Så har februari passerat och ytterligare 27 nätter i det fria kan adderas till de 26 i januari. Inget revolutionerande under himlen mer än att koltrastens sång nu ger ton åt gryningen. Februari blev vädermässigt som januari, milt och snöfritt, trodde jag in i det sista men tidigt på morgonen den 27:e vaknade jag av att små flingor kittlade i ansiktet. De avslutande dagarna i februari bjöd således på ett vackert vitt täcke och var också de kallaste på hela månaden. Inga osköna vindskydd i februari men desto fler nätter under bar himmel. En del experimenterande med olika sovsäckskombinationer. Läst några nya böcker och en avhandling ackompanjerad av vindens sus. Egentligen skiljer sig mitt liv inte så mycket från ditt, sett i stort, mer än att jag har lite längre till min säng än du. 1700 meter. Men vilket sovrum har inte jag? Vindens sus, stjärnhimmel och långa höga tallar som sträcker sig mot himlen, vajande och viskande i vinden. Eller sövande regn mot tältduken. Kattugglan som hoar en bit bort och räven som skäller. Det ljuvliga med att ta sovmorgon och vakna upp till ljuden i gryende skog. Korparnas rop som ekar, gärdsmygens höga exalterade sång, någon överflygande gulsparv, en smackande ekorre i en övrigt naturlig tystnad. Tänk så enkelt, att med så enkla medel kunna sova otroligt gott och känna mig stark och utsövd när jag vaknar. Glädje och sinnesro.
Summerar månaden med en natt inomhus hos vännerna på Krampan gård och en hemma hos mamma på min födelsedag. Resterande 27 utomhus, fördelar sig på 17 i tält och 10 under bar himmel. Fastighetsskötaren och jag har väl mer eller mindre konstaterat att det är husets ventilationssystem som skapar det lågfrekventa ljudet men var i systemet ljudet uppstår är fortfarande oklart. Det har faktiskt blivit aningen bättre efter diverse justeringar. Det är tack och lov inte konstant. Jag låter tiden utvisa vad som sker men att bara vänta, nä, det gör jag inte. Jag har slängt ut en del krokar om att hyra ett litet hus i närheten av Eskilstuna eller Torshälla. Jag har ingen brådska och jag känner bara att detta med att sova ute blir alltmer en naturlig del i mitt liv. Inget exceptionellt. Och jag slås av insikten i denna min numera dagliga rutin: Vad ska jag skriva om de resterande tio månaderna? Jag sover ju mest av allt. Mina dagboksnoteringar blir alltmer sparsmakade eller snarare, jag noterar enbart det som avviker eller känns nämnvärt.
En sak är dock uppenbar: Det bär mig emot att sova hemma i min säng. Åkte på en mindre förkylning helgen 15/16 februari och stannade hemma från jobbet måndag och tisdag. Var allmänt ämlig och frussen på måndag kväll. Kröp ner i sängen och läste. Släckte lampan vid tiosnåret. Trots öppen balkongdörr kändes luften liksom stillastående. Fyra väggar och tak av betong. Längtade efter vindens sus och den fläktande svala luften mot ansikten. En halvtimma senare var jag på väg till min glänta i Torshargskogen. Är nog på väg mot ett liv som kronisk utesovare. Ja, varför inte? Drömmarna är desamma. Men varje kväll och natt ute är inte den andra lik. Hur ser väderprognosen ut? Tält eller sovsäck under bar himmel? Enkel- eller dubbelsäck? Jag får en en skön promenad både kväll och morgon. Jag behöver inte ens stiga upp och gå toaletten för den obligatoriska nattpissen, nä, i tältet ställer jag mig bara på knä, kavlar ner sovsäcken och plockar fram min pissflaska. Jag har till och med skrivit KISS, stort och svart, på flaskan eftersom jag har flera flaskor av samma modell. En bra pissflaska från OMM.
Inte för att jag bryr mig, men det är ändå lite intressant att höra vänners och arbetskollegors reaktioner när de spontant undrar om jag fått ordning på ljudet i baslägret, förlåt, lägenheten. Berättar hellre om stjärnhimmel och något möte med räv men blir avbruten Men Niklas, du kan ju inte ha det så här! Kan jag inte? Varför inte då? Medan å andra sidan vandrande vänner spontant utbrister Fasen vad härligt Niklas! Är jag olycklig? Nä, tvärtom, känner jag mig på något sätt lyckligt lottad. Jag har mitt basläger med stor balkong i söderläge, ingen granne ovanpå, billig hyra och sjuttonhundra meter till mitt sovrum med svajande pelare av tall och oändligt himlavalv. Fråga de i Idlib, flyktingarna i al-Hol eller de i Moria på Lesvos eller våra bostadslösa uteliggare om det är synd om mig. För min del, det kommer att lösa sig och faktum är att jag är tacksam över ljudet i fastigheten, som bjöd på en oväntad förändring. Som att hitta tillbaka till en länge bortglömd stig jag vandrat som ung. Att glädjas och förundras av det enkla i vardagen, om natten.
Under bar underbar himmel
Att sova utomhus, i naturen i tält eller under ett tarp, är ljuvligt, ja, underbart, men att sova under bar himmel är något alldeles särskilt. Avskalat och primitivt. Jag får nog summera 4-5 år innan jag kommer upp i samma antal nätter utomhus som de tre senaste månaderna och antalet nätter under bar himmel de senaste åren kan räknas på en hand. Tält med sitt skydd, ytter- och innertält, tak, väggar och golv utgör självklart en trygghet om än i sin tunnaste minimalistiska form. Men att sova under bar himmel i en sovsäck på liggunderlag är en skönt pirrig upplevelse av potentiell utsatthet. Som att sova i överslafen i en våningssäng, men utan skyddsräcken. Men hur ofta händer det att du ens ramlar ur din normalhöga säng? Allt sitter i huvudet. De sabeltandade tigrarnas era är förbi och vildsvinen i trakten har ännu inte utvecklat en smak för kortisolmarinerat människokött.
Att som nu i februari ligga i sovsäcken i Torsharg, Marvikarna eller Tivedens nationalpark och följa de långsmala tallarnas stammar upp mot himlen är rogivande. Kanske svajar de en aning i vinden. Kanske försvinner tallkronorna mot en djupsvart himmel med gnistrande stjärnor. Eller så avtecknar de sig mot en vagt ljus molnig himmel, som luddiga tusch-bollar på kinesiskt rispapper. Jag tänker i bilder och i natten, särskilt med lite månljus, ser de långa smala tallarna i min glänta i Torshargskogen ut som jättelika penslar som skjutit upp ur jorden. Och där nere på marken, i en liten skog, strax utanför Torshälla, nära Mälaren, i Sörmland i landet Sverige, som tillhör Europa på en rund planet som kallas Jorden ligger jag, en av 7,7 miljarder människor. Blickar upp mot stjärnhimlen och förstår någonstans i hjärnan att jorden sannolikt bara är som ett plankton i världshaven. Vidunderligt och svindlande. Det går inte att formulera. Jag är och samtidigt inte. En blinkning. Ett andetag.
Torgeby i Naturmorgon
Kan rekommendera inslaget om att sova ute mitt i vintern med Markus Torgeby i P1:s Naturmorgon från 8 februari. Jag gillar verkligen Markus och Frida Torgebys bok Sova ute på flera plan men jag tycker att Markus verkligen lyckas förmedla detta med att sova ute ypperligt i Naturmorgon. De flesta känner förmodligen till att han till och från bodde i en kåta under drygt fyra år i Jämtland för snart 20 år sedan, vilket han berättar om i sin bok Löparens hjärta från 2015. Även om han har familj och hus i Undersåker har han aldrig släppt detta med att sova ute, även med familjen sin. Jag förstår varför. Han inspirerar andra att våga ta steget samtidigt som han avdramatiserar hela grejen och ger en del enkla tips utan att krångla till det. Att bygga en relation med naturen. Livet i kåtan blev längre än han tänkt och jag återger Markus ord i inslaget: Sen att det blev fyra år var ju för att det var så himla härligt! Det var ju helt grymt. Tänk att vakna utvilad varje dag, bara känna sig skitstark och aldrig vara sjuk. Aldrig vara trött. Det var ju helt episkt. Lyssna själva på inslaget. Unna dig 12 inspirerande och glädjefulla minuter via SR Play (69 minuter in i podversion) eller via webben (78 minuter in i programmet).
Hört och sett
Jag har lagt märke till att träden kring gläntan på höjden i Torshargskogen gnisslar, knarrar och knirrar mer i viss vindriktning och förstås beroende på vindstyrka. Det har blåst mycket i februari. Hade hoppats på att få höra ugglor, kanske lodjur eller varg under min helg i Tivedens nationalpark men den förhoppningen blåste åt fanders. Bättre lycka nästa gång. Annars är det vanligen kattuggla jag hör om kvällarna och ibland någon räv. Morgonen den 27:e hade en räv lämnat sina avtryck i snön någon meter från tältet. Annars är det februari månads sista morgon jag minns klarast med genuin glädje. Solens gryningsljus, turkosblå himmel, minusgrader, snö och vintrig älvdans och det visuella tonsattes av årets första dubbeltrast och dess vemodiga toner, sjungande fåglar såsom koltrast, gulsparv, nötväcka, grönsiska, blåmes och talgoxe, årets första hoande ringduva och det glada nästan hånfulla ropet från en avlägsen gröngöling, ja, allt detta under min promenad från nattlägret i Torshargskogen hem till baslägret.
Men allt är ju inte frid och fröjd med romantiskt gnistrande filter i en utesovares liv. Kvällen den 14:e var stjärnklar och ljuvligt stilla i Torshargskogen men vid tio på kvällen kom ett sportflygplan och körde någon slags loop över Solvik-Torshälla-Sundbyholm. I två timmar! Hade jag haft tillgång till en målsökande robot hade jag sannolikt avfyrat den, men lyckligtvis, för piloten, hade jag inte tillgång till en sådan.
Läst i tältet
Månadens mest läsvärda är utan tvekan Bin och människor av Lotte Möller. Jag är normalt allergisk mot författare som gödslar sina verk med citat. Men det inledande citatet av Thoreau i Bin och människor är bara så fantastiskt vackert: Att sköta bin är som att styra solstrålar. Sug på den. En bok jag varmt rekommenderar för att låta sig förundras. Och då kommer vi osökt in på boken Shinrin yoku av japanen Yoshifumi Miyazaki. Enligt forskare vid University of California i USA, släpper vi tankarna på våra personliga problem när vi upplever förundran. Förundran gör också att vi samarbetar bättre och knyter an till andra. Shinrin yoku betyder skogsbad och boken är ett rogivande verk med inbjudande stillsamma fotografier och har likheter med Torgebys Sova ute. Min stora behållning av boken Frisk utan flum är det evidensbaserade innehållet som presenteras pedagogiskt och framför allt i tryckt form förstå hur otroligt fantastisk vår kropp (och själ) är, så otroligt extremt komplex att inte ens vetenskapen vet hur allting hänger ihop och fungerar i vår boning, som kallas kropp. Författarna Maria Ahlsén och Jessica Norrbom lyckas göra vetenskap läsvärd och inspirerande.
Något om utrustningen
Min gamla Cravan Arctic är mig kär. Den har en särskild doft som väcker minnen från forna äventyr. En doft jag inte vill tvätta bort. Enda nackdelen är att den är lite för rymlig för min smala kropp, vilket gör att det ibland bildas kalla luftfickor men de nätter prognosen pekar mot fyra fem minus och neråt har jag kört med min snäva Spark 2:a (Sea to Summit) inuti Caravanen. Ljuvligt. Kungligt. Under mitt besök i Tivedens nationalpark använde jag min Spark 3:a och eftersom jag testade en ny ryggsäck på 44 liter stoppade jag ner diverse utrustning som utfyllnad, bland annat min nyinköpta tunna syntetsäck för korta sommaräventyr, som i Tiveden fick fungera som extra täcke. Annars är det de vanliga liggunderlagen och TarpTent-tältet och har använt ett Terra Nova footprint när jag sovit under bar himmel. Slutligen köpte jag en fantastiskt skön Wellpur-kudde för mina nätter i Torshargskogen. Tänk så mycket en liten skön kudde kan göra för sömnen. Kungen av Torsharg.
Vad ser jag fram emot i mars?
Fler nätter under bar himmel, när vädret tillåter. Fågelsång i gryningen. Längtar efter tjäderklockan, min rödbröstade älskling med sin ljuvligt porlande sång. Lyssna efter lodjur och ugglor i Tiveden den 13-15 mars.
Ha en skön marsvår på er!
Niklas
Arkiv för en Utesovares dagbok:
