Projektet är i fullt rulle men rent tekniskt inte riktigt officiell.
Det kommer med hemsidan och när Hjärn-fondens insamlingen öppnar i Februari.
Det är dock oundvikligt att prata om resan, då det är mycket logistik bakom.
Tack vare min flexibla dagliga verksamhet ("jobbet") så får jag hålla på med projektet på vardagarna mellan 8-15, då hinner jag göra mycket kring plannering, sponsorjagande, förberedelser samt hålla på med diverse dokumentation.
Medan nätverket växer, så blir frågorna fler så jag tänker täcka lite av dessa frågor redan nu.
Så låt oss ta en titt på de mest frekventa frågorna jag får:
"Varför ska du gå på vintern?"
Jag är inte född i Sverige. Mitt första möte med snö var när jag var runt 7 år gammal, när min familj var på besök i Sverige.
Uppvät vid kusten, typiskt surf-tjej, när jag såg det vida vita täckte på trädgården, tvekade jag inte, tog min bräda och sprang ut...
Envist hade jag, när vi flög till Sverige (första gången), tjatat att ha med mig åtminstone EN surf-bräda. Det var omöjligt att få mig på planet utan en. Vi tog med oss en mindre (en bodyboard) variant.
...så med min lilla bodyboard, exalterad över "sanden" som glittrade utanför, barfota och iklädd i enbart shorts och linne, sprang denna sjuåriga tös med brädan på huvudet.
Det tog en liten stund, när jag hade snön ungefär till bröstet och kylan kom ikapp förståndet. De andra inomhus som inte hade hunnit hejda mig kunde inte annat än skratta.
Det var ett traumatiskt första upplevelse av vintern, vilket kanske borde avskräckt men det gjorde det inte.
Under samma besök fick jag prova på skidor och lite vinteraktiviteter, jag var såld.
Många år senare, kom vi att flytta till Sverige.
Medan övriga i släkten fann det här med kylan rent förskräckligt trivdes jag.
Jag är född och uppväxt vid tropikerna och rent logiskt borde vintern avskräcka men icke! Istället var jag den som vinterbadade vid Mars och som skolan fick ringa hem om, för jag bytte om till shorts mitt i vintern, efter jag kom till skolan.
Så, kärlek till vintern har funnits med mig sedan barnsben.
Värme å andra sidan, gör mig inte gott. Jag blir ofta sjuk när det redan är över 20graders värme. Är det inte svullnader så är det utslag, dessutom sover jag dåligt när det är midsommarsol. Depression är också mer förekommande under den varma årstiden.
Så jo, vintern är givet.
Jag älskar vintern och jag hoppas att genom min brinnande kärlek till vintern, inspirera andra att också ge sig ut denna vackra årstid!
"Varför ska du gå så långt?"
Jag är en typisk skjuta-påare. Typiskt Aspergare, så har vi en aning trasig on och off-knapp.
Vi har svårt att komma igång med saker och vi har svårt att sluta med saker. Det är svårt att hitta motivationen att gå kortare sträckor.
En såpass lång sträcka råder bot både på det ena och det andra. Dessutom är det en härlig personlig äventyr!
Det är motiverande nog bara det!
"Varför tar du inte flyget/buss/liftar?"
Faktumet är att jag först plannerade att lifta till Nordkap.
Men planneringen rann i sanden och det blev bara flummit.
Jag har mycket svårigheter att åka kollektivt så åka buss finns inte på karten. Tåg har jag åkt men gång på gång som jag åkt tåg längst östkusten så har min tanke alltid varit densamma:
"Å titta! Jag önskar att jag kunde gått där eller stannat där" eller "Här skulle man tagit härliga foton" och "Undrar vad som finns bakom dom här träden"
Under lång tid har jag alltid beskylt på ekonomin, vilket är en verklig orsak.
Åka bil, ptja, jag har ingen körkort. Även lifta blir problematiskt för jag kan inte ta det för givet när och vart jag hamnar, för inte tala om, be folk stanna för att jag ska ta en bild...
"Varför just Kiruna?"
Jag ville gå rymdgymnasiet i Kiruna som ungdom. Sen vile jag läsa Rymdingenörsprogrammet på Högskolan. Tyvärr blev inte mina skolår som jag önskade mig och det förblev en dröm.
Det var så mycket saker som på något vis alltid kom ivägen men drömmen om Kiruna lever i själen.
Jag tror de flesta som känner mig har nog hört om mitt eviga längtan till Kiruna....
Nu när Kiruna ska dessutom flytta så känner jag att det är nu eller aldrig.
"Varför gör du det solo?"
Jag älskar att solo-resa. Det blir ingen stress och jag har bara ansvar över mig själv. Dessutom så behöver jag aldrig känna mig obekväm med sociala samspel.
Göra det med eget tempo är hälsosammaste och dessutom, åter igen, ger mig mer utrymme för att koncentrera mig på äventyret!
Dessutom är jag aldrig riktigt ensam. Jag har alltid naturen till hands och internet med :P
"Varför har du inte åkt denna vinter, redan nu?"
Om ni inte märkt det så har vintern i år varit lite av en besvikelse. Dessutom att säkerhetsskäl så var det bättre att göra en nogrannare plannering. Dessutom så gick det hela från en simpel ide till ett projekt som är betydligen mer organiserat, vilket är bättre.
"Tror du att du kommer klara det då?"
Jag har dels inte bråttom. Dels kommer jag gå en säkrare rutt än tex gå Gröna/vita bandet där man är verkligen mitt i ingenstans. Så jo, det känns att det är väldigt lite som skulle hindra mig att ta mig genom det.
För mig är det så viktigt att göra det att jag bokstavligen satsar allt på det: pengar, hälsa, rubbet.
Jag säljer prylar, möbler, allt surplus jag inte egentligen behöver, för att ha råd.
Och skulle det gå så illa att en olycka sker, så illa till och med att jag dör på vägen, så har jag dött medan jag gjort något jag verkligen vill göra, så det finns ingen ånger.
Jag kommer ångra mig om jag inte försöker.
"Varför jobbar du inte när du kan göra detta?"
Min hälsa är sviktande. Tekniskt sett är jag friskt som en häst men oförutsägbar.
Det finns få, men egentligen så gått som ingen arbetsplats som vill ta an sådan anställd.
När det finns unga, friska och utbildade personer där ute, så är jag inte ett alternativ.
Det handlar inte om att se ner på mitt eget värde, det är så min vardag har varit, det är så jag blev pensionär.
Men jag har också ett val, jag kan välja låta mig definieras av det eller göra det bästa av situationen.
Att inte vara försörjningsbar, att vara oberäknerlig betyder inte att man behöver vara hemma och ruttna.
Jag hoppas kunna visa för andra vad man kan göra med sin vardag ändå.
"Vem gör det detta för? Varför gör du det?"
Jag gör det primärt för mig själv.
Min nyfikenhet, mitt brinnande intresse och vilja att utforska, driver mig. Att höra om det, se på film och foton, det räcker inte längre, jag fått nog. Jag BEHÖVER uppleva det själv!
Man måste börja någonstans, mitt äventyr börjar nu!
Alla kan inte, alla tror sig inte kunna göra det, och det blir en bonus effekt av det.
Så jag gör det också för alla de som inte kan. Jag gör det i hopp om inspirera andra att upptäcka det fina med uteliv, med naturfoto och slutligen i upplysande syfte för alla de med fördomar till oss med neurologiska och psykiska nedsättningar.
Därav att jag kommer under vandringen ha en pågående insamling till Hjärnfonden.
Och Jessica Meir svarar också på den frågan till och med bättre än mig:
"Hur mycket kommer du att gå per dag? Hur långt tid ska allt ta?"
Jag räknar på ca 180 dagar att nå Kiruna, från Norrköping.
Det kan ta kortare tid och det kan ta längre. Min enda "stress"-faktor är snön och ljuset. Jag vill nå Kiruna innan det är för ljust och helst innan snön smält..
Hur många km jag ska gå per dag kommer troligen att variera.
Min önskan och mål är att inte gå MINDRE än 7km/dag för annars kommer det bli för sakta. Det som styr är dagsformen och vädret. Skulle någon skada uppstå (stukningar, muskelinflammationer eller annat) så kommer det så klart också att påverka "hastigheten". Jag måste så klart räkna med en hel del träningsvärk :D
"Hur ska du finnansiera detta äventyr då?"
Ja, det är en känslig fråga förstås.
Ursprungligen och ännu, så går det ur min privata kassa.
Med hjälp av vänner, när och kära, kommer jag hyra ut min bostad och har redan nu kränkt av saker jag inte "behöver" för inköp av utrustning, träning och nödvändigheter gällande resan.
Sen i höstas uppmuntrades jag att söka sponsorer. Vilket jag nu gjort och fått oväntat med respons!
Jag har aldrig känt att det här är så märkvärdigt,så jag kände lite pinsamt att "tigga runt". Det känns som en rätt så egoistisk resa, varför skulle någon annan satsa pengar på det?
Vem kommer tro på mig? Vem skulle vilja ta grisen i säcken till någon okänd som mig?
Söka sponsorer,rent egoistiskt finns inte på kartan så jag fick tänka till.
Inspirerad av andra som gjort vandringar för välgörenhetsändamål, kom iden att dra en igång en insamling till Hjärnfonden.
Det kanske kan ses om en ursäkt men, det är inte längre bara en grej för mig själv! Det är större än mig.
Desto mer avlastning jar får ekonomiskt, desto mer jag kan fokusera på träningen, resan och äventyret. Desto mer jag kan ägna åt genomförandet, desto mer jag kan lyfta frågorna som Hjärnfonden driver. Win-win! Det motiverar mig ännu mer.
Till min förvåning var det fler än jag någonsin kunnat ana som vill stötta min vilda ide, min dröm och detta projekt.
Så jag är inte ensam!
Och jag kommer kunna ta mig ut, lite säkrare och lite mindre ruinerad :D
Ett stort tack för all stöd!