Snogeholms hemligheter

- Det var fest på det skånska slottet i Snogeholm. Avslutningen på en lyckad jakt.

In kliver plötsligt två beväpnade och maskerade män. Med pumphagelgevär avrättas två av middagsgästerna.

Dubbelmördarna flyr på de smala vägarna i Snogeholms strövområde.

Ur ett buskage kommer en traktor med släckta lyktor. Lantbrukaren hinner inte väja för bilen som spetsas mot ett träd.

Kort därefter anländer kommissarie Kurt Wallander till olycksplatsen och drar slutsatsen att mördarna dödades av en berusad lantbrukare på traktor.

Så brutalt inleds Hamiltondeckaren, En medborgare höjd över varje misstanke, av Jan Guillou.

Träd har inga baksidor!

Men, det är endast i deckarvärlden som Snogeholms strövområde drabbas av ond bråd död.

Läskigast är väl slottsfrun, som lär spöka för gästerna.

I verkligheten anses Snogeholms strövområde som den fagraste av platser i Skåne.

- En av de skönaste lunder i haver skådat, skrev Carl von Linné, i dagboken på sin skånska resa.

Även Friluftsinglar vill gå för sig själva!

Snogeholm slott uppfördes i slutet av 1800 talet i fransk barock stil.

I Nils Holgerssons underbara resa beskrivs slottet som en produkt av fredligare tider.

Borta var hotet från krig och röveri. Slottet kunde byggas utan vallgrav och vakttorn.

- Dock hade dessa herrar fortfarande bemödat sig om att skaffa stora och präktiga bostäder, skrev Selma Lagerlöf.

Är svampen ätlig?

Snogeholm är ett omtyckt strövområde som ägs av Region Skåne och förvaltas av Stiftelsen Skånska Landskap.

Området har flera mysiga lägerplatser med både vindskydd och stugor till uthyrning.

Vi avslutade vandringen med After Hike, men det är en annan historia.

- What happens in Snogeholm, stays in Snogeholm.

 Tack till Emma från Friluftsinglar, för ett trevligt event och alla ni andra naturligtvis.

Vad är det för konstig installation, mitt ute i naturen?

Eventet arrangerades genom gruppen, friluftssinglar.

Friluftssinglar organiserar trevliga arrangemang över hela landet. Vi är ingen förening i traditionell mening utan mer av DIY (Do It Yourself). DIY innebär att det är upp till varje ”medlem” att hitta på saker som kan locka andra.

Vi är öppna för alla och våra aktiviteter läggs upp på Friluftsinglar Facebook sida.

Välkommen till oss!

 Text: Anders Hermansson

En ensamvandring jag gjorde i Juli månad 2021 ifrån Ritsem och fram till Norska gränsen. Och sedan tillbaka samma väg. Sammanlagt ca 8 mil. 

Med all hemestranden i åtanke så bokade jag en resa ifrån Stockholm upp till Ritsem redan på våren när VY-tåg AB släppte biljetterna för sommaren. För att vara säker på att få mig en fjällvandring under högsäsong. Och kom sen upp till ett Ritsem kring mitten av Juli med bara 6-7 grader, och regn. Skulle vara så i flera dagar framåt men läste väderleks-prognoserna att sol och 20-gradig värme var på väg så härdade ut och gick leden med korta dagsetapper framåt och med en svin-tung ryggsäck. Vågar nog inte skriva här hur tung den var men hade mat för nästan två veckor och tänkte ta det lugnt och få ut så många dagar i fjällvärlden som möjligt på semestern.

Gränsleden är en gammal led som går mellan Sørfjorden och Ritsem och användes bl.a under 2:a världskriget av Norska flyktingar att ta sig in till Sverige. Den glömdes sedan bort men i ett EU-projekt så rustades leden upp och vindskydd, dass och ledmarkeringar sattes upp och den återinvigdes år 2007. 

Kan konstatera att mycket måste ha förfallit sedan dess för vindskydden var lite snea av väder och vind och dassen var överfulla sedan länge. Och i skjulen där ved skulle finnas åt besökare fanns istället massor av skräp. Jag hoppade över de fyra vindskydden som nu finns på den Svenska sidan och trivdes bättre i mitt röda Hilleberg Unna tält. Skulle inte ha gått att sova i de öppna vindskydden ändå för de är gjorda att endast kunna sitta i, runt ett bord. 

Jag var ute sammanlagt i 11 dagar och vart lite sinkad i början av det dåliga vädret och hade först tänkt kolla runt lite i området kring gränsen mot Norge. Kanske gjort en tur upp på något fjäll men maten räckte inte i evighet och ville ha någon dagsranson mat extra i reserv för det finns inga fjällstugor längst leden. Ingenstans att köpa mat. Går säkert att fiska men hade nu inte utrustning med mig.

Såg faktiskt bara en enda stuga under vandringen som verkade obebodd och mötte bara andra två gånger under de 11 dagarna jag var ute. 

Vadningar? 

Hade på mig mina höga Lundhags kängor och kunde ta mig i och över alla bäckar, jokkar och genom myrmarker utan att behöva ta av mig dom. Så slapp vada i Foppatofflorna.  

Men kan nog inte säga att leden är särskilt lätt att vandra. Stigen är smal och vissa ställen ingen alls och kan vara glest mellan markeringar och rösen en del sträckor. 

Hade min Garmin GPS med mig också som säkerhet och att kunna skicka nöd-sms. För mötte som sagt bara andra människor två gånger under de 11 dagarna. 

Jag hade en god natt vid Sylarna, och unnade mig frukost på fjällstationen. 

Normalt sett så tältar jag långt ifrån andra, men jag var ganska trött kvällen innan, så det blev skapligt nära fjällstationen, där även andra hade slagit upp sina tält.

Det var fint väder och jag såg fram mot att fortsätta vandringen. Målet för dagen var Gåsenstugorna, en favoritplats.

Innan jag packade ihop tältet så kunde jag inte låta bli att förundras över hur molnen rullade över Templet, och ned i Tempeldalen.

Kl 10 var det dags att knata vidare mot Gåsen. Det var lite kyligt i vinden. Tänk att fjällvädret kan skifta så mycket. Ibland är det shortsvarmt och ibland ska vintermössan på.

Jag hittade ett par solglasögon nära sylstationen som verkade nytappade och jag visste att jag hade möjlighet att knata ikapp de som var framför mig, och fråga om de tappat dem. Precis innan Gamla Sylen kom jag ikapp ett par personer, och  visst var det de som hade tappat dem. De tackade så mycket. Jag hade blivit rejält varm och tog av mig jacka och mössa, satte på en buff på huvudet istället. 

Vid Gamla Sylen delar sig leden. Rakt fram fortsätter den mot Storulvån och Blåhammaren och åt öster så går den mot Gåsen vilket var mitt mål.

Det här vädret...jag vet inte om jag har tur med väder när jag vandrar, eller så gillar jag bara läget. I och för sig har jag en regel när jag är ute och det är att inte frysa. Det kan regna, snöa eller blåsa. Fryser jag inte så funkar det att vandra, eller vad jag nu gör.

Nu skiner solen i alla fall, och allt är toppen.

Framför mig hade jag fjället Gåsen och Stora Härjångsstöten lite längre bort. 

En del undrar ibland över hur det är att korsa Handölan, och det finns en bro om man vandrar mellan sylarna och Gåsen. På bilden nedan ser man en cyklist som passerar Gåsån. Det här är vid raststugan Gåsån som skymtas i bakgrunden.

Jag funderade på om jag skulle tälta vid rastskyddet, men det skulle bli lite tidigt, och det var en del mygg där också. Jag gick vidare.

Jag kan inte få nog av vackra vyer. Jag stannade ofta och tog bilder.

Jag har alltid vatten med mig, så att jag kan dricka när jag känner för det. Den här dagen var varm.

Nu skulle jag uppåt, vid foten av fjället Gåsen, men jag skulle bara till fjällstationen, som jag borde se "bakom kröken". Jag vet att de där "bakom krökarna" kan vara ganska många ibland.

Nu så...äntligen!

Jag slog upp mitt tält en bit från husen.

Gåsenstugorna kan vara kända för att de ligger fint till, men även för att det finns en utomhusdusch här. Första gången jag duschade här var det snö och is på duschen, och det var snöblandat regn i luften, kanske 1 plusgrad och så blåste det. Inte så mysigt direkt, men ganska skönt efteråt. Jag vet inte hur ren jag blev då, men fort gick det!

Nu var det bättre...jag kunde tvätta av mig utan att hyperventilera och se galen ut.

Kvällssolen, så härlig tycker jag. Det här lugnet när skuggorna blir längre...jag älskar det.

Stora Härjångsstöten...solbelyst topp.

Har man ätit och duschat mår man bra, och det är lätt att njuta i solens sista ljus.

Solen går ned bakom fjället Gåsen.

Helags i bakgrunden.

Som vanligt var det inga problem med att somna. Jag skriv lite i dagboken. Ibland blir det ett par sidor, ibland bara stödord.

Gonatt!

Dag 1 (2021-08-08) – Låktatjåkka till Björkliden, med en liten omväg

16.35 är klockan när tåget stannar vid Låktatjåkka station. Plattformen är kort och konduktören har noggrant informerat oss vilken vagn och vilken dörr vi ska gå ut genom för att träffa rätt när vi stiger av. Vi lämnade Umeå strax efter 07 i morse och förutom under ett kortare byte i Boden har vi inte kunnat sträcka på benen förrän nu. Det ska bli skönt att börja gå. Planen är att vi först och främst ta oss upp till Trollsjön. När jag säger vi syftar jag på brorsan, Gafnes och mig själv. Därifrån ska vi vika av i sydöstlig riktning upp för Geargečorru, vidare sydöst för att hamna på den lämpliga färdvägen norr om Goublačorru och följa denna väg till Låktatjåkkastugan för att sedan vandra markerad led vidare ned till Björkliden. Vad i hela friden ska vi göra i Björkliden? Varför inte sova i Låktatjåkkastugan? Det är en fråga som man är berättigad att ställa och svaret är att det hela baserar sig på ett misstag. Vid bokningen av sovplatser i fjällstugor i fjällstationer inför årets vandring har jag, på något underligt sätt, lyckats boka en natt i Björkliden istället för i Låktatjåkka fjällstation. 9 kilometer extra. Det kanske inte låter så farligt, men med facit i hand var det värre än det låter.

Nåväl. Vi kliver av tåget och stannar en kort stund för att rumstera om i packningen. Sedan går vi. Det är moln på himlen, men här och var skymtar man en blå fläck. Temperaturen är kring 12 grader. Då klockan är så pass mycket går vi söderut i stort sett ensamma. Vi möter många dagstursvandrare på väg ned från Rissajaure och man försåt att det är ett populärt mål. Halvvägs får vi stanna och ta av en hel del kläder, det blir varmt i den uppförsbacke som den knappt 5 kilometer långa leden mellan Låktatjåkka järnvägsstation och Trollsjön utgör. När vi kommer upp på lite högre höjd börjar det blåsa rätt ordentligt och när Trollsjön ligger framför oss efter ackurat en timme får vi inte beskåda den blanka spegel som vi sett på bilder från andra som besökt sjön. Det går vågor och badlusten rinner snabbt i väg, speciellt som det sitter folk på klipporna runt norra sidan av sjön och jag personligen inte har mycket till övers för publikt nakenbad.

Vi går i stället vidare upp för Geargečorrus västsida. Det är inte alls så brant som många diskussionstrådar på olika delar av internet har förmedlat och marken är bevuxen av gräs och mossa. En mer eller mindre tydlig stig finns ofta och det går snabbt att ta sig upp. Efter 45 minuter har vi kommit upp en bra bit och ser samtidigt hur molnen i sydöst byggs på samtidigt som de första regndropparna träffar våra svettiga pannor. Vi stannar och regnkläder åker på. Det börjar blåsa.

Väl uppe på Geargečorrus topp på 1419 meter över havet blåser det så hårt att det är svårt att stå upprätt i byarna. Vi söker skydd och kollar in vår karta. Tar ut en kurs och finner snart några rösen som berättar för oss att vi är på den västligaste av de rekommenderade färdlederna mellan Kårsavagge och Låktatjåkka fjällstation. Någon kilometer senare går vi i en tjock vit dimma. Det blåser inte lika mycket som för en kvart sedan men sikten är maximalt 100 meter.

Vi kommer ned till de två sjöarna öster om bergstoppen 1391, går mellan dem och följer den norra sjöns östra kant. Dåligt val. På vägen ned i dalen som sjöarna ligger i har vi gått över ett eller ett par snöpartier som känts bra, men här nere i dalen täcks den tänkta färdvägen av ytterligare snöpartier. De är ruttna och trots att vi ser en del spår på dem vågar vi inte beträda dem då risken för ofrivilliga bad känns överhängande. I stället tar vi oss mödosamt upp för de klippiga partier som reser sig vid sjöns östra sida. I regnet, blåsten och dimman känns det inte helt tryggt, men vi kommer efter ett tag upp på en höjd där marken planar ut något. När dimman momentant lättar ser vi ned norr om den nordligare av de två sjöarna och konstaterar att det även här ligger ett parti med snö som ser rätt rutten ut. Vi följer istället Bajip Gohpáčochkkas västra utlöpare tills snön tar slut och viker av västerut ned på leden igen. Här är leden tydligt upptrampad och den sista biten fram till Louktatjåkka fjällstation går snabbt.

Klockan 21.15 står vi framför stationen. Det blåser hårt igen, det regnar och det är kallt. Inne i stationen lyser det varmt. Man kan inte annat än att säga att man längtar in. Men vi har 9 kilometer kvar, och om en timme går solen ned och mörkret kommer börja smyga sig på. Vi tittar på varandra och jag börjar skratta. Brorsan frågar om jag tror att vi kommer träffa någon på väg ned mot Björkliden. Jag säger att det skulle förvåna mig mycket. Vi börjar gå. Tur att leden är bred och väl markerad för sikten krymper snart ned till maximalt 50 meter. Det regnar på tvären nu och regnjackans luva smattrar så hårt i vinden att jag får värk i öronen. Jag vill komma fram till Björkliden snabbt och driver på brorsan och Gafnes så hårt jag vågar. Det är trots allt viktigare att alla kommer ned i ett stycke än att det går snabbt, så lite tvingas vi hålla tillbaka. Men när stigen blir tillräckligt bra, vilket den ganska ofta blir, springer vi faktiskt partier. Efter 3 kilometer rundar vi ett stenblock och ser plötsligt två pojkar på kanske 6 och 9 år sitta och kura ihop sig som skydd för vinden och regnet. Jag förstår ingenting förrän jag ser mamman och pappan som håller på att slå upp ett tält. Vi hejar, de ser inte allt för glada ut. Jag hinner se att deutrustat sig med ett Hillebergtält, kanske ett Keron, och tänker att de trots allt säkerligen kommer sova gott så snart tältet står upp.

Förvånade av mötet fortsätter vi nordöst. Klockan 22.45 börjar det bli mörkt. Vi ser en skylt som talar om att vi har 4 kilometer kvar. Vi tar en kort kisspaus och i ett förvirrat ögonblick efter pausen är vi oeniga om vilket håll vi kom från i dimman. Kompassen måste enligt brorsan fram. Den visar att jag hade rätt. Vi fortsätter de sista kilometrarna i allt mörkare toner (både ljusmässigt och humörmässigt) och når slutligen vårt hotell i Björkliden klockan 23.40. Med över 25 kilometer och 1300 höjdmeter i benen under en eftermiddag och kväll, varav 19 i regn och blåst är det inte konstigt att vi alla dimper ned i våra sängar och sover gott efter en varm dusch och efter att all utrustning och alla kläder hängts upp på tork.

Tryck på respektiva bild för att få upp en bildbeskrivning!

Efter att ha läst en massa bloggar, artiklar och foruminlägg och blivit så vansinnigt inspirerad bestämde jag mig för att jag måste göra en fjällvandring. Med barnfamilj, hund och engagemang som barnens fotbollstränare och ständiga aktiviteter är det dock inte så lätt att hitta tid för att göra en egen vandring. Jag ville just göra en egen vandring bara själv denna gång. Varför vet jag inte riktigt, troligen för att jag brukar trivas med mig själv men även för att jag blivit inspirerad av andras berättelser.

Det skulle inte vara första gången jag vandrade eller tältade i fjällen men det skulle vara första gången jag gjorde det själv. Jag bestämde mig ganska snabbt för att jag skulle vandra i Jämtlandsfjällen då jag varit mycket i Åretrakten förut samt att det är lätt att ta sig dit med tåg. Glad i hågen så mutade jag in fyra dagar, torsdag till söndag med nattåg på torsdag och söndag kväll som transportsträckor. Jag tänkte ganska snabbt att det skulle vara kul att gå från Storulvån till Vålådalen. Sagt och gjort så bokade jag biljetterna till Duved och Undersåker. Efter att jag reflekterat lite mer och granskat lederna så insåg jag att jag planerat en vandring med fyra dagsetapper på tre dagar...

Jag verkade ha tabbat mig men samtidigt kände jag att det inte borde vara omöjligt att klara av den sträckan på tre dagar och poängen för mig var att jag ville gå och se mycket. Jag började mäta och lägga upp en plan. Första sträckan var ganska klar för mig då jag gärna ville gå till Sylarnas Fjällstation. Därifrån behövde jag sen bege mig tillbaka och komma en bit på leden mot Gåsen, det skulle bli runt 23 km. Dag två skulle jag behöva gå till gåsen till att börja med. Väl vid gåsen öppnade sig flera alternativ. Antingen kunde man gå via Lill-Stensdalen vilket skulle vara den kortaste sträckan eller så skulle man kunna gå via Härjångsdalen bort mot Vålåstugorna. Ett annat spännande alternativ skulle vara att gå mellan Lill-Stensdalsfjället och Smällhögarna, eller som jag blev föreslagen på Utsidans forum så skulle ett annat alternativ vara att vandra in i Stor-Stendalen. Oavsett skulle jag behöva gå runt 23 km om dagen åtminstone vilket inte låter omöjligt. Beroende på hur jag mådde och hur det gick så skulle jag ha flera olika planer.

Inför resan så bokade jag in ett enpersonstält från fjällräven samt köpte en syntetsovsäck, jag hade liggunderlag, ryggsäck redan. Min plan var att äta en lunch med knäckemackor, energibar samt någon chokladkaka och dricka kaffe till. När vandringen var över och lägret var fixat så var tanken att jag skulle äta en trerätters i form av varma koppen, en påse frystorkat samt någon form av efterrätt. Den ryggsäcken jag hade rymde 55 liter och det skulle bli en väldigt fullt packad ryggsäck. I slutändan klockade jag in på ca 15 kg totalt i ryggsäcken vilket jag var nöjd med.

Resan började med nattåg (sittvagn, helt klart det dumsnålaste beslutet) och på morgonen anlände jag i Duved. Därifrån så var det en kort transferresa på en fullpackad buss med fjällturister som mig själv innan vi anlände vid Storulvån. Busschauffören fick applåder efter några humoristiska tips vilket fick detta att kännas alltför mycket som om vi precis landat på en charterresa i något varmare land. Därför kändes det extra skönt att komma iväg efter en snabb ompackning i Storulvån.

Dagen var smått dimmig och det regnade lite lätt. Jag satte ett ganska högt tempo ganska direkt och kunde passera några sällskap rätt så tidigt. Bron vid Lill-Ulvån var rätt så häftig och respektingivande.

Ganska tidigt så finns det skyltar om att man ska bara hålla sig till leden. Jag förstår ju varför men det är något som kommer bli svårt att hålla sig till framförallt senare under vandringen. Mot Sylarna är det dock gott om spångar utlagda så det är hyfsat lätt att hålla sig till leden. Det är blött men ändå rätt så lättvandrat, det krävs visserligen en speciell typ av balans för att gå på trånga spångar som är blöta och lite lätt halkiga.

Vid Spåime rastskydd så blåser det in ett intensivt och kallt regnväder. I min oerfarenhet så insåg jag att jag borde haft på mig löpartightsen med regnbyxor ovanpå istället för mina vandringsbyxor. Tanken slog mig att jag borde gå in och byta det i rastskyddet men när jag öppnade dörren var det smockfullt där inne. Istället beslutade jag mig att vandra vidare och öka takten lite för att få upp värmen. Så småningom så minskade regnet och byxorna torkade förvåningsvärt fort.

Sylarnas fjällstation dök upp vid horisonten, tyvärr var fjälltopparna för det mest obskyrda i moln större delen av dagen men jag försökte få några bilder de få gångerna de tittade fram.

Väl vid Sylarnas Fjällstation så var målet att kolla in stället för framtida eventuella stugbesök. Det var verkligen en mycket fräsch och fin stuga med underbara omgivningar. Jag får även ge ett extra plus till en riktigt god chokladboll. Här kan jag definitivt göra ett återbesök en annan gång.

Tiden hade smugit sig fram till runt kl 17 och jag ville komma en bra bit in på leden mot Gåsen denna dag innan jag slog läger. Precis innan jag begav mig tog jag en snabb titt på anslagstavlan och såg där att björn hade siktats på leden mellan Sylarna och Gåsen!

Så fort jag rundat Gamla Sylen så började jag klappa händerna lite då och då och ibland drog jag igång och visslade på bamses signaturmelodi. Jag såg i alla fall inga björnar och som tur var såg jag inga människor heller då jag gick där som ett fån och klappade och visslade. Det blev faktiskt en ganska distinkt förändring i både hur leden var och antalet människor. Efter att hela tiden ha sett folk antingen bakom eller framför mig såg jag helt plötsligt ingen alls och inga spångar fanns det heller. På något sätt kändes detta ganska skönt och jag tänkte nog att "nu är jag ute på fjället på riktigt". Någonstans mitt emellan Långtjärnen och Storforsen där det precis slutat gå uppför så hittade jag en tältplats.

Efter att ha slagit läger så lagade jag mat. Jag hade köpt med mig en kladdkaka i pulverform där man bara behövde lägga till vatten. Jag lagar detta på stormköket. Det blev sådär, kladdkakan var god men i botten har det fastnat och på toppen är det kladdigt. Då det regnade fick efterrätten lagas och åtnjutas i tältet. Jag toppade med lite blåbär som jag plockade i närheten av tältet. Dock vart den efterföljande diskningen av stekpannan en rejäl utmaning.

Nästa dag vaknade jag av att det var ljust ute, men en snabb titt avslöjade också att det var väldigt dimmigt. Jag packade ihop lägret och kunde runt kl 9 börja gå igen. Denna dag var målet att gå långt, först till Gåsen men sen var det oklart. Hela sträckan mellan Långtjärnen och Storforsen var en lugn och vacker sträcka, jag önskade endast att sikten var bättre så jag kunde ha sett längre. Redan en bit innan Storforsen kunde man höra kraften i forsen. Jag tror det är svårt att förstå från en bild men jag kände helt klart respekt när jag gick på bron över Storforsen.

Efter bron fick man lite närkontakt med fjällbjörkskog igen men efter en liten stund så är det mest bara kalfjäll igen. Sträckan mellan Storforsen till Gåsån var en av de segaste på dagen av någon anledning men det kändes som om den tog väldigt lång tid. Till slut kom jag fram till Gåsån och här behövde jag vada. Jag möter två personer som precis vadat över och har precis fått på sig sina skor. Jag drar upp byxbenen och går helt sonika över där de precis kommit upp.

Jag bestämde mig ganska tidigt att jag ville gå med terränglöparskor. Det finns gott om diskussioner om detta på Utsidans forum och då jag tycker om traillöpning tyckte jag att det skulle vara trevligt att testa ett par terränglöparskor på en längre vandring. Man får vara beredd på att vara blöt men med de ullsockorna som jag hade i kombination med nylonstrumpor så var jag varm om fötterna hela tiden. Dock får man vara snabb att byta till lägerskor och torra strumpor då man stannar för kvällen eller under längre stunder på dagen.

Efter Gåsån så började jag min vandring mot Gåsen i en ganska konstant uppförsbacke. Hela vägen var det dålig sikt men man kunde i alla fall se ner mot Gåsån mot Holkendurrie. Även Stora Härjångsstöten tittade fram då och då. Varje gång jag såg ett lite mörkare större stenblock i horisonten undrar jag om det kunde vara en björn? Varje gång inser jag att om det där blocket skulle vara en björn skulle den vara Godzilla stor. Så här kommer jag förresten hålla på hela vandringen.

Efter att ha rundat Gåskammen så ser man äntligen Gåsenstugorna lite längre bort. Äntligen skulle man få sätta sig ner en stund inomhus. Trodde jag. Dock insåg jag att det för tillfället var stängt och att det öppnade kl 16 igen. Inte en människa syntes till förutom att två personer kunde anas vara på väg uppför Kleavetje. Jag fick sätta mig ner vid ett bord och inta lunch i dimman.

Nu stod jag ju inför ett beslut, skulle jag bege mig utanför leden och våga mig upp emellan Lill-Stensdalsfjället och Smällhögarna? Då sikten är dålig och mina kompasskunskaper är teoretiska bestämde jag mig för att det nog var bäst att hålla sig till leden. Dock ville jag gärna gå via Härjångsdalen då det sett väldigt fint ut på bild.

Och visst, efter att ha passerat Gåsens spartanska fjällbäcksdusch så kan jag snart börja skymta Härjångssjöarna. Men dimman håller sig så man ser inte speciellt långt bort. Leden här är också bitvis lite svår då det är mycket blöt stenterräng. Jag har lärt mig den hårda vägen denna vandring att blöt sten är riktigt förrädiskt även om man har terränglöparskor med små gummidobbar. En herre som jag mötte varnar mig för ett stenfält där det för mig skulle vara en ganska rejäl nedförsbacke. De var minst sagt en utmaning och jag tog mig ned för den i sakta mak. Här kände jag att jag verkligen skulle behövt ha gått med stavar.

Vandringen fortsatte och dimman lättade. Jag försökte njuta så mycket jag kunde av denna fina dal. Jag makade mig vidare förbi en raststuga som låg lite längre ned mot en av sjöarna. Innan sjö 983 fick jag idén att jag skulle försöka ta mig till på norrsidan av sjön och följa sjöns kant bort mot Vålåstugorna och ta mig tillbaka till leden efter sjön tar slut. Denna idé överger jag ganska snabbt då jag är lite osäker på att vada över den bäcken som hade rätt så kraftigt flöde vid tillfället. Egentligen skulle det nog gått bra men i detta fall är jag extra försiktig (feg).

Istället följde jag leden och kom till slut till vadstället över Härjångsån. Här har jag ju läst att det är bättre att vada precis där sjön rinner ut istället för där det är markerat på kartan. Även här mötte jag ett större sällskap som precis vadat över till sidan där jag ska gå över. De sa att det gick bra att vada då jag frågade dem men att jag skulle behöva byta om. Jag tackade så mycket och drog upp byxbenen och vadade över i skorna. Det var en längre bit att vada än Gåsån men det var inte supersvårt även om jag här också kände att det hade varit bra med stavar.

Efter vadet började en blöt bit. Här fick man trampa en hel del vatten och gå över blötmarker. Dock började det märkas att jag närmade mig mer vältrampade marker när det dök upp spångar lite här och där. Till sist dök Vålåstugorna upp långt borta. Känslan var dock att hur mycket man än gick så kom man inte närmre stugorna över huvud taget. Det påminde om scenen från Monty Python och Den Heliga Graalen där riddarna närmar sig ett slott långt bortifrån flera gånger för att helt plötsligt dyka upp och inta slottet.

Nu var jag rätt så trött och jag hade blivit ruskigt sugen på en chipspåse. Väl framme vid stugorna så fick jag kolla in i butiken med stugvärden men han hade redan varnat mig att det inte fanns mycket kvar. Tyvärr fick jag bli utan chips denna kväll men jag hade ändå annan lyx att avnjuta.

Då klockan började närma sig 17.30 så gick jag vidare längs leden mot Vålådalen och höll utkik efter tältplatser. Väldigt få platser dög samt att jag hade svårt att helt enkelt ge upp för dagen så jag kom några kilometer längre än jag tänkt. Efter att ha hittat en riktigt fin plats satte jag till slut upp tältet runt 18.30.

Kvällen var ganska skön och till och med solen var framme även om den var skymd av Smällhögarna vid denna tid på kvällen. Jag avnjöt en tvårätters middag med varma koppen och frystorkat. Lite senare under kvällen så lyxade jag till det med en honungsrostad nötmix. I efterhand kunde jag konstatera att jag gått ganska precis 28 km denna dag. Under min sista dag återstod inte mycket mer än ca 16 km.

Under kvällen och precis innan jag somnade så kom det en ganska kraftig regnskur som jag var mycket glad att jag inte var ute och gick i. Nästa morgon då jag vaknade så fixade jag i ordning lite kaffe och packade ihop tältet för sista gången denna vandring. Lite vemodigt kändes det att påbörja sista vandringsdagen. Dessutom behövde jag inte gå så långt innan man började färdas nedåt ner i fjällbjörkskogen och slutligen så var man i gammal vanlig hederlig skog igen. Skogarna vid Vålådalen är helt klart väldigt fina men det är något speciellt med att vandra på kalfjället. Jag gick den sista sträckan rätt så raskt och var framme vid Vålådalen strax efter lunch.

Skönt nog kunde man för en liten slant nyttja duscharna i sporthallen i Vålådalen och även om vattnet i duscharna var kallt så fanns det en väldigt skön varm bastu. Resten av dagen kunde jag få vila mina ben och fötter i väntan på transfer till Undersåker. Jag kände mig i alla fall rätt så nöjd över att ha klarat av vad jag hade satt upp att jag skulle klara.

I efterhand har jag lärt mig några saker jag troligen skulle gjort annorlunda

• Jag skulle nog i fortsättningen ha med stavar. I vissa lägen som t.ex. vid vadning eller vid hala partier tror jag de är ovärderliga. Sen är de säkert också ett bra stöd vid själva vandringen också.
• Som packpåsar använde jag tygpåsar i bomull som vi fått över från t.ex. köp av lakan och liknande. Detta är sådär då det väldigt lätt sög upp fukt i tältet då man t.ex. råkade skaka ner kondens och liknande, eller medan de låg i en sidoficka i tältet. Även om jag hade en vattentät förvaring i själva säcken så är det svårt att undvika att ta upp fukt då i princip allt är fuktigt i tältet mer eller mindre efter ett tag. Packpåsar i polyester material eller kanske någon form av dry bags är nog ett bättre val i fortsättningen
• Ett enpersonsstält var nog en bra början och det var sannerligen skönt med liten vikt men jag tror att jag nog i fortsättningen kan offra lite tyngre packning för att få lite mer utrymme och komfort. Det var rätt så svårt att manövrera i tältet och veta var jag skulle ha alla prylar när jag packade ur säcken för att får fram allt. Det var svårt att sitta upp i innertältet och ibland kändes det nästan klaustrofobiskt litet. Jag lagade mat i absiden men det hade varit väldigt tveksamt om det hade blåst något mer än vad det gjorde. Det tjänade mig trots allt bra denna gång men i fortsättningen blir det nog minst ett tvåpersonstält.

Jag hade helt klart kunnat önska mig bättre väder också men det är ju svårt att göra någonting åt. Det är lite tråkigt med begränsad sikt när jag vet att överallt runt om en så finns det ju så fantastiska vyer. Jag kan dock trösta mig med att det också är rätt så speciellt och fint med dimslöjorna runt fjälltopparna eller över sjöarna.

Nästa gång tror jag dock att jag får ta med mig sällskap på något vis.

Gavelsbjer, utsikten mot Malmö.

Arrangören Annika Sandström, har ett koncept för stadsnära vandring.

Gör det enkelt och opretentiöst. Du skall kunna ta dig till samlingsplatsen med kollektiva färdmedel.

En rejäl paus (eller flera för allandel). Gärna kulturhistoria med kritisk vinkel.

Söderslätt

Naturupplevelsen blir vad vi själva gör den till. Även en till synes anspråkslös litet naturreservat kan bli en trevlig upplevelse.

 Söderslätt mot Bokskogen.

Varför åka långt när du kan gå nära

Strax utanför Oxie, ligger de små pärlorna, Arriesjön och Gavelsbjer naturreservat.

Aj då, jag tappade min lins.

Oxie är ett gammalt samhälle och var tidigare en skjutsstation på vägen in mot Malmö.

Ett numera nedlagt tegelbruk och kalkbrott vittnar om ortens industrihistoria.

Industrijordbruket

 Arriesjön

Sydost om Malmö breder Söderslätts storskaliga jordbrukslandskap ut sig. Världens bästa matjord. Sädesfält så långt ögat kan se.

Som små öar sticker Gavelsbjer och Arriesjön upp mellan spannmålen.

Arriesjön är bildat av det nedlagda grustaget, som sedan vattenfylldes.

Hemvist åt vadarfåglar och insekter.

 Tydligen en konstnärlig bild. Titta på skuggorna, sa fotografen.

Söderslätt

Gavelsbjer, moränkullen med enastående utsikt över flacka Söderslätt. För att hindra at kullen blev grustäkt fick den status som naturreservat.

Äkta landsbygd strax intill staden som precis fyllt 350 000 invånare.

Stort tack till Annika Sandström för en trevlig dag samt eftersits.

Bli medlem i facebook gruppen Friluftssinglar. Häng med på både långa och korta strapatser.

Konstnärlig bild som visar gänget på promenad i solskenet.

Friluftsvärlden

- en manlig domän

- Kvinnor ska inte gå ensamma på fjället utan manligt sällskapet. Dessutom ska mannen vara en släkting.  

 Instruktionen stod att läsa i SFT:s årsbok från 1889. ”Ömma mödrar och ängsliga tanter” får tips på varma sjalar och kakor som nödproviant. 

Kvinnorna har sköra kroppar. De bör istället åka hästskjuts på vandringen, skriver Årsboken,

En tidig variant av ”glamping”.

 Manliga narrativet

 Men varför ska vi diskutera jämställdhet och machoideal inom friluftslivet.

Det där är väl förlegade idéer som hör historien till.

Tvärtom.

Forskningen och friluftsbloggar visar med all tydlighet att jämställdhet och manliga normer fortfarande behöver diskuteras.

 Av naturen given

 Historiker visar hur äldre tiders manliga narrativ fortfarande är norm.

När friluftslivet etablerades i slutet av1800 talet var patriarkala idéströmningen norm i samhället. Männens överordning gentemot kvinnan var naturgiven

 - Först och främst skulle denna vildmark skyddas mot kvinnors deltagande., skriver Malmö Universitet.

 Det tog många år innan kvinnor kunde få sin rättmätiga plats bredvid männen i friluftsvärlden. Vem kommer inte håg de mustaschprydda damerna som försökte deltaga i Vasaloppet. Deras kupp banade väg för kvinnligt deltagande i Vasaloppet, men först 1981.

 Friluftsvärlden beskrivs fortfarande som en manlig arena.

När kända fjälldestinationer ska marknadsföra sig sker det med stereotypa bilder av manligt och kvinnligt, visar en studie i turistvetenskap från Mittuniversitet.

Studien visar att reklam riktad mot kvinnor bygger på familjesammankomster, shopping och spa.

Männen däremot, lockas av actionfyllda bilder.

 - Dock är det mest anmärkningsvärda att kvinnor i actionfyllda miljöer ses i sällskap med män, berättar Mittuniversitet.

 Män med elektronik

 Forskarstudier av friluftslivet nämner utrustningshetsen som en manlig domän.

Kvinnor från Skånes Vandring Community berättar om deras erfarenheter av prylfixeringen.

En kvinna berättar en sedlighetslärande historia om ett manligt vandringssällskap.

 - Under en promenad längs med stranden mellan Ystad och Ale stenar, gick mitt manliga sällskap hållandes en elektronisk grunka, skriver den anonyma kvinnan.

 - Varför? Det är helt omöjligt att gå vilse på den sträckan. Det går väl utmärkt att använda mobilen. Vad är det med män och elektronik, berättar kvinnan.

 En äldre herre tröttnade på det långsamma tempot i vandringsgruppen gick i förväg.

Gruppen skulle ta paus och skickade ett SMS till den äldre herren.

Svaret kom i form av en app som inte gick att tyda.

Gruppen ansåg att det var ett drygt beteende och svarade med ett traditionellt röstmeddelande.

- Vi går över väg 19 och tar paus nu, löd röstmeddelandet.

 Prestationskulturen

 Inom Skånes Vandring Community finns det kritik mot att vissa män tar med sig prestationskulturen även till mer lugna och njutningsfyllda evenemang. 

 - Varför måste män både gå långt och vägra paus. Är det omanligt med korta dagsvandringar där kaffepausen tar mer plats än sträckan, berättar en kvinna från Community.

 Friluftsbloggare förklarar att det är media som gynnar männen genom att ge prestationskulturens mer plats och därmed högre status.

Media ger därmed männen en egen arena på deras villkor.

Kvinnor kan visserligen ta plats på arenan, med det sker fortfarande på männens villkor.

 - Media skapar en idealbild av hur en ”riktig” friluftsmänniska ska se ut, skriver Vandringsbloggen.

 Bloggen, Traceless in Tiveden, vill vända på diskussionen om prestationskulturen och föreslår att friluftslivet borde vara ett rum utanför de traditionella könsnormerna.

- Ett rum uppbyggt kring egenskaper som samarbete och trygga rum istället, skriver Traceless in Tiveden.

 Initiativtagaren

 En kvinnlig utomhuspedagog berättar att den manliga prestationskulturen ifrågasätter och förminskar hennes kunskaper.

 - Hon tvingas hävda och bevisa sig på ett sätt som hennes manliga kollegor slipper, skriver Traceless in Tiveden.

 Turistvetenskaplig forskning visar att den manliga dominansen inom friluftslivet är en komplex bild med flera samverkande faktorer.

 Paraplyorganisationen Svenskt Friluftsliv, anser att friluftsvärlden borde ha goda grunder att verka inkluderande. Dock är inte så fallet. Det är sedan länge känt att friluftsvärlden är socialt graderat.

 - Individer med hög inkomst och god tillgång till friluftsområden, tenderar att vara mer friluftsaktiva jämfört med andra grupper i samhället, skriver Svenskt Friluftsliv i sin kunskapssammanställning.

 När friluftslivet blir förbehållet vissa grupper i samhället skapas en exklusivitet.

- Det är denna skara av exklusiva individer som oftast även återfinns i marknadsföringen av friluftsvärlden,skriver Malmö Universitet.

 Media använder helst män i marknadsföringen. Det innebär att männen ses som norm och kvinnan undantaget.

 - Kvinnliga äventyrare är något exceptionellt och uppmärksammas främst på grund av sitt kön, skriver Linköpings Universitet.

 Konsekvenserna av prestationskulturen

 För att förstå prestationskulturens inflytande över friluftslivet, behövs en maktanalys. Prestationskulturens genomslag beror på att den huvudsakligen utövas av män från socioekonomiskt starka områden i nära samarbeten med kommersiella aktörer, skriver Vandringsbloggen.

 Prestationskulturen blir därmed en form av exkludering mot de individer som varken har fysisk eller ekonomisk förmåga att deltaga.

Vandringsbloggen visar hur friluftsorganisationer inte representeras av individer från socioekonomiska svaga områden.

Tröskeln till deltagande blir högre när kommersiella aktörer ingår. Det krävs både exklusiva resor och särskilda friluftskläder. Identitetsmarkörer för de som ”vill tillhöra gänget”.

 - Du ser ofta friluftskläder i tunnelbanan och storstäderna, skriver Vandringsbloggen.

 Hikefulness

 En kritisk granskning av prestationskulturen hade inte varit meningsfull om den inte utmynnade i förslag till ett förändrat beteende.

 Stärk individens rätt att uttrycka sin egen personlighet genom att våga vara sig själv och utföra friluftsaktiviteter på sina egna villkor.

- Hitta din motpol till prestationskulituren, skriver Vandringsbloggen.

 Men hur kan jag omsätta ett kritiskt ställningstagande i praktiken?

 Initiativtagaren till Vandringsbloggen skapade därför ett Community på facebook för friluftsintresserade.

Community byggde på en ny typ av organisering, enligt modellen för Do it Yourself (DIY). Organisering utanför det traditionella föreningssverige.

En svart föreningstyp, som någon humoristiskt uttryckte det.

På Community kunde friluftsintresserade utbyta tankar, men viktigast av allt, organisera event.

Välkommen till våra event, där naturen och den sociala gemenskapen sätts i centrum.

 Text: Anders Hermansson

Från fotojobb till en tvättkampanj som vi rullat ut på jobbet precis. Ägnar mer tid till att fota cyklar än att faktiskt cykla på dem just nu - men så kan det vara :) snart finns det mer att se på TCMcykel

Vi hade tältat första natten på Áhkkáterrassen, efter en eftermiddagsvandring upp från båten i Änonjálmme. En fin liten tältplats bland björkar, som Gunder, min färdkamrat sedan många år, kände till sedan tidigare. Dag två blev kort av olika skäl, stopp i ösregn redan i höjd med Sjnjuvtjudisjávrásj. Tredje dagen också i regn mestadels, och nu stod vi alltså här strax öster om gränsen mellan Stora Sjöfallet och Sarek vid detta mjölkiga vatten - tänk Semper torrmjölk - som forsade fram mellan stora stenar.

Han skojar, ska vi vada här? Tänkte jag. Nu?

Ända sedan jag blev fjällvandrare för tio år sedan, då 50++, har varje sommar eventuella vad på den kommande turen ingett mig tvivel och lätt oro. Med åren har jag lärt mig att våga och bemästra även utmanande övergångar, och endast en gång upplevt att behöva avstå (inför glaciärjåkken från Stourrajiegna, Sulitelma). I år blev det återigen ett grumligt glaciärvatten, Souttasjjåhkå/Sjnjuvtjudisjåhkå, som gjorde att våra planer fick ändras.

Där och då på eftermiddagen - den 11 augusti 2021 - bestämde vi att hämta kraft över natten. Vi var trötta, mina kängor var dyngsura och humöret inte på topp, så det var ett lätt beslut eftersom vi just hade passerat en perfekt tältplats på en gräs- och risbevuxen liten platå vid kanten av jåkken.

Nästa morgon var torr men råkall. Jag hade sovit mycket oroligt. Medan vi packade ihop och vattensäkrade allt viktigt i ryggorna inför vårt vad såg jag två gestalter på andra sidan som uppenbarligen letade efter en rimligt möjlig vadningssträcka. Väl i vattnet, i kallingar och med bara en stav per person, tog de två männen i 30-årsåldern sikte på oss och kom gående rakt mot vår lägerplats. Så fick vi på första parkett möjlighet att se hur det funkar att vada, just på den här sträckan i alla fall. 

Det är med hjärtat i halsgropen jag tittar på. Den som går sist verkar lite mindre djärv än den förste, och är såå nära att falla flera gånger; med bara en stav är man ju mycket mer instabil. Han blir överraskad gång på gång av djupet där staven sätts ner, det är tydligt, och får leta sig fram i en snirklande bana. När de båda kommit i land går Gunder och jag bort och pratar med dem, och det är tyvärr inget samtal som peppar mig. De tillstår båda att det hade känts ganska osäkert.

Men försöka måste vi ju. Turens fortsättning hänger ju på att vi kommer över. Vår packning är klar och vi går bort till den plats vi sett ut igår eftermiddag och gör oss iordning. Ett par kexchokladbitar ger en sockerkick - och så ner med vadarskorsbeklädda fötter i vattnet. Gunder går före. Jag känner mig trevande för, med fötter och stavar. Oops, där når staven inte ner till botten. Och inte där heller. Det känns vingligare än vanligt (om det nu finns något ”vanligt” när det gäller sådant man endast gör några gånger per år). Efter några meter säger mina ben helt stopp. De är alldeles skakiga. Hjärnan har också fastnat i någon slags bromsläge. Det är långt kvar till andra sidan, om inte i meter så i tid.

Jag var rädd och vågade helt enkelt inte fortsätta när jag kände hur djupt det var mellan stenarna och med alla sinnen påkopplade upplevde kombinationen av att 1) inte se ner i vattnet, 2) stavar som fläckvis inte nådde botten och 3) det kraftigt strömmande kalla vattnet. Så vi vände om och jag fick erkänna mig besegrad. Det ska sägas att min kamrat, betydligt längre och betydligt erfarnare än jag, också han hade vissa dubier. 

Vi klädde modstulet på oss igen, och bestämde att gå vidare, mot sammanflödet med Souttasjjåhkå, för att kanske komma över där. Men i tankarna hade vi väl båda börjat fundera på en plan B. Vid det traditionella vadstället några hundra meter upp i Souttasjjåhkå närmade sig ett sällskap söderifrån och vi ägnade den kommande timmen åt att bevittna deras äventyrliga och riskabla övergång. En familj på tre vuxna och två ungdomar varav, visade det sig, flera utan vadvana. 

Det kan se ut som ett enkelt vad så här i efterhand, men även denna gång var det nervpirrande att titta på. (Personerna är medvetet gjort lite extra blurriga.)

När flickan som nog var i övre tonåren kom över var hon nästan hög av adrenalin och ville ge sig ut tillbaka för att hjälpa till, när hon slängt av sig ryggsäcken. Vi övertalade henne att stanna, en av de vuxna var ju redan på väg ut igen för att bistå de övriga. De kom alla lyckligt över till slut och efter ett kort samtal med dem gick vi sedan vidare. Längre uppströms såg vi ytterligare ett par gå över, långsamt och utan att falla. Men det hjälpte inte. Jag tordes inte.

Vi spanade på olika ställen norr om sammanflödet efter en plats möjlig att försöka.

Överens om beslutet att avstå står vi där: Vad göra nu? Ursprungsplanen var en tur från Änonjálmme till Stáloluokta via Áhkká, Låvdak, Guohpervagge, Násasvágge och Álájávrre, med en helikopterbokning sista dagen.

Vi börjar med att vända om, tillbaka till den fina tältplatsen. Slår upp tälten, hänger lite saker på tork, lagar middag och begrundar läget. Jag har ju sett fram emot årets tur av två skäl. Nasasvágge hade funnits i en skrinlagd plan redan 2015. Och jag ville gärna ner till Stalo igen, en plats som skulle finnas på min fembästalista över favoritplatser på jorden om jag hade en sådan. Vi hade lagt in ett extra dygn för att kunna tälta där på stranden sista natten.   

Jag funderade naturligtvis på kvällen i min sovsäck över vad det var som gjort mig så skärrad. Det hade ju inte varit omöjligt att ta sig över. Inget vattenfall eller fors fanns nedom de två ställen vi övervägde. Men tankens makt är stark. Att uppleva att ramla i, kanske få svårt att resa mig i strömmen, bli våt och kall och få en massa blöta grejer att ta hand om, kanske inte få av ryggan och i värsta fall fastna – jag förstod att alla dessa tankar fått näring av en tragisk händelse ett par veckor tidigare. Min arbetsgrupp hade då förlorat en kollega i en dykolycka. Om H. kunde dö en vacker dag när hon gjorde det hon gillade mest, så…hade jag tänkt mer än en gång under dagen. 

Dagen efter det inhiberade vadet har molntaket äntligen höjt sig flera hundra meter och vi ser för första gången nästan Nijáks topp. Vi hade haft nytt slutmål uppe till diskussion under middagen igår och har nu flera alternativ för de närmaste dagarna. Alla utgår från att vi till att börja med går västerut, bortåt och ner till treparksmötet.

Men sen - ska vi gå upp utmed Sjpietjavjåhkå, och bland annat ta en topptur till Gisuris? Det vill nog Gunder gärna.

Gå till Stalo trots allt, på Padjelantaleden? Till Stalo vill jag ju - men vill jag transportgå på leden, i flera dagar?

Runda hela Gisuris? Tiden har vi men det betyder ju att vi om några dagar ser samma vyer som nu, låt vara från andra sidan.  

Vädret ser lovande ut och vi anträder turen ”tillbaka”. Fram till Rákkasjåhkå går vi på en tydlig stig, högt ovan men ändå nära Sjnjuvtjudisjåhkå. Gisuris sluttningar och terrasserna ner mot vattendraget är grönt inbjudande, jåkken slingrar sig fram; det är helt enkelt en mycket vacker vandringssträcka. Áhkkás sydsluttning och glaciären på Gisuris blir allt mer synliga. Jag ser ett stort djur springa på andra sidan, på ett sätt som definitivt inte renar gör, kan det vara en järv?Efter Rákkasjåhkås två fåror (bara inför den första behöver jag byta till vadarskor) försvinner stigen och vi går genom videskröfs, dvärgbjörkris, lite slafs och klafs, men också över torra lättvandrade sträckor. Sjnjuvtjudis sydsluttning är på ca 700-metersnivån således hyfsat lättvandrad.

Vi går ner i höjd, och kommer till glesa björkskogsbestånd, passerar en liten bäck – och står så överraskande på en skyddad gräsäng, bland riktigt gamla björkar, med resterna av sommarblomningen runt fötterna och tittar på varann förundrat. Vilken lägerplats! tänker vi båda tyst.

Det har nu blivit riktigt soligt, och björkarna ger lite skugga trots att björkmätarlarven gått till hårt angrepp här. Klockan är väl kanske fyra, vi vet inte hur långt eller vilken terräng det är kvar till broarna. Ska vi ändå inte slå läger här? Vi kollar runt lite och tar in den rogivande platsen. Det finns många mjuka ytor för tält och två små lättillgängliga vattendrag -och när jag upptäcker ett badkar i ett av dem är saken avgjord.

Så tälten upp i det mjuka torra gräset, strumpor hängs i en gren och mina fortfarande plaskvåta kängor läggs på tork i solen. (Dags för nya?) Sedan väntar badkaret, där vattnet inte är iskallt, går till låren och det nästan går att doppa sig. Kåsan får bli duschskopa. Kvällen är varm och solig och vi njuter så småningom vår middag rena och fräscha. Vi pratar återigen om vilken fortsättning vår fjälltur ska få, men kommer inte till något beslut den kvällen. Jo just det, det var myggfritt också! 

Nästa morgon är magiskt vacker. Solstrålar får all spindelväv i gräset att glittra. Blå himmel. Sprött fågelkvillrande i träden. Ett lugn och en lycka som känns i hela kroppen. Vi dukar fram frukost vid en av de fallna björkarna, en perfekt sittbänk. Men frågan som hänger i luften stör oss: Hur ska vi göra nu, ska vi gå hit eller dit? Vi har fem-sex dagar till förfogande. 

När muslin med jordgubbar och kokos, och mackorna är uppätna får jag fatt i en tanke, en känsla, ett minne. Jag tror inte jag är ensam om att många gånger ha upplevt att kliva ur tältet på morgonen med en längtan att turplanen skulle tillåta en natt till, på just den platsen på jorden. Och med ens är det slut på velandet och beslutet uppenbart: Vi ska ju stanna här en natt till! När jag säger det till kamraten är det lika självklart för honom och han avbryter tvärt hoppackandet av sina prylar.

I fjällen är man alltid framme, sade någon. Jag sätter mig med 100 % ro i kroppen och skriver en stund, och går sedan en fotosafari med bara fötter i gräset bland de fallna gamla björkarna. Vackra tickor växer på stammarna, nävern är sammetslen och skiftar i brunröda färger. Grenar och stubbar blir till konstverk, till djurgestalter. Björkmätarlarvernas framfart gör att det bitvis ser ut som om skogsbrand farit fram, så lite spöklikt känns det också. 

I tystnaden närmar jag mig den där sällsynta känslan av total frid i sinnet. Den bryts av kraftiga, lite gälla läten och två fåglar kommer flygande lågt och fort bland enarna. Ripor? tänker jag i hastigheten, men nej, det är ju två falkar. Stora. Hur kan jag se så fel? Men vad för falk, det reder jag inte ut. Vi såg sannolikt paret igen nästa dag uppe på Sjnjuvtjudis. Tyvärr befann sig vår vän ornitologen då nånstans nära Kvikkjokk, så arten blev aldrig klarlagd. 

Så småningom tog vi oss iväg på en utflykt bort till Kisurisstugorna. Det hade blivit shortsväder, riktigt varmt. Det visade sig vara mycket lättgånget de kanske två kilometerna ner till Padjelantaleden och broarna; en fin stig följde åsen utmed Sjnjuvtjudisjåhkå. Vid stugan mötte vi stugvärden, som avstod sin tänkta middag och sålde den enda kvarvarande rökta rödingen till oss, med nybakad gahkku - och den lunchen smakade dejligt. Tack för det Johanna, om du läser detta!

Tillbaka vid vår oas blev det bad igen, vila i solen, middag och en lång stunds samtal i solnedgången på terrasskanten ner mot Sjnjuvtjudisjåhkå. Eftersom väderprognosen i Garmin ”lovade” sol även på söndagen, men regn på måndag, bestämde vi oss för att njuta av den här platsen ännu ett dygn, och göra en tur upp på Sjnjuvtjudis topp. Därmed blev det indirekt avgjort att vi avstod från en längre fortsättning. Vi siktade istället in oss på att utforska närområdet och gå tillbaka norrut till båten i mitten på den kommande veckan.

Turen upp på Sjnjuvtjudis i strålande sol var en fin dagstur med utsikter både in i Rouhtesvágge, bortom Akkajaure, och mot Norge.

Österut från Sjnjuvtjudis topp, mot Niják och vår färdväg några dagar tidigare.

Till vår stora glädje kunde vi också många mil i sydväst se både Blåmannsisens hjässa, och även vår gamla vän topp 1462 intill glaciären. 1462 hade följt oss, synlig varje dag, hela den långa turen i västra Padjelanta för två år sedan, efter att vi först haft den på mycket nära håll när vi från Messingtoppen upplevde isen. 

Det blev totalt tre nätter på den lilla underbara gräsängen. En fulländad spahelg med sköna bad i ”poolen”, drink och nötter före goda middagar, samtal i solnedgången med vackra vyer, naturens musik från fåglar och bruset från Sjnjuvtjudisjåhkå, naturkonstutställning, vila för själen och stärkande promenader i omgivningarna.

Den sista morgonen vaknade vi till det regn som vår Garmin förvarnat om, men som turligt upphörde lagom till avmarsch. Vi gick ånyo ner till Padjelantaleden och följde den norrut. Målet var åter tältplatsen på Áhkkáterrassen, resten av turen fick bli ett par nätter där och sedan tillbaka till Änonjálmme och Ritsem med båten. Men gissa om vi stod med långa näsor när tältplatsen visade sig var upptagen! Turligt nog fanns det en hyfsad ersättning några hundra meter längre uppströms. Och grannarna, en pappa och två vuxna söner, var högst umgängesbara; vi fick brasa, kaffe och en pratstund när vi gick bort för att hälsa.

En dagstur dagen därpå, upp på Áhkkás sluttning, med vattenfallet nedanför topp 1628 som mål, avbröts av ett riktigt oväder. Vi vände inför det sista stenskravelfältet. I gengäld fick vi äta oss mätta på hjortron och hittade rejäla högar med björnspillning på tre ställen i björkskogen.

Vår sista fjällkväll detta år blev dock solig och vacker, och vi åt enligt traditionen äppelkärlek, det vill säga stekt äpple, purjolök och rimmat sidfläsk, med mycket timjan och potatismos med smörgrotta. Ett par dagar senare åkte jag hem till Skåne med själen i total balans i en piggare kropp än efter de senaste årens turer. Och med en krass insikt om att det får bli nya kängor till nästa år.

En sol på väg att sjunka borta i Norge hittade en horisontell glipa i molnen och målade Áhkkás sluttning i guld.

Tack till Gunder för flera av bilderna. 

Jag har inte vandrat från Gåsenstugorna till Vålåstugorna tidigare, men inbillade mig att det skulle vara roligare att gå upp via Smällhögarna och ned till Vålåstugorna via dem, istället för att bara gå rakt fram via leden.

Ja, varför välja något "tråkigt" när man kan välja någonting "roligt"?

Var får man allt ifrån egentligen? Jag vet inte när jag kom på att jag skulle gå så. Det var ingen större ändring av ursprungsplanen i alla fall.

Sagt och gjort...efter frukost och packning av tält så började jag vandra mot Vålåstugorna.

Jag måste återigen säga någonting om vädret. Så här var det när jag vaknade. Kalasväder.

Vandringen österut var enkel, lite lätt uppåt från Gåsenstugorna. Det tog inte så lång tid att gå innan jag kunde se Smällhögarna och Härjångssjöarna. Lill-Stendalsfjället var det högsta fjället, såg det ut som.

Det var ett par km till raststugan Härjångsdalen som var vid Härjångssjöarna. Ganske enkel vandring.

Jag gick norr om stugan och hoppades att det skulle gå bra att gå mellan de olika småsjöarna utan att bli blöt.

Det gick bra och jag fick leta lite för att kunna ta långskuttet över vattendraget som rinner ned från sjön Lievkiesåajjantjåånne. Jag ville vara på östra sidan om vattendraget när jag var uppe.

När jag nästan var uppe var det dags för en paus. Jag gillar sådana här pauser och hade den varit lite längre hade kängorna åkt av.

Uppe på platån, på ca 1100 m höjd, så skulle jag bara knata på så att jag kom mot Gruvsmällen och sedan Vålåstugorna. Sjön som avvattnades ned till Härjångssjöarna var ganska stor, 900 m tvärsöver.

Det var så härlig väder, och jag var helt ensam här. Det var varmt, tyst och skönt.

Jag gick vidare och åt lunch, lite vindskyddat. Det var verkligen omväxlande sommarväder. Blåser det lite är det kyligt, och är det vindstilla och solsken kan det vara en bra bit över 20 grader ute.

Efter lunchen så fortsatte jag, och nu var det skönt väder igen.

Tröja på...ibland.

Man får ju passa på att pausa där det är lämpligt. Här var det platt och mjukt.

Hur långt var det kvar egentligen? Jag hade inte riktigt koll. Hade bara knatat på.

Jo, där ska jag gå nedåt. Lite till bara.

Det var längre att gå än jag trodde. Jag träffade på en annan vandrare och pratade lite med honom. Det visade sig att jag var mer norrut än jag trodde.

Tänk vad lätt det är att gå fel när allt är så enkelt och förhållandena är bra.

Efter den otrevliga överraskningen ville jag bara komma ner och slå upp tältet. 

Tältplatsen blev nära den plats där lederna går ihop.

Middagen blev sen, men middag fick det bli.

Dagens lärdom: ha alltid koll på var du är, även om du vet "var" du är.

Nu skulle jag få 8 km extra att vandra...inte illa! Mer tid att njuta.

Gonatt!

Jag tror inte att jag sade hela sanningen i det förra inlägget.

Jag ringde hem när jag var vid tältplatsen, och tänkte säga att jag ska bege mig hemåt. Tydligen var det väldigt olämpligt att åka hem, då det höll på att planeras för mitt födelsedagskalas.

Ok, då fick jag förlänga vandringen lite...helt ok för mig.

Dagens vandring skulle då bli till Vålåstugorna och sedan Lunndörrstugan.

Hur som helst så vaknade jag till en något mulen morgon. 

Efter frukost packade jag ihop tältet och vandrade vidare på leden mot Vålåstugorna.

Jag var väl inte helt nöjd med att jag gick fel igår. Nu skulle det bli 8 km längre. Nåja...det skulle "gå" det också.

Vädret varierar. Regnjackan åkte på och även om det inte öste ned så skyddar den mot både småstänk och vind.

Ja, där ser jag Vålåstugorna. Det skulle bli ett stopp där, en paus.

Mobiltäckningen i fjällen varierar och kan vara dålig. Här verkar det tydligen vara lite bättre.

Jag handlade lite när jag ändå hade möjlighet. 

Nu var det en dagsvandring kvar, fastän jag gått en bit redan, till Lunndörrstugan, och den skulle bjuda en glad överraskning.

Jag fortsatte vandringen.

Det skulle vara vandring nära vatten och nere i björkskogen. Jag kan tänka mig att man blir uppäten av mygg här under soliga sommardagar. Nu var det ingen risk för det.

Det finns ett par broar längs leden till Lunndörrstugan. Den första är efter ca 4 km vandring och går äver Vålån.

D

Jag mötte två som kom från Lunndörrstugan och de berättade att det finns bastu där. Åh, det skulle bli riktigt skönt att få snygga till sig lite. Jag tycker om att bada bastu.

Vilken glad överraskning.

Den andra bron jag gick över var över ett vattendrag som heter Bavtanjohke. Vatten rinner ned från Trondfjällen och Gråsjöfjället och Lunndörrsfjällen.

Jag var inte speciellt intresserad av fjällen på höger sida, och visste inte att jag två år senare skulle utforska dem.

Vandringen gick vidare mot Lunndörrstugan.

Vid den här korta pausen märkte jag att det fanns mygg...

Det var antingen småkuperat eller platt med spänger där det var blött. Jag vet inte vad jag föredrar. Det är nog variationen som är så unik och ger en fin upplevelse.

Tvärån, ett litet vattendrag, skulle passeras. Det blev en liten paus också. Foppatofflor är perfekta att ha när vattendrag ska passeras.

Efter vadet av Tvärån var det en kilometer till bron över Lunndörrsån. Jag kunde skymta den där framme. 

Det började närma sig nu...och det skulle bli skönt att komma fram.

Ja, framme!

Bastun hägrade, så tältet åkte snabbt upp.

Det var skönt att basta och vattentemperaturen i tjärnarna låg på rätt sida av nollan, men inte mycket mer.

I samband med bastubadandet så pratade jag med ett par som också bastade och de berättade om området Vålådalen och om Pyramiderna och Issjödalen. Allt det här var nytt för mig så jag lyssnade.

Efter att ha bastat var det verkligen hög tid att äta middag. Klockan var nästan 22, så det blev sent.

Kvällssolen är väldigt vacker i fjällen, och jag passade på att ta några bilder.

Det blev en lång dag med många intryck. Kul att vandra och uppleva nya platser.

Jag var trött och somnade ovaggad.

Gonatt!

Brösarps backar, på Österlen i
Skåne, är själva sinnebilden för lantlig romantik.

Stand by me

Men backarna är uttjatade. Vi valde bort dem för en promenad på järnvägsspåret och Karin Hoffmans Rundvandringar.

Brösarp Centralststion

Järnvägen mellan Brösarp Centralstation och S:t Olof, lades ned i början av 1970-talet. Återstår gör turisttrafik med ånglok. På hösten går där inga tåg.

Det är vanskligt att vandra på syllarna. Impregneringsmedlet och vätan gör dem såphala.

- när stinsen var kung i samhället och lokförare drömyrket, skriver Föreningen Skånska Järnvägar

 Vi passerar mindre stationssamhällen där järnvägshotellets skylt har bleknat i takt med charterturismens expansion.

Skåne har ca:500 kyrkor som är skyddade enligt lagen om Kulturminne.

Fantasieggande namn som Ravlunda Brenneri.

 Rundvandringar

 Karin Hoffman är en legend inom vandringskretsar genom hennes bokserie, Rundvandringar i Skåne.

Rundvandringar är en kulturgärning och kommer att beskrivas mer utförligt i kommande artiklar.

 Hoffmans rundvandringar är inte som vanliga leder. Det saknas helt skyltar eller någon form av ledmarkering. Vandringsleden finns endast beskrivna i ord. Texten är inte enkel, med ofta förekommande äldre ordval.

Var på din vakt.

Ibland övergår hennes text till rebus. Skulle vi svänga höger eller gå rakt fram.

Det är kul.

Men tillbaka till Rundvandringen. Från S:t Olof vände vi åter mot Brösarp station. På små grusvägar och ännu minde skogsstigar. 

Finns det något mer äkta svenskt, än ett kalhygge?

Attusa, små röda torp i frodigt landskap. Vi blev något trötta mot slutet och kunde inte riktigt uppskatta landskapet.

Vem är det som sätter upp julgranskulor i de skånskaskogarna?

Total sträcka: 33, 5 km varav 13 km på järnväg.

Stort tack till Annika, som tar oss ut på Hoffmans Rundvandringar.

 Text: Anders Hermansson

Foto: Nils Olof Nilsland

Dag 2 (2021-08-09) – Över fjället till Kårsavagge

Vi vaknar klockan 8. Drar gardinerna från fönstret och blickar ut. Det regnar fortfarande. Molnen ligger ett par hundra meter över backen. Turlig nog känns det som att det mesta från gårdagen hunnit torka och vi är på gott humör när vi rör oss mot frukostbuffén. Stora mängder mat intas innan vi återvänder till rummet och packar ihop våra tillhörigheter. Vi checkar ut 3 minuter i 11 och går ut på parkeringen framför hotellet.

Idag ska vi ta oss till Kårsavagge. Tre olika färdvägar har blivit analyserade inför dagens vandring. För en gångs skull faller valet på den kortaste. Planen är att gå upp genom Gohpasvággi, svänga över bron över Gohpasjohka och vandra leden söderut längs Njullás västra sida, runda västra Slåttatjåkka och gå upp i Lulip Čáhcenjoaski, ned i Kårsavagge och vandra västerut till Kårsavaggestugan. Alternativen som hägrat har varit att vandra upp längs Gohpasjohka, via Måndalen till Harpasset och sedan ned till Kårsavagge och stugan via antingen Latnjavággi eller Goublávaggi. Det som slår sista spiken i kistan och gör att vi vandrar den kortaste sträckan är vädret. Bland de tunga molnen och regnet, som dock avtagit, är vi inte sugna på att återigen leta oss fram i höga karga landskap med karta och kompass och vi börjar därför i lugn takt traska fram över Björklidens skidbackar med vetskap att vi har all tid i världen på oss.

Det är inte brant, trots att det är cirka 600 höjdmeter till den punkt där vi ska vika av från leden och runda Slåttatjåkka. Först är det skog, stundom så tät att stigen knappt syns. När bron över Gohpasjohka passerats övergår undervegetationen dock till att bestå av ljung och gräs. Ungefär här ligger molnens underkant. Nu regnar det inte ett dugg och vi tar en paus och dricker vatten från Gohpasjohka. Dimman är tät och får världen att tystna. Vidare uppför Njullá går vi i en spöklik tysthet, som enbart en gång bryts då vi träffar en äldre man och hans dotter som säger sig ha målet inställt på Låktatjåkkastugan och undrar om vi vet hur det ser ut uppe i Måndalen. Då vi inte har någon aning om situationen i de trakterna hälsar vi dem god tur och fortsätter sedan mot Kårsavagge. 

Vi viker av i sydvästlig riktning enligt kartans rekommenderade färdväg som ska ta oss ned till Kårsavagge när det för en kort stund börjar blåsa lite. Dimman lyfter och våra blickar får njuta av den vackra norra delen av Gohpasvággi innan vi börjar vandra upp mot Lulip Čáhcenjoaski. Här är det lättvandrat, trots att stig oftast saknas. Nära högsta punkten i passet, nedanför en snölega, hittar vi en stor platt sten som vi sätter oss på för att äta en chokladkaka. Jag passar på att ta fram min SPOT och skickar ett meddelande till familjen om att allt är fint.

På sydsidan om passet blir det snart vått. När jag säger vått menar jag riktigt blött. Stora partier utgörs av sankmark och inom kort har vi slutat att bry oss om var vi sätter fötterna. Vi går på detta vis någon kilometer innan sluttningen ned mot Kårsavagge blir brantare och en tydlig stig uppenbarar sig. Genom tät undervegetation tar vi oss sedan ned till dalbotten och viker av västerut mot Kårsavaggestugan. Fortfarande molnigt, men inget regn. Vi möter en hel del folk. Gafnes har pratat med en kurskamrat som troligen i detta nu befinner sig lite längre in i dalen. Vi vandrar på i en timme och träffar mycket riktigt på denne. Hon berättar att de är på väg tillbaka nu, de har vandrat en dagspromenad från Abisko. Målet var att nå Kårsavaggestugan, men mellan den punkt vi nu alla står på och Kårsavaggestugan (som tydligt uppenbarar sig framför våra ögon) ligger ett hinder, nämligen de bäckar och mindre forsar som kommer uppifrån från Latnjajávri. Vi tar adjö och tittar sedan på varandra. Det finns nu två vägar att gå. Antingen går man till höger, ett par hundra meter norrut, tar lite höjd, och försöker ta sig över det strömmande vattnet torrskodd eller så traskar man rakt igenom tät undervegetation och forsande vatten. Då vi redan är plasketaskeblöta om fötterna är valet enkelt, vi går rakt fram. Det blir kallt om fossingarna, men snart är vi framme i stugan.

Vi tas emot av en trevlig stugvärd, som känns som en gammal träslöjdslärare jag hade en gång i mellanstadiet. Vi tre tilldelas ett eget rum och gör oss snabbt hemmastadda. När jag byter om undersöker jag mina långkalsonger och upptäcker att det, precis som jag anat, uppstått en lång reva i grenen. Tidigare under dagen hörde jag ett olycksbådande ritschande ljud när jag satte mig på huk. I år ligger ingen nål eller tråd i packningen och lite skamsen går jag bort till stugvärdens stuga för att se om han kan ha någon lösning på mitt problem. Turligt nog har han en fru som gillar att sy och jag får låna nål och tråd och kan sy ihop mina långkalsonger.

Vi äter tomatsoppa och spelar kort och går sedan en kvällspromenad upp mot Latnjavággi. Här finns häftiga forsar och ett inte alltför pjåkigt vattenfall att beskåda. Totalt har vi idag gått nästan 22 km, drygt 17 km (och 850 höjdmeter) från Björkliden till Kårsavagge och drygt 4,5 på eftermiddagen.

På kvällen blir det frystorkad vegansk tikka masala innan det är dags att krypa till kojs och ladda upp för morgondagen.

Klicka på bilderna för att läsa beskrivande bildtext!

Är allemansrätten hotad?

- av ett uppluckrat strandskydd

 - Reformera strandskyddslagen!

Låt strandskyddslagen undantas i landsbygdsområden och tas bort helt kring små sjöar mindre vattendrag, det föreslår regeringen i den nya strandskyddslagen.

Den nya strandskyddslagen syftar till att underlätta för företagsetableringar och nybyggnationer i landsbygden eller där befolkningstrycket är lågt, skrivs det i förslaget.

Förslaget till ny strandskyddslag består av en mastig utredning (SOU 2020:78) som varit ute på remiss till intresseorganisationer som på något sätt påverkas av strandnära miljöer. Jag har valt att granska remissvaren från de intresseorganisationer som verkar inom friluftsvärlden.

 Men varför diskutera strandskyddet på en vandrings Community?

 Organisationer som värnar friluftslivet är starkt kritiska till lagförslaget om ett reformerat strandskydd.

Friluftsvärldens huvudsakliga invändning är att lagförslaget innebär inskränkningar av allemansrätten. Den andra invändningen är att lagen är irreversibel. Det innebär att natur som en gång blir exploaterad inte går att återställa till ursprungligt skick, skriver bland annat, Naturskyddsföreningen i sitt remissvar.  

 Demokratisk utveckling

Men först en kort historielektion.

Bakgrunden till strandskyddslagen är allemansrätten som numera är inskriven i grundlagen.

 Det går att se strandskyddslagstiftningen som en del av Sveriges demokratiska utveckling. Från 1950-talet fick en allt större del av befolkningen lagstadgad semester och reglerad fritid. Statsmakterna insåg att invånarna behövde komma ut i naturen. Strandskyddslagens syfte blev därmed att ge allmänheten tillgång till bad och friluftsliv kring sjöar och kuster, skriver utredningen.

Men i takt med befolkningsökning och urbanisering blev stränderna utsatta för exploatering. För att säkra tillgång på orörd miljö, skärptes strandskyddslagen vid flera tillfällen.

Från 1990 talet har strandskyddslagen även använts i syfte att bevara den biologiska mångfalden.  

Det senaste decenniet har strandskyddslagen utsatts för en motsatt utveckling. Antalet dispenser, för att bygga strandnära har ökat kontinuerligt. Dispenserna har främst getts i tätortsnära områden, enligt utredningen.

 Jämlik folkhälsa

 Starkast kritik mot lagförslaget kommer från regeringens egna expertmyndigheter, Naturvårdsverket och Folkhälsomyndigheten (FHM).

­ - En ökad exploatering av stränder leder till att tillgången på allemansrättsligt tillgänglig mark minskar, skriver Folkhälsomyndigheten i sitt remissvar.

De nya lagförslagen motverkar både det folkhälso- och friluftspolitiska målen.

Det är politiska mål som syftar till att öka tillgängligheten av naturupplevelser samt utjämna skillnader mellan olika grupper.

- Invånarna skall få tillgång till grönska i deras boende och vardagsmiljö, fortsätter Folkhälsomyndigheten.

 Unikt för Sverige

 - Sverige har en god tillgång på obebyggda stränder sett i ett internationellt perspektiv, skriver Naturvårdsverket i sitt remissvar.

Naturvårdsverket varnar för konsekvenserna av ett ökat byggande vid vattendrag. Konsekvenserna kan bli att både naturen och kulturturismen drabbas när stränder exploateras.

- Tystnad och vildmark är väldigt exklusivt för internationella turister och lätt att bygga bort, fortsätter Naturvårdsverket.

Enligt Naturvårdsverkets analys kan det nya lagförslaget innebära att turismnäringen drabbas negativt. Lagförslaget går därmed emot sina egna intentioner att öka förutsättningarna för bland annat besöksnäringen.

 Irreversibelt

- Lagförslaget baseras på ett anmärkningsvärt svagt kunskapsunderlag, skriver Naturskyddsföreningen.

Naturskyddsföreningen delar Folkhälsomyndighetens kritik, att det blir en oacceptabel försvagning av strandskyddet.

-Det kommer att vara mycket svårare att leva upp till Sveriges miljö- och friluftsmål, skriver Naturskyddsföreningen.

Att upphäva det generella strandskyddet för små vattendrag, innebär att 5 - 10 procent av landets yta påverkas i en riktning som är irreversibel, fortsätter Naturskyddsföreningen i sitt remissvar.

Paraplyorganisationen, Svenskt Friluftsliv anser att lagförslaget är ensidigt.

- Utredningen har inte lyssnat till experter som varnat för konsekvenserna av ett uppluckrat strandskydd, skriver Svenskt Friluftsliv i sitt remissvar.

Svenskt Friluftsliv varnar för en utveckling där antalet dispenser av strandskyddslagen har ökat de senaste åren.

Mellan 2011 - 2019 ökade dispenserna med 56 procent och närmare hälften gällde nybyggen.

- Det finns en omfattande dispensgivning av opåverkade stränder, vilket är allvarligt ur friluftssynpunkt, fortsätter Svenskt Friluftsliv.

 Svenska Turistföreningen (STF) kritiserar utredningen för att den saknar skydd mot obebyggda stränder.

- Strandskyddsutredningen presenterar ingen bra lösning på hur obebyggda stränderna ska skyddas i redan hårt exploaterade områden, såsom storstadsområden, för framtiden, skriver Svenska Turistföreningen i sitt remissvar.

Turistföreningen ansluter till Svenskt Friluftsliv och visar att de flesta dispenserna ges i tätbefolkade områden med höga friluftsvärden. Utredningen har inga förslag på hur denna utveckling kan bromsas, enligt Svenska Turist Föreningen.

 Friluftsfrämjandet anser att utredningen präglats av en ensidighet och att den inte lyssnat på regeringens egna expertmyndigheter, när de varnat för konsekvenserna av ett upphävt strandskydd.

- Både Strandskyddsdelegationen, Naturvårdsverket och Boverket, konstaterar att stränderna i exploaterade områden fortfarande saknar skydd, skriver Friluftsfrämjandet i sitt remissvar.

Föregångsland

Sammanfattningsvis har Sverige varit ett föregångsland när det gäller att ge allmänheten tillgång till natur och vattenområden. Allemansrätten och strandskyddet är unikt i en internationell jämförelse och gynnar även kommande generationer.

Friluftsvärldens intresseorganisationer och regeringens egna expertmyndigheter är tämligen eniga i sin kritik av lagförslaget, när det kommer till allemansrätten.

Allemansrätten kan komma att inskränkas, vilket drabbar friluftslivets utövare.

Men den stora frågan kvarstår.

På vilket sätt skyddas stränder i tätortsnära områden, genom att strandskyddslagen undantas i landsbygden?

Fakta

- Långa sammanhängande orörda kuststräckor är ovanliga, skriver utredningen.

Sveriges totala kust- och strandlinje är cirka 424 000 kilometer. 13 procent av landets kust och strandzoner är bebyggelsepåverkad. Av havsstrandlinjen så är över en fjärdedel bebyggelsepåverkad (28 procent). Den största bebyggelsepåverkan finns i Skåne län med 42 procent, fortsätter utredningen.

 Text: Anders Hermansson

 Källa: Tillgängliga stränder – ett mer differentierat strandskydd, Sou 2020:78

Enda sedan jag gjorde min första vandring i Lappland ifjol 2020 så har jag längtat tillbaka efter nya äventyr. När våren började smyga sig på i år så har jag mera eller mindre börjat lägga upp nya planer för kommande höstvandring 2021. Jag har haft många olika alternativ i kikaren som jag har valt mellan. I själva verket så var jag kanske mera intresserad av få vandra i mera avlägsna områden men jag valde att inte sätta målen allt för höga inför kommande vandring när det även var min första gång som jag rörde mig ensam så valet blev Urho Kekkonens nationalpark. Valet blev självklart när jag ville lägga upp och planera en egen rutt i området samt så är parkens större delar av lederna omarkerade vilket gjorde att området kändes perfekt för mig.

Efter att ha läst till mig om vilka sevärdheter man borde se så hade jag en rutt planerad. Under färdens gång så blev det att lägg om rutten ett par gånger vilket man inte kanske ska göra i normala fall men eftersom jag hade införskaffat en nödsändare så kände jag mig bekväm att avvika från den planerade rutten. Rutten som blev planerad landade lite över ca 100km, planen var att göra vandringen på ca 8 dagar men jag tog med mig mat för 10 dagar ifall om det skulle ske något oplanerat.

Planerad rutt.

Hur rutten blev i verkligheten.

Dag 1. 01.09.2021. 17,1 kilometer.

Vandringen började från Kiilopää den 1 september runt middagstid, när jag vägde in ryggsäcken så landade den in på hela 31kg!!! Det var en bra bit över vad jag hade räknat med men nu i efterhand hade jag med mig en hel del godsaker på denna tur samt en del saker som mera eller mindre var onödiga men man lär sig till nästa gång. Från kiilopää så hade jag siktet inställt mot Lankojärvi vilket gjorde att dagens etapp skulle landa på 17km. Dom sista kilometrarna så var faktiskt väldigt slitsamma men efter ett par pauser så var jag framme i Lankojärvi.

31Kg.

Nybyggda stugor vi Rautulampi rastplats.

Paus vid vattendrag nära Lankojärvi.

Dag 2. 02.09.2021. 14,8 kilometer.

Efter första natten i tält så blev det inte många timmar sömn. Under nattens gång så låg jag och vred och vände mig större delen av natten och under denna resa hade jag även i sista minuten skaffat mig en ny sovsäck en Fjällräven abisko 3 season eftersom jag lade märke till några dagar innan resan att dom väntade minusgrader i Lappland. Den nya sovsäcken hade en komforttemp på -4 grader men kändes även tyvärr mera klaustrafobisk för mig när jag vanligtvis rör på mig ganska så mycket när jag sover. På mina tidigare vandringar hade jag använt mig av min Carinthia tropen som har en komforttemp på 5+ grader men är en betydligare rymligare säck men med facit i hand så skulle den troligtvis varit för kall för denna resa. Men lyckligtvis efter ett par nätter i den nya sovsäcken så hade jag vant mig.

När jag hade fått i mig frukosten och fått ihop min utrustning så började jag dagens etapp målet var åtminstone att komma till Porttikoski. Från Lankojärvi så går det två leder vid varsin sida av ån Suomujoki, jag valde att vada över i ett tidigt skede så jag hamnade på samma sida som där en ödestuga finns. Att korsa ån valde jag att göra direkt efter Lankojärvi, strömmen i ån var ganska så stark och vattnet gick till knäna på mig men stödet av mina stavar gjorde vadet genomförbart. Ganska så direkt när jag hade kommit över och vandrat en bit så blev jag tvungen att korsa ett träsk vilket jag inte hade räknat med.

Vid 14 tiden så närmade jag mig Ödestugan i Porttikoski där jag åt den obligatoriska torsdags ärtsoppan för att sedan vila en stund för mig själv och torka en del kläder. Efter att ha haft paus en bra stund så fortsatte jag vidare. Medströms utefter Suomujoki så finns det ett skärmskydd vid sjön Siikauopaja som jag hade planerat ta natt vid. Trots att det fanns torrtoalett samt vedförråd vid skärmskyddet fick jag spendera natten ostörd. Här kalasade jag på snabb makaroner med skinka och ölkorv med parmesanost som jag sköljde ned med en skvätt rödvin.

Ödestuga i Porttikoski.

Suomujoki.

Dag 3. 03.09.2021. 16,1 kilometer.

Redan 4:30 på fredags morgonen vaknar jag och känner att jag sovit en helt okej nattsömn. Efter morgongröten och kaffet var druckit så packar jag ihop grejorna och jag är startklar redan vid 06:00. Det duggregnar ute och är väldigt rått. Just denna sträcka som jag gick från Siikaoupaja till Sarvijoki ödestuga var enligt mig ganska ointressant att vandra. I efterhand så skulle man kanske kunnat lagt om rutten och genat, men en annan orsak varför jag tyckte att denna del av vandringen var mindre charmig var nog också troligtvis för att det regnade i stort sett hela sträckan. När jag väl var framme i Sarvijoki runt 14 tiden så var jag först på plats vid ödestugan men det tog inte många minuter innan jag såg två stycken figurer som dök upp en bit från stugan. Vi var alla tre mer eller mindre genomblöta och ville in och värma oss och torka våra kläder i stugan. Under resten av eftermiddagen så satt jag och bytte lite information med dessa två herremän från Helsingfors som under dagens gång hade sett bland annat Pirunporrti och Paratiisikuru och detta var deras tredje år på raken i denna nationalpark. När klockan började närma sig middagstid så grillade jag korv samt gjorde potatismos vilket smakade underbart efter en dag som denna, sedan blev det att släcka törsten med en god Lappländsk öl. Just denna stuga i Sarvijooki har blivit renoverad under sommarens gång 2021 och var väldigt fräsch och fint i skick. När klockan började närma sig 18-19 tiden på kvällen så kom även några andra genomblöta vandrare som ville värma sig. Vi som kom tidigare på dagen så valde då att lämna rum åt dom andra när vi redan hade torkat vårat kläder och beslöt att sova i våra tält.

Uppe på Kaarnepää.

Där den röda markeringen går så är det säkert fullt möjligt att gena vilket skulle nu i efterhand kanske varit ett bättre alternativ. Det går en svag omarkerad led som är svagt utmärkt på kartan längs med ån Sotavaaranoja, sedan hur bra leden är i skick där kan jag inte svara på.

Dag 4 04.09.2021. 9,7 kilometer.

Den fjärde dagen började direkt med ett vad över ån i Sarvijooki för att sedan börja ta mig till nästa etapp på vandringen vilket var bland annat Paratiisikuru. På vägen till Paratiisikuru så finns det två leder att välja mellan jag valde att gå den som gick högre upp på berget för att för att få lite mera utsikt när jag gick. Regnet hade nu upphört  men det var endå rätt så friska vindar. Redan vid lunchtid så var jag framme vid Paratiisikuru. Här stannade jag i ett par timmars tid för att knäppa lite bilder. Under tiden jag var i denna dal så fick jag se snö flertal gånger under några minuter åt gången. I Paratiisikuru så finns det två mindre sjöar och ett vattenfall att beskåda. Att sedan ta sig upp för dalen till Ukselmapää är rätt så krävande eftersom leden har väldigt kraftig stigning men det är helt genomförbart om man har en god grundkondition. Tanken var först att ta sig till Ukselmapää och på vägen beskåda både Pirunportti och Lumikuru för att sedan även bestiga Sokosti och till sist ta sig till sjön Luirojärvi allt på samma dag. Jag insåg ganska så snabbt att tidschemat skulle bli allt för pressat med så tung packning som jag hade och så när jag kollade väderleks rapport på min nödsändare så visade det sig att vädret skulle bli mycket bättre följande dag så jag bestämde mig för att gå igenom Pirunportti och sedan ner till Muorravaarakka ödestuga. Uppe på Ukselmapää så var det första gången jag hade vettig mottagning på min mobil sedan jag påbörjade min vandring det blev ett kort videosamtal med min familj när jag hade ganska så kraftiga vindar uppe på fjället. Uppe på Ukselmapää och i Pirunportti så spenderade jag också en del tid att beskåda dalen och knäppa lite bilder. Efter en stund så började jag ta mig neråt till Muorravaarakka ödestuga för att värma mig och torka min kängor som inte hade varit torra på snart tre dagar. När jag kom ner till ödestugan blev jag förvånad att var jag ensam, jag gjorde eld i kamin omgående för att sätta min kängor på tork. Jag fick spendera rätt så många timmar själv här innan det började trilla in folk med lite jämna mellanrum. När kvällen började krypa på så valde jag att sätta upp mitt tält eftersom jag föredrar att sova i tält istället för att sova med en massa andra människor. Men kängorna lämnade jag kvar inomhus för att få dem torra.

Paratiisikuru

Vattenfallet och ena sjön i Paratiisikuru.

Uppe på Ukselmapää.

Pirunportti

Jag själv i Pirunportti.

Pirunportti.

Leden ner från Pirunportti till Muorravaarakka ödestuga.

Hur tanken var jag skulle lägga upp rutten från första början, iden var att gå över bergen Ukselmapää, Lumipää, Riitelmäpäät för att nå Sokosti men jag insåg efter en stund att tiden skulle inte räcka till för hinna se Paratiisikuru, Pirunportti, Lumikuru, Sokosti samt avsluta dagen i Luirojärvi

Hur det i själva verket blev, gick från Paratiisikuru upp på Ukselmapää för att sedan gå igenom Pirunportti för att ta natt i Muorravaarakka.

Dag 5. 05.09.2021. 17,2 kilometer.

När jag vaknade denna morgon så var det förmodligen kallaste natten under denna tur men efter att fått i mig morgonkaffet och gröten så blev jag genast varmare i kroppen. Efter allt var packat igen så hämtade jag skorna från stugan och dom var äntligen torra! Dagens etapp började med riktning mot Lumikuru, och under denna dag så hade jag betydligt bättre väder med sol under större delar av dagen och morgonen var faktiskt vindstilla. Ska man ta sig uppför Lumikuru så ska man ta och fundera över det ett par gånger. Stigningen är väldigt brant uppför Lumikuru och min tunga packning gjorde inte saken lättare även fast jag hade vid det här laget ätit upp en stor del av maten. När jag hade klarat av bestigningen av Lumikuru så började söka mig mot berget Lumipää för att sedan passera Riitelmäpäät. Sista biten uppför Sokosti var väldigt stenig i den riktning som jag kom ifrån. Uppe på Sokosti så spenderade jag en bra stund för att beskåda utsikten över nationalparken med kikaren som jag hade med. När jag började känna mig redo för att ta mig neråt så styrde jag riktning mot sjön Luirojärvi där jag hade bokat bastu för kvällen. Den sista biten innan jag var framme för kvällen var krävande eftersom denna dagsetapp hade tagit på mina krafter rejält. När jag var nere vid sjön Luirojärvi satte jag upp tältet direkt och började göra middag omgående, Jag inte hade ätit något sedan jag besteg Lumikuru tidigt på förmiddagen. Efter att jag fått i mig mat så började jag göra mig klar för att bada bastu vilket jag hade sett fram emot. Bastu badandet så var både otroligt skönt för kropp och själ efter några dagars vandring och jag hade också med mig två öl att avnjuta under kvällen. Efter det så sov jag som en kung denna natt.

Svårt att se på bild hur otroligt brant stigningen är uppför Lumikuru.

Paus uppe på Riitelmäpäät.

Bilden är tagen från Sokosti och sjön Luirojärvi är i bakgrunden.

Uppe på Sokosti.

Bastu pilsner.

Dag 6 06.09.2021. 7,8 kilometer.

Denna dag så bestämde jag ganska så omgående efter jag vaknade att jag skulle ta en vilodag eftersom jag kände att jag hade ont i båda mina knän. Dagen innan var väldigt påfrestande för mig så jag valde att lyssna på min kropp och ta det lite lugnare eftersom jag hade vandrat betydligt snabbare under hela vandringen. Under förmiddagen så spenderade jag tid vid sjön Luirojärvi där jag knäppte en hel del bilder och efter jag hade ätit lunch och druckit kaffe vid ca 14 tiden på dagen så började jag röra på mig. Dagens etapp låg bara på ca 7-8 kilometer så det tog inte länge innan jag var framme i Tuiskukuru. Här så tog jag en tidig kväll när jag var ganska så trött sedan dagen innan och på kvällen så lyxade jag till det med chokladmousse.

Sjön Luirojärvi.

Dag 7 07.07.2021. 16,8 kilometer.

Eftersom jag somnade tidigt kvällen innan så vaknade jag väldigt tidigt denna morgon och jag var snabbt iväg. Även fast denna morgon var väldigt dimmig så var det otroligt fint när det var i princip vindstilla. När man lämnar Tuiskukuru så finns det ett par leder att välja mellan, själv så valde jag att gå via fjället Vintilätunturi för att få lite mera utsikt under dagens etapp vilket va ett bättre alternativ tyckte jag. När jag nådde fram till Suomunruoktus ödestuga så valde jag att äta lunch. Där så såg jag den underbar fina fågeln Lavskrika. Lavskrika är en väldigt orädd fågel som söker sig till människor för just föda vilket jag fick bekräftat när jag provade på att mata den från handen vilket den inte tackade nej till, snabbt så hade den tagit en bit bröd ur min hand. Efter min extremt långa lunch så vada jag över ån till andra sidan där jag satte in siktet för dagens sista etapp vilket var ett vindskydd som inte låg många kilometer bort. Efter att ha vandrat i en liten stund så var jag till sist framme vid vindskyddet. Vid detta vindskydd så finns det ett vedförråd och enklare torrdass men annars så kändes området rätt så öde men som vanligt så började det trilla in lite folk med jämna mellanrum. Även fast resan började närma sig sitt slut så var det faktiskt rätt skönt att det var sista natten som jag skulle sova i tält, under denna tur så hade vädret varit otroligt rått och kallt.

Dag 8 08.09.2021. 4,6 kilometer.

Sista morgonen som man vaknade i tältet denna resa. Efter att morgon sysslorna var gjorda och tältet ihop packat en sista gång så började jag beta av dom sista kilometrarna. Redan vid lunchtid så var jag framme vid Kiilopää och när jag vägde in ryggsäcken efter en drygt veckas vandrings så vägde den ca 21,5kg vilket betyder att jag hade lyckats gjort mig av med nästan 10kg. Under dom två sista dagarna på denna vandring så märkte jag verkligen att den så kallade finska "ruskan" hade blommat ut vilket är när naturens färger skiftar i alla höstens färger vilket är otroligt vackert, och med facit i hand så skulle det varit bättre att kommit kanske en eller två veckor senare men det får jag ta i beaktande tills nästa gång jag åker på en höst vandring.

Summa summarum så var jag ändå väldigt nöjd med resan och under vandringens gång så märkte jag vilka prylar som var mera eller mindre onödiga vilket bland annat en bok, kikare, regnponcho Och så hade jag mycket godsaker med mig. Så inför kommande vandringar så kommer fokusen ligga mycket på att dra ner på vikt i packning.

Packlista.

Kläder:

- Byxor Fjällräven keb 640 gram.

- Jacka Fjällräven keb 700 gram.

- Regnponcho 460 gram.

- Vandringskängor 1340 gram.

- Crocs 250 gram.

- Ylletröja 780 gram.

- Kortkalsonger 2st merinoull 220 gram.

- Strumpor 2st merinoull 128 gram.

- Underställ övre del polyester 1st 280 gram.

- Underställ merinoull 433 gram.

- T-shirt merinoull 2st 374 gram.

- Yllestrumpor 1st 102 gram.

- Handskar 132 gram.

- Mössa 75 gram.

- Buff 39 gram.

Totalt: 5953 gram.

Tält:

- Sovsäck Fjällräven Abisko Three Seasons Long 1330 gram.

- Liggunderlag Therm-a-Rest NeoAir All Season + uppblåsbar kudde 750 gram

- Tält Luxe Outdoor MiniPeak XL, mitstång, innertält, footprint 2400 gram.

Totalt: 4480 gram.

Köks utrustning:

- Msr pocket rocket 2, tändstål, svamp, kastrull, 2st gas 230g, fötter till gas, bestick, mugg 1308 gram.

Totalt: 1308 gram.

Första hjälpen + hygien:

- Första hjälpen väska + hygien artiklar 936 gram.

- Wc papper 2st 212 gram.

- Handduk 77 gram.

Totalt: 1225 gram

Elektronik:

- Powerbank 282 gram.

- kamerautrustning, 2 olika stativ, 2 batteri, laddare, väska 2563 gram

- Ficklampa 168 gram.

- Olika laddare 112 gram.

- Telefon 189 gram.

- Nödsändare Garmin inreach mini 100 gram.

Totalt: 3414 gram.

Övrigt:

- Osprey xenith 75 2260 gram.

- Leatherman wave + 430 gram.

- kompass 30 gram.

- Karta 80 gram.

- Vandringsstavar 568 gram.

- Regnskydd för ryggsäck 100 gram.

- Bok 333 gram.

- Kikare 325 gram.

- Vattenfilter 50 gram.

- Vätskeblåsa 220 gram.

- Visselpipa 15 gram.

- Packpåsar 330 gram.

Totalt: 4741 gram.

Mat.

- Smör ca 250 gram.

- Bröd 2 förpackningar 500 gram.

- Jaloviina 530 gram.

- Öl 3 st 1246 gram.

- Korv 400 gram.

- Ärtsoppa 435 gram.

- Gröt 8 portioner 656 gram.

- Mysli 537 gram.

- Frystorkad mat 12 portioner 1200 gram.

- Egen torkad mat 1020 gram.

- Diverse kryddor 600-800 gram

- Pulverkaffe 100-150 gram.

- Snacks 400-600 gram.

- Ca 3,5 liter vatten.

- Vin ca 2 dl.

- Senap 150 gram.

- Skinkost på tub 200 gram.

- Parmesanost 75 gram.

Totalt: 12449 gram.

Jag har förmodligen glömt någon pryl samt att det är väldigt svårt att komma ihåg all mat som jag hade med mig.

Dag 3 (2021-08-10) – Vidare mot Alesjaure

Solen skiner över Kårsavagge denna morgon. Det är 8 grader ute och daggen ligger tät i undervegetationen. Efter frukostgröt och städning går jag ut och sätter mig på trappan utanför stugan. Stugvärden kommer förbi och undrar varthän det bär av. Vi säger att vi planerar att gå över Boazočohkka till Abiskojaure och sedan Kungsleden vidare till Alesjaure för övernattning. Detta innebär att vi måste vada över forsen mellan Bajiumus Gorsajávri och Gaskkamus Gorsajávri. Stugvärden berättar att forsen antingen går att vada lite högre upp där den förvisso ska nå upp till knäna, men endast är 10 meter bred, eller så kan man ta sig över torrskodd lite längre ned genom att hoppa på stenar. Det senare alternativet tar betydligt lägre tid. Vi säger oss inte vara rädda för att bli blöta om fossingarna, slänger upp säckarna på ryggen och tar sikte på utpekat vadningsställe.

Vattnet är kallt och snabbt strömmande. Jag går först. Det djupnar till allt eftersom, och när det är 2 meter kvar till torra land strömmar vattnet mycket kraftigt medan det når en bra bit upp på vaderna. Jag ser att det finns en djupränna mellan mig och andra sidan, känner med staven efter botten. Bedömer att vattnet kommer nå mig någon decimeter ovan knähöjd, och då är jag ändå inte kortast i gänget. Vänder om, språkar med Brorsan och Gafnes och går sedn några meter längre ned och försöker igen med samma resultat. Efter tredje försöket är jag vansinnigt kall och fötterna skriker efter nåd. Hittar turligt nog en sten ovan vattenytan och ställer mig på den. Vi har alla tre respekt för detta kraftigt strömmande vatten och bestämmer oss efter en snabb överläggning för att inte chansa, utan ger upp vårt försök och vadar över vattenströmmen där den är som bredast, 100 meter nedströms.

Väl på södra stranden stampar vi bestämt vattnet ur skorna och börjar följa stigen upp för Boazočohkkas norra sluttning. Efter en halvtimme går vi in bland fluffiga, snabbt förbiblåsande moln. Dessa gör vyn över Kårsavagge och Latnjačorru bakom oss stundom magisk. Det är mestadels lättvandrat, även om det terrängen inte direkt är plan. Vi stannar för en chokladpaus ett hundratal meter från passet mellan Boazočohkka och toppen 1150. Det är vindstilla och här ger molnen världen en lite dyster karaktär.

På andra sidan passet kommer vi ned i en grön sänka. Molntäcket har lättat något och plötslig uppenbarar sig en stor renhjord framför oss. Det måste vara den största jag någonsin sett i fjällen, med ett par hundra djur. Den vidare nedfärden mot Abiskojaure går som på räls. Stigen är oftast tydlig och terrängen är lättvandrad. Slutligen kommer vi in i en relativt tät björkskog, når Ábeskojávris sydvästra strand och snart är vi framme vid stugorna.

Här tar vi en kortare paus och äter osaltade cashewnötter med ölkorv. Ja, inte Gafnes förstås, hon är vegan. Fjällstugområdet är stort, det största jag hittills sett. Det känns något opersonligt med de stora röda fräscha stugorna och deras relativa glans.

Här blir vi inte kvar länge, utan efter ett snabbt klädombyte går vi vidare mot Alesjaure. Solen har börjat skina och det är varmt. Kungsleden är bred som en aveny och till stor del spångbelagd söder om Ábeskojávri. Det går snabbt att ta sig fram. Lite för snabbt visar det sig. Vi kommer till ett kraftigt forsande vattendrag. Underligt att det saknas broar, tycker vi, det är ju ändå Kungsleden. Vi vadar över för att snart ånyo mötas av strömmande vatten. Ett till vad och sedan ytterligare ett. När vi är över på andra sidan vill brorsan ta upp kartan, för att se att vi är rätt. Jag suckar - såklart att vi inte kan gå fel på Kungsleden. Vid kartbeskådning visar det sig dock att vi mot alla odds har lyckats gå fel. Vi har följt vinterleden söderut i stället för sommarleden. För att komma tillbaka till sommarleden får vi snedda upp längs en liten stig som löper genom tät skog på Gárddenvárris norra utlöpare. En halvtimme senare är vi på rätt väg igen. Det blir en kortare lunchpaus med frystorkat, kort för att myggor och andra flygfän plågar oss till vansinne, innan vi åter börjar traska.

Kungsleden är mer eller mindre platt från östra sidan om Gárddenvárri ända ned till Alesjaurestugorna. Solen strålar och vi blir tvungna att gå utan tröja i värmen. Vi möter många och går om några få. Áhpparjávris dalgång bjuder på vackra vyer, liksom Alisvággi och Alisjávri med sitt turkosa vatten. En bit innan båtlänningen i norra Alisjávri får vi första skymten av Alesjaurestugorna. Måste vara någon typ av rekord för längsta avståndet man kan se en fjällstuga från i fjällvärden. Under färden söderut dyker de då och då upp, gäckande, närmare och närmare för var gång.

Vi är framme vid stugorna strax efter klockan sex. Jag som tyckte Abiskojaurestugorna var stora häpnar över Alesjaures stugområde ännu större omfattning. 78 bäddar får vi höra att de har av en av stugvärdarna. Jag ska dock inte sova här, utan i mitt Enan. Vi kommer överens om att ses vid 19-tiden för att tillsammans laga middag utomhus.

Jag går ett par hundra meter väster om stugorna och hittar en trevlig tältplats. Tältet är en fröjd att sätta upp och när luftmadrassen och sovsäcken är på plats vill jag bara sova. Samtidigt är jag hungrig och går därför bort till vår mötesplats klockan sju. Det blir ytterligare en omgång frystorkat innan vi undersöker stugbutikens sortiment. Här köps det chokladdoppade Bragokex och mjölkchoklad. Sedan går vi en kvällspromenad. I stillheten som råder är det svårt att inte få panik av alla mygg och andra fän och promenaden blir inte lång. Vi säger god natt och går sedan skilda vägar. Jag lägger mig i tältet och lyssnar på ljudbok. Man kan tycka att man borde somna direkt efter en vandringsdag på knappt 32 km och 1000 höjdmeter, men det tar ett tag innan sömnen kommer och den blir inte så god som jag hade kunnat hoppas - det verkar som att jag måste träna mer på att sova i tält.

Tryck på bilderna för att få upp en förklarande bildtext!

Hilleshögs dalar

Mörkret skärper sinnen.

Men, spänner dina muskler.

Det gäller att inte trampa fel.

Sjukvården har nog med Covid-patienterna.

Inför tävlingen Berzerk-Nightwolf, valde vi att träna nattlampa.

Tåget till Glumslövs station (ja, det ligger i Skåne, strax utanför Landskrona).

Började springa längs med Skåneleden mot Borstahusen. Sträckan klassificeras som svår. Det blir perfekt.

Hösten var i antågande och löven dolde effektivt stenar och rötter.

Det gäller att springa på lätta fötter.

Vid Hilleshögs dalar sprang vi vilse.

Plötsligt. De eroderade rasbranterna mot Öresund, har ätit sig in till leden.

Sträckan anses som vackrast med en hänförande utsikt mot Ven och Danmark.

Men på natten härskar jätten Glum, tillsammans med förrädiska kanin-och mullvadshål.

Måste stanna upp.

Himlen var vackert orange och mot horisonten blinkar Köpenhamns bodegor.

Gräskullarna var hala och stigarna slippriga.

Bromsa i neförsbackarna. Halt.

Invånarna i Borstahusen har råd med stora glaspartier mot havet. Mörkret utanför gör att du ser rätt in i huset. Inget privatliv där inte.

Ramlar in på pub i Landskrona, i löparkläder. Väl förtjänta av att dricka gott.

 Berzerk i fullmånens sken

Berzerk är mer än traillöpning i natten.

Det är även att bli jagad av jagad av underjordens härskare.

Starten sker i Tykarpsgrottan (evenemanget utspelar sig alltså strax utanför Hässleholm) som dagen till ära är nedsläckt.

Du skall ta dig genom Tykarpsgrottans vindlingar utan att bli uppäten av vampyrer.

Din lampa reflekterar de vita kalkväggarna. Det är lågt i tak och du kryper genom trånga passager.

Dova ljud förstärker upplevelsen.

Löpningen fortsätter på de mest ogästvänliga stigar kring Hässleholm.

Rivs blodiga av törnrosbuskar.

Gyttjehål upp till midjan. Hjälp, min sko sugs fast.

Trädstammen ger plötsligt vika.

Tempo, inte att tänka på.

Liemannen

Plötsligt, grästuvan framför dig reser sig upp och utbrister ett vrål.

Längs med loppet dyker monster upp när du minst anar det. Inget för ängsliga själar.

Stigarna övergår till obanad terräng. Stenmurarna är vanskliga att stödja på.

Du är ensam och din enda kamrat är några reflexer som visar vägen.

Tid och rum försvinner. Hur var det nu, skulle månen vara på vänster eller höger sida...

Tack till arrangören av Berzerk, Charlottenborgs vandrarhem och Café Sandhem (bästa frukostbuffén).

Men störst tack till Kristina, som föreslog denna galenskap. Det blir fel gånger.

Text: Anders Hermansson

Foto: Kristina Milotic, Nils Olof Nilsland och Anders Hermansson

När två meters vågen slog över Landrovern samtidigt som rodret gick sönder, tänkte jag:

"Hur i all friden hamnade jag i detta?"

Sekunden efteråt kände jag en stark glädje att få vara med på detta galna projekt! Livet är ju så kort!

Det blev en lätt dramatisk räddningsaktion. Och idén att med hjälp av Landrover korsa den Engelska kanalen lyckades inte.

Redan på kvällen var Jeff och Steve tillbaka vid ritbordet för att lista ut vilken lösning som är den bästa. Två sanna visionärer med en lång historia av Expeditioner med tekniska lösningar. Och motordrivna Expeditioner i bagaget. Jeff har gjort ett antal långa turer världen över i en Landrover. Se http://www.junglerunner.com/. Jeff är en av mina bästa vänner och driver Kensington Tours, där jag är en av flera Explorer-In-Residence. Steve å sin sido har gjort de mest fantastiska färder. I alltifrån helikopter från Nordpolen till Sydpolen. Med Spitfire jorden runt, hemgjord ismaskin (Berings sund) och mycket annat. Jag känner honom sedan länge, en mycket god vän. Läs mer här http://www.sb2.eu/

Så huvudidén är denna:

Att med Landrover färdas från The Royal Geographical Socity´s lokaler i London till Explorers Club i New York. Och på så vis bli den första Expeditionen i historien som gjort detta. Det inkluderar hav, sjö och vattendrag. Färden går genom Ryssland och Alaska. Den Engelska Kanalen och svåraste av allt, Berings Sund, måste seglas/åka över. Och så uppför Yukonfloden. Färden genom Ryssland går under den kallaste tiden på året där ned till -60 minus grader kan uppstå. Upp längs min gamla "hemvist" Kolyma-floden. Och därifrån till Beringssund vantar ännu en svår utmaning.

Jeff och Steve kör varsin Landrover. Jag är med som vän, någon sorts Sibirien expert och producent av filmen/serien som blir resultatet av denna Expedition. Men jag är med för att jag verkligen vill vara med! Jag hoppas jag kan vara till någon hjälp. Teknik är ju definitivt ingenting jag begriper mig på, så en stor del av färden blir jag nog mest i vägen.

Det finns många anledningar till att göra den här färden. Jeff driver en av världens största reseföretag. Han har köpt mina berättelser från Sibirien. Med resan vill han försöka öppna upp den här delen av världen till Kensington turism. Dvs. expeditioner, mindre grupper, guidade av lokala experter. Men framförallt inspirera andra att våga färdas på andra sätt än i gruppcharter. Bygga broar kulturer och människor emellan. Möta nya människor. Förstå världen och livet bättre. Och göra en film den här färden som speglar vår nutid.

Produktionsteamet består av jag då, den kloka Sofie Rørdam (http://kilwa.dk/about) som är director och så Samir Dounas som är fotograf, drönarpilot och mycket annat. Som filmmakare är färden en utmaning. Inte bara gällande kyla, batterier, mörker och annat. Lika mycket för att det är ju på pappret mycket som är -som det idag kallas, politiskt inkorrekt- med den här färden. Till att börja med så är vi tre medelålders vita män. Vi färdas i fordon i dessa tider. Hur definierar man Expeditioner, explorers och äventyr idag? Är det inte ute att hålla på med detta? Ska vi överhuvudtaget resa med flyg? Jag menar, ta min Grönlandstur, bara att ta sig dit och hem med flyg påverkar klimatet. Alla resor påverkar i stora drag klimatet. Hur reser man överhuvudtaget idag på ett ödmjukt och icke-påverkande sätt? Vad tycker de människor vi möter längs vägen om det vi gör och sin egen vardag? Det är några av ämnena vi berör i filmen.

Främst skall det bli en livsbejakande film som skapar hopp hos folk, inspirerar andra att ge sig ut och möta nya människor och utmaningar i livet.  En film där vi möter fantastiska människor. Och hur man kan vara ödmjuk mot livet. Och andra människor. Och naturligtvis är det ett riktigt klassiskt äventyr. En sann cliffhanger.

Vi hoppas filmen/serien dessutom skall skapa en vettig ödmjuk diskussion. Om Expeditioner i den tid vi lever i.

Ha gärna åsikter!

PS. Alla bilder kommer från helgens försök att korsa den engelska kanalen och diskussioner, packning runt omkring! Alla foton tagna av Sofie. DS