Utan bil och körkort får man se till att ha en portion framförhållning, ibland krävs en stor portion. Mina planerade besök framöver i Tivedens nationalpark är inte logistiskt komplicerade. Jag tar tåget till Laxå och därifrån buss till Tived kyrka eller Undevi beroende på vilken väg in i nationalparken jag känner för. Hemresan till Eskilstuna från Tiveden sker med Skaraborgaren, expressbussen mellan Lidköping och Stockholm, som avgår från Sörhamnskorset (väg 49) klockan 11:10 varje söndag. Trots framförhållning var bussen fullbokad de första helgerna i februari men den 23 februari fanns plats hem. Passade på att boka hemresa även för mars-besöket.
Det var med stor längtan jag steg på 14-tåget till Laxå torsdagen 20 februari för en långhelg i Tivedens nationalpark. Väderprognosen lovade finväder på fredagen. Men prognoser är prognoser och smhi är smhi. Bussen (761) till Tived kyrka går enbart två gånger om dagen på vardagar, klockan 06:00 och 15:10. Så planen var att sova i skogsdungen med motionsspåren i utkanten av Laxå och ta sexbussen på fredag morgon. En väderprognos är en väderprognos medan vädret blir som det blir. Torsdag eftermiddag, kväll och natt blev en regnig historia. Köpte ostkaka och några bananer till frukost. Stannade till på Rastpunkt Laxå för att äta middag och softa ett par timmar innan det kändes lägligt att promenera iväg till skogen och hitta en lämplig tältplats. Hade lite koll på terrängen då jag varit där tidigare. Och jag har gott minne för platser. Hittade en bra plats ett stenkast från elljusspåret. Snabbt upp med tältet i regnet. Låg och mös med strilande regn mot tältduken. Somnade rätt snabbt.
Ställt klockan på strax innan fem. Upp och hoppa. Stjärnklart. Slog ihop ett blött tält. Svalde en banan och promenerade sakta till Laxå järnvägsstation. Skön luft och ett par plusgrader. Bussen gled in vid stationen. Bara jag och chauffören på bussen. Som att åka limousine, lite hybris och låtsad stjärnstatus. Åt ostkaka medan det sakta ljusnade under resans gång. Steg av vid Tived kyrka fyrtio minuter senare.
Västra halvan
Tog den gamla blåmarkerade kyrkstigen mot Tivedstorp. Ljuv morgon. Tivedskogen vaknade. Mindre korsnäbbars snirklande sång hördes, ödsliga rop från korp, skogsmesars sång och kungsfåglars sirliga silvertoner och rätt som det var hördes en nötkråkas karaktäristiska läte. Någon kilometer innan Tivedstorp vek jag av på grusvägen mot Vitsand. Folktomt. Bara vindens sus, fåglars läten, mina andetag och mina knastrande steg, annars tyst. En snabbis till Käringaudden för att kolla vedförrådet och på vägen tillbaka tog jag den korta men branta läckra slingan över Tärnekullen. Trolsk och vacker. Därefter till Junker jägares sten och genvägen till Kölnavattnet och Bergslagsleden. Huvudmålet för detta mitt besök var att utforska delar av den stiglösa östra halvan av nationalparken. Bergslagsleden slingrar sig genom nationalparken i nord-sydlig riktning och separerar den västra halvan med sitt väl markerade stignät från den östra halvan som i stort sett är helt stiglös frånsett den gamla fina skogsvägen genom Tivedsdalen, även den i nord-sydlig riktning. Längtan efter att få bege mig in i gammelskog utan stigar var stor och inte utan ett stänk av pirrig förväntan. Men här bakar jag in en cliffhanger och hoppar för tillfället över fredagens besök i östra halvan. Sena eftermiddagen på fredagen avnjöts på stigarna i västra halvan och jag slog nattläger på Käringaudden. Det mulnade på och blåsten ökade betänkligt. Slog upp tältet och gjorde upp eld. Åt middag och valde att krypa ner i sovsäcken relativt tidigt och bara lyssna på det fantastiskt höga bruset genom skogshavet. Så otroligt häftigt att höra vindens växande framfart långt bortifrån och i antågande högt upp genom trädkronorna, som en osynlig jättevåg som bryter i ett jättedån för att tona bort. Regnet kom och gick under kvällen, natten och morgonen.
Valde att ta sovmorgon då regnet strilade ner medan stormbyarna drog i trädkronorna ovanför. Lagade frukost i absiden och vilade sedan en timma i en mysig varm sovsäck. Prognosen sa att regnet skulle upphöra framåt lunch. Jag hade amatörmässigt glömt att ta med regnjacka, trots gott om utrymme i den nya långvandringsryggan som jag kommer att köra in under några besök i Tiveden. Nåväl, jag hade ju inte åkt till Tiveden för att lägga på hullet och fundera över livet. Packade ihop och kom iväg strax efter halvelva på lördagen. Tog stigen längs Stora Trehörningens västra strand, sedan ned längs Lilla Trehörningen och så förstås den fina gamla orangemarkerade stigen förbi Blanksjön och vidare upp mot Ösjönäs och sedan mot huvudentrén, där jag träffade på de första människorna. Fyllde på med finvatten och fortsatte sedan på röda stigen via Oxögaberget och Lilla Trollkyrka. Det kom lite regnstänk till och från men vindjackan torkade snabbt i vinden. Lördagen bjöd inte alls på lika mycket (fågel)liv som dagen innan (eller den än mer vårlika söndagen). Tog sedan Bergsslagsleden söderut för att utforska grusvägen hela vägen bort till Tivedsdalen. Mitt mål var att övernatta intill eller under Takstenen, beroende på väder. Ja, det var väl vad som finns att berätta från den västra halvan och här följer ett fång bilder därifrån.
Östra halvan
Som sagt, huvudmålet för detta besök var att utforska nationalparken mellan Bergslagsleden och Tivedsdalen. Detta var mitt sjunde besök över flera dagar i nationalparken och jag har aldrig tidigare besökt den stiglösa delen öster om Bergslagsleden. Det kunde inte bli en bättre jungfrutur med soligt och vårlikt väder under fredagen, om än blåsigt. Sjungande skogsmesar och mindre korsnäbbar om vart annat. Hittade vargbajs på grusvägen vid Kölnavattnet. Tog Bergslagsleden söderut och vid sydspetsen av Sör-Ämten vek jag av österut i den stiglösa skogen. Tog ut kompassriktning och kollade solens läge för att med solens hjälp hålla rätt riktning mot sydost hela tiden. Så fantastiskt härligt att bara få vandra i orörd skog utan att följa en stig. Leka med tanken att jag inte går i någon annans fotspår. Känslan av att plötsligt ha förflyttat mig till en gammelskog långt uppe i norr, men bäst av allt, att befinna sig bara några timmar hemifrån. Ingen brådska. Bara njuta. Njuta av varje steg, varje andetag. Det är sådana här ögonblick man minns, så mycket klarare än andra. Ögonblick värda att färdas långväga för att få uppleva.
Kom så småningom ut på den gamla fina skogsvägen som går i nord-sydlig riktning genom Tivedsdalen. Att man vandrar i en bred djup sprickdal blir man snart varse. Höga branta skogsklädda ryggar följer dalen. En hel del lummer kantade skogsvägen, flera orrar stöttes på flykten och totalt tre maffiga tjädertuppar noterades varav en flygande som jag kunde följa rätt långt i vackert medljus. Alla sinnen var med och blicken överallt, tack och lov, annars hade jag kanske missat dagens andra vargspillning. Denna var en relativt färsk och lång korv på 13-15 cm. Ja, och jag hade säkert även missat de två snitslarna i en gran och den smala trädplankan som låg därinne i dunklet över Tivedsdalsbäcken och därifrån en smal knappt synlig stig. Till Takstenen månne? Jag följde stigen genom kuperad terräng med härligt luftig tallskog. Och visst, där uppenbarade sig till slut den berömda Takstenen. Hur många rövare, laglösa och vilsna själar hade inte kurat därunder genom århundradena? Kanske årtusenden. Mäktigt! Skrev några rader i gästboken innan jag styrde stegen västerut mot Bergslagsleden.
Kan inte annat än småle när jag sitter här och skriver. Vandrade genom en sagolik natur som måste upplevas IRL. Det var en tidskrävande vandring. Upp och ner. Kände mig lite som Gulliver som vandrade över en gigantisk och skogsklädd dragspelsbälg. Det blev en hel del zick-zackande, för det handlade inte om böljande sluttningar utan stup på sina håll, men oftast med välkomnande skvattrammyrar i sprickdalsbottnarna, om man skulle falla. Vilken skog! Vackra torrakor med silvergrå patina. Träd i alla åldrar, mestadels tall men en hel del gran och björk med enstaka gigantiska aspar. Och så alla döda vackra träd, stående som liggande, som kännetecknar en gammelskog. Man blir glad inombords. Det är detta vad jag kallar skog, vilket är långt ifrån Skogsnäringens numera rätt regelbundna kampanjer om vad de definierar som skog, allt för att dupera den stora massan. För mig kommer en virkesåker alltid vara en virkesåker, inte en skog.
Det blev övernattning på Käringaudden fredag till lördag som en parentes. Men sent på lördag eftermiddag nådde jag Takstenen. Faktiskt efter att ha missat den närmast osynliga ingången från skogsvägen men det var bara att vända efter ett tag och då noterade jag snitslarna och sedan träplankan till bro. Det började skymma på väg till Takstenen. Beslöt mig för att reda mitt nattläger under stenen med blicken upp mot himlen. Det blev stjärnklart. Men tyvärr fortsatt blåsigt. Jag som hade hoppats på en helg med ugglor, kanske vargyl och kanske ropande lodjur. Jag fortsätter hoppas till nästa tur. Det blev hursomhelst en skön natt med lite atmosfär från alvernas tidevarv.
Normalt brukar jag springa (nåja, jogga/lufsa, är väl mer korrekt i Tivedens tekniska och kuperade terräng) och har väl hyfsad koll på tidåtgång i relation till distans, men nu bar jag på en större och tyngre rygga, vilket betydde att jag behövde en större tidsmarginal för att slippa stressa till bussen. Gick därför upp vid sjusnåret på söndag morgon. Måste ha varit 6-7 plusgrader och bara tunna spridda moln på en annars turkosblå himmel och ett ljus som skvallrade om en uppåtgående sol. Efter grötfrukost och två koppar kaffe bar det iväg västerut mot Bergslagsleden. Denna gång valde jag en mer sydvästlig riktning jämfört med den mer nordvästliga dagen innan.
Jag är ledsen men jag kan bara inte beskriva naturen på min vandring från Takstenen till Bergslagsleden den vårlika morgonen. Sprickdalarna och framför allt de vidsträckta platåerna med det fantastiska golvet, mosaiken av mossor i olika skiftningar och nyanser, den luftiga gamla tallskogen, suset. Jag ställde mig på en upphöjning och bara njöt. Tog upp mobilen, filmade ett panoramaklipp på 380 grader som jag la upp på min Tivedensida på FB. Vilken ljuv och fantastisk morgon. Det kommer garanterat bli flera återbesök till dessa platåer i området mellan Lommasjön-Stora Djupsjön-Bergslagsleden-Tivedsdalen. Beroendeframkallande om något. Kan man överdosera endorfiner så är det sannolikt där.
Framme vid Bergslagsleden var det bara att vandra söderut mot Stenkällegården med ett slags Mona Lisa leende på läpparna. Och här följer några fotografier från östra delen.
Fåglar och djur
Noterade totalt 28 fågelarter. Under vistelsen noterades 5-6 orrar och fyra tjädertuppar, en flock med grågäss och tillika sångsvanar flög över mot norr. Utöver en oväntad nötkråka även flera nötskrikor och korpar till och från som snart sätter igång med häckbestyren. Flera sjungande gärdsmygar förgyllde. Jag blir lika glad över att möta denna lilla tuffing och det är alltid lika fascinerande att höra dess otroligt höga klara sång, från en sådan liten kropp. Man kan inte bli annat än förundrad. Annars får jag nog säga att mindre korsnäbb var helgens karaktärsart, lockande och sjungande fåglar hördes titt som tätt. Årets första sånglärkor på väg norrut noterades på söndag förmiddag. Förutom några livs levande rådjur och ekorrar var det annars mest spår av allehanda däggdjur som noterades, mest bajs om man ska tala klarspråk.
Tokig i lummer
Av Sveriges nio lummerarter hade jag fram till denna helg noterat fem arter och jag vet inte hur många bestånd av revlummer som jag granskat i jakten på lopplummer. Dessa två är väldigt lika men särskiljs enklast på sporangiernas placering, som iögonfallande toppspiror hos revlummer men väldigt diskret i bladvecken hos lopplummer. Jag har granskat mindre bestånd som saknat toppspiror både på Sörmlandsleden, Bruksleden, Bergslagsleden och i Tiveden men det har alltid bara varit revlummer. Enligt Artportalen fanns dock ett fynd av lopplummer vid Stigmanspasset, men jag planerade inte passera där den gångna helgen. Men lyckan blev stor när jag till slut fann ett bestånd av lopplummer längs den fina skogsvägen genom Tivedsdalen. Det blev en liten glädjens kryssardans där i solen på skogsvägen. Sådan är seden som gammal fågelskådare. Bara någon kilometer senare hittade jag ännu ett bestånd lopplummer. Och jag blev lite full i skratt när jag på lördagen hittade ett rätt stort bestånd intill stigen mellan Ösjönäs och huvudentrén. Hur många gånger hade jag passerat dessa lopplummrar? 10 gånger kanske, minst. Så, summerade helgen med tre lummerarter och samtliga fotograferades (se nedan). Och jag kan varmt rekommendera lite spännande kulturhistorisk läsning om lummer på följande sida hos naturhistoriska riksmuseet>>
Något om utrustningen
Löften är till för att brytas eller vad är det man brukar säga? Jag har lovat mig själv att aldrig gå över 32 liter på mina ryggsäckar. Men i de ryggsäckar jag har på 30-32 liter (Inov-8 och OMM) får jag plats med mat för max 6 dagar utan att göra avkall på utrustning för ett äventyr i fjällen. Inför den stundande långvandring mellan Hemavan och Storfjord i augusti/september vill jag dock ha mat för 9-10 dagar innan påfyllning. Efter en hel del letande och testande blev det en Osprey Talon på 44 liter, som jag modifierat något. Bland annat låtit skomakaren sy på flaskhållare från OMM på vardera axelrem + några andra justeringar. Den sitter fantastiskt skönt och det gör otroligt mycket att ha en ram i säcken. Älskar alla fickor och andra små funktioner. Ingen av de ryggor jag har packar jag på samma sätt så nu håller jag på att komma underfund med att packa denna på bästa sätt. I övrigt körde jag samma upplägg som i januari med Tarp Tent Notch tält, Sea to Summit ultralight isolerande liggunderlag och som sovsäck Sea to Summit Spark III. Eftersom jag ville fylla ut packvolymen slängde jag även i den nyinköpta lätta syntetsäcken (Mountain Equipment Starlight micro) för korta sommaräventyr och som jag öppnade helt och bara la över dunsäcken som ett lätt tunt täcke.
Avrundning
När jag kom ut på Bergslagsleden på söndag morgon hade jag god marginal tills bussen skulle avgå. Vandrade söderut längs leden och njöt av det vårlika vädret. Noterade ett par rådjur, ett par spillkråkor och tre kivandes större hackspettar (triangeldrama) och så en maffig tjädertupp som stöttes. Väl vid Stenkällegården var ingen hemma så jag kunde inte handla något. Hade över en timma tillgodo innan bussen skulle hämta upp mig. Bestämde mig för att besöka Sörhamn vid Vätterns strand. När jag närmade mig Vättern kom en liten larv i ockrabrun päls vandrande på den soldränkta grusvägen. Fotograferade den och förflyttade den sedan till det solvarma gräset vid sidan om vägen. Nere vid Vätterns strand hittade jag ett ljuvligt litet vindskydd som de boende ställt i ordning. Fixade kaffe och njöt av Vättern med varm sol i ansiktet. Bättre än så här blir det nog inte en helg i slutet av februari dagarna innan min födelsedag.
Väl hemma mailade jag över en bild på fjärilslarven till mina gamla fågelskådarpolare Bertil Johansson: Bertil, du som är nattfjärilsentusiast, har du koll på vad detta är för en art? Ett dygn senare kom svaret: Rostvinge. Jag bifogar ett foto på en imago (fullbildad fjäril) som satt i ljusfällan i Nyhamnslägen 25 juli förra året. Vad vore livet utan hjälpsamma och trevliga vänner?!
Mitt nästa besök i Tivedens nationalpark blir den 13-15 mars och jag har höga förhoppningar på ugglor och en djävulsk önskan om att få höra lodjur.
På återhörande
Niklas
Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari>>