Vad krävs för att åstadkomma en förändring? Man kan givetvis inspireras och motiveras att göra mindre förändringar i tillvaron. Kan gälla justeringar i kost och träningsupplägg, en TV-fri kväll i veckan för att verkligen umgås med sin partner eller ens barn, läsk- och sockerfri månad, inte ta med sig mobilen när man går och lägger sig eller att stå på ett ben och göra tåhävningar medan man borstar tänderna. En del förändringar av ens vardagsrutiner kan sannolikt genomföras utan allt för mycket uppoffring, särskilt om man upplever positiva effekter. Sedan har vi det där med förändringar på ens arbetsplats. Säg någon som inte varit med om det? Och får höra klichéartade uttalanden som att vissa är förändringsbenägna, andra inte. Ständiga förändringar på en arbetsplats innebär för de flesta oro och förvirring: Suck, inte nu igen! Detta medan andra förändringar i ens liv, genomgripande med ovisst utfall, ofta uppstår genom tvång. Att tvingas till en förändring är initialt sällan en angenäm upplevelse. Ordet tvång associeras knappast till något positivt, även om det ibland är nödvändigt för ens överlevnad. Min bror fick för sex år sedan beskedet diabetes typ 2. Han fick medicin och hälsoråd gällande kosthållning och fysisk aktivitet samt rådet att minska på tobak och alkohol. Han ville tyvärr inte lyssna på det örat. Alldeles för mycket att förändra, utan professionell hjälp. Tre år senare var njurar, lever och andra organ nere för räkning. Kroppen hans gav upp nyss 52 år fyllda. Själv fick jag hjälp för 11 år sedan. Och tog emot den, men min lillebror var jag tyvärr oförmögen att hjälpa. Nå, upprinnelsen till det som kräver någon form av förändring kan handla om alltifrån små oskyldiga spännande dagliga rutiner till livsavgörande besked och beslut, till synes utan valmöjligheter. Lever man tillräckligt länge lär man få uppleva hela paketet. En del har oturen att tvingas uppleva motgångar-i-livet-extra-allt under en relativt kort levnadstid. Otur? Ibland, eller till och med rätt ofta, leder förhoppningsvis förändringar till något positivt i slutändan, även påtvingade förändringar. Ni undrar säkert, med all rätt, vad har allt detta med att sova ute att göra?
Från utmattad zombie till lycklig utesovare
Den gångna hösten var allt annat än glädjerik. Även om jag inte upplevde mig som stressad kom mindre roliga saker och orosmoment närmast på löpande band. Efter den glädjande urladdningen att arrangera den uppskattade Marviksdrömmen den 5 oktober var den nedåtgående spiralen ett faktum, problemet är bara att man inte inser det själv. Två kära vänner lämnade jordelivet med två månaders mellanrum. Jag fick tillgång till min efterlängtade lägenhet direkt efter den totala urladdningen på Kullamannen. Skicket på lägenheten var en besvikelse. Bet ihop. Slipade och målade om, la nytt golv i vardagsrummet och trätrall på balkongen. På en vecka. När jag flyttat in var jag helt sopslut. Utöver orkeslöshet, nedstämdhet hade jag hjärtklappning titt som tätt och blev märkbart känslig för ljud. Misstänkte borrelia eller möjligen en tendens till utmattning. Beställde tid hos vårdcentralen. I lägenheten stördes min sömn av ett lågfrekvent ljud som kom och gick. Ja, ni kan säkert gissa hur en redan utmattad kropp påverkas av enbart två tre timmars osammanhängande sömn, särskilt som jag normalt behöver åtta timmars sömn per natt. Fastighetsvärden tog glädjande nog problemet på allvar och förklarade att det är ett detektivarbete att hitta källan till just lågfrekventa ljud. Jag uppbådade krafter och kontaktade några andra hyresvärdar och blev förvånande snabbt erbjuden en lägenhet i Eskilstuna och en annan i Hälleforsnäs, nära mina favoritskogar och läckra stigar. Satte mig på min favoritstubbe i vardagsrummet och tänkte igenom hela situation: Niklas, gör nu inget impulsivt och ogenomtänkt. Alltsomoftast handlar mycket om inställning. Jag hade valet att antingen deppa ihop, bli arg, uppgiven och frustrerad, tacka ja till någon av de andra lägenheterna eller men vad fan, jag har ju all utrustning för övernattning utomhus året runt och jag sover ju dessutom så otroligt skönt i det fria. De som läst mitt inlägg från 2 januari vet att jag valde det senare alternativet och i början av december rekade jag den närliggande Torshargskogen och hittade en ljuvlig tältplats på en höjdrygg omgiven av höga granar och tallar. Den 10 december påbörjade jag så min resa som dedikerad utesovare. Införskaffade en almanacka för 2020 med en sida per datum för dagliga noteringar.
Så mycket bättre
Hur har det hela förlöpt? Jag hade först tänkt skriva ihop en slags kvartalsrapport, men insåg snart att växlingar, ögonblickshändelser och sådant som hör varje månad till skulle flyta ihop till något plottrigt hopkok. Aktualiteten skulle gå förlorad. Beslöt istället att skriva en sammanfattning för varje månad. Så gott folk, summerar januari månad 26 nätter utomhus och inomhus fem nätter. En natt inomhus på sköna Lilla Vasskär i Åkers bergslag och fyra nätter hemma i min säng. Två av nätterna hemma var dock påtvingade då fastighetsskötaren ville testa att stänga av ventilationssystemen och vi upptäckte då att det är det ena äldre systemet som skapar det lågfrekventa ljudet. Nu ska de bara lokalisera själva källan till ljudet. Det är förstås bra om de får ordning på det eftersom jag märker att ljudet (som kommer och går) påverkar mig när jag är hemma en hel dag. Men sova, ja, det kommer jag fortsätta att göra utomhus, åtminstone året ut.
De 26 nätterna utomhus fördelar sig på tält (21), skärmskydd (2), under bar himmel (2) och kolarkoja (1), den senare är väl gränsfall. I och med att jag inte längre har några katter kör jag utelivet all in. Måttlighet har aldrig varit min grej. Så nu sticker jag iväg på äventyr med lätt springvänlig packning varje helg. Det har blivit Tunaberghalvön två gånger, Marvikarna, Hälleforsnäs-Kvarntorp och så Tivedens nationalpark i och med mitt årsprojekt att besöka nationalparken minst en gång i månaden året ut. Men jag har ju ett jobb att sköta och då tältar jag i närliggande Torshargskogen och i januari har det blivit 17 nätter där. Det tar mig 35 lugna minuter från det att jag går ut genom dörren tills jag krupit ner i sovsäcken och omvänt lika många minuter att slå ihop tält och packa ihop och promenera hem. Gröten är förberedd på spisen liksom espressobryggaren. Bara slå på spisen, hänga upp sovsäcken på tork och ibland ett blött tält, svida om till jobbdressen, äta frukost med P1 i lurarna.
Bästa medicinen
Jag sover så oerhört gott utomhus. Vindens sus i trädkronorna och den svala sköna luften som silkeslent smeker ansiktet är både välgörande och beroendeframkallande. Rutinen att packa, fylla termosen med te, kanske lite mörk choklad till bokläsningen, pannlampa med laddade batterier, ja, allt detta sker numera per automatik. Som ett självspelande piano. De senaste två nätterna hemma i sängen kändes onaturligt på något märkligt vis. Detta medan kvällar och nätter ute i naturen är så skönt avskalade men väcker ändå tankar. Ingen distraktion. Jag har fått ett annat perspektiv på vad egentligen ett boende betyder för mig och än mer än tidigare ifrågasätta det materiella i mitt liv. Vad behöver jag och vad behöver jag inte, för att känna mig glad. Jag tänker egentligen inte så mycket, bara är. Min lägenhet känns alltmer som ett slags basläger där jag packar om, tvättar, lagar mat, tar ett varmt bad, skriver, betalar räkningar, trimmar skägget, redovisar moms, läser feta fackböcker jag inte ids släpa med mig till Torshargskogen. Ja, vem vet vart denna väg bär.
Sömnen jag får i tält eller under bar himmel är oslagbar. Bästa medicinen! Och apropå medicin fick jag häromveckan provsvaren och alla värden var utmärkta, utom att jag låg en punkt över det normala på hormonproduktion i sköldkörteln. Ska ta ett kompletterande prov i mars. Men om jag frågar kroppen idag: Hur mår jag? Svarar jag: Idag mår jag så som jag är van att må: lugn och full av (livs)glädje i kroppen, energi och kreativa tankar, social och utåtriktad. Med dagligt yinyogapass sedan i december, inga måsten eller göra-allt-på-en-gångmentalitet, utomhusnätter med god sömn, avskalat uteliv på stigarna och så det återvändande ljuset är det knappast förvånande att min kropp och själ fått det bästa tänkbara och mår därefter. Lite måttlighet skadar inte.
Att ligga i en varm sovsäck och betrakta stjärnhimlen, förundras och låta tankarna vandra och snudda vid det ofattbart ofantliga ger både gåshud och svindel. Nu senast vid Bruksdammen utanför Hälleforsnäs i Sörmland. Orion, Karlavagnen, Polstjärnan, Cassiopeja och stjärnhopen Plejaderna. De första stjärnbilderna jag lärde mig som barn. Minnen kommer när vi bilade till och från mormor i Moskosel (utanför Arvidsjaur) kring jul genom snötäckt landskap. Stjärnhimlen däruppe i norr om vintern var så överväldigande. Obeskrivlig. Ansiktet mot en kall bilruta. Kontemplativt.
Bruksdammen 24/1: Noterade fem satelliter och två stjärnfall. Vad jag önskade mig förblir min hemlighet.
Och sedan alla möten med skogens invånare. Hoande kattugglor, bland annat två tre hoande vid Nävsjön en kväll, skällande rävar och två som jag mött på morgonen på väg hem till baslägret, bäver en kväll i kanalen på väg till Torsharg, rådjur lite då och då. Vaknade en natt av något utanför tältet, när jag rörde mig väste det till och försvann ljudlöst, antingen katt eller grävling (som kan väsa men oftast grymtar högt). Vid Nävsjömossen vaknade jag till några spelande orrar. Övade sig säkert inför vårens stora spelning. Inte att förglömma är alla små insekter som besökt mig i tältet. En spindel (bild) lyckades hänga med hem trots att jag flyttade ut den till mossan. Den bor nu bland mina växter i baslägrets vardagsrum. En långsamt vandrande tallbärfis. Skogsmusen som rotade runt i ryggan eller den i kolarkojan vid Nävsjön som rände runt på andra britsen i jakt på något ätbart. Gav den en bit Twix sedan höll den tyst (såg en bild framför mig där den låg i sitt torra bo ihopkrupen med de nätta framtassarna på magen, ett leende och slutna ögon). Så många små ögonblicksmöten. De som berikar livet.
Bortsett från några timmars snöfall i Tiveden och regn de sista dagarna i januari har det varit ovanligt milt och nederbördsfritt. Det har blåst en del under månaden och jag älskar suset i trädkronorna. Och i min glänta i Torsharg har flera träd knarrat, knirrat och gnisslat i alla möjliga tonarter varför jag döpte min tältplats till De sjungande trädens glänta (en titel som hämtad ur Tre deckare löser ). Detta tills jag kvällen den 17 januari inspekterade träden kring gläntan och upptäckte att Storgnisslaren, en hög långsmal tall, som älskvärt lutade sig mot en granfru men den dag granens grenar ger vika kommer tallen utan tvekan falla rakt över platsen där jag slår upp mitt tält. Hittade snabbt en ny fin glänta 5-6 meter längre bort, omgiven av flera ståtliga tallar. Kan fortsätta njuta av trädens sång och vindens sus i trädkronorna.
Som varmast har det varit 10 plusgrader den 15:e och som kallast fem sex minus natten den 5:e i Tivedens nationalpark och åtta minus fullmånenatten vid Marvikarna den 10:e
Läst i tältet
Böcker upplöser varandet och läsning kan jag inte vara utan även om så rogivande att bara ligga och lyssna på naturens ljud i mörkret. Hade totalt missat paret Torgebys vackra bok Sova ute. Tack för tipset Naturmorgon P1. En rofylld bok med Markus kloka enkla ord och Fridas fotografier som lockar och bjuder in. En dedikerad Liv och lust som jag fick av författaren Mats (och Åsa Ottosson) en gång för typ 15 år sedan och som jag upptäckte på nytt i och med flytten. Läsglädje och förkovran på hög nivå och för alla åldrar. Visste du att en silverfisk kan bli flera år, om du låter bli att trampa på den. Gunnar Wettergrens Träd en vandring i den svenska skogen handlar tyvärr mer om träden som resurs ur ett historiskt kulturperspektiv än om skog och biologisk mångfald. Intressant läsning men inget för en trädkramande romantiker som sätter värde på annat än virke. Underfundiga Hundmanuskripten av Jon Fosse borde alla (som inte har en hund) läsa. Tre berättelser som berör och balanserar på ovisshetens rand. Kattmanuskripten mitt liv som underdåning uppassare kanske blir min uppgift att skriva. Birgitta Crafoords bok Alkoholist med rätt att leva är en ärlig käftsmäll. Bara synd att den är stört omöjlig att få tag på. Går dock att låna på bibliotek. Tack och lov för våra bibliotek! Lånade nyligen Lars Monsens Stora vildmarksboken.
Utrustning
När jag tältar i Torshargskogen använder jag mitt enmanstält Tarptent Notch och sover då med öppen absid. Jag kommer inom kort skippa tältet och spänna upp en enkel tunn pressening som tak på lämplig plats i Torshargskogen. Som sovsäck har jag min gamla hederliga Caravan Arctic som hängt med i över 30 år! Kanske i rymligaste laget, då den är lite som sovsäckarnas 105-säng men skulle det smälla till och bli 20 minus får jag lätt plats med någon av mina andra säckar i caravanen. Har lagt ett lager granris på backen och har sedan i tältet ett cellplastunderlag och på det ett uppblåsbart isolerat Sea to Summit UL. En termos med te är en självklarhet liksom pannlampa.
När jag sticker iväg på mina helgäventyr har jag samma tält och uppblåsbara liggunderlag men har som sovsäck min betydligt lättare Sea to Summit Spark 3 samt ett Fjällmarks sovsäcksöverdrag med vattentät underdel i nylon och luftig ovandel. Under de två kallaste nätterna drog jag min dunsmock över fotändan på sovsäcken och Haglöfsjackan mellan sovsäck och sovsäcksöverdraget på överkroppen. Har inte frusit en endaste natt och så otroligt skönt med alla sovmornar i en varm och gosig sovsäck! Vill man gå upp tror ni?
Vad tar jag med mig in i februari?
Jag kommer göra mitt yttersta för att undvika skärmskydd och träbritsar i kolarkojor och liknande. Jag sover inte bra på hårt och helt plant underlag, trots uppblåsbart liggunderlag. Tält, presenning eller under bar himmel är det som gäller framledes. Ja, och så konststycket att försöka skriva en betydligt kortare månadsrapporter framöver.
På återseende
Niklas
