Quantcast
Channel: Senaste blogginläggen på Utsidan.se
Viewing all 2408 articles
Browse latest View live

Ruskaresa till Oulanka nationalpark 2021.

$
0
0

Sambon och jag gjorde en spontan resa upp till Oulanka nationalpark över ett veckoslut i slutet av September 2021 för att få beskåda höstens färger uppe i Lappland.

23.9.2021

Vi startade på eftermiddagen från Kristinestad med riktning mot Ruka vilket var en färd på ca 670 kilometer, eftersom vi startade sent på eftermiddagen så beslöt vi oss för att sova på hotellet Scandic Rukahovi i Ruka när vi var framme så sent på kvällen/natten.

24.9.2021

På morgonen så vaknade vi tidigt och begav oss ner till matsalen där vi åt frukost. Eftersom Ruka är en skidort vintertid så var dom redan i fullgång med att förbereda sig för vintersäsongen vilket vi kunde bevittna från vårt frukostbord. När detta blev en spontan resa över helgen och dels för vi hade begränsat med tid så valde vi ut dom mest sevärda platserna som fanns i nationalparken, vilket gjorde att vi förflyttade oss med bil dom längre sträckorna.

Frukost.

Vi började med att vandra Pieni karhunkierros vilket är totalt 12 kilometer, Pieni karhunkierros har många fina hängbroar och leden går förbi många olika sevärdheter. Redan efter par kilometer från Juumas parkeringsplats så kommer man fram till Myllykoski vilket är en plats som man ofta ser i sociala medier, här knäpptes en del bilder och det var ganska så packat med folk. Vi var tvugna att köa när dessa broar har begränsningar om hur många personer de tar åt gången.

Myllykoski.

Efter att ytterligare vandrat en bit kom vi fram till en utkiksplats där man kan titta ut över Kallioportti vilket är djup dal, efter vi hade beskådat utsikten en stund så gick vi vidare mot ett vindskydd som finns en bit längre ner. Här så beslöt vi oss för att ta lunch när vi fick besök av den orädda fågeln Lavskrika som gjorde oss sällskap.

Uppe i Kallioportti.

En hungrig Lavskirka.

Efter våra magar var mätta så fortsatte vi och större delen av leden går bredvid floden Vattumutka där det finns ett par platser som bjuder på mera spektakulära vyer, ett av ställena är Jyrävä där det finns en större fors.

Med kameran i högsta hugg.

Jyrävä

Eftersom det var sent i September så började det skymma tidigt så vi valde att gå sista biten i rask takt när vi skulle förflytta oss med bil sista biten innan vi kunde sätta upp tältet. Även fast vi var relativt snabba så blev vi tvugna att gå i mörker från parkeringen men när vi hade en stark pannlampa så kände vi oss trygga att gå i mörker. Väl framme vid lägerplatsen så var det svårt att hitta en vettig tältplats dels för att vi kom sent när det var mörkt men även för att många platser var tagna, sedan så är terrängen i denna nationalpark väldigt kuperad en hammock skulle troligtvis varit ett betydligt bättre alternativ. När vi tillsist hade hittat en plats för vårt tält och fått det uppsatt så blev det att göra lite mat framför elden innan vi kröp ner i våra sovsäckar.

Pieni karhunkierros

Från Pieni karhunkierros är det ca 50 minuters bilfärd till Savilampi ödestuga där vi sovde.

25.9.21

Redan vid sjutiden på morgonen så var sambon uppe, hon var hungrig så det blev att omgående koka gröt. När vi hade fått i oss varsin portion gröt och plockat i hopp vårt pick och pack så gjorde vi oss klara för dagen. Först begav vi oss mot Taivalköngäs ödestuga där forsen delar sig till två, sedan så finns det tre stycken hängbroar att beskåda. Här så tog vi en lite längre paus vid ödestugan och åt lite mat när vi torkade kläder. När vi sedan kände oss klara och hade beskådat hängbroarna vid Taivalköngäs så gick vi tillbaka samma väg som vi kom men gjorde en liten avstickare för att se Pikkuköngäs vilket är en utkiksplats, efter började vi leta oss mot bilen igen.

Tältplats i Savilampi.

Savilampi ödestuga.

Sambon är på toppen humör.

Hängbroar vid Taivalköngäs.

Sträckan mellan Savilampi ödestuga och Taivalköngäs ödestuga, vi gick sedan samma sträcka tillbaka via Pikkuköngäs. Som kan ses på bilden nedan.

När vi var framme vid bilen så körde vi bara några hundra meter innan det var dags för nästa stopp, vi satte bilen vid vägrenen och började vandra mot Rupakivi vilket är en sten/klippa som ligger mitt i floden Savinajoki. Från vägen fram och tillbaka var det ca tre kilometer.

Rupakivi.

Efter vi hade Sett Rupakivi så hoppade vi bilen igen och begav oss mot Oulanka naturum vilket var ungefär ca 40 minuters bilresa, när vi inte hade ätit på många timmar så var vi ganska så hungriga så vi beslöt oss för att ta ett mellanmål när vi var framme i naturumet, det blev det en smörgås och en kopp svart kaffe. Från Oulanka naturum så är det en kort bit till Kiutaköngäs vilket är mäktig fors på 325 meter vilket jag kan rekommendera att se om man har vägarna förbi.

Kiutaköngäs.

Fram och tillbaka från Oulanka naturum är det bara ca 3,5 kilometer.

När vi hade sett Kiutaköngäs så började det skymma och eftersom vi skulle köra hem nästa dag så beslöt vi oss för att sova på Holiday Club Kuusamon Tropiikki för att få en bra nattsömn.

Från Kiutaköngäs till hotellet så var det ca 40 minuters bilfärd.

26.9.21

När vi hade fått sovit denna natt så var vi inte så speciellt sugna på att se sista punkten på resan vilket var Pähkänänkallio men eftersom jag själv anser att det är ett av nationalparkens guldkorn så hade vi inget annat val än åka dit. Från hotellet så hade vi ca 50 minuters bilresa innan vi var framme vid parkeringen Pähkänänkallio, från själva parkeringen så är drygt 1 kilometer innan man kommer fram till Pähkänänkallio som också är en kände plats som brukar synas på sociala medier. När klockan började nära sig 13:30 så beslöt vi oss att börja leta oss hemåt när vi hade en bra bit hem plus att vi var nöjda med dagen och bilderna vi hade fått.

Från hotellet till Pähkänänkallios parkering.

Pähkänänkallio

Summa summarum vi var väldigt nöjda att få se höstens färger i Oulankas nationalpark och tre dagar räckte gått och väl för att se det mesta i parken kände vi. Vill man tälta som oss så är troligtvis hammock ett bättre alternativ eller ett enmanstält när större delar av nationalparken har väldigt kuperad terräng vilket gör det svårt att hitta tältplatser.

ett_finlandssvenskt_uteliv


Njupeskär - On your bucketlist!

$
0
0

Sveriges högsta (fria) vattenfall.

Ja, jag känner till debatten om huruvida Njupeskär verkligen är landets högsta vattenfall. Men den debatten lämnar vi därhän.

Vi besökte Fulufjällets nationalpark under mellandagarna. Mestadels solsken, men det hindrade inte temperaturen att krypa under tjugo-strecket.

Det är en karg och nästan brutal natur som möter dig. För oss hemmahörande i Skåne påminner det en hel del om rasbranterna på Söderåsen.

Urskog

Otillgängligheten har bevarat en äkta urskog av barrträd.  En vacker fond mot den krispiga luften.

- Det är så här den svenska skogen borde se ut.

Men det var till vattenfallet vi skulle. Ett vattenfall som vintertid skulle likna Kung Bores sagovärld.

Njupeskär gjorde oss inte besvikna. Ju närmare vi kom desto mer majestätiskt blev dess frusna fåra.

Ja, det finns skyltar som varnar för att närma sig vattenfallet, men den diskussionen lämnar vi därhän.

Det är en kittlande känsla att gå på isen och höra vattnet forsa inunder dig.

- Tar det varligt. Vill inte fastna mellan stenarna.

Trots kylan fortsätter vattnet att forsa över kanten och skapar en närmast övernaturlig isskulptur.

Skrämmande. Mina tankar går till Aliens filmerna, när jag blickar uppåt.

Det är på vintern som Njupeskär kommer till sin rätt. Borde det stå på skyltarna.

Infinity pool

På sommaren skall du bada i den naturliga pool som bildats vid krönet till fallet.

Du plaskar runt med en hänförande utsikt över Fulufjällets nationalpark.

Men det får anstå till nästa äventyr.

Tack till, Kristina, Peter och Nils, för att ni övertalade mig till detta äventyr.

Text: Anders Hermansson

Foto: Nils Olof Nilsland

Niják till Akkastugorna

$
0
0

Vi vaknade till ett kalasväder igen. Nu skulle vi fortsätta till Akkastugorna. 

Efter frukost så packade vi ihop och fortsatte vandringen.

Àhkkàmassivet syntes tydligt, och det en imponerande syn. Riktigt stora och höga berg.

Bakom oss hade vi nu Niják, som badade i sol...eller skugga...beror på hur man ser det.

Vi visste att vi skulle göra två vad, och vi tog hjälp av Claes Grundstens bok "På fjälltur Sarek" för att hitta lämpliga ställen att vada Suottasjjåhkå. Det är inte den man ser på bilden nedan.

Här ett enklare vad.

Efter vaden så var det lite vandring uppåt. Vi kom upp på en plan yta och ordnade lunch.

Under förmiddagen var det några tillfällen då vi stannade till och intog ryggläge och lapade sol...kalsväder som sagt. Men, vi var tvungna att fortsätta, vilket vi också gjorde utan att ha bråttom.

På bilden nedan ser man ut över sjön Sjnjuvtjudisjávrátj och vi var på väg upp till platån ovanför sjön, för att följa stigen som går till Padjelantaleden. Stigen rundar södra och västra delen av Áhkkámassivet.

Nedan ser man slutet av sjön, och när det är snösmältning och regn så rinner vattnet i ravinen hela vägen ned till Vuojatädno som mynnar ut i Ritsemjávrre...eller är det Àhkajávrre? 

Här går vi på stigen.

Oj, rast vila igen...usch, vi har det jobbigt :-)

Nedan ser man vårt slutmål, eller kanske kan ana det. Akkastugorna idag.

Västtopparna närmast till höger...längre bort är höjden 1624 och 1004 möh.

Västtopparna.

En blick bakåt och man ser att stigen är ganska vältrampad. Roligare att gå denna stig istället för Padjelantaleden om man ska till Ruohtesvágge från Akkastugorna, eller tvärtom som vi gick.

Toppen 1624 möh nedan.

Nedåt, nedåt...

Åh, hjortron.

Det var lyxigt...hjortron...gott!

Bilden nedan är där stigen ansluter till Padjelantaleden. På bilden ser man en snöbefläckad Gisuris.

Padjelantaleden norrut, och avstickaren till stigen.

Samma t-korning...annan vinkel. De tre topparna är från vänster 1624 möh, den i mitten är den ena av Dubbeltoppen 1790 möh och den längst till höger (och mest söderut) är den ena av Västtopparna 1738 möh.

Nu var det sista biten kvar...snart framme vid Akkastugorna.

Där var den, bron över den dånande Vuojatädno.

Så, framme vid Akkastugorna.

Vi slog upp tälten och fixade middag.

Det var ganska skönt att vara framme. Vår vandring började verkligen närma sig sitt slut, men morgondagen skulle visa oss någonting riktigt roligt...more to come!

Vi somnade ovaggade denna kväll.

Gonatt!

Vilodag vid Akkastugorna och lite roligheter

$
0
0

Vi unnade oss en vilodag vid Akkastugorna. Det var skönt att veta att vi kunde ligga still och bara ta det lugnt. Vi var trötta i benen.

Vi bestämde oss i alla fall för att gå till cafét vid Änonjálmme. Frukost hade vi ätit tidigare, så det här blev som lunch/mellis.

Väl vid stugan så fanns det mycket gott att välja på.



Vi pratade med kvinnan som hade caféet, och det var väldigt intressant. Hon berättade om verksamheten där och vi kom in på att prata om Claes Grundsten och hans böcker. Claes har varit stugvärd vid Akkastugorna och hon berättade om hur han hade utforskat fjällen i Sarek.

Efter fikat och pratstunden kände vi att vi hade fyllt på energidepåerna en del, och vi gick tillbaka till tälten. 

Det var lite gråväder, men det finns väl inget dåligt väder? 

Vi bestämde oss för att vi skulle sträcka på benen lite till denna dag, och gick över Vuojatädno.

På andra sidan vattendraget fanns en informationstavla om Padjelanta. 

Vi såg att det var en stig som gick norrut. Den kunde vi följa och se hur det såg ut längs den.

Det var blött, och det syntes tydligt att stigen inte hade varit så trafikerad de senaste åren.

Plötsligt såg vi markeringar på grova björkar. Det var bara markeringar på de grova björkarna, ingenting på de yngre och mindre träden. Det måste vara en gammal led, och vi såg nog den gamla markeringen. Nu var vi nyfikna. Tur att vi hade Claes Grundstens guidebok med oss, som kanske kunde ge lite svar senare.

Markeringarna var blå, gul, blå. Vilken led hade haft den markeringen? Var det till de gamla Akkastugorna?

Stigen som sagt...den var inte så vältrampad nu.

Blåbär.

Fuktigt...fjällväder.

På kvällen sprack det upp och var omväxlande sol och mulet.

Vi hade bestämt oss för att dagen därpå gå upp på den topp på Áhkká som var 1624 möh.

Det var en bra vilodag...vi sträckte på benen under dagen och det var precis lagom. De var faktiskt lite trötta.

Det var två saker som var roligt under dagen. Det ena var samtalet med hon som hade caféet  och det andra var att vi såg den gamla markeringen på de grova björkarna.

Vi somnade ovaggade.

Gonatt!

Låktatjåkka till Nikkaloukta - en tur med en twist, del 5

$
0
0

Dag 5 (2021-08-12) – Bestigningen av Šielmmáčohkka

 

Väderleksrapporten har utlovat sol med spridda moln denna augustimorgon men som så ofta hänger molnen tunga kring fjälltopparna och regnet hotar i horisonten. Jag pratar med stugvärden och frågar om han varit uppe på Šielmmáčohkka någon gång. Det har han inte. Under hans veckor som stugvärd denna sommar har ingen varit där uppe, menar han. Men, det ska finnas ett häfte inne på väggen i västra rummets kök som ger råd om bästa väg upp. Jag letar upp denna guide, bara för att finna en ytterst torftig förklaring i stil med ”från dalen norr om Nallú vandrar man norrut över blockmark och snöfält tills man når toppen”. Ingen vidare hjälp, men i efterhand visade den sig åtminstone ha rätt i sak.

Vi packar en ryggsäck att dela på. Regnkläder, varsin dunjacka, vatten och den obligatoriska energikällan som år efter år driver oss fram genom Sveriges fjäll – choklad. Det regnar ännu inte när vi lämnar Nallostugan.

Vi tar oss relativt torrskodda över Nallojohka och vandrar sedan nordvästlig riktning upp över Nallús västra utlöpare. När det planar ut tar vi kurs mer norrut och når slutligen södra kanten av sjön 1235 där vi korsar ett snöfält. Sedan vandrar vi österut och korsar det lilla vattendrag som förbinder sjön 1235 med dess lite mer östliga granne. Nu går vi i nordöstlig riktning och börjar ta höjd. Stenarna vi går på växlar kraftigt i storlek, färg och form. Till en början är de ganska stora och ger bra fäste för att sedan bli mindre och vassare. De rasar under fötterna och börjar glida ned längs den branta sluttningen. Ibland följer lite större sten med och då känns det obehagligt. Vi tar oss över två relativt branta snöfält som ändå ger gott grepp innan vi på alla fyra klättrar den sista branta sträckan upp till den lilla platån nedanför den mycket lilla glaciären på Šielmmáčohkkas sydsida.

Här tar vi en liten paus och begrundar lämplig fortsatt färdväg. Det finns egentligen två alternativ – att följa i kanten av endera av två långsträckta snöfält som löper upp bland molnen ett par hundra meter ovanför våra huvuden. Det är svårt att avgöra vilken rutt som är bäst, vi är mycket väl medvetna om att den ena skulle kunna leda till att vi får vända om då risk finns att den blir för brant eller på annat sätt farlig. Vi dividerar ett tag och beslutar oss sedan för att välja det östra snöfältet.

Vi går uppåt längs det östra snöfältets västra kant. Det är ganska brant men inga problem då underlaget ger gott fäste. Stenarna något rundslipade och inte särskilt hala. Ju mer höjd vi tar desto brantare blir det. Nu skingras de lågt liggande molnen för ett tag och vi ser tydligt ett krön. Det ser ut att bli mycket brant precis innan krönet, men vi kämpar på. Branten visar sig inte utgöra några problem, förutom att en och annan sten rasar ned. Den sista biten upp till krönet får vi scrambla.

När vi når krönet har molnen skingrats ytterligare och vi ser upp mot sadeln mellan Šielmmáčohkka och Kugghjulkammens västligaste topp. Det är inte särskilt brant och snart står vi mitt i sadeln. Utsikten över Siehtagasglaciären och ned över Visttasvággi är storslagen. Åt nordväst reser sig Šielmmáčohkkas stortopp, något hotfullt med sina mörka, vassa, kantiga stenbock som går upp i molnen. Vi tar mod till oss och börjar vandra.

Den sista biten upp mot toppen är egentligen inte svår. Stenarna är stora (från någon halvmeter till halvannan meter i diameter) och ganska vassa, så man får se upp var man sätter fötterna. Ibland anar man minimala spår efter en stig. Går man för långt åt nordöst stupar det plötsligt lodrät något hundratal meter ned till Siehtagasglaciären, så vi håller oss ett tiotal meter längre sydväst och följer kammen upp. Efter en halvtimmes vandring/scrambling är vi plötsligt framme. Toppröset, med en smal, upprättstående sten, och den mytomspunna bronsreliefen med Hugo Nikolaus Pallin i profil. Det är det. Molnen ligger täta och vi ser inte mer än några meter i varje riktning. Plötslig plingar det till i telefonen. 4G! En rad meddelanden strömmar in. Det stämde alltså, det som en stugvärd i Vistasstugan påstod förra året – man har god täckning på Šielmmáčohkkas topp. Vi ringer ett videosamtal till familjen. Visst hackar det något och visst är bilden inte HD-upplöst men det är kul att se deras ansikten när vi ringer och berättar att vi står på Sveriges 12e högsta topp. Även om det knappt blåser och inte regnar är det inte supervarmt på toppen. Vi tar lite bilder, poserar med herr Pallin och beger oss sedan nedåt igen.

Nedvägen är möjligen lite krångligare än uppvägen. Det börjar regna lite och blir lite halt. Vi tar oss varligt fram över de stora stenblocken. Efter en halvtimme skingras molnen ordentligt och Kugghjulskammens västtopp bli synlig. Jag lämnar de andra bakom mig och kommer ned på sadeln igen, där jag börjar jogga upp mot den motsatta toppen. Underlaget består nu av platta stora block och det går snabbt att ta sig uppför. På toppen är utsikten fantastisk, inte minst ned över Nallú, Stuor Reaiddávággi och Visttasvággi. Några minuter på toppen och sedan vänder jag om i sydvästlig riktning. Springer ett par hundra meter och kommer fram till en lodrät kant som störtar hundratals meter ned mot Stuor Reaiddávággi. Det kittlar i magen när jag ställer mig och kikar över kanten. Sedan går jag tillbaka och möter upp de andra, som nu hunnit till en bit nedanför sadeln.

Det går långsamt nedåt. Gafnes känner sig lite ostadig i benen så vi tar det lugnt för hennes skull. När vi kommit ned en bit och snöfältet vi följer inte längre är så brant går jag ut på det och åker de sista 200 metrarna på fötterna. Det går ganska snabbt och är fasligt kul.

För att undvika det branta partiet med rasrisk ned mot sjöarna går vi den här gången ett par hundra meter längre österut och kommer slutligen ned till den östra av de två sjöarnas östra kant. Vi vänder sedan om västerut för att runda Nallú. På Nallús nordvästsida hittar vi ett gigantiskt och vackert stenröse. Det är åtminstone 1,6 m högt och någon meter i diameter i basen. Det är runt och symmetriskt. Någon måste lagt ned mycket tid på att bygga upp detta.

Sista vägen tillbaka mot stugan går ganska snabbt. Vi kommer fram, trötta och belåtna. Jag har glömt att ladda klockan vilket medförde att den dog strax innan 1900 meters höjd. Då hade vi gått 10,2 km och 1003 höjdmeter. Gissar därmed att det totalt för dagen blev cirka 21 kilometer och 1100 höjdmeter.

På eftermiddagen sover vi någon timme och äter sedan middag. Umgås i köket och går en kvällspromenad innan vi trötta och belåtna somnar gott i varma sängar.

 

 Šielmmáčohkkamassivet sett från Nallús västliga utlöpare. Längst till höger ses Kugghjulskammens västligaste topp. Šielmmáčohkkas stortopp är dold bland moln. Vi vandrade upp längs den vänstra kanten tillhörande snöfältet längst till höger (öster). Varnar för det något rödaktiga partiet i mitten av bilden - brant och risk för ras.

 Tillbakablick mot sjön 1078 och toppen 1750 (till höger). I mitten i bakgrunden ser man Tjäktjatjåkkamassivet. Upp mot Šielmmáčohkkas sydvästtopp. Över snöfält strax norr om den östra av de två sjöarna mellan Nallú och Šielmmáčohkka.Precis nått fram till det östra snöfältets kant. Dags att ta höjdmeter!Snart uppe vid sadeln, efter att ha lämnat snöfältet. Tillbakablick över Nallú (till vänster). I bakgrunden anas Tjäktjatjåkkamassivet.

Utsikt över den mäktiga Siehtagasglaciären, från sadeln mellan Šielmmáčohkka och Kugghjulskammen. Upp mot Šielmmáčohkkas stortopp. Siehtagasglaciären klättrar högt upp längs bergsväggen. Välkomnad av herr Pallin som troligen varit ensam på toppen ett tag. Moln drar återigen in på väg ned från toppen.

Šielmmáčohkkas stortopp sedd från Kugghjulskammens västligaste utlöpare. Stort hål kan ses i Siehtagasglaciären.

Bild tagen i nordöstlig riktning från Kugghjulskammens västligaste utlöpare.

Nallú sett från Kugghjulskammen. Räitatjåkkamassivet anas i bakgrunden. Ned mot Stuor Reaiddavággi från Kugghulskammen. En god bit på väg hem. Nallús "nål" är inte särskilt spetsig från det här hållet. Vackert grön mossa. Sjön 1078 och Tjäktjatjåkkamassivet på väg hem.

Vad är väl en missad praktejder?

$
0
0

Januari kan vara förfärligt i Skåne. Men också alldeles, alldeles underbart. Halvvägs in i årets första månad, detta tredje pandemiår, blev gårdagens utflykt en konkret påminnelse om vilka årstidskontraster som ryms inom vår skandinaviska halvö. Och den påminde mig också om varför jag blir kvar här i den södra delen av landet istället för att flytta närmare fjällen, som jag älskar. 

Dagen började med en kort dialog på Facebook med ett par personer, som f.n. befinner sig någonstans på taket av Norge om jag förstått rätt. Vi känner inte varann, våra vägar korsas bara på Internet. (De är, liksom jag, engagerade i varsin intressegrupp, för Sarek respektive Padjelanta.) 

Vi utbytte några meddelanden innan min kamrat kom och hämtade mig för dagens tur. Målet var ”Näset”, dvs. Skanör/Falsterbo-halvön, baserat på att sannolikheten för sol och ljus var högre där än för inlandet.

När jag klev ur bilen vid Fotevikens strandängar kom ytterligare en hälsning från min Facebook-kontakt i appen, med synnerligen vintriga bilder! Och där stod jag, med en ganska svag, sydlig vind i ryggen, i ett blekt solljus, med grönt gräs runt fötterna. Visserligen hade vi haft nattfrost, men någon vinter fanns inte i sikte. Nä, enligt SMHI:s årstidskarta är det faktiskt fortfarande höst i sydvästra Skåne.  

Kamraten och jag gick norrut på de vattensjuka ängarna på udden som skiljer Foteviken från Höllviken. Här och var en komocka. Ett fågelkranium. Ett till. En halv död rovfågel. Två sammanslingrade daggmaskar, märkligt röda. En tjock, lurvig larv – kanske en fjärilslarv – levde faktiskt och krullade långsamt ihop sig när den blev petad på. I luften fanns en knappt förnimbar doftton av något som brukar växa sig starkare lite längre fram när marken värmts upp lite mer; jag vet inte vad den doften består av men den är omisskännligt skånsk för mig. Vi kryssade mellan oväntade små kanaler. Plötsligt flög en sånglärka upp! Den sjöng visserligen ingen drill i skyn, men det var i alla fall en lärka, tjoho!

När vi nått vägs ände på udden och blickade bort mot Öresundsbron i diset, hördes den: Årets första vårhälsning!

Det finns några fågelsångar som gör mig alldeles extra glad och lycklig när jag hör dem för första gången varje år- eller faktiskt för sista gången i ett fall. Utan inbördes rangordning är de:

Koltrastens, när den från en taknock i Lund lite ringrostigt övar sig i skymningen en sen eftermiddag i månadsskiftet januari/februari.  

Tranornas. Numera passerar de ofta rakt över mitt hus både vår och höst. Jag hör dem även om fönstret är stängt, och brukar kasta mig ut på balkongen och spana. De väcker känsla av hopp och förväntan i april, mer av vemod i september. 

Rödhakens, som kvillrar mörka decembermorgnar, tidigt, tidigt, långt före dagsljus. Den har fattat att vi mänskobarn behöver lite extra fågelglädje när mörkret är som tätast.

Och så det fågelläte vi fick höra igår därnere på udden. Sångsvanarnas klangfulla trumpetande. Det är hoppfullt men också lite urtida ödsligt, som tranornas. Och svanarna inte bara trumpetade, det var mer ystert än så, med halskrumbukter och lite övning inför parningssäsongen. Årets första vårtecken!

Vår färd fortsatte ner till Skanör. Vi strosade flera timmar på stränderna och ängarna som omger kanaler och småsjöar där skärfläckan så småningom dyker upp. Solen värmde vår fikastund under det stora sjömärket, vårkänslorna fick mig att skutta runt i nån slags dans. Det var svårt att tro på visans ”än så är det långt till vår”.   

Vi gick, och vi gick lite till, sista anhalten blev en kulle med lite utsikt nära kyrkan. Där stod några tubkikare med tillhörande skådare. Jag vill med mina fågelreferenser på inga villkor ge intryck av att vara särskilt fågelkunnig, låt vara lite mer än genomsnittsfrilufsaren. Men när jag och min kamrat som verkligen är en Riktig Skådare där blev tipsade om att det låg en praktejder utanför Skanörs hamn blev även jag nyfiken, och ett stopp där fick bli sista anhalten denna underbara eftermiddag.

Men vilken antiklimax. Jag såg visserligen fågeln som påstods vara denna raritet, men för mig var den bara en ljus fläck som guppade därute halvvägs till Köpenhamn. Nåväl, vad är väl en bal på slottet, tänkte jag. Värre då för den Riktige Skådaren som hade hunnit jaga upp sig ordentligt. För inte ens han kunde ärligt säga att han kunde identifiera pippin som just en praktejder. Och då blev det ju inget kryss!

Nu är den Riktige Skådaren en klok person som inte låter sig fängslas av någon artjakt. Vi for hem, glada och uppvärmda i själen efter detta januariljusbad.   

(Disclosure: Bilderna är tagna med en 5 år gammal iPhone SE.)

35 år mellan bilderna

$
0
0
Det är 35 år mellan de här bilderna.
 
På den första svartvita bilden sitter jag och väntar på en kanot uthuggen ut en trädstam. Den skulle föra mig till en av min största drömmar, Auca folket i Amazondjungeln. Jag har mycket hår, en "fake" gul La Coste skjorta köpt i Thailand, avklippta militärbyxor och mina favorit Adidasskor. Jag är på väg från Chile till Alaska på cykel. Jag är självsäker, stark och älskar livet. Det mesta av livet ligger framför mig. Och jag har bestämt mig för att jag vill bli äventyrare, författare, fotograf och föreläsare. Den dagen jag nått fram till Alaska och återvänt till Sverige.
 
Det var den här tiden när jag åkte mellan postkontoren i hopp om att få brev hemifrån. Främst från mamma . Ibland köade jag upp för att ringa ett collectcall hem. I timmar satt jag och väntade med andra människor att komma genom telefonlinjevärlden. Jag hade haft min första förälskelse, men här i Sydamerika var jag kär nästan vart femtionde mil.
 
Jag trodde alla om gott. Färden fram till nu hade heller inte visat mig att världen inte skulle vara full av goda människor. Allt var spännande, intressant och nyfikenheten gränslös. Jag drack massor av Coca cola varje dag.
 
På andra bilden, med rödbetssaftdregel nedför hakan, den tog jag imorse. Ännu en 3 timmars hård tur med däcken i Sibbarp. Jag har blå gummihandskar på mig som fuktspärr. Plats på fötterna av samma orsak. Hela utflykten, klädseln och anledningen beror på att den grönländska inlandsisen väntar. Kläderna är top of the line inom min bransch. Utemänniskan. Träningsfanatikerns.
 
Jag är mindre självsäker än 35 år tidigare, men vet vad jag kan. Jag är int elika stark som förut, men bättre tränad och hälsosammare. Jag älskar fortfarande livet. Idag är jag nog mest en filmare som gillar att resa på krävande sätt. Människor är mest i fokus. Nu vill jag mest vara en bra pappa.
 
Idag får jag "brev" flera gånger per dag, från världen över. Inte lika intressant, som när man fick vänta i månader. Jag kan bara stanna till och ringa vem som helst i världen. Samtidigt som jag dricker min naturliga EPO, rödbetsjuice. Förälskelser är i avsaknad. Ja, det vill säga, den kärlek jag känner till mina döttrar 165 gånger per dag är mångfalt starkare än all annan kärlek jag upplevt. Så nu är jag mer nöjd att vara ensam med tjejerna. Så mycket enklare!
 
Jag tror fortfarande att människan är klart övervägande god, trots att jag sett massor av bevis på motsatsen. Jag vet att människan är klart övervägande god. Och jag känner mig oerhört priviligierad. Livet leker!

Vad är väl en missad praktejder?

$
0
0

Januari kan vara förfärligt i Skåne. Men också alldeles, alldeles underbart.

Halvvägs in i årets första månad, detta tredje pandemiår, blev gårdagens utflykt en konkret påminnelse om vilka årstidskontraster som ryms inom vår skandinaviska halvö. Och den påminde mig också om varför jag blir kvar här i den södra delen av landet istället för att flytta närmare fjällen, som jag älskar.

Dagen började med en kort dialog på Facebook med ett par personer, som f.n. befinner sig någonstans på taket av Norge om jag förstått rätt. Vi känner inte varann, våra vägar korsas bara på Internet. (De är, liksom jag, engagerade i varsin intressegrupp, för Sarek respektive Padjelanta.)

Vi utbytte några meddelanden innan min kamrat kom och hämtade mig för dagens tur. Målet var ”Näset”, dvs. Skanör/Falsterbo-halvön, baserat på att sannolikheten för sol och ljus var högre där än för inlandet.

När jag klev ur bilen vid Fotevikens strandängar kom ytterligare en hälsning från min Facebook-kontakt i appen, med synnerligen vintriga bilder! Och där stod jag, med en ganska svag, sydlig vind i ryggen, i ett blekt solljus, med grönt gräs runt fötterna. Visserligen hade vi haft nattfrost, men någon vinter fanns inte i sikte. Nä, enligt SMHI:s årstidskarta är det faktiskt fortfarande höst i sydvästra Skåne.

Kamraten och jag gick norrut på de vattensjuka ängarna på udden som skiljer Foteviken från Höllviken. Här och var en komocka. Ett fågelkranium. Ett till. En halv död rovfågel. Två sammanslingrade daggmaskar, märkligt röda. En tjock, lurvig larv – kanske fjärilslarv – levde faktiskt och krullade långsamt ihop sig när den blev petad på. I luften fanns en knappt förnimbar doftton av något som brukar växa sig starkare lite längre fram, när marken värmts upp lite mer; jag vet inte vad den doften består av men den är omisskännligt skånsk för mig. Vi kryssade mellan oväntade små kanaler. Plötsligt flög en sånglärka upp! Den sjöng visserligen ingen drill i skyn, men det var i alla fall en lärka, tjoho!

När vi nått vägs ände på udden och blickade bort mot Öresundsbron i diset, hördes den: Årets första vårhälsning! 

Det finns några fågelsångar som gör mig alldeles extra glad och lycklig när jag hör dem för första gången varje år- eller faktiskt för sista gången i ett fall. Utan inbördes rangordning är de:

Koltrastens, när den från en taknock i Lund lite ringrostigt övar sig i skymningen en sen eftermiddag i månadsskiftet januari/februari.

Tranornas. Numera passerar de ofta rakt över mitt hus både vår och höst. Jag hör dem även om fönstret är stängt, och brukar kasta mig ut på balkongen och spana. De väcker känsla av hopp och förväntan i april, mer av vemod i september.

Rödhakens, som kvillrar mörka decembermorgnar, tidigt, tidigt, långt före dagsljus. Den har fattat att vi mänskobarn behöver lite extra fågelglädje när mörkret är som tätast.

Och så det fågelläte vi fick höra igår därnere på udden. Sångsvanarnas klangfulla trumpetande. Det är hoppfullt men också lite urtida ödsligt, som tranornas. Och svanarna inte bara trumpetade, det var mer ystert än så, med halskrumbukter och lite övning inför parningssäsongen. Årets första vårtecken!

Vår färd fortsatte ner till Skanör. Vi strosade flera timmar på stränderna och ängarna som omger kanaler och småsjöar där skärfläckan så småningom dyker upp. Solen värmde vår fikastund under det stora sjömärket, vårkänslorna fick mig att skutta runt i nån slags dans. Det var svårt att tro på visans ”än så är det långt till vår”.  

Vi gick, och vi gick lite till, sista anhalten blev en kulle med lite utsikt nära kyrkan. Där stod några tubkikare med tillhörande skådare. Jag vill med mina fågelreferenser på inga villkor ge intryck av att vara särskilt fågelkunnig, låt vara lite mer än genomsnittsfrilufsaren. Men när jag och min kamrat som verkligen är en Riktig Skådare då blev tipsade om att det låg en praktejder utanför Skanörs hamn blev även jag nyfiken, och ett stopp där fick bli sista anhalten denna underbara eftermiddag.

Men vilken antiklimax. Jag såg visserligen fågeln som påstods vara denna raritet, men för mig var den bara en ljus fläck som guppade därute halvvägs till Köpenhamn. Nåväl, vad är väl en bal på slottet, tänkte jag. Värre då för den Riktige Skådaren som hade hunnit jaga upp sig ordentligt. För inte ens han kunde ärligt säga att han kunde identifiera pippin som just en praktejder. Och då blev det ju inget kryss! 

Nu är den Riktige Skådaren en klok person som inte låter sig fängslas av någon artjakt. Vi for hem, glada och uppvärmda i själen efter detta januariljusbad.

Disclosure: Bilderna är tagna med en fem år gammal iPhone SE. 

PS. Det här inlägget publicerades den 16/1, men försvann, liksom de trevliga kommentarerna det då hunnit få, under en serveruppdatering har jag förstått. 

 


Kullaberg  - grottsafari i andevärlden

$
0
0

Pestens tid

Corona är inne på tredje året och smittan vägrar avstanna. Befolkningen gör uppror mot vad de anser är i inskränkningar av deras frihet.

Vad passar då inte bättre än att äventyrsvandra på en av de värsta drabbade orterna i Sverige.

Jag talar naturligtvis om pestepidemin som härjade under några år i början av 1700-talet och där Kullaberg i nordvästra Skåne, var särskilt drabbat.

Även då försökte myndigheterna stävja smittspridningen med restriktioner och karantän. Men, likt dagens människor fortsatte 1700 talets människor att trängas i butiker, på krogen och vid släktkalas.  

Nej, det här är inte Skåneledens officiella!

Staten ansåg att sjukdomen kom från Danmark och stängde därför Öresund för skeppsfart.

Men befolkningen på Kullaberg var uppfinningsrik och anlade så kallade Bondehamnar, utanför myndigheternas kontroll. Från Bondehamnarna kunde både pesten och smuggelvaror spridas utan kontroll. Dåtidens föregångare till dagens Bordershop.

Resultatet blev fruktansvärda och det beräknades att 2/3 av befolkningen, främst kring fiskelägen i Öresund, strök med.

- Det var ett ödsligt landskap som mötte besökarna. Övergivna gårdar och tom hela byar som snabbt växte igen.

Filterbubblan

Pesten ansågs ofta som guds straff mot en syndig befolkning och förvärrade synen på Kullabergsborna som både märkliga och farliga.

Boendes i grottor lydde folket under den mäktiga andevärlden. Alternativt ägnade de sig åt brottslig verksamhet som stråtröveri eller smuggling.

Hoppas repet håller?

Redan från tidig ålder indoktrinerades barnen med rysliga berättelser om gastar och trollpackor. Värst var berättelsen om Strandvaskaren.

Strandvaskare eller Gastar var drunknade sjömän som inte blivit begravda i vigd jord på kyrkogården. Som olyckliga själar irrade de runt längs stränderna ylande efter vigd jord. Strandvaskaren attackerade människorna genom att klänga sig fast på deras ryggar och tvinga dem till kyrkogården.

 - När järnvägen byggs ut till Mölle upptäcker rallarna något fruktansvärt. Framför dem i marken ligger flera skelett. Länsman tillkallas och brottsplatsundersökning inleds. Efter några tuffa förhör erkänner de äldre i Mölle att liken tillhörde sjömän som flutit upp på stranden och dumpats i gropen. De döda sjömännen var så kallade Strandvaskare, berättar ett ögonvittne.

Skeletten av sjömännen, blev senare begravda i vigd jord på Brunnby kyrkogård. Polisprotokollet från förhören är fortfarande borta. En äldre form av tystnadskultur.

Ett steg till...

Kullabergsborna fortsatte att dumpa lik i massgravar till långt in på 1800-talet. 1850 förliste en skonare utanför Mölle och de åtta sjömännen ombord spolades i land. En kvinnlig Möllebo blev förfärad över den råa och okänsliga behandlingen av de döda sjömännen.

- De blev begravda på stranden med sjöstövlar, oljerockar och allt, berättade kvinnan från Mölle.

 Kullaberg är fortfarande fullt av oupptäckta gravar från både sjömän och pestoffer. Var aktsamma när ni sticker ned tältpinnen i jorden.

Free-climbing!

- från stenåldersboning till smuggelnäste

Kullabergs våldsamma sägner skapar en perfekt inramning till vårt äventyr.

Vi ska utforska grottorna och ta oss ned för de vassa klipporna på halvöns nordsida, kallad Dödens zon.

Vårt mål är det sägenomspunna Trollhålet, där piraterna sägs ha gömt sina skatter.

Det saknas officiella skyltar till Trollhålet och vi rör oss försiktigt längs med stranden på såphala stenar.

Tvingas häva oss över vassa klippor.

Och där dold av ormbunkar hittar vi ingången till Trollhålet. Det är ett smalt schakt som blir allt trängre och mörkare. Ibland är det bäst att krypa med fötterna före.

Klaustrofobi! Brunalg växer i grottan.

Plötsligt uppenbarar sig ett stort rum. Ståhöjd. Det är relativt varmt och torrt.

Här bodde stenåldersmänniskorna. De var betydligt kortare på den tiden.

- Pirater som skrev sina namn med blod på väggarna och som fladdermössen slickade i sig.

Vi kryper vidare mot utgången men upptäcker att den är blockerad av stenmassor.

Tvingas vända om.

Andevärlden

Här börjar grottan, men var slutar den?

K finner ett ytterst litet hål och dyker ned med huvudet före. Vi ropar efter henne men får inget svar. Plötsligt syns hennes ansikte i öppningen, likblekt. Vi frågar vad hon sett därnere, men får inget svar.

Det har mörknat och vi måste skynda oss tillbaka till tälten. Vi väljer den snabbaste vägen längs med rasbranten.

Pannlamporna hjälper föga. Regnet har gjort stigen hal och löven döljer effektivt rötter och stenar.

- snubblar till, men lyckas hålla balansen. Nedanför väntar det vredgade havet på offer.

Hungriga och våta når vi basecamp. Snabbt igång med elden.

Men vänta, det fattas ju två personer. De måste ha glömts kvar vid Trollhålet.

Meta menardi, nordens största spindlar. Trivs bra i mörka och fuktiga grottor.

Gott att äta och gott att dricka. Semlor värms vid elden.

I månens sken stapplar vi ut mot Kullabergs nordvästspets. Omgivet av ljus från Öresunds storstäder.

Natten blir hård och kall. Vinden och regnet piskar tältduken. Trollhålet vill pröva oss ytterligare.  

Tack till arrangörerna; Magnus Wärja och Nils Olof Nilsland, och ni andra som bidrog med både skratt och spänning.

Lär dig mer om Strandvaskare och Lyktgubbar;

Text: Anders Hermansson

Foto: Nils Olof Nilsland och Monica Egermayer

Sälsafari på Måkläppen

$
0
0

- Måkläppen, likt droppen på Falsterbohalvöns spets, strax innan havet tar över.

Ja, det här är faktiskt landets sydvästligaste utpost.

Det är ett föränderligt landskap. Sälkolonin som gosar sig på sandreveln, ständigt omformat av vind och vatten.

Ogästvänligt. Här bryts Östersjöns bräckta vatten mot Kattegatts saltstinna dito. Det ger friska vindar, minst sagt. Värst är det under vintern då allmänheten har tillträde.

Förlagan till dagens naturreservat bildades redan vid förra sekelskiftet, då som skydd mot lokalbefolkningens plundring av fågelbon.

Sandreveln har numera ”växt” ihop med fastlandet vilket medfört att räv och mink kunnat vandra ut och kalasa på fågeläggen.

För att skydda sälarna är det tillträdesförbud under den varma delen av året. Det ger sälarna möjlighet till vila (gör de något annat), pälsbyte och föryngring.

Tillträdesförbudet minkar även spridningen av smittsamma sjukdomar, vilket sälarna drabbats hårt av.

 Dimmiga dagar

 Nej, sälarna undvek oss genom att vila på den yttersta reveln, dit allmänheten inte har tillträde överhuvudtaget.

Det blev en promenad i lös sand med vinden både i ansiktet och ryggen. Vi tvingades vada i högt vattenstånd.

- Och ja, tårna blev blåa.

Däremot såg vi stora mängder vadare och vrakdelar till skepp som gått på grund.

 Vikingaguldet och konflikter

 Titta noga när du går över sandbankarna. Chansen är nämligen stor att du finner bärnsten. Mången vandrar runt stränderna, dagarna i ända, i hopp om rikedom.

Måkläppen är även en arena för konflikter. Sedan två år tillbaka är det åter tillåtet med jakt på sälar i svenska vatten.

Dock har det varit problem med att uppfylla jaktkvoten. Många sälar har tagit sin tillflykt inom naturreservaten, som exempelvis Måkläppen, där jakt är förbjudet.

 Havs och vattenmyndigheten vill skapa fler skyddade zoner för sälar, likt Måkläppen. Myndigheten får dock hård kritik från yrkesfiskare som anser att sälen äter upp för mycket av deras fisk.

- De ska inte skyddas överhuvudtaget utan jagas så hårt det går, säger en yrkesfiskare.

Jag läser vidare om att de flesta sälar går upp på land i Natura 2000 områden eller naturreservat. Där är de fredade från jägarna.

- Sälar måste vara bra smarta djur som vet hur de ska undvika jägare.

Forskare berättar om hur sälar har kravlat upp i små bäckar, för att komma åt deras favoritföda, havsöring.

Men sälar är främst nyfikna djur. Om du paddlar kajak kring Hallands Väderö är chansen stor att du får sällskap av sälar.

- När vi badade vid långa bryggan i Bjärred kom det sälar, så nära som tio meter, berättar en vinterbadare.

Vill du ha en större förståelse av fiskaryrket och dess relation till sälar, läs den antropologiska artikeln:

Världsnaturfonden (WWF) har lagt förslag som kan mildra konflikten mellan yrkesfiskare och sälar, genom bland annat förändrade fiskemetoder.

 Text: Anders Hermansson

Foto: Monica Egermayer och Nils Olof Nilsland

Från Malmö till staden som försvann.

$
0
0

- Stadsnära vandring med både mord och hedendom på menyn.

Från centralstationen vänder vi österut och går längs kanalen i sällskap med några svanar. Kanalerna fungerade förr i tiden som stadens avloppsledning, därav namnet Nordens Venedig, sägs det.

Det gamla hamnområdet som förut bjöd exotiska dofter av vanilj och kardemumma är stilla i väntan på rivning. Staden skall göras mer attraktiv.

- Ur den förgiftade jorden växer skyline i glas och stål.

 Häxbränning

Lämnar den gamla stadsporten. Kämpar uppför backarna till Kirseberg.  

En stad i staden.

Beläget på en hög kulle. Kirseberg var ett farligt område. Fattigdom och utanförskap blev till grogrund för det beryktade Backagänget. En tidig form av organiserad brottslighet.

- Nej du, till Kirseberg gick en inte, berättar den äldre damen.

 På kullens topp.

En oansenlig minnessten berättar om de kvinnor som brändes på bål.

- Du ska då i eld och lågor. Så löd domen mot de kvinnor som pga sin begåvning, sina kunskaper och sitt sätt att vara ansågs så farliga att de anklagades för att vara häxor, lyder inskriptionen på stenen.

Så utstuderat. Placera bålen på högsta punkten så att lågorna syntes över hela Malmö.

När perioden med häxbränningar var över användes platsen till att begrava fattiga soldater och fångarna från Malmöhus fängelse (hålor).

Försöker skaka av sig ruskiga historier men blir snart varse nya.

Kirsebergs fängelse byggd på disciplin och isolering i ensamceller. Fängelset var en riksanstalt för tungt kriminella och rymningsbenägna.

- Det sägs att de papporna på fängelset brukar vinka till sina barn på den närbelägna Kirsebergsskolan.

Men ondskan fortsätter att vara vår följeslagare genom Kirseberg.

Passerar den vackra Sege park. Här låg tidiga Malmö stads mentalsjukhus. Den vackra parkmiljön till trots, på sjukhuset utspelade sig Sveriges genom tidernas största seriemord.

- En vårdare på en långvårdsavdelning förgiftade de äldre patienterna med rengöringsmedel. 24 patienter avled och vårdaren dömdes till sluten psykiatrisk vård. Syftet med dåden var att patienterna skulle slippa lida, uppgav vårdaren som skäl.

...rapport från en soptipp

Fortsätter gå. Tar de eländiga historierna aldrig slut. Kommer till Sveriges näst minsta kommun, Burlöv. I Malmö jobbade alla på varvet. I Burlöv jobbade alla på sockerbruket, sägs det. Tills båda industrierna lades ned. Nostalgifaktorn är hög.

Äntligen lite grönska. Men skenet bedrar. Det natursköna rekreationsområdet Spillepengen döljer Malmö stads gamla soptipp.

Men det bli värre än så. Innan Malmö fick ett ordentligt avloppssystem tömdes latrintunnorna på Spillepengen och området fick i folkmun namnet, Chokladfabriken.

Små broar över Sege å som slingrar sig i den täta djungeln. På toppen av Spillepengen har du hänförande utsikt över Lomma buktens strandängar. En lisa för själen.

Ständiga översvämningar har gjort strandängarna till ett paradis för fåglar och unika växter som trivs i den salthaltiga jorden.

Dags igen att tvingas passera motorvägar och viadukter, men så är det i stadsnära vandringar. Fult och vackert om vart annat.

Alnarpsparken

- Strimfibbla, renlosta och lungört.

Ja, Alnarpsparken vid Sveriges lantbruksuniversitet härbärgerar växter från jordens alla hörn. Vintern bildar hårda kontraster hos de nakna grenarna. De största träden är mer än 300 år gamla och bildar enorma kronverk.

Det börjar skymma. Svärtan tilltar. Murgrönan ger slottet en fond av skräckfilm.

Skyndar vidare. Lämnar Lomma för att strax därpå befinna sig i Staffanstorps kommun.

Valhall som försvann

Slätten tar vid. Klafsar i meterhög lera mot Hjärup och den mytomspunna järnåldersstaden Uppåkra. Dolt under gräset låg ett politiskt och ekonomiskt centrum i över tusen år. Utgrävningar visade på ett betydande handelsutbyte med bland annat folken kring Svarta havet. En tidig rysk påverkansoperation.

Men Uppåkra var främst en religiös kultplats för hedendomen och för de invånare som tillbad Oden. Arkeologer har funnit ett tempel tillägnat Oden. Templet liknande Valhall och drog folk från när och fjärran.

Men plötsligt försvann Uppåkra. Ingen vet varför. Det sägs att invånarna gick över till den nya hypade religionen kristendom. Merparten flyttade till den nya staden Lund.

Även om Uppåkra och hedendomen tynat bort har deras fester överlevt till våra dagar. Jag tänker naturligtvis på midsommar och julen.

 

 Text: Anders Hermansson

Foto: Nils Olof Nilsland, Kristina Milotic och Anders Hermansson

När jag vände ryggen till smet minusgraderna förbi

$
0
0

Varje vinter försöker jag övernatta i skogen under den kallaste natten. Det är en lagom spännande utmaning att välja lämpliga sovsäckar (jag använder alltid två) och bestämma mig för om det ska bli vindskydd eller under bar himmel. Och fundera över hur minusgraderna kommer kännas på kvällen och morgonen därpå.

Men det har blivit allt svårare att hitta kalla nätter i min del av Skåne. Första gången jag och min kompis Anders gjorde detta - det var inför vår första tältvintertur 2011 - hamnade tempen under 21 minusgrader. Sedan har det blivit allt varmare och förra vintern var det inte ens tvåsiffrigt. Denna vinter kunde blivit ganska bra, men de kallaste nätterna dök plötsligt upp mellan julafton och juldagen samt natten därefter. Då var julfirandet med den närmaste familjen redan planerat och i full gång. Det var snöpligt. Jag kände mig lurad.

När julen passerat blev det varmt igen. Visserligen med den ena stormen efter den andra, men någon riktig kyla bjöds det inte på. Och idag kändes det som om våren slutgiltigt bestämt sig för att anlända. Men inte kan väl vintern vara slut redan?

I vilket fall åkte jag i förmiddags ut till en av mina vanliga övernattningsplatser, den vid Krankesjön. Inte för att övernatta utan för att spana in våren. Fram till fågeltornet var det översvämning, mer än jag någonsin sett förut. Både gångstigen, skogen och spången befann sig i ett vattenland. Igår kväll hade jag haft en fundering på att åka ut hit med tältet. Det hade i så fall blivit besvärligt att hitta en torr plats.

Betesängen där det brukar gå några nötkreatur på sommaren liknade mest en sjö. Och tvärs över Krankesjön hördes skottlossning och dunder från militärens övningsområde i Revinge. Det var en påträngande ljudillustration till vad jag en kort stund tidigare hade hört på nyheterna i bilradion, en påminnelse om att hundra mil från Lund ger människor livet för att försvara sitt land. Ukraina, ett land som jag besökte år 1993, då med en känsla att landet på något sätt var yrvaket efter närmare sju decennier i Sovjetunionens järngrepp.

Hundra mil fågelvägen. Man kommer inte ens till Storuman på den sträckan, så nära är det. Några av de människor vi i vår resegrupp mötte (särskilt i Kiev) kommer för mig när jag skriver detta och jag undrar hur de har det. 

Utanför fågeltornet lyste solen från molnfri himmel och militärens smällande blandade sig på ett egendomligt sätt med stillheten i naturen. En gråhäger tycktes njuta av solskenet, diskret stående i vassen en bit bort.

Några av gråhägerns vita kusiner, ägretthägrarna, satt på större avstånd och på högre höjd. Det fanns också andra fåglar i sjön - knölsvanar, änder, några salskrakar, med mera. Inga stora antal och inget särskilt ovanligt så jag kände ingen "förpliktelse" att räkna allihop för att rapportera på Artportalen. Jag är inte alls lika ambitiös som för tio, femton år sedan. Det blev bara några få noteringar.

Numera känns det ofta som om många fler tankar trängs i huvudet, tankar som vill ha tid för att tänkas. Det där behovet att fylla på med massor av nya intryck är inte alls lika stort längre. Samma sak har jag lagt märke till när jag befinner mig i fjällen. Jag har inte lika bråttom iväg på förmiddagarna som tidigare och njuter mycket av landskapet även när jag inte är i rörelse. Och så får tankarna gå lite som de vill, jag ger dem lösa tyglar.

Processen fortsatte när det blev dags för fikapaus. I fågeltornet var det halvskugga och faktiskt lite kyligt så jag letade efter ett annat ställe. Vid färisten in till betesängen gick det bra att slå sig ner och där var det närapå sommarvarmt. Och utan fåglar som behövde studeras så fortsatte tankarna. På familjen, vänner och den kommande våren. Och på Ukraina.

Höör, Kulturhistorisk vandring längs brottets bana.

$
0
0

Ett kriminaldrama i tre akter.

Mannen med oxpiskan

Vi kliver av tåget i Höör. Den korsväga orten som levererade den ljusa sandstenen till Lunds domkyrka. Vårt intresse gäller snarare ortens mörka historia.

Höör, stationshuset.

Bredvid stationen bodde den kända piskmakaren Truls Nilsson. Stor och ståtlig, men med ett fruktansvärt temperament och synnerligen dåligt ölsinne. Truls hus var tillhåll för Dusbrödernas dryckesgillen. ”Blöta” fester som ofta avslutades inför tinget.

Dryckesgillet i oktober 1903 var inget undantag. I takt med berusningen började Dusbröderna att anklaga varandra för ekonomiska oegentligheter. Truls brusade upp för. Han tog fram en tjuramie (läderklädd tjurpenis och angrep sin gäst. Inifrån huset hördes hur gästen bad om nåd men Truls fortsatte att slå. En annan av gästerna försökte skaffa hjälp på polisstationen men den var stängd. Först på morgonen anlände länsman men gästens liv gick inte att rädda.

Truls dömdes till sex års straffarbete. På dagen för avfärden till fängelset gick befolkningen man ur huse till järnvägsstationen. Mannen som tidigare hade satt skräck i Höör såg slö och lidande ut.

Ringsjön, badhytter.

Sveriges mesta massmördare

- utredde sina egna brott

- Den skånska augustinatten lystes upp av eldar från Sveriges mesta massmördare.

Brottets bana, var namnet på den smalspåriga järnvägen till stenbrottet utanför Höör.

Bränderna var avslutningen på den våldsodyssé som utfördes av den så kallade Hurvamördaren.

 Mördandet inleddes senhösten 1951. En förmögen kvarnägare hittas död i sin nedbrunna Mölla, strax utanför Höör. Traktens fjärdingsman (en sorts lokalpolis), Tore Hedin kallas in.  Den dittills okände Hedin poserar glatt i resterna av den nedbrunna Möllan och blir kändis i pressen.

Men något skaver hos befolkningen i Höör. Det var nämligen Tore Hedin själv, som hade mördat kvarnägaren. Syftet var att stjäla en stor summa pengar från mjölnaren. För att dölja brottet sätter Hedin först eld på kvarnen. Strax därpå återkommer Tore och hjälper till med släckningsarbetet.  

Höör-walk of fame där Peps Persson växte upp .

Kändisskapet i media påskyndar hans narcissistiska och samvetslösa ådra. Tore förlovar sig men börjar strax därefter att misshandla sin flickvän. Flickvännen tar mod till sig och anmäler Tore Hedin för misshandel. Tore avskedas som fjärdingsman.

Övergiven och försmådd funderar Hedin på självmord, men först ska han hämnas. Mordorgien inleds med ett besök hos föräldrarna. De huggs ned med en yxa varpå föräldrahemmet sätts i brand. Tore tar bilen och fortsätter mot den före detta flickvännens arbetsplats ett äldreboende, söder om Höör. Med samma yxa, huggs både föreståndarinnan och den före detta flickvännen, ihjäl. Tore barrikaderar ytterdörren innan han sätter eld på ålderdomshemmet. Tore Hedin sätter sig i bilen och åker till sin sommarstuga nordost om Höör. Bakom sig lämnar Tore sammanlagt tio döda människor.

Sommarstugan ligger vid en vacker insjö. Tore fyller sina fickor med sten och ror ut i sjön där han dränker sig. I bilen återfinns ett självmordsbrev. I brevet erkänner Tore Hedin sina handlingar och förklarar gåtan; Polisen som blev Sveriges värsta massmördare.

Morden på Helén och Jannica

- Det sociala arvet

- En oansenlig sommarstuga strax utanför Höör bildar upptakten till den största polisutredningen sedan Palmemordet.

 Genrebild

I sommarstugan ska Jannica Ekbladh och Helén Nilsson ha hållits fångna, innan de bragts om livet.

Det skulle dröja 15 år innan mördaren kunde gripas och dömas för morden. Dock lyckades polisen under den långa utredningstiden lösa flera grova våldsdåd kring trakterna av Höör och mellanskåne.

- Det verkade finnas mördare, våldtäktsmän och sadister i snart varje buske. 

Ingen plats jag vill att mina barn ska växa upp, säger utredande polis.

Men det var kunskap som polisen behöll för sig själva.

När polisen analyserar motivet till dåden växer bilden fram av ett samhälle med individer i utanförskap och kvinnohat.

En bild tornar fram där Höör och Hörby blivit ett sorts centrum för porrfilmer. Inspelningarna sker på både slott, bondgårdar och i sommarstugor.

- sexfester med champagne på en bondgård utan Höör, berättas i polisförhören.

Den dömde har hela tiden nekat till att ha dödat Jannica och Helén. Efter fem år i fängelse tar han sitt liv på en rättspsykiatrisk klinik. I ett självmordsbrev förklarar han sitt själsliga tillstånd som en levande död.

Våldsdåden blir en skarp kontrast till den sköna natur som möter oss under vandringen. Så här strax innan vintern ska ge upp sitt grepp och skogen fortfarande är ljus.  

Höör, gamla kyrkogården där gravstenarna förlorat fotfästet.

Höör bjuder också på vacker natur.

Stort tack till STF, för deras vandring längs med Karin Hoffmans rundvandringar för tågburna, nr; 12

Länktips

Tv serierna, skånska mord och Jakten på en mördare

Boken, Jakten på en mördare.

Text: Anders Hermansson

Foto: Karin Kallioniemi och Anders Hermansson

En utflykt till Jiegŋavágge i Sarek

$
0
0

Den 6 augusti anlände jag och min goda vän Diana till Kvikkjokk med buss. Det var sent på eftermiddagen och vår färd in i Sarek skulle inte börja förrän nästa dag. På den lilla ängen en bit nedanför fjällstationen var det ett tältläger och fullt med vandrare. Antalet fjällbesökare har nog ökat här (också) de senaste två säsongerna och det kändes som byn inte hade någon beredskap att ta emot människor i den omfattning som det blivit. Allt praktiskt tycktes hamna hos fjällstationen att försöka lösa, exempelvis tillgång till toaletter.

Diana och jag hittade en plats för våra tält inne bland träden. Sedan blev det kvällsmat i fjällstationens restaurang, något vi verkligen sett fram emot efter en segdragen resa på nattåg och buss. Under middagen gick vi igenom färdplanen. Den inbegrep även min kompis Anders och hans son Axel. De befann sig för tillfället i norra Sarek och var på väg söderut. Tanken var att vi alla fyra skulle anlända till dalgången Gaskasvágge - de skulle komma från väster och Diana och jag från söder. Sedan skulle vi gå in i den höga och smala dalpassagen mellan Skájdetjåhkkå och Unna Stuollo. Denna väg leder fram till sjön Jiegŋajávrre, längst upp i dalen Jiegŋavágge (den östra dalen med detta namn, det finns en längre västerut också). Vi hade bestämt träff vid sjön på kvällen den 9:e.

Detta var alltså den första halvan av den stolta planen. Skulle vi lyckas? Nästa dag började vi gå Kungsleden norrut i fint vandringsväder.

Vid avtaget från Kungsleden mot samevistet Boarek (Pårek) finns många skyltar. Det har blivit fler de senaste åren. Men stämmer verkligen alla avståndsangivelser? Jag ser inte övertygad ut.

Diana på stigen mot Boarek. Björkskogen var verkligen vacker här.

Uppe på Pårekmyren, med Bårddemassivet i sikte. Fortfarande åtskilliga kilometer kvar till Boarek. Sträckan från Kvikkjokk är 19-20 km, en rejäl dagsetapp eftersom det är uppför långa sträckor i skogen. Vi slog läger strax väster om samevistet, precis innan stigen lämnar björkskogen. Trädens skydd var vi glada för eftersom vinden ökade på natten och blev rejält frisk nästa förmiddag.

Mot Gådokjåhkå

Vädertjänsten hade varnat för regn under dagen och vi förberedde med att ha mitt yttertält nära till hands inför lunchpausen. Men förmiddagens vandring mot Stuor Jierta gick i uppehållsväder. Det första hindret var den ganska kraftiga jokken Gasskagårsåjågåsj som kommer uppifrån Boarektjåhkkå. Vi använde ett vadställe en god bit ovanför björkskogen, där jokken delar sig runt en liten ö. Längre upp är den klippig och strid och ännu högre upp djupnar ravinen och blir brant. 

Vid Stuor Jierttá tog vi det högre vägvalet på nordvästsidan av detta fjäll. Man kan också gå runt på dess östra och södra sidor men den vägen är längre.

Efter den jämna sluttningen kom vi upp på karg och stenig mark som var ganska behaglig att gå på. På andra sidan skymtade snart topparna från fler fjäll.

Om man går den här vägen, över passet, får man en förnämlig utsikt in mot Sareks centrala delar. I  mitten av bilden ovan syns uppgången till Jiegŋavágge och man ser faktiskt ganska långt in i dalen.

När det lutar nerför igen bör man nog undvika jokkravinerna och istället vandra på någon höjdrygg. Så gjorde inte vi utan använde delvis snöfälten över jokkarna att gå på. Men de såg faktiskt inte helt pålitliga ut överallt.

Ovan: Vy mot Gådokjåhkå. Bron över jokken befinner sig ungefär mitt i bilden men är placerad så lågt i klippravinen att den inte syns.

Vid renvaktarstugan före Gådokjåhkåbron pausade vi för lunch. Här kom det utlovade regnet, först som duggregn, sedan allt rikligare. Vi fortsatte över bron och satte kurs mot Gaskasvágge. Enligt planen skulle vi ha läger strax innan dalens början, men när regnet fortsatte blev jag tveksam till om vi skulle kunna hålla den planen. Framme vid jokken som kom uppifrån Jiegŋavágge bestämde vi oss för läger. Diana var alldeles genomvåt, hennes regnställ hade inte stått emot vätan. Inte ett ord av klagan dock. Istället såg vi fram emot en gemensam kvällsmat.

Det regnade i omgångar under natten. En bit från oss rann den mäktiga Gådokjåhkå och vid  ett tillfälle kom ett rejält dunder. Antagligen hade någon kulle nära jokken underminerats så att grus och sten rasade ner.

Nästa förmiddag var det uppehåll i regnet och vi gjorde oss i ordning för färd. Dagens sträcka var inte lång, bara omkring 5 kilometer.

Jiegŋavágge

Dalen Jiegŋavágge har jag besökt en gång tidigare. Då var Anders och två av hans barn med. Vi gick inte ända upp till sjön utan gjorde en dagsutflykt upp på Gådoktjåhkkå. Ett härligt äventyr med dramatiska vyer och kikarspaning efter älg nere i Rapadalen. Det var också en av de mest stenfyllda dagar någon av oss varit med om.  

Det första intrycket av Jiegŋavágge är nog att det är stenigt, kargt och dystert. För oss förstärkte dimman och de regntunga skyarna den känslan. Men efter några timmar i landskapet så vänjer man sig. Det var så förra gången också. Man lägger märke det lilla gröna som finns bland allt det steniga och börjar tycka att landskapet är både vackert och välkomnande.

Diana och jag skråade på den östra sidan av jokken. Den kommer från sjön längst in i dalen och har inget namn på kartan. Terrängen var lite ojämn men inte direkt besvärlig. Och så gäller det att gissa bästa vägval - höger eller vänster om nästa kulle, eller kanske rakt över? En ganska kraftig tvärjokk passerades utan problem. Hela tiden väntade vi på att få en skymt av sjön Jiegŋajávrre, men den var osynlig ända tills vi plötsligt var framme vid den.

Precis söder om sjön fanns några gräsplättar för tält. Annars såg vi inte många områden som dög som lägerplatser. Ändå var det vackert - en slags kärv idyll där det omgivande landskapet speglade sig i sjöns blanka vattenyta. Finare i verkligheten än vad kameran lyckades visa. På fotot ovan gäller det att titta noga för att se vad som är mark och vad som är vatten.

Vägen vi hade gått var inte svår och fungerar under de flesta omständigheter. Sedan tar den i princip slut uppe vid sjön. Den höga rutten över passet 1404 (syns på fotot ovanför Dianas röda tält) är egentligen inte att rekommendera annat än som en äventyrlighet. Detta gör att Jiegŋavágge ofta blir en återvändsdal. Och det kändes verkligen som om vi var långt borta från allting. Ändå ringde Dianas mobil vid ett tillfälle. Samtalet bröts ganska snabbt, men i alla fall. Hon pratade i telefon i ett väldigt undangömt hörn av Sarek!

Efter lunchen fick vi lust att undersöka omgivningarna och gå runt sjön. Ganska snart råkade vi in i ett förfärligt stenskravel öster om sjön. Det såg ut som om en stenlavin rasat utmed fjällsidan. I duggregnet hade de kantiga och vassa stenarna blivit glashala. När vi var mitt inne i blockhavet ökade regnet och vi gjorde en skyndsam reträtt tillbaka till tälten. Endast en fanatisk vän av Sarek kan älska detta landskap.

Många gånger under kvällen spanade vi upp mot 1404 för att se om Anders och Axel syntes. Passet var insvept i dimma den mesta tiden och det var blåsigt och kallt. "Om de är kloka så kommer de inte", upprepade vi ofta.

Ovan: En blick upp mot de närmaste topparna, inhöljda i dimma. Det blir inte mycket svartare och hårdare än så här. Inte ens i Sarek. 

Återfärd

Den ursprungliga, stolta planen hade alltså inte kunnat genomföras som vi tänkt från början. Diana och jag hade "fuskat" och tagit en genväg för att komma fram till sjön. Men just den detaljen var egentligen ingen stor förändring, mest att vi missat den höga passövergången. Annat var det med färden tillbaka. Den skulle vi ju gjort tillsammans med Anders och Axel - och vår djärva idé var att gå "bakvägen" upp mot Hambergs observatorium på Bårdde. Alltså gå på skrå i stenskravlet utmed glaciären ända tills det blev flackt på drygt 1600 meters höjd. Vi förstod att detta knappast var möjligt under rådande omständigheter. Molnen höll sig på tolv-, trettonhundra meter och ifråga om regn så var det mycket troligt att mer skulle komma.

Dags för avfärd. Dimman i passet bakom mig varierade. Ibland såg det ganska klart ut och man såg upp till passpunkten. En kort stund därefter kunde det vara tjockt igen.

En blick nedåt dalgången. Mycket enklare att välja bra väg när vi gick ut ur dalen än när vi gick in. Vi höll oss nära jokken utom på slutet där fåran djupnar till en ravin.

På sträckan fram till bron tilltog regnet. Vi träffade en hel del andra vandrare som också var blöta och bytte några ord med dem.

För att få variation gick vi inte passet bakom Stuor Jierttá utan runtom. Detta medförde till att börja med längre sträckor i blötmark och sedan orientering i ett kulligt landskap. Bland de där kullarna gällde det att läsa terrängen och gissa den minst ansträngande vägen. Har man otur blir det extra mycket uppför och nerför. På fotot ovan är vi på väg och Stuor Jierttá försöker gömma sig i dimman.

Tältplats invid Stuor Jierttá. Bakom Diana, och till vänster om snöfältet, syns den sluttning vi gick uppför några dagar tidigare, på väg till bron över Gådokjåhkå.

Nästa dag behövde Diana börja återfärden mot Kvikkjokk eftersom hon skulle åka med buss dagen därpå. Vi gick alltså tillbaka till jokken norr om Boarekbyn, fast nu hamnade vi lite högre upp på sluttningen och kunde se hur djup ravinen var.

Vi vadade över jokken på samma ställe som tidigare. Sedan lagade vi lunch och satt en stund och pratade om våra upplevelser. Det kändes sorgligt att skiljas efter 5 dagar tillsammans på fjället, plus resdagen på tåg och buss. Så tog vi farväl och gick åt var sitt håll. Jag fortsatte på stigen mot Tjievrra, den väg man går för att exempelvis besöka observatoriet på Bårdde.

Omställning

Diana var snart utom synhåll och Anders och Axel hade jag ännu inte sett skymten av. Det kändes ensamt och ganska tomt. Vår fjällfärd hade heller inte blivit som vi tänkt oss. Men nu gällde det framför allt att ställa om. Först vara glad för allt det fina som varit, sedan acceptera att resten skulle bli ensamvandring. Till sist ladda upp inför en viktig uppgift som skulle utföras.

Redan andra dagen hade jag tagit något foton på den närmaste fjällryggen åt väster, Sähkoknuohkke. Jag hade tänkt titta på fotona någon kväll i tältet men regn och bristande ork hade gjort att det inte blivit av. Om jag hade gjort det hade jag redan då fått en bekräftelse på någonting som jag hoppades skulle finnas uppe vid Sähkok.

Trots att det var fem kilometer bort hade kamerans teleobjektiv inga problem med att fånga den stenformation som så tydligt avtecknade sig mot himlen - ett röse! Sannolikt byggdes det av sarekforskaren Axel Hamberg och hans medhjälpare. Alla som känner mig vet att jag har svårt att motstå sådana tingestar. Naturligtvis var min plan att besöka det. Men i detta fall var jag dessutom på jakt efter någonting ännu mer intressant, något som kanske fanns i närheten. Men om detta ska jag inte berätta här, det kräver en egen redogörelse. Således väntar en fortsättning i ett kommande avsnitt.

PS. Diana kom lyckligt fram till Kvikkjokk redan samma kväll, alltså den 11 augusti. Anders och Axel hade mycket riktigt insett att passagen 1404 inte var ett lyckat val. De hade inte ens försökt ta sig i Gaskasvágge. Istället hade de gått norr och öster om Bielloriehppe, den s k Dark Side. Vi träffades sedan i Kvikkjokk när jag kom dit den 14:e.

Foton där jag syns på bild är tagna av Diana. Positioneringen gäller tältplatsen vid Jiegŋajávrre.

Om att publicera kartor på Utsidan från Lantmäteriet - ”minkarta”

$
0
0

Hur får och kan vi använda oss av Lantmäteriets ”minkarta” - https://minkarta.lantmateriet.se/ här på utsidan? Jag har varit i kontakt med ansvariga personer på Lantmäteriet där de hänvisar till de regler som finns att läsa:

Som ni ser får vi inte publicera kartor från ”minkarta” då ju Utsidan ”finansieras av reklam, annonser eller liknande”. Men i svaret från Lantmäteriet fanns också detta:

När det gäller att publicera skärmklipp eller utskrifter från Min karta så har Lantmäteriet gjort vissa förändringar från 1 januari 2021. Jag bifogar två länkar där du kan läsa själv vad som gäller samt en bild från sidan. Däremot är det inget som hindrar dig att göra en länk till Min karta och en speciell plats som användaren kan öppna själv.

Här fanns lösningen på problemet! Det behövs ”en länk till Min karta och en speciell plats som användaren kan öppna själv.”. Jag ska visa hur vi kan göra och jag gör det från en dator. Börja med att gå till Min Karta (lantmateriet.se).

Välj kartlager och zooma in i kartan till den plats du vill visa. I mitt exempel väljer jag Bergodalkarta. Du måste nu markera en position. Se till att ”markera min position” är aktiverad:

Klicka i kartan så får du en markör. I mitt exempel zoomar jag in till Sjielmágårttje som bara syns i 1:10 000. Jag placerar en markör där jag vill ha den och får då ett nytt fönster:

Klicka på Dela och du får fram:

Här kan du ange namn och kategori. Jag lämnar det tomt. När jag klickar på Kopiera får jag länken som jag kan klistra in i något jag skriver på Utsidan. Så här ser det ut om du klickar på den kopierade länken:

https://minkarta.lantmateriet.se/?e=609816&n=7443823.5&z=12&profile=bergodal&background=3&boundaries=false

Observera att jag inte publicerar något urklipp eller skärmdump, bara länken. Om du klickar på länken kommer du till ”minkarta” med den plats som har angetts. Härifrån kan du zooma, ändra kartlager och använda alla verktyg som finns i ”min karta”. Du kan också ange en ny plats och skapa en ny länk (som du kan dela). Då försvinner den ursprungliga markören och ditt utsnitt blir en ny unik bild. Det går med andra ord inte att gå till en länk och manipulera just den bilden, den ursprungliga bilden finns kvar i original. Här är ett exempel där jag har utgått från länken här ovan och valt en annan markör med namngivning:

https://minkarta.lantmateriet.se/?e=609656&n=7443943.5&z=12&profile=flygbild&background=2&boundaries=false&name=%C3%96vre%20fallet

Om du använder några av verktygen som exempelvis ”rita i kartan” eller ”mät i kartan” kommer dessa manipulationer tyvärr inte att visas i det du delar. Bara markören med namn och kategori kommer att finnas med men den kommer att synas oavsett val av kartlager eller zoomning. På detta sätt följer vi alla lagar och regler som Lantmäteriet har även om vi befinner oss på Utsidan som ju finansieras av ”reklam, annonser eller likande”. Jag har låtit handläggare på Lantmäteriet titta på det jag skriver här och de bekräftar att det är tillåtet att göra så som jag har beskrivit.


Dörrvind eller charterinvasion coronasommaren 2020, del 1

$
0
0

Planen var att göra en avslappnad tur i Helags-Holkendurrieområdet. Vildmarkskänslan skulle jag få genom att välja områden som jag aldrig läst att någon lockats av, typ myrmarkerna längs Handölan nere vid Miesketjacke, och inte gå en meter på stig. Det avslappnade skulle jag få genom att stanna minst två nätter på samma ställe. Men allt eftersom planeringen fortgick började något gnaga i mig: Behovet att utforska främmande nya världar, att djärvt resa dit ingen människa (eller i alla fall jag) tidigare har rest, var starkare.

En bit in i den där första coronasommaren 2020 blev det klart att det rådde massinvasion med avbokade charterresenärer i Jämtlandsfjällen. Valet kändes med ens enkelt, för det fanns faktiskt ett outforskat område i närheten. Jag ville gärna upptäcka Lill-Lunndörren och ta mig över Trondfjällen, och återuppleva det storslagna, ledlösa området runt Storådörren där jag gjorde en vårflodsvandring 2010.

Dock, Dörrfjällen skulle innebära mer strapatser och höjd, och inte alls erbjuda den vila jag hade behov av. Jag hade av olika anledningar behov av avkoppling och tanken på höjdmetrar och stenskravel eller alternativa låglänta snåriga omvägar fick mig faktiskt att känna oro...

Ett par dagar innan hade jag fortfarande inte bestämt mig: Höjdmetrar, dörrvindar och stenskravel eller snälla Holkendurrie? Sedan började väderprognosen skrämmas med 15 m/s-vindar, och tidningarna varnade för 30 mm regn kring Storådörren. Det fick nog bli den snälla Holkendurrieturen trots dragningskraften till det vilda.

Men oron släppte inte, den gnagde sig snarare starkare. Det stod ju mellan fruktansvärt jobbiga, potentiellt farliga utmaningar på höjd och i dörrvind, eller det ännu värre alternativet – risken att möta horder av charteravbokade människor! Nä, inget alternativ kändes riktigt bra för mig.

Men så träffade jag vännen Rasmus, som råkade vara i Ljungdalen för att inventera fjällräv. Vi hade inte träffats på 5 år så vi tog igen lite snack över en bit mat på fiskecampen i Storsjö.

En god vän som känner en kan verkligen hjälpa en se klart.

Jag tror han sa något om ”chicken”.

12 timmar senare lämnade jag Tossåsen och började målmedvetet gå i riktning mot dörrvindarna.

Jag vek av från stigen strax efter vadet vid Kroktjärn, över myrmarkerna med sikte på sjö 868. En bit ifrån och parallellt med vinterleden löper här en rygg med småkullar, som jag gick på fram till Lunndörrsån. Det var en väldigt oproblematisk och trivsam vandring. Även resterande sträcka fram till Lill-Lunndörren var en ren njutning.

Lill-Lunndörren bjöd på mäktiga, branta väggar, utsikt mot blånande vidder bakåt och känslan av outforskat äventyr framåt. Det finns väldigt få saker i livet som slår känslan att gå mot ett aldrig tidigare beträtt krön, en annalkande synrand, fantasin om vad som kan finnas där på andra sidan och sedan, att nå kulmen och bortom.

Men först väntade ett rejält stycke brant stenskravel av det större slaget. Det är inte en favorit.

På andra sidan; den stora och ganska snälla dalgången Lillådörren. Här möttes jag av viss vind, regn och samma karga, ensamma fjällandskap som jag minns från Storådörren och Tronndalen.

Det sa: ”Välkommen hem”. 

Det klarnade upp, vinden mojnade och jag slog upp mitt tält med utsikt över dalgång och sjöar. Njöt av varm dryck, kartläsning i tältet och av att äntligen vara hemma.

Sedan började det.

Vinden under natten var inte att leka med. Oljudet i tältet var öronbedövande. Jag hade öronproppar, men sov illa. Hade ont i magen. Frös. Var för trött för att röra mig. Samlade till slut kraft för att titta mig omkring.

Jag hade somnat med innertältet öppet. Inte konstigt att jag var kall. En ren trötthetsmiss. Ni vet, motståndet att titta ut ur sovsäcken när man väl borrat ner sig. Den gör jag inte om.

Därmed fick jag ofrivilligt testat det där med lättviktstältande. Jag konstaterade att tarp, meshinnertält etc absolut inte är min grej, drog äntligen för innertältduken och kunde sova.

Jag vaknade på morgonen outsövd till frisk vind, lyckligt omedveten om utmaningarna och orosmolnen som under dagen skulle dra in...

Det kommer en del 2…

Göingeåsen - Bland Snapphanar och krokodiler

$
0
0

 Hovdala slott, Porttornet. Den enda del av slottet som undgick snapphanarna.

- Lågorna syntes vida omkring i den ljumma augustinatten 1678. Det var Hovdala slott som eldhärjades av de beryktade snapphanarna. Slottets ägare Jens Mikkelsen lyckades fly ut i en roddbåt på Finjasjön, varifrån han bevittnade förödelsen.

Snapphanarnas plundring av Hovdala slott var hämnden för att Jens Mikkelesen bytt sida. Från att tidigare stött den danske kungen lierade sig Jens istället med svenskarna (alltså kungen i Stockholm).

Göingeåsens lägerplats

Han kallades för Lille Mads. En oansenlig man som blev ledare för landets mest omtalade gerillagrupp genom tiderna, Snapphanarna.

Namnet snapphane sägs komma från att de var snabba med hanen på geväret.

Lille Mads bakgrund är höljt i dunkel men blev med tiden en skicklig organisatör och strateg. Han blev landet mest jagade person men lyckades ofta gäcka de svenska soldaterna.

Snapphanarnas taktik var att angripa den svenska armén i bakhåll med hjälp av små mobila enheter. De lade grunden för nutida gerillakrigföring.

Sina baser hade snapphanarna i de djupa skogarna eller på svåråtkomliga berg, som Göingeåsen.

Det var till Göingeåsen vi skulle slå läger och få återuppleva den äkta snapphanekänslan...

A room with a view

Natten hade varit vindstilla men mycket kall. Huttrande kryper vi ut ur våra tält och blickar ut över ett frostnupet Finjasjön.

 Göingeåsens lägerplats, vindskyddet

- Krigsvintern 1677 var ovanligt kall och isen låg tjock på Finjasjön. Därför försökte de svenska dragonerna att marschera över isen. Anförda av Lille Mads besegrade snapphanarna den svenska kontingenten. Som traditionen bjöd dödades de svenska soldaterna och deras lik trycktes in under isen, för att flyta upp till våren...

Göingeåsen tar död på myten om Skåne som ett platt-land. Vi antar utmaningen, leden Höjdarnas höjdare, kring Finjasjön. Strax är våra frusna kroppar rejält svettiga. Det är blött, mycket blött. Finjasjön har översvämmat vandringsleden.

Vi följer Postnillas väg. Damen som gick med post mellan Hovdala slott och Kristianstad två gånger i veckan...i femtio år. Postnilla Skulle ha uppskattat Gore-Tex kängor. Att arbeta som brevbärare var farligt på 1800 talet. Därför gick Postnilla beväpnad. Under kjorteln hade hon en laddad revolver. Vi sin död hade hon vandrat aktningsvärda 17 856 mil. Fortfarande är det höljt i dunkel varför Postnilla åtog sig uppdraget.

Plötsligt står vi framför en plomberad ståldörr. Lite längre fram ser vi en igenmurad öppning in i berget.

Det var Luftförsvarscentralen (LFC) Staren, belägen djupt inne i Göingeåsen. LFC hade en viktig roll under det kalla kriget som spaningsanläggning.

Den topphemliga försvarsanläggningen

Anläggningen var så pass viktig att spionen Stig Wennerström avslöjade den för Sovjetunionen. Avslöjandet tvingade anläggningen att omlokalisera sig, till ny hemlig ort.  Solen går ned och snabbt infinner sig den där lite söta lukten av kyla. Snabbt igång med elden, här ska festas.

- Pinnbröd med semmelgrädde. Receptet på semmelgrädde omgärdas dock fortfarande av sekretess.

- Någon tar fram en plättlagg av gjutjärn och sätter över elden.

- Baconlindad korv på halster med ljummen porter.

- En kalebass placeras i glöden. Inkråmet gröps ut och äts med smör.

Tack till Sven Bengtsson för trevligt arrangemang och övriga deltagare som förgyllde nätterna kring brasan.

Brasmys

Text och foto; Anders Hermansson

Om att använda koordinater i ”minkarta” på Lantmäteriet

$
0
0

Se till att följa reglerna för hur ”minkarta” får användas - https://www.utsidan.se/blogs/bees/om-att-publicera-kartor-pa-utsidan.htm

I ”min karta” kan du ange koordinater för att ange din plats. Gå till https://minkarta.lantmateriet.se/ och klicka på den svarta markören  längst upp i högra hörnet. Du ser då:

GPS-koordinater

Vanligast kanske är att du har GPS-koordinater. Här måste koordinaterna anges i SWEREF 99 TM. Dina GPS-koordinater är i regel antagligen angivna i koordinatsystemet WGS84 så du behöver göra en koordinattransformation. Du kan göra det med hjälp av Enkel koordinattransformation | Lantmäteriet (lantmateriet.se). Ett exempel med WSG84 koordinaterna 67° 5'32.03"N 17°31'26.16"O:

Resultatet i SWEREF 99 TM visas med decimaler men i ”minkarta” kan du bara ange heltal utan decimaler:

Klicka på ”Markera” och positionen visas i kartan. Tyvärr går denna vy inte att dela! Om du försöker dela får du detta meddelande:

Dela länken genom att ändra länkadressen

Adressen till en länkad plats är en https länk. Den har formatet:

https://minkarta.lantmateriet.se/?e=koordinater&n=koordinater&z=12&profile=kartlager&background=2&boundaries=false&name=Ekoordinater,Nkoordinater&category=...

Du kan skriva in dina koordinater, välja flygbild eller karta eller bergochdal som kartlager och ange en beskrivning i category. Exempelvis:

https://minkarta.lantmateriet.se/?e=609608&n=7443886&z=12&profile=flygbild&background=2&boundaries=false&name=E609608,N7443886&category=fotoplats

På detta sätt skapar du en länk med exakt placering som är delbar med kartlager och beskrivning.

Allt detta gäller för alla koordinatangivelser inte bara för GPS. Jag har kontrollerat med Lantmäteriet att vi får göra på detta sätt.

_____________

Hej Björn,

Det är inga problem för oss att ni användare ändrar innehållet i en länk på detta sätt. Det är fritt fram!

Med vänlig hälsning

David Jannati, team e-tjänster

Verksamhetsutvecklare, Geodata, Marknad

____________

I ett inlägg på Utsidan kan du nu både klistra in länken till platsen och bifoga ditt foto:

Vittsjö rundvandring

$
0
0

- Sova under Karlavagnen

Gustaf II Adolf var på plundringståg i trakterna av Vittsjö.

Uppretade ortsbor tillsammans med snapphanar jagade ut kungen på Vittsjön.

- Plötsligt brast isen för kungen.

Det iskalla vattnet omslöt Gustaf II Adolf och hans häst.

En ung rekryt kom till undsättning och lyckades rädda majestäten men dock inte dennes häst.

Vittsjö var länge frontlinjen i kriget mellan Danmark och Sverige och spåren finns kvar än idag.

Sen kom järnvägen och orten blomstrade upp. Känd för sin rena skogsluft etablerades som mest ett 15-tal pensionat i bygden.

Sen kom Peps Persson.

Sen kom lyxkåkar. betongbunkrar på strandnära läge.

 

Strömkarlen kallar

 Nu är tidig vår med klar luft och frostnätter. Innan lövsprickningen.

En perfekt tid att titta på stjärnorna utan att löven skymmer sikten.

Vi ska övernatta vid XXXX. En hemlig lägerplats som inte finns utsatt på några kartor.

Från Vittsjö station vandrar vi längs med stranden av sjön med samma namn. Stora pampiga villor omgärdar Vittsjöns stränder.

Spår av jordkulor. Boning för de allra fattigaste. De som inte ens hade ett uschligt torp.

Fruset vatten ger fantastiska mönster. Upp och ner längs getryggåsar, täckta med ädellövskog. Bakhåll för snapphanar.

 Blå himlen blues

 Det kommer att bli en kall natt.

Sågar upp en ansenlig mängd ved.

Mysbelysning ska skrämma bort vättar

 Middag på rätt sätt utan frystorkat. Ja, det blir lite jobbigare att laga olika rätter när kylan sätter in. Men, av god mat står du med det mesta.

En molnfri natthimmel med halvmåne. Vi flyttar ut från vindskydd och tält. Lägger oss under stjärnorna.

Lisa för själen.

 Rimfrost morgon.

Is i vattendunkarna.

Tältpinnar fast i tjälen.

Vittsjön runt. En vandringsled som verkligen rekommenderas. På smala vägar och stigar.

Bullerby känsla.

Sparsamt med trafik.

Enkla sommarstugor blandas med chateau.

 - Nu är det dags att bada ropar K och slänger sig i Vittsjöns kalla vatten.

 Tack till den anonyme personen som försåg oss med ved.

Tack till arrangören Nils Olof Nilsland och alla ni andra för en härlig helg.

Text: Anders Hermansson

Foto: Karin Kallioniemi och Nils Olof Nilsland

Att söka efter något (nästan) bortglömt i Sarek

$
0
0

I slutet på förra bloggavsnittet höll jag på med att ställa om från vandring till röseundersökning. Röset stod uppe på kanten av Sähkoknuohkke strax söder om Pårtemassivet. Jag hade fotograferat fjällkanten redan andra dagen av Dianas och min färd, alltså den 8 augusti. Förhoppningen var att fotona hade fångat ett stort röse, något jag inte alls var säker på. Men jag hann inte titta på bilderna de följande dagarna. I så fall hade jag kunnat se detta:

Nu var det äntligen dags - röset skulle besökas. Alltsammans var väl förberett och själv var jag bara en länk i en kedja som bestod av flera personer. En av dem vara Björn Andersson (Bandersson). Hela projektet började nog med ett dokument som han hade skickat till mig. Där hade han skrivit ner en del tankar om Axel Hamberg, bland annat om detta röse. Dessutom fogade han ihop ett par av Hambergs gamla, svartvita foton till ett panorama. På bilden syns röset med Pårtemassivet i bakgrunden.

Men ytterligare en person var inblandad. Bengt Noläng (Örnsätrarn). Han gjorde med ledning av teodolitdata från Hamberg och fotots bakgrund en positionering. Det skulle bli intressant att se hur väl den positionen stämde.

Basläger vid Pårekstigen

Jag anlände till det ställe där stigen korsar jokken från Tjievrejávrátja (Tjievrajågåsj). Precis intill det stora isfältet över jokken hade någon byggt ett slags vindskydd. Där satte jag upp tältet och började med matlagningen (fotot taget följande förmiddag).

Under kvällsmaten kopplade jag av från de senaste dagarnas strapatser, njöt av den vidsträckta utsikten över Pårekslätten och lät tankarna gå som de ville. Ibland tog jag upp kikaren och riktade den mot Sähkoknuohkke. Mycket riktigt, röset syntes även från min lägerplats. Enligt gps:en var det 2,47 kilometer fågelvägen dit. Men jag visste att den första biten var ganska jobbig. Både större och mindre raviner skulle korsas, så det var inte bara att gå raka vägen.

Faktum är att det tog emot en aning, jag hade gärna velat skjuta upp utflykten till nästa dag. Av någon anledning kände jag mig inte riktigt väl till mods och kunde inte förstå varför. Var jag bara trött? Eller var det något allvarligare fel på kroppen? Men eftersom jag behövde ge mig upp mot Bårddetjåhkkå nästa dag så måste jag ta röset innan kvällen.

Mer att upptäcka än ett röse

Fast nu var det inte bara röset som väntade, det fanns en annan sak som faktiskt var mycket viktigare. Även ifråga om detta hade Björn och Bengt gjort viktiga förberedelser. Björn hade skickat ett Hambergfoto i vår korrespondens tidigare.

På originalfotot står: "Meteorografen på Sähkok med äldre modell på nederbördsmätare. 1900." Meteorografen fanns i den lilla byggnaden som syns till vänster. Det var ett mycket avancerat mekaniskt mätinstrument som skulle registrera data kontinuerligt året om utan att behöva tillsyn (temperatur, luftfuktighet, vindriktning, vindhastighet och nederbörd). Nederbördsmätaren till höger var en enklare konstruktion, det skulle bara samla upp regn och snö.

Denna mätplats på Sähkok var en av de första Hamberg använde. Då fanns ännu inga så kallade forskarhyddor; exempelvis den på Bårdde byggdes år 1911 på 1830 meters höjd. Den fråga vi ställde oss var: Skulle man med ledning av bland annat fotots bakgrund kunna räkna fram en ungefärlig position i landskapet för denna plats? Därefter skulle någon kunna göra ett besök för att se om det fanns några spår efter Hambergs instrument.

Vi hade förstås redan haft kontakt med Uppsala universitet och med samer i Jåhkågasska tjiellde. Ingen kunde säga exakt var platsen hade legat eller om det fanns några rester kvar. Och nu var jag alltså bara några kilometer ifrån denna plats som tycktes ha fallit i glömska. Men Sähkoknuohkke är inte något litet området. Skulle en rejäl kvällspromenad verkligen räcka för att ge svar på frågorna?

Över all förväntan

Det var stenig berg- och dalterräng efter snöbryggan över Tjievrajågåsj. Sedan blockigt efter vadet över nästa jokk, vattendraget från Tjievrajávrre (som rinner ihop med Tjievrajågåsj ungefär vid punkt 942). Därefter blev terrängen ganska jämn. Jag passerade raden med kryssmärkta stolpar som markerar skoterleden för renskötseln. Fortfarande syntes ingenting. Så närmade jag mig den plats som jag programmerat in i gps:en. Och då fick jag på avstånd se detta:

I kikaren såg det väldigt lovande ut. Visst kunde jag skymta en samling stenar och något som liknade som metall? Med ens fick mina steg ny spänst, det här var ju riktigt spännande! Och framme vid platsen blev jag verkligen inte besviken.

Här syns två vindskydd till nederbördsmätare. Bredvid det bortre skyddet resterna av det stenfundament som kan anas runt meteorografen på Hambergs foto.

Metallfjäder som höll uppe kopparkärlet till nederbördsmätaren.

Jag gick omkring och fotograferade en stund, hittade olika föremål inkilade mellan stenarna. Av meteorografen hittade jag inga andra spår än fundamentet, troligen hade det dyrbara instrumentet forslats bort av Hamberg. Vissa trärester av huset det stått i syns dock på fotona.

Jag konstaterade vidare att nedskräpning i fjällen kan ses på väldigt olika sätt. Den första tiden är skräp inget annat än skräp, kanske i flera decennier. Men om det bara får gå ytterligare lite tid då genomgår prylarna en förvandling. De blir någonting historiskt och nästan fint. I vissa fall ett fornminne som man ska vara rädd om.

I vilket stadium befinner sig då dessa Hambergrester? Jag skulle tro att det råder delade meningar om det. Somliga skulle nog säga att de bara förfular naturen. Andra att de påminner oss om att fjällen är både natur och kulturmark. Samma fråga kan för övrigt ställas om flygplansresterna vid magnesitbrottet vid Vuojnesluobbala. De är dessutom något yngre. Kanske får saken avgöras från fall till fall. Personligen kände jag just här en stark kontakt med historien när jag "gick i Hambergs fotspår".

Koordinaterna till denna gamla arbetsplats är N 7444371, E 614345 (SWEREF 99 TM). Här är en länk till Min karta. Jag konstaterade att den position som Bengt hade gett mig i förväg var imponerande nära - koordinaterna stämde på några tiotals meter!

Röset på Sähkoknuohkke

En uppgift återstod under denna promenad - det röse jag sett tidigare. Även här hade Bengt gett mig koordinater, men de behövdes egentligen inte när jag var så nära. Röset skulle ligga bara några hundra meter från meteorografens plats och jag kunde se det därifrån.

Röset synligt i vackert kvällsljus (panoramat sammanfogat av Björn av mina foton). Sjön längst till höger är en flik av Stuor Dáhtá.

Ovan: Bårdde i bakgrunden. Jämför gärna med det svartvita panoramafotot i början av texten.

Foto från öster.

Koordinaterna till röset är N 7444253, E 614670 (SWEREF 99 TM). Här är en länk till Min karta (markören skymmer lite på flygfotot, men kanske går det att ana formen på det naturliga stenfundamentet som röset står på).

Några funderingar om det okända i fjällen

Hur kan det komma sig att ett så stort röse (som är lätt att upptäcka för den som har en kikare) har förblivit okänt för många fjällbesökare? Svaret är detsamma som för många av rösningarna på Präststigen: för att knappt någon har tänkt på att leta. Ännu mer gäller detta för Hambergs instrumentrester som inte syns så lätt. Ytterst beror alltsammans förstås på bristande kunskap - det man inte känner till letar man inte efter.

Vilka ytterligare hemligheter ruvar fjällvärlden på som nästan ingen har en aning om? På min lista fanns åtminstone en sak till att göra - men det var inte förrän nästa dag. Lätt skulle det antagligen inte bli, säkert mycket mer ansträngande är att leta efter meteorografen på Sähkoknuohkke. Och de överraskningar som skulle möta mig hade jag inte en aning om.

Det blir alltså en tredje och avslutande del i denna berättelse.

Tack till Björn och Bengt för efterforskningar och bistånd. De svartvita fotona är hämtade från ALVIN - Plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturarv.

Viewing all 2408 articles
Browse latest View live


Latest Images