Hemomkring vandring på Söderåsen

– Myten om det röda torpet med vita knutar

Hemomkring vandring är ett begrepp inom friluftsvärlden, där du utforskar din omgivning med lika nyfiket sinne som det vore Annapurna.

Corona pandemin har förändrat fritids mönstret mot regionala naturupplevelser. I Skåne har de klassiska åsarna fått ett stort uppsving av turistande närboende.

Tingvalla, Åstorp, barnens naturskola

Som folkbildare vill jag använda åsarna som ett klassrum enligt devisen: förstå dagens samhälle genom att lära av historien. De skånska åsarna är även allmängiltiga i förståelsen av äldre tiders fattigdom.

Metoden är att vandra Söderåsen och insupa kunskap från skyltar som vid kulturminnesmärken. Hur var levnadsförhållanden i forna tider.

Skyltarna är oftast uppsatta av traktens hembygdsföreningar och innehåller detaljerade berättelser om traktens invånare.

Det är ingen munter läsning som möter mig vid torparruinerna.

Det bistra klimatet tillsammans med eländiga torp och ännu sämre backstugor, ger vittnesbörd av kyla och fukt in i märgen.

– Flyttblocket fungerade även som långsida till torpet. Hur kallt och fuktigt var det inte när vatten rann längs med stenväggen, berättar skylten.

Jag fantiserar om att kondensen i tältet är vattnet som rinner längs med stenväggen och börjar samtidigt huttra i min sovsäck.

Dejebäcken, där snapphanar gömde sig

Gör socialrealism barnvänligt med rollspel. Klättra ned till botten av ravinerna och lek, likt de snapphanar som gömde sig under trädkronorna. Berätta sägnen om den modiga snapphaneflickan som försvarade sin heder, genom att knuffa ned en svensk soldat utför stupet. Halvvägs ner fastnade hans hjälm på en trädgren, därav namnet Kopparhatten.

Söderåsens fattigdom berodde på flera faktorer som sammanföll med industrijordbrukets framväxt på 1800 talet. Det mekaniserade jordbruket krävde större arealer som medförde att byarna splittrades, det så kallade skiftet. De tidigare småbrukarna i byarna drevs mot utmarkerna på de skånska åsarna.

Carl von Linné kallade utmarkerna på de skånska åsarna för arabiska stenöknar, föga lämpade för jordbruk.

Söderåsens sluttningar gör det svårt för växtligheten.

Vandringsleden går längs med stenmurarna som omgärdade de små odlingslotterna, lyckor kallade.

Med ryggsäcken fylld av snacks och stretande uppför backarna vid Lierna, känner jag släktskap med Liaspöket.

– Liaspöket var smeknamnet på den torpare som slet hårdast på ”den mest vanlottade marken i socken”, berättar sägnen.

Vid botten av Söderåsens raviner finns det rester av urskog. 

De ensamma torparna

Skiftet innebär även att byarnas sociala gemenskap upphörde. När byarnas småbrukare flyttade upp på åsarna kom samtidigt ensamheten. Torpen låg ödsligt till och den enda kommunikationen var de undermåliga ”hålvägarna”.

– Trots den branta lutningen var hålvägen välanvänd och hade mejslat sig ner flera meter i marken, något som ger dagens vandrare både mjölksyra och andnöd.

Torparens medelålder var låg. Det dagliga slitet, tillsammans med näringsfattig kost och sjukdomar, gjorde livet kort för männen. För de änkorna återstod en tillvaro som inhysehjon, längst ned på den sociala hierarkin och helt utlämnad för godtycke av husets ägare.

– Ruinen berättar om en torparfamilj där änkan plötsligt blev inhysehjon i sitt tidigare egna torp, på grund av ny ägare.

Söderåsen är en bergsrygg och ger ett bistert inlandsklimat med kyla, vilket gjorde sig påmint i de oisolerade och dragiga torpen. Den enda värmekällan var öppna eldstäder som i vissa fall låg direkt på marken. Eldstaden brann oavbrutet men innebar samtidigt en allvarlig brandfara.

En företagsam torpare hade insett faran med öppna eldstäder och ersatt det ”varma” trägolvet med ett lager kullerstenar. Jag tänker på den uppoffring torparens familj hade gjort och att på dessa kullerstenar försöka skapa ett normalt liv.

Elden värmer nu som då

Orsaken till torparens fattigdom var det feodala systemet med dagsverken. Dagsverken var den arrendeavgift som torparfamiljen skulle utge till markägaren, som därigenom fick gratis arbetskraft. Jaktslottet Wrams Gunnarstorp hade många dagsverkare. De byggde bland annat den tre kilometer höga stenmur som omgärdade slottets hjorthägn. Skåneleden löper parallellt med stenmuren och jag tänker om det inte hade varit enklare att uppföra en gärdsgård. Men då hade slottet fått samma typ av staket som inhägnade torpens små kohagar.

Wrams Gunnarstorp, muren längs med hjorthägnet verkar aldrig ta slut

Fattigaste av de fattiga

Befolkningsökningen på 1800 talet innebar samtidigt att andelen fattiga ökade snabbt. Många av de fattiga kom att tillhöra den växande underklassen, backstugusittarna. Till skillnad mot torpet var backstugan oftast i sämre skick och saknade odlingslott.

– Backstugan Rallate låg på Söderåsens nordsluttning och påminde om en jordkällare. Bäcken rann rakt igenom stugan! Praktiskt när man skulle diska…

Många backstugusittare var ensamstående kvinnor eller änkor som hade en kärv tillvaro.

– Grassa Johannas hus var en koja, inte större än ett klädskåp och byggt av granris. Johanna försörjde sig som kringvandrande tvätterska under namnet, Åsakärringen.

Backstugusittaren var visserligen fattig men hade en fördel gentemot torparen, då den arbetade mot lön och därmed undgick dagsverken. Dock sågs inte det relativt fria livet som lönearbetare med blida ögon av myndigheterna.

Dåtida polisen varnade för att backstugusittarna var kriminella som gjorde landsbygden farlig.

Skogen beskrevs i äldre tider som farlig plats

Backstugusittarnas rykte förändrade knappast bilden av Söderåsen vars låga anseende bland annat berodde på ökända landsvägskrogar. En av tillhållen var krogen Rallate, belägen i en vulkankägla. Namnet Rallate, kommer från att gästerna ”ramlade in” på krogen.

Från mitten av 1800 talet blev backstugusittarna fler än torparna och bidrog därigenom till den moderniseringsprocess som utmanande den lutheranska arbetslinjen på de skånska herresäten.

Adelns motdrag blev den nationalromantiska identiteten med vurmen för naturen i centrum. I verkligheten var Sverige under 1800 talet till stora delar ett kalhygge och Söderåsen utgjorde inget undantag. Nationalromantiken förändrar även bilden av torparna, som strävsamma par framför en prydlig röd stuga omgiven av åkervall.

Kalhygge vid Krika skog. I slutet på 1800-talet bestod Söderåsen främst av ris och ljunghedar.

Industrialismen skapade en burgen medelklass som vill tillbringa fritiden i den ”rena” naturen. Söderåsen får en järnvägslinje med tillhörande turisthotell och restauranger.

Söderåsen blir tillgänglig alla

När moderniseringen utvidgades mot de breda folklagren följde reglerad arbetstid och den nya uppfinningen semester. På Söderåsen uppförs festplatser dit städernas arbetarklass tillbringar sin fritid. På klippbranterna vid Klöva Hallar byggs en dansrestaurang i tre våningar, dit cyklar folk långväga för att se stjärnor uppträda.

Klöva Hallar, dansrestaurangen invigs och gästerna ristar in sina namn. 

Med andra världskriget upphör de sista resterna av den feodala arbetsordningen i Sverige. Dagsverkare och statare blir antingen lantarbetare eller flyttar in till de växande städerna. Många torp säljs som ved under kriget eller överges och blir till ruiner. Det är tack vare hembygdsföreningarnas flit som ruineras historia kan berättas för omvärlden.

Kulturen moderniseras. Nattklubbar under discoeran konkurrerar ut de ålderdomliga dansbanorna. Av festplatserna återstår kärlekshälsningar inkarvade i barken på bokträden. Järnvägslinjen revs upp och dansrestaurangen brinner ner 1977.

Dagens friluftsmänniskor har slängt klassbakgrunden för individualismen som den nya markören. Vid Skäralids sprickdalar sammanstrålar de olika typerna av vandrare.

De med gemyt i blicken som vandrar tre rätters middag, endast bärandes fika. Fnyses på av hard-core typerna som anser att allt under 10 mil och 30 kilo är en promenad. Gruppen vandra fjäderlätt är introverta och diskuterar nyttan av att slipa bort ett hundradels gram på tandborsten. Tuffast anser de som sover i hängmatta under bar himmel och lagar mat på en ombyggd bestickkorg från IKEA.

Men på Söderåsen är historiens gång obeveklig. Likt torparnas upphörande kommer även hard-core vandrarna att utmanas av moderniseringen. Nästa år kommer återigen en järnvägsstation att öppnas, mitt på Söderåsen och skogarna fyllas av gemyt vandrare

Text & foto: Anders Hermansson

Artikeln ursprungligen publicerad på visitsoderasen.se i maj 2020.

Ven

Det är i döden som livet berättas

Dövstumsystrarna

Orostider

Färden fortsätter genom Sareks nationalpark längs en av de mer populära färdvägarna i sällskap med vänner.

Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.

Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

4 augusti till 9 augusti
Gångtid 6 dagar, cirka 90 km
Ritsem till Saltoluokta

Det underbara vädret är bokstavligt bortblåst när jag vaknar på morgonen. Av Áhkká syns ingenting och regnet är ständigt återkommande. Jag håller mig därför mest inomhus och läser i väntan på mina vänner. Samtalar också en del med stugvärden som blev avlöst av Jakob i Hukejaure, och en tjej i receptionen som själv gått Gröna Bandet tidigare.
På eftermiddag anländer Monica och Eva med bussen från Gällivare helt enligt tidtabell. I och med det får jag också påfyllning av mat som jag lämnade hos Monica innan färden norrut.
Resan över Akkajaure klaras av. En sådan här dag är det svårt att finna bättre ord. Inte heller vandringen är särskilt inspirerande till en början. Regnet är fortsatt närvarande och molnen täcker det mesta av utsikten. Fram mot treparksmötet börjar vi dock skönja en liten lättnad. Det är också en lagom första dagsetapp och därför vårt mål för dagen. Medan vi genomför våra kvällsrutiner så tittar solen fram allt mer. Något som också tittar fram allt mer är den, vid det här laget, mycket välbekanta myggen... kanske skulle vi ha satt upp tälten ovanför sänkan istället för mitt i med allt vatten runtomkring. En grupp ungdomar tältar också på platsen. De har fått nog av insekterna och är på väg hem efter bara tre dagars vandring.

Vuojatädno är lika mäktig som alltid. Vädret lämnar däremot en del att önska.

Innan vi tar våra första steg i Sarek nästa morgon gör jag först en snabbvisit till Gisurisstugan då den ligger mindre än en kilometer från treparksmötet. Hoppas på att få köpa lite nybakt bröd, men jag är för tidigt ute. Sedan ger vi oss av in i nationalparken med dess centrum som mål. Vädret är mycket bättre idag. Vandringen börjar väldigt enkelt och fortsätter egentligen så också. Enda problemet är när stigen blir mer otydlig och den fortsättning vi hittar visar sig vara fel stig. Som följd hamnar vi för långt från Sjnjuvtjudisjåhkå och får leta oss tillbaka mellan videsnåren. Fortsättningen längs rätt stig är lika enkel som starten och totalt sett har vi fått en härlig start på vår väg genom Sarek. Snart hittar vi en fin tältplats nedanför Niják med utsikt tillbaka mot Áhkká.

Kanonfin start på morgonen när vi tar våra första steg i nationalparken.

Utsikten över Áhkká från vår tältplats precis bredvid stigen.

Skárjá
Eva och Monica överraskar mig med sång och godis innan jag hunnit ur tältet på morgonen. Jag kan just nu inte komma på en bättre plats eller tillfälle att fira min födelsedag. Med familjen är så klart svaret på den funderingen men i år räknade jag med att det inte skulle bli möjligt. Då är det svårslaget att få göra det i vackert väder mitt i Sarek.
Vi tar det lugnt genom Ruohtesvágge med många raster och verkligen njuter av att vara här. Monica har fått problem med fötterna så det passar bra att få vila dem lite extra. Smàjlajjåhkå och vadet över den är det första osäkra momentet på vår gemensamma vandring. Speciellt då ingen av damerna har någon större erfarenhet av vad, men vattennivån är låg och allt går mycket enkelt. Fram hit har det nästan känts som att vi vandrat på en officiell led. Mestadels tydlig och enkel stig att följa. Vi har också mött många andra vandrare. Det fortsätter i stort sett så också. Det blir bara något tuffare terräng med lite på skrå och flera små bäckar att korsa med en del sten runtomkring. Fortfarande enkelt för att vara Sarek och inget som ställer till några riktiga problem.
Den här kvällen väljer vi att tälta i vad som ibland kallas för Sareks centrum, Skárjá. En plats många passerar på sin vandring genom nationalparken oavsett om de går från norr till syd eller öst till väst. Ikväll är det ett lugnt centrum. Ett par unga tjejer stannar till och pratar en stund. De är ganska nyfikna på Gröna Bandet. Själv blir jag imponerad av deras planer på att bestiga Sarektjåhkkå imorgon, dalkrypare som jag är. Efter att de gett sig av anländer två killar som väljer att stanna och tälta med oss. Utöver det är det tomt på folk. På kvällen kan vi därför lyxa till det med att sitta bekvämt inne i stugan.

På väg mot Skárjá passerar stigen denna renvaktarstuga. Det är möjligt att bo i den, men det såg inte särskilt mysigt ut. Den skulle behöva en del underhåll. Desto trevligare var numera vädret. Underbar dag!

Nästan framme vid Skárjá. Det går att skönja två små byggnader ungefär i mitten av bilden. Sämre väder har börjat dra in.

Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.

Vi vaknar inte till lika bra väder nästa morgon. Det är uppehåll men gråa moln täcker himlen. Monicas fötter är inte i något bättre skick tyvärr. Vårt tempo är dock ganska lugnt och nu har vi tagit oss ungefär halva vägen, så hon säger att kommer gå vägen. Det hjälper ju i alla fall inte att vända tillbaka då det är lika långt åt det hållet. Efter det första vadet över Máhtujågåsj går vi några meter uppför sluttningen och letar på den övre stigen. Helt enkelt för att jag vet från förra året att den är enkel att gå och kommer ta oss åt rätt håll. Inte heller vadet över Tjåggnårisjåhkå ställer till några problem.
När vi är på väg att runda Sarvalåbddå stannar vi till vid en liten göl och tar lunch. Damerna passar också på att tvätta sitt hår. Det ser ut att vara bättre väder på ingång, därför räknar de med att det ska hinna torka innan dagen är slut. Där har jag en fördel med att vara en man med tunn man.
Väl framme vid Bierikjávrre har himlen spruckit upp ordentligt och det är kanonfint väder igen. Perfekt tajmat till den glaciärvattenfyllda sjön som nu lyser i olika nyanser av turkost och grönt. På kartan är det ingen stig utritad här, men på plats finns det en tydlig och enkel stig att följa. Den missade vi förra året när jag var här med andra vänner och vi kom från andra hållet. Den här gången följer vi den tills det är dags att gå upp mot passet väster om Vuojnesvárásj. Stigen ser ut att fortsätta längre österut mot och kanske runt Vuojnesskájdde. Vi ser också andra vandrare som går ditåt, men vi väljer alltså att istället gå över utlöparen från Vuojnestjåhkkå. På så vis får vi mycket fin utsikt tillbaka över Bierikjávrre, och sedan på andra sidan över dalgången ändå bort mot Sluggá. Här uppe hittar vi också en fin tältplats med en liten minibäck som bidrar med rinnande vatten. Kvällen spenderar vi med olika stenkastarspel som Eva kommer på.

Enkelt vad över Máhtujågåsj. Utsikt tillbaka mot Skárjá och Guohpervágge.

Bierikjávrre visar sig från sin bästa sida i solskenet.

Ähpármassivet.

Vi lämnar Sarek för den här gången
Starten på nästa morgon blir en enkel sådan då vi har nedförsbacke ner till vadet över Vuojnesjågåsj. Där nere möter vi en yngre tysk man som spenderat 14 dagar i nationalparken. Han verkar ganska nöjd över det så jag säger inget om hur länge jag varit ute. Det är ändå alltid intressant att höra om andras upplevelser. Vi samtalar en stund innan han vadar över och ger sig av mot Suorva. När vi sedan tar bron över Guhkesvákkjåhkå lämnar vi Sarek för den här gången. Vi följer också stigen mot Surova fram till och över Lulep Niendojågåsj två vad. Det är här någonstans vi möter en grupp unga kvinnor som är på väg åt samma håll. Vi ber om att få låna deras karta för att reka den sista biten fram till Saltoluokta lite närmare. Calazos Sarekkarta i skala 1:50 000 täcker tyvärr inte in det partiet. Hemma skrev jag ut den del som saknas, men det blir inte lika tydligt som en riktig karta. Det visar sig att vi på väg åt samma håll och har liknande tankar på distans och hur vi ska ta oss dit. Vi funderar ett tag på om vi ska dela på båtskjuts från västra änden av Bietsávrre. Både de och vi kommer dock fram till att vi lika gärna kan gå över fjället mellan Gähppo och Vuovres. Vi räknar med att hinna fram imorgon oavsett och då känns det dumt att chansa på båten som dessutom kostar pengar. Det ska komma att visa sig vara ett tursamt beslut.

Nu kommer den förväntat tuffaste sträckan på den här etappen. På kartan ser det kanske ut som ett plant och enkelt område, men berättelser från andra som gått här har gett en annan bild. Det är fullt med stenar, små kullar och en del snår. Vid en mindre ås som går i rätt riktning viker vi av från stigen och tar sikte mot passet mellan Gähppo och Vuovres. Linjen genom landskapet blir allt annat än rak efter det. Vi söker oss fram där det ser enklast ut. Ibland hittar vi en stig en kort stund, och ibland ett röse eller två. Överlag verkar vi ha haft tur att hitta någon form av led genom området. Efter cirka 6 kilometer är vi igenom det värsta och det tog oss 3 timmar. Klart bättre än jag befarade. Kanske är det glädjen över det som gör att vi orkar med en sista ansträngning över passet och därmed går vår längsta sträcka på en dag.

Mitt bland den jobbiga terrängen på väg mot Gähppo och Vuovres. Vi ser här tillbaka på den väg vi gått med den lilla höjden Niendooalgge ungefär mitt i bild.

Vinden tar i
På kvällen blåser dimma in och gömmer vår tältplats ovanför Bietsávrre. Det blåser sen allt kraftigare under natten, och det fortsätter på morgonen. Vi packar därför ihop snabbt och börjar gå utan att göra någon frukost. Det är en kylig vind som turligt nog knuffar oss i ryggen. I Gådojåhkås ravin stannar vi och äter frukost i skydd från vinden.
Om vi istället hade valt att gå ner till västra änden av Bietsávrre för att bli upphämtade med båt, hade vi fått en klart jobbigare dag idag. Det går knappast bra att åka någon båt på sjön idag.
Med lite mat i magen fortsätter vi österut mot samevistet. Här gör vi misstaget att hålla för mycket höjd. På håll ser det ut som om man kan gå över en av Ráseks utlöpare. Tyvärr är Rumokjågåsj i vägen och den bäcken ser alltför riskabel ut att vada. Det är djupt, strömt och flera vattenfall nedströms. Det resulterar i att vi sakta får sicksacka nedför en mycket brant sluttning. Vad vi skulle gjort var att gå mot Rumok och sedan gått ner strax efter den kullen. Tacksamt nog tar vi oss ner utan några incidenter. Därefter får vi leta en stund innan vi hittar en stig som går igenom den lilla skogsremsan och dess snåriga partier, fram till bäcken och ett bra vad över den. I östra änden av sjön gör sig vinden ordentligt påmind igen. Det känns snarare som att vara vid en havskust där vi går längs sandstranden med konstant sidolutning. Damerna försöker fylla på flaskorna med vatten men det går inte alls när vågorna slår in mot stranden. Inte utan att ta ett ofrivilligt dopp i alla fall. Vid inloppet till sjön ligger en båt fastbunden med rep i bägge ändar. Med hjälp av den kan vi ta oss över torrskodda. Idag får vi brottas en del extra för att dra oss och båt över då vinden vill vara med och leka här också. På andra sidan hittar vi en låda att lägga lite pengar i som betalning för nyttjande av båten.

Vi är äntligen nere på säker mark igen och alla tuffa strapatser är över för den här gången. I mitten av bilden är inloppet till Bietsávrre där roddbåten ligger.

Samevistets café är stängt idag så vi går direkt vidare mot Saltoluokta. I backen upp mot Tjeburisvárásj tar Monica och Eva paus samtidigt som jag ökar på tempot. De vill ta det lugnt sista biten och njuta av att det trots allt är vackert väder idag. Jag vill istället passa på att få en del saker gjorda. Det blir på det viset när man är på långvandring och kommer till civilisationen så att säga. Man vill ringa telefonsamtal till släkt, vänner och kanske också för kolla upp några saker till nästa etapp. En depå ska hämtas ut och ryggsäcken packas om med all den nya maten. Utrustningen kan också behöva en översyn för eventuell reparation. Allt det här tar tid och mina vänner behöver inte längre mig för att hitta fram.
Över på norra sidan av Tjeburisvárásj kommer jag fram till ett vägskäl. Båda ser vältrampade ut så jag fortsätter bara rakt fram. Den stigen resulterar i en brant och småkrånglig väg ner i en ravin. Sannolikt är det enklare att gå den andra stigen. I slutet på ravinen ansluter nämligen en annan stig från vänster. Jag är tämligen övertygad om att det är den andra vägen som ansluter där.
Så är jag då äntligen tillbaka vid Saltoluokta. Det tog mig 6 år att komma tillbaka hit från det att jag passerade här på min vandring längs Kungsleden 2014. Min första vandring någonsin i våra nordligaste fjäll. Idag är det mindre folk på plats och jag tycker det är lite oväntat. Av någon anledning verkar de flesta valt andra ställen detta år med mycket inhemsk turism. I receptionen hör jag någon nämna Gröna Bandet. Det visar sig vara Mikaela som står och pratar med andra vandrare om bandet. Jag hoppas de ursäktar mig för att jag tränger mig in i samtalet. Hon har inte långt kvar nu när reglerna tillfälligt tillåter målgång i Abisko. Själv har jag fortfarande många mil kvar. Jag försöker låta bli att tänka på det. Bättre att njuta av här och nu. Slippa bli överväldigad av hur långt det är.
Till kvällen blir jag bjuden på fjällstationens goda middag av Monica och Eva som avslutning på vår härliga vandring genom Sarek. Tack för sällskapet och en underbar vecka!

Den fina tältplatsen vi hade nedanför Niják.

Jag njuter av utsikten i kvällssolen nära vår tältplats på Vuojnesvárásj.

Simmande piraten

Vintern hade precis släppt sitt grepp om Kattegatt och Torekovs fiskarbefolkning välkomnade vårens ankomst.

Men glädjen skulle bli kortvarig.

Mot horisonten avtecknade sig ett skepp som bar den fruktade dödskalle flaggan.

Torekovborna var chanslösa mot piraterna som plundrade byn på allt, inklusive deras kläder.

Piraterna leddes av den fruktade Peder Wessel. En råbarkad sälle som agerade på uppdrag av den danske kungen.

Bakgrunden till sjöröveriet var att Danmark hade förlorat Skåne och ville hämnas nederlaget. Pirater på uppdrag av den danske kungen plundrade och brandskattade den skånska kusten.

Slutligen omringades Peder Wessel på stranden av några svenska soldater. Han drog sitt svärd och högg av handen på en soldat.

I villervallan lyckades han smita och simma ut till sitt skepp, med värjan mellan tänderna.

- Den gang ey, ropade Peder Wessel till soldaterna.

Danske kungen hyllade Peder Wessel för hans gärningar med en adelstitel.

Båstad kommun ville inte vara sämre. De har låtit huvudgatan i Torekov bära hans namn. Sagostunder arrangeraras där barnen får en nyanserad bild av piratkungen.  

Ovigd jord

Vandrarlaget äntrar en gisten gammal skuta som tar oss ut till Hallands Väderö.

Vår arrangör tillika ciceron, Magnus Wärja berättar om smycket i Kattegatt.

- Väderön är Sveriges näst varmaste och soligaste plats.

Dock undviker Magnus Wärja öns mörka historia.  Vilket vi får erfara under hemfärden.

Torekovs befolkning levde på fisket vilket inte gav mycket till övers.

När fartygen gick på grund såg de sin chans att dryga ut inkomsten genom bärgarlön. Att sälja den beslagtagna lasten.

Bärgarlönen blev så lukrativ att befolkningen såg sin chans att bli rika.

Ortsborna släckte fyren på Väderön för att fler skepp skulle förlisa.

Lasten bärgades.

-  Men, besättningen lämnades åt sitt öde i det iskalla vattnet.

Lotsmuseet på Väderön har en diger lista över de skepp som gått på grund vid ön. Listan är lång och går från tak till golv.

Det hände att drunknade sjömän spolades i land på Väderön. Kropparna ansågs bringa olycka och begravdes i ovigd jord på engelska kyrkogården. 

Det sägs att kropparna klev upp från gravarna. Irrade runt och skrämde slag på befolkningen med sitt ylande.

Under hemfärden påminns vi om havets krafter. Skutan dansar på vågorna. Vi sitter oskyddade mot regnet som piskar vår ansikten.

Kapten förbjuder oss att gå under däck.

- Transportstyrelsen anser det är en fara ifall båten måste överges, lyder svaret från styrman.

Kaptenen som hade bråttom hem till eurovision, glömde att räkna antalet passagerarna.

Ett par turister som missade avgången, blir kvar ute på ön.

I skymning har jag öppnat

Vi överlever båtfärden och installerar oss på lägerplatsen.

Vindskydd ockuperas. Tält reses och tarp spännes.

Lägerelden värmer våra kalla kroppar under natthimlen dit stadsljuset inte når.

Diskussionen blir djupare och omfamnar existentiella spörsmål från våra långa liv.

Det kan vara både med-och motgångar. Men det är berättelser ur verkliga livet.

Plötslig är det midnatt och vi har inte ens hunnit lyssna till resultatet av Eurovision.

Vilken befrielse.

För de flesta deltagare är den sociala samvaron det viktigaste under ett vandringsevent.

Regnet anländer och var och kryper in till sitt.

Den motvillige monarken

I blickfånget för dagens Torekov ståtar villorna med de enorma glaspartierna.

Dock gapar många kåkar tomma under stora delar av året. Den lokale ICA handlaren har ett anpassat sortiment vilket förgyller vår tillvaro vid lägerplatsen.

Hugh Grant och Bertil Hult med familj tillhör societeten. Men, likt piraterna på Väderön är befolkningen måna om sin integritet.

- Vi vill vara ifred, snäser en gråhårig kvinna i sliten badrock och Marimekko handduk, på väg till traditionsenliga morgondoppet.

Vara ifred ville även de politiker som klubbade igenom Torekov uppgörelsen.

Torekovuppgörelsen föregick den nya grundlagen från 1974 om landets framtida statsskick. Skulle Sverige bli en republik eller fortsätta vara statschef. Uppgörelsen blev en kompromiss. Landet skulle fortsätta som monarki men kungens makt skulle enbart vara ceremoniell.

Ja, äldre är inte den svenska demokratin.

I Torekov var det på vippen att vår kung kunde ha blivit en vanlig kändis som hade tvingats gråta ut i TV 4 efter sina fadäser.

Safety first

Det hade regnet hela natten och gjort klipporna förrädiskt hala.

En av vandrarna hade redan skadat benet med blodvite som följd.

Beslut ska fattas. Vi avstyr vidare vandring.

Det finns ingen anledning att utsätta sig för faran att falla ned i ravin eller orsaka benbrott.

Stort tack till Magnus Wärja för arrangemanget och trevliga berättelser.

Tack till det lilla, men mycket intresseväckande lotsmuseet på Väderön.

Vill du vandra i grupp med ett härligt gäng. Kort eller långt.

Vi känner till de bästa lägerplatserna.

Bli då medlem i någon av Skånes vandringsgrupper/
Community på facebook.

Grupperna lägger kontinuerligt upp nya evenemang, även för nytillkomna.

Vi ses på stigarna!

Text och foto: Anders Hermansson

27 mars gick vi etapp 4, denna gång möttes vi upp tidigt för att inte göra om misstagen från tidigare gånger. Vi ville nämligen få chans att njuta av vandringen, äta i lugn och ro och slippa stressa. Tyvärr gick vi av vid fel pendeltågsstation så vi missade bussen vi skulle ta till Tyresta by. Vi fick därför nästan en timme att slå ihjäl i Haninge. En dålig start med andra ord...

Hela etappen kändes sedan rätt dålig. Vi stannade till en stund för lite fika och kom överens om att stanna ordentligt för mat när vi hittade ett fint ställe. Efter att ha gått igenom lite bebyggelse och annat tråkigt var vi helt plötsligt framme vid Handen. Etappen gick betydligt snabbare än vi trott och genom mycket tråkigare miljö än vi hoppats på... Vi slog oss ner vid vattnet vid Rudans gård och pustade ut innan vi tog pendeltåget hem. En ganska dålig dag och etapp var till ända och ingen av oss kommer nog gå etapp 4 igen. 

Trots detta är vi väldigt peppade på etapp 5. Den har skjutits på rätt länge nu och förrförra veckan skulle vi äntligen ses för att njuta av Paradiset. Tyvärr fick vi ställa in planerna på morgonen så vi valde att åka till Alby friluftsgård istället. En riktigt fin dag där vi grillade korv över öppen eld och satt mest och tittade ut över vattnet...

Tillbaka till solokvist fortsätter färden söderut längs Kungsleden. Då jag vandrade stora delar av den här sträckan förra året hamnar fokuset mer på olika möten längs vägen.

Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.
Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

10 augusti till 18 augusti
Gångtid 9 dagar, cirka 310 km
Saltoluokta till Hemavan

Tillbaka på Kungsleden
Veckan genom Sarek var snudd på vila efter min start på den här vandringen. En välbehövlig och trevlig sådan. Nu blir det ett något högre tempo igen. Kungsleden är lättvandrad och jag har gått den förut. Redan runt klockan 7 på morgonen tar jag mina första steg i strålande solsken. Det känns roligt att gå den här sträckan igen. Jag minns den som en favorit från min vandring mellan Abisko och Kvikkjokk. Luften är alldeles lagom kylig för klättringen upp på kalfjället. Fram till rastskyddet har jag fjället helt för mig själv. Där har några valt att tälta så jag stannar inte något utan fortsätter. Inte långt senare möter jag Jörgen som går bandet åt andra hållet. Han kommer från Rinim och har alltså också gått genom Sarek. Han är en stor förespråkare för vandring med lätt utrustning. Till den grad att han skrivit en bok i ämnet. Därför är det kanske inte så konstigt att vi pratar en hel del utrustning. Jag ger honom också tips på hur han kan gå norr om Torneträsk. Vi blir snart lite kalla då det fortfarande är kyligt i luften. Vilket får oss att tacka för en trevlig pratstund och fortsätta våra vandringar åt varsitt håll.
Nere i skogen norr om Sitojaure blir det plötsligt rejält varmt och svettigt. Kontrasten mot uppe på fjället är markant. Framme vid familjen Blinds stuga är jag väntad. Ett av de samtal jag nämnde i förra inlägget var att boka in en extra båttransport över sjön. Den går annars på schemalagda tider vid morgon och kväll. Två kvinnor har gått hit med förhoppning om en extra tur. För mig var det därför tur att jag ringde innan. Annars kanske jag hade missat att få åka med. På plats är också stugvärdarna från STF's fjällstuga i närheten. Vi vill alla tre titta till den innan avfärd. De två kvinnorna går iväg direkt medan jag sätter mig en stund för att vila innan jag också går dit. När vi tre kommer tillbaka igen har två andra vandrare dykt upp. Totalt blir vi alltså fem stycken som åker över klockan 13.

Jag lämnar Saltoluokta och mina vänner för att fortsätta på egen hand längs Kungsleden.

På andra sidan väntar en tyngre klättring upp på fjället än den jag gjorde i morse. Jag upplever den vara ungefär lika tung som förra gången. Framförallt sista biten som är brant. Det går garanterat fortare den här gången men den är ändå ansträngande. Jag minns också att det inte finns något vatten på fjällryggen man ska över här. Därför ser jag till att dricka ordentligt vid en bäck i skogen.
Uppe på fjället möter jag två familjer som är ute på tur tillsammans. Tar en paus och får en trevlig pratstund med dem. Efter en brant utförsbacke är jag sedan framme vid Aktsestugan. Idag är det fullpackat med folk här. Jag får höra att det blivit lite av en grej att cykla stigen från Sitoälvsbron, lämna cykeln för att gå/springa upp till Skierfe och sedan tillbaka; allt på en dag. Kanske är det därför det är så mycket folk just här. Jag är helt övertygad om att det har med Skierfe och dess utsikt att göra i alla fall. Effekten på mig blir att jag flyr platsen illa kvickt för en lugnare tillvaro nere vid Lájtávrre.
Den schemalagda båtturen över sjön går om en timme. Min tanke är att ro istället ifall det ligger två båtar på den här sidan. Tyvärr gör det inte det, men jag kan se att en båt är på väg hitåt. Jag ropar in dem till bryggan som ligger en bit vid sidan om själva båtplatsen för just roddbåtarna. Det är ett medelålders par som lämnar över båten till mig. Lustigt nog nämner de Jörgen, och hans bok Vandra fjäderlätt, när de ser att jag går med lättare utrustning. Jag kan ju då berätta att jag nyss mött honom och att han sannolikt är i Saltoluokta nu. Rodden över en ren njutning idag. Sjön ligger helt spegelblank och inte ens en liten vindpust förekommer. Jag stannar till en stund mitt på för att njuta av stillheten och omgivningen. Trots de optimala förutsättningarna tar det en bra stund att ro knappa 3 kilometer. Speciellt när båten är tung och har helt värdelösa åror. Jag är glad att det räcker med en överfart och inte tre.
På andra sidan väntar flera vandrare på den schemalagda turen som dyker upp kort därefter. Jag passar på att tvätta både mig och kläder innan jag inleder dagens sista arbetspass. Det här är också en sträcka som har begränsat med vatten. Cirka 5 kilometer in i skogen passerar man två bäckar. Nästa efter det är uppe vid rastskyddet Jågge. Så om du är av den törstiga sorten är det kanske värt att ta lite vatten från sjön. Jag känner mig stark och matar på hela vägen fram till rastskyddet för att tälta där.

Orkade inte vänta på att vattenytan skulle lägga sig efter mitt fäktande med årorna. Annars var det verkligen inte ens en krusning på ytan.

Rittak

Nästa morgon får jag känna av den andra änden av skalan. Energin är helt borta och det går långsamt ner från fjället. Bara två timmar in på dagen har jag ätit upp halva dagsransonen av nötter. Enligt min åsikt är det här Kungsledens sämsta sträcka med få vackra vyer och tung terräng. Kanske spelar det in på min form. Myggsituationen är också sämre igen efter att ha varit mycket bättre de senaste dagarna. Jag är ändå vid gott mod och gläds över att få vara ute på tur i fortsatt vackert väder. I takt med att jag avverkar kilometer efter kilometer genom skogen kommer energin sakta tillbaka. Med bara en liten bit kvar till Kvikkjokk möter jag två äldre kvinnor som satt sig för att vila bredvid stigen. En av dem visar sig dela intresset för långvandring. Mycket imponerande gick hon för två år sedan välkända pilgrimsvandringen El Camino de Santiago i nordvästra Spanien.

Framme i Kvikkjokk skulle jag nästan vilja påstå att det är folktomt. Jag har avslutat många vandringar här de senaste åren och det har alltid varit fullt med folk. Utöver att Kungsleden passerar här så är det en bra start- och målplats för vandringar i Sarek, samt ena änden på både Padjelantaleden och Nordkalottleden. Precis som i Slatoluokta verkar de flesta friluftsmänniskor valt andra platser att besöka det här året. Som tältare får jag tyvärr inte nyttja faciliteterna i år. I normala fall kan man annars lösa ett dagpass för en mindre summa. Dock får jag sitta inne i receptionen och kan därmed ladda min elektronik och prata med många av dem som faktiskt hittat hit. Ett trevligt yngre par jag samtalar med en längre stund planerar att gå hela Kungsleden. En bit in i samtalet frågar de om det var jag som passerade Katterjåkk för ett par veckor sedan. Hur kunde de veta det? Det visar sig att de är vänner till familjen jag mötte precis innan jag kom fram till turiststationen där, och de hade berättat om mannen de mött som var ute på långvandring. Vilket roligt sammanträffande!

Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.

En onödigt tuff utmaning
Under natten kommer det en kraftigt regnskur. Resultatet av det blir ett rejält skitigt tält. Jord och annat skräp har stänkt upp runtom hela tältet. Det blir ordentligt stressigt när jag i panik försöker borsta rent tältet och packa ihop allt innan jag ska med båten till fortsättningen på Kungsleden. Björn Sarstad kör oss den här dagen och han bjuder på en extra tur genom deltat och förbi Gamájåhkås fors. Med på båten är en annan pilgrimsvandrare. En dansk herre som är på väg till S:t Olavsleden. Han värmer alltså upp med många mil genom fjällen först eftersom den går mellan Selånger och Trondheim. Drygt 40 mil längre söderut.
Solen skiner igen men jag får ändå inleda dagen med blöta fötter. Det är ganska kyligt och mycket vatten kvar i vegetationen från nattens regn. Så fort jag kommer ut ur barrskogen och in i den högre belägna fjällskogen blir det bättre. Precis som förra året stannar jag till vid Tsielekjåkkstugan. Jag är ensam till en början men efter att jag varit ner och tvättat fötterna har ett yngre par satt sig på trappen utanför stugan. De visar sig också vara ute på Gröna Bandet. Så jag stannar en stund extra och pratar med dem.
Från stugan väntar en kortare och mycket fin kalfjällssträcka. Det börjar med en grund ravin som tar en upp på en platå. Därifrån har jag idag milsvid utsikt söderut. När leden passerar över en bäck stannar jag för lunch. Normalt sett lagar jag ingen lunch på dagarna men jag har fått middagar över från tidigare etapper. Jag vill också sätta upp tältet så det får torka i solen. Efter det är det enkelt att borsta bort den sista smutsen. Den danska pilgrimen kommer ikapp mig här och han bestämmer sig för att stanna på platsen. Jag förstår honom, det är verkligen en fin plats. Själv har jag förhoppningar om att hinna nå nästa fjällrygg innan dagen är slut och jag går därför vidare.

Långt där borta på andra sidan vattnet väntar nästa fjällrygg jag hoppas att nå till kvällen.

I nästa skogsparti möter jag först en utländsk herre som är ute på en kortare tur. Tydligen har han gått ett par dagar söderut från Kvikkjokk och sedan vänt för att gå samma väg tillbaka. Intressant val, både av plats och rutt. Kort därefter kommer jag ikapp en yngre svensk kvinna som går i rask takt. Vi slår följe ett tag och jag får veta att hon är ute på sin första längre fjällvandring. Härligt att se dessa kvinnor som vågar sig ut på egen hand. Vi skiljs åt en stund innan hon kommer ikapp mig när jag stannat för att rasta vid broarna över Piteälven. Hon bestämmer sig för att stanna här och börjar leta tältplats. Terrängen är inte den bästa för det med mycket klippor och få plana ytor. Jag tipsar henne om rastplatsen som finns längre fram längs leden. Tyvärr påstår jag att den kan ligga upp till 2 kilometer bort. En distans hon inte orkar gå nu. Om jag hade gått den här sträckan förra året hade jag vetat att den egentligen bara ligger några hundra meter längre fram, men då gick jag via Västerfjäll istället. Kanske borde jag ha gått tillbaka och meddelat henne det. Mitt fokus är dock på att hinna med båtturen från Vuonatjviken imorgon bitti.
Hemma framför datorn gjorde jag upp planer på att gå runt Riebnes och därmed skippa båtturen. Något jag funderade på även förra året. Då blev suget att besöka Västerfjäll större. I år är jag inte sugen på fler senvägar och den typen av strapatser; i det här fallet potentiellt snårig fjällskog. Istället ser jag chansen att hinna med båten redan imorgon förmiddag. Därför ger jag mig själv utmaningen att testa nattvandring. Vilket är det som krävs för att jag ska ha en chans att hinna fram i tid.
Därför finner jag mig själv passera Tjäurakåtan i svagt skymningsljus drygt två timmar senare. Att vandra en led som Kungsleden går bra i begränsad sikt. Även i ett stenigt område som det här. Det svåra är att hitta en bra tältplats. På håll kan det se ut som en kanonfin plan yta, men vid närmare inspektion visar den sig vara rejält knölig med stenar och dylikt. Jag ratar tältplats efter tältplats. En fördel med det är att jag naturligtvis får en kortare sträcka att gå imorgon. Vid midnatt beslutar jag mig för att det får räcka. Fysiskt orkar jag mer men jag kan ju inte gå hela natten. Lite vila kommer jag behöva. En halvtimme senare ligger jag i tältet och försöker sova. Det går inte alls. Säkert för att jag ligger och tänker på att jag max får sova fyra timmar för att ha nog med tid att gå de sista cirka 17 kilometerna till Vuonatjviken.

Piteälv i vackert kvällsljus.

Tre timmar senare, vid klockan 3.30, ger jag upp på att försöka få någon riktig sömn. På en timme har jag fått i mig lite mat och packat ihop mina saker. En anledning till det är att jag fick ägna lite extra tid åt att torka tältet. Platsen jag valde måste ha varit ganska fuktig för värre kondens har jag aldrig varit med om i det här tältet. En annan anledning är hur jag mår tack vare sömnbristen. Det här var ju ett utomordentligt korkat beslut! Nu får jag dock stå mitt kast och härda ut. Att gå den sista biten till Vuonatjviken på drygt fem timmar ska nog ändå gå vägen. Med den form jag är i nu efter nästan fyra veckor på tur är det ett långsamt tempo. Långsamt går det också kan jag säga. Energireserverna är tömda och jag går på ångor. Maten smakar inte gott och det jag får i mig ger bara energi i upp till en halvtimme. Det blir många pauser bara för att försöka hitta ny energi någonstans djupt ner.

En tröst är i alla fall att jag fick njuta av den här fina soluppgången. Första gången för mig i svenska fjällen på sommaren.

Jag lyckas faktiskt ta mig fram i tid. Efter att jag köpt min biljett går jag ner till bryggan, och hinner till och med laga en varm lunch innan det är dags för avfärd. Jag känner mig klart bättre efter det och tur är väl det. På andra sidan väntar nämligen närmare 2 kilometer tung stigning. För att inte glömma resterande 18 kilometer och därmed andra halvan av min planerade dagsetapp till Jäckvik.

Äntligen framme i Vuonatjviken!

Min nyfunna energi räcker ganska precis till stigningen upp på fjället. Sedan är jag tillbaka vid att gå på ångor igen. Innan jag går ner i skogen på andra sidan kliver jag av leden och lägger mig ner för att vila en stund. Jag lyckas aldrig riktigt somna men det känns i alla fall något bättre. I skogen lyckas jag otroligt nog passera en annan vandrare. Det beror så klart på hans mycket långsamma tempo, inte att jag går fort. Annars möter jag flera stycken. Samma sak hände förra året också. Det verkar som att tajmingen blir bra med vilken tid folk startar från Jäckvik när man tar morgonbåten från Vuonatjviken. Precis som då gör det att det ligger två båtar på norra sidan av roddleden. Även om det är en kort sträcka att ro går det mycket tungt. Att behöva göra det tre gånger hade tagit mig enormt lång tid idag. Jag har intalat mig att bara jag klarat av rodden så kommer det jobbiga vara avklarat. Då är det inte långt kvar. Trots att jag vet att det är flera kilometer kvar. En skylt talar ju till och med om det nära båtplatsen. Framme i Jäckvik blir jag förvånad när jag tittar på klockan. De sista 6 kilometerna tog bara en timme och tjugo minuter. Det kändes som en evighet.

Trevliga möten längs Kungsleden
Själva byn är inte direkt uppseendeväckande men Kyrkans Fjällgård är en riktig höjdare. Den blir en naturlig samlingspunkt för vandrare. I det gemensamma köket blir det många trevliga samtal. Bland annat är Walter och Emily som startade ända nere vid Smygehuk där. Jag får dock bara chansen att prata med Walter då Emily är dålig i magen och håller sig på rummet. En annan grönabandare från Tyskland befinner sig tydligen också på platsen men jag ser aldrig till henne eller hennes hundar.
Jag spenderar en natt i tält vid fjällgården. Sover djupt i tio timmar. Nästa morgon har jag bestämt mig för att ta en halv vilodag. Jag går till den nya ICA-butiken för att betala en natt i Pieljekaisestugan och hämta upp nyckeln till densamma. Sedan stannar jag kvar på fjällgården och umgås med andra gäster fram till 17.30 innan jag ger mig av.
Nere i Jäckvik är det varmt och skönt. Det ändras snabbt när jag kommer upp på fjället. Där blåser kraftiga och kyliga vindar. Behåller ändå shortsen på då det bara handlar om några kilometer på kalfjället innan skogen tar vid igen. Det är det första tursamma beslutet jag tar den här kvällen. Nästa är när jag kommer fram till det enda blöta partiet på den här sträckan. Jag minns från förra året att det var ganska lönlöst att försöka gå runt. Inte utan att gå en lång omväg. Därför tar jag av mig skorna och går barfota den korta sträckan det handlar om. När jag nästan är förbi allt det blöta försvinner plötsligt marken under min ena fot. Jag har klivit rakt ner i ett osynligt hål och står med ena benet upp till halva låret i lera. Tack vare att jag går barfota och har shortsen på mig är det bara jag som blir skitig, inte kläderna. För att inte tala om skon som potentiellt hade kunnat fastna där nere... Istället kan jag skratta åt missödet och dra loss mitt ben. Dessutom passerar leden en bäck bara några meter längre bort så jag kan tvätta av mig där. Ibland har man tur i oturen.

Utanför Pieljekaisestugan sitter en man på trappen. Han har imponerande nog lyckats hitta en tältplats i skogen bakom stugan. Det är rejält kuperat här kan jag säga. Inne i stugan hittar jag två personer till. Barbara från Tyskland och Niklas från Sverige. Han ser bekant ut och jag inser efter ett tag att det måste vara från Utsidan.se. Mycket riktigt är det så och därmed mitt första officiella möte med en annan utsiding. Båda undrar om det är okej ifall de sover i stugan. Nyckel lämnas bara ut åt en person eller ett sällskap under rådande omständigheter. Det finns gott om plats för tre personer så jag har inget emot det. Vi kan hålla avstånd utan problem. Det blir en lika trevlig kväll här som jag hade i Jäckvik igår. Barbara kommer dessutom till mina fötters räddning. Sedan allra första början har jag skött fotvården dåligt. Framförallt var jag rädd att jag tagit med för lite fotsalva. Därför snålade jag med den och smörjde inte fötterna tillräckligt. Vilket ledde till att huden torkade och tappade sin elasticitet med sprickor mellan tårna som följd. De har inte läkt utan snarare blivit sämre med tiden. När hon får veta det plockar hon fram något som jag aldrig sett eller hört talas om tidigare: Hiker Wool. Tänk dig lös bomull fast det är gjort av ull. Det fungerar så att man tar en rejäl tuss och lägger direkt på det ömma området t.ex. ett skavsår. Sedan tar man bara på sig strumpan. Ullen fastnar inte i såret som bomull skulle göra. Däremot fastnar det i strumpan och det gör att det ligger kvar på plats. Hon instruerar mig att vira det runt de tårna där jag har problem.
Ullen visar sig vara en helt fantastisk produkt. Jag känner inte längre någon smärta vid varje steg och smutsen kommer inte åt lika lätt. Den går också att återanvända flera gånger genom att dra isär den och jobba tillbaka fluffet. Blir den blöt är det dock lite svårare, men går att fortsätta använda ett tag ändå. Det här måste jag försöka hitta någonstans när jag kommer hem.

På min väg mot Adolfström möter jag Rickard som går bandet norrut. Han har fått sänka sitt tempo på grund av problem med en vad. Vi pratar en bra stund och byter tips med varandra.
Jag räknar ut att jag någonstans här måste passera halvvägs i total distans på min vandring. Var exakt det sker är inte viktigt för mig. Psykologiskt har det däremot betydelse. Det börjar kännas som att det kanske kan gå vägen det här ändå.

Jag stannar till vid handelsboden i Adolfström för att lämna in nyckeln till stugan. Precis när jag är på väg att gå vidare anländer Barbara. Hon håller ett bra tempo trots klart färre mil i benen. Vi säger på återseende med en förhoppning om att mötas i Bäverholmen igen. Hon planerar att åka båt över Iraft. Som gröna bandare får jag inte göra det om bandet ska bli godkänt. Finns det en led parallellt med sjön ska den följas. I takt med att jag gör just det blir jag allt mer tveksam på att vi kommer mötas igen. Blåsten som började igår härjar fortfarande. I skogen märker man det knappt men på en öppen yta som sjön blir det något annat.
Mycket riktigt bekräftar ägaren min misstanke när jag pratar med honom i restaurangen en stund senare. Han har nyss varit ute med båten och testat köra mot Adolfström. Det gick inte alls. Jag hör hans dotter meddela det till Barbara när hon ringer för att fråga om det går någon båt. Hoppas hon har energi kvar för att gå några timmar till. Själv fortsätter jag efter att ha inmundigat både hamburgare och glass. Väljer å-leden den här gången och den är ett trevligt alternativ till Kungsleden. Vid bron över Laisälven går de två stigarna ihop igen.
Tillbaka på kalfjället får jag verkligen känna av vinden mer direkt. Den sliter och drar i mig. Något som får mig att känna mig extra levande. Tillslut finns det inte plats kvar för min livsglädje. Den bubblar över i form av skratt och glädjetjut om vartannat. Då vinden ska fortsätta över natten viker jag av till rastskyddet Snjulttjie. Det är tomt när jag kommer fram. Kan läsa i färdboken att gröna bandarna Anette och Herbert har passerat här idag. Kanske de följde Kungsleden där jag gick å-leden. Vi har i alla fall missat varandra på ett eller annat sätt. Innan kvällen är slut har fyra personer till anlänt med samma tanke att få lite skydd från vinden. Det blir ytterligare en kväll med trevligt umgänge inomhus. När det börjar bli dags för sängen får jag första tjing eftersom jag kom först till platsen. Det finns inte mängder med yta att tälta på utanför men vi lyckas alla hitta en acceptabel plats till slut.

En blick tillbaka mot Bäverholmen längs å-leden.

Nästa morgon är jag klart tidigast iväg. Den interna klockan är numera ställd efter mängden sömn jag behöver. Jag vaknar när jag är utvilad utan behov av någon väckarklocka för att komma upp. Med tidig säng blir det också tidiga morgnar. Till min glädje får jag uppleva Björkfjället i klart väder den här gången. Förra året passerade jag i tjock dimma. Den gången gick jag den "nya" sträckningen via Rävfallsstugan. Nu fortsätter jag istället rakt söderut i den starka vinden som fortfarande är närvarande. Jag hade tänkt gå, en på kartan utritad stig, hela vägen ner till Ammarnäs. Med tidspress att hinna till affären innan den stänger och en osäkerhet på stigens status väljer jag istället att gå ner till vägen som passerar Höbäcken. Följer vinterleden sista biten och den visar sig enkel att gå med endast kortare blöta partier.
Det avslutande vägpartiet blir oväntat smärtsamt. Trodde min fötter skulle vara bättre härdade vid det här laget. Lägligt nog råkar jag också ut för något som jag tror de flesta gröna bandare gör; en bil stannar och erbjuder mig skjuts. Underbart med så vänliga människor. Inte lika underbart att behöva tacka nej. De erbjuder sig då att i alla fall ta min ryggsäck och det tackar jag ja till. Vet inte vad reglerna säger om det men jag går ju fortfarande hela sträckan. Utan packningen känner jag mig otroligt lätt. Så lätt att jag får lust att börja springa. Något jag ångrar väldigt snabbt. Kroppen protesterar omgående och starkt! Den har uppenbarligen fått jobba hårt i drygt 70 mil.

Björkfjället

Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.

Fina dagar till Hemavan
I Kvikkjokk fick jag tips om att tälta vid STF:s boende, Ammarnäs Wärdshus. De har en mindre gräsyta bakom med plats för några tält och det finns ett gemensamt kök att nyttja. Från baksidan går det också en kort stig ner till affären. Jag hinner lagom installera mig och gå ner till affären innan den stänger. På plats är en ung svensk tjej som gör sin första fjällvandring. Hon har varit med på ett evenemang som STF ordnar kallat Fjälluffa. Det riktar sig till just ungdomar 18-25 år och inkluderar en introduktion med nyttig kunskap på plats i Hemavan. Sedan går man på egen hand från stuga till stuga med gemensamt umgänge där. Förhoppningsvis med nyfunna vänner i samma grupp. Det låter ju som en perfekt start på vandringskarriären. Senare ansluter också en annan ung kvinna och henne känner jag igen. Vi träffades senast i Jäckvik och pratade en del där. Hon gick därifrån tidigare än mig och har gått via Rävfallet. Därav möts vi här igen och kan nästa morgon hålla varandra sällskap vid den goda frukostbuffén. Pratar också med en äldre herre som är på väg att byta av nuvarande stugvärd i Serve.

Från Ammarnäs väljer jag återigen en ny väg. Börjar med att följa vägen fram till macken och viker där av vänster. Därifrån går en stig först över och sedan längs med Tjulån. Om du redan har gått Kungsleden via Aigert kan jag rekommendera den här vägen som ett trevligt alternativ. Ibland kommer en öppning i skogen så att man ser ån och dess imponerande vattenflöde. Stigen passerar också ett par trevliga rastplatser. Från parkeringen i östra änden av Stor-Tjulträsket ser leden dessutom ut att ha fått lite kärlek nyligen. Nya tydliga markeringar är uppsatta och det är bra röjt hela vägen. Det är endast en del spång som är övervuxen och den behöver man inte ens nyttja. Kan vara bra att veta att det är klent med vatten fram till och en bit efter Rávriejuhka. En bäck som erbjuder en till fin tältplats precis vid bron över densamma.

Tjulån - Bilden är tagen från ett vindskydd som stigen passerar.

Mycket trevlig rastplats med fin yta för tält i östra änden av Stor-Tjulträsket.

Dryga kilometern efter att jag är tillbaka på Kungsleden dyker Servestugan upp. Jag stannar till och pratar med stugvärdarna som är mitt i överlämningen. Informerar framförallt han jag mötte vid frukosten i morse om statusen på sträckan jag gått. Självklart blir det ett eller två glas med saft också. Känner mig fortfarande pigg och full av energi; säkert har den stadiga frukosten en del i det. Trampar därför vidare mot Tärnasjöstugorna i rask takt. Det här är också en sträcka jag fattat tycke för. I bra väder har man bland annat utsikt över Norra Storfjällets höga toppar. Närmare ligger Servvejávrrie med sina många öar. Vid stugorna stannar jag bara en kortare stund innan jag fortsätter med målet att gå några kilometer till för att hitta en tältplats i ett område jag har för mig att det finns. I värsta fall finns plats vid bäcken som rinner ut i Tärnasjön eller ute på den stora halvön lite längre söderut. Mitt minne har tjänat mig väl och jag hittar en bra plats mindre än 1 kilometer innan bäcken. I lagom tid för att hinna klara av alla kvällsrutiner och sedan äta middagen i solnedgången.

Servestugan

Utsikten från sträckan väster om Servestugan mot Norra Storfjället. Sjön är Stájnna.

För första gången vaknar jag till frost på marken. Platsen jag valt att tälta på har klarat sig och likaså tältet, vilket är skönt. Det innebär dock en kall start på dagen. Jag får ofta problem med nedkylda händer då. Tar närmare timmen innan jag får upp värmen i fingrarna igen. Trots vantar och bra tempo.
På en av öarna i Tärnasjön stannar jag och rastar. En utländsk man har tältat där i natt. Han beklagar sig över att det är så kuperat och undrar ifall det kommer fortsätta. Jag kan lugna honom med att det i alla fall är enkelt till nästa stuga. Sedan blir det tyvärr värre igen. Han har ganska tung utrustning plus att han insett att han bär på alldeles för mycket mat. Därför undrar han om jag vill ha lite. Jag föreslår istället att han lämnar det i nästa stuga till bättre behövande. Jag tackar för pratstunden och önskar honom lycka till innan jag går vidare till Syterstugan.
Väl där har jag fått upp temperaturen ordentligt. Till sådan grad att jag känner mig tvungen att blöta min tröja i Svärfarbäcken. Ett par damer jag pratar med blir förvånade när jag gör det. De tycker fortfarande att det är kyligt. Jag är övertygad om att de kommer ändra åsikt på deras väg upp till Sytertoppen. Vägen över den betydligt lägre Sjul-Olsaxeln är svettig nog. När jag stannar för att drick vid en bäck klantar jag mig rejält. Jag har tagit fram telefonen för att ta foton till ett inlägg på Facebook. Lat som jag är stoppade jag bara ner den i, en av dem för telefonen för små, höftbältesfickorna. Följden blir att den trillar ur när jag böjer mig ner för att fylla kåsan; mitt i bäcken. Notera att jag har en gammal telefon helt utan IP-klassning. Sliter i panik upp den och stänger omgående av den. Facebook får klara mig utan bilder på Syterskalet. Lägger den i en plastpåse med hushållspapper och hänger den sedan på ryggsäcken där solen ligger på. Det kommer bli mycket omständligare att fixa med den fortsatta planeringen om den går sönder.
Över på andra sidan glömmer jag snart incidenten med telefonen. Jag hade inte direkt optimala förhållanden i skalet förra året. Nu är det helt perfekt! Vinden har lagt sig och det är nästan helt stilla samtidigt som solen skiner från en molnfri himmel. Jag njuter i fulla drag på min väg genom dalgången. Vädergudarna har verkligen varit på min sida ända sedan Torneträsk. Stannar även till vid Viterskalsstugan. Till en början känner jag mig inte särskilt välkommen. En av värdarna agerar misstänksamt mot mig och ifrågasätter vad jag håller på med när jag börjar fylla i färdboken. Hon mjuknar dock när den andra värden börjar prata med mig. Hon heter Kristina och har ett mycket varmare bemötande. Ett skönt lugn i sin personlighet på något vis. Precis som Lasse i Sitasjaure kommer hon från Falun. Det som började negativt övergår till att bli ett mycket positivt samtal och möte med bägge värdar.

Min kamera låg tryggt kvar i den andra höftbältesfickan så här kan jag bjuda på en bild över Syterskalet.

Sista vägen ner till Hemavan väljer jag att gå kortaste vägen ner till fjällstationen. Vid liftstationen går jag mer rakt fram istället för vänster där Kungsleden fortsätter. Passerar över en väg och kommer sedan ner till en bäck. Där blir jag osäker på fortsättningen. Kartan visar en stig på samma sida bäcken, men jag ser ingen stig där. På andra sidan finns det däremot en stig. För säkerhetsskull frågar jag en som är ute på gården vid ett hus i närheten, innan jag fortsätter på andra sidan bäcken. Följer den fram till en öppning där skidanläggningen verkar bygga en ny nedfart eller transportsträcka. Tar den ut till nedfarten som jag vet går förbi fjällstationen.

Stationen har också ett gemensamt kök för gäster. Det blir alltid en trevlig samlingsplats med andra vandrare. Den här gången är det ett nytt gäng som ska starta STF:s Fjälluffa och Tobias går bandet norrut. Jag gläds åt dessa möten som förgyller vandringen. Det gör att det inte känns som en solovandring.

På stigen längs Stor-Tjulträsket passerar man detta gamla nybygge som heter Rödingvik. Längre västerut uppfördes en ny stuga ovanför Rödingviken. Därav det nuvarande namnet på bosättningen.

Den lilla timmerstugan är öppen och agerar idag raststuga.

Del I

Klågerupsmassakern

- Hötjugor mot kanonkulor

En stadsnära vandring i blommande rapsfält i spåren av Klågerupsmassakern 1811.

Massakern

Generalmajor Mörner ställde ultimatum till den upproriska bondeskaran vid Klågerups gård.

- Ge upp och återgå till arbetet annars sätter jag in militären.

Bönderna beväpnade med hötjugor svarade unisont

- Skulle inte tro det (och en hel del annat också).

Deras arrogans mot den svenska staten gjorde Mörner ursinnig.

Han gav order om anfall.

Kanonkulor plöjde genom den tusenfaldiga bondeskaran och utlöste blodbadet.

Obeväpnade bönder och drängar sköts ned eller höggs med sabel av militären.

Flykten mot Oxie

De överlevande flydde. Höll sig gömda i trakterna av vår vandring. Men skadade och utan vare sig mat eller vatten blev deras tid i frihet kort.

Bönderna infångades och fördes i procession genom landskapet till det fruktade fängelset, Malmöhus.

- Sammanbundna med rep, tre och tre, var det en sorglig skara som passerade byarna.

Efter att försmäktat ett halvår i källarvalven utdömdes hårda straff, varav några halshöggs efter att först ha steglats.

Rättegången var extra grym då straffet halshuggning utdömdes genom lottning, bland de åtalade.

Två ynglingar från Skabersjö fick 40 spöstraff var och sedan sex års straffarbete på Varbergs fästning.

Trots åsynen av deras sargade kroppar kom anhöriga till Dalby tingshus för bevittnade spöstraffet.

- Det var kanske sista gången de sågs på flera år ...eller för alltid.

Brödupproret

Klågerupsmassakern var slutstriden på en serie av sammandrabbningar mellan bönder och den svenska staten 1811.

Bakgrunden till upproren sammanföll med den franska revolutionens idéer om samhällsförändring. Det var möjligt att vrida samhället i en annan riktning.

En försmak fick av revolutionen fick borgerskapet i Malmö 1799.

Strax för jul stormade hungriga stadsbor rådhuset där fest pågick. Till förskräckelse plundrades de dignande borden på mat.

Landsbygdsbefolkningen drabbades hårt när det skånska jordbruket skulle rationaliseras genom skiftet. De traditionella byarna splittrades upp och bygemenskapen försvann.

Men den utlösande faktorn var tvångsutskrivningarna till armén.

Napoleonkrigen hade decimerat den svenska armén och nya rekryter behövdes. Tillskottet skulle ske genom tvångsutskrivningar av fattiga och jordlösa bönder.

-De flesta soldater dog av umbäranden och sjukdomar som tufys.

Ovigd jord

Bönderna som gjorde revolt mot Karl XIV Johan kallades terrorister och fick därmed inte begravas på den ordinarie kyrkogården. De slängdes ned i en massgrav på ovigd jord, utanför Klågerup.

Långt senare sattes ett monument upp för att ihågkomma bönderna. Platsen kallas Döängen.

Gottgörelse

Prästen över Klågerup, Malin Jonsson, vill ihågkomma händelsen och arrangerar minnesstund vid monumentet.

Hon är kritisk till hur dåtidens makt hade lite förståelse för de protesterande.

- en årlig minnesstund är även ett försök till gottgörelse, säger Malin Jonsson till Sydsvenskan.

Men begick inte revoltörerna några övergrepp?

En av anstiftarna skall ha plundrat Torups slotts vinkällare, Skånes främsta.

- Upproret tog en paus och revoltörerna drack sig berusade på Tokajer.

Även om Klågerupsmassakern satte punkt för de klassiska bondeupproren i Skåne fortsatte revoltlustan mot överheten.

I mitten av 1800 talet drog den Tullbergska rörelsen genom landskapet och försökte betvinga adeln dess privilegier.

Men det får bli en annan historia.

Stort tack till arrangören Annika Sandström och hennes inspirerande vandringar.

Tack även till Sven Rosborn och Baragillet för att de sätter in bondeupproret i ett politiskt sammanhang men även låter vanliga människoöden ta plats.

Text: Anders Hermansson

Foto: Nils Olof Nilsland

Läs mer i Bara-gillets tankeväckande skrift med fantastiska bilder.

Del I

Varför är Österlens kulturmän så bittra?

Jag har gjort folk illa!

Porten till Kivik, högt över Hanöbukten, ligger korsvirkesgården Himlahav. Hemvist åt filmregissören Richard Hobert. Omgiven av astrakanträd odlar han sin bitterhet.

Filmaren som gett det statliga förhandsstödet ett ansikte är efter 46 år, fortfarande upprörd över att ha blivit snuvad på sin romandebut av Ulf Lundell.

- Förlaget meddelade att de valde Jack i stället för min bok, säger Richard Hobert.

Kollegan Peter Birro ligger pyrt till. Birro vill inte låta Richard Hobert regissera hans drama om August Strindberg.

Hobert å sin sida anser att Birro beter sig som en överklasslyngel som inte spelar rent.

”Svensk mästare i tal och skrift”

Vi närmar oss Kiviks hamnplan och kändisresturangen, Buhres fisk, som drabbats av mordbrand.

Fortsätter mot musteriet där Björn Ranelid bor bland äppelodlingarna.

Från punschverandan utkämpas ett författarkrig på flera fronter.

Johan Glans erhöll Piratenpriset, och sade att Björn Ranelid hade fel i hjärnan.

Björn Ranelid blev rasande över Johan Glans billiga skämt.

-Det är äckligt och oförlåtligt. Jag har gjort mer för Österlen än alla piraten pristagarna. Ty det är sant, sade Björn Ranelid.

Ranelid deltog i Let´s dance och sade att Svenska Akademin borde komma ut från sin kammare och dansa.

Akademin svarar surt att allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.

Ranelid som fått flera utmärkelser av Akademin anser sig nu ha blivit livstidsdömd.

- Jag tänker lämna tillbaka priserna och hämnas, svarar Ranelid.

När Linda Skugge ironiserar över Björn Ranelids solbränna, är måttet rågat.

- Jag tänker stämma Expressen och har kontaktat advokat, säger Ranelid

Men, Björn Ranelid är inte enbart grälsjuk, han är en trafikfara också.

Författarens kända Jaguaren har varit inblandade i flera olyckor och han dömdes för vårdslöshet i trafiken.

- Han har kört för fort och varit ouppmärksam, försvarar åklagaren domslutet.

- Det är ett rent justitiemord, ansåg däremot Björn Ranelid.

Därför blir jag något förvånad när skåneleden passerar förbi Björn Ranelids hus i Kivik.

Vi träder in i den mörka pinjeskogen vid norra entrén till Stenshuvud nationalpark.

På krigsstigen med gåstavar

Granne med nationalparken ligger byn med det märkliga namnet Österrike. Här gömmer rockikonen Ulf Lundell.

Mot en fond av blommande rapsfält blev han en slugger med facit som vapen.

Karolina Ramqvist får ett sexistiskt och nedlåtande brev av Lundell. Brevet publiceras i antologin fittstim, föregångare till Me Too.

När grannen, Kivik Art Centre, ville uppföra ett utsiktstorn, blev det inledningen till en decennielång rättvist.

- De kan se rätt in i mitt vardagsrum, anförde Lundell till Mark och miljööverdomstolen.

Lundell förlorade visserligen striden, men även Kivik Art Centre drabbades ekonomiskt av rättstvisten.

När Camilla Läckberg blev kallad litterär komposthög av Lundell, skänkte hon 20 000 kronor till Art Centre.

I bokserien Vardagar trappar Lundell upp bitterheten till att omfamna även gamla kompisar.

Hans mångåriga gitarrist, Janne Bark, får plötsligt sparken.

Lundell anser att Bark är en usel målare och inte ska sälja sina tavlor.

En mörk bil med gråhårig förare närmar oss i hög fart. Någon av kulturmännen försöker skrämma oss.

Golare har inga polare

Nästgårds Lundell bor författaren och tidigare akademiledamoten Klas Östergren.

Från sin utsikt över Änglamarken beslöt han att avslöja sina kollegor i Svenska Akademin för korruption, nepotism och sexualiserat våld. Allt under täckmanteln snille och smak.

En akademiledamot försökte hämnas på Östergren med hjälp av en sofistikerad hämnd, så kallad honeytraps.

- Spring för livet

Lämnar Stenshuvud nationalpark och tvingas ut på smala landsvägar.

Bilisterna har bråttom ut i naturen och svischar förbi, allt för nära.

I Rörum finns en skymd kurva.

Där blev Ulf Lundell tagen för rattfylla.

Tack till Magnus Wärja för ett soligt arrangemang och häftigt häng.

En hälsning till de vandrare vi mötte.

Text: Anders Hermansson

Fota: Anders Hermansson och Nils Olof Nilsland (de bästa bilderna)

Vi hade tänkt att gå etapp 5 kring nationaldagen. Passa på att njuta av Sveriges vackraste sidor dagen till ära. Tyvärr gick farfar bort dagarna innan efter en väldigt kort tids sjukdom så vi fick ställa in. Livet är verkligen inget man kan ta för givet och det är så enkelt att glömma bort det. Det är så enkelt att slösa bort sina dagar på oväsentligheter eller på saker som hindrar en från att njuta av livet... Pappa och faster hade i stort sett brutit kontakten med farfar eftersom han lämnade familjen för en annan när dom var i tonåren. Jag har sett hur detta sår aldrig har getts tid att läka eftersom varken pappa eller faster har kunnat förlåta honom för det. Tyvärr har det också lett till att jag inte heller hade någon kontakt med farfar. Det är så sorgligt alltihop. Att se hur deras relation har varit så negativ och infekterad att den har stått i vägen för allas lycka.. Efter farfar blev sjuk la dom allt gammalt groll åt sidan och börjat prata. De hann därför försonas innan det var för sent. Det är trots den hemska situationen ändå ganska fint.

Ta hand om er där ute. Tiden vi har tillsammans är tyvärr inte evig så slösa inte bort den. 

Nästa vecka börjar vi cykla! Och många ställer följande fråga:

Cycling Malmö-Khatanga, Phase 2 (Borlänge to Sundsvall) 360 km from Mikael Strandberg on Vimeo.

Ivön

 Del I

Svarta döden på den vita ön

Coronavandring på Ivön, i spåren av pestepidemin på 1700-talet.

- Efter några dagar kom yrseln. Sedan obeskrivlig törst. Den unga flickan gick ut i Ivösjöns kyliga vatten för att dricka men drunknade.

Många är de berättelser om hur pesten skapade huvudyra vilket kunde medföra drunkning då sjuklingen gick ut i vattnen för att dricka.

Smittspårning

Pestepidemin hade kusliga liknelser med vår tids Corona smitta. Epidemins uppkomst, framfart och framförallt nedgång är fortfarande en gåta för forskarna.

Skåne drabbades hårt eftersom smittan kom från alla väderstreck.

- Uppemot 70 % av befolkningen på Ivön försvann i pesten under några vintermånader i början av 1700-talet.

Till Ivön kom sjukdomen från Blekinge genom förfalskade sundhetspass eller av återvändande sjömän från andra sidan Östersjön.

- hemvändande båtsmän spred smittan till ryttare som i sin tur spred sjukdomen bland friskt folk kring Ivösjön.

Danska soldater beskylldes för att för att sprida smittan, när de marscherade genom Skåne under deras fälttåg i början av 1700-talet. De flesta soldaterna dog inte i strid utan av smittsamma sjukdomar. När danska soldater förlades på Ivön grasserade pesten.

Jag undrar hur det måste ha känts för dem som överlevde. Att som vi vandra runt på en nästintill folktom ö.

Anti-pestare v/s statsepidemiolog

Pesten spreds längs med handelsvägarna och på både krogar samt skjutshållarställen.

Myndigheterna försökte förgäves begränsa smittan genom att införa restriktioner. Borgarna i Ystad struntade i restriktionerna och fortsatte med sin handel. De ville fortsätta att tjäna pengar. Med linnetyger spreds pesten norrut mot Kristianstad och Ivön.

En smittad skomakare fortsatte att arbeta trots restriktionerna men blev levande begravd av arga ortsbor.

Överdödlighet

Döden var en ständig följeslagare för 1700-talets befolkning. Dåtidens myndigheter har ändå noterat pestepidemin som överdödlighet. Vissa präster däremot, undvek att nämna pest som orsak i dödsböckerna.

Det finns olika uppfattningar hur sjukdomen uppstod, men att den spreds genom dålig hygien är oomtvistat.

Pesten grasserade även snabbare under vintermånaderna än på sommaren. Andra året var den på nedåtgående.

Flockimmunitet

Varför försvann pesten efter knappt två år?

Historiker pekar ut tre samverkande faktorer.

Förändringar hos bakterien och immunitet hos människan tillsammans med förbättrade hygienkrav och användande av tvål.

Den tredje faktorn var karantän som höll människor åtskilda.

Hemliga Pestkyrkogård

Det hände att pestsmittade inte begravdes på den ordinarie kyrkogården. Sjuka begravdes i ovigd jord tillsammans med gastar och strandvaskare. Den undanskymda platsen bär namnet Pestkyrkogården.

Häxornas tid

De kallades Trollkona /häxor. Medicinalkunniga kvinnor på Ivön, vars kunskap utsatte dem för livsfara. Fara när de ifrågasatte prästens envälde och manligt förtryck.

- Män och sprit var en farlig kombination och ve den som satte sig upp. Men kvinnorna vågade.

Svarta döden omringade Ivön genom både svenska och danska soldater.

Medicinkvinnorna hade en dröm. Lämna den fördömda ön och leva anonymt i storstan, Kristianstad.

Men pest, fattigdom och krig förhindrade avfärden.

Prästen på Ivön såg pesten som ett guds straff att härda människorna.

De modiga kvinnorna som ifrågasatte prästen blev ett hot.

Medicinkvinnorna städar hemma hos prästen. De finner ett hemligt brev från Skånes guvernör, kongens förtrogne

Brevet innehåller en order från kungen.

- Trollkona är orsaken till pesten och prästen ombedes att avrätta dem, undertecknat Skånes guvernör.

Läs vidare i den spännande romanen Häxorna av religionshistorikern, Elisabeth Östnäs.

Bli din egen statsepidemiolog genom att läsa om pestens härjningar i skåneland av Bodil Persson.

Stort tack till Bengt Lerkén för en både solig och blåsig vandring i fager försommar blomstring.

Text: Anders Hermansson

Foto: Line Ryan och Nils Olof Nilsland

Ps: Men varför kallas Ivön för den vita ön? Det svaret får vänta tills nästa vandring eller läs vidare här.

Läs vidare och se bilder på "Moncan och Roffes äventyrsblogg"

Moncan och Roffes äventyrsblogg

Senaste inläggen handlar om vinteräventyr, men mera kommer och så småningom även sommarens äventyr.

Vi är lite sena med att lägga ut så hold on, det kommer mera :-)

Nästa etapp inleds med spänning och viss osäkerhet. För mig helt nya marker ska utforskas längs nya Lapplandsleden.

Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.

Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

19 augusti till 27 augusti
Gångtid 8 dagar + 1 vilodag, cirka 230 km
Hemavan till Gäddede

Alternativ inledning på Lapplandsleden
Efter flera veckor med strålande väder spår meteorologerna något sämre dagar framöver. Jag packar ihop mina saker och går ner till Hemavans Fjällcenter för att ladda med en rejäl frukost. Med magen full hinner jag inte längre än förbi flygplatsen innan det börjar regna. Trots det blir det en svettig klättring upp på Jofjället. Jag går i uppknäppt regnjacka och shorts för att inte bli för varm. Länsstyrelsens arbete med den nya Lapplandsleden märks av här. Det är nyspångat och därför mindre blött än väntat. Enligt kartan finns det flera vägar att välja på men jag ser bara en tydlig stig och följer den. Det fungerar bra fram till Holmtjärn. Där fortsätter markeringarna längs strandkanten och det blir rejält blött. När jag kommer fram till den västra änden ser jag spång leda fram ur skogen mot stigen. Tydligen har de spångat en bit upp i skogen från tjärnen sett. Kommer du från andra hållet går det inte att missa, men norrifrån fanns det inga skyltar som talade om det här. Förhoppningsvis blir det fixat till säsongen 2021.
Vid Aejliesjaevrie passerar jag ett av alla vindskydd här uppe och kort därefter hittar jag en stig som viker av västerut. Jag gissar på att det är den som kommer bli en del av den officiella leden. Min plan är att testa den andra tänkta sträckning som fanns från början. Därför fortsätter jag söderut ner till landsvägen. Den följer jag i ungefär 8 kilometer fram till en kraftledning. Där kliver jag på en stig ner till Jovattsån och en bro över densamma. På andra sidan fortsätter stigen fram till och över en myr. När den kommer fram till nästa myr försvinner den. Därifrån syns en tydlig ås rakt söderut. Jag tar mig upp på den och börjar sedan navigera sydväst genom skogen. Det förekommer en del enbuskar och annat snår men det är inget som ställer till några större problem. Omgärdad av skogen har man ofta bara kompassen att navigera efter. Idag får jag så småningom hjälp av masten öster om Övre Jovattnet. Jag vet att jag inte ska bort till den utan målet är nästa hylla österut. Du kan hitta den på kartan med hjälp av höjdkurvorna.

Aejliesjaevrie i riktning mot Hemavan.

Bron över Jovattsån liknar en del av de broar man ibland hittar i norska fjällen.

Från vägen upp till att jag kommer ut ur skogen tar det drygt en timme på en distans av cirka 4 kilometer och 200 höjdmeter. Det är en mycket fin tid för att vara oledat genom skog uppför. Kom dock ihåg att jag är i riktigt bra vandringsform vid det här laget. Vad vill jag då ha sagt med det? Det är verkligen inte frågan om något slags skryt. Utan om du känner dig bekväm med att navigera med karta och kompass genom skog så är det här en väg värd att fundera på. Kortare och mer direkt upp på kalfjället med relativt enkel skogsterräng. Den nya Lapplandsleden kommer dras hela vägen västerut över Jofjället. Trots det blir det 6 kilometer vägpromenad från Joesjö via den rutten, men bestäm dig inte än. Läs först om resterande sträcka fram till kulturreservatets vandringsled.

Äntligen ute ur skogen blir jag lite osäker på den fortsatta navigeringen. Det hänger tunga gråa moln över fjällen och det gör det svårare för mig att lokalisera exakt vart jag ska. Målet är Aavtjejaevries utlopp. Jag förstår först inte hur långt västerut jag ska och går till följd för mycket söderut. När jag får syn på väldigt karakteristiskt långsmal vattensamling inser jag mitt misstag och korrigerar min riktning mer åt väster. Terrängen här är lite lurig med klippåsar som man enklast följer istället för att försöka forcera. Ju längre västerut jag kommer desto lättare blir det. Med kanske 1 kilometer kvar till Aavtjejuhkes ravin söker jag mig mer söderut och rundar Jillietjahkes utlöpare. Där kommer en tydlig klippformation i vy, markerad som gruvområde på kartan. Den går jag på östra sidan om och tar mig sedan ner till bäcken. Vadet över den går problemfritt nära utloppet från den namnlösa lilla extrasjön. Därifrån är det enkel vandring upp mot det breda passet mellan Atofjället och Njeeretjahke. Sedan blir det liknande klippterräng som jag stötte på tidigare. Jag får sicksacka en del för att hitta enklaste väg fram. Det rör sig dock om en kortare sträcka så jag är snart ute på andra sidan och får syn på Gualijesjaavretje. Bortanför sjön går leden genom kulturreservatet som är mitt mål. Den följer jag sedan medsols förbi där stigen till Ropenkåtan viker av. Efter den lilla bäcken som leden går över där genar jag västerut till Lapplandsleden. Så fort jag kommer på den börjar jag leta tältplats. Klockan är snart 20.00 och det är hög tid att slå läger. Bra platser finns det tyvärr inte gott om här kan jag säga. Jag hittar ingen som får godkänt i området där jag kom fram till leden utan blir tvungen att fortsätta en halv kilometer söderut innan jag hittar en acceptabel plats. Trots att vi nu är i andra halvan av augusti finns det gott om mygg kvar som letar sig fram till mig. Annars är det en kväll i total stillhet och lugn.

Lapplandsleden bjuder till
Vad som följer nästa dag ned till Arevattnet är en fysiskt ganska utmanande sträcka som samtidigt bjuder på riklig belöning. Stigen förvinner snart och jag får istället förlita mig på alla rösen. Det är gott om dem som tur är. Vandring blir dock snarare att likna oledad då den går rakt över myrar och flera vad. Rösena undviker i alla fall nästan all vide och annan snår. Området är vackert och idag påminner det mig stundtals om Islands geotermiska miljöer. Anledningen är att jag går runt i en värld av moln. De är ovanför, nedanför och ibland omsluter de mig helt. En del sveper fram precis ovanför marken och liknar därmed ångorna från en varm källa eller någon gas. Alltsamman skapar en makalöst häftig upplevelse jag aldrig erfarit tidigare. Jag rör mig över fjälltoppar och fjällryggar allt längre söderut tills Arevattnet slutligen uppenbarar sig.

Molnen är överallt - ovan, framför...

…och nedanför.

Det blir ett kortare stopp i stugan för energiintag och registrering i färdboken. Där kan jag läsa att en man från Länsstyrelsen varit förbi och rekognoserat för fortsatt arbete med den nya Lapplandsleden. Därefter väntar dagens tuffaste stigning som avslutning, 500 höjdmeter upp till Stoere Tjåhke. Från stugan och runt sjöns västra ände följer jag stig och fyrhjulingsspår om vartannat. Efter stranden finns det inte lika tydliga spår längre. Framförallt när det är dags att börja röra sig uppåt ser det lilla som finns av en stig ut att fortsätta framåt. Av en slump slänger jag ett öga åt höger och får syn på ett röse vid sidan av, och tur är det för leden går brant söderut därifrån, nästan rakt uppför sluttningen. Utan någon stig att tala om. Sakta, sakta kämpar jag mig uppåt med många pauser. Vilket tillåter mig att blicka tillbaka ut över Arevattnet i ett allt stabilare väder.

Vyn tillbaka mot Arevattnet är fantastisk med vädret på min sida.

Så tillslut finner jag mig vid passets högsta punkt, strax väster om Stoere Tjåhke. Ska jag följa fjällryggen österut eller fortsätta på leden ner till Aamere? Jag tycker om att skippa onödiga höjdmeter och var därför inne på att gå österut härifrån. Klättringen upp till Aamere ser dock oväntat beskedlig ut från den här höjden. Innan jag hinner ta det slutgiltiga beslutet blåser ett nytt moln in och placerar mig i tjock dimma. Molnet fattar helt enkelt beslutet åt mig. Jag börjar färden neråt via Jillie Vaajja och sedan upp till platån väster om Aamere. Jag chansar på att hitta vatten från bäcken som rinner därifrån. Jag rekommenderar dig istället att fylla på vatten i bäcken man vadar väster om renvaktarstugan innan klättringen upp till platån börjar. Det är en otroligt fin plats att tälta på, men även här har jag lite problem att hitta en bra yta. Framförallt är det gott om sten och klippa som gör det svårt att få ner tältpinnarna. Orkar man leta mer går det nog att hitta fler och bättre platser i området. Kvällen här uppe med utsikt över Skalvattnet i Sverige och Skardvatnet i Norge är i samma nivå som min kväll norr om Torneträsk. Med samma blåa himmel till sällskap. Ovanför mig har alla moln lägligt nog blåst bort lagom till kvällen.

Skalvattnet

Utsikten mot Norge från min tältplats ovanför Skalvattnet.

Fjällryggen Aamere är något jag sett fram emot och samtidigt känt en viss oro kring. Säkerligen helt fantastisk i vackert väder, samtidigt en väldigt utsatt sträcka i dåligt väder. Min tur håller i sig med vindstilla och stabilt väder den här dagen. I det här skedet har Länsstyrelsen ännu inte gjort något arbete här. Med god sikt gör det inget eftersom jag enkelt kan se bästa väg framåt. Med dålig sikt kommer bli mycket bättre med någon form av ledmarkering på plats. Det är bitvis klippig terräng och i början finner jag det bäst på södra sidan för att sedan skifta mer över mot norra ungefär halvvägs. Först när jag är på väg ner mot skogen i öster hittar jag en början till en stig. Spång visar sedan tydligt var den fortsätter ner mot vägen. Den är idag en blöt och bitvis övervuxen historia. Som jag förstått har Länsstyrelsen en plan om att dra en ny stig närmare bäcken från Skalvattnet. I så fall kommer man ut på vägen närmare rastplatsen vid Vapstälven där det går bra att tälta. Där jag kommer ut nu är det svårt att se att det finns en stig ifall du kommer söderifrån. Så håll koll på hur länge du gått längs vägen. Skulle beskriva det som en liten sänka med grus i sluttningen bredvid vägen. Den syns på Lantmäteriets flygbilder.

Underbar vandring längs Aamere med Skalvattnet till vänster och dalgången med Skalmodal till höger.

Min första tanke när jag såg dem på håll var just får, men jag slog bort den tanken med tanke på att det är kalfjäll och platsen är ganska otillgänglig. De rörde sig inte alls heller. Så döm om min förvåning när det visade sig att jag hade rätt. Första gången jag sett får i svenska fjällen.

En vilopaus senare är det dags att börja skogsvandringen bort mot Västra Vardofjället. En trevlig sådan när insekterna försvunnit. En kort bit efter bron är det fyrhjulingsväg innan en stig viker av till höger. Den följer jag fram till Daarnegenjohke där jag finner en fin plats med utrymme för flera tält. För mig är dagen fortfarande ung så färden fortsätter längs stigen upp på fjället. Uppför en oväntat brant och tung backe. Ovanför trädgränsen river sedan en kraftig vind tag i mig. Tacksamt nog är det ingen varaktig vind utan den hinner lägga sig innan jag är framme vid rengärdet. Där får jag leta efter stigen på andra sidan. En koll på kartan leder mig i rätt riktning till ett första röse. Stig finns det endast begränsade spår av så det förklarar mina problem att hitta den. Det är ändå inga problem att hitta tack vare rösena. Området är också mycket flackt och består av lättvandrad vegetation. Vilket gör att en bra stig har mindre betydelse.
Precis där skogen är på väg att ta över igen hittar jag en ny fin tältplats. Det är visserligen ingen utsikt där men det är en stor gräsyta med björkar glest utspridda. Alldeles i närheten finns dessutom en bäck att hämta vatten från. Jag har dock siktet inställt på Åtnikstugan. Vägen ner genom skogen är enkel att hitta för mig. För den som passerar tidigare på säsongen tror jag det är svårare. Jag kan nämligen följa ett spår med nedtrampade växter som skapar en slags stig. Det finns inga markeringar på träd eller liknande som leder en rätt. Tyvärr lär inte Länsstyrelsen göra något åt det heller eftersom Lapplandsleden kommer dras via Östra Vardofjället.
Från de två små sjöarna Åtnetjejaevrieh hittar jag en tydlig stig att följa hela vägen ner till stugan. Där har någon redan bosatt sig. Sannolikt fiskare som är och utövar sin hobby i detta nu. Jag går igenom mina kvällsrutiner och hämtar nytt vatten i den fascinerande källan som finns i närheten av stugan. Något senare kommer far och dotter fiskare tillbaka till stugan. Nästa trevliga kväll med sällskap är ett faktum. Kvällen kröns med en imponerande 280 poängseger i Yatzi, utan att få Yatzi.

Åtnikstugan ligger bortom de två närmaste sjöarna. Det kanske går att hitta en tältplats där också om man letar lite. Där stigen passerar är det dock ganska knöligt.

Åtnikstugan - Den skulle behöva en del underhåll, men jag tycker ändå att den var ganska mysig inuti. Ett nytt dass stod i alla fall på platsen och väntade på installation.

Till frukost nästa morgon blir jag bjuden på kex med smör och Oboy. Det smakar mycket gott jämfört med min vanliga frukost bestående av granola och vatten. Jag stannar kvar en stund extra i stugan när de ger sig av för dagens första fiskepass. Målet idag är Tjåkkelestugan där jag stämt träff med Rudolf som är sista startande från Grövelsjön det här året. Dit är det mindre än 20 kilometer så jag har gott om tid. Runt 10.30 ger jag mig av i grådisigt väder. På min väg genom skogen tappar jag bort stigen vid en myr. Det går snabbt att hitta den igen, men en notering till mig själv är att hålla lite koll även när jag följer en led. Regnet börjar falla när jag gör sista rycket upp mot kalfjället. Idag behåller jag shortsen på i kombination med regnjackan för att inte bli för varm. Det fungerar hela vägen ner till Remdalen. Där märker jag att ännu sämre väder är på ingång så regnbyxorna åker fram. Vandringen längs Norgefararleden på åsen här måste vara fantastisk i vackert väder. Min sikt är tyvärr begränsad av de låga molnen och snart tar också det förväntat kraftigare regnfallet fart. Därför blir det ingen bild på den gamla cykeln vid en av skyltarna som talar om namnet på leden. Anledningen till att den står där är tydligen för att folk förr i tiden cyklade den här sträckan till Norge för att utföra handel. Skogsträckan därefter känns lång idag trots att den egentligen inte är det. Många renar har hittat tillflyktsort här och håller mig i alla fall sällskap i regnet.

Jag verkar vara först fram till stugan. Någon har visserligen redan inkvarterat sig i ett av de två rummen, men det ser ut att vara någon som bott in sig ordentligt och planerar att stanna ytterligare nätter. Den personen dyker aldrig upp. Däremot kommer en kvinna gåendes framåt kvällen. Hon visar sig vara ute på städuppdrag åt Länsstyrelsen. Jag har inget bättre för mig och hjälper därför henne att städa båda rummen. När vi senare sitter ner och känner oss nöjda med vårt arbete, berättar hon att hon mötte en annan Gröna bandare vid Skiblekojan igår. Vi kommer fram till att det nog var Rudolf för han har inte dykt upp än och det börjar bli sent. En extra koll på vår meddelandekonversation bekräftar det. Vi har missförstått varandra om vilket datum vi skulle passera Tjåkkelestugorna...

Mer väta väntar
Innan jag går iväg nästa morgon skakar jag ur de sista filtarna och överkastet till "min" säng. Därefter ger jag mig ut i gråvädret igen. Hela vägen fram mot Durrenskalet är det riktigt trist med regn om vartannat. Sedan är det som om någon har lyssnat på min vädjan att få se skalet, för molnen börjar stiga och snart får jag även en kort skymt av topparna. Inne i själva dalgången blåser det friskt. Något det gör ofta misstänker jag. Vid den något slitna Durrenstugan möter jag mannen som bor i Tjåkkelestugans andra rum. Han har varit ner till Klimpfjäll för att proviantera och är nu på väg tillbaka. Jag berättar för honom om kvinnan och städningen så han inte ska bli orolig att någon gått igenom hans saker.
Trots att det är kortare från Durrenstugan till Klimpfjäll än jag hittills gått idag, och samtidigt mycket bättre väder, så känns sträckan mycket längre. Jag tror hela tiden att jag ska få syn på byn över nästa krön. Börjar undra om det står fel på skyltarna, men det har nog mer troligt med psykologi att göra. Fram kommer jag så klart till slut i alla fall. Det första jag gör är att leta på den italienska restaurangen. Personal är på plats och dörrarna är öppna men tyvärr är det stängt idag. De hänvisar mig till hotellet istället. Så jag får knata tillbaka den väg jag kom och fortsätta ner för backen. Där får jag en trevlig pratstund med en i personalen som berättar att de haft bilkö med husbilar genom byn i sommar. Nu är det betydligt lugnare med mig och en familj som enda gäster. Jag laddar mina tekniska prylar och magen fyller jag med en härligt stark pizza kallad Heta Johan. Det blir också ett stopp på livsmedelsbutiken för inköp av lite annat gott.

Durrenskalet träder fram ur molnen.

Intressanta formationer i sjön nedanför Klimpfjäll som jag misstänker att många gröna bandare har fotat. Är de skapade av människan eller naturen?

Vädret har lite svårt att bestämma sig när jag lämnar Klimpfjäll. Gråa regnmoln och skurar varvas med solsken. Temperaturen är i alla fall behaglig på min väg förbi Vielmiesmehkie och upp mot Slipsikstugan. Det håller i sig genom ett mysigt område med ett myller av åsar och småsjöar. Sedan sker ett skifte till klart kyligare väder. Slipsikstugan ligger i ett mycket platt och öppet landskap alldeles bredvid den stora sjön Sliptjehke. Vilket innebär att det är en vindutsatt plats. Det blåser nordvästlig vind idag och följden blir att den kyls ner av sjön innan den når stugplatsen. Då är det inte särskilt mysigt att sitta i mitt tält så jag spenderar kvällen i stugan fram tills det är dags att sova.
Tyvärr är vädret sämre nästa dag. Jag packar ihop tältet och söker skydd i stugan igen. Medan jag äter min frukost och avvaktar en lucka i regnandet får jag bevittna vilken skillnad det kan vara mellan två dalgångar i fjällen. Genom det norra fönstret ser jag blåa luckor i molnen över Klimpfjäll. I det södra, vilket är den riktning jag ska åt, avlöser de svarta molnen varandra. Framåt klockan 11 har jag tröttnat på att vänta. Det ser inte ut att komma något bättre väder så vid första bästa uppehåll sätter jag fart mot Raukasjö. Ett kortvarigt sådant, snart blåser nästa regnmoln in och som kronan på verket halkar jag i en lerpöl. Ibland är det bra härligt att fjällvandra!
Nere i skogen blir det dock lite bättre. Med skydd från vinden blir det mycket varmare och behagligare. Det har också slutat regna. Lite överraskande kommer en annan vandrare på väg norrut. Det är en tysk kvinna som startat i Halmstad och ska ända upp till Nordkap. Om hon ska hinna det innan vintern anländer där uppe måste hon nog sätta lite fart. Innan vi säger adjö och önskar varandra lycka till visar hon mig prognosen för nästa dag. Den ser riktigt hemsk ut med kraftig vind, under tio grader och en hel del regn. Framme i Raukasjö får jag dessutom veta att SMHI varnat för snö i området. Min plan om att gå till Tjärnbäcken idag och sedan fortsätta upp på Rödfjället imorgon känns inte särskilt lockande längre. Jag bestämmer mig istället för att försöka nå Ankarede redan idag med förhoppning om att hitta boende där.

Blickar tillbaka mot Durrenskalet på väg till Slipsikstugan.

Efter en kortare vägpromenad är det dags att inleda en av dem mentalt tuffare sträckorna. Det må vara markerat som kombinerad vinter- och sommarled på kartan, men i verkligheten det tveksamt om det kan kallas för sommarled. Området är fyllt av myrmark och leden går rakt över allt utan en enda spång; det blir tungtrampat och blött. När den inledande klättringen uppför är avklarad håller jag extra uppsikt så jag inte råkar följa vinterleden åt sydväst. Råkar man göra den missen hamnar man helt fel och kommer sannolikt tvingas gå genom rejält besvärlig terräng, alternativt gå tillbaka 7 kilometer när man kommer fram till Värjaren och inser sitt misstag. Eftersom leden går rakt över myrmarkerna finns det ingen riktig stig som leder en längs rätt ledkryss. Snart finns det dock en stig att följa då leden går in i ett något torrare område. Alldeles i lagom tid också då fötterna har börjat bli kalla från de blöta myrarna. Nu får jag upp värmen i dem igen. Tyvärr blir den glädjen kortvarig då nya myrar snart tar vid.
I Tjärnbäckens rastskydd tar jag en kortare paus och skriver in mig i ännu en färdbok. Kvar återstår nu bara någonstans kring 11-12 kilometer, men jag vet ju vilken typ av terräng det kommer handla om. Mina fötter är nu på gränsen till att bli för kalla för att det ska vara komfortabelt. Flera gånger när jag funderar på att ta fram mina neoprenstrumpor kommer en kortare respit från myrklafsande. Precis tillräckligt för att jag ska få upp lite värme igen. Så håller det på tills jag äntligen når fastar mark i skogen norr om Lejarfallet. Där tar en mycket trevlig stig vid som efter fallet följer älven fram till Ankarede.
Samtidigt som jag anländer till den gamla kyrkstaden kommer två herrar gåendes från strandkanten. Det är far och son som avslutat fisket för dagen. Tillsammans med mor i familjen bor de här en vecka med fiske som huvudaktivitet. De hjälper mig att komma i kontakt med några som förmedlar stugorna i byn. En kort stund senare kommer de förbi och ger mig nyckel till en av dem. I stugan bredvid bor ett danskt äldre par och de måste ha tyckt lite synd om mig, för medan jag står i mörkret på bryggan och tvättar mina strumpor frågar de om jag vill ha något att äta. Det tackar man aldrig nej till när man är ute på långtur. Jag blir bjuden på te och smörgås med många olika pålägg. Till efterrätt rosévin och choklad. Vilken härlig avslutning på en tuff dag!

Lejarfallet

Morgonen efter blir jag bjuden på frukost av Pia, Krister och Martin, fiskarfamiljen. En sak jag får lära mig under den måltiden är att Ankarede måste vara något alldeles speciellt. Både det danska paret och den här familjen har återkommit i stort sett varje år i över tjugo års tid. Då har man verkligen fattat tycke för en plats. Jag börjar kanske känna likadant. Jag bestämmer mig i alla fall för att ta en vilodag här och väntat ut det dåliga vädret. Innan dagen är slut har familjen visat prov på en mycket uppskattad vänlighet. Utöver frukosten skjutsar de mig till affären i Stora Blåsjön, trots att de nyligen varit dit, och av Pia får jag en bok hon har läst ut.

Med en vilodag i ryggen är jag hundra procent redo för att fortsätta nästa dag. Stannar trots det kvar tills caféet öppnar vid 11. Jag måste ju göra rätt för mig och betala för stugan. Att de bjuder på våffla och varm choklad med grädde till gröna bandare har inte ett dugg med saken att göra, jag lovar. Får veta att leden upp till Rödfjällsstugan är torr och fin med spång över de blötare partierna. Det stämmer inte alls efter senaste dagarnas regnande. Istället blir det snart en blöt historia. Det är först efter bron över Ullersjöbäcken som det börjar stämma in på beskrivningen.

Rödfjällsstugan som mer liknar ett klassiskt rastskydd.

Vägen till slutet
Rödfjället har fått sitt namn från bergarten peridotit som finns rikligt här, och det blir mycket tydligt på plats. Jämfört med andra delar av fjällkedjan är det en ovanlig färg på sten och klippa. Initialt hamnar mitt fokus där tills en en svag irritation i min ena vad blir allt tydligare. Jag tänker först att det är något tillfälligt som snart kommer försvinna. Det händer ganska ofta att någon kroppsdel skaver en stund och sedan känns bra igen. Tyvärr är det inte frågan om det. Irritationen går över till svag smärta och sedan till kraftigare smärta. En stunds vila gör på sin höjd att det känns okej i några minuter. Första tankarna om att jag kanske måste bryta dyker upp sedan starten med insektshelvetet i början. Smärtan blir bara värre och vid Balkesbuorke söker jag skydd från vinden för att ringa till 1177. Av min beskrivning bedömer de det som en överansträngning. Ganska logiskt med tanke på att jag vandrat över 100 mil nu, men samtidigt märkligt efter att inte ha känt någonting alls i vaden tidigare och att jag precis haft en vilodag. Fram till Gäddede måste jag ta mig i alla fall så jag sväljer en antiinflammatorisk tablett och går vidare mot Väktarmon.
Dalen söderut bjuder på fin utsikt när man kommer från rastskyddet. Jag försöker njuta av den istället för att fokusera på vaden. Det går helt okej då jag kan undvika att lägga allt för stor belastning på främre delen av foten. I skogen ner till Väktarmon blir jag tvungen att halta allt mer. Känns det inte bättre imorgon tar nog min vandring slut i Gäddede.

Bilden visar lite av den peridotit som gett namnet åt Rödfjället. Toppen i bakgrunden är Sielkentjahke.

Jag hinner knappt börja min sista dag till Gäddede innan smärtan sakta kommer krypande i vaden. Fler antiinflammatoriska och vila har inte hjälpt tyvärr. Jag kan hålla bra tempo och vandra relativt obehindrat, men smärtan finns där helt klart. Inledningen från rastskyddet går oväntat mycket uppför och de blöta myrarna gör en mindre välkommen återkomst. Bitvis är det bättre, men det påminner mycket om dagen från Slipsikstugan. I närheten av Bleriken har jag ett vägval att göra. Enligt skyltarna är de två alternativen lika långa, men jag tror inte det stämmer även om skillnad kanske rör sig om ett par kilometer. Jag satsar mina pengar på den väg jag tror är något kortare och ger mig av rakt söderut. Den vägen fortsätter över myrmark ner till Långflyn. Där sommarleden viker av västerut är det skyltat mot Junsternäset. Efter ett kort vad över bäcken från Svarttjärnen blir det succesivt bättre och det finns nu också en riktig stig att följa. Det dyker till och med upp spång över en del blötare partier. Enligt kartan ska det finnas en vinterled som går söderut direkt efter bäcken men den ser jag aldrig något av. Stigen kommer ut på en grusväg som jag följer ner till den större vägen. Medan jag går längs den tar jag fram telefonen och ringer ett tråkigt samtal för att få hjälp med bokning av hemresa. Smärtan har bara blivit värre under dagen och slutet är ett faktum. Det är inte värt att riskera värre skada bara för att slutföra vandringen. Jag har trots allt haft en fantastisk resa på sex veckor genom svenska fjällen. Det räcker mer än väl. För att använda en sliten men ack så sann klyscha; det är det allt handlar om, resan och upplevelserna längs vägen, inte målet.

Midsommarvandring på Bjärehalvön

 Rysskräcken

 - Såg dem komma

Båstadborna såg den ryska eskadern närma sig staden. Invånarna gick man ur huse och ställde upp sig längs med kajerna

Ryssarna skrämdes bort från Båstad men hämnades genom att bränna och plundra det lilla fiskeläget Råå, söder om Helsingborg.
Som hämnd för skövlingen av Råå benämner media kalla vintrar för Sibirien kyla.

Klydderöv å ålahuve

Vi inleder midsommarvandringen med ett förhäng i Båstad vindskydd (lägerplats Korröd).

Visserligen vackert beläget vid foten av Hallandsås, men saknar utsikt. Det vore bättre om vindskyddet låg på toppen av Hallandsås. 

Den officiella starten är i Båstad hamn. Och ja, nya tågstationen ligger 5 km utanför centrum. Allt för att reta oss vandrare.

Midsommarvandringen har blivit en tradition och anmälan är öppen för en och envar. Det innebär att man skaffar nya vänner varje år. Slutna messenger-grupper är inget för oss.

Nordsidan av Bjärehalvön är mäktig och svårforcerad med ideliga backar.

Å nej. Glassfabriken hade stängt sin lilla butik. Besvikelsen var stor. Glassen var ju något vi hade sett framemot ett helt år.

Några Bjärebor försöker trösta oss med trätofflor från den närbelägna trätoffelfabriken.

Örnastötta bugeälling

Varmt är det och varmare skulle det bli.

Några alpackafår söker svalka under träden.

Hallands långa sandstränder tornar upp sig vid horisonten.

Knösen, märkliga namnet på den högsta punkten. Men varför döljs utsikten av risbuskar.

Dessutom har Skåneleden tagit bort det gamla fina vindskyddet vid foten av Knösen.

Solens strålar som en svetslåga och vi hastar vidare mot Hovs Hallar.

Stigen går närmare kustlinjen men utsikten döljs effektivt av En och Ide-buskar. Vi går nämligen längs de klassiska smugglarstigarna. Stenar nötta av århundradens kriminella verksamheter.

Hedlandskapet öppnar sig vid Hovs Hallar och avgränsas mot vassa klippor.

Länge gått vid din sida

Raukarna vid Hovs hallar gjordes världsberömda i Ingmar Bergmans, Det sjunde inseglet.

Ikoniska scenen där Max von Sydow spelar schack med döden, inledde Bergmans mörka filmsvit.

Det sjunde inseglet speglar människans maktlöshet inför Digerdöden. Det är andra året vi vandrar i skuggan av Corona. Likheterna med medeltidsmänniskan är uppenbara. Myndigheterna försökte hindra smittspridningen med uppmaning till avstånd.

- En smittad skomakare blev levande begravd av arga ortsbor, eftersom han fortsatte att arbeta.

Traderöv  ännaklämd

Men Corona var ingenting i jämförelse över vår besvikelse av lägerplatsen Hovs Hallar.

Den nybyggda lägerplatsen består enbart av grus och makadam. Det saknas plats att sätta upp både tält och hammock. Mitt i tornar en hög med sprängsten omgiven av nässelsnår.

Men ve den som ger sig.

Har vi laddat för midsommarpartaj, blir det så.

Några bilburna tältare dyker och vi gör reklam för vår vandringsgrupp.

En barnfamilj ansluter. Barnen fascineras av våra hammockar.

Solen går ned och vi tar ett nattligt dopp.

Återigen lite gnäll. Är det för mycket begärt med en brygga vid Hovs Hallar, så att vi slipper besöka akuten på grund av benbrott.

Slitna badrockar

Bjärebygden ruvar på många hiskeliga historier. Torekov fick sitt namn efter det kungliga barnet Thora. Dock avled drottningmodern och kungen gifte om sig. Styvmodern ville bli av med barnet och skickade ut det på havet.

En blind fiskare hittade den drunknade flickan vid Torekov. Flickan begravdes i vigd jord och fiskaren fick synen tillbaka. Thora blev helgonförklarad och vakar över Torekovborna.

Förvreden å förträden

- Den nya finanseliten har inget här att göra, säger den äldre gråhåriga damen med en illa grimas.

Hon sveper den gamla rosa morgonrocken om sig och hasar i tofflor mot badbryggan.

 Torekov har förändrats sedan den nya finanseliten tagit byn i besittning. Den tidigare akademiska överklassen har blivit utkonkurrerad och huspriserna rakat i höjden.

En villa som kostade 35 miljoner kronor, har på 10 år fördubblat sitt värde. Ägaren är en doldis inom finansvärlden och lever ett undanskymt liv.

White collar crime

Torekov var ett ökänt sjörövarnäste där falska fyrar lurade skepp på grund och besättningen slängdes i havet. Fiskarbefolkningen såg en ny lukrativ inkomst i piratism och senare även inom smuggling.

Dagens kriminalitet har inte lika mycket schvung som piratism. Skattebrott med hjälp av holdingbolag som investeras i lyxvillor på Bjärehalvön.

Golgata

Marken övergår till ett torrt och stenigt fälandskap.

Solen blir en svetsstråle mot våra oskyddade kroppar.

Till slut orkar du inte dricka mer. Kroppen har blivit avsaltad.

Äntligen. Träddungen med Lervik lägerplats syns i den dallrande hettan.

Besvikelse, återigen. Det saknas vatten. Ricke-pumpen fungerar inte.

Extra trist eftersom Lervik är den vackraste lägerplatsen längs Skåneleden. Under skuggan av höga träd finns det mjukaste av gräs.

Sjatte hialös

Musik ur en liten högtalare. Varm choklad med rom och vispgrädde. Minnen från tonårens tågluffning.

Från Lervik splittras gruppen men enas om att träffas nästa midsommar.  

Ett stort tack till arrangören Malin för ett utmanande arrangemang och deltagarna. 

Kom med oss och vandra, även du som är nybörjare. Vi är anpassningsbara. Du hittar oss på följande facebook grupp.

Fakta: Totallängd, ca 53 km

Text: Anders Hermansson

Foto: Nils Olof Nilsland samt anonym.

Juli 2021.

På fredagkvällen anlände jag med bil till parkeringen vid vägbommen vid Nedre Lill-Stensjön. Planen för kvällen var att ta mig till Spjutsjön för lite fiske. Jag följde västra sjökanten norrut och sen längs bäcken som går norrut mot Spjutsjön. Terrängen är blockig, björkskogen tät. Svårt att gå och bitvis blött, men det gick. Inget att rekommendera med tung packning. Bitvis rätt bökigt. Vid spjutsjön hittade jag tältplats i sydvästra delen, intill den lilla halvön. Här finns flera små platser med relativt flacka ytor för tält. Fiskade en stund men fick inget. Det vakade lite grann så det finns fisk i sjön. (Fiskekort på natureit.se)

På lördagen var planen att ta mig till Bielne. Jag uppskattade att snabbaste vägen upp ur blockterrängen var att gå rakt mot Saajhtkehke. Väl uppe ur björkskogen är det lättvandrad fjällhed. På toppen av Saajhtehke till och med mobiltäckning. Här ifrån gick jag nordväst, längs nordsidan av Plyöjhkere. Lättvandrat, men lite mer stenigt på nordsidan. I princip kompasskurs mot Bielne. Framme vid Bielne konstaterade jag att jag ser ingen uppenbar väg upp som passar mig. Jag vill inte ha för brant och luftigt. Gissar att det kan gå om man går längre åt väster eller nordost men det var inget jag kände för. Tog mig upp till där sluttningen övergår i klippa och njöt av utsikten en liten stund. Sen gick jag ner mot Bielnenjavrie för ett dopp. Det var årets varmaste dag och solen lyste stark. Ett svalt dopp piggade upp. Under eftermiddagen tog jag mig en bit tillbaka och hittade fin tältplats vid bäcken som rinner sydöst om Plyöjhkere. Solig och varm kväll med mycket knott och mygg. Det var en lättnad när det blev kväll och tillräckligt ovarmt för att kunna krypa in i tältet och slippa insekterna.

På söndag morgon gick jag rakt söderut, i sadeln öster om Slätnantjahke och tog kompasskurs mot dammen vid Stensjön. Ju längre ner för sluttningen jag kom desto blockigare och blötare blev terrängen. Undvik skogspartierna så går det lättare. Från dammen gick jag på bilvägen tillbaka till bilen. En fin helgtur. 

Hej!

Vi har nu tagit oss upp till Vimmerby. 80 mils trampande från Malmö. Hett, men underbart!

Bästa livet! Bästa tiden med tjejerna!

Nu återstår 40 mil till Finlandsfärjan. Vi hoppas på två veckor i Soumi.

Här kan ni se vår färd https://share.garmin.com/EXPLORERGLOBAL

Här foton https://photos.app.goo.gl/x5vh51RUCU55BcyY7

Midsommartur till Grövelsjön med B och S. Jobb och annat begränsade turen till tre nätter på fjället. Nytt för den här gången var att vi hyrde Packrafts av Experience Grövelsjön.

Dessa flytetyg tillförde en helt ny dimension till fjällvandringen.

Det vatten som annars varit begränsande blev nu färdväg. Rörelsemönstret över fjället blev helt annorlunda än vad det brukar.

^{Det är bra att ha en stark son; han bar två packrafts :-D}

^{Utsikt i NO riktning vid första nattens tältplats.}

^{Många stenar var det...}

^{Turens godaste mat. Färsk lax med pasta, spenat och broccoli!}

^{Naturen är bara helt fantastisk. Var annars skulle ett så rakt snitt i en sten uppstå!?!?}

^{Fjällnära skog på väg ner mot Hävlingen.}

^Tittut!

^{Samma träd som ovan fast de nedre två metrarna. Undrar om någon kloförsedd krabat använt det här trädet för att klättra i...}

^{Kasta loss, mata kölsvinet och se upp för giftiga sälar!}

^{Packraftarna, eller vad det nu kan heta på svenska i plural, var förvånandsvärt lättpaddlade.}

Till nästa gång: God tur!

Gåsenstugorna är en av mina favoritplatser. Efter frukost skulle vi passera där.

Vi hade sovit ganska gott i vindskyddet Härjångsdalen. Jag hade fortfarande lite dåligt samvete över att vi sovit där fast det inte var nöd.

Efter att vi hade ätit frukost och städat ut vindskyddet fortsatte vi vandringen. Målet var Helags, där vi dagen efter skulle göra en topptur.

Vi hade tidigare gemensamt varit till Helags och gjort en topptur. Det var 2007, när vi i vår klubb Stockholm Långdistansklubb i i aug/sept hade en träningsresa i fjällen. Vi sprang mellan stugorna och sov i dem. Då sprang vi från Kläppen till Helags fjällstation, lunchade där och besteg Helags på eftermiddagen. Det var en fin upplevelse, där det var snö uppe på toppen, och vi kunde nöjda gå ned på norra sidan och åka ned på snön mot den sjö som är där. Vi var naturligtvis inte på sjön, det vore dumt.

Nåja, Johan och jag fortsatte vandringen och första stoppet skulle bli Gåsenstugorna ungefär 4 km bort. Vi träffade ett par som dagen innan berättade att det blåst 20 m/s vid Gåsen.

Gåsestugorna dök upp framför oss, röda som de är. Sylarna var täckt av moln.

Nu gick vi inte in i stugorna, och vi tog inte ens av oss ryggsäckarna, utan fortsatte mor Helags. Men. om man är vid Gåsenstugorna är det obligatoriskt att titta på duschen här. Jag har "intressanta" minnen av att duscha här. Brrr...

Nu skulle vi följa leden mot Helags och den var, som alla andra leder, välmarkerad och upptrampad.

Det blåste en del så pausen blev bakom en sten. Det var ganska lätt att gå, då det gick utför. 

Längre ned finns en dold pärla, Holkendurrie.

Det är oerhört vackert i Holkendurrie som går söder om Stora Härjångsstöten. Tydligen behöver området skyddas, då det finns informationsskyltar uppsatta om att det är cyklingsförbud i Holkendurrie. 

Vi stannade till vid Holkendurrie och lunchade. Knappt 7 km hade vi vandrat, så det var dags. En något tidig lunch, men vi startade dagsetappen lite tidigare än vi brukat göra.

Efter lunch bar det av uppåt igen. Vi skulle upp och över Härjångsåsen. Det var ganska flackt, så de 60 höjdmeter det kanske handlade om var inga problem.

Vi tog en kort paus vid vindskyddet Holke.

Nu var det uppåt igen, återigen ganska flackt. Vi skulle gå mellan Soenehketjärra, 1162 möh, till vänster om oss, och Miesehketjahke, 1152 möh, till höger om oss. Vandringen var inte speciellt spännande. Vi såg hela tiden Helags framför oss.

Vädret hade blivit sämre nu, och när vi närmade oss Helags funderade vi på om vi inte skulle ta en dusch och bastu där. Johan, som varit ute en vecka längre än mig pratade om en riktig säng.

Det var fullbokat på fjällstationen, så det blev att tälta. Vi kunde dock ta en dusch, ganska skönt.

Om vädrets makter var med oss skulle vi göra en toppbestigning av Helags dagen därpå.

Vi somnade och sov ganska bra trots regn och blåst, eller kanske tack vare det.