Idag (21/4 2017) är det på dagen fem år sedan jag satte mig på tåget från Eskilstuna för att tjugo minuter senare stiga av på den öde perrongen i Hälleforsnäs och springa de fem milen tillbaka till Eskilstuna på en orangemarkerad led. Den 21 april 2012 blev således starten på en passionerad och förmodligen livslång resa av kär lek mellan mig och Sörmlandsledens slingrande stigar genom mestadels fantastisk natur. Jag visste det inte då, rent intellektuellt, men som alltid vid en groende kärleksrelation så var kroppen och hjärtat med på noterna redan från dag ett. Jag minns så väl den dagen och den pirriga känslan av ett förestående äventyr. Den egenmodifierade ryggsäcken skulle få bekänna färg. Jag hade valt sträckan Hälleforsnäs-Vilsta som mäter 50-53 km, beroende på hur man väljer att springa den avslutande delen i Vilsta. Två gånger tidigare i mitt liv hade jag sprungit fem mil i ett svep, Lidingö Ultra och SUM (Sörmland Ultra Maraton), båda under 2011. Men detta var något nytt. Bara stig, ingen support i form av vätskestationer med tillgång till vatten och energi. Idag är detta inga konstigheter, men då, dagen för fem år sedan var det annorlunda och långt ifrån självklart. Jag har full förståelse för de som idag är i färd att sätta av på sin pirrande jungfrutur längs okända stigar med tanken ”Tänk om jag springer vilse?” Vi har alla varit där!

Den dagen för fem år sedan var härligt vårlik som det ofta kan vara i slutet av april, men morgonen började gråmulen. Jag hade aldrig varit i Hälleforsnäs tidigare och jag minns den smått surrealistiska känslan, som att befinna mig i en scen hämtad från någon ödesmättad film av Wim Wenders. Stationshuset i Hälleforsnäs var sedan något år rivet och borta, fick jag lära mig senare. Där var bara en perrong. När tåget åkt sin väg var det bara perrongen och jag omgiven av en tyst ödslighet. En stillhet som i ett svartvitt fotografi från förr. Jag klev ur bilden, satte på GPS-klockan, började småjogga och följde de orangea markeringarna. När jag kom till bruksdammarna och den vidsträckta myren med vacker mosaik av klarvattenytor stod jag som förtrollad. Och i en av dessa gled en vacker storlom fram genom vattnet. Redan där började förälskelsens frö att gro. Sinnet lätt, hjärtat glatt. Sedan följde ett par blöta partier och jag skuttade fram som en patetisk primadonna på de små tuvorna. Jag hatade att bli blöt om fötterna på den tiden. Men det ofrånkomliga var snart oundvikligt och blöt om fötterna blev jag, trots vackert trippande. Jag formligen flöt fram över härliga hällmarker med luftig tallskog som kantades av vackra mossar och skogsmyrar. Kilometer för kilometer. Korpars läten genljöd skogarna, trastars sång och tofsmesars karaktäristiska rullande läte gladde mig stort. Till min stora glädje fick jag även se tjäder. Den härliga sträckningen längs Näshultasjön bjöd på fin variation, från gammelskog till strandnära stig förbi en gigantisk bäverhydda och när jag kom till Kvarntorps naturreservat stod ett ståtligt tranpar på fälten medan trädlärkans melodiskt dalande sång fyllde luftrummet. Eufori! Fortsättningen bjöd på gammelskog, blöta partier, (lång)tråkig asfalt förbi Lundby säteri och slutligen den fina men tuffa avslutningen i Vilsta. Ursprungstanken var att springa sista kilometrarna till Eskilstuna och ta bussen hem till Torshälla men efter ett snabbstopp på McDonalds kände jag bara ”Nå, har jag sprungit så här långt och fortfarande kan springa utan problem kan jag lika gärna fortsätta de sista åtta hem också.” Sagt och gjort, med hjärnan full av intryck och stramande lår joggade jag hem hela vägen på cykelbanan. Distansrekord 60,76 km. Den som är intresserad kan läsa den korta storyn i sin helhet här.

Idag, den 21 april 2017, på dagen fem år senare gav jag mig av för att springa jubileumssträckan mellan Hälleforsnäs och Vilsta. För tionde gången dessutom och i gott sällskap av Kerstin Rosenqvist. Bara lugn, jag ska inte upprepa vad jag redan skrivit ovan. Sträckan är fortfarande lika underbar och opåverkad av människan. Kerstin och jag möttes upp på tåget. Tjugo minuter senare klev vi av på perrongen i Hälleforsnäs. Klarblå himmel, skön temperatur men lite småkylig nordvästvind. Hursomhelst var det kortbyxeväder och det räckte gott med en (uppkavlad) långärmad. Det blev självklart ett njutstopp vid myren utanför Hälleforsnäs. Underbart. Dagens första höjdpunkt kom efter bara 6,5 km i den härliga och luftiga tallskogen med ljuva mossklädda hällmarker. En tjädertupp lyfte framför oss och strax efter ett par hönor. Vi stannade och nere i en sänka spatserade en spelande tjädertupp med hela stjärtpartiet utbredd som en svart solfjäder. Snart lyfte ännu en höna och strax därpå även tuppen. Så häftigt! Första gången vi springer på en spelplats med 5-6 tjädrar, även om vi haft tjäder i området nästan varje gång vi sprungit där. Några kilometer längre fram stötte vi ännu en tjädertupp. Och precis som för fem år sedan sjöng flera arter trast, tofsmesar och kungsfåglar hälsade på oss. Ett korppar flög över våra huvuden och sedan kunde vi glädjas åt ett vackert nötskrikepar som för ovanlighetens skull var rätt orädda och de utbringade sitt fina jamande läte, inte det höga skräniga lätet som man oftast hör. Så vackra de är. Vi njöt av stigarna och avhandlade vardag och livet medan vi lät oss fyllas av skogens förtrollande energi. Vid Kvarntorps naturreservat slog vi oss ner i en solgassande slänt och avnjöt kaffe och varsin alptopp. Sedan vart det tröskeltempo till Bälgviken då Kerstin skulle hinna med bussen till Eskilstuna och sedan vidare hem till Västerås för att arbeta med sin avhandling. Vi tog farväl för denna gång. Lite synd att hon inte kunde fortsätta de sista två milen eller i alla fall ytterligare 2,5 km till den helt underbara gammelskogen där det bjöds på dagens absoluta överraskning och höjdpunkt: Järpe! Den flög iväg framför mig och bortåt. Satte sig i en tall. Jag följde sakta efter och plötsligt lyfter en till från ett annat träd (det ses ju nästan alltid parvis eller familjevis). De flyger små etapper och jag följer dem i hopp om att få se dem närmare och kanske få ett foto på skönheterna. Samtidigt låter de höra sina fina höga strofer som dalar, inte alls olik kungsfågel i ton. Fina sirliga toner som man inte alls förknippar med skogshöns. Följde dem bort från leden tills jag kom till en djup och fuktig sprickdal med fantastisk skog och förstod varför här fanns järpe. Jag har faktiskt aldrig sett eller hör järpe i Sörmland tidigare och enda gången jag noterat järpe på ett löpäventyr var på Bergslagsleden i höstas. Jag lämnade dem ifred och återvände till leden. Rullade på och sista milen avslutades vädermässigt på engelskt vis med sol, regn och hagel om vartannat. Precis innan jag kom fram till Vilsta efter 51 km slog det till med drivande hällregn. Vilken tajming. Slank in på restaurangen och avnjöt kaffe och köttbullsmacka. När regnet upphört och solens strålar letade sig fram var det bara att springa sista kilometrarna till stationen och cykeln för transport hemåt. Vilken grym jubileumsdag!

Fem år och 500 mil
Ni förstår själva att det är stört omöjligt att sammanfatta fem år på Sörmlandsleden på ett rättvist sätt i en kortfattad reflektion som denna. Det är inte heller meningen med denna lilla återblick. Jag har – som inbiten kalenderbitare – givetvis fört en lista (som tidigare låg på Internet) på alla turer jag gjort på leden sedan den 21 april 2012 med distans, sträckning/etapper, datum och länkar till GPS-rutt och eventuella blogginlägg med en mängd fotografier, vilka numera återfinns under springasormlandsleden.se. Jag har aldrig brytt mig om att summera distansen på alla mina äventyr men i och med att det är femårsjubileum roade jag mig med att sammanställa lite statistik, mer som kuriosa än någonting annat. I och med dagens jubileumsträcka Hälleforsnäs-Vilsta har jag sprungit hela 539 mil på leden och det var tionde gången jag sprang just denna sträcka. Nå, nu bör jag förstås vara korrekt och räkna bort ett antal mil som avnjutits på alternativa stigar som till exempel gruvrundorna och Blå stigen utanför Järna/Mölnbo, Ulvaspåret, Marviksleden, alternativstigarna i Tyresta nationalpark, gamla dragningar, den vackra och längre sträckningen över Galtviksberget och Mödalsbergen på Tunaberghalvön. Med dessa borträknade landar fem års totaldistans ändå på över 500 mil, vilket gör i snitt 100+ mil om året, som ju är Sörmlandsledens totala längd. Vidare fördelar sig dessa mil på totalt 138 halv- eller heldagar ute på leden, vilket gör en snittdistans på 39 km per dagspass. Den kortaste sträckan jag sprungit under en dag är på 10 km (Brannäs, 44:3) men som i en del av flera satelliter den dagen medan den längsta på en dag landar på 67 km, då jag sprang från Stavsjö till Fada utanför Nyköping. När det kommer till orterna längs leden framstår Hälleforsnäs som en central knutpunkt, i alla fall om man som jag bor i Eskilstuna, och 25 gånger har jag stigit av på den alltid lika öde perrongen i allt från gråmulen gryning om vintern till gassande sol på sommaren. Malmköping är en annan metropol för mina äventyr på leden med totalt 24 besök, med avslut i klar majoritet. Äventyren har varit fördelade på årets alla månader men sett till årstider ser man faktiskt en nedgång under sommaren, vilket till viss del beror på tävlingar och äventyr på annat håll.

Inte att förglömma är alla de människor – ingen nämnd ingen glömd - som jag delat äventyren tillsammans med och bland dem har min goda vän och bästa löparkompis Kerstin Rosenqvist utgjort ett härligt sällskap på säkert hälften av alla turerna under de senaste åren, endagars som flerdagars. Vidare har det varit kul och inspirerande att bjuda in nyfikna löpare och redan stigfrälsta till endagarsturer på leden, för även om det finns en bok om att springa på Sörmlandsleden verkar många ha svårt att ta sig ut. Ibland behövs bara en tur på leden i gott sällskap för att beroendet ska slå rot.

Den som är intresserad hittar listan i sin helhet här>>

Favoritsträckor
Under årens lopp har det av naturliga skäl blivit så att jag föredrar vissa områden och sträckningar mer än andra. Jag älskar hällmarker, trixiga och tekniska stigar, kuperad terräng, platser med fina vyer, stigar som går längs sjöar och myrar och slutligen att sträckan erbjuder så mycket orörd skog som möjligt med den hett efterlängtade vildmarkskänslan. Vilka krav jag har?! Sträckan Hälleforsnäs-Vilsta är en favorit av flera anledningar; enkel logistik, jag springer hem, varierad och bra distans för en dagstur. Faktum är att sträckan knappt har påverkats under fem år, tänker då på gallringar och avverkningar. Bara ett par tre gallringar på hela sträckan! Tillsammans med denna sträcka är det två sträckningar till som ligger mig varmt om hjärtat och man kan nog kalla dem för bassträckor:

Djupvik-Koppartorp (etapperna 30-41)

Järna-Malmköping (etapperna 11-20)

Nu är dessa två sträckor inte alls så statiska såsom Hälleforsnäs-Vilsta, utan de utgör för mig basen för flera olika varianter på upplägg beroende på logistik och hur många dagar jag vill lägga på ett stiglöparäventyr. För den förstnämnda sträckningen har jag några gånger valt Stavsjö som startpunkt, ibland med övernattning på Stavsjö vandrarhem för att komma iväg tidigt mot Nävekvarn och övernattning där. Sedan fortsätta till Nyköping dag två. Det har blivit några två- och tredagarsturer på denna fantastiska sträcka genom åren. Andra gånger har det blivit en eller två dagar på Tunaberghalvön med den så kallade Tunabergsrundan som en klar favorit på en dag, även den med ett flertal varianter. Dock undviker jag helst den östra sträckningen (etapp 42-44) mellan Koppartorp och Nyköping utan springer hellre den betydligt vackrare sträckningen norrut via södra Nävsjön och vidare på Gälkhytteleden (36:1-3 + 44) till Nyköping. Jag har svårt att tänka mig att jag någonsin kommer att tröttna på den helt fantastiska sträckan mellan Nävekvarn klint vidare österut längs Bråviken och den alternativa sträckningen över Mödalsbergen och Galtviksberget med de ljuvliga partierna över Dragsberget och Simonberget fram till Koppartorp. Att springa denna tuffa och tekniska sträckning under olika årstider, med- eller motsols och i olika typer av väderlek är likställt med tidlös poesi. Vidare har jag anordnat två trailläger där basen och boendet varit Stavsjö vandrarhem och därifrån sprungit de finaste etapperna i Kolmården. En fika på det gamla genuina Säterdalens Café efter den krävande men härliga sträckan i gott sällskap längs med Bråviken är som en skänk från ovan en het och solig sommardag.

När det kommer till bassträckan Järna-Malmköping så är det utan tvekan den sträcka – och allehanda varianter på den – som jag sprungit särklass allra flest gånger och med Marvikarna som stigarnas hjärta. Räknade snabbt ut att jag passerat eller sprungit specifikt kring Marvikarna totalt 34 gånger. Hela sju gånger har jag sprungit den synnerligen vackra och tuffa sträckan mellan Läggesta och Malmköping på en dag, ofta tillsammans med Kerstin. Den mäter 60+ km (liksom Stavsjö-Nävekvarn) och är sannerligen en prövning samtidigt som den bjuder på härlig vildmark och väldigt lite bebyggelse. Vi har oftast sprungit mot Malmköping och de avslutande 15 kilometerna från Bågberget är alltid lika tuffa och tre gånger har jag fått en rejäl energidipp mot slutet. Minns så väl när jag sprang sträckan första gången den 7 juli 2012. Blev så barnsligt häpen när jag hittade hjortron vid sjön Älskaren. Trodde faktiskt inte det fanns hjortron i Sörmland. Det var en varm dag och jag fick ett jäkla skav i grenen men så ljuvligt att få ta ett dopp i Hosjön vid framkomsten. Det mystiska med denna sträcka är att den alltid varierar i distans och att det känns som om man aldrig kommer fram till Malmköping den sista fjärdedelen.

Detta är ju inte direkt en sträcka man bjuder in andra till stiglöpning, då den är lång och tuff samt att det inte finns några platser man kan ”stiga av” och ta en buss hem. Det är allt eller inget. Men så seglade en ny favorit upp, då Kerstin och jag insåg att man som alternativ kunde göra den nästan tio mil långa sträckan Järna-Malmköping till en skön tvådagarstur med övernattning på underbara Lilla Vasskärr B&B eller omvänt starta i Malmköping och avsluta i Gnesta/Mölnbo/Järna/Läggesta. Bara under senaste året har vi sprungit Järna-Malmköping med övernattning på Lilla Vasskärr tre gånger och självklart med de fantastiska gruvrundorna utanför Järna invävda. Vore oförlåtligt att exkludera dem (precis som den alternativa sträckan på Tunabergsrundan). Vi har även gjort en tredagars med start i Flen och övernattat i Malmköping och på Lilla Vasskärr. Fördelen med att övernatta på Lilla Vasskärr, om man är ett mindre sällskap som tänkt prova på en tvådagars, är att man kan välja att korta ner sträckan dag två. Oavsett man startar i Järna eller Malmköping kan man – dag två – alltid välja att springa på de fina stigarna vid Marvikarna och sedan ta sig till Läggesta station för hemfärd. Alltid skönt med alternativ om det skulle hända något oförutsett. Trots enstaka nytillkomna hyggen och gallringar under åren består sträckan ändå av så mycket fin orörd natur med vildmarksfeeling och jag kan omöjligen tröttna på den, oavsett årstid.

Andra högt rankade favoriter är Nynäsrundan (söder om Trosa), Tyresta- och Hanvedsrundorna, Marvikarna som område och den nyligen anlagda anslutningen (etapp 16:1) från Åkers styckebruk till etapp 16 är helt sagolik. Etapp 16:1 är verkligen ett lyft då den gör det möjligt för olika upplägg (stora och lilla Åkerrundan på 30 respektive 40 km) samtidigt som den är så vacker och härligt dragen. Jag har hunnit njuta av sträckan sju gånger senaste halvåret. De etappansvarigas arbete på denna sträcka är beundransvärt. Faktum är, om jag bodde i en liten stuga i Åkers bergslag skulle jag vara nöjd för resten av livet när det kommer till natur och stigar. OK, åka till jobbet några dagar i veckan men annars bara uppleva och utforska naturen i Åkers bergslag. Nä, jag skojar inte. Känner ni till ett litet hus för uthyrning får ni gärna tipsa mig! Lyckan finns i det enkla, inte sällan runt hörnet…

Möten på leden
När det kommer till möten på leden tänker jag i första hand på naturens egna invånare som alltid funnits där och förgyllt min färd från dag ett och alla dagar därefter. Jag har aldrig känt mig ensam när jag sprungit på egen hand längs slingrande stigar genom naturen. Jag trivs i mitt eget sällskap och även om det är en disig novemberdag eller svidande kall januaridag, ja, nog blir jag hälsad av någon kungsfågel, småpratande tofsmes, ljudliga korpar eller bara några rådjur som stirrar på en innan de elegant studsar iväg bland träden. Att springa året om och möta årstiderna och alla dess skiftningar är ett sant nöje. Alla årstider har sin charm! Just nu är det vår och för mig som är fågelskådare sedan barnsben är de anländande vårfåglarna något alldeles extra. I jämn takt fylls det på nya fågelarter vecka efter vecka till de sista anländer i slutet av maj. Och eftersom jag springer är upplevelsen av den omgivande fågelvärlden nästan uteslutande auditiv och det är med hjälp hörseln jag hittar och ser dem. Så var fallet när jag bokstavligen sprang på en kull med utflugna sparvuggleungar vid Marvikarna i juli förra sommaren. Jag har skådat fågel i över 40 år och besökt uggletät vildmark men aldrig sett denna ugglevärldens lilla dvärg så nära och fint. Once in a lifetime!

Lycka är att kunna springa på stigar och förundras över naturen i vilken jag är en besökare men ibland hittar jag den där nedärvda känslan av samhörighet och samklang, långt bort ifrån sociala medier och designad tomhet. Ja, det är ett privilegium att bara arbeta fyra dagar i veckan och bo strategiskt med närheten till många delar av Sörmlandsleden. Naturen och alla dess invånare är verkligen en källa till glädje och är den viktigaste anledningen till att jag väljer att tillbringa så mycket tid i den. Där mår jag som bäst och tänk att man kan bli så skitglad över en hög med bajs på stigarna kring Mölnbo, det närmaste jag kommit varg på mina äventyr. Ja, mina ben är transportmedlet och eftersom jag har förmågan att kunna springa gör jag det mycket hellre än att vandra, även om rörelsen är densamma, en fot framför den andra och sedan bara repetera rörelsen tills man är framme vid målet.

Visst är mina springturer förenat med många minnesvärda möten med människor som delar samma glädje som jag själv, men som gör det utifrån egna förutsättningar, orsaker och smak. Det märkliga är dock att det var väldigt sällan jag stötte ihop med någon på leden de första två tre åren. Sedan hände något och de senaste två åren blir jag nästan förvånad om jag inte träffar någon vandrare under en längre dagstur på leden. Sedan är det förstås så att vissa sträckor är mer tillgängliga och självklart mer frekvent besökta än andra. I skrivande stund är det många möten som passerar i revy och som genererar ett brett leende men av förklarliga skäl kan jag inte återge dem alla här och nu. En del möten är nästan som hämtade ur en bok av Paul Auster. Sammanträffandets mästare. Ta bara den dagen för några år sedan då jag kom springande efter en tuff dag på leden längs cykelbanan från Trosa mot Vagnhärad och plötsligt får syn på stora vepor med Inov-8, en fot och namnet Art of Running samt annat som är förknippat med stiglöpning. ”Vad? Det där fanns inte när jag sprang förbi här för en månad sedan.” Jag kunde bara inte springa vidare och låta det bero. Det är ögonblicken man ska ta till vara på, de kommer aldrig igen! Jag tänkte bara ”Det går fler tåg mot Stockholm” så jag vek av och gick in i butiken och det var så Anders Nordström och jag möttes. En vänskap som består än idag! Eller som när Kerstin och jag sprang mellan Järna och Läggesta i slutet av februari i år och passerade ett par vandrare och vi hejade men som sedan ropade ”Härlig blogg du har Niklas!” Det var ju bara att vända tillbaka och vi hade ett trevligt samtal med Pia och Hans Johansson. När jag kom hem beställde jag deras dokumentärfilm ”Låt fjällvind blåsa hjärtat rent” och fick dokumentären ”Snön är alltid vit på Landsort” då jag berättade att ön var mitt andra hem som fågelskådare under många år på 70/80-talet. Ja, eller den dagen när jag sprang från Stavsjö till Nyköping men satt och fikade alldeles för länge med Pasha (ägaren till Stavsjö vandrarhem) och sedan satt och fikade för länge igen på genuina Säterdalens Café vid Kvarsebo färjeläge. Och som ni vet har vi ju inte midnattssol i Sörmland och det blev till att springa i mörkret utan pannlampa på etapp 36:3 med grymtande vildsvin i omgivning. Kom ut på vägen vid Fada och vid vattenfallet stannade jag till och pratade med en kille som väntade på sin fru som var på agilityträning med hunden. Jag sprang vidare i mörkret på asfaltvägen mot Nyköping och fem minuter senare stannade en bil till med nedvevad ruta: ”Vill du ha skjuts in till Nyköping?” Det var killen med fru och hund. Det visade sig att de visste en hel del om trail- och ultralöpning, då hon var kusin med en ultralöpare med förkärlek till fjällen och som en gång stöttat Miranda Kvist en del i uppstartskedet av Team Nordic Trail. Världen är bra liten ibland. De släppte av mig vid vandrarhemmet i Nyköping och dagen efter mötte Alexander ”Tailwind” Malmström upp. Första gången vi träffades och vi sprang tillsammans några mil på Sörmlandsleden norrut.

Ja, många är mötena på leden och stigarna leder givetvis till möten med likasinnade, antingen trevligt sällskap för dagen eller möten som leder till bestående vänskap. Livets stigar vävs samman med naturens stigar. Möten uppstår. Avskalat. Enkelt. Häftigt!

Det som inte längre finns
Sörmlandsleden bjuder som ni redan förstått på väldigt mycket glädje och är på många sätt så välgörande för mig. Jag älskar naturen som kantar stigarna men en skogsstig utan omgivande skog är en stig utan själ. Av den anledningen gör det så ont när jag kommer springande på en för mig gammal fin stig som är förenad med minnen och plötsligt möts av ett kalhygge eller oftast vad som kan liknas vid en hänsynslös skövling där spill är spritt över en stenåker som nyss var ett mossklätt skogsgolv. Jag kommer aldrig få uppleva den skogen igen och visst kommer det att planteras träd, men man kan inte plantera skog. Inte ens när det ska gallras kan det göras snyggt och hänsynsfullt utan det körs upp breda gator och nu senast intill och längs med hela underbara Dragsberget som lyckligtvis är biotopskyddat, men man blir smärtsamt påmind om det omgivande ingreppet. Jag kommer heller aldrig glömma hur oerhört ledsen jag blev när jag ordnat med ett trailläger och utlovat en vacker skogsdal på etapp 30 med välsmakande källvatten. Bara månaden innan hade jag och Kerstin passerat där och avnjutit den magiska platsen. Men när jag och mina stiglöparvänner så kom dit en het majdag 2014 var hela området avverkat. Den fuktiga ljuva skogsdalen med sin smala bäckfåra var kal och upptorkad. Det gjorde ont. Men minnen och fotografier kan ingen ta ifrån mig, men vad är det för natur och skog vi lämnar efter oss för framtida generationer? Livlösa åkrar med träd?

Boenden längs leden
Under de fem åren med flerdagarsäventyr har det förstås blivit en del övernattningar längs leden särskilt på sträckor där logistiken kan vara problematisk att få till men å andra sidan är det så skönt att få vara ute i två tre dagar på stigarna och koppla bort vardagen. Det är verkligen något jag kan rekommendera för varje stiglöpare med äventyrslust och längtan efter välmående. Vandrare känner förstås redan till detta välgörande fenomen. Det fina med vandrarhem och B&B längs med leden är att det är så enkelt att sticka ut på ett tvådagarsäventyr oavsett tid på året, även om jag varvat med tältning på senare tid. Du färdas med lätt packning på ryggen. Och när det gäller boenden längs leden finns det både sunkiga sådana och så de med hög mysfaktor och grandios frukost. Lilla Vasskärr B&B på etapp 16 ett stenkast från Skottvångs gruva tillhör min absoluta favorit och jag mår så otroligt bra under och efter en vistelse där. Tror det blivit 7-8 övernattningar där de senaste två åren och otaliga spontana fikastunder med Per-Inge och Eddy som driver och bor på Lilla Vasskärr. Ett varmare och gästvänligare par är svårt att finna! Den tystnaden, de mysiga stugorna, sova-skönt-sängarna, frukost deluxe och deras fantastiska trädgård gör det till en oslagbar kombination. Sedan ligger Lilla Vasskärr B&B grymt strategiskt till med 200 meter från etapp 16.

Andra boenden som jag nyttjat flitigt och gillat är förstås Stavsjö vandrarhem med goa Pasha som ägare. Jag är mäkta imponerad över hans energi och hur han lyckats bygga om och bygga till hela vandrarhemmet. Flera övernattningar har det blivit där liksom två traillägerhelger med härliga människor. Ett annat trevligt boende med 4-5 övernattningar har varit Skeppsvik B&B ett stenkast från leden utanför Nävekvarn. Tyvärr bestämde sig det trevliga värdparet Björn och Kerstin för att sälja och flytta in till Nyköping hösten 2015. De var så goa och generösa. Jag kommer aldrig glömma arrangemanget när Kerstin och jag ställde bilen i Koppartorp och Björn hämtade upp oss och skjutsade oss till Stavsjö vandrarhem och tog med sig mat och annat tillbaka till stugan i Skeppsvik, som vi sprang till dagen efter och övernattade. Så det var ett vemodigt farväl när vi hösten 2015 övernattade sista gången innan de flyttade helgen därpå. Jag blev dock glad över att hitta ett nytt boende ett stenkast därifrån, Sjölyckan. En riktigt fräsch liten stuga men ibland är lyckan kort. När jag för några veckor sedan skulle fixa boende för en tvådagars på Tunaberghalvön 8-9 april ringde jag förstås Agneta på Sjölyckan men det visade att även de skulle sälja och flytta. Trist. Jag har tidigare försökt boka rum på Marinans Guesthouse i Nävekvarn men tre gånger har det varit fullbokat med arbetare eller annat löst folk. Fjärde gången gillt tänkte jag och ringde. Döm om min förvåning när det fanns rum för mig och Michael Sjöholm. Yippie. Riktigt ljus och fräscht boende med fullt utrustat kök. Ett annat boende som är grymt läckert med en fantastisk miljö är vandrarhemmet Bränneriet ett stenkast från Nynäs slott intill Rundbosjöns vatten.

Boenden som Nyköpings vandrarhem och Malma camping funkar men det finns ingen som helst mysfaktor att tala om. När det gäller Malmköpings Wärdshus kommer jag aldrig någonsin boka boende hos dem igen. Jag och Kerstin hade dragit ihop ett gäng för en tvådagars på vintern och bokat boende på Malmköpings Wärdshus men när det väl var dags att ge sig iväg på äventyret var det bara Kerstin och jag som kom iväg. När vi kalla och blöta om fötterna till slut kom fram i mörkret i Malmköping var wärdshuset inte bemannat. Vi ringde och mailade men utan framgång. Vi fick ta bussen hem. Förtroendet förverkat även om de försökte blidka oss med gratis boende och middag.

Framöver lär det bli fler äventyr med tält för att få uppleva den där riktiga vildmarkskänslan. Hade siktat på en härlig tredagars genom Kolmården under den gångna påskhelgen för ett generalrepstest av den utrustning jag ska ha på äventyret i de engelska bergen (Lake District) i juni men ställde in på grund av lite väl kyliga och snöiga förhållanden.

Stiglöpning utan fika…
… är som kärlek utan kyssar, som man brukar säga. Och det är faktiskt sant. Det är alltid lika trevligt att avsluta en dag på stigarna med en gofika eller rent av klämma in en extra fika halvvägs, om tillfälle ges. Högklassiga fik som Sultans Konditori i Katrineholm, gamla Kafé Ottilia i Malmköping, Plevnagårdens Afternoon Tea en lördag, fjällstugekänslan på Lida Värdshus eller genuina Säterdalens Café vid Bråviken en sommardag kan man aldrig få nog av. Det tidigare cafétäta Malmköping tycks ha gott in i en recession och vi håller tummarna för att fina Kafé Ottilia öppnar i ny regi snart igen. Att trilla in på en spontanfika hos Per-Inge och Eddy på Lilla Vasskärr, sommar som vinter, ger alltid dagen en fin guldkant. Sedan behöver det inte alltid vara högkvalitativa bakverk och finlatte. Konsum i Nävekvarn har alltid varit en ljuv oas ruggiga höst- och vinterdagar och det har blivit lite av en tradition att ta en fika där. Numera har jag börjat att ta med termos och mackor i ryggan, särskilt på vintern. En het väldoftande espresso och en lyxmacka en gnistrande vinterdag med utsikt över Marvikarna är lite av en föraning om himmelriket som väntar en gammal stiglöpare.

Mina fem år på leden har genererat tusentals med fotografier. En bråkdel noga utvalda bilder återfinns i boken Springa Sörmlandsleden medan många fler fått illustrera alla blogginlägg med berättelser från mina äventyr på leden, korta som långa. Här bjuder jag på ett litet hopkok.

Till sist hoppas jag att alla som finner intresse av att vandra, springa eller cykla på leden även stöttar Föreningen Sörmlandsleden genom att bli medlem för 200 kronor per år.

I år hoppas jag kunna besöka Sävö och avnjuta den för mig sista osprungna biten Sörmlandsled.

Ha en fortsatt skön vår på leden så kanske stigarna för oss samman!

Niklas

Trangiaköket kommer att vara kvar i förrådet i sommar. På Sarekvandringen kommer jag att använda en gasbrännare, en från MSR. Jag funderade en hel del under vintern på vilken typ av brännare jag ville ha. Kraven på brännaren var ganska moderata: toppmonterat, hög effekt, enkel att använda, liten och lätt. Gärna från en välkänd tillverkare.

Det blev en Pocket Rocket 2 från MSR, inköpt i butik i Helsingfors. Den är helt ny, så butikerna i Sverige har inte den ännu.

Brännaren är gediget byggt och kommer att testas när gasen är köpt. 

När det gäller kokkärlet så ville jag ha någonting som var "mer än 0.5 liter och max 1 liter". När jag lagar maten så vill jag göra det i ett kärl, allt i samma kärl. Tanken var även att gastuben skulle få plats i kärlet.

Efter att ha botaniserat på nätet så blev det ett, som jag ser det, ett prisvärt kokkärl från Biltema.

Nedpackat i meshpåsen. Gasen får plats i kärlet.

Med 0.9 liter får allt för en måltid plats i kärlet. Den mindre kan vara lock...och är jag sugen på kaffe så är den lagom stor för att ordna varmt vatten.

Nu ska köket testas...behöver skaffa gas först.

Eftersom jag ska vandra i Sarek under kanske upp till två veckor kommer maten att väga en del. Jag är inne på att använda torkad mat. Jag kommer att torka maten själv, och jag vet att det finns en hel del om detta på nätet, vilket jag kommer att använda som inspiration.

Det viktigaste är att maten har ett högt energi och näringsinnehåll. När det gäller fett kommer jag att ha med mig någon typ av olja, vilket är enkelt och energirikt.

Jag tycker om enkla saker, så maten kommer jag inte att krångla till. Det mest intressanta blir att testa de olika rätterna, och se hur torkning, blötläggning och tillagning funkar.

Kängor och tält är också nya...tror att nästa inlägg handlar om dem.

Tur som en tok! Hade tänkt att titta lite närmare på sovsäckar och upptäckte att XXL hade 30 % på allt från Haglöfs. Så bra, speciellt när Haglöfs L.I.M. Down + 1 inte alls var prissatt som jag trodde.

Nåja, jag gör denna historia kort. Säcken köpten på XXL vid Heron city i Stockholm, liksom en lite gastub.

Den här är pytteliten. 

Kul att den väger mindre än 0.5 kg. Volymen återkommer jag om. Psst, lite drygt 1700 spänn...jag är nöjd.

Med gasen, en lite patron, som även införskaffades så ser köket ut som på bilden. 

Med kokkärlet på så fattas bara vindskyddet.

Brännaren provades, utan kärl, och den är en riktig raket, nästan en blåslampa.

Skarpt test av köket med något käk kommer att bli ganska snart.

Kängor och tält...ja, de har jag hemma. Kängorna är provade, någon mil i alla fall, men inte tältet.

Nästa sak blir ryggsäcken...är inne på en Osprey Zenith 75 liter. Vet inte om en 88 liters blir för stor. Ska klura lite.

Vilket tält är bäst för solovandringar? Det har har jag funderat på, men kanske med fokus på att den ska ha en bra funktion. De kraven jag har på ett tält är att det ska funka att sitta upprätt i den, och att det ska vara skapligt rymligt invändigt. Jag har såklart andra krav också...regntålig...bland annat.

Det är lämpligt att ha en absid så att man kan laga mat där, om det är busväder ute tänker jag.

Jag fick ett tips om ett svensk tält, som verkade vara prisvärt. Det var från tälttillverkaren Arctic Alpine som hade modellen VELOCE. Jag hittade den på sidan Northstar.se

I hoppackat tar den inte så mycket plats.

Med vikten 1.7 kg så platsar den helt klart bland mina prylar.

Det tält jag har är ett (två st faktiskt)  80-tals tält som nu få vika hädan. De har tjänat väl. Kan återkomma om vilka tält de är.

Tältet är uppslaget inomhus (Stig-Helmar-varning!) och snart är det dags att göra det utomhus.

De tält jag funderat på att titta närmare på har varit de solotält som finns på marknaden. Jag har spanat in de från Hilleberg och de andra tillverkarna. Det är inte lätt att välja, då de är ganska lika.

Jag valde VELOCE för att den var så prisvärd och att jag läst positiva saker om tältet.

Avslutningsvis är jag överraskad att den här bloggen är läst av så många. Bara en kommentar i och för sig.

Hej! Jag är en 26-årig nyligen vandringsfrälst kille med rötterna i Östergötland. Som rubriken skvallrar om var detta min fjärde tur för året, och i princip min fjärde tur någonsin. Kommer att ha mitt största fokus på leder inom eller i närheten av Östergötland till en början.

Jag försökte gå denna runda i lördags men gick fel. Måndagen innebar ett nytt försök, denna gång i sällskap av min mamma och hennes hund.

Längs med Bråviken

Rundan börjar vid Vildmarkshotellet. Här finns en naturreservatsparkering som är gratis att använda. Från parkeringen bär det av österut in i skogen, längs en orange-märkt led. De första fyra kilometerna går intill Bråviken och bjuder på fina vyer.

Utsiktsställen likt bilden ovan finns det gott om. När leden går inåt land, innan den viker ut mot vattnet igen, finns det gott om trevlig natur att vila ögonen på. Omgivningarna påminner lite om den fina Glotternskogen med stora, mossiga stenar och åldrade träd.

In i Kolmårdsskogarna

När man når en skyltning för Sörmlandsleden, där man har ett val att gå rakt norrut, gör man just detta. Nu lämnar man Bråvikens ytterkant och ger sig istället av inåt Kolmårdsskogarna. Naturen är omväxlande, något som jag uppskattar väldigt mycket. Ena stunden går man i skogar likt den tidigare beskrivna för att i nästa stund befinna sig i mer öppen natur.

När man når Lövsjön tar man sig till dess sydspets för att därefter följa en grusväg till djurparkens parkering. Därifrån går man bilvägen tillbaka till Vildmarkshotellet.

Sammanfattning

Den här rundan är bra på så många sätt. Det största plusset är givetvis naturen, som inte bara är fantastisk utan dessutom rejält omväxlande. Man får både utsikt och tät, orörd, skog. Rundan är dessutom lagom lång och passar allt ifrån den ensamme, ambitiösa vandraren till familjen med inte allt för unga barn.

I helgen siktar jag på att genomföra min första övernattning utomhus. Just nu tyder det mesta på att det blir Sörmlandsleden med start vid Hälleforsnäs där vi kommer att leta oss mot Katrineholm. Har ni andra tips så mottages dessa gärna.

Längd: 16,2 km
Varaktighet: 03:50 h
Uppskattad svårighetsgrad: Medel
Ansträngningsnivå: 2,5/5 gå-in-i-väggen
Helhetsbetyg: 4,5/5 kängor

1 maj ägnade jag och taxen Norma åt att vandra i Rösjöskogen som ligger i Sollentuna strax utanför Stockholm.

Vi valde att gå vandringsleden som går runt Rösjön och är på ca 6 km.

Leden heter #rösjöslingan. Leden är väldigt väl markerad med blå trianglar (se bilder).

Vintern är över, snön börjar så sakta smälta bort och de ljusa nätterna är snart här. 

Eftersom jag inte är någon fantast av vintertältning så har det bara blivit några få nätter ute, men desto mera fysisk träning.

När jag tränar och går med mindre ryggsäckar så brukar jag ha hunden kopplad i ett midjebälte för att slippa ha ett koppel i handen hela tiden.

När jag köpte min Kajka 85 så insåg jag att det inte gick att ha både hundbältet och höftbältet samtidigt och dessutom blir det bara en massa onödig vikt att släpa på.

Jag provade att bara trä kopplet runt avbärarbältet, men då hamnade kopplet på sidan om spännet och hunden drog alltid lite snett och det upplevde jag störande i längden. Men det största problemet var att varje gång jag tog av mig ryggsäcken så var jag tvungen att knäppa ihop bältet för att hunden inte skulle komma loss.

Jag kontaktade Baggenprodukter i Umeå och hörde om de kunde hjälpa mig att sy fast fästen på ryggsäcken.

Det var inga problem, så jag åkte förbi med säcken och fick fästena monterade.

På avbärarbältet sitter två ringar fastsydda och i dessa är en rem med två karbinhakar fastsatta. På den remmen sitter ett snabbfäste fastsytt där jag kan fästa kopplet.

När jag inte går med hund kan jag lätt ta bort remmen och har då bara två ringar på bältet.

Kopplet jag använder är en jogginglina från Baggen som expanderar från 170 till 220cm.

När jag tar av mig ryggsäcken behöver jag bara spänna loss den ena karbinhaken och hunden sitter fortfarande fast.

Det ska bli spännande att se om min idé fungerar bra i verkligheten eller om det bara blir klumpigt.

En käpp som stöd kan vara bra att ha, speciellt om det är lite kuperat. Ännu bättre, och ibland nödvändigt, är att ha stöd när man vadar över ett vattendrag. Den extra säkerheten som ett "tredje ben" ger

På vandringar i fjällen har jag ibland haft en käpp av trä, men den har jag inte kvar. Nu har jag ett par stavar i kolfiber, som införskaffades inför en löptävling i norska fjällen. Jag kan återkomma om tävlingen senare i bloggen.

Jag ville ha lätta stavar och det blev ett par som gick att vika ihop. De kommer nu att få följa med till Sarek.

Black Diamond Distance Carbon FL Z heter modellen jag har. De är lätta och starka.

Stava eller inte stava, det är frågan. Tar jag inte med stavarna lär jag få ångra det. Ska jag ta med en stav? Kanske. Som tur är har jag tid att fundera.

Jag får helt enkelt prova lite innan det är dags att åka iväg. 

Stövlar eller kängor? Så brukar funderingen vara om man ska fjällvandra. Ibland så ploppar löparskor upp som ett alternativ. Jag skulle vilja säga att alla tre fungerar.

När jag började fjällvandra på 80-talet så var det stövlar som gällde. Jag hade Tretorn Sarek under många år. De har utvecklats en del med tiden och ser inte likadana ut nu som när jag vandrade med dem.

Då hade jag ett par tunnare strumpor närmast foten och ett par yllesockor utanpå det. Det fungerade väldigt bra. Stövelskaftet kunde jag vika ned så att det blev lite luftigare när man gick. Vet inte om det går med dagens Sarekstövlar.

När man kom fram till ett vad så fungerade det väldigt bra att ha Sarekstövlarna på sig. Det vara bara att dra på sig regnbyxorna utanpå stövlarna, vika byxorna omsorgsfullt längs med stövlarna, så att de låg tight mot stövlarna. Sedan en snörstump som knöts runt stövelskaftet.

Det fungerade väldigt bra vid de korta vaden. Vattnet smet inte in mellan stövel och insida av regnbyxor. Nåja, nog om det.

Jag har i år köpt ett par vandringskängor. Jag visste att jag ville ha ett par lättare kängor. Jag har läst en hel del tester på nätet och har funderat länge också. På Alewalds på Kungsgatan i Stockholm så testade jag ett par kängor och bestämde mig för ett par Salomon Quest Prime GTX.

De ännu fåtal tillfällen då jag använt kängorna har känts väldigt bra. Jag ville ha rymligare skor, så det blev lite större än mina vanliga skor. Då jag en egendiagnosticerad variant av Mortons syndrom i bägge fötterna så vill jag kunna få ordentlig plats med främre delen av fötterna, och kanske få plats med en pelottsula.

Jag tror att löparskorna, eller så lätta skor som möjligt, följer med på vandringen. Dessa tänkte jag ha när jag ska vada.

Jag inser att det är typ två månader kvar tills jag ska vandra. Tiden går fort när man har kul, och nu närmast blir det nog att testa tältet. Kanske natten mellan 12-13 maj. Ska prova köket på riktigt då också. Det blir spännande.

Då hade det blivit dags för mitt livs första vandring med övernattning. Sträckan kändes rimlig att avverka i ett icke-stress-tempo under två dagar. Till startorten, Hälleforsnäs, var det mycket lätt att ta sig. Tåget från Norrköping central gick direkt till Hälleforsnäs. Med mig på turen hade jag en god vän som jag hade vandrat med runt omkring Omberg, Ödeshög för någon månad sedan.

Denna tur var väldigt mycket en se-och-lära-tur, lära sig av sina misstag och ta med sig lärdomarna till nästa tur. Första misstaget var att inte göra större efterforskningar på hur man kommer åt en karta över Sörmlandsleden. Turistbyrån i Hälleforsnäs visade sig endast ha simpla översiktskartor. Som av en händelse råkade vi dock gå förbi Hasse Erikssons hus, en man som jobbade(ideellt) med att underhålla Sörmlandsleden. Han var mycket hjälpsam och efter lite snack med honom gav vi oss ut på Sörmlandsleden utan karta.

Hälleforsnäs till Svalboviken 13 km

Vi märkte direkt av en skillnad mot tidigare turer - packningen. Jag och min vän hade dels tagit med oss för mycket saker och dels inte testat att gå med lite tyngre packning innan. Min ryggsäck vägde hela 23 kg. Det första vi gjorde var att fimpa det vi kunde undvara. För egen del så rök två kg konserver och en och en halv liter vatten. Jag packade även om väskan, försökte att få de tunga sakerna längs med ryggen och inte bara huller om buller längs ned i ryggsäcken. Det gjorde det hela bättre, även om ovanan av packningen medförde redigt ömma axlar.

Tidigt under denna sträcka var det mycket spänger(bra Hasse!), myrar och vatten.

Vi tog vår första paus vid ett vindskydd, idylliskt placerad på berghällen intill en mindre sjö.

Ursäkta de mörka bilderna. Annars så skulle sträckan präglas av en specifik sak - berghällar. Jag gillar den sortens natur, den är lättgången och fin. Tyvärr delar inte min vän samma åsikt, han tyckte att det var riktigt tradigt att gå från berghäll till berghäll. Varje gång man anade att naturen höll på att skifta till något annat så återkom berghällarna några minuter senare.

Någonstans här, ett par timmar in i vandringen, hade jag fått ordning på mina ömmande axlar medan min vän fortfarande kämpade med ömheten. Han hade troligtvis behövt en bättre ryggsäck. Hans axlar, allmänna trötthet och uttråkning p.g.a. landskapet gjorde att jag fick ägna en del tid åt att försöka höja hans humör. Vi skulle trots allt 13 km till innan vi skulle slå läger, halvvägs till Vilsta.

Svalboviken till Kvarntorp 13 km

Taktiken från vår sida fick bli korta gå-perioder, paus och sedan korta gå-perioder o.s.v. Efter tre km tog vi paus, vilade upp oss och gick tre km till. Detta fungerade mycket väl. Min vän fick mer krafter, humöret tillbaka och vi höll ett högre tempo än tidigare - trots de mer frekventa pauserna.

Naturen hade nu även börjat att skifta något, det blev mer och mer djup skog. Berghällarna återkom fortfarande, men det fanns åtminstone andra inslag emellanåt. Efter mycket om och men nådde vi slutligen Kvarntorp där vi slog läger vid Näshultasjön. Vi tände en brasa, åt varm mat och drack whisky. Det hela var mycket trevligt - fram tills det att vi skulle sova. Ingen av oss var rustade för en temperatur som var närmre nollan än 10 grader. Hela natten låg min vän i vindskyddet och jag i tältet och huttrade. Det var en hemsk känsla, att hela tiden frysa utan att kunna göra något åt det. Jag sov kanske en till två timmar på sin höjd.

Kvarntorp till Hållsta 13 km

Frusna samlades vi på morgonen för att värma oss vid elden. Min väns axlar hade inte blivit ett dugg bättre över natten - ett illavarslande tecken. När vi gav oss av från Kvarntorp berättade han dessutom att han hade ont i höften. Allt detta i kombination med att jag är i lite bättre fysiskt skick än honom gjorde att förhoppningarna inför etappen inte var jättehöga.

Vi gladdes dock direkt. Nu hade naturen skiftat helt. Det var urskog/trollskog under långa delar av sträckan. Den täta skogen och de gröna mossorna utgjorde ett välkommet inslag i vår något problematiska situation.

En vacker natur kan dock bara göra så mycket. Jag märkte att min vän inte tyckte att det var kul längre, bara jobbigt. Någonstans efter Bälgviken(mysigt samhälle!) frågade jag honom om det inte var bäst att ge upp när vi nådde Hållsta. Därifrån går det bussar in till Eskilstuna. Han var överens om detta. Jag velade lite innan jag ställde följdfrågan om det var okej för honom om jag gick den sista etappen. Min energi var hög och jag hade mycket kvar att ge. Han tyckte givetvis att det var okej.

Hållsta till Vilsta 12 km

Jag gick in till "Hållsta centrum" med honom och han hoppade på en buss. Sedan gick jag tillbaka och letade upp leden.

Klockan var någonstans kring 13-13:30. 16:08 gick ett tåg från Eskilstuna station, nästa efter det gick 18:08. Jag räknade ut att jag behövde gå så snabbt som jag bara kunde om jag skulle hinna det tidiga tåget. Det lockade väldigt mycket att vara hemma i lägenheten strax innan kl. 18 snarare än strax innan kl. 20, så jag satte av i ett vansinnestempo. Vi talar om ett tempo på under 10 min/km - med full packning.

Även om jag främst såg sträckan som något som måste övervinnas snarare än upplevas så kunde jag uppskatta naturen som jag gick igenom.

Min taktik var att gå så snabbt som jag bara orkade och ta korta vätskepauser när orken började att tryta. Efter ~åtta km nådde jag rundslingan vid Vilsta. Kartan visade att det var fyra km till slutpunkten på vandringen, vid Vilsta motionscentrum. Jag kollade klockan - 14:55. Eftersom att jag aldrig hade varit i Vilsta eller Eskilstuna tidigare hade jag ingen aning om hur långt det var in till stan. Min kompis fick instruktioner via Messenger att kolla upp både busstidtabell och taxinummer. Sedan satte jag av.

Tiden i rundslingan var stressig. Jag gick i ett vansinnestempo - och i nedförsbackarna sprang jag. Jag skulle bara med det där jävla tåget. 15:27 nådde jag slutpunkten och busshållplatsen. Bussen in till stan gick en minut senare - så ja, seger! I efterhand inser jag att jag även hade hunnit med tåget om jag hade tagit en eller två senare bussar, men det visste jag ju inte då.

Nu kunde jag lugnt sitta och vänta på tåget, ta mig hem och hoppa in i duschen. Vilken blandad helg det blev!

Sammanfattning

Hälleforsnäs till Vilsta är absolut en fin sträcka, men uppskattar man inte berghällar så kommer den att bli tradig. Sett över hela sträckan på 51 km så är naturen omväxlande, men den har milslånga stråk med likartad natur. Detta var inget problem för mig, men det var det för min kompis. Alla är vi olika.

Möjligheterna att grilla, övernatta och få tag i dricksvatten är goda.

Nedan ska jag sammanfatta vad jag åt(till hjälp för mig själv) och vad jag saknade under dessa två dagar:

Intagen föda

- 2x800 g ravioli & köttfärs på konservburk
- 400 g potatissallad & en korv
- 1 stor fikakrans
- 1 rör Pringles-chips
- 8-10 st choklad-bars(som en vanlig Mars-bar i storlek)

Vad jag saknade

- Kåsa att dricka ur
- Mössa och vantar att sova i
- Mer och varmare kläder
- En sovsäck som tål lägre temperaturer
- Ett liggunderlag
- Badtofflor att gå i när man har slagit läger
- Karta

Denna tur var i vilket fall otroligt lärorik. Nästa kommer garanterat att bli bra mycket bättre totalt sett. Om jag nu får med mig någon ut efter att ha berättat om parodin som var vår natt samt min väns fysiska bekymmer...

Längd: ~51 km
Varaktighet: Ett dygn & tre timmar
Uppskattad svårighetsgrad: Lätt till medel
Ansträngningsnivå: 3/5 gå-in-i-väggen
Helhetsbetyg: 4/5 kängor

När jag vaknar ligger Ågelsjön spegelblank och solen tittar fram mellan träden. Det är vår, det har redan hunnit bli maj och naturen exploderar av ljud, färger och dofter. När koltrasten sätter igång fylls jag av så mycket känslor att jag inte vet vad jag ska ta vägen och det är nära på att tårarna väller fram. Det är det här som jag väntat på hela långa snöfria vintern och det är så fruktansvärt vackert!

Jag ligger kvar i hängmattan, vad klockan är spelar ingen roll, men sannerligen fortfarande okristligt tidigt. Men tillslut prasslar det från tältet intill och vi dricker rykande färskt kokkaffe med utsikt.

Här har jag varit så många gånger förr, men aldrig utan ljudet av skramlande karbiner och skitiga händer. Men nu passerar vi förbi klätterområdet och går norrut. Följer sjön och i den varma luften virvlar fjärilar fram. 

Efter en kaffe i solen traskar vi vidare, lämnar solgasset och följer den slingriga stigen djupare in i skogen. Vi tar höjd och trallar ner för krokiga nedförsbackar å så trampar vi in i naturreservatet. Skogen är omslutande och ljuden dämpade, alla ljud förutom tonerna från fåglar med vårkänslor. 

Där ute i de lummiga och vackra skogen, bland död ved och hänglavar, hittar vi en välmarkerad stig som inte finns med på den färska karta från Calazo. Vi kollar på varandra och säger "varför inte, vi provar". 

Den tar oss genom kuperade marker och det är vackert, på avstånd ser vi Rödgölen innan stigen tar oss uppåt igen. De gröna skogarna färgade av mossa avlöses av hällmarker och det är lekfullt att traska omkring.

Barrskog blir snart utblandad med mer lövskog. Vid Gransjön möter vi resterna av det gamla torpet Älvdal och att tänka att det en gång för länge var någon som bestämde sig för att bygga sitt hus just här blir till ljuva dagdrömmar som flyter iväg tillsammans med en kopp fika och lite solsken. 

Stigen blir så bredare och bebyggelsen tar vid. Från att omslutits av den urskogsliknande skogens tystnad till åkermarker och muller från vägen som hörs trots avståndet får kontrasterna att bli skarpare. 

Det känns lite som sommarlov, trots att de flesta träd fortfarande är kala. Men ljudet av våren kryddas med de vita vitsippsmattorna som breder ut sig och innan vi riktigt hinner reflektera över det är vi tillbaka vid bilen. Tillbaka på parkeringen där jag så många gånger stått. Men denna gång lämnar jag detta smultronställe med batterierna påfyllda och en känsla av att det vara just precis det här som jag gått och väntat på hela snöfria kalla vintern. Äntligen är den här!

Jag har blivit med ryggsäck, eller nästan i alla fall. Jag har klämt och känt, provat i butik, och funderat. Funderingen har bestått i vilken volym på ryggsäcken som kan vara lämplig. Jag vill inte ha en som är för liten...så mycket är klart. Vi har en på ca 60 liter hemma, en Osprey...någon variant. Den skulle jag kanske kunna ha för enklare dags- eller helgvandringar, men den rymmer inte alls allting för en Sarekvandring.

Som vanligt botaniserade jag på nätet och såg att Osprey Zenith 75 och 88 liters fanns nedsatta på Outnorth.se. Då jag tänkt provpacka, men inte tagit mig tid att göra det så vet jag inte om 75 litersvarianten är lagom, eller på gränsen, men det blev 88-litersvarianten. Dessutom billigare än modellen mindre.

Jag bestämde mig för den större varianten då den rymmer mer, enkelt! Jag tänkte att packningsvolym är bra att ha om jag ska ha en ryggsäck som alltid funkar.

Kommer man att packa mer för att det är möjligt? Svaret är nog...det beror på. Jag tänker att det är slut på att släpa på tunga saker i onödan, så i alla fall jag kommer att väga varje sak på guldvåg. Men jag kommer nog bara att köra den enkla vägningen: På badrumsvågen med och utan ryggsäck. Jag kommer inte att väga varje pryl för sig. Så mycket bryr jag mig inte för vad allt väger.

Om jag har lättare saker jämfört med vad jag brukar ha är jag nöjd.

Jag får se när den dimper ned i brevlådan...

Det här inlägget kommer handla om ryggsäcksrenovering. Igen. Jag har ju skrivit om det förut. Den här gången måste jag ändå säga att jag tagit det hela till en ny nivå.  Men vi börjar från början. Närmare bestämt 1996. 

Jag och min frilufsvän köpte då varsin Fjällräven Trapper 65. Denna ryggsäck skulle jag vilja påstå är en föregångare till Kajkan. Och samtidigt i sin tur en kopia av och vidareutveckling av en Berghaus Vulcan. 

Bärsystemet är justerbart avseende rygglängd. Remmar och detaljer är lite mer utvecklade jämfört med Berghaussäcken. Nackdelen är att den är lite tung och är lite svårpackad. Den får lätt "midja" och vips ser man ut som en pelikan. Och det vill man ju inte. Intrycket förstärks dessutom lite av den uppsjö av remmar för alla finurliga justeringsmöjligheter. 

Min rygga har väl använts men inte jätteflitigt genom åren och på senare tid har jag skaffat andra säckar (bl a just en Berghaus Vulcan som jag oftast använder). Vännen däremot har slitit på sin i över 20 år nu och hon är en av de mesta och proffsigaste frilufsarna jag känner. Så den var i rätt ledsamt skick. Och inte kan hon bestämma sig för nån ny heller så jag erbjöd mig att renovera den.

När jag kikade närmare på ryggan med lite andra ögon så förstod jag varför midjan alltid uppstår när man packar. Säcken har sin minsta diameter vid sömmen mellan neder- och överfacket. Så det är ju ofrånkommligt. Och midjan var en av sakerna som skulle åtgärdas. 

Så först ur med aluminiumskenorna i bärsystemet och vände ut och in på hela säcken. Sprättade bort mellanbotten som satt mellan över och undersäcken direkt och klurade sen endel hur jag skulle gå vidare.

Så vitt jag kunde förstå så skulle det lättaste vara att byta ut hela sid- och frampartiet på ryggan. På så vis kunde jag ju bestämma formen på säcken. Sagt och gjort... Sprättade bort halva säcken och gick och rotade fram lämpligt ersättningstyg. 

När ryggsäcken väl är delad så här är det rätt lätt att arbeta med den. Man behöver bara tänka till lite så man gör saker i rätt ordning och på rätt plats.

Först fick ryggstycket en påse och upphängning för vätskeblåsa. Påsen är på intet sätt vattentät, men jag tänker att den ger ett visst skydd mot mekanisk åverkan på vattenbehållaren i alla fall. Utgång för slangen syddes också.

Sedan skulle nya sido- och framstycken till. Det fick bli ett enda tygstycke. Efter lite måttande och tillklippning hade jag en bit jag trodde på med centrumlinjen utritad. Därefter var det bara att börja sy fast detaljerna som skulle dit.

Dragkedjor för sidofickorna (från en annan BH Vulcan jag hade över), en nät- och en elastisk tygficka nertill på sidorna och remhållare. Små ögglor för elastisk lina åkte dit också. Lika så kompressionsremmar på sidorna.

Den elastiska tygfickan har sin förebild sittandes på en Osprey-säck och nät fickan är som synes inspirerad av Fjällrävens Kajka. 

Senare insåg jag att det gamla fästet för kompressionsremmarna satt på fel sida ena dragkedjan. Så det fick åtgärdas i efterhand. Blev inte så snyggt men det funkade.

Säckens överkant fick öljetter och snölås. Öljettverktyget hittade jag inte så jag fick improvisera. Blev inte heller så snyggt, men de sitter där i alla fall.

En dekal med mitt signaturmärke var givetvis tvunget att fästas på bakstycket. Det "hundliknande djuret med två eller fler ben" sätter jag på det mesta jag skapar. Det är främst anpassat för att var lätt att skära ut i trä och har följt mig i sådär 25 år nu.

De löstagbara sidfickorna hamnade lite för högt upp. En decimeter lägre hade varit bättre. Jag hade väl hjärnsläpp när jag mätte antar jag. Rent bärmässigt tror jag inte det gör så mycket, men testturen får väl svara på om tyngdpunkten blir för hög.

Så blev den när den blev klar. Rätt snygg på lite håll om jag får säga det själv.

Jag slits hela tiden mellan längtan efter nya bra saker och oviljan att köpa nytt när man har gammalt fungerande eller som kan lagas. Båda alternativen tilltalar mig. Älskar att köpa ny utrustning men har samtidigt dåligt samvete när jag gör det. Klurigt det där. Tur att man har vänner som man kan laga grejer åt också...

God tur!

En sak ska jag erkänna utan omsvep: Jag älskar friluftslivs- och träningsprylar.
Visst, att vara ute i naturen ska inte vara en prylsport. Man ska kunna ge sig ut och strosa utan att känna att man måste köpa vissa prylar.

Men. Det är ju förbaskat kul med nya prylar! Det händer så sjukt mycket inom den härbranschen: Ultralätta cuben fiber-material, kolfiberramar, titan-verktyg, nya membran som andas bättre, lättare och mer kompakt syntetfoder, hydrofobt dun, osv osv.
I love it.

En svårighet för en nörd som mig är dock att lyckas hänga med i svängarna. Jag har inte lyckats hitta en enda bra svensk sajt som ger mig den här typen av information.

Hela min informationskonsumtion på det här området består av utländska källor; Youtube, Pinterest, och en uppsjö av amerikanska bloggar och forum.

Så därav min fråga till er i rubriken; Hur gör ni för att hitta de BÄSTA prylarna?

Trodde att jag skulle vara bättre på att dela med mig av allt jag pysslar med, men det hinns som knappt med ibland. Ungefär så mycket sitter jag still. For från Åre --> Sundsvall --> Nikka --> Kebnekaise och hoppade på splitboarden i den strålande solen med Jorun för att traska upp till Tarfala i endast sport bh på överkroppen, då är det mäktigt varmt! Vilken dag! Tog mig även upp på toppen en sväng, trevligt värre och klockrent väder. Tack för en kort men intensivt härlig visit!

Hann hälsa på i Sundsvall i två dagar innan jag packade mina väskor och befinner mig numera på en liten gård i Skåne och varvar tid på klätterhallen i Malmö, jobb, hitta på grejer med likasinnade tjejer i Skånes omnejd med skogen och tystnanden jag har. I det lilla vita torpet med rött korsvirke är jag omringad av åkrar och skog nu under maj månad. Oändliga möjligheter att bara gå ut och sätta sig på en sten och njuta av fågelkvittret, en fin solnedgång över åkern eller ta en springtur och springa vilse. Det går, jag höll på göra det i förrgår när jag i  överenergi sprang iväg och följde en stig jag aldrig sprungit på förut så att jag fick ta samma väg tillbaka. Men det gjorde ingenting för det var fint och ett litet äventyr i sig. 

Ett annat äventyr var när jag och några andra tjejer, som träffats genom ett äventyrsforum för tjejer tog oss upp till Vallåsen Bike park i lördags  och körde Downhill, vi gav liftvärdarna en del skratt och jobb och oj så kul det var. Vi höjde andelen tjejer i parken och vågade efter några åk att släppa på. 

Något annat som är så himla härligt är att komma tillbaka till morgonfysen, att kliva upp ur sängen, dra upp rullgardinen och slå på mysig musik och köra igenom kroppen. Jag blir så mycket piggare och gladare då. Eftersom mat i princip alltid smakar bättre utomhus har jag suttit ute och ätit varje dag, att stirra ut över det växande gröna och känna vinden i håret är så mycket mer energi givande än att stirra in i en vägg i min ensamhet. 

Min bil bestämde sig för att lägga av för två dagar sedan och är man då riktigt taggad på att klättra så gör man allt för att göra det. Så jag valde att springa de 7.3 km till bussen, åka i en timme och gå tre km till klätterhallen och köra hårt i 3 timmar. Köra igenom de leder jag redan klarat och klara de jag var nära på förra gången, det är så motiverande att hitta folk att prata med och peppas av vilket jag verkligen gillar med klätterkulturen, man hjälpa åt.  Det blev verkligen ett vardagsäventyr igår, och det känns i kroppen idag. Men det är en fantastiskt skön känsla. Nu lever den igen tack vare att jag fått hjälp av de snälla grannarna att skaffa ett nytt batteri. 

Vad ska man ha på sig? Jag har haft vandringsbyxor med benfickor, men även löpartights, när jag fjällvandrat. Nu kände jag att jag var tvungen att bottna i frågan om vad jag skulle ha på mig på sommarens vandring.

Jag har varit inne på att titta närmare på Fjällrävens vandringstights, men har inte gjort mer än botaniserat på nätet. Annars så ligger vanliga vandringsbyxor högt på agendan, så det skulle troligen bli sådana.

På Alewalds outletbutik, på Kungsgatan i Stockholm, har jag tittat på massor av olika saker och köpt kläder jag behövt. Nu var det byxor jag skulle titta på.

När jag och kompisen vandrade 10 dagar i Sarek, för länge sedan, så hade vi så pass bra väder att vi kunde ha shorts på oss. Inte illa! Hela tre timmar var vädret shortsvänligt. Sedan var det påpälsning som gällde.

När jag nu kollade på de olika modeller som fanns i butiken så var det funktion och passform som var mest intressant. Jag hittade ett par som man kunde göra om till shorts. Jag provade dem.

De var inte supertjocka och stretchade i baken och i knäna. De var riktigt sköna. Pinewood Caribou TC hette de.

Jag slog till på dem. Perfekta på höstens bär- och svampplockning också. De jag köpte var grå/svarta.

Ska fundera lite på vilken jacka jag ska ha. Kanske någon jag har, men det kan även bli en ny. Beror på lite.

Någon typ av skaljacka med skapligt väderskydd...blir det nog.

Jag minns att jag en gång i tiden sade att planeringsfasen av en stor resa, Expedition, jobb eller äventyr, ja, vad man nu vill kalla det, ja, det var halva resan. Det är ju sådana floskler man uttalar för att det låter bra, men är långt ifrån sanningen. Planeringsfasen är kul, det är oerhört viktigt, ja, jag kan sträcka mig så långt som att säga att den är extremt viktigt, men, dock, inte satan är är det halva resan. För, oavsett hur man planerar och förberedelser, så är det ju mycket man INTE vet innan man är på själva resan.

Och det här gäller definitivt en sådan plats som Grönland, som ju inte är helt okänt som besöksplats i Sverige, men jag ser under förberedelserna att det i stora drag är två sidor av denna ö som präglar svenskens (och de flesta andras också för den delen) medvetandet angående vad är Grönland och vad är en grönlänning? Efter månader av efterforskningar ser jag att det är två bilder som kommer fram, för det första är det en romanstisk bild av den pälsklädde jägaren i norr, en sorts den ädle vilden syndromet, som jagar säl och sneglar med istappar i skägget in i horisonten och har en halvbror som är shaman och spelar trolltrummor.

Eller så är det en socialrealistisk skildring från Nuuks utkanter om alkoholisering, barnövergrepp och känslor av en pågående kolonialiseringsprocess från danskarna, som säljer in sig som snälla och hjälpande och har inte alls förstört grönländarna under sina snart 300 år i landet.

Kanske är sanningen därimellan, vi får se. Något känns inte helt rätt här i förhållandet Danmark och Grönland. Hur som helst, så är detta en tid av mycket vånda, ångest, lite sömn och i det närmaste dygnet runt arbete. Jag försöker skriva något var tredje dag här då, Grönlandsförberedelser

Och det är mycket som skall göras, exempelvis:

1. Främst samla in nog med pengar så att projektet blir hållbart. 

2. Förberedelser på den fysika sidan.

3. Hitta samarbetspartners som Utsidan och andra som kan göra att idén går att genomföra, för där är vi än. Vem vet om det går eller inte?

4. Och så skall man dessutom vara "perfekt" farsa, make och mycket mera. Och tjejerna skall förberedas!

Så här har jag hållit på nu, i snart 32 år. Och jag vare sig kan eller vill något annat, men jag vill att det skall framkomma att allt detta inte bara handlar om hur fantastiskt livet är, nä, priviligierat helt klart, men det är ett 24 timmars jobb, där det aldrig finns semester och OB och så vidare....men så kan det vara, jag vill med denna blogg rapport bara bjuda in er så ni kan följa rapporterna och förhoppningsvis så blir det av!

Nästan varje dag nyheter hittar ni här!

Som alltid, ett gigantiskt tack till Utsidan som jag samarbetat med sedan...ja, åtminstone 1995, ja, cirka....!!!

Idag hade jag en ledig dag pga jobb hela helgen med min arbetsplats kongress i Nyköping. 

Jag och taxen Norma tog oss åter till Rösjön i Sollentuna och gick leden runt sjöns som heter #rösjönrunt 

Rösjön runt är en lagom lång vandring på 5,6 km som inte ligger så långt hemifrån där jag bor.

Hela dagen hann nästan gå eftersom vi inväntade bättre väder. Det var ostadigt väder hela dagen men fram på sen eftermiddag ljusnade det upp och solen kom fram. Vi inledde vandringen i strålande sol men kallt, +2 grader, brrrrr.

När vi rundat norra sidan och det fina vindskyddet bröt snökaoset ut - snö och hagel vräkte ner resten av biten fram till bilen.

Välkommen sköna maj! 

/Helena Traneving

#vandringstjejen

www.vandringstjejen.se

Då hade det blivit dags för mitt livs första vandring med övernattning. Sträckan kändes rimlig att avverka i ett icke-stress-tempo under två dagar. Till startorten, Hälleforsnäs, var det mycket lätt att ta sig. Tåget från Norrköping central gick direkt till Hälleforsnäs. Med mig på turen hade jag en god vän som jag hade vandrat med runt omkring Omberg, Ödeshög för någon månad sedan.

Denna tur var väldigt mycket en se-och-lära-tur, lära sig av sina misstag och ta med sig lärdomarna till nästa tur. Första misstaget var att inte göra större efterforskningar på hur man kommer åt en karta över Sörmlandsleden. Turistbyrån i Hälleforsnäs visade sig endast ha simpla översiktskartor. Som av en händelse råkade vi dock gå förbi Hasse Erikssons hus, en man som jobbade(ideellt) med att underhålla Sörmlandsleden. Han var mycket hjälpsam och efter lite snack med honom gav vi oss ut på Sörmlandsleden utan karta.

Hälleforsnäs till Svalboviken 13 km

Vi märkte direkt av en skillnad mot tidigare turer - packningen. Jag och min vän hade dels tagit med oss för mycket saker och dels inte testat att gå med lite tyngre packning innan. Min ryggsäck vägde hela 23 kg. Det första vi gjorde var att fimpa det vi kunde undvara. För egen del så rök två kg konserver och en och en halv liter vatten. Jag packade även om väskan, försökte att få de tunga sakerna längs med ryggen och inte bara huller om buller längs ned i ryggsäcken. Det gjorde det hela bättre, även om ovanan av packningen medförde redigt ömma axlar.

Tidigt under denna sträcka var det mycket spänger(bra Hasse!), myrar och vatten.

Vi tog vår första paus vid ett vindskydd, idylliskt placerad på berghällen intill en mindre sjö.

Ursäkta de mörka bilderna. Annars så skulle sträckan präglas av en specifik sak - berghällar. Jag gillar den sortens natur, den är lättgången och fin. Tyvärr delar inte min vän samma åsikt, han tyckte att det var riktigt tradigt att gå från berghäll till berghäll. Varje gång man anade att naturen höll på att skifta till något annat så återkom berghällarna några minuter senare.

Någonstans här, ett par timmar in i vandringen, hade jag fått ordning på mina ömmande axlar medan min vän fortfarande kämpade med ömheten. Han hade troligtvis behövt en bättre ryggsäck. Hans axlar, allmänna trötthet och uttråkning p.g.a. landskapet gjorde att jag fick ägna en del tid åt att försöka höja hans humör. Vi skulle trots allt 13 km till innan vi skulle slå läger, halvvägs till Vilsta.

Svalboviken till Kvarntorp 13 km

Taktiken från vår sida fick bli korta gå-perioder, paus och sedan korta gå-perioder o.s.v. Efter tre km tog vi paus, vilade upp oss och gick tre km till. Detta fungerade mycket väl. Min vän fick mer krafter, humöret tillbaka och vi höll ett högre tempo än tidigare - trots de mer frekventa pauserna.

Naturen hade nu även börjat att skifta något, det blev mer och mer djup skog. Berghällarna återkom fortfarande, men det fanns åtminstone andra inslag emellanåt. Efter mycket om och men nådde vi slutligen Kvarntorp där vi slog läger vid Näshultasjön. Vi tände en brasa, åt varm mat och drack whisky. Det hela var mycket trevligt - fram tills det att vi skulle sova. Ingen av oss var rustade för en temperatur som var närmre nollan än 10 grader. Hela natten låg min vän i vindskyddet och jag i tältet och huttrade. Det var en hemsk känsla, att hela tiden frysa utan att kunna göra något åt det. Jag sov kanske en till två timmar på sin höjd.

Kvarntorp till Hållsta 13 km

Frusna samlades vi på morgonen för att värma oss vid elden. Min väns axlar hade inte blivit ett dugg bättre över natten - ett illavarslande tecken. När vi gav oss av från Kvarntorp berättade han dessutom att han hade ont i höften. Allt detta i kombination med att jag är i lite bättre fysiskt skick än honom gjorde att förhoppningarna inför etappen inte var jättehöga.

Vi gladdes dock direkt. Nu hade naturen skiftat helt. Det var urskog/trollskog under långa delar av sträckan. Den täta skogen och de gröna mossorna utgjorde ett välkommet inslag i vår något problematiska situation.

En vacker natur kan dock bara göra så mycket. Jag märkte att min vän inte tyckte att det var kul längre, bara jobbigt. Någonstans efter Bälgviken(mysigt samhälle!) frågade jag honom om det inte var bäst att ge upp när vi nådde Hållsta. Därifrån går det bussar in till Eskilstuna. Han var överens om detta. Jag velade lite innan jag ställde följdfrågan om det var okej för honom om jag gick den sista etappen. Min energi var hög och jag hade mycket kvar att ge. Han tyckte givetvis att det var okej.

Hållsta till Vilsta 12 km

Jag gick in till "Hållsta centrum" med honom och han hoppade på en buss. Sedan gick jag tillbaka och letade upp leden.

Klockan var någonstans kring 13-13:30. 16:08 gick ett tåg från Eskilstuna station, nästa efter det gick 18:08. Jag räknade ut att jag behövde gå så snabbt som jag bara kunde om jag skulle hinna det tidiga tåget. Det lockade väldigt mycket att vara hemma i lägenheten strax innan kl. 18 snarare än strax innan kl. 20, så jag satte av i ett vansinnestempo. Vi talar om ett tempo på under 10 min/km - med full packning.

Även om jag främst såg sträckan som något som måste övervinnas snarare än upplevas så kunde jag uppskatta naturen som jag gick igenom.

Min taktik var att gå så snabbt som jag bara orkade och ta korta vätskepauser när orken började att tryta. Efter ~åtta km nådde jag rundslingan vid Vilsta. Kartan visade att det var fyra km till slutpunkten på vandringen, vid Vilsta motionscentrum. Jag kollade klockan - 14:55. Eftersom att jag aldrig hade varit i Vilsta eller Eskilstuna tidigare hade jag ingen aning om hur långt det var in till stan. Min kompis fick instruktioner via Messenger att kolla upp både busstidtabell och taxinummer. Sedan satte jag av.

Tiden i rundslingan var stressig. Jag gick i ett vansinnestempo - och i nedförsbackarna sprang jag. Jag skulle bara med det där jävla tåget. 15:27 nådde jag slutpunkten och busshållplatsen. Bussen in till stan gick en minut senare - så ja, seger! I efterhand inser jag att jag även hade hunnit med tåget om jag hade tagit en eller två senare bussar, men det visste jag ju inte då.

Nu kunde jag lugnt sitta och vänta på tåget, ta mig hem och hoppa in i duschen. Vilken blandad helg det blev!

Sammanfattning

Hälleforsnäs till Vilsta är absolut en fin sträcka, men uppskattar man inte berghällar så kommer den att bli tradig. Sett över hela sträckan på 51 km så är naturen omväxlande, men den har milslånga stråk med likartad natur. Detta var inget problem för mig, men det var det för min kompis. Alla är vi olika.

Möjligheterna att grilla, övernatta och få tag i dricksvatten är goda.

Nedan ska jag sammanfatta vad jag åt(till hjälp för mig själv) och vad jag saknade under dessa två dagar:

Intagen föda

- 2x800 g ravioli & köttfärs på konservburk
- 400 g potatissallad & en korv
- 1 stor fikakrans
- 1 rör Pringles-chips
- 8-10 st choklad-bars(som en vanlig Mars-bar i storlek)

Vad jag saknade

- Kåsa att dricka ur
- Mössa och vantar att sova i
- Mer och varmare kläder
- En sovsäck som tål lägre temperaturer
- Ett liggunderlag
- Badtofflor att gå i när man har slagit läger
- Karta

Denna tur var i vilket fall otroligt lärorik. Nästa kommer garanterat att bli bra mycket bättre totalt sett. Om jag nu får med mig någon ut efter att ha berättat om parodin som var vår natt samt min väns fysiska bekymmer...

Längd: ~51 km
Varaktighet: Ett dygn & tre timmar
Uppskattad svårighetsgrad: Lätt till medel
Ansträngningsnivå: 3/5 gå-in-i-väggen
Helhetsbetyg: 4/5 kängor

När jag vaknar ligger Ågelsjön spegelblank och solen tittar fram mellan träden. Det är vår, det har redan hunnit bli maj och naturen exploderar av ljud, färger och dofter. När koltrasten sätter igång fylls jag av så mycket känslor att jag inte vet vad jag ska ta vägen och det är nära på att tårarna väller fram. Det är det här som jag väntat på hela långa snöfria vintern och det är så fruktansvärt vackert!

Jag ligger kvar i hängmattan, vad klockan är spelar ingen roll, men sannerligen fortfarande okristligt tidigt. Men tillslut prasslar det från tältet intill och vi dricker rykande färskt kokkaffe med utsikt.

Här har jag varit så många gånger förr, men aldrig utan ljudet av skramlande karbiner och skitiga händer. Men nu passerar vi förbi klätterområdet och går norrut. Följer sjön och i den varma luften virvlar fjärilar fram. 

Efter en kaffe i solen traskar vi vidare, lämnar solgasset och följer den slingriga stigen djupare in i skogen. Vi tar höjd och trallar ner för krokiga nedförsbackar å så trampar vi in i naturreservatet. Skogen är omslutande och ljuden dämpade, alla ljud förutom tonerna från fåglar med vårkänslor. 

Där ute i de lummiga och vackra skogen, bland död ved och hänglavar, hittar vi en välmarkerad stig som inte finns med på den färska karta från Calazo. Vi kollar på varandra och säger "varför inte, vi provar". 

Den tar oss genom kuperade marker och det är vackert, på avstånd ser vi Rödgölen innan stigen tar oss uppåt igen. De gröna skogarna färgade av mossa avlöses av hällmarker och det är lekfullt att traska omkring.

Barrskog blir snart utblandad med mer lövskog. Vid Gransjön möter vi resterna av det gamla torpet Älvdal och att tänka att det en gång för länge var någon som bestämde sig för att bygga sitt hus just här blir till ljuva dagdrömmar som flyter iväg tillsammans med en kopp fika och lite solsken. 

Stigen blir så bredare och bebyggelsen tar vid. Från att omslutits av den urskogsliknande skogens tystnad till åkermarker och muller från vägen som hörs trots avståndet får kontrasterna att bli skarpare. 

Det känns lite som sommarlov, trots att de flesta träd fortfarande är kala. Men ljudet av våren kryddas med de vita vitsippsmattorna som breder ut sig och innan vi riktigt hinner reflektera över det är vi tillbaka vid bilen. Tillbaka på parkeringen där jag så många gånger stått. Men denna gång lämnar jag detta smultronställe med batterierna påfyllda och en känsla av att det vara just precis det här som jag gått och väntat på hela snöfria kalla vintern. Äntligen är den här!