Vad hände med det berömda ljuset, frågar jag mig när jag sitter i den gråa dimman, som liksom silar in genom fönstren i sällskapsrummet på Abisko Turiststation. Jag är här för att möta en av mina expansiva kvinnliga vänner. Hon som ska gå på målarkurs häruppe. Tänka sig vad folk kan anta för underliga utmaningar..

“Du förstår Anders, kameran är just inget för mig. Den betyder ingenting för mig längre. Jag vill uttrycka min person mer än bara ta banala plattityder”

“Jag vill uttrycka mig, visa känslor, visa upp mig själv genom konsten som jag skapar”

“Men?”, svarar jag, “Jag trodde det var fjällen du var här för?”

”Ska du skämma ut dig så till den milda grad genom ditt kludd även häruppe“?, försöker jag försiktigt lite infoga.

Det verkar vara tidens melodi att bre ut sig i allahanda former. Är det inte på Facebook så är det på annat sätt, tänker jag. Gränslöst och självcentrerat. Fotografiet står tydligen i centrum för detta.

“Jag skulle vilja vara som Inga Borg, Anders, hon med Plupp. Inget märkvärdigt alltså. Enkla saker, lite som ett barn ser och beskriver. Fjällen, renar, samer och framför allt: “Ljuset..ljuset.!!”

Lite senare på kvällen är min bekant lite berusad efter vin. Hon dansar endast själv nere i baren i en sjuttiotalsklänning i makramé. Jag hör henne samtala med några snipiga anorektiska fjällgubbar i gröna urtvättade kläder.

“Jag är här för att fånga ljuset! Det finns bara två ställen där ljuset är som champagne! Det är franska rivieran och här i Abisko! Förstår ni?“

Det blir liksom ingen reaktion ifrån dessa knastertorra fjällrävar uppfödda på Ekströms pulversoppor. Hon slår sitt gråblonda här skälmskt bakåt, putar med munnen, och ser precis ut som ..just det: Plupp!. Hon tar nu bilder på sig själv för att uppgradera sin sida. sk ‘selfies’

Jezus tänker jag...

“Men Anders då, kom igen nu, var inte så stel. Du ska alltid kritisera och förminska mig. Kan man inte få vara den här glada amatören.

“Men skärp dig nu.. Du ser ut som Kerstin Thorwall i sina sista stunder. Det är inte någon strandhydda i Banjul detta..

Jag kan inte komma ifrån att jag blir generad och betryckt. Dags att ändå sova. Jag drar mig undan. Bäst så.

Censurerad bild.

Abisko Turiststation.Foto: Borg Mesch.(©)

På natten i drömmen kommer bilder fram, säkert frammanande av malmtågets långa rad av tunga vagnar. Tåget dundrar fram.

Alvar Janson ‘Ripjägare’1985, Kiruna Stad.(©) Henrik Hedenius

Jag ser konstnärens Alvar Janssons’(1922-91) stora och fantastiska målning ‘Ripjägare’ (1985) framför mig. På nått vis börjar jag fråga efter dom bilder, dom konstverk som skapat vår syn på Lappland och fjällen. Var finns dom? Har någon sett dom? På något vis är det inte bara avbildandet av berg, som satt spår, utan en hel del av vårt lands betydande konstnärer har använt fjällen som motivvärld: Tuggat idisslat och spottat ut: Fjäll, Ljus och Färg.

I dag är vi så oerhört fixerade vid kameran och fotografiet att vi har svårt att se konst. Konsten med stort ‘K’ alltså.

Vi har lika svårt att se den tekniska utvecklingens betydelse för denna konst. Att konsten kom till Lappland med Kirunas tillblivelse, Gruvan och LKAB. Exploateringen av det lappländska ljuset som stod i samband med exploateringen av naturen, dess resurser och dess innevånare.

Tittar man ifrån det andra hållet och ser bakåt, ser vi en naturligt bildskapande skiljt ifrån fotografiets stränga ramar. Konsten idag i vår nutid lever således fri ifrån avbildande av just fjället som motiv. Få fjällrävar vet nog eller om ens känner till berömda svenska konstnärers målningar, som exempelvis bara för ta ett exempel som konstnären Laris Strunke,(född-31) och som pigg 82-åring vandrar i Sarek och som avbildade fjället Niak i en serie målningar. Dessa som fyllde Konstakademiens salar i Stockholm. 2009.

Laris Strunke utställning Konstakademin Stockholm.2009

Foto:(©) Konstakademien för de fria konsterna.

Måleriet har idag hamnat väldigt långt ifrån den konventionella naturuppfattning som vi är vana att se fjällen. I dag kan således fjällmåleri vara lite vad som helst. Både avbildande och upplevelse.

Fotografiet har i och med bloggandet blivit det vi uttrycker naturen med. Det känns naturligt och bekvämt. Lättbegripeligt för alla. Samtidigt som vi är ute och går knäpper vi av tusentals bilder. Naturen avbildas endast fotografiskt.

I och med fotografiets koppling till friluftsliv har måleriet fått ge vika från sitt avbildande. Bildkonsten lever ett numera ett liv bortom: social fitness, kameralinser och standardiserade upplevelsebloggar. Få friluftsmänniskor möter dessutom något måleri, eller ens har någon avsikt att göra det. Det skulle naturligtvis vara oerhört krävande att få folk att tycka något.

Tänker vi dag på fjäll, tänker vi i stort sett bara på fotografi. Men samtidigt genomgår dessa naturbloggar, fototävlingar och massbilder nu en kris vad det verkar. Allt översvämmas av samma slags bilder och allt ser ungefär likadant ut. Likadant ut, ideligen år efter år, och det bara upprepar sig och har ingen ände. Trots denna likriktning fortsätter allt detta att upprepa sig år efter år. Man kan fråga varför? Och det är ju där fotografiet faller. Fotografiets flöde och brus tröttar alltmer. Det kan aldrig vara just något annat än ett fotografi. Fotografiet är dessutom som konstart väldigt konservativt. I dess natur ligger att just bara vara ett fotografi. Hur mycket fotografer anstränger sig för att bli konstnärliga, är och förblir dom fotografer.

John Bauer i Kårsavagge

En av de första moderna konstnärerna som kom till Abisko var småländske John Bauer.(1882-1912) Han kom dit som väldigt ung dessutom. Jag tror det var viktigt just att han var ung då. Bara tjugotvå år. Som ung har man en helt annan känsla för ett nytt landskap än vad man som äldre har. Dessutom hade han känslan av att vara utvald. Utvald för att skildra just Lappland, i den då för tiden, viktiga boken som kom att bli en milstolpe år: 1908. ’Lappland. Det stora framtidslandet’.

Man kan säga att det bildverket var den första moderna fjällskildringen. Panoramabilder blandas med intima eller äventyrliga extriörer. Boken innehåller allt möjligt...kan man ju tycka idag. Men på sin tid var den något oerhört.

‘Lappland. Det stora framtidslandet‘. 1908

Utvald av just förläggaren Lundholm blev Bauer, på initiativ av geologen Fredrik Svenonius och biskopen i Luleå, Olof Bergqvist. Förläggare var: CAV Lundholms’ förlag, ett känt och respekterat bokförlag som huvudsakligen sysslade med religiös litteratur i inbundna praktfulla klotband. Boken kom som sagt att få en stor genomslagskraft i skapandet av fjällen som konstnärligt motiv. Lappland skulle ges ett ansikte.

Boken innehöll andra konstnärer visst, men ingen skulle som Bauer lyfta fram ett nytt seende, kopplat till både folk som befolkade fjällen och naturen runtom.

Abisko fanns ju inte direkt på denna tid som turistställe och något ‘Lappläger’ att måla av fanns där inte heller. Bauer hade tränat att måla samer faktiskt på Skansen innan, så han visste väl vad han skulle leta efter. Han har en kamera med sig i varje fall, och vistas däruppe i nästen två månader. Sedan reser han hem och utifrån fotografierna målar han i ett nafs ett antal bilder som senas kom att ingå i just detta praktverk.

I brev till förläggaren Gustaf Lundholm skriver Bauer om sina vedermödor, om att hitta rätt motiv, att sameungarna gör narr av honom, och att det är rätt så skrämmande att rigga upp en kamera framför folk och ta stela bilder. Ett par kronor kan han betala för varje bild.

Men Bauer lyckas ändå, och under sina nästan två månader däruppe boendes dels i den lilla enkla stugan vid Abisko och ibland inneboende hos samer skapa en hel del. Samtidigt gjorde tydligen Lapplandsresan så stort intryck att samerna själva och alla stenbumlingar för alltid ritsat sig in i minnesbarken på honom.

Kåtainteriörer, Akvarell och fotografier. 1904 John Bauer.(©)Jönköpings läns museum. Jönköping

Bauer är ju alltid exakt i sitt tecknande och strävar alltid efter en tydlig kontur i sina målningar. På nått vis var nog fotografiet då en välkommen räddning, speciellt när det gällde dräkter redskap och kåtainteriörer.. Tidigare hade ju detta nästan blivit lite virrigt, etnografiskt och folkloristiskt skildrat. Man tog vad man hade.... Man hade ingen kamera för minnet.

Nåväl, Kårsavagge är faktiskt den dal som förärats en alldeles egen målning. Få fjälldalar har ju blivit avmålade.

Antagligen var det väldigt slitigt att ta sig dit. Vare sig den nuvarande Kårsavaggestugan fanns då, eller den numera rivna forskningshyddan längre in i dalen. Och antagligen var vädret skit när han kom dit.

Kåsovagge Fotografi John Bauer 1904,.(©)Jönköpings läns museum. Jönköping

Kåsovagge. Olja på duk.1904 John Bauer..(©)Jönköpings läns museum. Jönköping

Bauer lyckad ändå ta ett alldeles eget fotografi som han senare har som förlaga. Detta fotografi använder han som förlaga till sin målning just ifrån Kårsavagge och den skildrar just glaciären där. Visst finns det en betydande skillnad i fråga om ljus färg i skillnad mot fotografiet, men även hur de mer spetsiga topparna sticker upp lite bakom molnen i fjärran.

Men Bauer hade nog i Tyskland och Italien sett äldre ‘alpmåleri’ och visste nog hur man adderar ljus och lägger till.

För att just ‘öva in sig även på fjäll’ hade ju Fredrik Svenonius, gett Bauer ett par fotografier av fjäll han själv tagit, och som han tyckte denne unge Bauer kunde studera. En sådan akvarell med dito glaciär finns ju i boken och föreställer då Påssusglaciären (‘Pårso Jekna‘)-Man stavade lite annorlunda då..

Pårso Jekna Akvarell, detalj. efter fotografi av Fredrik Svenonius. 1904 John Bauer. .(©)Jönköpings läns museum. Jönköping.

Man kan säga att panoramabild och fotografi går hand i hand på denna tid. I varje fall som hels, kan man ju se detta som föregångare till andra som använt foto som förlaga till måleri. Ett berömt exempel för ‘fjällnördar’ som plitar och filar på köksbordet är ju Th. S. Gudjohnsens teckningar och akvareller som gjordes under trettiotalet och som skildrar fjällen just och exakt såsom panoramabilder, allt utifrån fotografi.

Det finns alltså en skillnad på exakthet i fotografiet och den friare tillämpningen av atmosfär i måleri.

Det är här någonstans banorna sedan går isär.

Pojken och Tomtemössan 1910. ‘Bland Tomtar och Troll‘(©)John Bauer. Privat Ägo. Här har flera hämtat inspiration. Man ser Tove Jansons ‘Mumintroll’ och Inga Borgs ‘Plupp‘.

År 1905 kommer exempelvis Helmer Osslund upp till Abisko. Hur, och vad han målar är en annan femma (mer om honom i nästa avsnitt) Här är det inte fråga om någon kamera alls, utan Osslund kommer att ‘kludda fritt’ och behandla landskapet allt efter eget tycke.

Och det är just detta ‘tycke och efter eget tycke’ som är måleriets udda och unika formel. Det är just detta egna och individuella sätt att behandla verkligheten, som just får fotografiet att börja härma måleriet och söka efter ljus egenart och motiv, att det då blir måleriet som går i bräschen för motiv och innehåll.

Idag pratar vi om ‘John Bauer stämningar’ och de fotografer som vinner priser och försöker vara originella försöker isolera sig ensamma i kamoflagetält ute i naturen och leta rätt på denna unika ‘urskog’.

Dom söker efter just detta som John Bauer kunde fånga. Där troll är troll, och där stora stenblock ser ut som björnar. Där månen speglar sitt silvriga glitter i någon orörd sjö, eller där mossiga trädstammar sluter sig.

Det är alltså lite förbryllande hur konst blir fotografi och hur verklighet blir dröm.

Jag blir lite orolig över min expansiva och konstnärliga kvinnobekant. Gick hon och la sig, frågar jag mig eller druttade hon ihop på golvet och blev liggande. Kanske bäst att gå tillbaks och se att hon kommer tillrätta. Jag går tillbaka ner till sällskapsutrymmena för att leta.... För många fjällvandrare kan det bli för mycket att få miljöombyte. Halkar hon inte på en våt och hal spång, så snubblar hon nog nu igen på någon tröskel i restaurangen och slår sig där.

Stationen är helt tyst i sommarnatten. Jag går in i sällskapsrummet och sätter mig där och väntar. Det hela ser ut som ett vanligt grått vardagsrum med lite tavlor på väggarna. Ofta när jag är här tänker jag på att tavlorna egentligen hade sett bättre ut på den gamla stationen. Och givetvis tänker jag på hur dom då var placerade. Att man kunde rädda dom till eftervärlden ifrån branden 49 är ett under. Genom ett noggrant tittande på fotografen Borg Mesch interiörbilder ifrån Abiskos gamla paviljonger kan man bilda sig en liten uppfattning om vissa verks ursprungliga hängning.I dag är allt förändrat.

Nuvarande sällskapsrummet på Abisko turiststation.Olof Hermelins ’Lapporten’ och Kjell Leander-Engströms ‘Torne Träsk’ (©) STF’s arkiv.

Det är ett fåtal tavlor som hänger kvar här tänker jag.. Resten vad finns resten.?

Rummet ser ut som ett större vardagsrum. Just ‘Fjällmotivet’ har sin givna plats på en vägg ovanför en soffa. Folkhemmet producerade ett oändligt antal folkkära motiv, varav det älskade fjällmotivet var ett. Andra populära motiv var: ‘Katt i spånkorg’, ‘Rosor mot spaljé’, Öländsk eka vid fiskebodar’ ‘En Älg på myr’ eller ‘Havsbränningar’. osv.. Fjällmotivet fick samsas med dessa. Ofta i en bättre ram, beundrad och begrundad. Lapporten rentav kanske? Eller Åreskutan, speglandes i en sjö, eller något vatten, en mörk skogsridå därtill. Ungefär bildmässigt som de flesta fotomotiv idag. Det är ungefär samma kategorier som fotografer åstundar.

Föraktfullt kallades detta för: ‘Hötorgskonst’. Natursjälen i det svenska folket var ändå stark, och bilderna behöll sin status tills dom ersattes av: amerikanska popaffischer, Ikea-konst eller gallerix -prylar. Idag är detta ersatt med egna fotogallerier av liknande motiv eller dito sentimentala bilder på nätet. Några sofftavlor med fjäll dristar sig nog ingen att ha. Fjälltavlor signalerar nästan dålig smak, medan fotografier av samma motiv är bevis på egen aktivitet.

Men..Vad finns då kvar av just ‘Abisko-konsten’ kan man ju fråga Var finns den?. Antagligen lever den i ett slags kretslopp som få personer väldigt sällan ser. Detta består i: konstmarknaden, museiförråd och privat ägo. En del har dock förkommit eller slängts i soporna. Vissa konstnärer har helt enkelt förlorat i popularitet, medan andra har ett fortsatt värde om än ekonomiskt litet. Vissa av dessa konstnärer var populära under en viss tid, för att sedan när modet förändrades sjunka bort i glömska. Andras bilder har imiterats, förvanskats eller amatöriserats av epigoner. Hur många kluddar inte som Grünewald, fast man egentligen inte lever på fyrtiotalet i dag. Det hela blir till en genre.

Ungefär som alla nu som drömmer att ta fotografier med samma fjällmotiv som Claes Grundsten gör. Varje tid har sitt epigoneri.

Konsthistorikerna är ju heller inte vidare ‘friluftsintresserade’ och rör sig sällan utanför sin egna lilla värld, och få fjällvandrare å’ andra sidan är egentligen konstintresserade, i den måtta att dom kanske ser, lägger märke till eller förundras när något dyker upp oväntat. Och fick folk välja, köper dom en ny Goretexjacka än en akvarell eller fotografi.

Det mesta av den konventionella Abisko-konsten har producerats efter kriget och den omfattar till stor del bara ett kärt motiv: Lapporten. Detta motiv kom att genomtröskas så till den milda grad, att fortfarande platsen känns, ja..lite muggig rentav.

Karl Tirén målar i Abisko 1908Foto: Borg Mesch.(©) Kiruna Stads Bildarkiv

Man brukar säga det, att konstnären Isaac Grünewald kunde slänga ihop en ‘Lapport’ på fem minuter, och inte vidare tog betalt för detta. Var denna historia kommit ifrån vet ingen. Eller en annan skröna är att, på väggarna nere i husen i Abisko Östra skulle det hänga fullt med ovärderlig konst, utav dessa konstnärer som vistades däruppe på mellankrigstiden, men få vet vad som finns... För på något egendomligt norrländskt vis vill man inte berätta hur mycket värdefullt det finns på väggarna..

Tyvärr, får man nog helt sonika konstatera att det inte har något som helst värde, vare sig det nu är äkta Leander Engströms, eller Grünewalds och skulle det varit så, så är nog det mesta borta vid det här laget.

2002 försökte sig STF turiststation att samla ihop ett antal målningar som skulle spegla ‘Abiskokonsten‘. Av det gamla var det inte vidare mycket man fick tag i, då det mesta anses som ointressant eller för den delen värdefullt förvaras i olika konstmuseers källare. Dessutom, finns det ingen offentlig koll på eller konstvetenskaplig forskning på ämnet kring: ’fjällkonst’.

Eller då att någon som då vidare satt in fjällmotivet i landskapsmåleriets sammanhang. Stat och kommuner tar inte vidare större intresse för detta ikonografiska tema. Det man visade i Abisko 2002 var i mångt och mycket modern konst som byggde på äldre förlagor.

Det som slår mig när man kollar runt lite är ändå i vilken mån saker och ting dyker upp under skilda omständigheter.

Curt Clemens.Samekvinna i Abisko 1941(©)Bukowskis auktioner

Här nu i höst, dök plötsligt det upp ett dörröverhuvud på en auktionsfirma, till en av dessa så kallade ‘målade dörrar’ ifrån ett hus i Abisko Östra, av konstnären Curt Clemens. (1911-47) Då och då, dyker det upp märkliga och ovanliga bilder på olika auktionshus målningar ifrån hans Abiskovistelse. Curt Clemens var en splittrad och orolig själ som säkert fann lugn i fjällen.

Curt Clemens.Motiv ifrån Abisko 1941 Privat ägo (©) Mikael Clemens

Nu var det ånyo en av dessa dörrspeglar med en målad samekvinna på som skulle säljas. Det är trist när konstverk splittras och förlorar sitt sammanhang.

Under årens lopp har det ‘prånglats ut’ splittrade och lösryckta saker som tyvärr totalt förlorat sitt ägande och sammanhang. Inte bara att sammanhanget förloras, det ekonomiska värdet utifrån en försäljning förloras dessutom., och Abisko förlorar ytterligare ett konstverk

Än tristare är när stulna konstverk dyker upp och förklaras som nya vilket händer med jämna mellanrum..

Fjäll på smörpapper.

Helmer Osslund (1866-1938) nämns ofta i sammanhang om tavelstöld och konstinvesteringar., två egendomliga begrepp som blir motpoler. Helmer Osslund tillhör som konventionen säger ‘vår meste fjällkonstnär’ och när det gäller även stölder och falsifikat i avseende på konst med motiv ifrån fjällen, där toppar Osslund den ligan. Osslund var dessutom otroligt produktiv, både lättförfalskad och är samtidigt lättsäljbar.

En av många försvunna och stulna Osslund.Helmer Osslund ‘Lapporten’ 1924.Privat ägo, stulen(©) Polisen stockholm

Dom kanske vackraste och nästan lite 'grällaste' målningarna av Osslund lyckades finansmannen Carl-Erik Björkegren lägga beslag på.

Det var två mycket stora målningar ifrån ‘Stora Sjöfallet‘ eller ‘Sourva’ som dom märktes, i den katalogen 1991 som målade av Osslund på tjugotalet. Ett med utsikt emot Äparmassivets’ hajtänder i Sarek, och ett mot Akkas’ tinnar. Målningarna såldes på Sotheby’s Auktionshus i början av nittiotalet, då kort innan Björkegren skulle reglera sin skuld. Målningarna, båda drygt tre meter långa försvann till okända köpare i USA.

Det mest intressanta med Helmer Osslund är hans dynamiska sätt att utvidga ytan på, och att på något sätt låta motivet av fjällandskapet ta plats. Han får oss att kippa efter andan i dessa jättelika drapor av målningar.

Helmer Osslund ‘Höstafton Nordingrå‘, Utsikt ifrån Granviksberget, 1910 Överst: ‘Stockholmsversionen’mellanbild: Göteborgsversionen 1924 underbild Sundsvallsversionen 1927(©) Nationalmuseum (©) Göteborgs konstmuseum(©) Sundsvalls museum

 Det är liksom ingen tvekan om vad vi ser. Men märkligt nog ibland vet man inte vad man ser för något fjäll. Exakt är han aldrig, och det är ju onödigt för själva känslan. Han kan dels krympa, förlänga och optiskt smälta samman sina favoritmotiv om och om igen, (som här ovan i en serie bilder ifrån Höga Kusten) och på något vis för evigt måla samma bild, ungefär som en samtida naturfotograf som ständigt söker ett favoritmotiv.. Väldigt mycket av detta hänger ihop med hans absoluta ‘färggehör‘ eller musikalitet, och förmåga att få ögat att dansa över duken på alla håll och kanter. Det finns dessutom inga döda punkter i hans bilder. Inga trista hörn eller ointressanta partier. Tyvärr, påminner det hela lite om ‘stickning‘, dvs. det hela kan pågå i evigheter och har inget slut, Bilderna blir som textila vävar med mönster. Bilderna har dessutom en elasticitet som gör att dom bränner sig fast. Ingen kan som han, få en gråblå och mörk himmel att lysa, eller en aftonrodnad långt i fjärran att bli det centrala.

Helmer Osslund ‘Höst vid Abisko’ 1909.Privat ägo ©) Bukowskis auktioner

Helmer Osslund hade som nog de flesta känner till, ganska knepigt. En vinglig start i livet och en del komplicerade relationer till kvinnor, alltid konstant utfattig, och boendes lite här och där utanför allfartsvägarna, runt i Norrland. Först under senare delen av livet, lite allmänt uttröttad på det mesta, blir han erkänd, invald i Konstakademien bara för att några månader kort därefter dö. En mycket egenartad och udda profil. Till Abisko kom han första gången på sommaren 1905. Inte ens då fanns det någon turistverksamhet däruppe. Osslund kom att återkomma till Abisko fem, sex gånger de följande somrarna men även senare besökte han Kvikkjokk, Sjöfallet, Åre i jämtland. Sista besöket i Lappland blir 1934

Det är lite cyniskt när man nu idag kollar slutpriser på hans vyer ifrån Abisko och ser vilka summor dom går för.

Men, alla kan faktiskt äga en Osslund. Hans produktion är mycket stor. Priserna varierar ofantligt. Då och då, lite dyker det upp enkla motiv som ratas, ofta med fin färgkänsla och till överkomliga priser. Allt ligger inte i halvmiljonklassen eller därutöver

De mest betydande målningarna finns på olika museer runt om i landet och är runt och endast 30/35 styckena. En del av dessa är i privat ägo. En mycket fin målning, finns i Paris, på museum där. Hans mest berömda målning ‘Höstdag vid Torne Träsk (1909), finns som kopia utomlands, och då som textil väv i Hamburg på ett museum där.

Det brukas ju sägas så att ingen skildrat Lappland så vackert som Helmer Osslund gjort. Säkert har heller ingen annan konstnär haft en sådan betydelse för det nutida färgfotografiet ifrån Lappland som Osslund haft.. Färgen flyter fram flödigt säkert även ett resultat av att många målats på ‘smörpapper’ ett slags paketeringspapper för charkprodukter, lite mer glattare än vårat bakplåtspapper. Dessa tunna och glansiga papper passade precis lagom till en typ av kartong i papp, faktiskt för skjortkartonger som Osslund tiggde till sig, och som utgjorde underlag, och Osslund kunde därför bygga upp nästan som en ’lasagne’ med kartonger, och smörpapperskisser. Sedan kunde dessa kunde bäras med som ett paket, för att sedan kombineras, målas vidare på. På så sätt kunde målningarna byggas ut utanför det egentliga synfältet. Man kan alltså säga att Osslund introducerar storbildspanoramat i svensk natur och framför allt för fjällen, från vänster till höger. En målerisk vidvinkel med andra ord. Målningen blir större än verkligheten.

Fjällets natur skulle alltså med Osslunds sätt att visa vara helt ny och radikal. Lite påminnande om äldre måleris rundmålningar, rentav i amerikanskt storbildsformat. Antagligen var detta något som man tyckte vara lite anspråksfullt och kanske till och med pretentiöst. Osslund stod heller inte i paritet med sin samtid och sågs över axeln av det regerande koloristiska konstnärs-Sverige och dess etablissemang. Föraktfullt kom man att benämna han som ‘Smörpappersmålaren’, vilket sedan kom att inte direkt göra honom mindre känd för allmänheten.

Det märkliga är att han på något sätt blev folkkär av den benämningen. Och precis som John Bauer är han nästan en del av den svenska natursynen. Det går inte att tänka på höstglödiga färger uppe i Norrland utan att se det hela som en Osslundmålning.

Helmer Osslund ‘Hösten’ 1907(©) Nationalmuseum

Helmer Osslund har säkert betytt enormt mycket för friluftslivet och människors drömmar om just vistelser ute i naturen. Få personer har påverkat vår syn på landskapet som han gjort.

Märkligt nog vet kunniga personer mer om Osslund i USA och Kanada, än här i Sverige, där nationell avbildande konst utav höga berg, är betydligt mer tydlig och tar större plats än här hemma. Här har vi en större medvetenhet om detaljer och skog och djur, än av själva bergen och det tomma landskapet. Antagligen ett resultat av att Bruno Liljefors, är mer populär bland gemene man, då det gäller friluftsliv, fåglar, skärgård och jakt.

En mycket känd djur och fågelfotograf berättade nyligen för mig. “Att, hade han inte sett Osslund som barn hade han aldrig begett sig ut i skogen”.

Vår uppfattning om vårat lands natur är alltså beroende av vårt kulturella bagage vi bär med och som vi associerar vårt landskap med.

Helmer Osslunds arv till oss som vandrar i skog och fjäll är ensamhet, mörker vind och höst.

Helmer Osslund ‘Höstdag vid Torne Träsk’ 1909 (©) Nordiska Museet

Tittar man här på tavlan ’Höstdag vid Torne Träsk’(1909) ser man att målningen är utförd i olika faser. Det finns ett mittparti uppe till vänster som ska föreställa fjällen mittöver, sett ifrån turisstationen, men detta parti är egentligen en inlagd bild ifrån en tidigare målning ifrån Jämtland

Tittar man till höger däremot, finns ett parti med ett synnerligen anonymt landskap som egentligen inte finns. Osslund har här bara fortsatt med slingriga kullar, antagligen för att få någon slags balans.

Mest snitsigt gjort och oöverträffat är den betande renflocken som snirklar in bland lövruskorna och där själva hornen blir björkstammar. På så vis skapas rörelsen. Av blåst och samtidigt av mänsklig frånvaro.

Och här är något väldigt centralt som skiljer måleri ifrån konst. En målning kan alltså bli mer än ett fotografi.

Hade lite svårt att bestämma mig om jag skulle ta permobilen eller min manuella stol när jag skulle ut idag, jag fick väga fördelar och nackdelar mot varandra, efter en stunds dividerande fram och tillbaka så bestämde jag att det fick bli manuella. Jag hatar att frysa, men har inget emot att ta i lite extra, så då var valet egentligen inte så svårt, frågan var bara hur tufft det skulle bli.

Det hade snöat lite under natten, men plogbilen var ute i morse, så jag chansade att den även hade varit dit vi skulle, Lövhagen och Knappelskär, som ligger ca 5 km söder om Nynäshamn, ett ganska stort grönområde som ligger på en udde vid havet.

Vi tog pendeln från Stockholm södra, ner till Nynäshamn, en resa på lite över en timme. På väg ner började det snöa ännu mer, när vi kom utanför stan såg jag hur mycket snö det egentligen hade kommit, jag började tvivla på mitt beslut, att ta min manuella, men det var för sent att ändra sig nu, går det så går det, jag har ju inte bråttom, så det får ta den tid det tar, tänkte jag.

Väl nere i Nynäshamn såg det genast lite bättre ut, vägarna var riktigt bra plogade, jag hade tagit rätt beslut i alla fall.

Direkt när man kommer ut från stationen, så kommer man till en grillkiosk, där svängde vi vänster och åkte på en cykelväg som gick utmed Järnvägsgatan på min högra sida, på den vänstra låg det en ganska stor damm, svandammen heter den tydligen, men jag såg inte en enda svan, men svanar kan ju inte läsa så de vet ju inte att de har en egen damm, stackars analfabeter.

Islandskap

Efter några hundra meter bytte vägen namn till Strandvägen, helt rätt namn med tanke på att vägen nu gick utmed vattnet. Normalt så är jag vid sådana här miljöer under sommarmånaderna, eftersom det är varmare och skönare då, men jag kan absolut rekommendera er att åka ut till Skärgården under vintern också, landskapet blir väldigt mycket mer dramatiskt med snön, istapparna och stormen, men glöm för guds skull inte varma kläder.

Utsikt över Gårdsfjärden

Cykelvägen tog slut när vägen bytte namn, så nu fick jag samsas med bilarna, vägen var ganska smal och slingrig mellan de kala klippblocken, dessutom så var det isigt på vissa ställen så det gällde att ta det försiktigt, men utsikten var väldigt fin. Som om inte det räckte så yrde snön rejält pga den starka vinden som inte riktigt hade bestämt sig åt vilket håll den skulle blåsa åt, jag hade motvind vart jag än åkte, det var riktigt kämpigt, men jag slapp i alla fall frysa, helt enligt mina planer.

Efter en stund kom vi till Lövhagens café och vandrarhem. Jag var aldrig inne på vare sig cafet eller vandrarhemmet, men det fanns en ramp, så förmodligen var det handikappanpassat. Nere vid badplatsen fanns det handikapptoaletter, så jag är säker på att man har tänkt till hela vägen.

Isväg

Vid vandrarhemmet tog vägen slut, men jag hittade en cykel och gångväg som var plogad, så jag fortsatte på den, jag ville ju komma så långt ut på udden som det bara gick.

När man åkte i skogen var det inga större problem att köra, för då var det lä, men så fort man kom ut och körde utmed vattnet blev det genast värre, det var riktigt tufft att ta sig fram, jag fick många förfrågningar om jag ville ha hjälp, men envis (eller dum i huvudet) som jag är så tackade jag vänligt men bestämt nej.

Hur kommer det sig att man frivilligt ger sig ut i det här vädret, snön vräker ner, det blåser åt alla håll och man får ta i så man nästan får blodsmak i mun, hur är man funtad som ger sig ut i det här? Men den belöningen jag fick efter en stund är värt allt slit kan jag lova, när vi äntligen kom till dagens slutdestination, Knappelskär, så otroligt vackert! Det går inte att beskriva eller med kort förklara hur fint det var, man måste uppleva det genom att åka hit. Det bästa med allt är att det är handikappanpassat, så långt det nu går, en grillplats som man kommer fram till hur lätt som helst, handikapptoalett finns det också, badstranden går, med vissa problem dock.

Stranden på ena sidan

Strandkant på andra sidan

Min plan var att vi skulle stanna till här och äta maten vi hade med oss, men det blåste så fruktansvärt mycket, och var så kallt, så jag var tvungen att röra på mig hela tiden, så efter att vi åkt runt och tittat så fortsatte vi genom skogen över till andra sidan udden, Stockbonäs. Här var det lite lä, eftersom vi rullade runt en innervik, vassen såg lite speciella ut med sina istappar som de hade på sig. Efter Stockbonäs rullade vi mot Lövhagen och tillbaka till Nynäshamn.

Nu hjälpte det inte ens att vara i lä, jag frös riktigt ordentligt, Ymer hade på sig sin pläd, så jag tror att han klarade sig ganska bra, han såg inte ut att lida i alla fall. Tittade på klockan, det var 20 minuter kvar tills tåget skulle gå, men som tur var så kunde man gå in och sätta sig i tåget, inte för att det var så varmt inne, men när vi tagit plats, tog jag fram min väska, i den hade jag en liten termos med varmt gott kaffe, något som jag längtat efter en lång stund.

Hemresan gick mycket fortare, det beror nog på det goda kaffet, men också att jag är så jäkla stolt över mig själv eftersom jag åter igen lyckats överträffa mig igen

Igår skidpremiär och idag snöskopremiär. Det blev en tur på 8 km där vi bland annat passerade Rusakulan - en av Kilsbergens vackraste utsiktsplatser i finväder.

Vi hoppas kunna göra en övernattningstur om ett par veckor.

Positioneringen gäller utsiktsplatsen.

Förra helgen avverkade vi Småland i vårt projekt ”Peak of Sweden”.

Vi inledde lördagen med ett besök uppe på Smålands Tak – Tomtabacken som är hela 377 möh.

Först lite info om Tomtabacken:

Höjd över havet: 377 möh 
Avstånd från parkering: 600 m tur och retur 
Svårighetsgrad: Mycket lätt 
Plats: Söder om Malmbäck (se karta som går att ladda ner på vår hemsida www.traneving.se). 

På toppen av Tomtabacken - 377 möh

Telemasterna, högst upp på toppen, syntes tydligt på håll när vi kom körandes med bilen så det var ingen risk att köra fel. 

Vi parkerade vid den fina parkeringsplatsen i St. Åkerhult. Här finns bänkar och bord vid rastplatsen.

 Skogsvägen mot Tomtabacken som skymtar i bakgrunden....

Det är bara att följa den markerade skogsvägen genom hagen. Markeringen tillhör Höglandsleden som passerar förbi toppen. 

På toppen finns ett utsiktstorn som är ett gammalt brandtorn. Triangelpunkten som markerar toppen är gömd under ett betongfundament men detta fundament är nu mera markerat som högsta punkt. 

Thomas på väg upp i tornet som står på toppen....

Uppe på toppen finns bänkar och en lägerplats (eldstad). 

Vill du ladda ner karta till Smålands högsta punkt eller se fler bilder från toppen är här en direktlänk till vår hemsida:

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=850&i=Sm%E5lands%20Tak

www.traneving.se

/Helena och Thomas

Vandring med Jesper och Amanda i Alperna. Lofer Österrike

Dagen började med regn, så vi avvaktade på vårt hotell men klockan 11 slutade regnet och vi kom iväg.

Vi vandrade från Hochmoos till Sankt Martin och gav oss in i lämningar från istiden och stora flyttblock, som i Tivedens Nationalpark i Sverige

Vidare längs en fors och flera vattenfall till ett kapell där vi intog egen hemlagad lunch.

Efter lunchen började den stora stigningen. Alla var lite trötta sen igår efter 750 höjdmeters stigning och nu blev det 400 till, lite klagomål, kossor ivägen och regn men annars var allt perfekt.

Man får lida pin för att få se något fint, är det så man säger.  Här ledsnade ungarna en del men det blev bättre och de piggnade på sig.

Hur som helst så avslutades vandringen, först med fantastiska vyer och utsikt i fint väder och sedan dagens höjdpunkt.!

Gå igenom en ravin och inte bara igenom utan inuti ravinen med vattenfall och forsar runt om kring. Fantastiskt. Även Amanda piggnade till.

Efter denna fantastiska upplevelse vandrade vi trötta genom Weissbach och mot vårt familjehotell som uppfördes redan på 1000-talet. Vi fick en ordentlig berättelse av servitören till vår trerättersmiddag. Somnade gott

 Alla bilder är nu uppdaterade på hemsidan så ni kan se hela vandringen där under Vandra i Alperna, Österrike, Lofer Dag 2

 Direkt Länk till hemsidan

http://www.traneving.se/index.php?tbl_menuID=841&i=Dag%202%20St:Martin-Weissbach

Ha det bra

Thomas Helena, Jesper och Amanda

Så var det då dags för första skidturen i Gyllbergen den här vintern. Hade läst att det var 35cm. snö i Gyllbergen men inte så mycket spår som var dragna. Jag var beredd på att det skulle bli en hel del spårande av mig själv om jag skulle komma dit jag ville. Jag startar turen på vägen mot Dragsjön som var spårad, även skidspåret till Stora Älgsjön och vidare förbi Långälgsjön var spårad så jag följer den dit. Men härifrån till Prästbodarna 4km. fick jag spåra själv.

Som synes går min färd genom ospårad terräng, det går tungt och trögt i den 35 cm. djupa lössnön.

Här vid målet för dagen, Prästbodarna är jag duktigt trött efter pulsandet med skidorna i 4km. jag blir sugen att gå in i kojan och bara slänga mig på britsen... men det är bara att bita ihop och vända tillbaka.

På vägen tillbaka från Prästbodarna går det märkbart lättare att ta sig fram i mina egna gjorda spår.

Och vänder jag mig bakåt så ser spåret riktigt hyfsat ut, får det frysa ihop till i morgon så går det nog riktigt skapligt att åka här.

Jag ser ett gammalt översnöat spår som viker av från skidleden och går över en mosse, jag bli förstås nyfiken och följer det.

Spåret kommer snart ut på skidleden igen. Jag tar mig ner till Dragsjön där jag pustar ut ett tag innan färden tillbaka till Gyllfäbodarna där jag möter massor med skidåkare och på parkeringen stå kanske hundratalet med bilar så det är ett populärt friluftsställe. Har jag krafter kvar så kanske det blir en tur i morgon igen.

Dagens mål var att besöka minst två reservat vilket jag gjorde, men inte de som var tänkta från början, men det gör ingenting. Under vinterhalvåret kan man inte stirra sig blint på det man planerat, det finns så mycket hinder under den här årstiden, jag tänker givetvis närmast på snö och kyla.

Vi tog pendeln, jag och Ymer, ner till Handen och reservat nummer ett, Rudan. Namnet kommer från de två sjöarna som finns här, nedre och övre Rudan och varför sjöarna heter det är för att förr fanns här gott om karpfisken ruda. Idag finns här ett stort friluftsområde med många elljusspår och promenadslingor runt sjöarna. Det finns en bra och bred stig som går runt nedre sjön och som fungerar hyfsat  om man sitter i rullstol, det är ganska backigt dock.

Vi gick förbi Rudan gård och friluftsanläggningen och sedan på en väg som gick in i skogen. Efter någon kilometer kom vi till Haningeleden, en ganska starkt trafikerad väg, så det gällde att ta det försiktigt, men som tur var, så skulle vi svänga vänster efter bara några hundra meter, då kunde jag andas ut. Miljöskiftningarna är stora på dagens tur, för bara en liten stund sedan så var vi i ett skogsområde, nu befann vi oss på ett ställe, där det kryllade av stora gråa mastodontbyggnader, med andra ord, vi var i ett industriområde.

Inte så fint, men vi hade inget annat val, att fortsätta åka på Haningeleden var alldeles för riskfyllt, jag vill inte riskera att hamna i radion igen. För några år sedan så tog jag en Waxholmsbåt ut till Stavsnäs som ligger några mil österut från Stockholm, därifrån skulle jag rulla in till stan, men det var en så fruktansvärd trafik, så jag avbröt det hela och tog en taxi hem. Min fru berättade för mig att radio Stockholm hade gått ut med en varning om att det åkte en rullstolsburen man med en hund på Stavsnäsvägen, jag trodde hon drev med mig, men det var fler som hade hört, så då måste det ju stämma, lite pinsamt måste jag säga.

Förutom ett stort industriområde fanns här ett stort grustäkt, det gick en väg upp till toppen, men man kom inte så långt pga en bom som var omöjligt att passera, men vi var ändå inte här för att bestiga en stor grushög, vårat mål fanns några kilometer bort.

Efter att vi passerat både industrier och grushögar kom vi äntligen in i skogen igen, skönt. Skog och skog, det var ett kalhygge, man kan inte få allt här i världen. Dåntorp är en liten by som vi hade nöjet att besöka, om ni skulle fråga mig hur många som bodde här skulle jag svara kanske ett 60-tal och lika många hästar, det var hästar, stall och hagar överallt, jag fick inget grepp om det var en by för människor eller en fristad för hästar, fina var de i alla fall, hästarna alltså.

Nästa by hette Riddartorp, en by som inte innehöll en enda häst vad jag kunde se, den här byn var uppbyggd på ett annat sätt, nämligen med ett större antal sommarstugor och ett stort koloniområde. Här någonstans skulle vi svänga höger in mot Sörmlandsleden och sjön Öjan, när vi hade passerat byn och åkt några ytterligare hundra meter såg vi skylten som jag letade efter, än så länge hade allt gått helt enligt planerna, yes!

Hittills har vi åkt på fina asfalt och grusvägar, nu var de ett minne blott, nu gällde det att vara fokuserad på vart  man åkte, ett enda misstag kunde få katastrofala följder. Nu kom vi till reservat nummer två, Skeppnan. Stigen vi åkte på var i stort sett obefintlig, det var en stig, det kunde man se pga allt folk som gått här, men det var ordentligt skakigt, men permobilen tog sig fram som den skulle, jag ÄLSKAR min permobil!

Problemet när man åker på snö är att man inte riktigt vet vad som finns under snön, sten, rötter, is, ja listan kan göras hur lång som helst.

Det här området består av en sjö, skog och stora våtmarker, det var väldigt vackert, men nu hände något som absolut inte fick hända. Vi åkte, som sagt var, på en stig som gick utmed sjön, det knastrade och knakade under mig, jag var osäker på om det var rötter eller is som knakade, men vi fortsatte framåt. Ymer gick någon meter före mig, så tack vare honom så förstod jag att jag åkte på en isig stig, men det skulle jag ha kunnat räknat ut själv, det fanns ju mycket våtmarker här, vått betyder vatten, vatten och kallgrader betyder is.

Vi åkte så långt vi kunde, men det blev värre efter vägen så jag beslöt till slut att vi skulle vända. Enligt Länsstyrelsens hemsida så var det här stället inte anpassat för rullstolsburna, jag är benägen att hålla med vid den punkten.

På tillbakavägen följde jag de spår jag hade gjort efter mig för att minimera risken för en katastrof, men det hjälpte inte, KNAK, BRAK, KRASCH, osv osv osv……

Jaha, nu satt jag alltså fast med en över 100-kilos permobil i en vintrig djungel tillsammans med Ymer, flera hundra meter till närmsta hus.

Jag skrev vid ett tidigare inlägg om STOP-regeln, Stanna – Tänk – Orientera – Planera. Nu fick jag ta fram den regeln, men jag var tvungen att ändra orden lite, Sitt ner-Tänk-Oja dig inte över att du kört fast, utan Putta på utav bara helvete!!

Jag hoppade ur stolen och begrundade bedrövelsen, ena bakhjulet hade sjunkit några decimeter ner genom isen och gyttjan, stolen satt ordentligt fast. Jag började gasa fram och tillbaka för att se om jag kom loss, men icke. Jag tänkte att om jag försöker lyfta stolen och samtidigt gasar, så kanske jag  skulle komma loss. Första försöket misslyckades, likaså andra, men när jag skulle försöka en tredje gång tog jag i allt vad jag kunde, jaaaa, det gick! En liten segerdans utspelades nu i djungeln mellan de båda äventyrarna, high five Ymer, nu fortsätter vi. Meningen var att vi skulle åka tillbaka mot Handen och ta pendeln hem, men det var så fint vid sjön så vi stannade till för att ta en kaffe och en macka.

Planen var att vi egentligen skulle fortsätta bort till Paradiset och ner mot Tornberget, men jag gjorde en chansning att vi skulle ta oss igenom det här området, men den chansningen funkade inte hela vägen, men vad gör det, absolut ingenting. Som jag skrev tidigare, man ska inte stirra sig blint på vad man planerat, det kan bli problem och då är det bra med en reservplan. I mitt fall hade jag väl egentligen ingen plan, utan jag bestämde helt enkelt att nu får det vara nog, nu åker vi hem och får upp värmen i kroppen lite, jag hade blivit lite kall efter att ha krupit omkring i snön när stolen gick sönder.

Nästa helg försöker jag igen, då SKA jag upp på länets högsta berg.

Anders Andrae

www.skogstur.se

Under mellandagarna hade jag förhoppningen att göra en övernattning med tält mellan alla bestyr (som mest handlade om min mors flytt till äldreboende). Gode vännen Anders tände på idén, och så begav vi oss ut till Vombs fure sent på kvällen den 30 december.

Efter en kilometerlång vandring genom den högresta skogen kom vi fram till vår lägerplats framme vid Vombsjön. Strandkanten är här omkring 25 meter hög, så det är en riktig gräddhylla man hamnar på. Naturligtvis var det helt mörkt när vi anlände. Vi kokade te utanför tältet och njöt av natthimlen, den svala luften och de fåtaliga ljuden omkring oss.

Vi kände oss en aning ovana vid att sova i tält efter en lång höst med få övernattningar, men till slut så föll vi i god sömn. Morgonljuset kom långsamt som det brukar på vintern. Snart satt vi och kokade te igen och åt smörgåsar.  

Från lägerplatsen hade vi ljuvlig utsikt över sjön och dess fågelliv. Under höstarna rastar här tusentals änder och skäggdoppingar. Storskarvar och storskrakar samlas i en stor gemensam flock ute på sjön och dyker efter fisk. Ofta kommer en eller flera havsörnar och angriper flocken för att få skarvarna och skrakarna att släppa sin fångst. Om örnarna får fisk lämnar de änderna ifred. För örnarna är det enklare att röva fisk än att jaga själva änderna. De här örnarna vid Vomb- och Krankesjön har ständigt många  saker för sig som man får tillfälle att förundras över.

Vombsjön är Lunds kommuns eget lilla "hav" som vi delar med Sjöbo och Eslövs kommuner. Dessutom är Malmö kommun stor markägare av områdena runt sjön, så det är många kommuner som samsas om denna pärla.

De områden jag själv mest rör mig i är utmed de västra och sydvästra stränderna. Samt inne i själva skogen som bildar det som kallas Vombs Fure. Marken i furet består bland annat av höga sanddyner, och för att hindra sandflykten planterades stora områden med just tall. Detta var i mitten på 1800-talet, och de tallar som är från den tiden är alltså omkring 150 gamla.

Kraftiga höststormar

Det var två extrema stormar i Skåne under hösten. Den första (på kvällen den 28 oktober) var kraftig bara några få timmar, medan den andra (5 – 7 december) höll mycket hög styrka i omkring ett dygn. Under bägge stormarna föll träd och grenar knäcktes i skogarna. Furet var inget undantag.

Denna jättefura föll i ett stugområde och kapades med motorsåg. Därför kunde jag fotografera snittet och sedan sitta hemma och räkna årsringarna. Svårt att se i mitten och i ytterkanten, men jag fick det till ca 145 år.

Ett spännande fågelliv

Ytterligare några ord om havsörnarna. Under årens lopp har jag haft tillfälle att studera samspelet med andra fåglar en hel del. Det verkar som om änder och sothöns ser på en örns uppträdande om den är ute efter att jaga dem eller inte. Så vissa gånger bryr de sig inte alls utan låter örnen hålla till helt nära dem. Andra gånger blir det panik direkt så fort en örn visar sig.

Havsörnar är för övrigt duktiga jägare, särskilt vad gäller sothöns. Dock inte ungfåglarna, de måste lära sig först. Men en örn som har erfarenhet fångar en sothöna på kort tid. Är det två äldre örnar som jagar i par då kan jakten vara över på mindre än en minut, även om sothönsen sett örnarna i god tid och försökt att skynda sig undan.

Större hackspetten är en flitig arbetare i furet och hörs vid nästan varje skogspromenad. Man kan också se spillkråka och mindre hackspett.

Några andra av furets invånare är korsnäbbarna. De tre olika arterna korsnäbbar varierar i antal under olika år. Fotot ovan visar en större korsnäbb som har en mycket grov näbb och är specialiserad på tallkottar. Den mindre korsnäbben har något klenare näbb och är granspecialist men ser nästan likadan ut. För en ovan observatör är de mycket svåra att skilja åt. Den tredje arten är bändelskorsnäbben som förekommer rikligt vissa sällsynta år och uteblir nästan helt andra år.

Förutom fåglar ser man ofta dovhjort och kronhjort i skogen eller i dess närhet. Vildsvin finns naturligtvis också.

Att vakna upp och äta frukost vid "Vombs hav" en nyårsafton kändes mycket bra. (Men den magnifika gamla tallen ovanför tältet hade man inte vågat vara intill när stormarna gick. Flera grova grenar hade knäckts och låg på marken.)

Nu ligger ett nytt år framför, förhoppningsvis med fina äventyr med djur och natur. Januari har innehålit massor av blåst och hög nedkylningsfaktor. Många fåglar har flytt landet, men det finns alltid vissa som dröjer sig kvar. Det finns djur att upptäcka när man trotsar vädret och ger sig ut.

I vårt projekt ”Peak of Sweden” ingår även att vi ska vandra en bit/etapp av en vandringsled i landskapet. För ett par helger sedan avverkade vi Småland och här vandrade vi Höglandsleden (en del av Smålandsleden) som passerar Smålands och Götalands högsta punkt, Tomtabacken 377 möh.

 Helena vid Tomtabacken där leden passerar......

Höglandsleden består av fyra olika delar:

Del 1: Lövhult-Bäckalyckan 77 km

Del 2: Utsikternas led, Lövhult-Mariannelund 92 km + Klinten-Västra Lägern 10 km

Del 3: Sävsjöleden, Vikskvarn-Asa 60 km

Del 4: Njudungsleden, Asa-Ingatorp 142 km

Mer information om leden och de olika etapperna hittar du  på vår hemsida www.traneving.se

Dagens vandring på Höglandsleden

Vi valde att starta vår vandring på Höglandsleden vid Smålands högsta punkt, Tomtabacken 377 möh.

Här passerar Höglandsleden (syd väst om Nässjö). 

Som vanligt, orangea markeringar att följa.....

Vi valde att vandra 8 km T/R på leden. Från Tomtabacken till S. Älmhult och vindskydden som ligger vid sjön.

Leden går denna bit mestadels på mindre grusvägar och är väldigt lättgången.

Mestadels vandring på mindre grusvägar där vi gick.....

Det finns två vindskydd vid sjön precis vid S. Älmhult och stor plats för ett stort sällskap i tält. Det kändes som om platsen får mycket besök av scouter eller friluftsare.

Två vindskydd = lyx......

Det var väldigt blött ute i naturen när vi vandrade (11 januari 2014) på leden och det var tur att vi inte skulle vandra vidare på leden eftersom spängerna vid sjön stod under vatten.

Vi passade på att dricka kaffe, äta en smörgås och tända en eld vid vindskydden innan det var dags för oss att vända tillbaka mot Tomtabacken och vår bil.

Thomas njuter av kaffe och eld..... 

Det blir fort mörkt så här års så vi skynda oss rejält på vägen tillbaka. Det straffar sig lätt när man sitter lite för länge vid den mysiga lägerelden.

Kvällen och natten tillbringade vi på hotell i Skillingaryd för att lätt kunna ta oss till Store Mosse Nationalpark nästa dag. Det var verkligen skönt med bastu efter en väldigt kall dag ute. Skönt och annorlunda för oss som är vana att alltid sova i tält……..

Mer om Store Mosse Nationalpark kommer i nästa blogg.

Vill du ladda ner kartor på leden eller se fler bilder från vår vandring är här en länk till vår hemsida:

http://traneving.se/index.php?tbl_menuID=851&i=Sm%E5lands%20/%20H%F6glandsleden

www.traneving.se

Och för er som undrat och ställt frågan.......
Tjänar vi pengar på att blogga? Nej, inte en krona. Vi gör allt för att detta är vårt intresse och för att vi brinner för friluftsliv och att dela med oss av våra erfarenheter. Alla resor och övernattningar betalas ur egen ficka.

Andra väljer att shoppa upp sina pengar......vi väljer resa, äventyr och friluftsliv.....

/Helena och Thomas

Jag fick en förfrågan från Björn. Han och kompisen ska snart göra en tur i Abiskotrakten och han bad mig skriva en lista på "måstena" i området. Jag började skriva, men upptäckre att svaret blev ganska innehållsrikt. Kanske fler är intresserade? Därav detta blogginlägg.

Hej Björn!
Här kommer mina "måsten" i Abiskotrakten.
Först och främst: Plocka fram BD 6:an och lusläs min senaste artikel från Abisko och följ med på kartan. Artikeln heter Abiskoalperna för sista gången?  Den innehåller nästan samtliga mina favoritplatser i Abisko. De två platser som inte finns med i den artikeln är punkterna 5 och 6.

Följer man texten i artikeln, så dyker platserna upp i följande ordning:

1) Start i Katterjåkk och första övernattning vid sandstranden vid Gatterjavri.
Jag kan inte tänka mig en skönare start på en fjälltur. Stationen ligger precis i trädgränsen, och efter bara några hundra meter är man uppe på kalfjället. Detta är speciellt tacksamt myggrika somrar. Ljusspelet över sjön är magisk fyra kvällar av fem. Solen sänker sig över sjön och gömmer sig så småningom bakom Gattercohkka. Ofta leker dimmorna i den dalande solen. En vackrare kvällsvy får man leta efter.

2) Gamla leden söderut genom Dossagemvaggi. Den är ju lite svårare än den nya, men mycket vacker. Hela dalgången ände ner till Valffojåkka är sevärd. Inte direkt lättvandrad trots att där finns en led - men vacker.

3) Att titta ner på Gorsajökeln uppifrån Gorsacohkka går inte av för hackor. Utsikten in mot de norska fjällen är också mycket njutbar.

4) Att sänka sig sakta ner i Gorsavagge från söder - ungefär i höjd med stugan - är nog mina absoluta favorit-kilometrar i Abisko över huvud taget. Det är så fantastiskt inbjudande och vackert samtidigt som det bjuder på en hel del (ofarlig) dramatik. Att gå ner "min" väg är betydligt vackrare än att följa leden från Abiskojaure över fjället.

5) Guoblavagges mynning mot Gorsavagge. Att ta sig upp ur Gorsavagge på norra sidan är både brant och kämpigt, men säkert. Den vanligaste vägen är nog upp i Latnjavaggi där det finns en tydlig stig. Oftast har jag valt att ta mig upp väster om Guoblacorru, men om man närmar sig kvällen, så rekommenderar jag att gå upp i Guoblavagge. Det erbjuds fantastiska tältplatser med en grym utsikt in över Gorsajökeln och bergstinnarna ovanför. En gång hittade jag en liten hylla med precis så mycket plats som behövdes för mitt lilla Nallo2, strax intill ett vattenfall. Det var inte den tystaste tältplatsen jag använt, men den mest spännande. En annan gång tältade jag i vaggens mynning ut mot Gorsavagge.

6) Utsikten från Piran (toppen som ligger 1½ km SO Trollsjön) är den häftigaste runt-om-vyn i området. Gorsavagge, Gorsajökeln och Kärkevagge (ursäkta stavningen) öppnar sig åt tre olika håll.

7) Kärkevagge. Denna kända blindtarm är en jättelabyrint av stenblock och kullar. Den är mycket speciell att leka kurragömma i. Många besöker den längs någon av stigarna. Men... INGET kan konkurrera med att en klar dag stå på toppen av den sydostligaste branten och titta ner i dalgången, på den turkosblå sjön och på myllret av klippblock. Jag och sönerna vandrade sedan ner i dalgången, vilket givetvis är mycket slitsamt för knäna. Det är enklare att hitta rätt väg om man tar sig upp ur vaggen än att klättra ner. OM ni väljer att vandra ner så ber jag er att läsa min beskrivning mycket noggrant.

8) Låktatjåkka fjällstation. När jag planerar mina vandringar i området försöker jag lägga dem så att jag får vara så ensam som möjligt (vilket inte är så lätt i detta område). Min allra första tur här var dessutom en ensamvandring. När jag kom fram till Låktatjåkka fjällstation en solig förmiddag träffade jag Marie som satt på trappan och solade. Hon lånade ut ett liggunderlag och bad mig slå mig ner i väntan på att det skulle bli dags att ordna lunch. Jag blev förälskad i både Marie och fjällstationen. Sedan dess har det blivit tradition att passera här. Någon gång har det blivit övernattning, bastu och 3-rättersmiddag. Det minsta jag intagit är en våffla med västerbottenost och hjortronsylt.

9) Den gömda tältplatsen i Harpasset. En av tältplatsernas topp-3.

10) Forskningsstationen i Latnjavaggi (under förutsättning att där finns personal som har tid (och lust) att berätta lite om sin verksamhet. Jag har haft turen att två gånger träffa på professor Ulf Molau. Det var för övrigt han som gjorde att jag på min första tur i området hittade...

11) Frippes fall. Hur det gick till när jag hittade Frippes fall kan man läsa i min allra första artikel här på Utsidan - Två vandringar i Abiskotrakten.  Hela historien om fallet tänker jag inte dra här, men kan läsas i detta blogginlägg. Jag ser fram emot att få skicka ett par diplom.

12) Linbanan ner till Abisko. Det känns fantastiskt att kunna avsluta en fjällvandring på detta sätt - åtminstone i vackert väder.

13) Den första ölen på Abisko turist.

Det är svårt det här... Jag vill ju egentligen inte välja bort något område. Allt har sin tjusning - mycket beroende på väder och sällskap.

Om jag till sist ska försöka mig på en personlig rangordning av dessa platser, så blir det nog så här (just nu)...

4 - 11 - 7 - 9 - 1 - 5 - 6 - 3 - 2 - 12 - 8 - 10 - 13

Att kalla denna lista för en topplista över Abiskotraktens sevärdheter är lite övermaga. Här finns inte ett ord om massiven runt Lapporten eller söderut mot Mårma. Inte heller finns norra sidan av Torne träsk med. Dock hoppas jag att du - eller någon annan - kan ha glädje av mina favoriter.

Idag var det den stora dagen, dagen då jag skulle besöka Stockholms högsta berg, Tornberget, något som visade sig inte skulle bli det lättaste, men varför ska allt vara så himla enkelt för?

Förmiddagen ägnade jag stor tid med min granne som behövde lite hjälp, men vid lunchtid stack jag och Ymer iväg med pendeln söderut, till Tungelsta närmare bestämt. Jag kände mig väl förberedd, jag hade kollat på olika kartor, dels på nätet men även de som jag har hemma, så jag visste varenda litet gathörn i området. Det man inte kan se på kartor är snömängden och vart det är plogat, så det var lite på vinst eller förlust som vi åkte.

Efter ca 20 minuter med pendeln kom vi äntligen fram till Tungelsta, en liten ort i Haninge kommun söder om Stockholm. Tungelsta har traditioner inom trädgårdsnäring och det finns ett flertal handelsträdgårdar. I stationens närhet finns också en nyanlagd trädgårdspark för allmänheten att besöka. Orten har varit författaren Ivar Lo Johanssons hembygd under sin uppväxt och till hans minne har man rest en staty i de centrala delarna av orten, men det var inget som vi såg, vi hade fokus på annat håll.

Vi åkte på en cykelväg som gick utmed Södertäljevägen några hundra meter, när vi kom fram till Tungelsta IP svängde vi höger och in på det passande namnet Idrottsgatan, många gator i det här området har namn förknippat med idrott.

Efter ytterligare några hundra meter kom vi till en annan liten by, Skogs-Ekeby, här finns det en runsten som vi spanade in lite på, för en gång skull så stod den nära vägen så man slapp krypa i snön för att se den ordentligt. Tyvärr så är inte min kunskap vad gäller runskrift speciellt hög så jag har ingen aning om vad det stod, vi åkte vidare.

När vi kom till en t-korsning svängde vi höger för att sedan ta första vänster, in på Tornbergavägen, nu började man få lite vildmarkskänsla, skog, myrar, branta klippor m.m. Vägen vi åkte på var en bra skottad fin väg med mycket upp och ner, snäva svängar, så det gällde att ta det försiktigt.

Men det spelar ingen roll hur försiktig man än är, så kan man ändå råka ut för tråkigheter.

Som sagt, vägen var fin, men under snön lurade ett underlag som ibland kan vara förrädiskt, speciellt när det dyker upp helt plötsligt. Ymer var överlycklig över att äntligen komma ut i skogen, jag kanske hade lite för mycket fokus på honom, när helt plötsligt, NEEEEJ!!!!!!

Det enda jag hann och tänka på var att släppa kopplet så inte Ymer skulle skada sig i fallet, och att jag, om möjligt, skulle försöka kasta mig åt motsatt håll, från permobilen, jag hade ingen lust att få den över mig.

På bara någon sekund så förvandlades den mysiga promenaden till ett enda stort kaos, jag låg på vägen, bredvid mig hoppade Ymer jämfota och bredvid oss låg permobilen.

Ymer verkade inte skadad i alla fall och det var huvudsaken, själv hade jag fått en smäll på vänsterknät, det gjorde ganska ont om jag ska vara ärlig, men vart efter tiden gick så försvann smärtan, så det var inget allvarligt i alla fall. Permobilen såg vid första anblick ha klarat sig från skador, men vid nästa genomblick såg jag att ena stänkskärmen hade gått sönder, men det var inte värre än så.

Förra helgen brakade jag genom isen (2 dm ner) med stolen men klarade mig, den här gången var det mycket värre, den över 100-kilos klumpen låg på marken, med andra ord, jag var riktigt illa ute.

När jag hade konstaterat att ingen av oss var skadad beordrade jag Ymer att ligga kvar på marken, något som han tyckte var fruktansvärt jobbigt för han blir väldigt orolig när sådant här händer . Nu lät det som om jag brukar krascha med permobilen, men det här var första gången vad jag kommer ihåg att jag åkt omkull med permobilen, med min manuella har jag stått på näsan några gånger, men det är inte så farligt.

Jag lastade av allt löst jag hade i stolen, sedan tog jag i allt vad jag kunde för att få upp den på rätt köl igen, det var inte det lättaste jag gjort, men det gick till slut.

Yes, nu var det bara att hoppa i stolen och fortsätta vägen framåt, för vända och åka tillbaka, det alternativet fanns inte för mig, har jag kommit så här långt och så nära målet så ville jag fortsätta.

Det här området var väldigt likt det jag var i förra veckan, i närheten av Rudan, många enkla sommarstugor blandat med året runt om hus, några gigantiska hus och gårdar, gemensamt för de flesta gårdarna var att det i stort sett på varje gård fanns hästar.

Det hade kommit mycket snö under natten, något som syntes på träden, marken, men även på gårdarna runt om för det var väldigt många som var ute och skottade bort den snö som fallit.

Jag kan förstå att man först och främst plogar där det bor människor, så tyvärr så blir vägarna som fortsätter ut i skogen inte plogade, i alla fall inte på en gång. Detta gjorde att jag inte kom så långt som jag hade hoppats. Jag försökte forcera snövallarna på några ställen, på några ställen gick det, men vägen blev sämre längre fram och då vågade jag inte fortsätta, att sitta fast här ute skulle få katastrofala följder.

Pga det så lyckades jag inte riktigt ta mig dit jag ville, men nu har jag rekat området ordentligt, så när snön försvinner och det blir bättre underlag, då är det jag som tar Ymer och åker hit igen, för jag ger mig inte, jag SKA fram till den där toppen.

När förut något osynligt blir synligt kan vi börja identifiera oss med det. Då blir detta synliga något vi relaterar oss till. Det mest spännande med utvecklingen inom friluftslivet är våra ständiga behov av ideal och förebilder att ställa dessa upplevelser emot..

Än mer blir detta i dag då alla kommunicerar med bilder kors och tvärs. Bildbombardemanget är idag fullständigt och totalt. Inget friluftsliv utan bilder. Dessutom, en bild säger mer än tusen ord som man brukar säga.

Idag är en upplevelse bild.

Kultplats vid det heliga fjället Akkavare, vid sjön Leáffasaiva Gällevare(©) Nordiska Museet

Samerna hade ju tidigare inga bilder av fjället. På något vis var deras uppfattning om sin omvärld likadan som om vi samtida storstadsbor skulle relatera oss i en storstad till parkeringsplatser, shoppinggallerior, vägar och hus, och tro att detta är något som av andra sedan skulle kunna uppfattas som ‘Vildmark’. Samernas landskap var helt enkelt en naturlig del av deras livsstil, kultur och föreställningsvärld. När sedan vi andra kommer in i detta landskap och tar det i besittning uppstår helt plötsligt andra bilder. Tagna bilder som är som fotografier. Dessa bilder blir som uppfinningar, hanterbara för dom som vill och förstår att använda dom, och ur dessa nya bilder börjar andra skapa återigen andra bilder, som vi sedan kan konsumera förhålla oss till och utveckla. Bildflödet växer. Urbilderna är således få.

Bilden av fjället är beroende av begrepp som: vildmark, orördhet och social medvetenhet, allt i en salig blandning. Likaså är det moderna friluftslivet i starkt behov av just ‘Bilden av Vildmarken’ oavsett var denna bild kommer ifrån.

När den moderna människan börjar konstruera fram, vetenskap, nationalparker, friluftsföreningar, museer och allehanda arkiv, försvinner samtidigt den traderade bilden långt in i glömskan. Det osynliga och det upplevda måste ideligen ställas mot realismen. Fotografiet föds under denna tid och fotografiet hämtar i sin barndom lösningen ifrån den målade bilden. Begrepp som ljus, skärpa, perspektiv och andra bildbegrepp förs helt enkelt över till fotografiet ifrån måleriet. Man kallar fotografiet för ‘Avbildande’ och ‘Realistiskt‘. Begrepp som alltså tidigare följt måleriet.

I en värld utan kamera och bildmässig läskunnighet var landskapet något man bara förhöll sig till. Att se något utan att ha en avbild till det man såg var det enda man således kunde. Även kartan är en bild och även utan detta kunde folk orientera sig eller finna sig tillrätta i landskapet. Ungefär som aboriginer i Australien.

Man klarade sig med sin egen konst, dans, sagor och en helt annan läsning av naturen än vad vi idag är vana vid. I dag står kamera, karta och gps för detta, och utan detta blir det heller ingen vildmark. (Min farmor som var född i sin gård på Norra Gotland på artonhundraåttiotalet besökte bara Visby en gång i sitt liv, då gick hon till fots dit. Det tog fem dagar att gå, och hon gick uppenbarligen ifrån gård till gård och det utan karta)

Vårt ständiga behov av konkretion, rationalism, färgar därför bilden av naturen, högfjället och vildmarken. Man kan säga att fjällen nog är uråldriga, men uppfattningen och den kulturella bilden av dom är modern.

Antingen Gud eller gps alltså!

Den konventionella konsthistorien kan bara rada upp ett antal namn på konstnärer som målat av fjäll. Men hur intressant är egentligen detta? Utan en djupare förståelse av att sätta in fjällen i ett socialt sammanhang och se bilderna förutsättningslöst och bildmässigt och förstå historien runt detta, blir ju det bara till ett upprepande och konventionellt pladder. Konsthistoriker är ju inte vidare friluftsintresserade och friluftsfolk är ju inte vidare konstintresserade för den delen heller.

Tre generationer tillbaka så hade ju folk inte tid ens för att ägna sig åt något friluftsliv. Idag skulle min farmors vandring på Gotland ha kallats för en bushtrek’. Men på det hela taget var ju folk på landet helt enkelt upptagna av att mjölka kor, fiska, mala säd, hugga sten, valla kor, och baka bröd, fiska och bolma hö. Någon kamera fanns inte tillgänglig, vare sig man bodde i Lärbro eller i Kvikkjokk. Att dessutom besöka en grannsocken var väldigt oroande och helt enkelt skrämmande.

Seite ifrån Vuosmajokken, nära Porjus. Gällevare(©) Nordiska Museet

En av dessa seitar som Stockholms adliga forskare och etnografer norpade uppe i Lappland. Idag förvar i en källare på Nordiska Museet. Ett slags sönderslitet kulturarv.

Istället byggde den nya tidens idéer sina egna seitar typ här, Frödingbysten på Djurgården, Stockholm

Fröding, Stockholm Staty Eric Rådberg 1921(©) Stockholmskällan/privat ägo

.(....jag skulle allt dra till fjälls nu,
men här i daln är det allt bra rart.....)

John Bauer, ‘Ett gammalt bergatroll’1904(©) Jönköpings läns museum

Akademiker och överklass har i princip introducerat all form av livsstil för oss andra. Så även satte de sin prägel på friluftslivet och dess bilder. Har dom inte vandrat i Alperna så har dom kopierat bergsmotiv på något tyskt museum. Folket fick blott rätta sig efter detta, apa efter och skapa sig sin livsstil utifrån detta ideal.

Det krävs tid, lugn och ro och pengar för att kunna anamma det ‘Sublima’, likaså tar det väldigt lång tid innan dessa 'sublima bergsskildringar' hamnade, i vår tid, i var mans mobil så att säga,och med instagram blir den nya tidens melodi, och dess flashiga bilder av vad vi kallar för 'uttryck för uteliv och äventyr'.

Upplevelsevärlden är helt beroende av sina förebilder.

Tid tog det i alla fall, även innan fjället både som schematik, visuell ram och urbild kunde göras begriplig för allmänheten.

Fjället, Motiv, företeelse och begrepp.

Ifrån det att fjället som bara är en klump av berg, en obeskrivlig omgivning och något högst obegripligt, tar det form, omskapas det, och får en tydlighet inför våra ögon.Konstnärerna står för detta. Fjällen liksom föds fram under lång tid och det är främst i Norge detta sker. Norge och Sverige var en union som alla vet. Norge saknade konstutbildning och Sveriges konstutbildning var verklighetsfrämmande och trist och konservativ. Norska konstnärer sökte sig därför ned till kontinenten och anammade nya idéer. På det hela taget är Norge alltså långt ‘före’ Sverige här då det gäller att skapa något utav fjäll. Norge producerar under kort tid, Vetenskap, Expeditioner, Alpinism Turism och Skidsport, Litteratur & Musik och även måleri med just ‘Fjällen’ som motiv. ‘Fjäll och Folk’ blir ett begrepp. Fjället blir något centralt bildtema i norsk kultur.

Helt plötsligt är fjället ett väsenskilt motiv, både som begrepp och som företeelse.

Johan Christian Dahl. ‘Norskt Berglandskap’ 1819(©) Nationalmuseum, Stockholm

Johan Christian Dahl ‘ Från Lyshornet’ 1836(©) Nasjonalmuseet for Kunst. Oslo

Otto Sinding ‘ Fjällsjö’ odaterad. (©) Nationalmuseum, Stockholm

Theodor Kittelsen ‘Eko’ 1888 (©) Privat ägo.

Man kan kortfattat säga att Norge har ett något lättare förhållande till sina fjäll än Sverige. Måleriet i Sverige tar lång tid på sig för att hitta fram till fjällen.. Dåliga kommunikationer var exempelvis avgörande. Förhållandet till: Skogen, Naturresurser och Politik stod säkert i vägen för en mer allomfattande och folklig acceptans av friluftslivets motiv i Sverige. Vår natur måste dessutom kontrolleras, övervakas och klassificeras och dessutom tömmas på folk. Vi får också efter ett tag, i samma veva kring sekelskiftet: Nationalparker, Vilka av sin natur måste vara tomma på folk, orörda.

Någonting som ska manifestera: orördhet till poesi är just tomheten i landskapet. Något som helt enkelt är oerhört viktigt om vi ska kunna ha ett friluftsliv som kontrast till det moderna storstadslivet.

Landskapet, helst tomt på folk är det mest njutbara.

I den svenska konsten blir kombinationen människa och natur ändå det mest gripbara för att kunna förstå sammanghanget. Människan lanseras som en del av ‘ett kollektivt väsen’ som ställs mot naturen.

Folke Hoving ‘Sommarnatt, Same Ätnam’ 1905(©) Privat ägo

I Folke Hovings (1871-1938) berömda finstämda målning. ‘Sommarnatt Same Ätnam’ målad år 1905 anges en samepojke som centralgestalt i målningen. Den enorma vidden, drömmen om tidlösheten i landskapet, talar till oss på ett helt annat sätt än ifrån norska målningar, där endast naturen är en inneboende kraft i landskapet. Här tillåts en persons känslor komma i harmoni med landskapet. Man kan säga att det är en prototyp för kommande fotografier över vårt landskap. Intrycken av fjället sker även på insidan av människan. Människan litenhet och tillfällighet betonas i bilden.

Så även också Johan Tiréns (1853-1911)folkkära samebilder med prototypiska fjällmotiv. Speciellt älskade är hans sinne för hundar. Inte nog så konstigt då rasstandard: alltifrån Jämthundar, till människor började göra sig gällande.

Men vem med hund på fjället känner inte igen sig i dessa poser?

Johan Tirén ‘Same med hund’  (ovan odaterad) och ‘Same med hund’ 1890, båda(©) Privat ägo

Tirén har en politisk och social vision med sin konst. Den kan idag tyckas illustrativ, berättande om sina motiv, lite serietidningsaktig med sina konturer, som så tydligt isolerar figur ifrån omgivning. Men den var på sin tid tydlig och klar. Hela släkten Tirén målade, fruar, broder och barn.

Johan Tiréns fjällbilder är nog det närmaste vi kommer en slags ‘Carl Larsson-stämning’ i svenskt måleri sökandet efter fjället Idyllen.

Inte minst hans ‘Vargman på skidor’ som kom att bli en berömd logga för Friluftsfrämjandet. Sällan har väl konst och friluftsliv så väl smälts ihop som på den symbolen.

Johan Tirén. Logotyp för friluftsfrämjandet. ‘Den skidande lappen, eller Vargmannen’ 1900 (©) Privat ägo

Den akademiska skildringen av fjällen ifrån en Stockholmshorisont fängslade många andra. Men i och med sekelskiftets friluftskonstnärer ju ville söka sig en hembygd så kan man ju fråga sig till vilka bebodda trakter dom ämnade styra kosan.

Man brukar ta tre stycken som ett exempel på detta:

Adelsfröknen Maria Wrangel (1861-1923)har nyligen letats upp och förklarats som en kvinnlig storhet, medan Anton Genberg(1862-1939)mer kommit att benämnas konventionell och tråkig.

Maria Wrangel ‘Åskväder’ 1907(©) Jämtlands läns Konstmuseum

Anton Genberg ‘Vinterafton vid Kall’ 1903(©) Nationalmuseum, Stockholm, (deponerad på Jämtlands läns museum).

Victor Forsell ‘Renar på fjället’ odaterad, troligen 1910

(©)Konstakademien, Stockholm

Victor Forsell (1846-1931) däremot, är en udda särling som med sina sköra och otroligt annorlunda fjällbilder som förblir både gömd och glömd.Den här sköra och spröda bilden där man kan se fjället genom renarna är säkert en nutida fotografs dröm.

Till Abisko kom han i alla fall och steg av där.

Inte långt ifrån Abisko, brukade Nils Nilsson Skum (1872-1945) även han stiga av, på den tiden då det begav sig. Han fick faktiskt tillslut en alldeles egen liten station av SJ och av självaste Hjalmar Lundbohm. Den hette: Sjisjkavare. ‘SJ står två gånger i namnet Sjisjka‘, sade Skum på sitt underfundiga sätt. Den låg vid hans hemtrakter nära Kaitum och där kunde Skum och hans fru Helena (född Kuhmunen) hålla till.

Som alla vet så var ju Skum oerhört produktiv och folkkär, livsbejakande och på det hela taget född med ett otroligt bildsinne. Fjället är för Skum något helt naturligt.Inte något akademiskt och uppställt. Något otvunget. Motiv och landskap sammanslås till berättande. Landskapet formas av renhjordar och deras rörelse. Är någonting exakt är det utav en händelse ungefär som en minnesbild kan fängsla eller irritera.

Fjället i Skums bilder inte någon estetisk eller akademisk manifestation, utan en värld där människor arbetar bor och rör sig i.

Nils Nilsson Skum ‘Utsikt från foten av Singitjåkko tvärs igenom Tjäktjavagge och in igenom Naesketvagge emot Ruska’1936(©) Privat ägo.

Nils Nilsson Skum ‘Renhjord kring kåta’ 1939(©) Nordiska Museet

Nils Nilsson Skum ‘Rendrift Sjisjkavare’ 1940(©) Nordiska Museet

Ett landskap är ju ofta en minnesplattform för de människor som vuxit upp där. Man har sett samma fjäll, samma stenar och samma renar när man var barn. Renar är ju mat och samtidigt en livsform. Allt detta skapar en känslomässig bas som delas av många.

Konsten relaterar faktiskt till allt detta, och förvandlar den till en form som också i sin tur omvandlas till tid och historia.

Christian Eriksson ‘Per Kuhmunen’ 1909 (©) privat ägo

Peak of Sweden Geocaching

Vi har ju hållit på med Geocaching ett bra tag men på senare tid har det dött ut lite. Nu ska det få en renässans med Peak of Sweden.

När vi besöker alla landskaps högsta toppar ska vi hitta och registrera en Geocaching Cache på toppen. Om det inte finns någon utlagd på toppen ska vi själva lägga dit en och registrera den på Geocaching.com.

Ni som inte känner till Geocaching kan se mer på www.geocaching.com och även www.geocaching.se

En snabbkurs = Man letar med en GPS.  Man kan införskaffa en GPS som är specialgjord för detta eller om man är nybörjare går det lika bra med en Smart-telefon där du hämtar hem en app. om Geocaching.

Du letar dig fram till en liten matlåda eller liknande och däri ligger det små skatter.  In del av dessa ligger det en travelbug eller andra spårbara figurer som har en egen hemsida och ett uppdrag att skickas över hela jordklotet. När man hittat lådan (Cachen) registrerar man detta på geocaching.com och försöker få så många som möjligt. Ibland får man lösa svåra eller lätta gåtor för att hitta skatten.

 Ja hur som helst, hittills, som en del av er märkt, har vi hittat

 Upplands tak

Länk till Geocaching Peak of Uppland

GeoUppland

Och Tomtabacken i Småland

Länk till geocaching Peak of Sweden Småland

GeoSmåland

Fortsättning följer

Thomas & Helena

Ett äventyr lever bara under den korta tid det fortgår. Ska det leva vidare och kunna kommunicera längre krävs det minnen åt eftervärlden.

Hårdföra alpinister brukar säga att det är först genom och efter ansträngningen belöningen kommer. Den estetiska upplevelsen av fjället kan i viss mån graderas utifrån den prestation någon utfört. Först när toppen är nådd kan landskapet nedanför vecklas ut och beundras. Och först då när andra gett bevis på detta, kan denna upplevelse förmedlas och även kanske även konstateras. Likheten är beviset tror vi.

Otaliga är alpinismens och det höga topparnas vedermödor genom historien. Främst kanske konstaterade och dokumenterade på senare år, och då genom en allt snabbare fotografisk utveckling.

Bilden som behövs för detta kom tidigt i vetenskapens tjänst, även om det inte fanns någon kamera att tillgå. Och genom vår ökade kunskap om omvärlden kom bilden av fjället att förändras. Likheten och sanningen om både äventyr och vetenskap krävde bilder.

Göran Wahlenbergs teckning utav glaciärerna vid Sulitelma är ett sådant exempel. Wahlenberg var nu ingen konstnär, men tvingades ‘ändå’ att nedteckna vad han såg. I dag kan vi tycka att den bilden ser väldigt ‘primitiv’ ut. Lite toppar och lite stenar och en massa sprickor. Men det var först när bilden hans kunde sättas i relation till dom senare fotografierna som bilden egentligen började berätta. Berätta om dessa isars framfart, tillväxt och senare avsmältning. Dels läses en bild av sin egen samtid, men i det långa loppet förändras den läsningen och bilden börja leva sitt eget liv. Hade det varit ett fotografi hade det bara berättat om år 1807, nu är det inte ett fotografi, utan en teckning, och i sin natur så talar den alltså till oss på ett helt annat sätt.

Wahlenberg hade med sig en ’Hålram’ ett hjälpmedel för att åstadkomma detta topografiska landskap. Som botanist hade han säkert även lärt sig teckna, men var ju ingen konstnär. En konstnärlig tolkning av miljön hade ju dessutom vid denna tid tett sig helt omöjlig. Denna nästan isometriska redovisning var ju helt enkelt resultat av tidsanda och konvention.

Göran Wahlenberg ‘Utsikt av Sulitelma och dess glaciärer ifrån Lairo’ 14 Juli 1807 Utmätt och ritat. Wahlenberg 1808.

Wahlenberg tittar inte ‘genom någon lins’ utan landskapet adderas med hjälp av fastställda punkter i ramens ytterkanter. Denna metod att avbilda landskap var högsta mode nere på kontinenten och varenda herrskapsman bar runt på förenklade manicker‘. Topografi var på det sena sjuttonhundratalet högsta mode inte bara i vetenskap utan i princip all natursyn.

1881 står Charles Rabot på Sarektjåkkå. I en efterföljande gravyr gjord 98,då efter hans fotografi kan vi idag se och särskilja fotografiets förlorade skärpa, men inte riktigt begripa gravyrens skildring. Landskapet tycks med våra ögon sett, ’se tafatt ut’ Det saknas något, närvaro kanske?. Rabots gravyr framstår idag emellertid i all sin fyrkantighet som ett märkligt konstverk, ett grafiskt blad, mer betonat och mer fast än om det skulle varit ett svartvitt fotografi. Ett fotografi skulle här, med vår tids läsning naturligtvis ge oss ‘en mer detaljerad’ bild utav fjällryggarna, snöfältens utbredning och annat. Men, med den tidens bildmässiga krav på publikation och spridning kom utsikten att bli en läsbar, användbar och begriplig gravyr, beroende på tryckteknik och bokillustration. Dåtidens böcker kunde helt enkelt inte återge en fotografisk bild. Det är här vi börjar närma oss massbild och populärbild.

På Rabots tid befinner sig fotografiet i ett mellanläge och är bara ett hjälpmedel att se, ovanligt och vetenskapligt.

Bilden är faktiskt det första högfjällspanorama av svenska fjäll som gick på export. Detta är ändå inte för så länge sedan. Den är samtidigt bland det tidigaste och mest exakta utav fjällen vi har. Våra högsta fjäll blir på export till svenska alper och nu extrema. Borta är romantiken.

Charles Rabot ‘Glaciärer vid Sarektjåkko’ 1898.Rabot/Paris Librairie Hachette 1898/Au Cap Nord

Hade någon konstnär anmodas att ta sig till Sarek för att skildra något högt och ensligt fjäll, hade det antagligen blivit något som vi i dag inte skulle kunnat identifiera alls Eller ens identifiera oss själva med. Något som i viss mån liknat de norska nationalromantiska målningarna ifrån förra avsnittet.

På denna tid var även kommunikationer något som definitivt avgjorde vad som kunde avbildas utifrån ett staffli. Dit man inte kan ta sig, därifrån kommer heller inga bilder.

Något friluftsmåleri som nere på kontinenten typ’ det franska, (ungefär som konventionell impressionism) fanns överhuvudtaget inte i Sverige på 1800 talet. Och det är ett fullständigt unikt under att denne ytterst märklige Fredrik Svenonius gav den unge veke John Bauer uppdraget att teckna av Kårsavagges glaciär. Brevledes kan man följa detta, genom ett intensivt dirigerande ifrån Svenonius till Bauer. Där John Bauer nästan hopplöst försöker ögna igenom Svenoinus nylanserade jökelskrift och med rädsla skriver till sin fru, ‘att han inte riktigt vet om han ska orka med alla order han fått‘. Men visst, en kommande kändis har stor gravitation.

Ett fjäll avbildas alltså utifrån det sammanhang det är ämnat att ursprungligen avse. Vår egen kortsiktiga tro att vetenskap ska följa exakthet, är något vi bildmässigt lärt oss sätta i samband med fotografiets uppkomst.

Innan den subjektiva och uttryckande personliga konsten fullständigt exploderar under nittonhundratalet med fjällmotiven, nås höjdpunkten inom det romantiska måleriet med norske Harald Sohlbergs ‘Vinternatt i fjellene‘. Detta är i ett Norge som fortfarande är i union med Sverige under denna tid. Kanske är det Nordens mest kända och betydande fjällmålning.

Harald Sohlberg. ‘Vinternatt i Rondane’ 1911 (1901)(©)Nasjonalmuseet for kunst. Oslo

Likhetens gränser

Sohlbergs målning är kanske det mest hårddragna, ifråga om personlig laddning konstra illustration. Han riktigt tänjer på gränsen till vad som går att identifiera ‘i siluett och horisont‘. En starkare bild av ensamhet och fjäll är svår att finna i europeisk konst. Bilden har blivit ‘ikonisk’ och kommit att påverka bildseendet av bergskildring långt utanför Norge.

När jag själv en gång på nittiotalet var lärare i förhörsmetodik på polishögskolan gav jag eleverna uppgifter så att identitet och individualitet kunde särskiljas visuellt i miljöer för brottsplatsundersökningar. En plats autencitet är beroende av att vi inte bara kan urskilja, utan även kan särskilja betydelsebärande element. Det mesta inom bildseende är beroende av dessa faktorer. För vittnespsykologer är det en nödvändighet.

Inte bara är fjället som motiv en perceptionsfråga inom konsten. Som vi vill att det ska se ut, så avbildar vi vår omgivning.

Den personliga önskan varje fjällvandrare bär på, är att göra sitt landskap rättvisa i sin avbildning. Eftersom det samtida måleriet ofta släppt detta krav, har fokus i stället hamnat på fotografiets möjligheter att ge oss denna information. I den populära fjällvandringskulturen är Th S Gudjohnsen(1867-1937) ett exempel på detta. Dels att med ett försök till fotografisk skärpa ge sina berättelser illustrationer, men även att försöka bevara den nästan nu försvinnande avbildning som topografisk kvalité och innehåll. Som informationsbärare har hans bilder nästan gått motsatt väg. Det som betraktare en gång såg som en exakt information har ånyo ändå glidit ifrån oss, och bilderna har på något egendomligt vis förlorat sin information och blivit till tidsdokument istället.

Th S Gudjohnsen ‘Ladjujaure’ Kebnekaise, faksimilutgåva 687/990, STF 1989.Privat ägo.

Man kan kanske tycka att det är en överloppsgärning att särskilja fotografi ifrån måleri. Idag har ju många naturfotografer pretentionen att med sitt fotograferande vara måleriska konstnärer. Skapa vackra stämningar och liknande. Olika bildbehandlingsprogram erbjuder detta, att föra ihop konst med natur.

Avsaknaden av samhälliga strukturer.

En mängd individuella synsätt på bilder präglar i stort sett vår naturbild idag. Dessutom skenar nya detta synsätt iväg så till den milda grad numera att en diskussion om bilder eller avbildningar inte får rum, utan den blir alltid omkörd av nya skildringar. Det hela går i två filer så att säga.. En ‘vanlig körfil’ där samtalet om strukturen finns, och där en önskvärd diskussion skulle kunna få plats, och färdas i sin takt framåt. Sedan finns den här ‘omkörningsfilen’ Den i vilken där alla kör om i snabb och rasande takt. Dessa nya medier ständigt drar ifrån och som i sin tur blir omkörda.

Tidigare var givetvis den individuella skildringen av fjället ett kuriosum som kunde falla tillbaka på något som vi inte visste något om.

’Det okända' eller 'Det som vi inte visste något om‘. Det kan tyckas konstigt, men för några sekel sedan visste vi ju inte hur vår omvärld såg ut. Men ändå skapades det bilder av det okända.Förr fanns ju inga referensramar så då kunde man ta till vad man önskade.‘Skarva lite sådär..’ Fantisera och lägga in vad man ville.. När Linné ritade av Fjällen försökte han så gott han kunde antagligen efterlikna det han både sett eller såg.

Idag i den hyperindividualiserade världen vi lever i, ser jaget sällan några strukturer utan för sig själv. Vi ser sällan vare sig, klimatkris, arbetslöshet eller social oro, runt omkring oss, som skulle kunna vara något som helst hinder eller påverka vår syn på fjället. Vi är alltför fokuserade på vår egen värld, och ser sällan det gemensamma motivet. Alla har sin egen värld av fjället, sin egen lilla berättelse att förmedla och försöka göra sig hörd med. Alla bygger sina privata bubblor.

Man brukar säga att i vårt samhälle är individen en slags ‘totempåle’ kring vilken vi alla dansar.Man kan säga att naturbilden här gjort en stark ’U-sväng’ utifrån detta, och av där gått ifrån att skildra något gemensamt, till att skildra individens inte bara syn på naturen, utan av sig själv.

Istället för att skildra naturen som sådan, skildras jaget i första rummet idag. Jaget ska spegla sig i naturen med andra ord. Den inre subjektiva uppfattningen av naturen ställer sig alltså framför naturen som sådan.

Det är idag“individen” som är ledare för naturen. Din naturupplevelse är beroende av att du själv gör något själv. Detta manifesteras i ofta extrema påhitt, där kanske äventyrssporterna främst dominerar, men även den vanliga grå fjällskildringen har under de senaste decennierna fått sin beskärda del i detta genom att oftast något skall markeras, en händelse av något ovanligt slag där någon ‘individ‘ står eller självmedvetet placerar sig i centrum. Varför vara vanlig frågar sig individen? “när du kan vara extraordinär” och hur kan det vardagliga lilla grå jaget få uppleva vildmarken? Jo, allt hänger på dig själv!

Din fjällvistelse och din bild av fjället är helt och hållet beroende av din kapacitet som individ numera.Fjällräven Classic har blivit en‘modern rit’ och kanske en inkörsport för många att få kunna känna de nödvändiga behoven, av rörelse i ett landskap. Man kan säga att det är en slags manifestation av det samtida jaget. ‘Mindfullness‘, ‘social finess‘, och annan individcentrering, ofta med ord ifrån manegementvärlden, står i centrum för hur bilden av fjället karvas fram. Idag har du inget att göra på fjället om du inte: bär rätt, bär lätt eller är fit’

På sextio och sjuttiotalet kan man ta ett motsatt exempel. Miljörörelsen, Naturskydd eller sammanslutningar som exempelvis:‘Argaledei‘ fanns med betoning på sammanhållning, ansvar och förståelse av enkla medel. Där det sociala och gemenskapen stod i centrum. Man satt mer kring en lägereld helt enkelt. Man hade lite stickade tröjor och gummistövlar på sig, och var helt nöjd med detta. I dag har vi en total motsats till detta. Lycra och goretex.

'Vårt Lappland’ har numera blivit ‘Mitt Lappland‘ eller, som ofta i bloggvärlden ’Min grej’ .Det överindividualisiska påverkar det kollektiva således.När alla sedan lyckats bli mästerfotografer eller framstående fjällskildrare kommer kanske en enorm tröttnad utbreda sig. Kanske är vi då redo för en gemensam fjällbild.

Per Holmlund/Marika Wennbom ‘Pårtejekna 1963-2008’(©) VotumGullers förlag.'Glaciärer‘-Per Holmlund 2012

Vad föreställer då denna bild? Jo, Pårteglaciärens avsmältning och volymminskning under årens lopp. För någon som aldrig sett bilden, eller för någon som inte är bekant med att läsa av vetenskapliga bilder framstår bilden som ‘en amöbalik mångfärgad blaffa’ helt utan innebörd. Något utan horisont och profil. Kan en sådan här bild ge oss information om något vi upplevt?

Mer omöjlig skulle den vara om den presenterades i en främmande miljö. En fjäril kanske i Indonesien, en drömbild av en gudom, en blomma, en hand, eller utspilld vätska på golvet?

Tänker vi på Pårteglaciären tänker vi ofta på ett fotografi kanske med is på. De flesta associerar säkert till sina egna vandringar. Vi ligger oss själva närmast i våra egna minnesbilder.. En bild vi tagit eller någon annans fotografi. Vi tänker i alla fall inte på den som en färglagd karta

Att skapa sig en bild utan någon natur framför sig. Skapa sig en bild av ett ‘Fjäll' utan att ha sett något. Hur går det till?

Men även ett fotografi är inte verklighet i ett större sammanhang.. Bilden skapas i det utrymme vi får dels av att titta på kartan och dels den minnesbild vi gör oss av att vi en gång sett denna ismassa. Det är i detta glömda utrymme bilder skapas, nya som gamla. Att dom sedan fästs på ett material är något helt annat.

Ska vi i framtiden tillskapa oss nya bilder, nya referenser till vår omgivning är alltså det i detta ‘mellanrum’i vårt inre, mellan det sedda och det ihågkomna, vi ska leta för att hitta nya och ‘osedda bilder‘, vetenskapliga som konstnärliga eller varför inte massbild eller inom populärkultur.

Det är där i detta mellanrum, mellan det sedda och ihågkomna som framtidens bilder av naturen finns.

Friedrich Nietzsche skrev en gång något väldigt bra om konstens väsen. Han sade: ‘ En konstnär måste vara ett med naturen, med ett kaos där han helt glömmer sig själv och där hans lust och smärta är ett i ett rus. Tillståndet förnims som ett slags stämningsmättad inre musik, men plötsligt syns också musiken- som en liknelseaktig drömbild’

Det är dessa drömbilder som konsten förmedlar utav fjället. Liknelseaktiga om man vill. Det är där fjället tar form, inte i former som är fjäll, men som är som fjäll.. Former som återklingar otaliga stämningar, ekon av stunder då den yttre och inre naturen var ett och samma.

Igår fick jag utmärkelsen "årets näräventyrare", en titel som för mig betyder otroligt mycket och som jag kommer att vårda ömt och respektfullt.

Jag har sedan jag var liten alltid varit intresserad av naturen, mina jämnåriga kamrater i skolan hade idoler som Kizz, Boney M, Ebba grön, Gyllene tider m.m. mina stora idoler var Jan Lindblad och John Way, två helt olika människor, den ena naturfotoraf och den andra filmstjärna men de hade en gemensam nämnare, naturen. Min dröm var att bli en kombination av dem båda, men så kom jag på en ganska väsentlig sak, jag sitter ju i rullstol, så då går det ju inte, eller gör det kanske det?

Lördagen den 24 november är en dag jag aldrig kommer att glömma, det var då allt elände började, jag kommer inte att dra den långa versonen, bara den korta. Jag åkte in akut för allvarliga magproblem, ganska omgånde blev jag tvungen att operera mig, men sorgligt nog så gick inte operationen som planerat, så man var tvungen att göra om det igen. Sådär höll det på och jag mådde sämre och sämre, jag kom in i en ond spiral och började tycka synd om mig själv och glömde bort det där andra, att leva! Jag var tvungen att välja, antingen så trycker jag ner mig ännu mer och mister livsgnistan totalt, eller också försöker jag hitta tillbaka till det som verkligen betyder något för mig, i mitt fall, min familj, mina vänner och att åka ut i skogen och tälta.

Har man bestämt sig för att leva, så är valet inte så väldigt svårt egentligen, man måste bara hitta redskapen så att man hittar tillbaka. Vägen tillbaka har inte varit spikrak, det kan jag inte påstå direkt, i stället för en operation så blev det ca tio stycken, men när jag väl har bestämt mig för något, då är det inte mycket som kan stoppa mig.

Våren 2009 satte jag upp tre mål under året, Klarälvsbanan i Värmland, bestiga Städjan i norra Dalarna och åka och träna på ett träningscenter på Tenneriffa.

Klarälvsbanan klarade jag av på tre dagar, i genomsnitt blev det tre mi om dagen på denna underbara cykelled som går mellan Hagfors ner till Karlstad.

Mål nummer två var lite värre, att med rullstol ta mig upp på Städjan, en uppgift som visade sig vara helt omöjlig, jag åkte rullstol där jag kunde, men för det mesta blev jag tvungen att krypa över stenar, rötter, myrar, backar m.m. Men det svåraste med det här var nog att få folk att förstå att jag inte var skadad och att jag inte var helt knäpp, bara lite envis. Jag har ingen aning om vad som försigick i deras huvud, vill nog inte veta det heller:)

Jag kom inte upp för berget, jag fortsatte tills jag kom fram till en bergvägg, då insåg till och medjag att det var kört, men jag lärde mig någonting väldigt viktigt under den turen, att man aldrig ska ge upp, att man klarar av mer än vad man tror, den största barriären är det man har innanför pannbenet, har man rivit den muren har man kommit en bra bit på väg.

Det tredje och sista målet för året var en träningsmånad, sen skulle jag vara så pass tränad så att jag skulle kunna fortsätta med mitt vildmarksliv, men ödet ville annat.

En månad efter att jag kom hem var det dags igen, nu var det riktigt illa, jag var inte långt ifrån att ha mist min ena njure, pga att min infektion hade gått ända dit, men efter intensiva och kraftiga behandlingar blev jag friskförklarad, i alla fall för det, nu dök det upp andra saker i stället som gjorde att jag fortfarande åkte ut och in på sjukhus, när personalen till slut kan patientens personnummer utantill, då har man varit där för ofta.

Men våren 2013 gjordes den sista operationen och två månader senare blev jag helt friskförklarad, nu var allt klart, så nu var det bara att köra på.

Under 2013 har jag legat under bar himmel, har legat i tält i vargområden, lyssnat på vildsvin, njutit av att äntligen få komma ut och göra det jag älskar. Visst har det funnits stunder då jag tänkt för mig själv vad jag egentligen håller på med, men när jag funderat på det en stund så åker mungiporna upp igen.

Det här året kommer jag att fortsätta och har några mål att se fram emot:

• Besöka så många naturreservat i Stockholm som möjligt.
• Tälta några nätter i norra Värmland i sommar.
• Tälta mig genom Stockholm, från norr till Söder.

Sedan blir det väl några ytterligare tältnätter och ett antal turer till i mitt närområde, för det var det den här utmärkelsen handlade om egentligen, att upptäcka det man har runthusknuten, det har jag gjort och jag gillar verkligen det jag upptäckt.

Ett stort tack till er alla där ute för ert stöd, det är mycket tack vare er som jag orkat komma tillbaka

Anders Andrae www.skogstur.se

Uteliv som sådant är en exklusivitet för flertalet på denna jord. Jag har inte varit ute i vildmarken och känt den uppfriskande rena, klara luften och tystnaden sedan i april förra året. Resten av tiden har jag överlevt i storstad som hemmapappa. Den enda luft jag andas är mest förorenad och ibland undrar jag om detta verkligen är bra för döttrarna. Jag är ju hemma med dem varje dag, tjugofyra timmar om dygnet och det skapar ju det starkaste av band. men det verkar mest vara jag som lider av storstaden. Och betongen. Och trafiken. Döttrarna vet egentligen inte om någonting annat. Så jag har bara mina erfarenheter av livet att nära mig på och just nu längtar jag sjukt efter en tid i Sarek. Eller i Sakha. Kanske det är fler än jag som längtar dit, för jag såg att över 100 000 människor tittat på piloten från Sakha, (som senare ledde till Frozen Frontier Expedition som skedde förra året. Se http://www.outwildtv.com/expeditions/frozen-frontier/posts ) Kika gärna på den och läs kommentarerna! (Börja med de senaste!

Intressantast med många kommenterar som är negativa är välmenande människor som sällan har med natur och urbefolkningar att göra. Skulle man följa deras direktiv, så skulle en stor del av de få som fortfarande finns, som exemplevis eveneska renskötare, vara utdöda. Och våra egna samer och dess rennäring. Det är just dessa grupper av människor som kan lära oss det flertalet av oss saknar idag. Vilka är vi egentligen, vi människor, och var passar vi in?

Nä, nu vaknade Dana och det är dags att laga lunch igen. Stångkorv med makaroner.

Har precis coachat en äventyrsgrabb som har flugit hit till Göteborg från Stockholm för att lära sig mentala tekniker och öka på sina kunskaper om de mentala bitarna gällande längre turer, expeditioner och höga berg. Yes yes, så grymt bra det blir när någon verkligen vill lära sig!

Han har bra koll på utrustning och faror med snö och kyla och fystränar som tusan. Men han visste inte varför han ville upp på det där stora berget. Det är bra att veta det innan så man slipper få diverse överraskningar om det när det blir skarpt läge på berget och psykbryten börjar spöka. Omg, sa han. Så han fick i läxa att fundera igenom och känna igenom det ordentligt så tittar vi på det igen nästa gång. Visst visst. 

Varför är jag här? Det tog mig några år att förstå mig på den frågan. 

Sen pratade vi om vad som händer med tankarna när man är själv en längre tid och när det börjar bli jobbigt, tråkigt eller rent av deppigt och man undrar vad sjutton man gör där och psykbrytet återigen stryker runt tältet. Ojdå, det hade han inte tänkt på. Du vill väl ha kul och inte bara kämpa med dig själv? Din chans att klara berget är dessutom väldigt mycket större om du har kul. Japp.


Kompisar eller hjärnspöken, gränsen är inte helt skarp alla dagar. 

Så då pratade vi om hur tankarna kommer från känslorna och tvärt om påverkar känslorna och det viktiga, hur man kan → träna upp sin förmåga att hantera tankarna ← och knep man kan ta till för att också → förebygga att hamna i vissa tankar ← som man vet leder till negativa tankebanor, hur man skottar igen groparna innan man startar. Vi pratade om skillnaden mellan att göra detta under en begränsad till som vid bergsbestigning och i vardagslivet och hur man hanterar negativa mentala överraskningar på berget.

 
Jag och mina tankar har efter diverse battles genom åren blivit bra kompisar i bergen.

Hans kommentar när han gick var att det här kunde ju ha gått käpprätt åt helvete utan de här insikterna. Japp. Precis vad som händer stup i ett. Nu är det dags för lunch och sen kommer han igen.

Då har skallen fått lite paus och energi och vi kör igen. Kroppen behöver tid att anpassa sig till den höga höjden, hans berg är 7500 m så det tar flera veckor men, kan man bara acklimatiseras normalt behöver man inte bli nämnvärt höjdsjuk när man bestiger ett berg på den höjden. Man kan må lite dåligt ibland av att metabolismen i kroppen ska ställas om men det är inte höjdsjuka utan just metabolism som ställs om men man kan känna av lite symtom av höjdsjuka såsom huvudvärk och lite illamående när man vaknar på en ny sovhöjd men mer än det ska inte behövas om man

1. lyssnar på kroppen,
2. förstår kroppens signaler,
3. accepterar kroppens signaler och
4. har självdisciplin att ge kroppen den tid den behöver.

Blir man sjuk har man mission failed i någon av de här och att börja skylla på höjden eller någon annan som bossat hastigheten är fel approach utan man får fejsa sanningen att man är inte har koll på det man gör och själv är ansvarig för hur man mår. Har man symtom på höjdsjuka har man gjort något fel. Upp till 7.000 m kan man fortfarande vara stark och må bra om man har gjort rätt, på 7.000 m kan man dansa, springa och studsa om man har gjort rätt. Face it.


En danspaus i Annelistyle.

Sen finns det de som väljer att pusha sig när de inte mår bra och det är ju ett fritt val men det hör absolut inte till hur det behöver vara. Jag gillar att må bra så varför gå i en fart som gör att jag mår dåligt?

Men viktigare än att ha kul är säkerheten. Jag vill alltid hem igen. Jag vet att ett symtom på höjdsjuka är att man tappar omdömet. Det får helt enkelt inte hända. Man kan bli allmänt knasig också. Mar kan börja fatta knasiga beslut eller blir jättestressad av sånt man inte är stressad av vanliga fall. Så om det blir storm på 7.000 m och jag är acklimatiserad så klarar jag den stormen bättre än om jag är höjdsjuk. Så jag ser till att inte vara höjdsjuk för att kunna ratta stormarna, både praktiskt och mentalt. Eftersom jag klarar det behöver jag inte bryta när det blir full storm, eller som en gång, full orkan (40 m/s), utan kan vänta ut stormen och sen fortsätta uppåt. Det är alltså både gladare men också säkrare att inte vara höjdsjuk men det ökar också chansen att komma upp eftersom man är tåligare och inte behöver bryta lika tidigt. Jag är känd för att vänta ut stormar på hög höjd och sen fortsätta upp. Andra tror ibland jag är död men nä, jag mår prima när de kommer upp efter stormen. Det här pratade vi om.

Men allra viktigst idag. Det räcker INTE att bara vara medveten om det här utan det är en förmåga som behöver tränas upp. Alla fyra punkterna måste tränas. Hur tränar man upp det? Japp, det pratade vi om. Och tillsammans letade vi efter sätt som skulle funka för just honom. Japp, det är väldigt individuellt, och måste rockas fram ad hoc för varje person. 

Och varför blir det ibland inte så här trots att man har bestämt sig för det innan man åkte? Japp, det pratade vi också om. Och hur man styr upp det så det också blir så här när man är på berget och det blir skarpt läge. Återigen pratade vi då om att förankra i känslan och inte bara i förnuftet, resonemangen och viljan. Jätteviktiga mekanismer som bossar mellan liv och död i bergen.

Nu ska han hem och smälta, känna och fundera och också träna på sina nya mentala redskap och sen är han tillbaka igen om två veckor.

Jag får mycket mejl, bl.a. med förfrågningar om bergen och äventyr. Min Facebooksida har idag över 135 000 följare och det kommer meddelanden från hela världen och tyvärr har jag inte längre möjlighet att svara på alla frågor i mejl. Jag kan däremot tas in till coaching, som till den här grabben, mestadels i Göteborg, ibland när jag är i Stockholm kan vi köra på Hotel Stureplan där jag bor och har tillgång till mötesrum och jag är också i Malmö emellanåt. Pris 950 kr/tim, lättast att inboxa mig så bokar vi en tid!


Girl at work! 

Woop och ha det toppen!
Anneli


Och här som vanligt länk till min engelska facebooksida.
Och här är min svenska facebook, där går det bra att följa mig. 

Det är längdåkning från OS på TV som jag väldigt gärna ser på. Jag har också sett rapporter om att det är full vinter i Gyllbergen. Jag resonerar så här med mig själv: Skidåkningen från OS kan jag ju se senare på reprisen men det finns ingen repris från Gyllbergen att titta på. Det blir alltså en tur i Gyllbergen trots att vädret hemma i Smedjebacken ser mer ut som om det vore en dag i slutet på April.

Efter ett par kilometers åkning så ser det ut så här i terängen, rapporten om full vinter i Gyllbergen ser ut att stämma.

Här uppe på högsta punkten i Gyllbergen (497m.) råder verkligen full vinter. Det pågår en kamp mellan Kung Bore och Gumman Tö i området, den senare tar allt mer mark och tar sig högre upp i terrängen. Hoppas verkligen att kylan kommer åter så ordningen blir återställd, jag vill ha det här kvar ett tag till!

Snön ligger tung på fur och gran.

Mera vinter.

Motvilligt så måste jag åka vidare och ta mig tillbaka igen på mina bakhala skidor. Nog är det ganska fantastiskt att det kan vara sådana här förhållanden bara 15 km. från Borlänge där smältvattnet forsar fram på gatorna.