Då hade det blivit dags för mitt livs första vandring med övernattning. Sträckan kändes rimlig att avverka i ett icke-stress-tempo under två dagar. Till startorten, Hälleforsnäs, var det mycket lätt att ta sig. Tåget från Norrköping central gick direkt till Hälleforsnäs. Med mig på turen hade jag en god vän som jag hade vandrat med runt omkring Omberg, Ödeshög för någon månad sedan.
Denna tur var väldigt mycket en se-och-lära-tur, lära sig av sina misstag och ta med sig lärdomarna till nästa tur. Första misstaget var att inte göra större efterforskningar på hur man kommer åt en karta över Sörmlandsleden. Turistbyrån i Hälleforsnäs visade sig endast ha simpla översiktskartor. Som av en händelse råkade vi dock gå förbi Hasse Erikssons hus, en man som jobbade(ideellt) med att underhålla Sörmlandsleden. Han var mycket hjälpsam och efter lite snack med honom gav vi oss ut på Sörmlandsleden utan karta.
Hälleforsnäs till Svalboviken 13 km
Vi märkte direkt av en skillnad mot tidigare turer - packningen. Jag och min vän hade dels tagit med oss för mycket saker och dels inte testat att gå med lite tyngre packning innan. Min ryggsäck vägde hela 23 kg. Det första vi gjorde var att fimpa det vi kunde undvara. För egen del så rök två kg konserver och en och en halv liter vatten. Jag packade även om väskan, försökte att få de tunga sakerna längs med ryggen och inte bara huller om buller längs ned i ryggsäcken. Det gjorde det hela bättre, även om ovanan av packningen medförde redigt ömma axlar.
Tidigt under denna sträcka var det mycket spänger(bra Hasse!), myrar och vatten.
Vi tog vår första paus vid ett vindskydd, idylliskt placerad på berghällen intill en mindre sjö.
Ursäkta de mörka bilderna. Annars så skulle sträckan präglas av en specifik sak - berghällar. Jag gillar den sortens natur, den är lättgången och fin. Tyvärr delar inte min vän samma åsikt, han tyckte att det var riktigt tradigt att gå från berghäll till berghäll. Varje gång man anade att naturen höll på att skifta till något annat så återkom berghällarna några minuter senare.
Någonstans här, ett par timmar in i vandringen, hade jag fått ordning på mina ömmande axlar medan min vän fortfarande kämpade med ömheten. Han hade troligtvis behövt en bättre ryggsäck. Hans axlar, allmänna trötthet och uttråkning p.g.a. landskapet gjorde att jag fick ägna en del tid åt att försöka höja hans humör. Vi skulle trots allt 13 km till innan vi skulle slå läger, halvvägs till Vilsta.
Svalboviken till Kvarntorp 13 km
Taktiken från vår sida fick bli korta gå-perioder, paus och sedan korta gå-perioder o.s.v. Efter tre km tog vi paus, vilade upp oss och gick tre km till. Detta fungerade mycket väl. Min vän fick mer krafter, humöret tillbaka och vi höll ett högre tempo än tidigare - trots de mer frekventa pauserna.
Naturen hade nu även börjat att skifta något, det blev mer och mer djup skog. Berghällarna återkom fortfarande, men det fanns åtminstone andra inslag emellanåt. Efter mycket om och men nådde vi slutligen Kvarntorp där vi slog läger vid Näshultasjön. Vi tände en brasa, åt varm mat och drack whisky. Det hela var mycket trevligt - fram tills det att vi skulle sova. Ingen av oss var rustade för en temperatur som var närmre nollan än 10 grader. Hela natten låg min vän i vindskyddet och jag i tältet och huttrade. Det var en hemsk känsla, att hela tiden frysa utan att kunna göra något åt det. Jag sov kanske en till två timmar på sin höjd.
Kvarntorp till Hållsta 13 km
Frusna samlades vi på morgonen för att värma oss vid elden. Min väns axlar hade inte blivit ett dugg bättre över natten - ett illavarslande tecken. När vi gav oss av från Kvarntorp berättade han dessutom att han hade ont i höften. Allt detta i kombination med att jag är i lite bättre fysiskt skick än honom gjorde att förhoppningarna inför etappen inte var jättehöga.
Vi gladdes dock direkt. Nu hade naturen skiftat helt. Det var urskog/trollskog under långa delar av sträckan. Den täta skogen och de gröna mossorna utgjorde ett välkommet inslag i vår något problematiska situation.
En vacker natur kan dock bara göra så mycket. Jag märkte att min vän inte tyckte att det var kul längre, bara jobbigt. Någonstans efter Bälgviken(mysigt samhälle!) frågade jag honom om det inte var bäst att ge upp när vi nådde Hållsta. Därifrån går det bussar in till Eskilstuna. Han var överens om detta. Jag velade lite innan jag ställde följdfrågan om det var okej för honom om jag gick den sista etappen. Min energi var hög och jag hade mycket kvar att ge. Han tyckte givetvis att det var okej.
Hållsta till Vilsta 12 km
Jag gick in till "Hållsta centrum" med honom och han hoppade på en buss. Sedan gick jag tillbaka och letade upp leden.
Klockan var någonstans kring 13-13:30. 16:08 gick ett tåg från Eskilstuna station, nästa efter det gick 18:08. Jag räknade ut att jag behövde gå så snabbt som jag bara kunde om jag skulle hinna det tidiga tåget. Det lockade väldigt mycket att vara hemma i lägenheten strax innan kl. 18 snarare än strax innan kl. 20, så jag satte av i ett vansinnestempo. Vi talar om ett tempo på under 10 min/km - med full packning.
Även om jag främst såg sträckan som något som måste övervinnas snarare än upplevas så kunde jag uppskatta naturen som jag gick igenom.
Min taktik var att gå så snabbt som jag bara orkade och ta korta vätskepauser när orken började att tryta. Efter ~åtta km nådde jag rundslingan vid Vilsta. Kartan visade att det var fyra km till slutpunkten på vandringen, vid Vilsta motionscentrum. Jag kollade klockan - 14:55. Eftersom att jag aldrig hade varit i Vilsta eller Eskilstuna tidigare hade jag ingen aning om hur långt det var in till stan. Min kompis fick instruktioner via Messenger att kolla upp både busstidtabell och taxinummer. Sedan satte jag av.
Tiden i rundslingan var stressig. Jag gick i ett vansinnestempo - och i nedförsbackarna sprang jag. Jag skulle bara med det där jävla tåget. 15:27 nådde jag slutpunkten och busshållplatsen. Bussen in till stan gick en minut senare - så ja, seger! I efterhand inser jag att jag även hade hunnit med tåget om jag hade tagit en eller två senare bussar, men det visste jag ju inte då.
Nu kunde jag lugnt sitta och vänta på tåget, ta mig hem och hoppa in i duschen. Vilken blandad helg det blev!
Sammanfattning
Hälleforsnäs till Vilsta är absolut en fin sträcka, men uppskattar man inte berghällar så kommer den att bli tradig. Sett över hela sträckan på 51 km så är naturen omväxlande, men den har milslånga stråk med likartad natur. Detta var inget problem för mig, men det var det för min kompis. Alla är vi olika.
Möjligheterna att grilla, övernatta och få tag i dricksvatten är goda.
Nedan ska jag sammanfatta vad jag åt(till hjälp för mig själv) och vad jag saknade under dessa två dagar:
Intagen föda
- 2x800 g ravioli & köttfärs på konservburk
- 400 g potatissallad & en korv
- 1 stor fikakrans
- 1 rör Pringles-chips
- 8-10 st choklad-bars(som en vanlig Mars-bar i storlek)
Vad jag saknade
- Kåsa att dricka ur
- Mössa och vantar att sova i
- Mer och varmare kläder
- En sovsäck som tål lägre temperaturer
- Ett liggunderlag
- Badtofflor att gå i när man har slagit läger
- Karta
Denna tur var i vilket fall otroligt lärorik. Nästa kommer garanterat att bli bra mycket bättre totalt sett. Om jag nu får med mig någon ut efter att ha berättat om parodin som var vår natt samt min väns fysiska bekymmer...
Längd: ~51 km
Varaktighet: Ett dygn & tre timmar
Uppskattad svårighetsgrad: Lätt till medel
Ansträngningsnivå: 3/5 gå-in-i-väggen
Helhetsbetyg: 4/5 kängor