den fortfarande pågående destruktiva tjuvjakten och mindre lejon. Jag har alltid haft turen att se svart noshörning, så även denna gång, men på långt avstånd. Jag märkte också under ballongturen det unika strax före klockan tio flera flodhästar som traskade på väg till sina revir och trakter där de härbergerar, efter att ha gått långt i sökan på föda, och det har jag aldrig sett förut. Så många flodhästar uppe på land mitt på dagen. Dessutom såg jag från ballongturen att det fanns turistläger längs Marafloden vad som verkade vara varje halv kilometer och det är ju oroande.

Av den anledningen blev Grometi Game reserve en riktig hit. Främst beroende på att det var så få andra turister samt att det verkligen gick att studera alla djur utan att bli stressad av turister som har mindre intresse i djurens beteende och mest vill ta sina obligatoriska selfies med djur. Serengeti är ju en massiv slätt och även denna gång hade vi turen att få se en gepard. Denna gång i jakt på en gasell, som han knockade efter sin höga fart. En upplevelse som delades med 30-40 safaribilar. Detsamma gällde Ngorongoro, massor med turister, men likväl mer än väl värt besöket.

Jag känner fortfarande samma behov av frihet, att bara stanna jeepen och gå ut, känna den röda jorden mellan tårna och kika ut över de oändliga slätterna. Det känns i ryggmärgen och höjdpunkten på färden, var när en av gruppen sade att han aldrig känt sig så fri och nöjd. En ryggmärgskänsla. Tveklöst är det så att det sitter där i generna, om än djupt, ens bakgrund som homo sapiens sapiens. För mig är safarin med det absolut mest priviligierade man kan uppleva! Skynda nu innan det är för sent, för det kommer snart att endera vara något för de mest priviligierade eller helt borta.

Photocopyright Margaret Tong

Parkering: Längs med väg 16, södra entrén, Öster om Lund, Väster om Dalby.
Sträcka: Rundslinga 2,6 km (rullstolsanpassad slinga finns 600 m)
Svårighetsgrad: Mycket lätt

Vi besökte Dalby Söderskogs Nationalpark den 14 juni 2014.

Helena vid entrén till Dalby Söderskog Nationalpark......

Dalby hage med nationalparken Dalby Söderskog och reservatet Dalby Norreskog ligger en mil öster om Lund i utkanten av Dalby. Parkeringen ligger i nationalparkens södra del och nås via en avfart från väg 16 mellan Lund och Dalby.

Naturum hittar vi i Skrylle. Vandringstigen Skryllestigen (3,5 km) går från Dalby Söderskog till friluftsområdet Skrylle där naturum ligger.

Nationalparken Dalby Söderskog bildades 1918 för att bevara vad man då beskrev som en sydsvensk lövskog.

Thomas i fin försommar gröndska.......

I själva verket har Dalby Söderskog varit både skog och en trädklädd betesmark. Vid början av 1900-talet låg här en pelarsal av ek och bok med grönskimrande matta.

Nationalparken är som vackrast om våren. Den intensiva, nästan exotiska, vårblomningen med mattor i gult och vitt gav ett imponerade intryck när vi besökte parken. En nästan tropisk skog som imponerade trots sina ynka 36 hektar.

Många blommor längs med stigen.......

Det finns torrtoa vid parkeringen. Vill man grilla får man ta sig till Skrylle där det finns gott om eldplatser (varav vissa måste bokas i förväg).

Helena framför naturum i Skrylle.......

I Skrylle passerar Skåneleden. En bra utgångspunkt om du vill vandra på leden.

Skåneleden passerar Skrylle........

Vill du ladda ner en karta över Dalby Söderskogs Nationalpark eller se fler bilder är här en direktlänk till vår hemsida:

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=908&i=Dalby%20Nationalpark

www.traneving.se

/Helena och Thomas

#29nationalparkerisverige #25topparisverige #peakofsweden #merrell #norrona #frifab #reveloutionrace #primus #primusmoments

De var en stark upplevelse att finna de tre rösena på den gröna platån norr om sjön Vássjájávrátja. I själva verket fanns det ytterligare ett röse där, men eftersom detta var litet och stod helt nära ett av de större så har jag inte märkt ut det på kartan. Mitt spontana intryck när Diana och jag var på platsen var att de många rösena markerade lägerplats, men senare har jag hört av en same att rösen på fjället enbart markerar färdväg och inte lägerplats.

I detta avsnitt tar jag med en karta med funna rösen redan från början. Jag kommer hänvisa till denna och följande karta flera gånger. Förutom vattendrag och vissa bergstoppar har jag markerat några höjdkurvor med brun färg som gör det lättare att jämföra med den vanliga fjällkartan. Kommentarer till foton och bilder står som vanligt med kursiverad stil under respektive bild. 

Vidare mot Gárránisjågåsj

Den fortsatta färdvägen söderut gick öster om sjön, vilket framgår av den gamla kartan. Ängarna som breder ut sig såg gröna och inbjudande ut, men stora områden var sumpiga. Men de delar som ligger som mest söderut, precis innan man lämnar sjön och går upp i en grund ravin, var torra. Här fanns fina lägermöjligheter, med plats för hundra tält eller så.

Enligt den gamla kartan gick man strax öster om en liten sjö som ligger söder om Vássjájávrátja. För att komma till den följde vi en grund ravin som fortsatte med måttlig lutning uppför. Jag upplevde att detta är den naturliga fortsättningen och jag tror att det var denna väg man gick. Däremot såg vi inga rösen. På något ställe såg vi en mindre sten ligga på ett stort stenblock. Men i landskapet fanns relativt gott om sådana stenar på block som verkade ha hamnat där på naturligt sätt. Så det var troligen inte något röse vi hittade. Ett röse måste ju avvika från landskapets utseende.

Nästa röse var ett som jag kände till sedan förra årets "forskningar". Det är uppbyggt på ett stort stenblock som ligger alldeles invid Gárránisjågåsj. Detta röse blev jag uppmärksammad på förra året av JoBer här på Utsidan. Jag har därför kallat detta röse för JB01 på min karta.

Röse JB01 som fotograferades av JoBer förra året (men dessa foton är mina egna). Röset syns bra och chansen är ganska stor att man passerar nära det på väg från och till Vássjájávrátja. Detta röse är nog ganska välbekant för folk som vandrar i området. Jag har träffat flera som trott att det varit Prestemansstenen de hittat. Kanske markerar röset ett vadställe över jokken. Placeringen stämmer bra med den gamla stigen.

JB01 från en annan sida, med kameran riktad åt söder, dvs i färdriktningen om man är på väg mot Buojdes och Kvikkjokk. Berget i bakgrunden är Låptåtjåhkkå. Lavbeväxningen med grön kartlav samt den svarta laven pekar på en hög ålder.

En onödig krökning av stigen?

Om man inte har studerat den gamla kartan tycker man nog att den mest naturliga vägen när man fortsätter söderut är att hålla ungefär den höjd som röse JB01 ligger på. Detta vägval tycks också alla nutida vandrare göra, och så gjorde jag själv förra året. Därigenom får man en mycket rak väg som i stort sett följer höjdkurvorna mot sjön Bajep Buojdes. Men den gamla kartan visar något överraskande: den gamla stigen gick inte så! Efter vadet över Gárránisjågåsj böjer nämligen stigen av något mot sydväst, samtidigt som den tappar höjd.

Men kan detta vara vettigt? Förra året hade jag inte en tanke på att man kunde gå så, och när jag efter hemkomsten fick fatt i den gamla kartan blev jag förbryllad över hur stigen var ritad. Detta år ville jag komma tillbaka för att se hur det såg ut i landskapet. Nu har jag gjort det och insett det geniala i vägvalet. Jag är full av beundran över hur gamla tiders fjällfolk tog sig fram i landskapet.

Samma karta som ovan, men här är Präststigen utritad med blå prickar, så som jag tror att den gick. De gröna prickarna markerar den väg som nutida fjällvandrare tar - och det tycks vara alla som väljer den vägen! Jag har inte hört talas om någon som valt den gamla vägen, annat än om de letat efter spår av den. 

Låt oss börja med den där höjdenskillnaden som man ser ut att tappa efter vadet och JB01. Den kommer man faktiskt att tappa i vilket fall, alltså om man följer den gröna prickningen ner till den avlånga bergsryggen före Bajep Buojdes (ryggen är utritad med 1000-meterskurva). Så där förlorar man inget på den gamla vägen.

Nästa sak är stigens krökning som ju ser ut som en omväg. Men genom att göra det vägvalet undviker man ganska mycket ojämnheter och kullar i terrängen och man får en mycket lättgången väg till bergsryggen som man ju ska gå öster om. Säkerligen är detta vägval ordentligt utprovat av många som gått här, och som gjort det många gånger.

Men det kanske mest avgörande skälet är att stigens sträckning är den naturliga om man kommer söderifrån och följer den så kallade Linnés väg till Tarraluoppal. Att då öka sin höjd på sluttningen som den gröna prickningen medför är bara onödigt.

Prästemansstenen

Låt oss nu backa tillbaka till Gárránisjågåsj och den där svaga böjen åt sydväst. På den gamla kartan finns det ett intressant namn här: Prestemanssten. Jag skrev en artikel (här) i bloggen om detta förra året, och påpekade att själva namnet finns i Ortnamnsregistret. I registret står det också: "En märkessten vid den väg, som Kvikkjokksprästerna reste till Alkavare".

Ser vi på den gamla kartan är det rimligt att tro att stenen är utritad vid P:t, det vill säga där vi har en delning av stigen. I så fall skulle denna sten markera det ställe där stigen delar sig. Den ena grenen är Linnés väg som går ner mot Tarraluoppal (lila prickar), och den andra är fortsättningen av Präststigen som går mot Alkavare.

Förra året var det flera personer som letade efter kandidater på denna sten, och den jag anser lyckades bäst var en kompis på Utsidan, Lars Hedegaard. Även om det inte kan vara helt bevisat att det var just Prestemansstenen som han fann, så upptäckte han att det finns en stor sten som ligger för sig själv i det område där stigdelningen bör vara. (Här skulle man gärna vilja träffa någon - same eller annan - som bär på kunskap om gamla tiders namn och platser. Jag söker efter sådana personer och har fått några tips. Men jag tar gärna emot fler tips om kunniga personer.)

En stark kandidat till Prästemansstenen - om den nu finns i verkligheten och inte bara är en hörsägen. Jag har kallat den PS01, och det är denna sten som Lars Hedegaard fann.

PS01 på nära håll. Från denna sida är det ett rejält block som man inte missar. Men de flesta fjällvandrare går högre upp på Låptåtjåhkkås sluttning och från det hållet är stenen så låg att man knappast lägger märke till den (se fotot här under). Berget som skymtar bakom till höger är just Låptåtjåhkkå.

Kameran riktad åt väster och PS01 syns alltså i förgrunden. Bergsryggen i bakgrunden är Nuortap Gárránistjåhkkå, och den lilla sjön ligger alltså mellan ryggen och PS01. Sjön är svårläst på fjällkartan, men jag har gjort den tydlig på min egen karta. Linnés väg fortsätter ner i den grunda ravinen till höger bakom sjön, medan Präststigen försvinner till höger ut ur bild.

Fortsättningen efter stenen - och ett nytt fynd

Om vi nu antar att stenen PS01 verkligen ligger på stigen så skulle fortsättningen ungefär hålla höjd och följa fjällkartans höjdkurvor i en svag båge. Detta innebär att alla fjällvandrare går något högre upp, i ett landskap som visserligen inte är svårvandrat men som innehåller en del kullar. När vi nu följde det som vi tror var den gamla stigen märkte vi att den var väldigt jämn och fin att gå på, faktiskt enklare än att gå högre upp på sluttningen.

Det skulle visa sig att vi var alldeles rätt: vi gick verkligen på den gamla stigen. Och den skulle strax ge oss en överraskning som hette duga. Rätt som det var såg vi nämligen ett röse framför oss. Och det var inte vilken stenhög som helst, nej detta röse var ett rent konstverk!

Röse Pr12. Röset är noggrant staplat och ser intakt ut. Det mest fantastiska är den "krona" av vita kvartsstenar som pryder toppen och gör röset mer synligt i terrängen.

Röset Pr12 var övervuxet på alla sidor av lavar. På mina foton tycker jag mig kunna finna flera exemplar av gröna kartlavar som är 2-3 cm i diameter, vilket skulle kunna innebära en ålder på 200 år eller mer. Jag tycker inte det är osannolikt med en så hög ålder på röset.

De vita kvartsstenarna har överraskande lite lav på sig. Men man ser att det håller på att växa lav i de undre partierna av dem. Som om det bredde ut sig från de mörka stenarna som finns under. Jag har tre möjliga förklaringar till att de vita stenarna har mindre lav än de som är under. 1) Laven växer inte lika bra på kvarts som på stenarna under. 2) De vita stenarna har lagts dit lång tid efteråt. 3) Någon har rensat de vita stenarna på lav så att de ska synas bättre.

Mot sjön Buojdes

Vi gick vidare mot den låga bergsryggen utan att finna något röse i närheten av "kronröset". Jag ville experimentera lite med olika vägval och vi kom säkert lite vid sidan av hur stigen gick. Och några rösen hittade vi inte, trots mycket spanande. Men framme vid ryggen gick vi förbi en grotta, och strax därefter låg ett röse (Pr13).

Grottan i närheten av bergsryggen var tilräckligt stor för att krypa in i. Håligheten fortsatte så långt in i berget att vi inte kunde se slutet. Tyvärr hade vi varken tid eller utrustning att undersöka grottan närmare.

En liten bit från grottan spanade vi in detta röse, Pr13.

Pr13 från andra hållet. En konstruktion som nu kändes välbekant, med en lutande, spetsig sten. Efter Pr13 följde två rösen, nummer 14 och 15 (jag har inte tagit med några foton på dem). Det fanns således åtskilliga rösen på väg ner mot Buojdes.

Detta röse, Pr16, ser ut vara ett raserat gammalt röse. Den understa, platta stenen kan en gång ha varit upprest eller lutad så att den spetsiga änden stuckit upp.

Kvällen var sen och vi längtade till en lägerplats. Vi hade också kommit in  ett område med gott om mygg. Terrängen var lättgången och det började luta ner mot sjön Buojdes. När vi var nästan ända nere vid stranden fick Dianas mobiltelefon täckning och plingade till. Jaha. Längre ut i ödemarken än så befann vi oss alltså inte.

Den norra stranden av sjön Buojdes var bitvis besvärlig att gå på.Vi gick relatvit nära stranden men var tvungna att ibland ta några meters höjd för att komma runt diken och små raviner. Vi såg inga rösen här. Detta är nog inte så konstigt, ingen som går här behöver ju tveka om vart man ska (däremot hade man varit tacksam över om någon hittat ett bra "spår", särskilt om man är en flitig användare av denna väg). Efter att vi anlänt till Kvikkjokk pratade jag med ett par killar som gått högre upp på sluttningen. De sa att det var mycket besvärligt att gå där också. Utmed denna strand kan man inte tälta någonstans så vi fick gå till östra ändan av sjön där jokken rinner ut.

Ett förbryllande vägval

Dagen därefter fortsatte vi vår färd mot Kvikkjokk. Att gå över torrskodd vid östra sidan av Buojdes, där Buojdesjåhkå börjar, var inga problem. Därefter stiger sluttningen och man ska gå upp till en liten namnlös sjö som ligger SO om Buojdes. Denna sjö hade jag tänkt undersöka närmare med avseende på stigens sträckning.

På väg upp till sjön passerade vi ett väl synligt röse som jag kallat Pr18 (se kartan nedan). Röset syns tydligt när man börjar gå uppför sluttningen. Den är en bra vägvisare för att komma på rätt spår. Vattnet i bakgrunden är Buojdes. Observera att luften är disig på fotot. Det var röken från skogsbranden i mellansverige som letade sig hitupp. Men det visste vi inte då. På natten hade vi haft ett kraftigt regnoväder med åska, och jag trodde att det brann i Tjuoltadalen.

Några hundra meter längre upp passerade vi ett nytt röse, Pr19. Detta senare röse är nog ganska lätt att missa, eftersom man gärna drar sig åt väster där det går en grund ravin med den lilla bäcken från den namnlösa sjön. Det är en omväg att gå nere i ravinen men det är lätt att man påverkas av att den ligger där.

Vi kom upp till den lilla sjön ungefär mitt emellan utloppet och sjöns norra ände, som är en liten vik. Sjön ligger mycket sofistikerat med utloppet vid en kant.

Förra året valde jag att fortsätta förbi sjön på dess västra sida, eftersom den sidan var lägre och såg ut att vara det naturliga vägvalet. Det är också på den sidan som utloppet ligger (se kartan nedan). Men när jag senare studerade den gamla Generalstabskartan såg jag att stigen går på den lilla sjöns östra sida! Mycket egendomligt, för den sidan tyckte jag hade sett sämre ut. Och den vägen dessutom krokigare och längre. Men senare fick jag en del synpunkter från några utsidingar som menade att det kanske inte var så dåligt som det först kunde se ut. Kunde den gamla kartan ändå ha rätt? I år skulle jag undersöka saken ordentligt.

Stigen söder om Buojdes, så som jag tror att den gick. Efter Pr19 höll vi omedvetet lite för långt år väster och kom upp ganska nära bäckens utlopp. Lägg märke till att den gamla kartan har en kraftigt S-formad böj norr om Ruonasvágge, men jag kan inte tro annat än att den misslyckas med att göra rättvisa åt terrängen. Stigens sträckning är rakare.

Här står jag vid den lilla sjöns norra ände, dvs viken. Fotot taget åt nordväst och sjön nedanför är förstås Buojdes. Jag blickar alltså tillbaka på den väg vi kommit från Buojdes. I förgrunden en nästan osynlig svacka som är perfekt att gå i. Den hade vi inte lagt märke till på vägen upp, men den som vet att man kan gå här får en mycket enkel och effektiv väg upp till den lilla sjöns norra ände och östra strand.

Den östra stranden (fotot taget mot söder). Tittar man hastigt på stranden på avstånd (som jag gjorde förra året) lägger man bara märke till att den ser hög och opraktisk ut. Men på närhåll ser man att strandkanten precis intill vattnet är jämn och fin att gå på. I förgrunden till vänster ser man till och med antydan till stig.

Foto av östra stranden, taget mot norr. När vi hade passerat stranden hittade vi på andra sidan något som kan ha varit ett enkelt röse (Pr19). En liten sten som ligger på ett block så att stenens spets pekar åt öster. Är det ett röse eller inte? Jag vet faktiskt inte, men om det är en vägvisare så ligger det i alla händelser helt rätt för att ge en diskret anvisning om hur man kan gå.

Efter att ha återupptäckt denna östra väg förbi sjön blev jag åter fylld av respekt om hur proffsigt gamla tiders fjällmänniskor förfyttade sig. Att gå öster om den lilla sjön istället för väster om kan ju tyckas var en småsak. Förbi kommer man ju på bägge sätten. Men de som kände till den östra vägen visste säkert att den var något mindre komplicerad. Den är så självklar att gå på, man behöver inte tänka det minsta på hur man ska sätta fötterna. Troligen innebar den att man vann några minuter på väg till eller från Buojdes. Att den kanske är aningen längre spelade antagligen ingen roll.

Mot Ruonasvágge

Från den lilla sjön ner till Slihtávágge var det lättgången terräng ner mot Ruonasvágge. Prästen Nensén som gick här åt motsatt håll 1841 kommenterade vägen norrut från Ruonasvágge till Buojdes med följande ord: "Dalar uppföre och utföre (med mindre skravel, ofta slätt, stadig och behaglig väg)."  Prästens notering är en bra beskrivning. Här finns för övrigt minst två rösen.

Röse Pr21 uppe på en kulle, fotograferat från söder. Stigen går inte upp på själva kullen utan nedanför till höger. Men kullen gör röset väl synligt på flera hundra meters håll.

Pr21 på nära håll. Från detta håll ser man ingen lavbeväxning, men det fanns något på den andra sidan. Rösets stora huvudsten är ordentligt stöttad av mindre stenar på flera sidor, så det är ingen tvekan om att det är en vägvisare. 

Nästa röse (Pr22) fotograferade jag förra året då jag passerade här. Tyvärr gick jag och Diana lite fel i år, så Pr22 har jag inga koordinater på eftersom vi kom för långt österut just där. Jag har ungefärligt uppskattat dess position på min karta. Detta gäller också vissa delar av stigen mellan Pr21 och Ruonasvágge.

I gamla tider var det troligen vid Ruonasvágge som prästfolket hade nytt nattläger. Det är åtminstone den åsikt som Axel Hamberg m fl har haft. Jag ser ingen anledning att betvivla det. I Ruonasvágge finns fina tältmarker på gräshed. Därefter är det ca 24 km kvar till Kvikkjokk. Den etappen innehåller också intressanta och överrraskande detaljer och får så småningom ett eget avsnitt i denna lilla följetong.

Jag minns när jag började klättra, dels för att det faktiskt inte var så länge sedan, men mest för den påtagliga förvandlingen i mitt sätt att se och förhålla mig till "omöjliga" situationer. Jag är en optismist, en obotlig sådan, men i nya situationer tenderar huvudet att överraska, inte riktigt hänga med och förstå på vilket sätt den ska angripa och relatera till saker eller situationer som den inte är bekant med. Som till synes verkar omöjliga. Jag klättrade med en (för mig) legend. Han var ett vandrande lexikon i två trånga klätterskor. Ingen fråga stod utan ett svar. Jag hänger på klippväggen och ropar "det finns ingenting att ta i!". Jag känner hur jag glider. Mina vader börjar skaka. Upprepade gånger uppmuntrar han mig med en lugn och självklar röst "Lita på dina fötter!" Jag var van vid att klättra med styrka och envishet, med mina händer som främsta medel. Om det var tungt så drog jag mig upp. Ren styrka, det var jag bra på. Det var det enda jag visste. Men vad gör man när det verktyget inte längre funkar? När det inte längre är en möjlighet? När det inte finns något att ta i, hålla fast vid? Då gäller det att bli bekant med alla andra kroppsdelar som av någon anledning inte tidigare tillängnats någon uppmärksamhet. En outnyttjad resurs! Det fanns ingenting att stå på. Friktion med hela sulan mot den släta stenytan. Jag tryckte mig så tätt, så tätt att jag inte längre kunde titta upp, bara snett åt sidan, och min kind vilade mot den kalla klippväggen. Fyra små förflyttningar med fötterna, och därefter letade jag mig upp med händerna. Det kändes omöjligt, jag var övertygad. Gång på gång dök tankarna upp. Men gång på gång tog jag mig lite, lite längre upp. "Släpp inte taget Maria!" ekade i mitt huvud. "Släpp INTE taget!"

Nu skakade hela kroppen. Jag var uppe. Jag tittade ner på den "omöjliga" väg längs med vilken jag strykit min väg upp till klippkanten. Upp till målet. Jag var inte helt övertygad, trots svart på vitt, att jag hade tagit mig igenom det. Med ett fånigt leende tog jag mig tillbaka ner till insteget igen.

Det tog några veckor innan jag var uppe på väggen igen. Jag kalkade mina lite smått trasiga händer, tog ett riktmärke, och påbörjade min klättring mot toppen. Jag var som i ett vakum. Inga tankar denna gången. Visste inte vad jag gjorde, bara en förflyttning efter den andra. Stora, djupa andetag. Skaka loss i armar och händer. Släpp ut mjölsyran. Några tag till. Plötsligt var jag uppe. Igen.

Tillbaka där jag började, vid insteget till klippan, sjönk det in. Inte en enda gång hade jag känt att det var "omöjligt". Svårigheterna var i stort sett demsamma. Utrustningen och klippan likaså. Jag var inte en avsevärt bättre klättrare än veckorna innan. Vad hade då ändrats? Jo, inställning och attityd. Att ta sig igenom något som till synes, och till känslan, upplevs omöjligt omskapar och reviderar den egna uppfattningen om vad som är möjligt, hellre än att bekräfta den tidigare, begränsade, förutfattade bilden som vi hade. På en klippa har du oftast inget val än att ta dig igenom. Ramla eller fortsätt. Ge upp eller ge efter. Bestäm dig. Men hur ofta anammar vi mer marknära utmaningar med en sådan tydlighet och hängivelse? Kompromisslöst. Bestämt. Gör det eller gör det inte, med gör ditt val. Hur skulle vi utvecklas om vi höll fast lite till, lite längre, och väntade ut oss själva? Om vi gav oss tiden att faktiskt ta oss igenom det, oavsett hur obekvämt det än må vara. Skakandes, frustrerade och osäkra. Vacklande är det enda sättet. Var rädd, men gör det ändå. Författaren Fred DeVito yttrade en sanning som jag tror för oss alla är ofrånkomlig "If it doesn't challenge you, it doesn't change you".

Insikter, lärdomar och händelser integreras i oss. De transformeras och överskider till andra delar i våra liv. Vi förblir berörda. Klättringen utvecklade delar av mig, min attityd på djupet, för jag lämnades egentligen inget annat val. Det är sådana utmaningar och händelser många av oss behöver. Tillfällen där vi testas, och ges utrymme att växa. Tillfällen där vi ges lärdomar som vi kan ta med oss in i andra sammanhang, verktyg som är multifunktionella i livet.

Jag kan rekomendera klättring för alla. Kan du gå så kan du klättra! Som min vän sade till mig "Lita på fötterna!". Kanske har vi svårt att göra det då fötterna är längst bort från ögat, och det är synen som vi allt för ofta förlitar oss på? Eller kanske är det svårt bara för att vi inte lärt känna den delen av oss själva ännu. Kalibrera om. Ge det en chans.

“What we can or cannot do, what we consider possible or impossible, is rarely a function of our true capability. It is more likely a function of our beliefs about who we are.”

- Anthony Robbins

Jag uppmanar att ge er iväg till en klippa eller en klättervägg inomhus och ge er själva utrymme för en liten utmaning! Om ni själva redan klättrar, ta med en vän och hjälp dem att ta sig an utmaningen. Risker måste tas, men bara för att på bästa sätt veta hur man kan undvika dem så vi kan fortsätta ta dem. Det finns så mycket att uppleva!

Good luck & Stay safe!

/M

En video som inspirerat mig denna vecka:

Vi dricker morgonkaffe uppe i fågeltornet vid vindskyddet o naturreservatet Vargavidderna, strax söder om Laxå. 

Klockan är bara sex på morgonen. Det har varit dimmiga morgnar i Närke några dagar och vi - jag och Livkamraten - hoppades få vara med när dimman lättade över Södra Åsmossen där vindskyddet är beläget. N59°00.565   E014°27.884

Vindskyddet är ca 2,5 x 4 m. Det är ovanligt så till vida att det hänger ett regndraperi framför öppningen som kan dras för. Framför vindskyddet finns en eldstad med galler och bänkar runt. Här finns gott om ved och redskap. Vindskyddet är mycket vackert beläget precis på kanten til den stora mossen. Två nackdelar bör nämnas: Här finns inte något dass och enbart myrvatten.

Bilden nedan är tagen vid ett annat - soligt - tillfälle.

Dimman gör omgivningen mjölkig men vacker. Det är alldeles vindstilla och därför praktiskt taget knäpp tyst. Desto större blir överraskningen när vi plötsligt hör långa, dova ylanden på avstånd. Det håller på nästan en minut och är en blandning av minst tre röster. Varg? Det är det första vi tänker på. Men... har inte Hasselforsreviret upphört att existera? Att enstaka vargar kan ge sig ut på vandring, det känner man ju till, men en hel familj?

Efter ett par timmar lämnar vi platsen för att gå en runda runt sjön Gryten som ligger i den andra änden av naturreservatet. Då hör vi ylningarna en gång till.

Stigen runt sjön är ungefär 8 km om man räknar från parkeringen. Man passerar lämningarna efter Högskogs gamla boställe på vägen till sjön. Här har kolats och slåttrats till relativt modern tid.

Stigen runt sjön är mycket vacker och lättvandrad. Man passerar två rastplatser med eldstäder och god tillgång på ved. Vid den ena stannade vi och grillade ett par korvar. Under tiden vi satt där lyfte dimman sakta, sakta. Någon sol hann vi dock inte njuta av innan det var dags att bege sig hemåt.

Detta naturreservat rekommenderas varmt om man är ute efter en vacker promenad och en övernattning i vacker natur. Glöm dock inte att ta med dricksvatten.

Den sista dagens vandring på Präststigen innehöll hänförande upptäckter men även gåtfulla omständigheter. En av gåtorna finns på vår sista etapp i anknytning till det nattläger som var kyrkvandrarnas första (om de färdades från motsatt håll, dvs när de kom från Kvikkjokk). Nattlägret ansågs av Axel Hamberg ha varit i Ruonasvágge. Även om det inte finns anledning av direkt betvivla detta så har jag inte fått alla detaljer att gå ihop.

Vår etapp från Ruonasvágge fram till början av Vállevárre (eller snarare Vallespikens sluttning). Skalan på min skiss och den gamla kartan är inte exakt densamma men stämmer någorlunda. Den bruna pilen markerar en ås bredvid Vallebäcken (behandlas senare i texten).

Lägerplatsen i Ruonasvágge

Prästen Jonas A Nensén, som vandrade mellan Kvikkjokk och Alkavare år 1841, skrev följande notis om den första dagsetappen: "Ruddnas slätt belägen söder under gråberget Ruddnas, därå första lägerstället; nedom var en bäck; ett fult, trångt och mörkt ställe, omgiven av smärre fjäll."

Det troliga är att platsen som åsyftas med "Ruddnas slätt" är Ruonasvágge som ju innehåller bra lägermark. Men beskrivningen av platsen är gåtfull. Förståelsen försvåras av att den gamla kartan har två berg som kallas Ruonas (se kartan ovan). Det ena Ruonas är detsamma som idag, det andra är det som nu kallas Såmmártjåhkkå. Det senare skulle jag mer beteckna som "gråberg" än vårt Ruonas, som är en ganska låg klippa som är mörk i sin övre del och grön i sin nedre. Men eftersom lägerplatsen skulle ligga "söder under" är det bara denna Ruonas-klippa som passar när det gäller placeringen (såvida inte Nensén skrivit fel väderstreck eller förväxlat bergens namn).

Vy ner mot Ruonasvágge, taget innan nedstigningen från norr. Dalens botten syns inte på detta foto. På andra sidan stigen den steniga sluttningen upp mot Vállevágge. Den avrundade kullen längst i bakgrunden är Vallespikens norra del som man ska hålla nästan spikrak kurs mot. Sluttningen som försvinner längst åt höger i bild är Såmmártjåhkkå. Lägg märke den klippa som skjuter ut som ett "knä" hitom och precis till höger om Vallespiken. I klippans övre del ligger 1100-metersnivån (jag har ritat ut den på min skiss).

Samma sluttning som på föregående foto, men nu mer åt väster och sedd från en punkt längre ner mot bottnen av Ruonasvágge. Här finns goda lägermöjligheter. Berget som reser sig på andra sidan är sluttningen av Såmmártjåhkkå. Är det verkligen denna dal som Nensén avsåg med "Ruddnas slätt"? Eller finns det någon annan flack mark i närheten som stämmer bättre med detaljerna i hans beskrivning? Det är svårt att se något alternativ. Fotot taget när jag gick här i juni 2013.

Nensén tyckte inte om landskapet här och använde orden "ett fult, trångt och mörkt ställe". Inte heller denna anteckning är enkel att förstå. Var det själva lägerstället som han inte gillade? Eller var det vid den bäck som fanns "nedom"? Kanske var det trånga ställe han syftade på det som nu kallas Ruonasgårsså. Alltså den djupa ravin som leder jokkens fåra ned mot Tjuoldavágge. Här är det ju verkligen trångt och mörkt. I övre delen av Ruonasvágge är det betydligt öppnare och ljusare, även om det fort hamnar i skugga när kvällen närmar sig. Texten verkar således inte helt tydlig. Men Nensén var mycket noggrann med sina anteckningar så man kan inte utgå från att han skrivit fel. Varför tycks då inte detaljerna i hans beskrivning passa med verkligheten?

Mot Vállevágge

Efter Ruonasvágge stiger landskapet upp mot Vállevágge. Detta är en lång och stenig sträcka, och man ska avverka närmare 300 höjdmeter. Det kändes krävande för både kropp och tanke att leta sig uppåt. Även om vi försökte planera en bra väg så hamnade vi ständigt i blockterräng eller tvingades tappa några meter i höjd för att strax därefter gå uppför igen.

Från den nordöstra sluttningen av berget Málmmatjåhkkå 1705 rinner en ganska vattenrik bäck. Bitvis är den ganska strid och innehåller flera små vattenfall. Det gäller att ta sig över på lämpligt ställe och sådana finns på ungefär 900 meters höjd. På väg dit passerade vi några mindre rösen.

Röse Pr22. En ovanligt formad sten som lagts som en vägvisare. I varje fall tror jag att det var medvetet gjort. Stenen var ganska väl synlig även på avstånd.

Pr23, en flat sten som lutats på ett block. Kameran är riktad mot nordväst. Berget i bakgrunden till vänster är 1138 och vi hade tidigare på dagen kommit till höger om det och sedan gått ner i Ruonasvágge.

Vi kom fram till bäcken som just där rann över berghällar och bildade små forsar. Vi hade inga stora problem med att ta oss över. Nästa dag, när vi kommit till Kvikkjokk, pratade jag med ett par killar som sa att de hade hittat ett röse vid denna bäck som de trodde markerade ett vadställe. Men Diana och jag kunde inte upptäcka någon markering. Möjligen gick vi ändå över nära det röse som de sett.

Rösen - eller inte?

På vägens fortsättning upp mot Vállevágge såg vi stenar och små stenhögar på åtskilliga ställen. Terrängen är sådan att man kan förvänta sig stenar som av naturliga orsaker ligger ovanpå större stenar. Det var ibland svårt att veta vad som var sådana naturliga placeringar och vad som gjorts av människor.

En annan iakttagelse var att de stenar och rösen som troligen var medvetet ditlagda var av enklare konstruktion än vissa av de stora rösekonstruktioner som vi hittat tidigare. Detta kan tyda på att flera rösen och stenar är ditlagda i sen tid av exempelvis fjällvandrare. För några dagar sedan talade jag med en äldre same som menade att många rösen på Präststigen är gjorda av "turister". Detta tycker jag är en rimlig förklaring. Det handlar väl då om rösen som är högst femtio eller sextio år gamla.

Utefter vår färdväg såg vi dessa stenar liggande på ett block. Är de ditlagda av människor? Och om det är så, har personen avsett att de ska markera vägen? Har konstruktionen kanske fallit ihop? Svårt att veta. Jag har inte dokumenterat just dessa som ett röse.

Det fanns ytterligare stenar och små stensamlingar som vi passerade. Om vi hade dokumenterat allihop hade vi nog inte hunnit till Kvikkjokk i tid! Kanske borde man återvända en gång till och titta mer noga på en del av dem. Det är dessutom mycket troligt att det finns rösen som vi inte upptäckte. Förra året gick jag ungefär samma väg men höll något längre ner på sluttningen. Den vägen var mer stenig och svårare att gå. Vad jag minns såg jag inga rösen utefter den färdvägen, men å andra sidan letade jag inte lika noga som vi gjorde i år.

Pr24 var en lutande stenskiva som stabiliserats med en tung sten. I bakgrunden ca hundra meter bort skymtar nästa röse, Pr 25. Vallespiken längst bort vid horisonten.

Pr25 med Pr24 (föregående röse) i bakgrunden. Dalen bakom och nedanför Pr 24 är Tjuoltadalen. Det var få rösen som gav lika ett ålderdomligt intryck som några av dem vi sett föregående dag.

Vi stötte på en del fjällripor på väg upp mot Vállevágge. I närheten av Habres flög två flockar upp, sammanlagt minst 30 fjällripor. Jag har aldrig sett så många på en gång. Denna ripa såg vi uppe vid passpunkten i Vállevágge. Den var orolig och hade säkert en eller flera ungar i närheten.

Färdvägen i Vállevágge

Vi kom upp i Vállevágges övre del något väster om den flacka dalbotten. Vi var inte särskilt långt från mittfåran, så när vi såg röset vid passpunkten gick vi dit för att titta på det. Det är ett röse som byggts på och förändrats helt nyligen så jag har inte tagit med det på min karta. De nepalesiska böneflaggorna som hängde där förra året fanns kvar i år också.

Övre delen av Vállevágge. Vallespiken till vänster. Snöfältet på västra kanten verkar kunna ligga kvar länge på sommaren. Detta foto är från juni 2013, men snöfältet låg kvar när vi passerade i augusti i år. En bit bort i jokken syns en liten grön ö. Den finns inte med på fjällkartan, men jag har ritat ut den på min kartskiss.

Nutida vandrare som går i Vállevágge går på den östra sidan, ganska nära bäckfåran, och passerar alltid passpunkten. På den västra sidan av bäcken ligger ett långt snöfält i Vállevágges övre del, så den sidan är inte särskilt populär att gå på.

Men nu till det verkligt spännande. Enligt den gamla kartan gick stigen inte på det sätt som vi går numera. Den gick inte nere i Vállevágges botten utan istället uppe på dess västra sida, flera hundra meter från dalbotten. Vi stod alltså inför en mycket spännande undersökning: att inspektera detta område för att se hur bra det var att gå på. Se om den gamla vägen kunde ha gått här. Och kanske med riktig tur upptäcka något röse.

Vi skulle inte bli besvikna. Undersökningen skulle ge oss två rejäla upptäckter. Men inte bara det. Den forskning som jag i efterhand gjort hemma har nämligen uppenbarat en stor egendomlighet. Och i samband med detta har jag börjat undra om inte hela Präststigen är ett enda stort mysterium.

Överraskningarna

Vi tog oss bort från passpunkten några hundra meter, vinkelrätt mot bäckfåran (dvs ungefär åt SV). Sluttningen lutade svagt uppför, vilket framgår bra av fjällkartan. Till att börja med kunde vi inte överblicka området framför oss men när vi gjorde det fick vi den första överraskningen. Den gällde terrängen på sluttningen. 

Kameran är riktad mot färdriktningen utmed Vállevágge, dvs SSO. Terrängen är som synes stenig, men underbart jämn och fin att gå på. Så här såg den ut de följande 3-4 kilometrarna, och bättre underlag kan man knappast tänka sig. Den som väljer den här vägen går troligen betydligt snabbare än den som går nere i Vállevágges botten. En annan spännande iakttagelse var all den gröna kartlav som stenarna är översållade av. På mina foton i originalstorlek tycker jag mig hitta lavar som kan vara 500-1000 år gamla.

Jag hade inte hunnit hämta mig från överraskningen att marken var så vandrarvänlig förrän vi fick nästa. För mig var det snarast en chock. När vi vände oss bakåt fick vi nämligen se ett röse. Det stod flera hundra meter bort, på en kulle vid horisonten. Och vilket röse! Det var det mest kompletta vi sett sedan Ruonasvágge.

Pr27 avtecknar sig mot horisonten. På grund av tidsbrist hade vi inte tid att gå dit och dokumentera det ordentligt. Det blev bara telefoton. Positionen på kartan är uppskattad eftersom vi inte tog några GPS-koordinater framme vid stenarna.

Samma röse och samma foto, men med kraftigare förstoring. Man ser att röset är välbyggt och symmetriskt. Den som gjorde detta måste ha lagt ner en hel del arbete, både på rösets utseende och dess placering. Röset syns på långt håll om man skulle komma från Kvikkjokk-hållet. Det hade varit intressant att se hur synligt det kunde vara från andra hållet.

Dessa upptäckter kändes fullkomligt överväldigande. På några ögonblick hade det uppenbarat sig två blytunga skäl för att den gamla stigen gick häruppe och inte nere i dalbotten. Den gamla kartan tycktes ha rätt. Igen.

Fulla av tillförsikt gick vi vidare. Vad kunde visa sig härnäst? Sanningen att säga var det inte särskilt mycket. Visserligen var marken de närmaste kilometrarna underbart lättvandrad, men rösen var det dåligt med. Det enda som liknade ett röse var det som finns på följande foto.

Pr28 var en stor, ljus sten ovanpå ett stort, grått stenbock. I det här landskapet var detta avvikande, så nog är det ett röse. Den ljusa stenen är inte alls lika lavbevuxen som det stora blocket. Röset verkar inte uråldrigt utan av yngre datum. Kanske. Jag vågar inte gissa hur länge stenen kan ha legat så här.

Passage över Vallebäcken

Vi kom så småningom längre ner i Vállevágge och närmade oss gradvis själva jokken. Det var ungefär en kilometer kvar tills det var dags att vada över och leta efter ett lämpligt ställa att ta sig upp till Vállevárre.

Den slingrande åsen. Denna ås, som ligger på östra sidan, är ett bra riktmärke när man ska upp på Vállevágge, vilket jag upptäckte när jag gick här förra året. Man ska gå förbi den med ett par hundra meter. Åsen tvingar jokken att göra en liten böj åt väster, vilket syns på bra på Google men bara nätt och jämnt på fjällkartan. Jag har markerat åsens läge med en pil på min kartskiss. Fotot är från juni 2013.

Vi siktade på att vada Vallebäcken ungefär mitt emot den slingrande åsen. Men vi kom inte så långt. När vi hade mindre än en kilometer kvar blev marken blockig och lite besvärlig. Dianas kängor var i sönderfall och behövde tas av och justeras, och då kunde vi spara tid genom att vada där vi befann oss. Vadet krävde ju avtagning av kängorna.

Om marken hade blivit stenig på den västra sidan så var den inte bättre på den östra. Fram till åsen var det blockterräng. Men när vi kom förbi åsen blev det lätt att gå igen. Vi tog en kort vilopaus ett par hundra meter efter åsen. Vi undrade varifrån vi skulle börja uppstigningen till Vállevárre. Beslutet var inte svårt att fatta när vi hade börjat gå igen. Vi hade nämligen fått syn på en omisskännlig siluett som avtecknade sig högt ovanför oss. Det stod ett stort röse däruppe!

Foto på röset Pr29. Vi fick syn på det efter att vi hade gått två, trehundra meter förbi åsen.

Pr29 på nära håll. Röset ser ut att kunna vara gammalt (i synnerhet den skivformade hjärtstenen), men det var påbättrat med ståltråd och andra moderna finesser. De stöttande stenarna såg ut att ha flyttats, antagligen för att förbättra stöttningen eller för att resa röset (om det någon gång har fallit omkull). Röset är en utmärkt vägvisare och leder vandraren behändigt upp till eller ned från Vállevárre. Jag känner inte till någon bättre väg än denna. I bakgrunden syns varifrån vi kom. Åsen skymtar långt borta. Lägg märke till bäcken på västra sidan, hitom åsen (syns på fjällkartan och på min kartskiss).

Även om stenskivan var "moderniserad" fick jag intrycket av att det var ett gammalt röse. Det står i varje fall mycket lämpligt till. Man får en fin färdväg mellan Vallevágge och Vállevárre. Rösets placering stämmer också bra med vad man kan utläsa av den gamla kartan var stigen gick. Troligen är det också en lämplig plats att vada Vallebäcken, dvs i närheten av den slingrande åsen.

Inom synhåll från Pr29 fanns ytterligare ett röse. Och därefter ytterligare flera stycken. Vi hade inte möjlighet att positionera allihop utan konstaterade bara att uppe på Vállevárre finns en stig som är rikligt rösad och som bitvis också är synlig i terrängen. Rösena såg vid ett hastigt ögonkast ut att vara av blandad ålder men vi undersökte dem inte närmare. En del kan mycket väl vara uppsatta av vandrare eller möjligen renägare. När vi passerade de stora snöfälten över de två ravinerna från Vallespiken såg vi rösen som markerade lämpliga övergångar.

Kartskiss med färdvägar. Vi följde den blå prickningen från Ruonasvágge söderut, och denna övergår i grön färg före Vállevágge. Den gröna prickningen är den som nutida fjällvandrare följer. Den blå prickningen på västra sidan av Vállevágge är den som Diana och jag gick, med början strax söder om Pr27.

På kartan ovan finns ett antal frågetecken. Det är delar där jag är osäker på den gamla stigens sträckning. Jag vet t ex inte om rösena Pr26 (2 rösen nära varandra) ska anses vara gamla eller nya. Bägge rösena består bara av några stenar lagda på större block. Är de från prästfolkets tid och markerar den gamla vägen eller är de yngre och markerar den väg som alla går nuförtiden?

En annan oklarhet är var den gamla stigen korsade Vallebäcken. Här finns behov av ytterligare undersökning. Kan det finnas något röse som markerar ett vadställe?

Till sist skulle jag också gärna vilja veta om vi gick rätt spår på den västra sidan. Vi såg inga rösen söder om Pr28. Skulle vi hellre gått närmare bäcken?

Nenséns färd genom Vállevágge

I de anteckningar som prästen Nensén lämnat efter sig finns något högintressant: han beskrev sin vandring genom Vállevágge. Detta är ju nästan för bra för att vara sant! Här borde vi kunna få en direkt bekräftelse på hur den gamla stigen gick. Så här skrev han:

1. Uppför Walle 2/4 mil till skogens slut.

2. Över Walle och vid WalleTjåkk.

3. Wallewagge-, en förfärlig stenskraveldal med en 2/4 m. lång isdriva, en svår väg, den svåraste av vägen.

Vid läsningen av dessa rader häpnar man. Här har vi ett ögonvittne som berättar om en färd genom området. Men det han skriver är inte vad man kunde vänta sig. Vi tar en detalj i taget, med början bakifrån.

Nensén upplevde alltså etappen svår, ja rentav den svåraste på hela resan. Det var stenskravel, och så var det en 2/4 mil lång isdriva (dvs en dryg halvmil enligt nutida mått). Mellan åsen och passpunkten är det närmare 4 km, så detta bör ju innebära att isdrivan sträckte sig genom hela den bit av dalen han hade framför sig. Denna isdriva finns ju även idag, men den är mycket kortare och ligger högst upp och på den västra strandbrinken. Om Nenséns uppskattning stämmer var drivan säkert också bredare och låg antagligen delvis även på den östra stranden. Blockterräng och isdriva. Man kan förstå att det var besvärligt.

Men vänta nu, det låter ju som om han har gått nere i dalbotten och inte uppe på den västra kanten. Något vad över Vallebäcken nämner han inte heller - det borde han ha gjort om de tog den västra vägen. Däruppe hade han dessutom sluppit både stenskravel och isdriva. Och kanske var det just därför den västra vägen kommit till: för att undvika alla de besvärligheter som Nensén upplevde. För strax efter vadet över bäcken blir det mer och mer lättgånget.

Så slutar då denna lilla avhandling med ett egendomligt faktum. Med största sannolikhet fanns det alltså en färdväg uppe på den västra sidan, precis som Generalstabskartan visar. Våra fåtaliga rösefynd styrker också dess existens. Trots detta tycks inte Nensén och hans vägvisare ha använt sig av den! Man kan undra varför.

Visserligen var ju inte den gamla kartan utgiven vid den tiden, men stigen borde ju ändå vara känd eftersom prästerna säkert hade både vägvisare och klövjerenar. Hade man glömt bort den? Eller var det bara så att isdrivan just det året var ovanligt stor och besvärlig, och att man - liksom nuförtiden - tyckte att den östra stranden ofta var en acceptabel väg? För numera möter vi vandrare inte några stora svårigheter där.

Det sista(?) mysteriet

Jag hade tänkt avsluta mina forskningar med detta avsnitt, men jag konstaterar att några frågor ännu sprider gåtfullhet omkring sig. Jag har inte kunnat göra någon datering av rösena med hjälp av en botaniker, men det hoppas jag kunna komma vidare med så småningom. Vidare misstänker jag att det finns fler rösen, sådana som jag inte hittat och kanske sådana som ligger vid sidan av den förmodade stigen. Till sist kommer jag till den verkliga stora frågan: vilka var det egentligen som rösade denna led? Var det samer eller prästfolk eller bådadera? Eller var det kanske folk redan vid silvergruvans tid för ca 300 år sedan?

Så det finns nog anledning att skriva mer om Präststigen i framtiden.

Källor

Generalstabskartan 1890, blad 12. Sulitälma.

Axel Hamberg: Alkavare lappkapell. En kulturbild. STF årsskrift 1926.

Nenséns anteckningar är hämtade ur en artikel av folklivsforskaren Phebe Fjällström: En fjällvandring till Akavare kapell sommaren 1841 - nedtecknad av kyrkoherden i Dorortea, Jonas A Nensén. Artikeln publicerades i Kring Alkavare lappkapell. Studia Laplandica 9, 1988. Stort tack till Björn Andersson som letade upp denna artikel och förmedlade den till mig.

Så var det då äntligen dags för ytterligare en vandring i  Gyllbergsterrängen. Jag startar åter vid sjön Stora Spånsan som jag gjorde vid den senaste turen (tredje delen). Den här turen håller sig utanför själva naturreservatet men ligger ändå i direkt anslutning till detta. Man hade ju hotat med att det var slutet på perioden med det fina vädret så jag blev tvungen att ta ledigt från jobbet på fredagen och ge mig i väg till Gyllbergen.

Stora Spånsan. Det är tidig fredag morgon och dimman ligger tät.

Lilla Spånsan, en liten tjärn. Det har varit kallt i natt och frosten ligger fortfarande kvar. Jag går vidare mot fäboden Stockgropen, leden går mestadels på skogsväg så det går lätt och fint. Det är samma led som jag gick tredje delen men vid Stockgropen så viker jag av på för mig nya marker.

Stockgropen. Jag går vidare på leden mot Södra Tansbodarna.

Bladtjärnsmyran. Strax innan Södra Tansbodarna kommer jag fram till denna myr, dimman ligger kvar och det enda som fattas i bilden vore en älg eller nåt,men man kan ju inte få allt.

Södra Tansbodarna. På det här stället skulle de inte göra ont att ha en sommarstuga! Det ligger högt och har en vidunderlig utsikt åt flera håll.

Tansen. Sjön ligger spegeblank. Jag ser på höjdkurvorna på kartan att de kommande 3 kilometrarna till Älgtorpet bjuder på en hel del uppförsbacke. Solen värmer en del så det blir svettigt ett tag.

Älgtorpet. Nu är det bara 1,5 kilometer kvar till huvudmålet som är Predikstolen.

Ett vindskydd i anslutning till Predikstolen, kan nog tänka mig att många har övernattnat här för att få höra vagarnas ylningar om nätterna.

Fantastisk utsikt från Predikstolen.

Så här ser klippformationen ut som av förståeliga själ blivit kallad Predikstolen.

För att få en uppfattning om hur högt stupet är tog jag denna bild. Ja och sen för att komma tillbaka till Stora Spånsan där jag startade 4 timmar tidigare så fanns det inget annat alternativ än att vandra exakt samma väg tillbaka, lite tråkigt men jag hade ju iallafall tur med vädret.

Stora Spånsan. Tillbaka igen, dimman har lättat, jag är lite mör efter 8 timmars vandring men jag kommer tillbaka igen för området är stort och det finns mer att utforska.

Stenshuvuds nationalpark ligger på Österlen strax söder om Kivik, 15 km norr om Simrishamn. Från väg 9 finns skyltat till nationalparken.

Stenshuvuds nationalpark bildades 1986 och ligger på Österlen i sydöstra Skåne. 
Nationalparken är 400 ha varav ca 80 ha är hav. Själva berget Stenshuvud består av tre toppar varav den norra är den högsta med sina 97 meter över havet där du också hittar den gamla Fornborgen. 

Vi tog bilen till huvudentrén där även naturum ligger.

Vi valde att gå en slinga på 5 km som täcker det mesta av nationalparken.

Från huvudentrén till Hällevik följer vi Skåneleden och första stopp var Stenshuvuds högsta punkt. Där uppe på toppen finns spår efter den fornborg som en gång låg här. Högsta punkten är som sagt 97 möh så här har man vidsträck utsikt ut över Hanöbukten.

Efter stoppet uppe på berget bär det vidare längs med Skåneleden mot Hällevik. Vi går brant ner för berget och nu byter naturen karaktär. Nu går vi genom gammalt odlingslandskap och vid Hällevik kommer vi fram till den norra entrén. Här lämnar vi Skåneleden som fortsätter norrut längs med kusten.

Vi vänder åter söderut och längtar nu efter ett bad i havet. Det är nämligen väldigt varmt när vi vandrar i mitten av juni 2014. Termometern visar på +28 grader.

Vi kommer ut till stranden när vi passerar fyren.

Nu är det stenblocksterräng längs med vår vandringsväg. Upp och ner hela tiden.

Efter ungefär 1,5 km kommer vi så äntligen ut på stranden.

Och vi kan ta vårt efterlängtade dopp i havet och sola en stund på ännu en av Skånes alla fina stränder.

#29nationalparkerisverige #25topparisverige #peakofsweden

Om du vill se fler bilder från vår vandring eller ladda ner en vandringskarta är här en direktlänk till vår hemsida:

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=909&i=Stenshuvud%20Nationalpark

www.traneving.se

#merrell #frifab #revelotionrace #norrona