Vår Grönlands färd är typiskt för hur mina idéer till filmer har fått liv. Jag har alltid följt med Pam. Hon är en mycket driven människa med många idéer. Så Jemen filmen blev till av att hon ville göra sin magister där. Mannen Med Barnvagnen blev till när jag var hemmapappa till Dana. Och Pam gjorde sin andra master i Manchester. I Grönland hamnade vi får att hon fick ett stipendium att åka och studera i Nuuk. Huvudstad på Grönland. Vi hade länge funderat om att hitta en plats att bo på som passade vårt liv. Spännande. utmanande, frisk luft och med en sagolik natur. Så vi såg Nuuk som ett tecken. Men vart skulle vi bo?Så vi åkte hela familjen till Nuuk. Målet var att hitta en plats på Grönland som skulle passa vår förhoppning.
Nuuk måste vara en av världens allra vackraste huvudstäder! Helt klart en av de dyraste också. Och heller inte en av de enklaste att lära känna folk. De första mötena jag hade var...katastrofer. Korkat nog hade jag förväntat mig att grönländarna och samhället skulle vara öppet, nyfiket, varmt och vänligt som i Sibirien. Jag vet inte varför jag trodde detta. Jag vill påstå att det var tvärt om. Få ville lära känna en, många behandlade mig som om jag var där att skriva skit om folk och landet, allt skulle betalas. Och det mesta kändes tungt och grått. Vi hade en fantastisk lägenhet, men under oss hade vi en haschyngling som spelade maximalt hög musik dygnet runt. men den fantastiska naturen gav oss ändå ro.
Jag vet idag att anledningen till att jag uppfattade Nuuk så, beror på följande. Den danska kolonialiseringen, att Grönland därför är kyligt Skandinaviskt, extremt tuffa livsvillkor. Och att grönländarna är vana att folk kommer och går. De kommer in i deras liv, nästa dag är de borta. Det är för känslomässigt tufft. Och så den vanliga stora staden känslan som alltid är lite mindre trevlig. Den finns även i Nuuk med sina 16 000 invånare.
Det skulle ta tre månader innan det började lossna. Pam hade träffat den fantastiske chefen för en privat skola i Nuuk, Pilo Samuelsen. Han kom från en ort som hette Qasigiannguit. Vi kunde knappt uttala namnet. Därefter träffade vi den lika fantastiska Viviann Motzfeldt som introducerad oss till Svend och Julia! Helt underbara människor som hade en stuga i Qasigiannguit som vi fick låna. Tuffaste starten i Nuuk, men bästa slutet. Som allt som har med Grönland att göra!
Och se trailern för dokumentären här